Den siste Atenaren - 30

Süzlärneñ gomumi sanı 4462
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1712
24.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
33.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
38.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
tänka på sin säkerhet. Teodoros ämnade samma natt begiva sig till sina
vänner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus'
omsorg fått bostäder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade
Krysanteus att med Hermione följa honom dit. Där vore de i grannskapet
av Aten och kunde återvända, när helst ett gynnsamt tillfälle yppade
sig, eller fly över havet till andra världstrakter, om Sunions berg
icke längre förmådde värna dem.
Flykten beslöts, och Teodoros biträdde verksamt med förberedelserna.
Ännu samma natt lämnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros
och trogna tjänare, Aten.


FJORTONDE KAPITLET.
I Sunion.
Krysanteus och Hermione tillbragte hösten och vintern av Julianus'
dödsår i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska
nybyggarne.
Dessa, som i Krysanteus igenkände sin välgörare, vars omsorger de hade
att tacka för sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glädje
emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan
sina berg.
Här levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne åt dem
hade uppfört vid foten av en skogvuxen klippa, nära havsstranden och i
grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inrättat för sina
fiskarbåtar.
I händelse av fara var här det gynnsammaste stället för att hastigt
undkomma. En fara kunde dock svårligen närma sig den av främlingar
obesökta bergstrakten, utan att i tid spåras av de med sina hjordar
kring bergen strövande herdarne, som i sitt ostörda lugn och sina
fredliga sysselsättningar vidhöllo mot världen utanför deras berg den
misstänksamma vaksamhet, som deras förra levnadssätt gjort nödvändig
och som de ännu hade skäl att iakttaga, osäkra, som de voro, om den
fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila.
Kort efter att underrättelsen om Jovianus' upphöjelse anlänt, hade
dock en lugnande kungörelse av den nye kristianske kejsaren om
oinskränkt samvets- och bekännelsefrihet offentliggjorts och även
hunnit novatianernas öra.
Denna kungörelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser,
som i Aten voro höjda mot honom för morden på Karmides och Simon
pelarhelgonet. Hans enda värn var den hemlighet, som vilade över hans
vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke
heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt så nära
Aten.
De enda främmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions
bergsbygd, voro de kejserliga uppbördsmännen, och dessa avlägsnade
sig, så snart de fullgjort sitt ämbetsärende, det vill säga utpressat
vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannmål
hade förirrat sig till den avskilda landsdelen.
Hade ej förbindelsen med Aten och genom Aten med den övriga världen
underhållits av Teodoros, som delade tiden mellan sin församling i
Aten och sina vänner i Sunion, så skulle dessa senare i sin obemärkta
tillflyktsort knappast hava nåtts av ett rykte om de tilldragelser,
som runt omkring dem upprörde världen och satte hävdernas gravstickel
i rörelse.
Det var således endast genom Teodoros, som Krysanteus hörde, att
Jovianus avlidit, innan han ännu på sitt återtåg från Persien hade
uppnått rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den
österländska hären utropad och av senaten erkänd som kejsare.
Valentinianus hade kort efter sin upphöjelse utnämnt sin broder Valens
till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, så att
denne senare var herre över österlandet och Grekland.
En kort tid efter att Teodoros hade medfört till Sunion denna nyhet,
flyttade han till sina novatianska kristendomsbröder och nedslog bland
dem sina bopålar, ty Aten var nu ånyo för honom en farlig vistelseort.
Biskop Petros och det homoiusianska prästerskapet började uppföra sig
med sin gamla ofördragsamhet och egenmäktighet, och rykten voro i
omlopp, att förföljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig
homoiusian, hade utbrutit flerestädes i österlandet mot olika tänkande
kristna församlingar.
Skulle förföljelsen en dag även nå till dessa fredliga dalar? Deras
innebyggare hade skäl att rädas det. Själva av olika åsikter om
trosläran, hade de under den gemensamma nödens dagar nödgats öva sig i
fördragsamhet, under vars inflytande de äntligen funnit, att det
väsentliga och enda nödvändiga var för dem alla ett och samma, att
allas strävan och syfte var kristendomens förverkligande i hjärtan och
gärningar, samt att den första och i sanning ringaste frukten av den
kristna kärlekens liv är den, att man icke mördar varandra för
olikheten i mer eller mindre värdelösa metafysiska meningar.
Mitt ibland dessa stränga och allvarliga kristne tillbragte förkämpen
för den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars
milda, av stormar och lidelser ostörda lugn verkade som en balsam för
deras själar.
Krysanteus önskade endast att ostört få njuta detta välgörande lugn,
skulle än det hav, vars översvämmande våld han fåfängt motstått, komma
att rulla sina böljor över hans glömda grav. Han ville förgäta, att
världen utanför hans berg var skådeplatsen för de avskydda makternas
fortsatta segertåg, och sökte nya föremål för sin outtröttliga
verksamhetsdrift inom den trånga krets, som nu stod honom öppen, i
lantmannens sysslor och i omsorgen för de människors väl, vilka för
honom hade öppnat en tillflyktsort.
Än kärare vart honom detta lugn genom det inflytande han såg det utöva
på Hermione. Djupt nedböjd och nästan krossad av sina egna och sin
faders olycksöden, hade hennes själ ånyo hämtat krafter i naturens
sköte, under ett arbete för livets nödtorft, som skänkte henne
förströelse, och under umgänget med människor, vilkas råa yta icke
kunde dölja den förädlade mänsklighet, som deras allvarliga strävan
att leva i Gud hade skapat inom dem.
Att denna förädling icke var en frukt av den världsåsikt och de läror,
som hennes fader hyllade och som hon själv ännu, fastän med tvekan,
omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att
i sin faders närvaro uttrycka glädje över företeelsen; men denna
gladde henne likväl och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke
annat än ställa det vunna målet över medlen att hinna det.
Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla lantgård, där
Krysanteus och hon bodde, förvandlats till ett hem, där intet vittnade
om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot
middagssolen av lummiga ekar och skildes från viken av en trädgård,
vari ett urval av nejdens skönaste blommor prunkade vid sidan av
växter, nyttiga för hushållet. Väggarna i Krysanteus' hus voro
smyckade med tapeter vävda av Hermione, och till det enkla bohaget,
förfärdigat av nybyggarne, sällade sig böckerna och cittraa, som
påminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen
ditflyttats från Aten.
Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid
mynningen mellan två berg, varifrån utsikten öppnades över en
grönskande dal, där nybyggarnes hus här och där skymtade mellan
lövmassorna, och på vars sluttningar man såg deras talrika hjordar
beta.
Det var en skön vårafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos
Krysanteus för att med honom rådslå om åtskilliga ärenden, som rörde
deras samhälle, hade Hermione gått att lustvandra och härunder mött
Teodoros.
Deras samtal vände sig nu, som nästan alltid, när de voro tillsammans,
kring religionen. Teodoros fortsatte oförtrutet sitt omvändelseverk
och med dess större iver, som det gjorde synbara framsteg hos
filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer än någonsin riktade på
det översinnliga, sedan hennes jordiska förhoppningar sjunkit i
graven. Hon kände kravet på en kraftig, själens innersta
genomströmmande hugsvalelse, men ägde den icke i sin filosofi. Hon
kunde icke tänka tillbaka på det sista år hon tillbragte i sin
födelsestad, utan att dessa rysliga händelser, som ryckt brudgummen ur
hennes famn, återgivit henne en älskad broder vansinnig, skördat en
hjälte, av vars kraft hon väntade världens räddning, samt över den
älskade faderns huvud samlat så många sorger, svikna förhoppningar och
faror--hon kunde icke i sitt minne återkalla dessa händelser, utan
att mörka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som
styrvärlden och människornas öden, och hon kände, att livets skumma
gåtor, för att vinna e lösning, som tillfredsställer hjärtat i stället
för att krossa det, kräva den fasta tron på en kärleksrik fader i himmelen.
I denna sinnesstämning hade evangelium för henne blivit en bok, i
jämförelse med vilken Platon och Porfyrios stodo såsom natten bredvid
dagen, och läsningen av denna bok gjorde på henne ett intryck dess
djupare, som ingen före dess studium inplantad mening om Kristus'
väsen störde och minskade det. Vad hon tarvade, en föresyn i lidandet,
fann hon här, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit för
henne Gud själv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat
återlösningens verk med en liten tids självpåtagna lidanden. För henne
var det stora, överväldigande och ovillkorligt gripande i evangelium
att se en människa, för vilken framtidens bok var förseglad, hos
vilken tvivel således kunde uppstå, för vilken prövningarna voro
verkliga prövningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna
blotta människa framgå som segrare ur striden mellan det godas högsta
krav och världens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds beläte och
därmed varda människosläktets föresyn och frälsare, utrustad till
detta kall icke med övermänskligt vetande i de gudomliga tingen, icke
med välde över de gudomliga härskarorna, utan allena med den orubbliga
tro på en sedlig världsordning och en god fader i himmelen, som varje
barn av en kvinna bör och kan tillägna sig.
Kristus, den blotta människan, bär alla de lidanden, varmed samhället
kan överhopa oss--han har icke en egen tröskel och icke något,
varemot han kan luta sitt huvud; han går misskänd genom världen
--hans egen moder och bröder begripa honom icke, hans lärjungar
missförstå honom; bristen på framgång måste ingiva honom oro; hatet
förföljer honom med smädelser; överheten och de bildade av hans folk
eftertrakta hans liv; han svikes av de få, som följa honom, han ber
förgäves vännen, som vilat vid hans bröst, att vaka med honom i
Getsemane, den viljestarkaste förnekar honom och en annan säljer hans
liv för trettio silverpenningar; folket, som han vill föra till Gud
och friheten, ropar på hans korsfästelse och på en missdådares
benådning; han hudflänges, hånas, fastspikas vid korset och dör en
kvalfull död. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje
frestelse att leva för sin egen lycka i fred med en osedlig värld,
följer samme andes maning, som talar även i våra hjärtan, men som vi
oftast tysta. Och under dessa hemsökelser förnekar sig lika litet hans
mod som hans tro och hans mildhet och kärlek mot dem, som förfölja
honom.
Hermione lärde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan älska,
utan att ett hjärta finnes, som svarar eller förstår den visade
kärleken, och huru man kan lida för att genom lidandet varda stärkt
och fullkomligad.
Hon vidgick för sig själv och inför Teodoros, att det var betraktelsen
av evangelium, som mer än något annat hade upprätthållit henne under
de hårda prövningar, som den sistförflutna tiden burit i sitt sköte.
Men att uppkalla sig med galiléens namn och inträda som medlem i det
samfund, som nämnde sig efter honom, blotta tanken härpå var henne en
leda. Det samtal, som hon nu förde med Teodoros, medan de vandrade
genom den av vårens givmildhet och människornas flit smyckade dalen,
riktade sig åter på denna punkt. Teodoros var i många stycken av annan
mening än Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda
ordet i en hemlig, för människan icke fullt begriplig bemärkelse, han
trodde på nådegåvor, förenade med sakramenten; men han medgav villigt,
att frälsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var
kommen för att vara föremål för spekulativa funderingar, att hans egna
ord från bergspredikningen intill det tal han höll till sina lärjungar
i den natt, då han förråddes, icke bära ett spår av framkastade eller
lösta metafysiska gåtor, utan att han tvärtom tillbakavisar fariséer
och sadducéer, när dessa framkomma med dylika spörsmål.
- Var då utan alla dogmer Kristus' efterföljare, var Teodoros' råd.
Men å andra sidan förebrådde han Hermione, att då den kristna
gudstjänstens naturligaste former stötte henne tillbaka, hon likväl
kunde finna sig i den gamla lärans bruk och ceremonier, ehuru dessa
uppenbarligen levde något fientligt emot Guds tillbedjande i anden och
sanningen. Hermione måste häri giva honom rätt; men hon ursäktade sig
med undseendet för sin fader, för vilken dessa voro heliga bruk, i
hans ögon sammansmälta med den världsåskådning, som erkänner
förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Men då kristendomen
ej endast erkänner dessa sanningar, utan framställer dem i förklarat
ljus, och Hermione insåge detta, så vore samma skäl, som gällde för
Krysanteus, icke gällande för Hermione. Att bekämpa den känsla, som
bjöde ett sådant undseende, vore således ett ringa prov på den
försakelse, som den kristna trons stiftare ålägger sina lärjungar.
Ville Hermione erkänna galiléen som sin mästare ej blott med munnen,
utan med hjärta och gärning, så borde hon tillkämpa sig styrka att
slita det sista band, som fasthölle henne vid den gamla läran.
Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tårar. Hon tänkte på den
smärta, som uppfyllandet av ett sådant krav skulle förorsaka
Krysanteus.
Men från detta ögonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt
tillstånd och fann med visshet, att hon icke längre tillhörde
Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med förkärlek
tolkat och vilkas skönhet hon beundrat, voro endast slöjade--och,
när de blivit avslöjade--endast bleka bilder av samma eviga
sanningar, som Jesus så klart och allmänfattligt lagt i dagen för hela
människosläktet och ej för några få invigde; hon fann, att hon i
verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde förneka
honom, som hon i tänkesätt och levnad ville följa, såvitt hon
förmådde.
Medan detta erkännande kom över hennes läppar, stördes samtalet av en
tredje person, som plötsligt visade sig i deras grannskap. Hermione
och Teodoros hade satt sig ned på en vilosoffa, danad vid foten av en
kulle och skuggad av vårfriskt lövverk, som hindrat dem att se den
man, som tillfälligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann
för gott att framträda.
Han var klädd i en grov kåpa, resebälte, spikslagna sandaler och bar
en väldig stav i sin hand.
Mannen var Eufemios. Hans uppträdande förorsakade Teodoros en
obehaglig överraskning, varemot han själv tycktes mycket angenämt
berörd av detta möte.
- Broder, vad för dig hit? frågade Teodoros, i det han skyndsamt steg
upp och gick presbytern till mötes för att avvända hans uppmärksamhet
från Hermione.
Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkänt henne. Han
svarade:
- Var hälsad, Teodoros! Du förundrar dig väl att finna mig här, och
själv förundrar jag mig icke mindre, att jag äntligen i denna labyrint
av berg och dalar har kunnat finna rätta vägen, som ledde till min
broder Teodoros. Dock är det intet underverk, som åstadkommit detta;
de välvilliga herdar, som jag träffat på bergen, och folket, som jag
funnit i hyddorna, hava med råd och upplysningar lett min gång, och
genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, när jag
nu träffade dig här.
- Väl, följ mig till min hydda, låt mig där tvätta dina fötter och
tillreda dig en måltid, sade Teodoros. Det är utan tvivel ett viktigt
ärende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala därom,
sedan du förfriskat dig under mitt tak.
Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och följde honom till hans
boning.
Sedan den svartlockige presbytern där intagit en måltid med den
kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och därunder i
välvilligaste ton framställt en tröttande mängd frågor om Teodoros'
och hans församlings omständigheter, framryckte han äntligen med sitt
ärende.
Han hade omgjordat sina länder och tagit staven i sin hand för att
till brodern Teodoros överlämna ett budskap från hans fader Petros.
Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebältet och räcktes
värden.
Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att återvända till Aten,
emedan hans vistelse bland erkända kättare måste kasta ytterligare
skugga på hans redan förut med skäl misstänkta renlärighet. Vore det
sant, vad Petros hört, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de
novatianska och donatistiska avfällingarnes gästfrihet för att
uppehålla sig ibland dem, utan ock att han beklädde prästämbetet i
deras församling, så vore även den ofördelaktigaste tanke om Teodoros
styrkt, och han kunde svårligen räddas från självådraget timligt och
evigt fördärv. Dock ville biskopen även i detta fall lämna honom en
väg till frälsning öppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son
Eufemios för att från Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten.
Biskopen försäkrade, att han där skulle emottagas med faderlig godhet,
och att det förflutna skulle vara glömt, såvida Teodoros ångrade sitt
avfall och visade sig villig att avsvärja sina villfarelser.
Biskopens brev innehöll vidare bittra klagomål över nybygget i Sunion.
Dess grannskap med Aten innebure en hotelse för stadens och nejdens
säkerhet, enär nybyggarne vore icke blott kättare, utan även
missdådare, rövare och upprorsmän, kända från den tid de hade sitt
tillhåll i Parnassos. De förbrytelser mot person och egendom, vilka
vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevånarne, helt visst
icke utan skäl, dessa främlingar; och man hade dessutom att klaga
däröver, att de lämnade en fristad åt förrymda brottslingar och åt
slavar, som lupit från sina herrar. Sådant kunde i längden icke tålas,
och Petros förutsade, att den världsliga makten skulle förena sig med
den andliga för att straffa de brottslige och återföra de förvillade.
Biskopen slutade sitt brev med en förnyad, beveklig uppmaning till
Teodoros att vid brodern Eufemios' sida återvända till Aten.
- Nåväl, sade Eufemios, när Teodoros lade brevet ifrån sig, vad
beslutar du?
- Min broder, du får i morgon ensam återvända till Aten. Jag har där
ingenting att göra.
- O, min broder, betänk dig väl, innan du fattar detta beslut,
suckade Eufemios. Jag försäkrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika
djupt som det grämer honom att hava förlorat dig, lika stor fröjd
skulle det göra honom att se dig som den förlorade sonen återvända i
hans armar. Var övertygad, att den gödda kalven i detta fall icke
skall utebliva. Petros säger alltid, att du var ämnad till något
stort, Teodoros, att de sällsynta nådegåvor, som Herren förlänat dig,
rätt använda skulle göra dig till en pelare i hans församling. Om du
följer mig, Teodoros, så går din väg emot en härlig framtid. Vad är
jag väl emot dig? Eufemios, som länge varit den äldste presbytern i
atenska församlingen, har intet hopp, men icke heller något anspråk
eller någon åstundan att varda annat. Den som äger krafter som du är
förpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som är dem värdig--där
de i full mån kunna användas. Broder, du är ämnad till biskop och
skall, om du vill, inom kort vara beklädd med denna värdighet. Jag
säger det icke för att underblåsa ditt högmod; jag säger det snarare
för att ödmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt för att illa
använda dina gåvor och förspilla din lycka.
- Lämna detta ofruktbara samtalsämne, sade Teodoros. Jag har här i
Sunion ett välsignelserikt fält, mer än tillräckligt för mina krafter.
Men fastän jag således icke personligen åtföljer dig till Aten, min
broder, så skall du likväl vara överbringaren av ett brev från mig
till Petros. Jag måste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne göra
nejden osäker. Fredligare och laglydigare människor än dem skall du
ingenstädes träffa, och innan du lämnar oss, bör du med dina egna ögon
övertyga dig, att deras boningar icke likna rövarekulor, utan hemvist
för arbetsamma, nöjda och sedliga familjer. Att vi emottagit förrymda
slavar är sant, och vi ämna icke återsända dem till deras herrar,
såsom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fången, må rymma
varhelst han kan; rättslös inför sin herre, är han även utan plikter
emot denne; men han har plikter emot sig själv och sina likar, och den
första av dessa plikter är att undandraga sig träldomen. »Kan du fri
varda, så bruka det hellre», säger samme Paulus.
- 0, min Gud, vilken lära du här driver, broder Teodoros, suckade
Eufemios. Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med
tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon
välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas
förkovran?
- För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för
slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar
kyrkan.
- Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot
himmelen.
- Du synes, fortfor Teodoros, icke känna dessa donatisters
uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och
förföljelser kommit till en slutföljd av den kristna läran, till
vilken de måhända annars icke skulle hunnit. De förklara både
envåldsmakten och slaveriet för gudlösa inrättningar.
- Och du, inföll Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga
villfarelser, du delar dem, eftersom du är dessa människors lärare?
- De hava tvistat med mig och övertygat mig, svarade Teodoros. Jag
skulle önska, att Petros hitkomme för att även varda övertygad.
- Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit på sin
fana de orden: jämlikhet och broderskap. Om sådana åsikter spredes i
världen, skulle hon ju upp- och nedvändas. Och kyrkan skulle förlora
sina slavar ... nej, nej, det är djävulska meningar, de där, och rakt
stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, återsände
ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru stå nu sådana meningar
tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina får?
- Mina får? Fåren äro icke mina. Jag känner endast en herde, som är
Kristus, och själv kan jag icke göra anspråk på detta namn. Lydnaden
för mänsklig ordning, broder Eufemios, är endast ofullkomlig, när hon
icke parar sig med tanken på denna ordnings fullkomning, så att hon,
om möjligt, varder fri från brister och en bild av den gudomliga. Våra
satser om jämlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda
medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets övriga
sanningar: med vår övertygelses kraft, som verkar på andras
övertygelse. Mina bröder i Sunion hava nedlagt våldets vapen, då
våldet icke längre tvingar dem till självvärn ... Men nu, Eufemios, är
kvällen långt skriden, och du behöver gå till vila. Vi skola i morgon
fortsätta vårt samtal, medan du följer mig på ett strövtåg genom
bergen för att se vår trevnad. Den allsmäktige give, att ingen fiende
må komma och skövla den!
- Du har rätt. Jag är mycket trött av den besvärliga vandringen. Vem
var den kvinna, min broder, med vilken jag träffade dig samtalande?
- En dotter till en av mina grannar.
- Jag såg ej hennes ansikte, men jag hörde några ord av hennes mun
och fann, att hon talade en skön helleniska. Det finnes således även
bildade hellener bland dessa främlingar från Afrika och Asien?
- Här finnes folk av varjehanda klasser och tungomål, svarade
Teodoros, i det han förde sin gäst till en av hyddans kamrar, där han
anvisade honom ett nattläger.
Teodoros använde en del av natten för att skriva brevet till Petros.
Tidigt om morgonen, medan Eufemios ännu sov, gick hans värd till
Krysanteus för att varna honom och Hermione att onödigt blottställa
sig för Eufemios' blickar.


FEMTONDE KAPITLET.
Kriget i Sunion.
- Julianus var visserligen en stor fältherre, sade Annæus Domitius
till sin vän Olympiodoros, medan de lågo till bords i ett präktigt
tält, uppslaget på en av Sunions kullar i mitten av ett vidsträckt
läger; onekligen var han en fältherre, som varken stod tillbaka för
Alexander eller Cesar, men det fanns likväl ett huvudstycke i
krigskonsten, som han ej begrep.
- Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust,
sade Olympiodoros.
- Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad
att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern ... Skål, min
trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros! Det var
emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har
sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig
fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att
förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om
sugfisken? Är han icke ypperlig?
- Gudomlig, vid Zeus, och såsen som ett konstverk, härligare än den
efesiska Artemis' forna tempel.
- Olympiodoros, det är en gammal egyptisk fördom att kalla en sugfisk
gudomlig. Sådana fördomar borde du hava övervunnit, sedan själva
egyptierna övervunnit dem och förvandlat sig till de frommaste
kristianer i världen. Jag tycker icke heller om, att du svär vid gamle
Zeus. Låt gubben vara i fred--han lär nu i alla fall hava övergivit
oss och flyttat till hyperboréerna. Dina hedniska eder såra mitt öra,
Olympiodoros. Du förgäter, att jag numera ej endast är katekumen, utan
döpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, ädla Eusebia,
som övervann mina sista tvivel och förde mig med hull och hår i
sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det
vill säga: icke nog förbanna moirorna och Hymen, men prisa Försynen
och alla goda helgon, som skänkte mig en sådan maka. Nu, min vän,
fortfor prokonsuln, då en slav inträdde med stekt fågel på ett
silverfat, nu en bit fågel och än en bägare falern, därefter en
anspråkslös efterrätt ... min bäste pastejbagare har sjuknat under
fältlivets omak ... sedan följer du mig, då jag synar förposterna. Min
hävdatecknare bör aldrig lämna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att
du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina
bragder?
- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill,
dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig
historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se här, fortfor f. d.
epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, i det han ur bältet framtog
några hoprullade pappersblad, medan du spisar din fågel--som, oss
emellan sagt, är något seg--och avvaktar pastejen, vill jag uppläsa
det färskaste kapitlet: det om de båda sista dagarnes
krigstilldragelser. Det är en anrättning, min vän, som endast kan
jämföras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag!
- Nej, nej, icke nu, min vän. Vad du hunnit skriva är naturligtvis
endast ett utkast. Sæpe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag
menar, att du ännu icke hunnit glätta ditt opus.
- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlåter sig aldrig Olympiodoros.
Hans verk äro fullkomliga från födseln och tarva icke tvättbaljan.
Kurtius' färger, då han skildrar Alexanders tåg mot Persien, äro utan
tvivel bleka mot de färger, med vilka jag målar Annæus Domitius' tåg
mot Sunion. Forntidens hävdatecknare snarare mejslade än de målade.
Det är blott vi, som förstå att åt historien förläna glansen av alla
himmelens och jordens färger. Du skulle höra, huru jag skildrar dina
truppers tåg, huru de ringlande stiga uppför bergen, medan deras vapen
återkasta solens strålar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och
fördela sig där, för att i skilda strålar genombryta bergpassen, och
ånyo förena sig i en fruktansvärd slagordning. Vidare måste du höra
och beundra, då jag skildrar den nästförflutna natten ... det var en
härlig natt, min vän ...
- Ja, en vacker anblick, sade Annæus Domitius.
- Ack, då man ej, som Nero, har råd att uppbränna ett Rom för att se
en världsstads lågor slicka natthimmelen, då äro byar och planteringar
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.