Den siste Atenaren - 34
Süzlärneñ gomumi sanı 3659
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1497
24.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
35.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
40.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
* * * * *
En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde
sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt
och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför
porten väntande vagn och köra därifrån.
Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar
fallande regnet nästan folktomma.
En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess
port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det
fallande regnet, smögo därifrån.
En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma
steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava
igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt
och stämplat av djup oro.
När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom,
frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren
under hans frånvaro besökt biskopen.
Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens
studerkammare.
Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid
och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som
tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att
övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen
skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt.
När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i
en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke.
Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder,
som var närvarande, att avlägsna sig.
Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig
nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga
förrättningen i storkyrkan.
Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick
ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen
hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros'
ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans
ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett
uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans,
ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken.
- Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i
orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över
sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.
- Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det
är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans
iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort.
Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor
biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du
illamående?
Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst:
- Döpelseakten! Huru har den avlupit?
- Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som ... jag
tvekar att till dig framföra ...
- Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat
misstankar och vägrat infinna sig?
- Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i
sällskap med den ädla Eusebia ...
- Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten?
Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna
vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle
underkasta sig dopet.
- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två
vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade
knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne ...
- Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt.
Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och
tydlighet!
- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur
buro inga frukter ...
- Jag vet det.
- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade
därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade
menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en
ceremoni.
- Jag vet det.
- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud,
att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning
för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av
Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom
Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur
djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst
var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med
filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk
både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne
en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende,
ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom
av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn
och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som
kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans
evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den
helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag
kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att
draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla
Eusebias systerliga kärlek?
- Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken!
- Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta
ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den
sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av
våra bemödanden ...
- Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt
askgrå ansikte.
- Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har
hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga
förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det
dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen.
Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att
övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde
liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla,
och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione
att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då
tillika kunde förrätta sin bön.
- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom
stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med
kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade:
- Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i
händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för
bägaren till min mun!
Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade
märkbart.
- Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst.
- Illa ... men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din
berättelse!
- Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia
och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din
befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det
vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi
uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att
Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat
öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka,
som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket
mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde
henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att
lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin
vägran ...
- Och sedan?
- Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi
förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin
början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss
däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne
med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen
skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige
Klemens hade stört den. I sitt förvirrade själstillstånd hade han
givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville
befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne
något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min
fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i
Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde
ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den
döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord!
- Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur
soffan, men sjönk tillbaka.
- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då
Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem,
som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i
sin barm.
- Ah!
- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo
häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och
skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta.
Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal.
Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen
försjunken i oroande tankar.
- En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt
uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min
skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den
i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra.
Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den
klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall
sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du
skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda
syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till
vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet
utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka
självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna
uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även,
att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga
rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under
dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt
härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att
icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken
det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i
morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter
avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv!
Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros'
ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått
uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade
sig.
En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så
betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros
kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar.
Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar.
Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och
ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var
Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för
handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela
världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt,
att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt
genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven,
som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen.
Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig
med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av
samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon,
kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan
medelst ett glödgat järn halp honom till livet.
Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle
endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans
mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon.
Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det,
att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna
underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte
livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror.
Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till
emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle
vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när
det ankommit till biskopliga palatset.
En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som
utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla
i lysande ämbetsdräkter.
Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess
ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det
ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade
korat honom.
Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade
honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att
ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan
medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel.
Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till
studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos
honom.
Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda
fönster.
Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava
vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom
värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som
Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina
medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro
oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader.
Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade
Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för
den dödskyla, av vilken hans läppar möttes.
Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu
var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans
hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han
hade en aning.
Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg
medlen och målet klart för sina ögon.
Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft
brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad,
okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin
ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre.
Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande
tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en
gång fastställda mål, var visserligen ägnad att uppfylla honom med
stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart
försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville
utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade
elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och,
byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka
sin spira över alla tider!
I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en
stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande
tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen
med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande,
lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid
det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan
mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro
förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde
honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en
viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade
att efterkomma befallningen.
Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln
och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy
skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände
sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de
nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte
kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja
--det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek
av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet.
Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne
efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny
prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på
hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens
beskaffenhet och utgång.
Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i
sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade
numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning
till mötes.
Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för
att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i
en sådan stund.
I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och
tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att
denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig
till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop.
Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen,
vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den
sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville
det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga.
De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom
Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De
samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem,
att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som
voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade
knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga
dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom,
men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över
tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet,
försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han
slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans
hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var
verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans
oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en
verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till
Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i
henne.
Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften
framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han
hade försänkts i den dödlika dvalan--än en tanke, en bitter och
förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på
medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker--och det sista tecknet
av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och
slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade
honom död.
Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans
ögon.
Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars
gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den
följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat
ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny
uppståndelse ifrån de döda.
Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som
genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om
att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och
förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under
namnet den helige Petros av Aten.
Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas
som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och
verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de
enda rena.
Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en
kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös
lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv
genom att övergå till homousion, varefter--detta må även nämnas--han
förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och
svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse.
Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit.
Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion för honom en
nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö.
Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga
prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse,
men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans
och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i
Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den
kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som
kallas reformationen--förpostfäktningen till den stundande stora
striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan.
Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan
över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och
Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag
har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras
sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för
vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid--den politiska,
religiösa och vetenskapliga frihetens sak--kämpar ännu, men icke
längre förtvivlat utan med segervisshet.
Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1]
Den siste atenaren, Rydbergs mest berömda prosadikt, skrevs
ursprungligen såsom följetong i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning, där den började intagas i februari 1859. Mot slutet
av samma år utkom den såsom bok å Hedlund & Lindskogs förlag.
Den skrevs till god del såsom tendensskrift, vilket till fylles
framgår av det märkliga förordet med dess mot den kyrkliga
ofördragsamheten, samvetstvånget och formelväsendet riktade udd. I
detta avseende utgör »Den siste atenaren» förberedelsen till Rydbergs
teologiska strider under det nästa årtiondet.
Förordet är intaget i första, andra samt, oväsentligt ändrat, i femte
upplagan.
Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjärde och femte
1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I språkligt avseende äro de
senare upplagorna retuscherade.
Romanen är översatt i följande tolkningar:
The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869.
Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874.
Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen
von Emil J. Jonas. Leipzig 1875.
Chrusanteùs. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886.
Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. Översatt av Aukusti Dahlberg
för en tidning i Tammerfors, översättningen omarbetad av professor O.
A. Tudéer, verserna översatta av Kaarlo Forsman.
KARL WARBURG.
[1] Till sjätte upplagan 1898.
En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde
sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt
och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför
porten väntande vagn och köra därifrån.
Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar
fallande regnet nästan folktomma.
En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess
port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det
fallande regnet, smögo därifrån.
En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma
steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava
igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt
och stämplat av djup oro.
När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom,
frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren
under hans frånvaro besökt biskopen.
Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens
studerkammare.
Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid
och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som
tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att
övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen
skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt.
När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i
en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke.
Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder,
som var närvarande, att avlägsna sig.
Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig
nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga
förrättningen i storkyrkan.
Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick
ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen
hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros'
ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans
ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett
uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans,
ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken.
- Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i
orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över
sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.
- Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det
är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans
iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort.
Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor
biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du
illamående?
Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst:
- Döpelseakten! Huru har den avlupit?
- Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som ... jag
tvekar att till dig framföra ...
- Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat
misstankar och vägrat infinna sig?
- Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i
sällskap med den ädla Eusebia ...
- Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten?
Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna
vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle
underkasta sig dopet.
- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två
vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade
knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne ...
- Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt.
Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och
tydlighet!
- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur
buro inga frukter ...
- Jag vet det.
- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade
därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade
menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en
ceremoni.
- Jag vet det.
- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud,
att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning
för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av
Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom
Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur
djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst
var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med
filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk
både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne
en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende,
ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom
av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn
och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som
kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans
evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den
helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag
kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att
draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla
Eusebias systerliga kärlek?
- Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken!
- Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta
ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den
sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av
våra bemödanden ...
- Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt
askgrå ansikte.
- Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har
hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga
förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det
dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen.
Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att
övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde
liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla,
och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione
att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då
tillika kunde förrätta sin bön.
- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom
stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med
kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade:
- Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i
händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för
bägaren till min mun!
Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade
märkbart.
- Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst.
- Illa ... men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din
berättelse!
- Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia
och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din
befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det
vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi
uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att
Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat
öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka,
som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket
mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde
henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att
lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin
vägran ...
- Och sedan?
- Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi
förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin
början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss
däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne
med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen
skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige
Klemens hade stört den. I sitt förvirrade själstillstånd hade han
givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville
befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne
något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min
fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i
Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde
ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den
döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord!
- Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur
soffan, men sjönk tillbaka.
- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då
Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem,
som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i
sin barm.
- Ah!
- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo
häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och
skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta.
Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal.
Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen
försjunken i oroande tankar.
- En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt
uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min
skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den
i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra.
Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den
klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall
sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du
skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda
syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till
vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet
utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka
självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna
uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även,
att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga
rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under
dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt
härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att
icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken
det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i
morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter
avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv!
Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros'
ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått
uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade
sig.
En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så
betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros
kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar.
Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar.
Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och
ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var
Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för
handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela
världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt,
att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt
genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven,
som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen.
Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig
med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av
samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon,
kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan
medelst ett glödgat järn halp honom till livet.
Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle
endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans
mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon.
Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det,
att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna
underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte
livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror.
Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till
emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle
vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när
det ankommit till biskopliga palatset.
En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som
utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla
i lysande ämbetsdräkter.
Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess
ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det
ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade
korat honom.
Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade
honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att
ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan
medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel.
Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till
studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos
honom.
Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda
fönster.
Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava
vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom
värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som
Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina
medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro
oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader.
Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade
Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för
den dödskyla, av vilken hans läppar möttes.
Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu
var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans
hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han
hade en aning.
Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg
medlen och målet klart för sina ögon.
Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft
brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad,
okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin
ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre.
Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande
tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en
gång fastställda mål, var visserligen ägnad att uppfylla honom med
stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart
försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville
utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade
elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och,
byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka
sin spira över alla tider!
I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en
stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande
tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen
med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande,
lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid
det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan
mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro
förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde
honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en
viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade
att efterkomma befallningen.
Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln
och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy
skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände
sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de
nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte
kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja
--det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek
av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet.
Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne
efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny
prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på
hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens
beskaffenhet och utgång.
Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i
sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade
numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning
till mötes.
Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för
att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i
en sådan stund.
I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och
tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att
denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig
till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop.
Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen,
vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den
sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville
det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga.
De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom
Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De
samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem,
att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som
voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade
knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga
dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom,
men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över
tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet,
försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han
slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans
hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var
verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans
oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en
verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till
Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i
henne.
Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften
framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han
hade försänkts i den dödlika dvalan--än en tanke, en bitter och
förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på
medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker--och det sista tecknet
av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och
slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade
honom död.
Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans
ögon.
Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars
gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den
följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat
ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny
uppståndelse ifrån de döda.
Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som
genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om
att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och
förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under
namnet den helige Petros av Aten.
Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas
som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och
verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de
enda rena.
Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en
kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös
lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv
genom att övergå till homousion, varefter--detta må även nämnas--han
förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och
svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse.
Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit.
Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion för honom en
nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö.
Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga
prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse,
men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans
och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i
Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den
kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som
kallas reformationen--förpostfäktningen till den stundande stora
striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan.
Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan
över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och
Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag
har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras
sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för
vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid--den politiska,
religiösa och vetenskapliga frihetens sak--kämpar ännu, men icke
längre förtvivlat utan med segervisshet.
Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1]
Den siste atenaren, Rydbergs mest berömda prosadikt, skrevs
ursprungligen såsom följetong i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning, där den började intagas i februari 1859. Mot slutet
av samma år utkom den såsom bok å Hedlund & Lindskogs förlag.
Den skrevs till god del såsom tendensskrift, vilket till fylles
framgår av det märkliga förordet med dess mot den kyrkliga
ofördragsamheten, samvetstvånget och formelväsendet riktade udd. I
detta avseende utgör »Den siste atenaren» förberedelsen till Rydbergs
teologiska strider under det nästa årtiondet.
Förordet är intaget i första, andra samt, oväsentligt ändrat, i femte
upplagan.
Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjärde och femte
1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I språkligt avseende äro de
senare upplagorna retuscherade.
Romanen är översatt i följande tolkningar:
The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869.
Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874.
Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen
von Emil J. Jonas. Leipzig 1875.
Chrusanteùs. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886.
Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. Översatt av Aukusti Dahlberg
för en tidning i Tammerfors, översättningen omarbetad av professor O.
A. Tudéer, verserna översatta av Kaarlo Forsman.
KARL WARBURG.
[1] Till sjätte upplagan 1898.
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
- Büleklär
- Den siste Atenaren - 01Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4130Unikal süzlärneñ gomumi sanı 191221.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.30.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 02Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4367Unikal süzlärneñ gomumi sanı 189022.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 03Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4463Unikal süzlärneñ gomumi sanı 177823.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.31.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 04Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4293Unikal süzlärneñ gomumi sanı 183121.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.31.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 05Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4431Unikal süzlärneñ gomumi sanı 185523.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 06Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4378Unikal süzlärneñ gomumi sanı 179522.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.32.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 07Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4509Unikal süzlärneñ gomumi sanı 174226.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 08Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4447Unikal süzlärneñ gomumi sanı 178925.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 09Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4542Unikal süzlärneñ gomumi sanı 183824.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.32.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 10Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4399Unikal süzlärneñ gomumi sanı 184223.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 11Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4635Unikal süzlärneñ gomumi sanı 168627.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.42.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 12Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4464Unikal süzlärneñ gomumi sanı 174723.5 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 13Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4481Unikal süzlärneñ gomumi sanı 173724.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 14Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4299Unikal süzlärneñ gomumi sanı 163624.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 15Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4307Unikal süzlärneñ gomumi sanı 168522.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.30.7 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 16Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4424Unikal süzlärneñ gomumi sanı 175223.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 17Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4627Unikal süzlärneñ gomumi sanı 156725.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 18Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4568Unikal süzlärneñ gomumi sanı 167824.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 19Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4546Unikal süzlärneñ gomumi sanı 160226.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 20Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4739Unikal süzlärneñ gomumi sanı 150025.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 21Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4548Unikal süzlärneñ gomumi sanı 162725.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 22Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4654Unikal süzlärneñ gomumi sanı 155727.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.43.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 23Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4470Unikal süzlärneñ gomumi sanı 164323.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 24Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4584Unikal süzlärneñ gomumi sanı 150127.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.43.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 25Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4564Unikal süzlärneñ gomumi sanı 160224.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.34.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 26Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4594Unikal süzlärneñ gomumi sanı 171125.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 27Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4785Unikal süzlärneñ gomumi sanı 154929.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.44.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 28Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4429Unikal süzlärneñ gomumi sanı 169725.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.41.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 29Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4339Unikal süzlärneñ gomumi sanı 175023.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.32.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 30Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4462Unikal süzlärneñ gomumi sanı 171224.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 31Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4481Unikal süzlärneñ gomumi sanı 166824.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.33.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.38.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 32Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4393Unikal süzlärneñ gomumi sanı 163422.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.32.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.37.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 33Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 4404Unikal süzlärneñ gomumi sanı 159326.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.36.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
- Den siste Atenaren - 34Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.Süzlärneñ gomumi sanı 3659Unikal süzlärneñ gomumi sanı 149724.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.35.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.40.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.