Den siste Atenaren - 11

av 50 guldstycken, men hålet skall dit ändå, det lovar jag.
Rakel hade ännu icke fyllt sitt sjuttonde år. Hon var en vacker flicka
med fylliga former, svarta lockar, en något stor, men välformad näsa
och de eldigaste ögon, som någonsin tänts under orientens sol. Det
fanns väl knappt en yngling av Abrahams släkte i hela Aten, Piræus
inräknat, som icke svärmade för Rakel och det ansenliga arv, som en
gång skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke värdig den
rike Baruks vackra dotter. Det visste såväl Baruk som Ester. När de
fördenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare
person än rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en ännu ung,
men mycket lärd man, som ej blott kunde lagens böcker utantill, utan
även hade studerat den helleniska filosofien och skrivit långa med
kabbalistiska funderingar späckade kommentarier till sin landsman
Filons djupsinniga verk.
Föräldrarne hade vid detta val icke gjort sig mödan att rådfråga sin
dotters tycke. Sådant var icke brukligt hos deras folk, och för övrigt
kunde väl Rakel ej vara annat än nöjd med en man av så utomordentlig
lärdom, så stor vältalighet i synagogan och därtill av så ansedd släkt
som rabbi Jonas.
De anade icke, att Rakels hjärta redan var fångat av en annan, och
denne--o ve!--var en av Javans oomskurna söner, som icke hade en
droppe av Abrahams blod i sina ådror och icke kunde läsa en bokstav i
de heliga rullarne.
Det är aftonen efter den, på vilken den okände filosofen besökt
Krysanteus' hus.
Dagen är hebréernas sabbat. Baruk och Ester ha gått till synagogan.
Rakel hade föreburit något skäl för att få stanna hemma. Hon försakar
därmed nöjet och uppbyggelsen att höra, huru sinnrikt rabbi Jonas
utlägger profeten Daniel. Hon försakar tillfället att se sin
trolovade, just i det ögonblick när han är vacker: när framför altaret
hans mörka, vemodiga ögon livas, hans av studier fårade panna klarnar
och hans av samma ihärdiga studier krökta skepnad rätar sig vid korens
sång: »Hur sköna äro dina tjäll, o Jakob, och dina boningar, o
Israel!» och vid den församlade menighetens rop: »Hör, Israel! Adonaj
vår Gud är den ende Gud!» Då genomströmmas han av fädernas anda och
deras bragders minnen; då uppbygger han i tanken Jerusalems grusade
tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Då
förgäter sig hans blick, som annars gärna irrar upp till kvinnornas
läktare för att bakom en av slöjorna ana dragen av flickan, som han
älskar, Baruks dotter.
Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke är
fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt,
svart och glänsande, som Rakel finner avskyvärt. Han sitter ofta hos
Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och
den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande
Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan av lutter
förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt.
Han är i sin älskades närvaro blyg--som en blyg älskare, och han
förvirras av hennes strålande ögon. Därför tycker Rakel, att han är en
tölp.
[3] Platon.
Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jämförelse med vilket alla
andra män förefalla henne som misslyckade försök av Vår Herre att
skapa någonting drägligt i karlväg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i
hennes öra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina
lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit på en
hästrygg; därför är hans egen rygg krökt, hans gång tung, hans
rörelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides däremot! Han
bär osynliga Hermesvingar på sina fötter, hans spänstiga lemmar,
omsvävade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta
honom från jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad är den, om den än
blickade i evighet, emot ett enda ögonkast av Karmides, ett av dessa
djärva, stolta ögonkast, som på en gång skrämma en eldig flicka och
tjusa henne? Rakel har hört av sin fader, att Karmides är slösare; hon
har sett honom många gånger ej blott på vägen till synagogan, utan ock
i sin faders hus, dit han kommit för att låna penningar. Rakel är
förtjust över hans slöseri, som gör honom tusenfaldigt älskligare i
hennes ögon. Hon är van att se varje litet mynt vänt två gånger, hör
dagligen ända till leda upprepas Syraks tänkespråk om sparsamheten.
Karmides, som leende strör omkring sig denna metall, som de andre
uppgräva med sina fingrar ur modden, vad månde denne Karmides vara, om
icke ett ovanligt, ett övermänskligt väsen? Och vad nu lärdomen
vidkommer, för vilken Baruk och Ester så ytterligt vörda rabbi Jonas,
så är ju Karmides ofantligt mycket lärdare! Det har Karmides själv med
ädel uppriktighet försäkrat henne. Skulle hon då icke tro det? Och
fastän han är så utomordentligt lärd, är han likväl glad, talar så
fullkomligt fattliga, förtjusande saker och sjunger till lyran
sprittande visor.
Skulle Rakel i något ögonblick glömma Karmides, finnes i Baruks hus en
gammal tjänarinna, som gärna återför hennes tankar till detta föremål.
Även hon, tjänarinnan, har sina skäl att beundra Karmides' slöseri. Av
det guld, han sår, har något även fallit i hennes hand, och till tack
härför har hon åtagit sig att vara budbärarinnan och förmedlerskan
emellan honom och Rakel.
Det är en vink av henne, som förmått Rakel att i afton stanna hemma.
Rakel har stigit upp på altanen av sin faders hus. Där är hennes
älsklingsställe under så vackra aftnar som denna. Man har därifrån en
vidsträckt utsikt över den östra och norra delen av staden. Västerut
mötes däremot ögat av de närlägna husens tak och murar, men emellan
dessa skymta delar av den branta gata, som från Skambonide leder ned
till Kerameikos. Det är den gatan, som man vandrar till och från
synagogan. En så uppmärksam utkik som Baruks gamla tjänarinna kan
således se det vördnadsvärda paret, när det nalkas, och i tid varsko
sin unga härskarinna.
Huset har två ingångar. Den ena större, som vetter åt gatan, är
försedd med en järnbeslagen port, som Baruk varsamt stänger, när han
går ut. Den andra är en liten dörr i baksidan av huset. Den kan endast
öppnas inifrån, och den leder ut till en sluttande, med klipphällar
strödd, gräsvuxen plats, som utgör högsta punkten av Skambonides
kulle. Denna dörr är av tjänarinnan öppnad, och därifrån leder en
trappa upp till altanen.
Rakel lutar sig mot bröstvärnet och ser ut över staden. Himmelen är
klar, och friska fläktar komma från havet. Rakel är orolig, hennes
hjärta klappar nästan lika häftigt, som då hon bidade det första
hemliga mötet med Karmides. Sedan dess har hon ofta träffat honom,
just häruppe, under månljusa nätter, sedan föräldrarne och husets få
tjänare gått till vila; och genom vanan och övertygelsen om det
oskyldiga i sådana möten har varje fruktan, varje betänklighet hos
henne försvunnit. Karmides har kommit för att med skämt och joller
lätta hennes sinne, när det är tyngt av hemmets enformighet och det
instängda liv, hon måste föra; han har stämt hennes cittra och lärt
henne att framlocka små melodier därur; han har talat om det glada och
brokiga livet därnere i staden, dit hon aldrig får styra sin kosa utan
att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har
härmat rabbi Jonas' gång, åtbörder och sätt att tala, så att Rakel
varit färdig att kikna av skratt; han har lindat hennes långa, svarta
lockar kring sina fingrar och kallat dem de skönaste ringar, dyrbarare
än de gyllene, med diamanter sirade. Han har försäkrat, vad som
föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om
han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans
ord, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar
in i naturen och kände bäst själv de hemliga villkoren för sin
tillvaro. Nu kände även Rakel någonting liknande, ty hon fann sig
numera aldrig rätt lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av
hans ögons makt.
Den fruktan, som nu kom Rakels hjärta att klappa med oroliga slag, var
en, som spreds med luften över de tusen husen och templen mellan
Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade
hela dagen synbarligen plågats av en ängslig sinnesstämning. Vid
middagstiden hade han under någon förevändning avlägsnat tjänstefolket
ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar
och viktiga papper till ett lönligt förvaringsrum under husets
källare. På flickans frågor om orsaken till detta varsamhetsmått hade
han sökt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjänstefolket hade
Rakel sport, att under den förflutna natten åtskilligt tilldragit sig,
som lät dem motse oroligheters utbrott i staden.
Där Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvårn, seende ut över
staden, som bestrålades av den nedgående solen eller vilade i de långa
skuggor, som kastades av kullarne, längtade hon efter Karmides och
fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om
Karmides måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre var det
glada, livliga Aten, utan genombävades av rädda aningar. Hon kände,
att hans närvaro, åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon
aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes
ängslan.
Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig
en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till
Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det
tecken, som lät förstå, att marken var fri. Strax därefter hördes hans
lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad
och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke
ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu
från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig
sett honom vackrare än nu.
- Du kom då äntligen, utbrast hon och kände sig färdig att med
systerlig hängivenhet kasta sig hans armar.
- Jag försummar icke ett enda av de sällsynta ögonblick, då jag får
träffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor.
Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra icke kan förunna mig.
Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn?
- Ja, svarade Rakel och synade förtjust de vackra blommorna, som
Karmides givit henne.
- Synagogan är en ypperlig inrättning. Jag tycker om människor, som
vörda sin Gud. Men jag kan med skäl anmärka, att er gudstjänst är
alltför kort. Den borde räcka hela natten. När komma dina föräldrar
hem?
- Ack, i afton dröjer det icke länge.
- Begagna då ögonblicken för vår gudstjänst, sade Karmides. Han
fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid
sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon.
- Fy, du talar som en hedning, vilket du också är ... Men säg mig,
Karmides, du är ju även filosof?
- Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en
av de allra främste till och med.
- Ja, du är mycket lärd, det vet jag, men är du också mycket dygdig?
- Naturligtvis. Lärdom och dygd äro tvillingbarn, som aldrig
åtskiljas.
- Det gläder mig höra, ty i går sade Jonas till min fader, att visa
och dygdiga hedningar, sådana som ...
- Karmides?
- Nej, det sade han icke, utan sådana som ... som ... Platon tror jag,
att han hette ... väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de
aldrig ätit påskalammet.
- Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel.
- Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även
Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för
en dotter av Israel.
- Hör blott på! Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en
underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga
och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt
annan smak än du.
Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm.
- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade på solen, vars halva
skiva redan sänkt sig i havet, samma sol för våra ögon, samma åtrå
till sällhet i våra hjärtan, huru kunna vi då kalla varandra
främlingar?
- Samma himmel och där uppe över stjärnorna samme Gud, sade Rakel med
en djup blick på Karmides. Den kväll, jag gav dig den lilla ringen,
som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du
ringen?
- Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin
barm.
- Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom,
fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig,
att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina
föräldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var även
närvarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade
med dig om den där Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste
att svara honom på allt vad han ville veta. Det märktes tydligt, att
du var lärdare än han,
- Din dröm skall sannas. Det kommer en tid, då vi alltid skola vara
tillsammans.
- Tror du det?
- Beror det ej av oss själva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfärgat,
och guldkantade skyar spegla sig däri. Längtar du icke att sväva över
dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare än något av din
faders? Jag skall föra dig till en ö, som jag upptäckt där borta i
väster, långt, långt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens.
Hon är en lämning av det i havet sjunkna Paradiset. Där skola vi bo,
jag och du.
- O, vad säger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med
världen gav Karmides tillfälle att obesvärat giva luft åt sina
hugskott. Men, tillade Rakel betänksamt, icke kan jag lämna fader och
moder kvar här i Aten.
- De skola följa oss, Rakel. På Lycksalighetens ö finnas omätliga
förråd av den gula metall, som är din faders lust. Han följer oss dit,
samlar en skeppslast guld och återvänder som den rikaste människa på
jorden för att återuppbygga ert tempel. Vad säger du härom?
- Ack, det är ju härligt! Jag måste underrätta min fader ... jag måste
säga honom vad du ämnar göra.
- Nej, nej, icke nu. Min plan måste hemlighållas, liksom våra möten.
Hör du det!
- Nå, som du vill.
Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit den fruktan, som
bemäktigat sig henne. Först nu, då talet föll på att lämna Aten,
påminde hon sig, att staden i närvarande stund hade något oroväckande,
och hon anförtrodde Karmides sina obestämda farhågor.
I själva verket var denna afton besynnerlig även i det avseende, att
det väldiga sorl, som annars uppsteg nedifrån staden mot Skambonides
topp, var så gott som förstummat. Det rådde en ovanlig tystnad, endast
avbruten genom bullret av någon genom gatorna rullande ensam vagn
eller ett och annat hammarslag från verkstäderna i grannhället.
Ett skarpt öra skulle likväl just i detta ögonblick kunnat uppfånga
ett genom avståndet nästan förtonat sorl av röster, som kom från norr
och nalkades mer och mer.
- Bah, sade Karmides till svar på Rakels frågor, vad har du att
frukta? I hebréer kunnen, liksom de olympiska gudarne från sina moln,
i god ro förlusta er åt de andres strider. Vad han I att göra med
bilddyrkare och kristianer?
- Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer
till strid, till blodsutgjutelse ... och här, här i Aten, kanske
utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt?
Vad är det, som uppretar dem mot varandra?
- Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett
tempel och lagt beslag på tempelskatten ...
- Men varför, varför göra de så illa? utbrast Rakel.
- Varför? Alla kunna icke vara mäklare här i världen, men alla vilja
ha guld. De som ej bli mäklare som judarne, varda rövare som
kristianerna. Det är förklaringen. Må packet slåss! De mina känner
jag. De äro för fega att våga sina liv. Kristianerna kunna fråntaga
dem allt, till och med livet, men av omtanke för sitt liv skulle de
icke våga försvara det. Men kristianerna själva, min Rakel, de äro
män! Eller rättare: de äro vilddjur ... modigare än lejon,
blodtörstigare än tigrar. Amfiteaterns spel äro förbjudna. Vi sakna
dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats på åskådarebänken och
klappa händerna, när de sönderslita varandra. Vi ha ett präktigt
skådespel att vänta.
- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nästan förskräckes för dig.
- Lugna dig, flicka! Jag är icke farlig. När jag ej kan avvända åskan
eller näpsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag fröjdas åt deras
höghet. Men hör vidare vad som hänt i natt, som utbreder förfäran i
staden! Det rådande kristianska partiet har upptäckt, att det
undertryckta hållit hemlig gudstjänst i ett kalkstensbrott i
grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons fält. De överraskades mitt
under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka,
tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och
släpade dem i fängelse. Man säger, att de undertrycktes kämpe, en
präst med ett av de där långa namnen, som kristianerna påhittat ...
Atanasios heter han ... var närvarande och just predikade, när
händelsen timade, men att han i mörkret och villervallan lyckats komma
undan. De fängslade voro vid pass femtio: de fleste tillhöra packet,
men åtskilliga äro ansedda män och medborgare av Aten. Lagen dömer dem
till döden. Du kan begripa, vilken uppståndelse detta väckt bland
deras trosbröder, vänner och fränder. Förskoning ha de fängslade ej
att vänta. Sorg, häpnad och raseri hos de mång tusen, som kalla sig
homousianer. Man tror, att de skola väpna sig för att med våld frigöra
de fångne. Det rådande partiets anförare, biskopen av Aten, önskar
ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt förfogande och vill
nyttja tillfället för att krossa motståndarne med ett slag. Se där i
korthet mina nyheter, du min svartögda flicka. Vad din blekhet
förskönar dig! Jag frestas att skrämma dig alltid för att alltid se
dig sådan. Men var lugn! Karmides är ju hos dig. Här, här i min famn,
fruktar du här?
Karmides hade utan motstånd tryckt den darrande flickan till sitt
bröst och lekte med hennes mörka lockar.
- Jag skulle icke vara rädd, om du alltid vore här. Men du kommer ju
och går. Du är borta, då kanske ... Nej, jag törs ej tänka på ett
sådant ögonblick.
- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig måtto stå vid din
sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om rädsla och fara! Se
upp mot himmelen! Där börja stjärnorna tändas. Var är din cittra,
barn?
Cittran låg på en bänk. Han tog och stämde henne och sjöng till hennes
ackorder en täck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han
började i annan tonart en sång om kärlek, kärlekssmärta, trohet i
döden. Rakels blick var tårad, när han lade cittran bort.
- Vad? Tårar? Älskade lilla toka! sade han. Dina ögon hava värmt min
själ, men tårarne göra dem till solar, som förbränna henne. Blunda,
eller du bländar mig! Blunda, österländska flicka!
Och när Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte på
hennes läppar en brännande kyss.
Det var den första. Karmides gick stundom långsamt mot sitt mål. Han
var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sådan som Rakel,
var för hans övermättade sinnen dock ännu en retelse, dess större, ju
mer hennes enfald avbröt mot hans vanliga väninnors världskännedom.
Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade
romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk,
nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro båda för
kloka att bannlysa en mask, av vilken båda hade samma nöje.
Rakel älskade honom. Han var allt för henne. Vem undrar då, att hon
kände sällhet i denna kyss? Men hon öppnade ögonen och rodnade upp
till pannan. Hennes blick bad om förskoning från förnyad sällhet; men
den djärve var obeveklig. Han rövade kyss efter kyss.
Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som förnams från norr, kom
närmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en
folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat,
tusenfotat vidunder åstadkommer, när det framtränger genom en stads
trånga gator och vid varje gränd, varje öppning det stryker förbi,
sväller ut och rycker med sig allt.
Men slutligen urskildes i detta förvirrade larm rop, genomträngande
och vilda, vittnande, att det månghövdade vidundret var retat, att det
sökte fiender, och att dessa fiender måste darra för en annalkande
hämnd.
Nu släppte Karmides Rakels hand. Ropen hade trängt till hans öra. Han
anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Även Rakel hörde den
kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig
darrande intill honom.
Under den förskräckelse, som fattade henne, flög hennes första tanke
till föräldrarne.
- O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute. Vad kan icke hända dem! Huru
skall jag rädda dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till
synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd, när du följer mig.
Kom!
I detta ögonblick dök den gamla tjänarinnans förfärade ansikte upp
över altantrappan.
- De komma! ropade hon.
- Vilka? Vilka?
- Dina föräldrar. De äro redan utanför porten.
- Lovad vare Gud! De äro räddade.
- Farväl, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall
vara i ditt grannskap.
Rakel hade knappt mod att släppa Karmides' hand. Man hörde, huru den
tunga porten till gatan gnisslade på gångjärnen. Ingen tid var att
förlora. Karmides ilade ned för trappan och genom bakdörren ut i det
fria. Rakels blick följde honom, då han med skyndsamma steg gick över
den hällströdda toppen av kullen och försvann där bakom. Hon skyndade
ned att möta sina föräldrar. Hon såg den gamla Ester stödd på rabbi
Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten
invändigt var försedd, lade dem i kors över varandra och fäste dem vid
deras järnhakar.
Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller åtta
unga, kraftiga israeliter följde dem för att stanna i huset, medan
stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besättning. Baruk,
som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det stängda,
bommade huset ville de med svärd i hand avvakta händelsernas gång.


TOLFTE KAPITLET.
Början till ett sorgespel.

- Från det ena nöjet till det andra! Prisad vare Olympen, som ännu
strör rosor över jorden!
Så tänkte Karmides, då han vandrade ned för den del av Skambonide, som
sluttade åt Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han
tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill säga en
skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han nöjde sig
härmed, ty han hade längesedan givit verkligheten förlorad.
Han sökte nu en annan förströelse. Från Kerameikos skallade vilda rop,
förnummos tusentals larmande röster. Det var förmodligen
inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides älskade tragedier
och skyndade att förvissa sig om rum bland åskådarne.
Som vi veta, var skymningen inne och stjärnorna började tända sig på
himmelen. En sådan halvdager är gynnsam för sådana skådespel, liksom
en mulen himmel ökar intrycket av ett götiskt tempel. Han döljer
sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora
massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne,
försmälta till sublima individer.
Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de
trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen.
Utsikten härifrån behärskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av
gatan Kerameikos ända hän emot Areopagens kulle. Alla dessa delar
höljdes av en böljande massa, som tycktes vara ett enda jättedjur,
sakta, mödosamt och krampartat slingrande fram likt en sårad orm. Två
bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets ögon. Men liksom ryktet
enligt skaldernas skildring, så var denna jättekropp i hela sin längd
betäckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan
rytande av raseri.
Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trång gränd, som mynnade ut
till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett övermått av liv, var den
förra ödslig, som utdöd. Portarne bommade, fönsterluckorna stängda,
ingen människa att se.
Karmides såg sig nu vid själva randen av den förbivältrande, svällande
folkströmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess
böljor. Han såg ansikten dyka upp och försvinna, ansikten förvridna av
dyster vrede.
- Hämnd, hämnd! Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Död åt
atanasianerna!
Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans öron. Han
misstog sig således icke. Förhänget hade fallit, korsången börjat,
korsången, som inledde det länge väntade och förberedda sorgespelet.
Karmides hade ingen lust att låta sig bortrycka av den virvlande
strömmen. Man uppoffrar ogärna sin vilja och det fria bruket av sina
lemmar, när man ej genomtränges av den ande, som sammansmälter den
trängande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville välja en
lämpligare åskådareplats. Han lämnade Kerameikos och vandrade de
folktomma sidogatorna hän till torget, sedan han övertygat sig, att
strömmen brusade åt det hållet. Han anlände före den till torget. Det
var tomt och övergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De
tycktes liksom med hemsk fruktan vänta den annalkande skaran. Karmides
steg upp på målningsgalleriets marmortrappa och intog en bekväm plats
vid hörnpelaren. Tätt förbi den måste tåget stryka fram; den var
bestämd till vågbrytare mot floden. Karmides kunde se allt på nära
håll.
Facklorna, som lyste i spetsen, närmade sig. Rymden mellan Pnyx och
Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda,
ursinniga ropen:
- Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne!
Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av
människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd
av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten
över torget. Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på
skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när
de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg
åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt
lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska
hydda. Kroppen var naken. Björnpälsen låg sammanrullad under hans
huvud, som var vänt emot den följande hopen, så att de rysliga
anletsdragen, de slutna ögonen i lodrät riktning kunde lysas av
facklorna och ses av mängden. Närmast kring båren gingo några präster
med nedfällda kåpor och blottade huvuden. Två av dem buro facklorna.
Bredvid den ene sågs Eufemios. De tego, ty den lösen de från början
utdelat återskallade nu i de vilda ropen, som genom själva sin styrka
vunno övertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prästerna
tego, men närmade facklorna intill den dödes ansikte för att åter och
åter visa det så tydligt som möjligt. Och för var gång skallade med
ökad styrka ropen:
- Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne!
Massan hade äntligen hunnit förbi. Karmides sällade sig till de siste
i eftertruppen.
- Medborgare, vad har hänt? frågade han sin närmaste granne. Vad är
det som försätter folket i raseri?
- De ha mördat Simon bekännaren och helgonet, svarade mannen. Har du
öron och förnimmer ej vad folket ropar?
- Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således
någon atanasian, som förgivit den helige?
- Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro
medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde
en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och
martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej
Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle
undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid
flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då
tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt