Den siste Atenaren - 29

  för att strö blommor framför vagnen eller kasta blomsterkvastar på
  brudtärnorna.
  Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av
  något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud.
  Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det
  hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära.
  Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne
  måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna
  igenkände den helige siaren Johannes' ord:
  - Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake
  skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer
  hörd vara i dig. Ve, ve över dig!
  Efter dessa ord försvann det bleka ansiktet ur fönstret. Många av
  bröllopsgästerna hade hört dem.
  När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och
  några hans vänner.
  Karmides, kransad och klädd i en lysande dräkt av purpurtyg, lyfte sin
  brud ur vagnen, räckte henne handen och förde henne över sin tröskel.
  Därefter tog den egentliga festen sin början.
  Festen fortfor, som vanligt, till långt inpå natten. Gästernas
  förstämning var i början synbar. Det olyckliga förebud, under vilket
  man lämnat brudens hus, tyngde på sinnena, och det viskades mellan
  gästerna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende,
  som syntes glad och lycklig. Men de ädla vinerna, som tömdes under
  måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade
  sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget.
  Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt
  den glättigare ton, som nu vart rådande. Och när bröllopssångerna
  uppstämdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det
  dystra förebudet glömt, och nöjet strålade från alla ansikten, vilka
  icke, som brudens, voro dömda att gömma sig under slöjan.
  Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med
  henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna
  avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors,
  som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära.
  Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som
  plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl
  av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans
  allvarsammare broder Hymens.
  Sången växlade mellan ynglingarnes och flickornas körer, och båda
  sjöngo gemensamt omkvädet, med vilket varje vers slutade:
  Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
  Flickorna klagade över aftonstjärnan, den grymmaste av de oförgängliga
  eldar, som efter kaos tändes på himmelens valv. Ty det är
  aftonstjärnan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders
  famn och överlämnar henne åt en djärv och häftig yngling. En stad, som
  intages av en skonslös fiende, är väl den mer att beklaga än hon? Så
  sjöngo flickorna, men uppstämde icke förty, när de klagat ut, det
  livliga omkvädet:
  Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
  Ynglingarnes kör svarade, att ett bloss med ljuvligare sken än
  aftonstjärnans varken lyser för jordens dödlige eller Olympens gudar.
  Vad föräldrarne fastställt helgas av henne; vad de älskande länge
  önskat räckes givmilt av henne ...
  Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
  - Systrar, började flickorna ånyo, aftonstjärnan har ryckt en vän ur
  vår krets. När vi hädanefter om våren vandra i skogen och på ängarna
  för att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den
  älskligaste bland oss alla. Hon är bortförd av en rövare. Onyttig var
  all vår vaksamhet. Aftonstjärnan medför natten, och natten medför de
  lurande tjuvarne. Vad är en brudgum annat än en tjuv, fast namnet är
  ett annat?
  - Bröder, sjöng i sin ordning ynglingakören, vad det roar flickorna
  att gäcka oss med en låtsad klagan! De efterlängta vad de säga sig
  frukta ...
  Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
  Flickorna fortforo:--Älskad av alla är blomman, som växer i den väl
  omgärdade trädgården, där hon varken hotas av det betande lammet eller
  den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar
  henne. Gossar och flickor eftersträva henne. Men plockad vissnar hon
  och eftersträvas nu av ingen. Det är med flickan som med blomman.
  Ynglingarne svarade:--Vinrankan, som oförmäld lever där hon föddes,
  på det vilda fältet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig
  den milda druvan. Hon böjer sig tyngd till jorden. Men förmäler hon
  sig med den högväxta almen, så varder hon älsklig för odlaren och för
  sig själv. Det är med flickan som med rankan ... Sjungen därför med
  oss:
  Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
  Båda körerna förenade sig nu i slutversen, vars innehåll var detta:
  - Leven väl och lyckliga, brud och brudgum! Lato,
  ungdomsuppfostrarinnan, välsigne er med sköna barn! Kypris styrke er
  trogna kärlek, och Zeus förläne er varaktigt välstånd! Soven, men
  glömmen icke att vakna i morgon! Vi återkomma med morgonens stjärna
  ...
  Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
  Efter sångens slut ljödo åter de lydiska flöjtema, ledsagade av lyror
  och cittror.
   *
  Bland de talrika åhörarne till den ovan skildrade serenaden voro även
  presbytern Eufemios och rabbinen Jonas.
  Båda hade viktiga ärenden att uträtta. Eufemios kom ifrån Petros och
  bar i sin gördel ett brev, som tidigt följande morgon skulle
  överlämnas till Krysanteus.
  Detta brev innehöll endast några rader. Petros lyckönskade Krysanteus
  och det nygifta paret och uttalade sin välsignelse över deras
  förening, vilket han förklarade sig göra i den kristna kyrkans namn,
  emedan Karmides tillhörde denna på ett oupplösligt och evigt sätt
  igenom döpelsens undfångna nåd.
  Denna överraskande upptäckt skulle för Krysanteus inviga den kommande
  dagen.
  Rabbi Jonas hade ett annat ärende, som måste ännu samma natt uträttas.
  Rabbinen bar i gördeln under sin kaftan en välslipad dolk, vars udd
  till yttermera visso var förgiftad.
  Alltsedan Baruks död hade rabbi Jonas föga visat sig bland sina
  landsmän och trosvänner. Han hade icke heller uppträtt i synagogan.
  Man sade, att han var mycket sjuk, att han förtärdes av något invärtes
  lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade på den senaste
  tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken än någonsin.
  Rabbi Jonas hade alltifrån bröllopstågets ankomst tillbragt aftonen
  utanför Karmides' hus.
  Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt nära husets port.
  Vid hans sida stod en man med judiska drag, en frände till rabbi
  Jonas.
  Denne man var juvelhandlare och hade under de föregående dagarne ofta
  varit kallad till Karmides i och för valet av de smycken, varmed den
  nygifte mannen på morgonen efter bröllopsnatten, enligt bruket bland
  de rike, skulle begåva sin unga hustru.
  Juveleraren kände således husets inre och hade för övrigt genom
  Karmides' unge tjänare Alexander vetat förskaffa sig så noggrann
  beskrivning på stället, som hans vän rabbi Jonas kunde behöva till
  utförande av sin avsikt.
  Där de båda nu stodo, fanns i portgången, helt nära dem, till vänster
  en trappa, som förde till en kammare i husets andra våning. Om dörren
  till denna kammare var låst, kunde hon utan svårighet öppnas med en
  lieformig hake, som rabbinen bar i sin gördel och i vars bruk han
  under de senare dagarne, då han varken förmådde studera eller förrätta
  sin tjänst, hade haft god tid att öva sig. Från kammaren, som vanligen
  var tom, förde en annan dörr till en kring husets gårdsida löpande
  balkong, varifrån hela våningen med dess olika lägenheter var
  tillgänglig.
  Rabbinen kände mycket noga belägenheten av brudkammaren och de till
  denna gränsande rummen.
  Om han efter fullbordat uppsåt välbehållen lyckats lämna huset, så
  voro alla åtgärder träffade till en skyndsam flykt ifrån Aten.
  Nu avvaktade han den lämpliga timmen för sitt företag. Hans väsen bar
  prägeln av lugn beslutsamhet. När serenaden tystnat och större delen
  av det utanför huset samlade nyfikna folket avtågat med musikanterna,
  lämnade honom juveleraren och följde hopen. Rabbinen stannade på sin
  plats, lyssnade till det glada sorlet från bröllopsgästerna och
  räknade dem, som avlägsnade sig.
  När sorlet förtonat och endast de med brudparet närmast befryndade
  gästerna ännu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppför den
  omtalade trappan.
  Han hade väl beräknat sin tid. I denna stund fördes Hermione vid
  facklors sken till ett å ena sidan om brudkammaren beläget rum, där de
  sista ceremonierna skulle företagas, innan hon av sina väninnor leddes
  till brudbädden.
  Enligt övligt bruk hade Karmides vid samma tillfälle avlägsnat sig för
  att i ett rum å andra sidan, under ett rökoffer åt Kypris, avvakta
  dessa ceremoniers slut och brudtärnornas bortgång.
  Karmides hade alltifrån besöket i likhuset varit förföljd av Rakels
  och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans
  läger; om dagen stodo de aldrig klarare för hans ögon, än när han var
  i Hermiones sällskap. Han hade fått en föreställning om de kval
  Orestes, jagad av eumeniderna, uthärdat; och trodde han numera på en
  gudamakt, så var det den, som sänder samvetskvalen.
  Under denna afton hade han likväl känt sig fri från ångesten. De
  gudar, som gynna kärleken och äktenskapet, hade utestängt furierna
  från bröllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthärdat bröllopsglädjen,
  utan vikit från hans sida. Hon skulle återvänt, ifall det olyckliga
  omen, varunder bruden lämnade sin fars hus, hade omtalats för honom.
  Men gästerna hade förtegat det. Det var opassande och farligt att tala
  om ett olyckligt förebud. Man kunde tillviska varandra, att man
  iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns väl ej någon, som
  förgätit att för sig själv tillägga den gamla formeln vid sådana
  tillfällen: »gudarne avvände olyckor!»
  Karmides hade nu blott en önskan: att de sista gästerna skulle gå. Han
  längtade att vara ensam med sin brud. Han hörde från kammaren på andra
  sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skämt med Hermione, medan
  de enligt bruket tvådde hennes fötter med vatten, hämtat ur den heliga
  källan Kallirhoe. Han påminde sig, att han själv hade en from plägsed
  att uppfylla, och kastade några rökelsekorn i fyrpannan på en trefot,
  bedjande härunder till Kypris, kärlekens gudinna.
  Kammaren, där han befann sig, hade två dörrar. Den ena, som nu stod
  öppen, förde till brudgemaket, den andra till den förut omtalade
  balkongen.
  Karmides' uppmärksamhet togs ett ögonblick i anspråk av ett obetydligt
  buller, som hördes utanför. Han trodde, att någon av gästerna eller
  husets tjänare förorsakat det under gåendet över balkongen.
  Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava
  kastat en blick genom dörrens täta gallerverk, riglade henne
  utvändigt.
  Strax därefter öppnades dörren mellan samma balkong och brudgemaket,
  men så tyst, att Karmides skulle ingenting förnummit, om ej hans blick
  varit riktad åt detta håll.
  Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna
  såg Karmides en mörk skepnad, som med ljudlösa steg överskred golvet
  och styrde kosan rakt emot den plats, där han stod.
  Utom sig av överraskning igenkände han Rakels forne trolovade,
  rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus.
  Rabbinen var dock mycket förändrad och liknade snarare en hemsk
  andeuppenbarelse än en levande människa, under det han nalkades med
  tysta steg, och lampskenet föll på hans bleka ansikte, vars ögon,
  flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlåtligt fästa på Karmides.
  Innan denne var mäktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans
  omedelbara grannskap och stängt dörren till brudrummet bakom sig.
  - Vem är du som kommer? ... Och vad vill du här?
  Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden.
  - Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen
  med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera?
  - Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här?
  Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme?
  - Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag följes
  av flera.
  - Du talar som en vansinnig. Människa, vad vill du? Jag läser i dina
  ögon ett ont uppsåt.
  - Jag såg din brudsäng, sade Jonas; hon lyser skönt av silver och
  elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon är bäddad förgäves. Ack,
  det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige
  hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett
  dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin
  egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand. Hade du ögon så
  många som himlavalvets och jag släckte dem, och tänder som djupets
  Behemot och jag utbröte dem, så vore dina kval ett intet mot dem, som
  du förorsakat oss--mig och henne och dem, som gåvo henne livet. Om
  jag rycker dig från din bruds omfamning, kan jag likväl icke frånrycka
  dig hennes hjärta. Nej, jag kommer icke för att vedergälla, ty här är
  ingen vedergällning möjlig, utan endast för att svalka mina plågor i
  ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa döden och
  icke Hermione.
  Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin
  avsikt, gissat den, gjorde en rörelse för att kasta sig över honom och
  slå honom till golvet.
  Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk.
  - Udden är giftig, sade han. Blott en rispa och du skall dö under
  plågor, gruvligare än de besattes. Usle förförare, som stal min själs
  utvalda, eländige son av ett förbannat och orent släkte, som vågat
  skända en dotter av Guds utvalda folk, sök icke dödens kalk; jag skall
  ändå räcka dig honom. Kunde jag endast göra det droppe för droppe och
  stå bredvid och åse dina kval!
  Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt läge. Medan hans fiende
  talade, hade han närmat sig den dörr, som ledde till balkongen. Han
  sökte hastigt öppna henne för att rädda sig med flykten. Men rigeln
  gjorde motstånd. Flykten åt detta håll var honom avskuren. Den andra
  dörren betäcktes av rabbinen, som nu med lyft dolk närmade sig. I
  styrka och vighet ojämförligt överlägsen sin motståndare, skulle
  Karmides, som ingalunda saknade mod, hava försökt att vrida dolken ur
  hans hand; men hotelsen, att denna var förgiftad, hade gripit hans
  inbillningskraft och höll honom på avstånd.
  I detta ögonblick hördes från brudgemaket tärnornas glada röster, när
  de, efter fulländade ceremonier, högtidligt förde sin vän till den
  blomsterprydda, av byssosskyar omsvävade brudsängen.
  Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmana
  Karmides att lyssna.
  Denne såg sig om efter en sista räddning. Att ropa på hjälp skulle
  tjäna till intet, ty här var nästa ögonblick avgörande. Hastigt
  fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten för
  att nyttja den som sköld emot det första angreppet och som ett
  anfallsvapen, innan det andra hunnit göras.
  Men trefotens väldiga tyngd, som utgjorde mer än en mansbörda, tillät
  icke, i trots av en krampartad kraftansträngning, den skyndsamhet, som
  här var av nöden. I nästa sekund hade Jonas genom den tunna kitonen
  stött dolken ända till skaftet i Karmides' bröst.
  Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjärta.
  Han föll, utan att uppgiva ett rop, livlös till golvet, som övergöts
  med hans blod.
  Man hade i brudkammaren hört det dova bullret vid hans fall. I nästa
  ögonblick slogs dörren upp, och kvinnorna, förstummade av häpnad, sågo
  en svartskäggig, kaftanklädd gestalt, med ett hemskt, blodstänkt
  anlete, skrida dem förbi och skyndsamt försvinna genom den motsatta
  dörren, som ledde till balkongen.
  Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till
  kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta
  henne.
  Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk
  sanslös i sina framilande väninnors armar.
  Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till
  stället.
  Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan
  serenadgivande flock av Karmides' vänner stannat utanför
  bröllopshuset.
  Man hörde ånyo musik och sång och det hävdvunna omkvädet, som förekom
  i bröllopsvisor:
  Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!
  
  
  TRETTONDE KAPITLET.
  Dagen därefter.
  
  Morgonen, som följde den olyckliga bröllopsdagen, var bestämd att
  sanna ett rykte, som länge kringflugit från mun till mun.
  Det hade nämligen viskats, att kejsaren var död. Han skulle hava
  stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade ännu vågat högt
  förkunna ryktet. Det hade varit högmålsbrott. Men det var likväl
  knappast någon, till vars öra det icke nått.
  Kristianerna trodde det, emedan de länge väntat ett sådant slut på
  Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltför
  mycket att frukta av dess sanningsenlighet.
  Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillägg. Kristianerna
  ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare
  i ljusstrålande rustning, och att den hedniske kejsaren, medan han
  förföljde fienden, träffades av ett eldglänsande spjut, som slungades
  av denne okände kämpes hand.
  Ryktet tillade, att de romerska legionerna efter Julianus' död hade
  till kejsare över världen utropat en simpel livdrabant, som var ivrig
  kristen och tillgiven den rättrogna homoiusianska bekännelsen.
  Den förskräckliga, i dunkel inhöljda tilldragelse, varmed Karmides'
  och Hermiones bröllop ändat, hade knappt hunnit omtalas i staden och
  varda föremål för samspråk på torg och gator, förrän talet därom
  tystades genom ankomsten av en viktigare underrättelse. En kurir hade
  från Korintos anlänt till prokonsuln över Akaja med brev från
  krigsskådeplatsen. Samtidigt med denne hade en prästerlig brevbärare
  från patriarken Makedonios ankommit till den fängslade homoiusianske
  biskopen i Aten.
  Vid pass en timme därefter sågs Annæus Domitius till häst framför
  fronten av den på torget uppställda atenska besättningen, som i
  närvaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus.
  Kristianernas jubel överröstade soldaternas hyllningsrop. Den nye
  kejsaren var kristen och homoiusian. Därom var icke längre något
  tvivel.
  De kristianska hoparne ilade från torget till Petros' fängelse för att
  befria honom. Men när de anlände dit, var fängelset redan tomt.
  Stadens myndigheter hade kommit massan i förväg och skyndat att
  återgiva den nu plötsligen åter mäktige och inflytelserike mannen hans
  frihet.
  Samma myndigheter hade även utan dröjsmål låtit öppna fängelsedörrarna
  för de kristianer, som häktats som deltagare i det upplopp Simon
  pelarhelgonets död förorsakat.
  Hänförelsen bland kristianerna minskades föga av den underrättelse,
  som anlände samtidigt med den om Julianus' död och det nya
  kejsarvalet, att nämligen i trots av alla Julianus' segrar Jovianus
  hade slutit en neslig fred med Persien, återlämnat icke allenast alla
  vapentagna landsträckor, utan även de fem provinser, som redan länge
  varit införlivade med romerska väldet, samt till barbarerna avträtt
  österns fasta bålverk, den viktiga staden Nisibis, vars innevånare
  förgäves under knäfall och böner anropat honom om tillåtelse att få
  försvara sina murar. Emedan kejsaren var kristian, så rosades denna
  fred för att vara lika nödvändig som vis.
  Samma morgon, på vilken dessa märkliga underrättelser inträffade i
  Pallas Atenas uråldriga stad, utlystes en folkförsamling, som hölls
  under stort tillopp såväl av kristianer som av den gamla lärans
  bekännare. Dessa senare dolde sin smärta över Julianus' död; för många
  mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande
  från detta ögonblick var brutet, och att man nu finge tillfälle att
  hämnas den skymf hans oblidkeliga stränghet tillfogat så många av
  stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med
  vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av
  Krysanteus' motståndare med anmärkningar mot det val, varigenom han
  stannat i sitt ämbete som förste arkont. Folkförsamlingen förklarade
  valet olagligt och Krysanteus avsatt från ämbetet.
  Underrättelsen om detta beslut framfördes till Krysanteus, medan han
  delade sina omsorger mellan sin av ödets tunga hand träffade dotter,
  sin svagsinte son och förberedelserna till svärsonens begravning. Han
  emottog nyheten utan sinnesrörelse; men när budbäraren bortgått, föll
  en tår på hans kind, som kanhända dock mindre var utpressad av
  atenarnes otacksamhet än av det brev, han höll i sin hand, från
  Ammianus Marcellinus, vari denne bekräftade Julianus' död och
  redogjorde för hans sista stunder.
  Den unge hjältens död var värdig hans levnad. Under en blodig
  drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och
  elefantlinjer länge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade
  Julianus, som kämpade i det häftigaste stridsvimlet, sårats av ett
  kastspjut, som inträngde i revbenen och stannade i det inre av levern.
  Sedan han förgäves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han
  vanmäktig fallit från hästen och av sin livvakt burits ur striden.
  I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som
  ögonvittne Julianus' sista timmar med samma rörande och högtidligt
  stämmande färger som han målat dem i sin historia.
  När Julianus var buren till sitt tält och vaknat ur den vanmakt, vari
  blodförlusten sänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen.
  Det var läkarens sorgliga plikt att underrätta honom, att hans sår var
  dödligt och att många timmar icke återstode honom att leva. Han
  emottog detta budskap med lugn. Det, som nu följde, påminde om
  Sokrates' sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till
  filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen
  återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig
  gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sant
  lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord från de
  band, som inskränka hennes krafter. Gudstron har lärt mig, att en
  tidig död ofta varit fromhetens lön; jag emottager som en ynnest av
  gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en
  levnad, som hitintills sökt vara dygden och mandomen trogen. Jag
  hembär nu min tacksägelse till det högsta väsendet, som icke
  tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en
  sammansvärjnings dolkar eller en tynande hälsas vedervärdigheter; men
  unnat mig att mitt under vandringen på en hedrande bana på ett lysande
  och ärofullt sätt förflyttas från jorden.»
  Sedan Julianus med lugn röst talat så, fördelade han kvarlevorna av
  sin förmögenhet bland sina vänner. Bland dessa saknade han en vid sin
  bädd: fältherren Anatolios. Då han frågade, varför denne icke infunnit
  sig för att emottaga hans farväl, upplystes han, att Anatolios stupat
  i drabbningen. Vid detta meddelande framträngde tårar den döendes
  ögon; men han sansade sig snart och förebrådde milt de närvarande, att
  de överlämnade sig åt en ohejdad sorg över bortgången av en furste,
  som snart skulle förenas med himmelen.
  Därefter vände sig Julianus till de närvarande filosoferna Priskus och
  Maximos, med vilka han underhöll ett samtal om själens odödlighet till
  inemot midnatten, då han uppgav sin ande.
  Sådan var ett ögonvittnes skildring av Julianus' död.
  Biskop Petros däremot, som några timmar efter sin frigivelse hade
  uppträtt på storkyrkans predikstol för att med den samlade kristianska
  menigheten tacka Gud för att han borttagit kristendomens fiende från
  jorden--Petros hade redan nu en annan berättelse färdig om samma
  tilldragelse. Till en början förtalte han de troende, att Julianus'
  död hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och
  detta av samma ängel, vars eldlågande spjut hade kastat avfällingen
  till jorden. Då hade Julianus fört handen till sitt sår och kastat av
  sitt blod mot himmelen, sägande med dyster harm: Galilé, du har
  övervunnit mig! Vidare försäkrade Petros, att avfällingen dött under
  de förfärligaste samvetskval, förbannande den stund, då han övergav
  den rena homoiusianska bekännelsen, och likväl oförmögen att med sin
  otrogna själ anamma frälsningen genom Kristus' förtjänst. Hans död,
  inskärpte Petros, var ett nytt och övertygande bevis på den ojäviga
  sanning, att ingen kan dö lycklig utan i kristna kyrkans armar. Till
  sist uppbyggde biskopen sin församling med den försäkran, att
  vakterna, som stått utanför kejsarens tält, hade med egna ögon sett,
  huru djävulen bortflugit med hans själ i sina rysliga klor.
  Biskop Petros hade ytterligare ett förvånande underverk att omtala,
  varom sägnen medförts av de från Asien anlända kejserliga agenterna.
  En jordbävning, följd av en virvelvind och mäktiga eldslågor, hade
  kullstörtat de uppförda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem,
  och eldkulor, som tid efter annan stego ur jorden, hade bortdrivit
  judarne, när de hårdnackat förnyade sina byggnadsförsök.
  Detta försäkrade Petros, och efter honom hava Krysostomos, Ambrosius
  och andra kristna skriftställare försäkrat detsamma.
  Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla på Petros' ord. Det var
  endast Atens judar, som vågade göra svaga inkast mot deras
  sanningsenlighet på grund av andra färdemäns vittnesbörd, som icke
  visste av någon jordbävning, utan endast det, att vid underrättelsen
  om Julianus' död hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat
  judarne fortsätta arbetet.
  Förberedelserna till Karmides' begravning stördes samma afton genom
  Petros, som lät underrätta Krysanteus, att hans svärson som medlem av
  den kristna kyrkan måste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade
  dessförinnan inför prokonsuln av Akaja med vittnesbörd av tvenne
  präster och utdrag av förteckningen på de döpte styrkt riktigheten av
  sin uppgift. Han och hans underordnade prästerskap tågade till den
  dödes hus, tilltvungo sig liket och förde det, ledsagat av en talrik
  folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogård, där det
  jordfästes under uttalande av det kristliga uppståndelselöftet och
  övriga ceremonier.
  Den oväntade upptäckt, att Karmides i hemlighet varit döpt och
  kristen, väckte i Aten en utomordentlig överraskning, och onda tungor
  skyndade att ställa denna omständighet i sammanhang med hans mystiska
  död på själva bröllopsdagen. Så föga sannolikt det var, så viskades
  dock och troddes allmänt bland kristianerna, att Krysanteus var
  upphovsmannen till mordet på sin svärson--att sedan det på själva
  bröllopsdagen var upptäckt för honom, att Karmides var kristen, han,
  för att upplösa förbindelsen och straffa sveket, hade lejt en
  lönmördare, insläppt honom i sitt hus och anvisat honom det rätta
  ögonblicket, då mordet kunde förövas.
  Redan på aftonen av den dag, då underrättelsen om Julianus' död hade
  hunnit till Aten, voro folkmassor i rörelse, som strömmade till det
  prokonsulariska palatset och med höga rop fordrade, att Krysanteus
  skulle häktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman.
  Den svagsinte Klemens, som under dagen lämnat sitt hem, sågs, jämte en
  hop präster, i spetsen för massan, som ropade på hans fars död. Han
  deltog med vild iver i deras skri.
  Medan den kristianska befolkningen på detta sätt gav sin vilja
  tillkänna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av
  Akaja och anhållit, att Krysanteus skulle fängslas såsom den där själv
  bekänt sig hava dödat det fromma pelarhelgonet.
  Annæus Domitius fann denna anhållan i sin ordning och kunde icke vägra
  sitt samtycke.
  Emellertid beslöt prokonsuln att till följande dagen uppskjuta
  häktningen för att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly.
  I denna varning förenade sig några av arkontens överblivna vänner, som
  insågo i vilken fara han svävade. Men redan före dem hade Teodoros,
  vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska prästerskapet,
  infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och övertalat Krysanteus att