Den siste Atenaren - 10

Süzlärneñ gomumi sanı 4399
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1842
23.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
33.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
39.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
stackars ynglingens fader?
- Jo.
- Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos själv ... var
flyter han?
- Här vid Aten....
- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är
välkommen dit ut, min filosof.
- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att
Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare?
- Jag medgiver det gärna.
- När myten med sådan tydlighet angiver hans födelseort, ligger däri
måhända en vink, att vi ej böra se i honom en symbol för någonting
alltför vidsträckt och allmänt. Att giva honom en inskränktare
betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde
honom till människan i allmänhet, till märkesmannen för vårt släkte;
jag åter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det förra var kanske
för mycket; det senare är bestämt för litet. Låt oss gå en medelväg
och göra honom till hellen! Vi ha rätt därtill, ty Aten har alltid
varit Hellas' hjärta.
- Antaget! sade Hermione. Narkissos föreställer hellenen!
- Gott. Hellenen är, liksom Narkissos, naturens älsklingsbarn ...
- Han har åtminstone fordom varit det ...
- Lika mycket! Fortsättom nu, då vi äro fullkomligt ense! Narkissos
är den hellenska anden, den hellenska åskådningen av livet och
världen. Eko är, som du själv tydde det, naturen. Eko har råkat i
ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullständiga talförmågan.
Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd
sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga,
varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke
pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om
hennes suckar, tårar och vrede. Så höjde sig även den hellenska anden
med segerkraft ur den träldom, vari naturen höll de andra folken
fångna: dessa fenicier, som offrade sina barn åt vreda naturmakter,
dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa
perser, som ännu knäböja för elden. Har du ännu något att anmärka mot
min tolkning? Hermione, du eller någon av dina vänner?
- Fortsätt, bad Hermione. Vi skola sedan framställa våra
anmärkningar.
- Nåväl. Narkissos var sexton år, när han trånade bort vid källan.
Säger icke myten så, du unga skaldinna? frågade gubben Ammianus
Marcellinus' maka.
Julia jakade till frågan.
- Antagom, att dessa sexton år betyda sexton århundraden, och låt se,
huru detta stämmer ... Javäl, det passar förvånande väl, ty så lång är
den tid, som förflutit från trojanska kriget intill nu. Trojanska
krigets tidevarv kan med skäl kallas det, i vilket Hellas föddes,
hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog
sin egendomliga prägel. Icke så?
- Dina sammanställningar äro skarpsinniga, sade Hermione och
betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet.
- Den blinde och dock så fjärrskådande Teiresias, fortfor den
filosofmantlade främlingen, hade förutsagt, att Narkissos skulle varda
olycklig och dö, om han lärde känna sig själv. Huru tilllämpa detta på
vår Narkissos? Påminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske
ännu står att läsa över ingången till den delfiske Apollons tempel?
Där stod: KÄNN DIG SJÄLV!
- Den inskriften finnes där ännu, upplyste Hermione ...
- Och den inskriften, inföll gubben, var således Hellas' dödsdom.
- Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, och en
lätt rysning genomilade henne.
Julia, Berenike, själva Ismene undgingo icke intrycket av den okändes
sist anförda ord. De ögnade honom med förvåning, och Berenike sade
tvekande:
- Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag fattar det icke.
- Efter förmåga vill jag villfara din önskan.
Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och
älskliga barn, som, utan att oroas av något tvivel, överlämnade sig åt
ett föreställningssätt, som gav liv och personlighet åt varje livlöst
ting i naturen. För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna
blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande
satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje
grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden,
stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och
deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga. Men
medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och
Salamis--lekte i sin sköna värld och trodde henne evig, hade en
okänd hand längesedan skrivit domen över henne i de delfiska orden:
Känn dig själv! liksom redan på det nyfödda barnets änne står i
osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit
länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn
dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates.
Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen
uppstått genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam
filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina
föreställningar! Lär känna dig själv! Undersök din tankes lagar! Du
själv är världens mått. Allena det, som överensstämmer med dem, allena
det, som är förnuftigt, är verkligt!»--Vart togo de nu vägen,
najaderna, som hällt sin urna över dalen, dryaderna, som
blomsterstrött honom? De flydde, och blommorna och stjärnorna
tystnade, bergen voro berg, vågorna ett oroligt vatten, ingenting
annat. Än mer: det man vördade som rätt vart befunnet orätt,
plägsedens heliga band vart en dumhet, en förrostad olidlig boja, den
yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen
i sig, och själva Olympen instörtade, begravande under sina spillror
onyttiga gudar--onyttiga, ty förnuftet hade funnit dem löjliga,
oheliga, overkliga. Allt var försvunnet, utom människan själv och
filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade
hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej!
Olycklig, trånande, förtvivlad! Han vilar där ännu, slående sitt
bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt
nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över
honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten
från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden
till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan. Väl,
här är Jag--Jag Själv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina
gudar till likhet med människan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige,
har nedstigit till jorden i en människas skepelse. Vad du anat och
önskat är ju uppfyllt. Kom till mitt bröst! Jag är sann Gud och sann
människa. Jag är Världens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se
--Jag är även din broder, din älskade broder. Jag har burit ett dödligt,
lidande hjärta, som mätt med klappning tidens slag, i min eviga barm
--och detta för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand i hans famn,
som barnet i sin faders. Kom, min älskling och förstfödde! Räds ej!
Dina skulder äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett rysligt Öde.
Jag är din fader, broder och förlossare!
Den okände filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig
hänförelse, stigit upp, hans gestalt, annars böjd av åren, hade rätat
sig och hans röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som om han
predikat för tusenden.
- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos är döv för den
himmelska rösten, han är förtrollad av en ljugande bild, han är
fängslad av en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar till en
bedjande Gud! Snart är hans sista stund kommen, och hans dom
förkunnad. Myten säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning,
ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff
varder evigt. Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! ...
Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han
svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort
genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade
aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda
män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den
och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning.
Den ene av dessa besökande var Julias make, gardestribunen Ammianus
Marcellinus, den andre prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius.
Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplöst
sig och lämnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon
väntade sin faders hemkomst. Emellertid förflöt timme efter timme.
Himmelens stjärnor blickade, medan de skredo förbi, mellan
altandörrens gardiner in till den i vemodigt drömmande försjunkna
flickan. Det finns en känslostämning, som icke lämnar rum åt klara
tankar, men vari själen känner sig själv mer hel och hållen, emedan
denna stämning är förorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var
länge försänkt i en sådan. Människosjälen är en aldrig vilande
konstnär: stunder som denna äro hennes musik; när hon alstrar klara
bilder, för hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestämda drömmar
uppsteg slutligen minnet av en händelse, som av allt vad hon på senare
tiden rönt hade kvarlämnat det djupaste intrycket, nämligen vistelsen
i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna dörren
till sanktuariet och de på golvet spridda papperen hade vittnat, att
de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art
eller foster av inbillningskraften. Hermione skådade upp till
stjärnorna och enade tanken på deras klarhet och oföränderlighet, på
himmelens lugna höghet, med tanken på det skiftande, oroliga, gåtfulla
skugglivet i jordens dalar. Hon tänkte vidare på de skimrande, men
hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för hennes inre
öga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skådat
gungande på älven, som var tidens älv, som förde honom med rastlös
fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag till evighetens
fjärran. Sådan hon såg honom då, hade hon sett honom i sina drömmar;
sådan såg hon honom i sin moders anletsdrag, som, räddade av penseln,
förskönade det rum, där Hermione nu överlämnade sig åt sina tankar.
Filippos hade ilat före sin fader och syster att finna sin moder--det
var den tydning Krysanteus funnit för denna tavlas symbolik.
Svaret på den andra fråga, som Krysanteus förelagt oraklet, eller
rättare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en på marken
liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den
besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens värld, för vilken
tempeldörren inslogs, så hade måhända en vindstöt, svepande över den
solbrända öknen, bortfört manteln och visat dragen av den slagne, som
vilade under honom, eller hade Hermione själv med darrande hand lyft
en flik för att se Konstantius' för henne obekanta anlete, eller
värsta fall de välkända, älskade dragen av Julianus. Nu var denna
uppenbarelse föga mindre gåtfull än framtiden, som skulle belysas. Men
den heta sandöknen, de i fjärran bortsprängande ryttarne med sina höga
mössor och över skuldran hängande bågar? Dessa ryttare, hade
Krysanteus sagt, liknade inga andra än Persiens krigare. Öknen skulle
kanske återfinnas i det härjade gränslandet mellan Roms och Xerxes'
nyuppståndna rike. Konstantius var just stadd på härfärd mot perserna,
när underrättelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till
hans trons räddning. Skulle då ej denna syn, som tydde på död och
nederlag, snarast vara en tillämpning på Konstantius? Krysanteus och
Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det.
Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin själs
omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvägen
tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spänning
lyssnat till Hermiones redogörelse för dem. Det var icke
vidskeplighet, utan följdriktighet i hans sätt att tänka, som verkade
detta. Det må synas underligt för oss, söner av fäder, som givit
luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska nätet
rum bland himmelens stjärnbilder. Vi frukta vidskepelsen till den
grad, att vi uppfyllas av fördom emot allt, som ligger utanför de
dagliga rönens gräns, och vi skulle kalla den klaraste filosofi
mystik, om hon med allvar ledde oss in i det översinnligas värld och
stängde porten efter sig. I allmänhet nöja vi oss med några maximer,
tjänliga, det är sant, att frälsa oss från ett återfall i andens
mörker, men odugliga att föra oss fram på ljusets väg. Vi anse oss
hava gjort nog för vår självständighet, när vi icke sälja vår själ åt
den tro, som räckes oss i barndomen. Men det är pendelns
självständighet, som svänger mellan två ytterligheter, mellan Voltaire
och Cagliostro. Vi äro långt ifrån att likna dessa hellenska
filosofer, vilka övade sitt tänkande, som atleten sina lemmar,
tryggade sig till förnuftet, som han till sina muskler, och med fast
fot, med kraftsvällande armar och cestusomlindade händer stodo färdiga
att segra eller falla för människoandens självständighet och
förnuftets rätt. Funno de i denna självständighet ingen
tillfredsställelse för sin religiösa känsla, räcktes dem då av en
medlidsam hand en fångrustning, för att tjäna som harnesk, de
tillbakastötte henne, föredrogo att hopplöst strida med fria lemmar
och föllo som hjältar. Funno de däremot en sådan tillfredsställelse
inom sig själva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, så
gingo de därin med barnets genius, fröjdade sig åt härligheterna i den
ljusa salen, talade med andarne andarnes språk och frågade ej efter,
om världen därutanför begrepe dem eller icke eller toge deras umgänge
med de osynlige som en gäckande lek med tomma skuggor.
I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av
Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej häröver, ty hon tänkte
ofta mot sin vilja på denne yngling. Kärlek till honom eller rättare
till den Karmides, som icke mer fanns, den ofördärvade, till dygd och
visdom strävande, låg ännu i hennes hjärta. Kväva den hade hon
hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Ättling av
en förmögen, med Krysanteus närskyld familj, hade Karmides redan i sin
barndom förlorat sina föräldrar och därefter upptagits i Krysanteus'
hus. Hermione och han hade uppväxt tillsammans. Krysanteus, som
förlorat sin ende son, hälsade i sin späde frände en ny, överflyttade
på honom en faders hela ömhet och fäste de största förhoppningar vid
ett barn, som naturen så rikt begåvat med skönhet och livligt
förstånd. Det var för dessa hellener en ofattlig motsägelse, om icke
ett skönt yttre skulle hölja rika själsanlag, som det endast vore
konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skönhet och
sanning, ville icke veta av någon klyfta mellan natur och ande.
Platon, deras främste tänkare, var en idealt skön man; Sofokles, deras
störste tragöd, likaledes. Deras filosofer omgåvo sig helst med sköna
ynglingar och bedrogo sig sällan i valet. Sokrates, ehuru själv
ytterligt ful, hyllade samma åsikt och medgav med hänvisning på sin
satyrnäsa, att naturen hade nedlagt frön till många laster i hans
själ. Men han tillade, att filosofien hade förbättrat honom.
Hellenerna medgåvo anden härskarerätten över naturen; de sågo, att den
sköne kunde förfulas genom lasten, att den fule kunde förskönas genom
dygden. För Sokrates' lärjungar, som älskade honom till svärmeri,
försvann hans satyrnäsa, när han talade om dygden, och de slutade med
att finna honom skön, emedan någonting gudomligt så ofta genomskimrade
hans anletsdrag.
Hermione var en hellenisk kvinna, och varje föremål, som omgivit henne
från barndomen, själva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes
medfödda kärlek till det sköna i alla dess uppenbarelser. Förgäves
predikade ej blott kristianerna, utan även mången hellenisk
vishetslärare de dagarne om naturens fördärv och sinnlighetens
dödande; hon lyssnade väl till dessa läror, och idéernas värld, som
Krysanteus öppnat för sin dotters ögon, var även för henne den enda
fullkomliga och eftersträvansvärda; men att fatta denna andra som
syndig och föraktlig förmådde hon icke. Hon älskade himmelens stjärnor
och skyar, jordens berg, källor och skogar, blommor och fåglar; hon
förtjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaöga var henne
en klar vederläggning av den sats, att människosjälen vore ett vredens
barn och från förstone platt fördärvad. Ett ytterligare bevis kravde
hon icke, men ägde många sådana i de vise, hvilkas levnad varit en
fortgående förkovring i dygden, i de kärleksfulle, som lidit för att
göra andra lyckliga, i de hjältar, som offrat sig för det sköna och
sanna. I allt detta såg hon det gudomliga uppenbarat i det synliga.
Hon såg det gudomliga i varje ädelt bildad form, hörde det i varje
välljudande röst. Spegeln hade lärt henne, att hon själv hade ett
intagande yttre. Varför dölja detta för sig själv eller andra? Hon
kunde det icke, även om hon velat det. Hon var glad och tacksam för
denna Guds och naturens gåva och fann i dess ägo en vink att varda den
värdig genom sin själs förädling.
Att missvårda denna skönhet, avklippa sina rika lockar eller hölja sin
gestalt i en vanprydande dräkt, som mången kristiansk svärmerska
gjorde, skulle för henne varit en hädelse. Och från den stund--den
oförgätliga--då kärleken vart medveten i hennes barm, då de båda
fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet, i
lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning, yppade sin blyga låga och
skänkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den
första kärlekens ömsesidighet--från denna stund betraktade sig
Hermione icke längre som ensam ägare av sin fägring; den var en skatt,
som hon förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige yngling,
åt vilken hon skänkt sitt hjärta.
I de första dagarne, det första året av denna kärleks tillvaro, huru
ofta uttalade de icke för varandra sin glädje över skönhetens gåva,
som de ömsesidigt funno hos varandra! Om själarnas samklang, om den
ömsesidiga högaktningen--detta kalla ord, denna styva högtidsmantel,
vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för att komplimentera
och taga varandra i ägo--om sådant talade de aldrig; sympatien,
aktningen fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse kring
sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa funno de ingenting att
blygas för. Och hur skulle Hermione hava kommit på en sådan tanke,
hon, som icke kunde höra ett välklingande ord, utan att se det
lekamliggjort i sköna former, hon, för vilken till och med den torra
logikens slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande
med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet Idé, utan att tänka sig
en himmelsk, strålande ungmö!
Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kärlek och de
förhoppningar, som hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade
sina blommor, ansade dem, flyttade dem från solskenet till skuggan,
från skuggan till solskenet, så hade Krysanteus bemödat sig att
undanrödja alla hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt frö
redan lovade mycket. Han hade övat sin skyddslings tankekraft och
lemmar, hade sökt elda honom genom höga föredömen, hade velat
stålsätta hans själ mot kommande lidanden, liksom emot kommande
lockelser, men göra henne mjuk och känslig för alla goda intryck,
öppen som ett språkrör för den gudomliga rösten i det inre--han hade
med Karmides förknippat tanken på den platonska lärans framtid, i
honom hoppats en efterträdare på Akademias lärostol, en ny kämpe,
sedan han själv gått bort, för skönhetens religion och förnuftets
frihet.
Karmides hade i början motsvarat hoppet. När hans myndighetsår var
inne, trolovade han Hermione och företog därefter med Krysanteus'
bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. När han återkommit
till Aten, syntes han till lynne och böjelse alldeles förändrad. Han
fann sig icke väl i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han
ombytlig och underlig; än visade han sig dyster och hemlighetsfull; än
utbrast han i kärleksbetygelser, som förskräckte henne, emedan de buro
prägeln av vildhet och onaturlighet; än, och detta oftast, mötte han
henne med ett slags galanteri, som måhända skulle ha förefallit
Neapels skönheter behagligt, men som förödmjukade Hermione. Det
beställsamma ryktet frambar till hennes öra det ena äventyret efter
det andra, vari Karmides spelat hjälten. I början trodde hon dem icke;
men han själv gjorde allt för att taga henne ur den villfarelse,
varmed hon ännu sökte fasthålla sin dröm om ren kärlek och jordisk
lycka, sin tro på Karmides' ädla natur och höga kallelse. Krysanteus
använde förgäves sin människokännedom och en av ömhet ingiven
vältalighet för att återföra fostersonen, den förre lärjungen, till
den väg han lämnat. Förhållandet mellan dem vart allt kyligare.
Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen djupare.
Kristianerna pekade på Karmides som ett prov på en hednisk filosofs
förmåga att uppfostra människor. Han omgav sig med de mest utsvävande
ynglingar i Aten, var föremål för sina liktänkande vänners och de
atenska hetärernas beundran eller beräkningar, men alla andras förakt.
Den sista gången han visade sig i Krysanteus' hus, var denne
frånvarande. Han fann Hermione ensam. Hon förebrådde honom under tårar
all den smärta, han förorsakade henne och hennes fader. Han svarade
med skämt och lämnade henne. Kort därefter inlät sig Karmides i ett
nytt äventyr, som omtalades mer än hans föregående, emedan den andra
medspelande var den sköna Eusebia, Annæus Domitius' maka. Annæus
upptog saken med ett lugn, så orubbligt, att det verkligen understödde
kristianernas välvilliga tydning, att allt inskränkte sig till ett
omvändelseförsök, som den fromma Eusebia i sin ängslan för ynglingens
salighet hade företagit sig. Men när ryktet i en mindre förmånlig
upplaga hann till Hermione, återsände hon, dödligt sårad i sina
känslor, trolovningsringen till Karmides.
Att kunna älska mer än en gång föreföll Hermione som en orimlighet.
Även nu, då hon ville glömma Karmides, var hon övertygad, att hjärtats
drift och den första kärleken aldrig kunna svika. Hon gav honom
förlorad endast för livet. Hon trodde på ett framtida tillstånd, då
två själar, som från början varit ett, när de vilade i Guds tankes
sköte, ånyo skola förena sig, sedan de renats från de fel och
villfarelser, som på jorden stötte dem från varandra. Denna tro, som
hon närde med läsningen av Platons skrifter och som kanske varje
människa en gång i livet har omfattat, gav henne tröst, fast blandad
med vemod, då hon lyssnade till sin naturliga längtan att förenas med
en älskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon själv
genom en mans och en kvinnas kärlek blivit delaktig.
Skön och älskvärd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom,
hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermålsanbud, som de
djärvare vågat framställa, hade hon tillbakavisat. Hon förlikte sig
med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som läkte de sår, han själv
givit, är kärleken ensam i stånd att läka kärlekens sår. Hermione hade
mycket att älska. Hon älskade naturen och filosofien; hon älskade att
utbreda sällhet till alla i sitt grannskap; hon älskade framförallt
sin fader, vars strävanden och ensamma ställning som kämpe för en
sjunkande bildning, en undertryckt religion hon förstod och delade.
Badande i de friska vågorna av denna kärlek, bibehöll hennes själ sin
klarhet, kraft och hälsa; hon var i harmoni med sig själv, fast
ackorderna klingade vemod.
---------------------------
Kort före skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon
pelarhelgonet med ett bröd och en flaska vin. Flaskan var den, som
Petros föregående afton så omsorgsfullt inläst. Den natt, som följde
härpå, sjöng Simon ej sin aftonpsalm.
Krysanteus återvände först vid midnattstiden. Han hade då sett, huru
krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prästerskapet.
Petros hade funnit för gott att uppskjuta detta till en timme, då man
ej hade att vänta onödigt uppseende och folkskockning. En avdelning
soldater, förd av tribunen Pylades, hade följt prästerna och uppställt
sig framför templet. En ämbetsman läste från trappan den kejserliga
kungörelse, som skänkte templet till kristianerna; några nattvandrare,
vilkas väg tillfälligtvis fört dem över torget och som stannat,
förvånade över uppträdet, fingo föreställa det atenska folket, till
vilket kungörelsen var riktad. Läsningen ändade som vanligt med
uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde
pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud
tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars
hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat
nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp
åt en insjuknad dotter. Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus
ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att
skaffa hjälp. Därefter uppspikades kungörelsen på tempeldörren,
krigsgudens bild och altare omstörtades och utkastades, målningarna
sönderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina
historiska årsböcker uppbrändes, varefter det heliga korset, fridens
och försoningens symbol, ställdes framför ingången, just i blodpölen
bredvid den mördade.
Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tända i
portikerna och kring torgets bildstoder. Däruppe på Akropolis
avtecknade sig vishetsgudinnans jättestod mot den stjärnströdda
natthimmelen. Kanske hov sig i detta ögonblick hennes kopparbarm.


ELFTE KAPITLET.
Rakel.

Aten med sin livliga hamnstad Piræus hade lockat en ansenlig mängd av
de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig
Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla
fädernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det
stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet
kallade. Bland hebréerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han
vandrade ostraffligt efter fädernas stadgar, var miskundsam mot sitt
folks fattige och icke sällan även mot gojims arma barn, och
framförallt: han var rik, mycket rik. Han ägde skepp, vilkas master
voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller
nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig
efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och
soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta
vara ett för långt drivet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska
och egyptiska musliner, som voro de atenska hetärernas förtjusning,
rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spannmål från
Syrien, tenn och bly från västern, slavar ej blott från Tuba och
Mosoch, titan från världens alla nejder. Varorna utbytte han mot
andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar,
vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon,
en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han
förstod med kännarens blick att uppskatta värdet--penningvärdet--av
bildstoder och målningar, med vilka han skulle betraktat som en
dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och
amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa
omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och
smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen kvarlämnat
mellan hans fingrar.
Han drev dessutom en indräktig handel med penningar och lånade gärna,
mot goda säkerheter och ej särdeles omänsklig ränta, åt Javans [1]
lättsinniga söner, de där fördömt vackra och skamlöst glada, åt
fördärvets Gehinom[2] oundvikligt bestämda atenska ynglingarne, som
med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga
Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.
[1] Javan i bibeln hellenernas stamfar.
[2] Helvetet.
-Rakel, lyft då icke på slöjan så där! hände vid sådana tillfällen,
att den gamla Ester sade.
- Kära moder, hände det, att Rakel svarade, den här slöjan vill ju
alldeles kväva mig. Jag kan knappt draga andan.
- Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa kniv, sade gamle
Baruk. Hon är av tyg från Damaskus och har, vänner emellan, ett värde
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - Den siste Atenaren - 11
  • Büleklär
  • Den siste Atenaren - 01
    Süzlärneñ gomumi sanı 4130
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1912
    21.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    30.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    35.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 02
    Süzlärneñ gomumi sanı 4367
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1890
    22.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 03
    Süzlärneñ gomumi sanı 4463
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1778
    23.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    31.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    35.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 04
    Süzlärneñ gomumi sanı 4293
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1831
    21.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    31.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    35.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 05
    Süzlärneñ gomumi sanı 4431
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1855
    23.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 06
    Süzlärneñ gomumi sanı 4378
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1795
    22.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    32.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 07
    Süzlärneñ gomumi sanı 4509
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1742
    26.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    35.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 08
    Süzlärneñ gomumi sanı 4447
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1789
    25.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 09
    Süzlärneñ gomumi sanı 4542
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1838
    24.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    32.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 10
    Süzlärneñ gomumi sanı 4399
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1842
    23.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 11
    Süzlärneñ gomumi sanı 4635
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1686
    27.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    37.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    42.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 12
    Süzlärneñ gomumi sanı 4464
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1747
    23.5 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 13
    Süzlärneñ gomumi sanı 4481
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1737
    24.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 14
    Süzlärneñ gomumi sanı 4299
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1636
    24.4 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    37.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 15
    Süzlärneñ gomumi sanı 4307
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1685
    22.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    30.7 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    35.7 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 16
    Süzlärneñ gomumi sanı 4424
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1752
    23.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 17
    Süzlärneñ gomumi sanı 4627
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1567
    25.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 18
    Süzlärneñ gomumi sanı 4568
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1678
    24.3 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    39.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 19
    Süzlärneñ gomumi sanı 4546
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1602
    26.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    36.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    41.0 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 20
    Süzlärneñ gomumi sanı 4739
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1500
    25.8 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 21
    Süzlärneñ gomumi sanı 4548
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1627
    25.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 22
    Süzlärneñ gomumi sanı 4654
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1557
    27.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    43.2 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 23
    Süzlärneñ gomumi sanı 4470
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1643
    23.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.6 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 24
    Süzlärneñ gomumi sanı 4584
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1501
    27.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    43.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 25
    Süzlärneñ gomumi sanı 4564
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1602
    24.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    34.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 26
    Süzlärneñ gomumi sanı 4594
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1711
    25.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    36.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.5 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 27
    Süzlärneñ gomumi sanı 4785
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1549
    29.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.5 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    44.8 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 28
    Süzlärneñ gomumi sanı 4429
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1697
    25.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    37.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    41.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 29
    Süzlärneñ gomumi sanı 4339
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1750
    23.1 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    32.9 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    37.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 30
    Süzlärneñ gomumi sanı 4462
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1712
    24.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.2 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.4 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 31
    Süzlärneñ gomumi sanı 4481
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1668
    24.9 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    33.8 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    38.9 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 32
    Süzlärneñ gomumi sanı 4393
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1634
    22.7 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    32.0 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    37.3 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 33
    Süzlärneñ gomumi sanı 4404
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1593
    26.0 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    36.1 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.
  • Den siste Atenaren - 34
    Süzlärneñ gomumi sanı 3659
    Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1497
    24.2 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    35.4 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    40.1 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
    Härber sızık iñ yış oçrıy torgan 1000 süzlärneñ protsentnı kürsätä.