Den siste Atenaren - 04
Süzlärneñ gomumi sanı 4293
Unikal süzlärneñ gomumi sanı 1831
21.6 süzlär 2000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
31.3 süzlär 5000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
35.6 süzlär 8000 iñ yış oçrıy torgan süzlärgä kerä.
drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta
bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en
högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme
författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i
stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar,
från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande
postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros,
biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i
Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen
Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de
båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll--icke av
omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras
anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och
ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet,
detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till gycklet; men
det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och härflöt ur en
enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden av hans
skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för hela
romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar.
Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en
gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig
till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud
och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev
kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill
tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och
hoppas kunna omvända dig.»--Krysanteus besvarade det kejserliga
nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke,
lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios'
övertygande vältalighet.
I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom, bör
icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt och
de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den
vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända
Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit
dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos'
yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här
överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången
yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där
överraskas av den stränge vishetsläraren.
När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens
förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt
i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för
filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det
finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt,
utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det
måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att
Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för
betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora
förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios'
fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt
studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg
förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart.
Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste
önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen
uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde
förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv
tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans
spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det
sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon
segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta
mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet
slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad
maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års
ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta
hade skett för sexton år sedan.
Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans
glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i
hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes
uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ
inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt,
antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula,
i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske
mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon
byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska
utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon,
som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter
älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens
tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.
Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den »gyllene
länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan dagligen i
Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal lärjungar, dels
atenare, dels främlingar från skilda delar av världen. Hans
filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska
tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd
av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande
för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus
själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han
ofta fällde:--När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig
tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud.
Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgav
aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och
undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans lärjungar
--Julianus.
Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans
undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till
Krysanteus:
»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla
min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat sin
alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall
uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag icke
litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du känner
huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen Eusebios av
Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar,
cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska
helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen
tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat
än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för munkar,
kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska
församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är sådan man velat
göra honom. Han är kristian--av samma halt som Konstantius och
Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade
han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty
mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog
bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras
författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att
Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast
skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att
Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det
erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag hatar
kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min
faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min
avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de
formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri.
Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva
än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det
är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och
dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan
mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr:
alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt
och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur
verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken.
Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och
republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är
fader- och moderlös?»--Så talade Julianus. Han stannade intill
aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn
låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora
krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde
blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit,
men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med
hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt
verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig
och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga.
Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft?
Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras
härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag
passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i
Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar
honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.»
Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där Julianus
nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades
av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios
var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska
filosofer. Två sådana--de mest fruktade för sin vältalighet och
glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro förvisade
från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde fördenskull Julianus
och Krysanteus hålla sina möten. Men dess oemotståndligare lockade de
ynglingen. Han jämförde Eusebios, Konstantius' onde ande, själen i
hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand dröp av blod och vars tunga
av hyckleriets salvelse, han jämförde denne sin lärare i kristna
religionen med den hedniske filosofen, vars väsen bar den klara
prägeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strävade
till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i
Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga minnenas,
skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann
han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en
förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de vilade,
arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten
och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre tillvaro.
Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa
riktningar voro även nyplatonska filosofiens--den antika
forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt
förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet,
lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens
hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det
sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville
övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader.
Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge
outplånliga känslor av vördnad och kärlek.
Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått
värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda
misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat.
Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva
ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker
alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön
räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom
med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst
och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i
Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och
Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända
till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus
icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med
dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade
slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans
ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den
skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens
trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid
Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin
besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme
filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från
översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren
förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat
sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius'
avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans
här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo
uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt
ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens
befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och
utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon
förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje
fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår
berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men
segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar
österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som
förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det
innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har
överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt
avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i
dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två
tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.
Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna: Skall
Julianus eller Konstantius segra?
FEMTE KAPITLET.
Hermiones natt i templet.
En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända
till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida
skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen,
som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina
väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras
väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda
danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar
för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där.
En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av
galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade
skatter.
Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor
mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans
vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och
instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan
branterna.
Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier,
leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten.
Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.
Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:--
Låt oss återvända!
Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Låt oss återvända!
Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad,
varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då
Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att
vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla,
som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i
förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad
rädsla. Hon svarade:
- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du,
min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första
morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När
jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.
De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid
sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med
doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett
svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens
inre.
Ett helleniskt tempels naos--det inom försalen belägna rummet,
byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av
murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de
religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda
öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan
försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej
föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe,
brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar.
Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar
med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade,
under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians
svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med
den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar.
Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer. När Hermione
uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en enda taklampa,
en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret. Skymningen ökades
av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar mot pelarnes
kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket. Lampans sken
samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild, förklarad
skönhet.
Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en
marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon,
skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de
profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten.
Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes
huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon
fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den
kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen,
möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern
upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett
ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt
sina ögon.
Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet. Hon
hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam.
Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades
grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga
tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en
byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till
möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan,
gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet
uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga
forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett
oupphinneligt fjärran--och tvivlet, forskningens negativa element,
helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra
satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan ådagaläggas?
Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig därifrån. Man ville
en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig
oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon
finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevärldens
förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla
begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden
inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det
gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck
allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig
egendomliga, allt vad som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från
det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla,
varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till
åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då
emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande
och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen.
Detta tillstånd, vari själen icke längre lever sitt eget liv, utan
världsandens, världsförnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess
förutseende, dess obundenhet av tid och rum, på samma sätt som
magneten genomströmmas icke av egen, utan en allmän kosmisk kraft
--detta tillstånd är ett av högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade
nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara
åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjälpa
den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet av det
himmelska; det övriga måste hon själv göra genom att försänka sig i
fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det
gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet inströmmar.
Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom
nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen
genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa
pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med
genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av
himmelsk längtan.
Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det
hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon,
vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ,
avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga
människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen,
svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup,
skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna.
Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som
ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning,
andras förslappning. Men extasen själv--vem förklarar honom och hans
häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton
århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och
släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men
den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse,
och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt
tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de
gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!
Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min försvunne
broder? Inom dessa frågor--den senare av flickans hjärta, utan
föregången överläggning, sällad till den förra--sökte Hermione samla
sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i orakeltemplet,
skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig
och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens
brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione
ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken
ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande
rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom
hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens
känseltrådar och den härmande inbillningen domna.
Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till
minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade
över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden
stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var
med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och
för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande
på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och
gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att
marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen
riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men
varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon,
väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon
i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens
bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin
kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade
hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom
tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade
väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne.
(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat
sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna.
Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo
ögonen.
Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen
segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla
byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka
fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus.
Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre
världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som
troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget
för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[1] skildrar
det och sådant det uppenbarar sig i den närskylda magnetiska sömnen,
likasom någon gång i skendöden.
[1] I ett verk, bevarat åt eftervärlden.
Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var
en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett
järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett
underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som
kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger
sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade
färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men
genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat.
Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan
ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades
dess gränser över en värld.
Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen
välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var
rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna ängar.
Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan
dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk
bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en
högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme
författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i
stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar,
från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande
postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros,
biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i
Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen
Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de
båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll--icke av
omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras
anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och
ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet,
detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till gycklet; men
det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och härflöt ur en
enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden av hans
skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för hela
romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar.
Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en
gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig
till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud
och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev
kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill
tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och
hoppas kunna omvända dig.»--Krysanteus besvarade det kejserliga
nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke,
lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios'
övertygande vältalighet.
I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom, bör
icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt och
de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den
vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända
Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit
dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos'
yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här
överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången
yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där
överraskas av den stränge vishetsläraren.
När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens
förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt
i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för
filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det
finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt,
utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det
måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att
Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för
betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora
förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios'
fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt
studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg
förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart.
Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste
önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen
uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde
förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv
tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans
spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det
sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon
segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta
mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet
slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad
maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års
ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta
hade skett för sexton år sedan.
Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans
glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i
hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes
uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ
inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt,
antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula,
i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske
mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon
byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska
utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon,
som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter
älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens
tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.
Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den »gyllene
länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan dagligen i
Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal lärjungar, dels
atenare, dels främlingar från skilda delar av världen. Hans
filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska
tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd
av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande
för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus
själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han
ofta fällde:--När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig
tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud.
Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgav
aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och
undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans lärjungar
--Julianus.
Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans
undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till
Krysanteus:
»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla
min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat sin
alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall
uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag icke
litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du känner
huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen Eusebios av
Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar,
cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska
helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen
tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat
än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för munkar,
kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska
församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är sådan man velat
göra honom. Han är kristian--av samma halt som Konstantius och
Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade
han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty
mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog
bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras
författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att
Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast
skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att
Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det
erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag hatar
kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min
faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min
avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de
formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri.
Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva
än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det
är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och
dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan
mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr:
alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt
och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur
verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken.
Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och
republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är
fader- och moderlös?»--Så talade Julianus. Han stannade intill
aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn
låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora
krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde
blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit,
men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med
hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt
verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig
och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga.
Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft?
Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras
härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag
passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i
Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar
honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.»
Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där Julianus
nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades
av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios
var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska
filosofer. Två sådana--de mest fruktade för sin vältalighet och
glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro förvisade
från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde fördenskull Julianus
och Krysanteus hålla sina möten. Men dess oemotståndligare lockade de
ynglingen. Han jämförde Eusebios, Konstantius' onde ande, själen i
hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand dröp av blod och vars tunga
av hyckleriets salvelse, han jämförde denne sin lärare i kristna
religionen med den hedniske filosofen, vars väsen bar den klara
prägeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strävade
till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i
Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga minnenas,
skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann
han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en
förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de vilade,
arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten
och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre tillvaro.
Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa
riktningar voro även nyplatonska filosofiens--den antika
forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt
förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet,
lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens
hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det
sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville
övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader.
Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge
outplånliga känslor av vördnad och kärlek.
Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått
värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda
misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat.
Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva
ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker
alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön
räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom
med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst
och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i
Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och
Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända
till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus
icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med
dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade
slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans
ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den
skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens
trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid
Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin
besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme
filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från
översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren
förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat
sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius'
avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans
här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo
uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt
ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens
befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och
utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon
förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje
fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår
berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men
segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar
österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som
förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det
innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har
överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt
avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i
dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två
tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.
Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna: Skall
Julianus eller Konstantius segra?
FEMTE KAPITLET.
Hermiones natt i templet.
En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända
till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida
skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen,
som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina
väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras
väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda
danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar
för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där.
En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av
galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade
skatter.
Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor
mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans
vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och
instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan
branterna.
Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier,
leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten.
Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.
Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:--
Låt oss återvända!
Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Låt oss återvända!
Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad,
varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då
Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att
vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla,
som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i
förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad
rädsla. Hon svarade:
- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du,
min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första
morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När
jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.
De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid
sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med
doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett
svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens
inre.
Ett helleniskt tempels naos--det inom försalen belägna rummet,
byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av
murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de
religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda
öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan
försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej
föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe,
brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar.
Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar
med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade,
under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians
svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med
den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar.
Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer. När Hermione
uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en enda taklampa,
en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret. Skymningen ökades
av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar mot pelarnes
kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket. Lampans sken
samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild, förklarad
skönhet.
Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en
marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon,
skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de
profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten.
Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes
huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon
fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den
kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen,
möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern
upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett
ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt
sina ögon.
Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet. Hon
hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam.
Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades
grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga
tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en
byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till
möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan,
gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet
uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga
forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett
oupphinneligt fjärran--och tvivlet, forskningens negativa element,
helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra
satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan ådagaläggas?
Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig därifrån. Man ville
en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig
oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon
finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevärldens
förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla
begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden
inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det
gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck
allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig
egendomliga, allt vad som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från
det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla,
varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till
åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då
emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande
och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen.
Detta tillstånd, vari själen icke längre lever sitt eget liv, utan
världsandens, världsförnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess
förutseende, dess obundenhet av tid och rum, på samma sätt som
magneten genomströmmas icke av egen, utan en allmän kosmisk kraft
--detta tillstånd är ett av högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade
nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara
åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjälpa
den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet av det
himmelska; det övriga måste hon själv göra genom att försänka sig i
fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det
gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet inströmmar.
Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom
nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen
genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa
pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med
genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av
himmelsk längtan.
Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det
hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon,
vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ,
avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga
människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen,
svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup,
skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna.
Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som
ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning,
andras förslappning. Men extasen själv--vem förklarar honom och hans
häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton
århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och
släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men
den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse,
och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt
tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de
gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!
Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min försvunne
broder? Inom dessa frågor--den senare av flickans hjärta, utan
föregången överläggning, sällad till den förra--sökte Hermione samla
sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i orakeltemplet,
skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig
och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens
brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione
ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken
ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande
rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom
hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens
känseltrådar och den härmande inbillningen domna.
Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till
minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade
över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden
stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var
med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och
för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande
på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och
gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att
marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen
riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men
varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon,
väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon
i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens
bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin
kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade
hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom
tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade
väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne.
(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat
sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna.
Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo
ögonen.
Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen
segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla
byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka
fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus.
Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre
världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som
troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget
för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[1] skildrar
det och sådant det uppenbarar sig i den närskylda magnetiska sömnen,
likasom någon gång i skendöden.
[1] I ett verk, bevarat åt eftervärlden.
Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var
en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett
järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett
underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som
kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger
sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade
färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men
genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat.
Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan
ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades
dess gränser över en värld.
Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen
välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var
rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna ängar.
Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan
dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk
Sez Şved ädäbiyättän 1 tekst ukıdıgız.
Çirattagı - Den siste Atenaren - 05
- Büleklär
- Den siste Atenaren - 01
- Den siste Atenaren - 02
- Den siste Atenaren - 03
- Den siste Atenaren - 04
- Den siste Atenaren - 05
- Den siste Atenaren - 06
- Den siste Atenaren - 07
- Den siste Atenaren - 08
- Den siste Atenaren - 09
- Den siste Atenaren - 10
- Den siste Atenaren - 11
- Den siste Atenaren - 12
- Den siste Atenaren - 13
- Den siste Atenaren - 14
- Den siste Atenaren - 15
- Den siste Atenaren - 16
- Den siste Atenaren - 17
- Den siste Atenaren - 18
- Den siste Atenaren - 19
- Den siste Atenaren - 20
- Den siste Atenaren - 21
- Den siste Atenaren - 22
- Den siste Atenaren - 23
- Den siste Atenaren - 24
- Den siste Atenaren - 25
- Den siste Atenaren - 26
- Den siste Atenaren - 27
- Den siste Atenaren - 28
- Den siste Atenaren - 29
- Den siste Atenaren - 30
- Den siste Atenaren - 31
- Den siste Atenaren - 32
- Den siste Atenaren - 33
- Den siste Atenaren - 34