Den siste Atenaren - 28

  broderns återfinnande och med henne beklagat hans olyckliga
  själstillstånd. Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han
  icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde
  penningeutlånarnes fulla förtroende, så glömde han även sina skulder
  och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan
  dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr.
  
  Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad.
  Den stördes av en röst i hans inre. Han ville vara värdig sin lycka
  och kunde det icke, ty emellan honom och detta mål stodo hotande
  minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, sörjande bild. Hermione
  kände icke det förhållande, vari han stått till denna olyckliga unga
  kvinna. Hon hade hört talas därom, men trodde icke ryktet, sedan
  Karmides med heliga eder förnekat dess sanningsenlighet. Han hade
  sålunda icke vågat giva henne det fullkomliga förtroende, varpå han
  kände, att hon ägde anspråk. Han insåg, att han handlade svekfullt.
  Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns än en
  omständighet, vars vikt han för sig själv ville förringa, men som icke
  dess mindre i vissa ögonblick av eftertanke förfärade honom. Han var i
  hemlighet döpt. Han var således fäst vid den kristna kyrkan med ett
  band, som visserligen icke på ringaste sätt vidkom hans inre människa,
  men som var erkänt av lagen och föreställningssättet, och med vilket
  hans egen vidskepelse förknippade en magisk betydelse.
  Det skulle i längden icke kunna döljas, att Karmides emottagit dopet.
  Hemligheten var i Petros' våld, och att han en gång skulle nyttja den
  för att giva Krysanteus en hård stöt, var otvivelaktigt. I den stunden
  skulle Karmides inför Hermione och hennes fader stå som bedragare och
  tillika som ett lumpet verktyg i Petros' händer.
  Karmides' framtidshimmel var således icke utan moln. En känsla av
  ovärdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsförebråelser tyngde
  honom.
  En sådan var den stund, då han landsteg vid Piræiska hamnens
  lejontrappa för att över torget begiva sig till sitt hus.
  Den hemska syn, som havet plötsligt uppenbarat honom, stod för hans
  ögon med fördubblad klarhet, sedan han lämnat Hermione och hennes
  glättiga väninnor, och kvällens skymning bredde sin slöja över allt,
  som kunde giva hans ögon och tankar en förströelse.
  Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla på
  likhuset, utanför vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars
  öppna dörr man såg de nyfikne, som betraktade de döde.
  Karmides kände en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte,
  som uppsteg ur havet och som ännu stirrade mot honom, ett foster av
  hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta
  bänkar skulle måhända kunna svara på frågan.
  Karmides stannade och riktade därefter sina steg till det sorgliga
  stället. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning,
  som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt
  förde honom dit.
  Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans
  ögon, det var liken av Rakel och hennes barn.
  Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom
  denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar--med armarne
  krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg
  tryckt till hennes bröst?
  - Det är Rakel, Baruks dotter, hörde han yttras bland de närmaste
  åskådarne. Orden ljödo i hans öra som en anklagelse för mord, och hans
  dystra ansikte, hans hemska blick förklarade honom skyldig.
  I detta ögonblick anlände Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat
  henne, när hon gick att uppsöka Baruk. Karmides måste giva dem rum och
  avlägsna sig från dörren, när de inträdde.
  Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en
  ryckning i läpparne antydde rörelsen i hans själ.
  - Det är Baruks dotter, sade han. Var är föreståndaren, att jag må
  tala med honom om den dödas och hennes barns begravning?
  Föreståndaren för likhuset var tillstädes. Rabbinen vände sig till
  honom och upptog ur gördeln sin penningpung. Detta skedde med en köld,
  som förvånade de närvarande och ingav Myro en harm, som ögonblickligen
  skulle urladdat sig, om hon ej i samma ögonblick varseblivit Karmides.
  - Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig
  åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna
  eller andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din
  son, din egen son, Karmides!
  Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna,
  nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides' skygga blick,
  då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges
  tysta förbannelser.
  Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste
  sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät.
  Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med
  likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack
  han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros
  tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han
  ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro,
  som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en
  förhärdad ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i
  hans ögon.
  - Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden
  hava känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista
  dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels
  trolovade. Behöver jag säga dig mer?
  Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille
  svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon
  bodde.
  Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan
  bevekelsegrund, som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig
  även, att Rakel talat om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat
  till sin dotters make, och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt
  emot den rike mäklarens frände, så att hon ångrade, att hon öst så
  mycken bitterhet över hans huvud.
  De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och
  Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden.
  Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens,
  det förnam Myro av en sympatisk ingivelse.
  När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något
  svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten
  --att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa
  dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där
  det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att
  bryta mot sitt folks heliga lag.
  Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans
  önskan.
  Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och
  avlägsnade sig.
  Myro återvände till sin ensamma boning.
  Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin
  lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son
  gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen.
  Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda
  offer, som ägnades de båda dödas skuggor.
  Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte
  att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det
  hus, där hon skulle finna honom.
  Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer,
  men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla.
  Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att
  höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och
  förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap,
  satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra
  åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden
  och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan
  okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes
  medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en
  sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga.
  Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess
  plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och
  utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt
  till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till
  nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina
  lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i
  vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt
  lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste
  dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det
  förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan
  under nöjets larv.
  Myro tänkte på sig själv vid dessa ord.
  Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta
  synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över
  den stoltes rättfärdighet och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade
  henne frälsning genom kärleken och tron.
  Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt
  att vinna hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan
  och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens
  fötter, om han i synlig måtto stått för hennes ögon.
  Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och
  glada människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros.
  Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos'
  prästinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' församling och en
  ärbar tjänarinna i det hus, där hon gjorde sin första outplånliga
  bekantskap med det glada budskapet.
  Vid samma tid avled den rike mäklaren Baruk, såsom man sade, av sorg
  över sin dotter.
  Huru förvånades man icke i Aten, när man fick veta, att Baruk hade
  testamenterat en ansenlig summa penningar åt hetären! Huvuddelen av
  sin förmögenhet hade han skänkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det
  övriga till sina fattiga trosfränder i Aten.
  Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrättelsen om
  arvsförordnandet. Hon emottog penningsumman, men överlämnade den till
  Teodoros för att användas till barmhärtighetsverk, sedan hon först
  sörjt för att en enkel vård upprestes på Rakels och hennes sons grav.
  Vården var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som
  ville känna dem, vilka slumrade därunder.
  
  
  TOLFTE KAPITLET.
  Bröllopet.
  
  Tillrustningarna till Karmides' bröllop med Hermione voro redan
  började. Ännu två dagar, och man hade hunnit den, på vilken föreningen
  mellan de båda älskande skulle fullkomnas.
  Under den senast förflutna tiden hade Hermione likväl icke känt sig
  lycklig. Karmides hade undergått en plötslig förvandling. Han var
  dyster och fåordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes
  sällskap. Huru förklara detta? Hon bad om hans förtroende. Men han
  nekade henne det. Han försäkrade, att det var sällheten, som gjorde
  honom tankspridd. Och medan han försäkrade detta, vittnade dock hans
  väsen, att han ljög, och i hans blick låg en skygg fruktan, som om
  furierna skakat sitt ormgissel över hans huvud.
  Hermione såg sin fader kämpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte
  henne icke mindre. Själv hade hon under de senare dagarne måst röna
  flera bevis på den förbittring, som hos atenska folket, hedningarne
  såväl som de kristne, rådde mot Krysanteus. Till och med det lilla
  antal, som hitintills troget understött honom, hade nu med få
  undantag, under inflytelsen av den allmänna meningen, dragit sig
  tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hårde
  censorn, samlade sig som förr kring Epikuros' vansläktade lärjungar.
  Barmhärtighetsstiftelserna voro inrättningar, av vilka endast de vid
  dem anställda tjänstemännen drogo fördel. Folket knotade över de
  summor, som offrades på dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem,
  emedan onda, måhända till en del sanna rykten voro om dem i omlopp.
  Bland stadens förnämligare släkter fanns knappt någon, som ej ansåg
  sig hava skäl att klaga över Krysanteus, emedan enskilda deras
  medlemmar träffats av den oblidkeliga stränghet, varmed han skötte
  sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpräster och anklagat
  och sakfällt oredliga ämbetsmän i massa. Till de lediga platserna
  funnos få eller inga sökande, ty de missnöjde hotade varje sådan med
  förföljelse. Att de avsatta prästerna kastade sig i kristna kyrkans
  armar var en vanlig företeelse. Denna gjorde oupphörligt proselyter ej
  blott ibland de ringare klasserna, utan även inom de bildade.
  Krysanteus' verksamhet medförde helt andra frukter än dem han
  åsyftade. Han var icke blind för detta. Han började i själva verket
  förtvivla om möjligheten att vinna seger åt den sak, vars stridsman
  han var.
  Till dessa bekymmer sällade sig den sorg och grämelse, som Klemens
  ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu börjat,
  och var gång han fördes inför domstolen, ledsagades han av folkskaror,
  som uttryckte sitt deltagande för honom. Klemens hade inkallats för
  att lämna upplysningar om sin fosterfader. I stället för att väcka
  någon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska åhörarnes
  jubel kastat sigi biskopens armar och högtidligt tackat denne för det
  inflytande han tillvällat sig på hans öden. Och då Klemens hörde, att
  rättegången utan tvivel skulle sluta med en dödsdom över Petros,
  uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa känslor
  utan hejd i folkets åsyn. Han fortfor ännu att leva i grottan vid
  pelarfältet, och hans rykte för helighet steg med varje dag. De
  homoiusianska kvinnorna älskade att kalla honom »den helige Klemens».
  Uttrycket smekte den unge asketens öra. Han hade segrat i striden med
  sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett själstillstånd, vari han
  oftare sällskapade med änglarne och den heliga jungfrun än med
  världens verkligheter.
  Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis för att se det nya
  tempel, som uppfördes där. Det var natt, då han, stadd på hemvägen,
  nalkades Aten. En av dessa bråda, häftiga och snabbt övergående
  stormar, som äro egna för de södra landen, hade utbrutit över den
  resandes huvud. Regnet föll i strida strömmar och blixtarnes vita sken
  lyste nejden.
  Men icke långt från dubbelporten upphörde regnet, och formannen, som
  hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrämda, för ljungeldarne
  skyggande hästar, kunde åter intaga sitt rum på vagnen framför sin
  herre.
  De voro nu i grannskapet av pelarfältet. Medan Krysanteus tänkte på
  sin son, som tillbragte natten i den öppna grottan, pekade formannen
  mot ett svagt ljussken, som syntes från fältet, och frågade, varifrån
  detta kunde komma.
  Krysanteus lämnade vagnen och tillsade formannen att köra vidare. Han
  ville besöka Klemens. Lampskenet kom från dennes grotta.
  Den unge anakoreten hade förmodligen vakat under stormen, mot vilken
  hans usla boning endast kunde hava lämnat otillräckligt skydd.
  Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske också, att han
  nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri börjat lägga sig,
  var mer hågad att uthärda åsynen av sin fader och lyssna till hans
  välvilliga ord.
  I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta
  begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet
  synliga ljusskenet.
  Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta.
  Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten,
  upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke
  ensam. Gent emot honom, med ryggen vänd mot grottans öppning, satt
  hopkrupen på marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin
  förvåning upptäckte Simon pelarhelgonet.
  Simon hade under det häftigaste åskvädret lämnat pelaren och begivit
  sig till sin granne. De hade redan länge samtalat, och samtalet
  fortfor ännu, när Krysanteus stannade utanför grottan. Simon talade
  med hög och vredgad röst.
  - Än en gång: drag hädan, sade han, vänd till Klemens. Jag känner
  dig, yngling. Du är son av den gamle ormen och själv en orm, som jag
  fostrat vid min barm. Du har hitkommit för att bestjäla mig, men akta
  dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hörsel. Tjuven skall komma
  på skam.
  - Fader, sade Klemens med synbar ängslan, jag förstår icke dina ord.
  Varför vredgas du på mig? Är det därför att mitt hjärta är ont? Jag
  beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja höra mig, ty
  änglarne och Guds moder hugna mig med sin åsyn och rena mig med sitt
  umgänge. Har icke även du, Simon, kämpat med synden, innan du vann den
  helighet, som nu omstrålar dig? Hav undseende för min ungdom, fader,
  och låt mig vara i ditt grannskap för att uppbyggas och styrkas av
  ditt föredöme.
  - Himmelen har själv talat, inföll helgonet. Det var mina böner, som
  öppnade hans mun. Åskan röt i ditt öra, att du skall draga härifrån,
  och blixten hotade att splittra dig, om du ännu vanhelgar detta
  ställe. Vad har du här att sköta?
  - Jag har sagt det, vördnadsvärde Simon. Vredgas nu icke längre.
  - Ah, jag känner nog ditt uppsåt. Du är hitsänd av din förbannade
  fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt
  hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava
  glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger,
  ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig,
  Filippos!
  - Din anklagelse är orättvis, fader Simon. Jag nöjer mig med ett
  bröd, och vattnet, som jag dricker, hämtar jag själv ur källan.
  - Man kallar dig den helige, fortfor Simon med väsande röst. Har du
  hört, att man kallar dig den helige?
  - Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjälp varda värdig att
  bära detta namn.
  - Men jag säger dig: gå härifrån! Nu genast skall du gå för att
  aldrig återkomma. Denna natt är farlig, Filippos. Himmelen har ännu
  icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse--och för mina
  klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola
  klämma en strupe. Akta din egen!
  - 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du,
  att du har strypt?
  - Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem
  aldrig. Han satt i tornkammaren och läste, som han plägade, i Davids
  psalmer, när jag smög mig in och strypte honom. Det var en Gudi
  behaglig gärning, som står inskriven vid mitt namn i livsens bok.
  Lamaragschugojim. Kände du Paulos? Nej, nej, du kunde icke känna
  honom. Du var då ett barn. Den kätterske patriarken hade hungrat i sex
  dagar, när budet kom, att han skulle dö. Makedonios ville det, och
  kejsaren ville det även. Makedonios tillförsäkrade mig himmelens
  salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag
  gjorde det.
  Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos, men
  jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk,
  förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig
  för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma!
  Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar,
  och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals.
  Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men
  förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke
  sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor.
  - Pojke, väste han, svär att gå härifrån ... för alltid ... eller jag
  stryper dig!
  Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet
  avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att
  kvävas. Förskräckelsen gav honom en ögonblicklig styrka, så att han
  förmådde resa sig upp från mossbädden, där han suttit under detta
  uppträde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens långa, toviga
  skägg; den andra sökte instinktmässigt fiendens ögon för att blända
  honom.
  Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans
  händer släppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa
  ögonblick föllo båda under brottningen till marken.
  Men Klemens' kraft var nu uttömd. Simon kastade sig över honom och
  grep ånyo med de långa nagelväpnade fingrarne kring hans hals för att
  strypa honom. Klemens förlorade medvetandet.
  Hela detta uppträde hade endast upptagit några sekunder. I nästa
  ögonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjälp. Med möda lyckades
  han befria Klemens ur pelarmannens händer. Simon uppgav ett ursinnigt
  rop, när han igenkände sin nye motståndare. Han reste sig på sina
  genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans
  intryckta öga; det andra tycktes spruta lågor.
  Det började nu mellan Krysanteus och pelarmannen en långvarig
  brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en
  vansinnig, som är i raseri. Lampan nedstöttes, och de kämpande omgåvos
  av mörker på sin trånga valplats. Krysanteus lyckades förflytta
  striden från grottan till fältet där utanför, och här segrade hans
  från ungdomen genom gymnastiska övningar utvecklade styrka. Men segern
  var icke avgjord, så länge Simon ännu kunde röra sina lemmar. Hans
  ögonmärke under striden var motståndarens strupe, och han hade lyckats
  att få tag omkring denna, när Krysanteus äntligen trängde sin ryslige
  fiende mot stadsmuren och med en våldsam stöt krossade hans huvud.
  Simon föll, ett blodigt lik, till hans fötter.
  Klemens hade under striden återvunnit sitt medvetande. När Krysanteus
  med svettdrypande panna vände sig bort från den slagne, såg han
  ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till
  grottan.
  Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i
  hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt
  skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek och
  vidunderliga former.
  Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet
  utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe,
  övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde
  honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga
  uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan
  kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna sin
  räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade
  sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans
  medvetande hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av
  ett varaktigare mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade
  tillbaka, när Krysanteus fattade hans hand.
  - Filippos, hördes Krysanteus' röst, det är jag, din fader. Frukta
  icke! Uslingen, som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån!
  Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra
  sig vid Krysanteus' hand över pelarfältet och genom Kerameikos till
  huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders
  frågor vittnade om själsförvirring.
  Och tyvärr var denna icke av övergående slag.
  Uppträdet i grottan hade givit sista stöten åt ynglingens länge
  vacklande förstånd. Klemens var svagsint.
  Den följande dagens sol fann icke mer Simon på pelaren, varifrån han
  så länge hälsat hennes uppgång. Den gamle Batyllos, vandrande om
  morgonen över fältet, såg honom ligga med krossat huvud och blodigt
  ansikte bredvid stadsmuren. Han var död.
  Den päls, som i livstiden utgjort helgonets dräkt, återfanns i
  grottan, varest den unge anakoreten plägade vistas. På Simons nakna
  kropp sågs över ryggen ett långt och djupt ärr, vars tillkomst ingen
  brydde sig med att söka förklara. Det var märket efter det glödgade
  järn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade förstått att
  uppväcka sin fader från de döda.
  Ryktet om Simon pelarhelgonets ofärd spred sig med utomordentlig hast
  genom staden. Man uttömde sig i gissningar över hans dödssätt. Det som
  mest förvånade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin
  pelare; man kunde då antagit, att han nedstörtat och fått huvudet
  krossat genom fallet. Nu häntydde allt på, att han under natten lämnat
  pelaren, och att han dukat under för någon fiende efter en våldsam
  kamp, varav den genom regnet uppblötta marken i grannskapet av grottan
  bar tydliga spår.
  Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus
  skyndade att underrätta myndigheterna om händelsens förlopp.
  Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat
  deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans
  handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som
  dämpade deras fruktan för överhetens svärd. När det homoiusianska
  prästerskapet avhämtade den döde och i högtidligt tåg förde det
  blodiga liket genom gatorna för att bisätta det i storkyrkan, trängdes
  kring båren en ursinnig massa, som gav luft åt sin vrede i vilda
  hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid
  Konstantius' död. Om eftermiddagen stormades det fängelse, i vilket
  Petros förvarades; dörrarna uppbrötos, och fången fördes, mot sin egen
  uttalade önskan, av folkhopen till sitt hus, som han likväl strax
  därefter lämnade för att frivilligt överantvarda sig i rättvisans
  händer.
  Upploppet skulle antagit ett än mer hotande utseende, om ej Krysanteus
  skyndat att kväva det med våld. I kraft av den myndighet, som kejsaren
  lämnat i hans hand, övertog han befälet över den i Aten varande
  krigsstyrkan och använde henne med skonslös stränghet. Legionärerna
  angrepo med fällda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod
  utgöts på flera punkter av staden. Emot natten var lugnet återställt,
  och en mängd kristianer, som tillfångatagits under upploppet,
  inspärrades i fängelserna, för att följande dagen sakföras som
  upproriska emot den kejserliga makten.
  Det var under sådana sorgliga förhållanden dagen inbröt, på vilken
  Krysanteus skulle fira sin dotters bröllop.
   * * * * *
  Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och
  heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av
  fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro
  äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga
  Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på
  vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom
  vederbörligt, dagen före bröllopet.
  På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan
  och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från
  Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till
  Piræiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och
  blommor av brudparets unga vänner.
  Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar
  förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller
  brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en
  vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna
  flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och
  Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till
  större delen förnäma främlingar och lärjungar av Akademia eller
  tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer,
  som, i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades
  deltaga i högtidligheten.
  Hermione var klädd i en dräkt av byssjs och purpurtyg och enligt
  hävdvunnet bruk slöjad. Slöjan dolde hennes bleka anlete, som annars
  skulle röjt oro, lidande och dystra aningar.
  Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i
  livliga, sprittande melodier.
  Det hela företedde vid facklornas sken en högtidlig anblick, men
  likväl ingalunda så glättig som andra uppträden av samma slag.
  Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var
  övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo
  djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att
  lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig