Den siste Atenaren - 07

- Du har i dag varit hos änkan Apollonia? frågade biskopen.
- Jag kom för en halv timme sedan från hennes sjukbädd.
- Hon dör välberedd?
- Ja.
- Och hennes testamente?
- Är skrivet och undertecknat i laga form.
- Och du har nu lämnat henne ensam med arvingarne?
- Gregorios avlöste mig och sitter vid hennes säng. Hon skall icke
ett ögonblick vara ensam ... Förmodligen slocknar hon i morgon.
- Gud vare hennes själ nådig! Hon var alltid en from kvinna. Hon
emotser med lugn och glädje sin upplösning.
- Ja, lovad vare Gud!
- Och testamentet?
- Det skall i morgon vara i dina händer.
- Och dess innehåll?
- Ack, högärevördige fader, hon har varken förgätit kyrkan eller dig,
hennes biktfader, ej heller sina släktingars naturliga anspråk. Hon
har till och med ihågkommit mig, den fromma ädla kvinnan, med en gåva,
den dyrbaraste och värderikaste av alla....
Biskopen stannade. En mörk skugga for över hans panna, och han fäste
en ljungande blick på presbytern.
- Dig? sade han med dämpad röst. Nåväl, jag lyckönskar dig hjärtligt.
- Ja, svarade Eufemios ödmjukt, och hans ögon blickade fromt, men
stadigt, under de breda ögonbrynen, i biskopens ansikte. Jag är i
sanning icke värdig en sådan lycka, men då Herren låtit mig henne
vederfaras, så emottager jag henne med innerligaste glädje och
tacksamhet.
Biskopens blick var fortfarande riktad på presbytern, då han i torr
ton sade:--Redogör för testamentets enskilda punkter!
- Apollonia skänker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid
Piræiska gatan och sin lantgård utanför Melitiska porten, i få ord:
hela sin fasta egendom.
- Den fromma, förträffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt
vedergällas henne där ovan. Men fortsätt!
- Till dig, sin herde och biktfader, skänker hon sina reda penningar,
samt allt sitt guld och silver....
- Jag är ovärdig en sådan godhet, sade biskopen, medan han gick fram
och åter över golvet,--men förbigå detta och fortsätt!
- Släktingarne, som äro en gammal syster, en ogift brordotter och en
femårig brorson, äro ihågkomna med hennes övriga lösegendom: möbler,
bohag och en slavinna.
- Och du själv? inföll biskopen icke utan otålighet i tonen, i det
han ånyo stannade framför Eufemios och mätte honom med ett granskande
ögonkast.
Det vore omöjligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns
ansikte, där han i detta ögonblick satt med armarne lagda i skötet,
huvudet sänkt och de besynnerliga ögonen uppåtriktade, mellan
ögonhåren fästa på Petros. Dessa ögon sköto en blixt--om av harm
eller glädje är svårt att säga. Han suckade och svarade:
- Ack, min älskade biskop, din ringe tjänare blyges över sin
ovärdighet. Jag kunde icke ana en sådan lycka. Men jag skulle känna
dig illa, om jag kunde tro dig vara i stånd att misstänka, det jag
genom övertalning eller andra medel tubbat den goda änkan att till
kyrkans eller ditt förfång, men till min egen förman....
- Gott, gott! inföll biskopen;--vad skänker dig änkans testamente?
Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen:
- Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed
jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta
skatt--tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den
helige Polykarpos.
- Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde
tillbakahålla, spelade kring hans läppar.
- Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde Eufemios och tuggade på
sina naglar.
- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det
punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en
helig plikt.
- Nej, nej, jag byter icke. Du får ej fordra för mycket av mig, o
fader! Jag byter icke.
- Men nu till något annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan
han gick upp och ned i det trånga avlånga rummet. Du skulle i dag på
förmiddagen uppsöka juden Baruk.
- Jag fann honom hemma.
- Och du förmådde honom meddela, vad vi vilja veta?
- Ja, efter någon svårighet.
- Jag inskärpte, huru du skulle gå till väga, och känner för övrigt
ditt skarpsinne. Huru mycket är Karmides skyldig honom?
Eufemios framtog under sin kåpa ett papper, som han räckte biskopen.
Denne genomögnade det och utbrast:
- Han är en förfärlig slösare. Detta kan icke fortfara länge.
- Jag sade detsamma till Baruk.
- Med vad verkan?
- Då jag påpekade möjligheten, att de säkerheter, han erhållit, torde
vara otillräckliga att trygga honom emot förluster, vart han likblek.
- Såå?
- Han kommer att ansätta Karmides mycket hårt.
- Du är förvissad därom?
- Ja.
- Förträffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den
där resande vällustfilosofen Atenagoras' sällskap?
- Ja, han och några andra av Atens förtappade unga hedningar hava
varit sedda, när de nattetid eller fram emot morgonen lämnat
Atenagoras' hus.
- Det är gott. Denne Atenagoras är en såningsman och hans väg igenom
landen en fåra, i vilken förtvivlan och samvetskval uppväxa. Men
skörden, så vill Gud, ger ofta den renaste säd i kristendomens lada.
Må han fördenskull fortsätta sin verksamhet! Herren vänder det onda
till gott.
- Tyvärr har även prokonsuln varit synlig i Atenagoras'....
- Vi lämna prokonsuln åsido, min son. Han har sina fel, likasom sina
stora förtjänster. Ätervändom till Karmides! Har du inhämtat flera av
de underrättelser, jag äskat om denne olycklige yngling?
- Obetydligt, min fader.
- Låt höra!
- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han köpte ...
- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat därom.
Men vidare! Vad har Alkmene fått veta av gossen?
- Endast det att hans herre är förfärligt dyster, när han är ensam.
Han dricker då rusande viner och föraktar att blanda dem med vatten.
Det är dagar, på vilka han stänger sig inne och ej låter sig ses av
någon annan än sin kammarslav.
Han ruvar då på sorgliga tankar och dricker oupphörligt. Men annars
skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda sällskap, från
vilka han vanligen hemför de vanfrejdade tärnorna Myro och Praxinoa.
De styra och ställa som härskarinnor i hans hus, befalla slavarne,
tillställa fester, vända upp och ned på allt och begå de värsta
dårskaper. Jag ryser vid blotta tanken på ett sådant liv, min fader.
- Du må väl göra det ... Du nämnde nyss den unga flickan, som är
kammartjänarinna hos Krysanteus' dotter. Vad är det hon heter?
- Alkmene.
- Du har i dag träffat henne?
- Ja. Hon yttrade samvetsbetänkligheter över att hon måste dölja sin
tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus.
- Du lugnade henne med den försäkran, att hon uppoffrar sig för ett
gott ändamål?
- Ja, och jag lovade henne absolution av dig själv.
- Hon skall få den. Vad hade hon denna gång att säga dig?
- Föga.
- Ingenting om deras hemlighetsfulla frånvaro från Aten?
- Alkmene har sökt utfråga sin härskarinna om denna sak. Det synes
endast ha varit en förlustelseresa.
- Bland de gäster, som besöka Krysanteus' hus, finns ännu ingen, som
är företrädesvis gynnad av Hermione?
- Nej. Hermione synes mena allvar, då hon anförtrodde Alkmene, att
hon ville leva uteslutande för sin fader.
- Och med hänseende till Karmides?
- Krysanteus har förbjudit honom sin tröskel.
- Det är en gammal historia....
- Och Hermione har förbjudit Alkmene att nämna hans namn.
- Det betyder mer, mumlade biskopen, men är, om jag dömer rätt, ett
gott tecken. En sådan kvinna glömmer icke lätt. De hava från barndomen
älskat varandra ... och Karmides, om han vill, är oemotståndlig.
Eufemios, tillade han högt, denna Alkmene synes vara oduglig för sin
plats.
- Nej, inföll Eufemios med bestämdhet, hon är ovanligt klok och
förslagen.
- Och har likväl icke förmått att vinna sin härskarinnas fulla
förtroende?
- Jag skall giva henne nya förhållningsregler....
- Och just med hänseende till Karmides!
- Ja, min fader.
- Ha de aldrig upptäckt något spår efter den späde gossen, Hermiones
broder, som för sexton år sedan försvann ur deras hus?
- Förmodligen icke. Krysanteus sörjer honom ännu. Han är, berättar
Alkmene, föremål för de böner, som fader och dotter varje kväll
uppsända till sina vanmäktiga gudar, och Hermione glömmer aldrig
omtala för Alkmene, när hon om natten drömt om sin broder. Ty det är
för henne en ljuvlig dröm.
- Alkmene berättar detta?
- Ja, det är hennes ord.
Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros?
- Nej, icke sedan jag bar maten till honom.
- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas
dock, att det medel, vi nu använda, skall bryta den.
- Han var ännu i morse full av hädelse, min fader.
- Sedan dess hava femton timmar förflutit. De timmarne hava varit
honom långa. Han torde hava besinnat sig. När du i morgon bittida
besöker honom i fängelset, så ställ vattenkrukan utanför gallerdörren,
så att han kan se henne utan att nå henne. Gud göre mig det och det,
om jag ej skall kväsa upprorsanden i denne vanartige son!
- Amen! mumlade Eufemios.
- Kvällen är långt framskriden. Gå till vila, min vän. Men tillsäg
dessförinnan Klemens, att jag är färdig.
- Skall ske. Jag önskar dig en god natt, min fader!
Den korthalsade försvann genom en dörr, som förde ut till peristylen.


ÅTTONDE KAPITLET.
Pelarhelgonet.

En stund därefter skredo två skepnader, höljda i kåpor, över aulan och
trädde genom vestibulen ut på gatan Kerameikos. De voro biskopen och
den unge föreläsaren.
Den långa gatan utmynnade i söder till torget och ändade i norr vid
Dipylon eller dubbelporten, utanför vilken den förnämsta
begravningsplatsen, Atens Père-Lachaise, var belägen. Genom
dubbelportens vänstra valv trädde man ut på den så kallade heliga
vägen, som förde till Eleusis; genom det högra valvet såg man den
raka, av almar och plataner skuggade väg, som förde till Akademia och
de platonska filosofernas lustgårdar.
Gatan livades ännu av vandrare, som utlockats av den milda luften och
det härliga månskenet. Först på andra sidan om Teseustemplet glesnade
deras vimmel, och längre bort stördes nattens tystnad blott av
vapenklangen och stegen av en förbigående patrull. Petros och Klemens
valde det högra portvalvet, gingo förbi den vaktande legionären och
togo, sedan de vandrat ett stycke av den mörka alléen, sin väg till
höger genom en gallerport av järn, som förde in till gravfältet.
Klemens korsade sig och läste en bön, när han trampade detta av
kristianerna skydda ställe. Det var dock en härlig ort, full av
skönhet och höga minnen. Här vilade Hellas' och mänsklighetens största
män och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade
uppammat i skönhet och glädje till en tidig hjältedöd. Tempellika
vårdar och avbrutna pelare reste sig över lagerträdens och
cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller
till hälften dolde tysta grottor, där urnor och bildstoder skymtade.
Kerameikos' likfält var Atens historia, mejslad marmor.
Dess nuvarande förfall, dess ovårdade skick, det över gångarne växande
ogräset, de lutande vårdarne med sina utplånade inskrifter, de
stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med hävdernas
tunga. Bakom stadsmuren, som på ena sidan gränsade till platsen,
skådade från fjärran ned på gravfältet det höga Akropolis med Pallas
Atenas jättestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande
pelarrader, försilvrade av månen. Levde i dem en ande, han förnam då
vad ett människohjärta kan känna vid återblicken på det förflutna, när
det sörjer en skönhet, som gått förlorad, en kraft, som är död.
- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros påskyndade sin
gång, de döde, som vila här, voro hedningar, men bland dem fanns ju
likväl mången, som sökte rätta stigar?
- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven
i sina hjärtan.
- Och tror du ej, frågade Klemens och kastade en vemodig blick på
marmorvårdarne, som skymtade mellan lövmassor, tror du ej, att
Försonarens död skall räknas även dem till rättfärdighet?
- Jag tror det, svarade biskopen. Då Kristus efter döden nedsteg till
underjorden, predikade han där förlossning för hedningarnes själar.
- O Guds godhet! Han förskjuter intet av sina barn. De förtappade få
återvända till hans faderssköte.
Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade:
- Min son, du tänker måhända i detta ögonblick på din jordiske fader,
den okände, som gav dig livet.
- Ja, du själv väckte den tanken, när du i afton lät mig skriva mitt
testamente.
- Du undrar utan tvivel, att jag manade dig därtill.
- Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma händer från
Antiokia, där din faderliga godhet öppnade mig utväg att genom studier
bereda mig till mitt heliga kall. Det jag äger har jag ju av dig. Du
upptog mig, när jag var ett hjälplöst, övergivet, åt hungersnöden
utsatt barn. O, min arma, arma moder!
Klemens överväldigades av tanken på denna moder, som han icke kände,
denna kvinna, som varit i stånd att begå det onaturligaste och
rysligaste brott: att förskjuta sitt späda, hjälplösa barn. Han
stannade och brast i gråt.
Biskopen fattade hans hand och sade: Min älskade Klemens, sök att råda
över dina känslor! Tänk ej mer på henne! Hon förtjänar det icke.
Själva tigrinnan älskar sin avföda och försvarar den i döden.
- Tala icke så, min fader, bad den unge föreläsaren och uppslog sina
tårfulla ögon. Jag känner icke världen och människornas hjärtan, men
jag förstår likväl, att min moder måste varit mycket olycklig, innan
ett så rysligt beslut fick rot i hennes själ. Tror du ej, att hon göt
tårar, då hon lämnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var förvildad i
den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag är viss
därom, att hon sedan, snart nog, återvände till det rum, där hon
utsatt mig, och förtvivlade, när hon icke återfann mig.
- Tro det, Klemens! Du gör rätt däri. Det torde verkligen hava
förhållit sig så, anmärkte biskopen tröstande.
- O, att jag finge återse henne, tänkte Klemens och avtorkade sina
tårar, jag skulle icke förebrå henne, nej! Men hon skulle säkert
glädja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig över honom och
henne.
Biskopen fortfor:
- Jag lät dig uppsätta detta testamente, emedan det är möjligt, att
din börd uppdagas. Guds vägar äro underbara. Vem vet, om du ej är
arving till stora rikedomar?
Klemens smålog sorgset över denna djärva gissning.
- Tänk dig denna möjlighet! Testamentet är och skall förbliva i dina
egna händer. Du äger att tillintetgöra det, ifall du ger vika för
frestelserna av en oväntad rikedom och ångrar att hava ställt honom
för kyrkans bästa till mitt förfogande. Jag talar nu endast om
möjligheter, min son; men den som brinner av kärlek till kyrkan, han
hoppas även på det omöjliga och har syn för allt, som kan gagna henne.
- Ack, varför redogöra för dina bevekelsegrunder? Du är lika god, som
du är klok och förutseende. Detta vet jag, och det är nog.
- Och jag tänkte, fortfor biskopen milt, jag tänkte på din längtan
att skiljas hädan. Din kroppshydda är svag, älskade barn. Du är icke
kallad att leva länge i denna värld.
- Jag hoppas det och tänker därpå med glädje.
- Väl den, som får sätta sig vid Herrens fötter, medan de andres lott
äro hushållssorgerna! Men även dessa äro nödvändiga. Kyrkan tarvar
ordnare och försvarare. Jag trår som du från dessa mångfaldiga
göromål, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det
tåliga bidandet. Men striden är mitt kall, så länge min arm kan föra
svärdet, ty sanningens fiender äro många och farliga.
De hade under samtalet fortsatt sin gång. De lämnade gravfältet genom
en port, motsatt den, genom vilken de inträtt.
Framför dem låg nu i månens klara sken en slätt, som till höger hade
en rad kullar, över vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gråvita
gördel. Bakgrunden stängdes av olivklädda höjder, och ur deras skuggor
framträdde en å, som kom från andra sidan om Lykabettos, sakta
slingrade emellan höga vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och
bruten återkastade månens bild, tills hon på sin väg till floden
Kefissos dolde sig bakom den långa, mörka, i fjärran svinnande rad av
åldriga träd, som tecknade vägen till Akademia.
Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom
skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad.
Det rörliga föremålet var i själva verket en människa--en gubbe med
kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över
djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet
till marken.
Det var likväl icke hans uppsåt. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor,
av vilka de två försökte undanskuffa varandra, medan båda i tävlan
sträckte upp korgarne, som de buro, för att fästa dem vid en järnkrok,
varmed linans nedhängande ända var utrustad.
- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det är endast ett
bröd och....
- Ur vägen med dig, utbrast den andra; att du, som är en kätterska,
bara vågar bjuda den helige, rättrogne Simon ...
En ny knuff från den förra avbröt detta inpass.
- Gode Simon, det är jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens,
som så ofta kommer till dig....
- Det är bara ett bröd och några droppar vin....
- Det är gift, hon bjuder dig, Simon! Jag är Anastasia, den rättrogna
Anastasia ... Ur vägen med dig, orm!...
- Lama ragschu gojim! hördes gubbens röst, vresig och mullrande.
Fördömda pladdrerskor! Vad gören I där?
Nu kom den tredje kvinnan sin vän till hjälp och ryckte korgen från
Tabita. Anastasia fick tid att fästa sin vid linan, som i detsamma
drogs i höjden.
- Se så, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att
taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned
gräset, se så, vad fick du för din möda? Du har burit ugglor till Aten
och hö till Megara. Har du icke, så säg!
Gubben uppe på pelaren tömde den upphissade korgen och kastade honom
ned till hans ägarinna.
- Flygen härifrån, I snattrande skator, ropade han med arg och
skrovlig röst ned till de grälande kvinnorna, annars ... annars....
- Kom, sade Anastasias väninna och fattade hennes arm; vi skola icke
störa honom längre. Han vredgas, och du vet, att han då talar
förfärliga ord.
Gubbens hotelse verkade så mycket, att de stridande efter ett par
ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser åtskildes.
Anastasia tog sin tomma korg på armen och återvände med sin
ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lång omväg, för att
undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde
nedslagen sina steg mot olivkullarne i slättens bakgrund, mellan vilka
Batyllos', hennes mans, torftiga boning var fäst.
För omkring fyra år tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort
därefter hade han från ett hedniskt tempel låtit bortföra och uppresa
en pelare på ett fält utanför stadsmuren, man visste ej för vilket
ändamål. Men två ynglingar, som vandrade ut till Akademia för att där
åhöra Krysanteus, överraskades en morgon vid åsynen av en rörlig
skepnad på den ensamma pelaren. Förvånade gingo de närmare och funno,
att det var en gubbe, som knäböjde, reste sig och knäböjde åter, med
ansiktet vänt emot den nyss uppgångna solen. Han fortfor på detta
sätt, så länge de betraktade honom. I stället för att fortsätta
vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och
omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de
nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen strömmade de,
kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten för
att taga den nya företeelsen i skärskådande. Man trängdes för att icke
komma för sent; slätten fylldes av en brokig blandning fotvandrare,
åkande, ryttare och bärstolar, av borgare, främlingar, soldater, barn
och kvinnor. Men brådskan var överflödig. Ännu vid middagstiden var
den långskäggiga, hiskligt fula, okända varelsen på sin besynnerliga
plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga
kroppsrörelser. Han tycktes ej ha öga för de tusen, som vimlade kring
pelaren och åsågo honom med blandade känslor av nyfikenhet, beundran,
avsky och rädsla. Men hans ansikte var nu vänt mot söder, varifrån
middagssolen sände sina brännande strålar.
Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var
människa; de togo honom för ett förfärligt järtecken, som bådade
gräsliga olyckor, en skengestalt, som visade sig för att snart
försvinna. Men nyckeln till gåtan vart snart funnen, då emot aftonen
stadens kristianska prästerskap, anfört av biskopen, med kors och
fanor tågade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjöng psalmer,
knäföll och i korus bad om den okändes välsignelse. Solen var då i
nedgående, och gubbens anlete vänt emot väster; hans kala hjässa
tycktes äga heliotropens längtan och törsta efter det sjunkande
eldklotets sista stråle. Först när det var försvunnet bakom Ägales
klippor, såg han ned på de församlade. Hans ögon stirrade
blodsprängda, hans skägg föll ned som en lång, tovig hängmossa över
kapitälen. Han utsträckte sina armar och mumlade: Jag välsignar er!
Mannen på pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av
självplågeri, som en missförstådd kristendom alstrat i tävlan med
Indiens förintelselärande religioner--en bland dessa själar, som,
splittrade in i hjärtroten av motsatsen emellan det andligas och
världsligas krav, strävade att vinna andens fullkomlighet genom att
mörda sin natur--måhända en bland dem, som, medan de ville utrota
sina sinnliga böjelser, tillika funno sin enda räddning i kroppsliga
kval emot ett skuldtyngt samvetes förtärande flammor, och som
uppmuntrades att fortgå på denna bana, att mångfaldiga sina plågor,
att uppfinna det otänkbara för att öka dem, emedan de hänfördes av den
beundrande mängdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet
om högre salighet, om onämnbara fröjder och ofattlig vällust i det
tillkommande.
Simon pelarhelgonet--så kallades han--var nu vida känd i den
kristna världen. Man vallfärdade från öster- och västerlandet för att
se honom och undfå hans välsignelse. Glansen av hans helgongloria
ökades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en
bekännare, en av de få ännu levande, som vid den sista förföljelsen
under kejsar Maximinus hade hjältemodigt lidit för sin tro. Varifrån
han kommit visste för övrigt ingen, om icke biskopen.
Men fyra år, det visste alla, hade Simon tillbragt däruppe på pelarens
kapitäl, å ett rum av några fots omkrets, med bråddjup runt omkring,
och dagligen, från solens uppgång till dess nedgång, med vissa
uppehåll förnyat sina knäböjningar. Det sades, att han knäböjde tusen
gånger om dagen. Fyra somrars sol hade där tömt sin eld på hans
hjässa, fyra vintrars snöstormar där rasat omkring honom. Hans dräkt
var en björnpäls och ett rep som gördel; hans enda bohag linan, varmed
han upphissade den föda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han
var den kristianska befolkningens stolthet; de båda stora fientliga
trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om äran att
räkna honom i sina leder; båda betraktade honom som Atens yppersta
märkvärdighet och prydnad. Hedningarne däremot avskydde pelarmannen,
sedan han upphört vara föremål för deras nyfikenhet. De offrade ju
blommor och rökverk åt livets och glädjens gudamakter och kransade de
sköna bilder, som konsten skänkt av dessa. Kristianerna däremot
knäböjde för sina helgons benrangel. Fördenskull föreföll det
hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle ägna en varmare
dyrkan åt denne smutsige, fule, förryckte gubbe, som likväl hade det
företräde framför benranglen och mumierna, att han var en levande
avgud.
De hedningar, vilkas religiösa känsla och skönhetssinne icke nödgade
dem avsky honom, åsågo honom med samma likgiltighet som tritonen, som
i århundraden svängt sin väderfana på Vindarnes torn vid torget i
Aten. De tycktes båda, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma
ämne, lika känslolösa för solglöd och stormar, lika rotfasta på sin
trånga höjd.
Men om Simon var känslolös för naturens krafter, var han det måhända
icke för den dyrkan, som ägnades honom, ty sådana dagar, på vilka
många främlingar infunnit sig för att begapa honom, visade han sig
blid emot de fromma kvinnor, som kommo med bröd, vin och vatten; hade
han däremot under dagens lopp varit föga uppmärksammad, undfägnade han
dem om aftonen, efter solens nedgång, ty först då talade han, med
förvirrade ord och hemska hotelser.
Natten förbehöll Simon åt sig själv. Han tarvade dess timmar för att
samla styrka till den följande dagens mödor. Sedan han närmare midnatt
sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes
blygas över sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila växla med
rörelse, sömn med vaka. Men sov han, så var det fågelns lätta sömn, ty
han väcktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid färdig
att slunga rysliga förutsägelser efter honom. Att om natten vandra
över pelarfältet skydde därför både hedningar och kristianer.
Sedan de tre kvinnorna avlägsnat sig, hörde biskopen och föreläsaren,
medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att
spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades
från en liten lund på andra sidan ån. I nästa ögonblick sågs en stor,
svart fågel höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med
flaxande vingar sväva däromkring, likasom hade han velat, men icke
vågat sänka sig ned.
- Kom då, korpen min! hördes helgonets skrovliga röst. Kom och ät din
kvällsvard! Så kom då, kom då, korpen min, korpen min!
Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstänksamt kraxande,
men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet följde honom med
handen, i vilken han förmodligen lagt några brödsmulor.
- Var då icke rädd! Jag är icke ond på dig längre. Jag skall icke
vrida halsen av dig. Så kom då, kom då!
Tonen, vari dessa försäkringar gåvos, tycktes inverka på korpen. Han
slog ned på kanten av kapitälen, men hoppade baklänges, rörde vingarne
och uppstämde några hesa ljud, då Simon utsträckte handen för att
fånga honom. Hans misstankar voro ännu icke alldeles övervunna. Men
sedan Simon avstått från försöket och vänt sig bort, för att fortsätta
sin måltid, återvann fågeln småningom förtroende till sin herres
uppsåt. Han kom närmare, hoppade slutligen i Simons knä och lät honom
fritt stryka sig över den kolsvarta, glänsande ryggen, medan han med
mycken glupskhet deltog i helgonets måltid.
- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen där borta i
träden, sade Simon i vänligt förebrående ton. Jag agade dig nog
strängt i går, det gjorde jag, men så är du så dum och oläraktig, att
jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Två långa år i
skolan, och ännu har du icke lärt dig namnet Elpenike!
Simons korp var nästan lika ryktbar som helgonet själv. Kristianerna
trodde sig veta, att han var mer än hundra år gammal, och man
omtalade, att en dag, då Simon förgätits av de fromma kvinnorna, som
bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfört honom föda,
liksom det fordom timade med Elias, den store profeten.
Kanske var han verkligen en gammal enstöring, en Metusalem i sitt
långlivade släkte, som överlevat de sina och främmande för den yngre
korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne vid Kefissos,
ensam och sörjande, till dess han slutligen fann en ny sällskapare av
ett annat släkte, fann en vän, som i mycket liknade honom själv, och
till vilken han småningom drogs genom detta medkänslans band, denna
blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjärta, även det
ensammaste, kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå det kan
utgjuta den ömhet, varav det ännu är mäktigt.