David Ramms arv - 01

  
   Dan Andersson
   DAVID RAMMS ARV
  
  
   Bokförlaget Trevi
  
   DAVID RAMMS ARV
   Av Dan Andersson
   Utgiven första gången 1919
   Utgiven av Bokförlaget Trevi, Stockholm, 1977
   Tryckt i Finland 1977
  
  
  _Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas
  till källan om icke något av Gud vore i vattnet._
   Mäster Eckhart
  
  
  En kort inledning
  samt historien om en hammare
  
   Det arv jag fått från min faders land
   av skogar och vilda snår,
   är bara en börda som tynger min rygg
   där jag ensam och grubblande går.
   Men det blir väl en morgon på ofridens natt
   -- jag vill lära mig bedja och tro,
   att en ensam människas blod en gång
   skall svalna i kvällarnas ro.
   Och av en oren klädnad till sist
   skall vävas en ljusets skrud
   åt den som bland många förgängliga ting
   tappade bort sin gud.
  När denna berättelse börjar är David Ramm tjugofyra år och jag är
  skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligen
  säkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt komma
  till rätta med tingen i denna värld, berodde på degeneration och ej
  endast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före de
  händelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste om
  sina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spårade
  upprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro,
  denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som var
  honom till så stort men i hans praktiska liv. Och en utfattig man får
  lov att vara praktisk, i den mån han ej är det skall han gå mot döden,
  på ett eller annat sätt, hastigare eller långsammare allt efter
  omständigheterna. David Ramms nervösa känslighet, hans omväxlande
  uppsluppenhet och förtvivlan, hans ångest inför eländets hemlighet,
  inför vilken han aldrig lärde sig den prövade vises ro -- allt detta
  gjorde honom i högsta grad opraktisk. Detta själstillstånd kunde väl
  vara frukten av ett från barndomen kringflackande liv, ständig
  hemlöshet, alkohol, opium och tidiga erotiska förvillelser, men det var
  nog också arv. Ty om ej svagheten funnits hos honom från början, hade
  han då ens behövt falla i alkohol och opium? Och om han ej från början
  varit den ångestjagade man han var -- hade han då så tidigt behövt fly
  hemifrån?
  När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han
  mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn.
  Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två
  decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och
  liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och
  tycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade följande:
  -- Bakom mäj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri och vanvett.
  Hela sällskapet av mina förfäder liknar, tycker jag, en hop krälande
  kräk som alla trampar på och spottar på, och när något led i den där
  kräldjurssläkten trampas ner i leran, blir det bara bättre plats för dom
  andra. Men allihop av dom var mycket barmhärtiga mot sina medmänniskor,
  snälla och hjälpsamma -- --
  Han lade ifrån sig hammaren och rätade upp sig. Aftonvinden lekte med
  hans hår, och jag såg att det börjat gråna vid tinningarna. Hans vita
  ansikte var mycket vackert, ögonen stålgrå och sorgsna på ett underligt
  behärskat sätt. Och han var bara tjugofyra år. Vi satte oss under en
  björk och lade hammaren emellan oss, och så tog han sig över pannan och
  fortsatte.
  -- Du skulle ha varit med mäj, bror, så hade det gått bättre många
  gånger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gör detsamma nu --
  jag har berättat min historia och du skall skriva den -- men nu skulle
  jag tala om släkten. Du skall ha den, och så den där hammaren liksom
  till inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat, drinkare och
  nästan alltid brödlös så fort tjänsten slutade. Jag har tagit reda på
  honom, han var min farfars far -- bergsmansbönderna satte just inte så
  stort värde på de usla Rammarna, som först tiggde, nästan tiggde det dom
  skulle leva av och sedan delade sina tiggda bitar med alla andra
  uslingar. Folk tycker inte om sånt, vet du. Men man hade en viss respekt
  för Rammarna ändå, dom var inga fega stackare, dom var oförvägna,
  dödsföraktande, dom inväntade döden med cyniskt lugn mitt i sin örtagård
  av trasor och lump -- jag blir alltid så här poetisk, när jag talar
  nu mera, men mest var dom så fulla att livet bara var ett veckolångt
  drömliv på rökstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ett smul
  nomadblod i oss. Snarare var dom österrikare, det lär ha varit
  inflyttning av såna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall,
  min farfars far började tjänsten under Gustav tredje -- han gick i
  trollskola hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Han
  rymde som krigsfånge från Wittenberg -- varför han skulle hit igen kan
  jag inte begripa, han kunde ha varit kvar i fängelset och trollat -- men
  hit kom han och vart en sån där profoss, piskade ogifta barnaföderskor
  med spön, söp och latade sig och diktade visor på rökstumuren, och på
  dödsbädden bekände han att han en gång lönnmördat en svensk officer, han
  hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ej ångra sig, han bara
  talade om det. Han hade många barn, jag vet inte av alla, och änkan höll
  lönnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som -- som rådde om den
  här hammaren. En konstig bergsman vart han, som satt på vägkanterna och
  knackade sten och sjöng besynnerliga sånger i takt med slagen till
  släggan -- tokig, förstår du, en sorgens galning med långt hår, jag
  skall visst vara mycket lik honom, men innan det där bröt ut hade han
  blivit far --
  Far min, ser du, ja jag behöver inte tala om honom, du känner honom lika
  bra som jag, han fick följa mor sin på tiggarresor kring bygden, då var
  han bara tio år, det fanns inga fattighus då eller nånting ordnat åt dom
  fattiga, och som ung vart han bruten av höftvärk och tuberkulos. Han
  vart, som du vet, en kristen, en rätt kristen. Men i ungdomsåren lär han
  ha varit rätt vild, under de tider han var som starkast, innan han vart
  religiös hade han en tid med någorlunda hälsa, och då var han som sagt
  ganska vild, släktblodet, ser du, det var han som ensam, när linjen för
  H.-järnvägen skulle stakas, gav säj ut på en murken stock över den gamla
  Lombacksgruvan, inunder honom var en avgrund på sex sättningar och han
  stod upprätt på stocken som brakade och fällde murkna flisor, och där
  högg han bort ett skymmande träd som växte i öppningen med roten i
  västerslidan. Och kamraterna stod mållösa av rädsla, men då lär han ha
  kommit ihåg hur fattig och usel han var och att han var en tiggarunge
  och ingen bergsmansson, för han hade sjungit denna gamla slagdänga medan
  han huggit så att spånorna yrde över avgrunden.
  Och i det han liksom smekande for med handen över släggan sjöng David
  Ramm sakta:
   Alla man, alla man, håll i repet!
   Alla bergsmän som skeppar erat järn --
   ni kan släppa när ni vill -- släpp repet!
   Dä ä bara en tiggare på än’.
  Det var inte mycket, men det var sextonåringens trotsiga skoj med
  översittarna, fattigdomen och dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig till
  här i livet om inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig kring
  hans unga liv. Och så, till sist men ej minst, om ej den gamle Gud Fader
  talat till honom så allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att
  han vid tjugu år plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av
  traktens frommaste män!
  -- Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag blivit rövare och mördare
  och slagskämpe och allting -- kanske simpel tjuv också. Jag hade fröet
  till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, men hederlig,
  och det är inte så litet! Så att han kunde berömma sig själv också, men
  det hade han rättighet till, ty han levde som han lärde. Och den gamle
  vitskäggige log så att ansiktet var som en hösthimmel med klar sol. Och
  si, det var allt av Herran kommet!
  Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr och syr medan hans
  fattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig är rädd för, mot
  den död som han håller av som en vis vän därför att den ej mer kan
  förfära en nerv i gamle Efraim. Han är en rätt kristen, möter varje
  bekymmer med en ny lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när
  de i vanvettig yrsel själva tar sina liv, begraver dem med fruktan och
  bävan inför den stränge guden, men rädes ej, förtvivlar ej, går hem och
  arbetar igen som om intet hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg han
  himmelen öppen. All livets bitterhet var hans arv och för allt tackade
  han Gud. Det är en underbar man.
  Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll och skickar upp
  alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de hamnar rakt
  framme vid Guds tron -- varför skulle vi betvivla att de gör det? Och
  hamnar de inte där, så stor sak vart de tar vägen, huvudsaken är att
  Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall jag gå.
  Den sista delen av Davids berättelse hade framsagts på ett visst
  högtidligt sätt, som också kunde vara trötthet. Han reste sig upp, tog
  den olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att gå. Eftersom
  jag trodde att han ämnade sig hem till sina föräldrar ville jag ej
  hindra honom, vi tog farväl av varandra där, under några gamla vänliga
  och beskyddande hängbjörkar. Det var en lent susande majdag med en mjuk
  vind och solen gick just nu ned bakom de mäktiga bergskedjor som skiljer
  Graninge vildmarker från Värmland. Jag såg honom försvinna uppåt
  skogsvägen till Asanders ås, lång och rank, men med någonting nervöst
  och trött över varje rörelse. Jag undrade varför han ej förmådde sig att
  kasta bort hammaren, kände han en viss kärlek till den -- eller var han
  på något sätt förvirrad?
  I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock lunta
  med vaxdukspärmar. Den innehöll två avdelningar, den första bestod av
  mycket fragmentariska uppteckningar från de år av enstöringsliv han
  levat här i skogen, den andra avdelningen innehöll det mesta av den
  berättelse som följer här, och ur första avdelningen har jag endast
  medtagit så mycket som kan vara av intresse för belysande av de
  händelser jag skildrat i denna del av hans historia.
  
  
  I. Vännerna
  
  1. På hemväg
  Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontåg
  någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett
  söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom
  fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag
  som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela
  fält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära
  rucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en
  kyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en
  snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, just
  som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsen
  därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han
  kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är
  mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick
  tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna.
  Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som
  förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.
  Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden
  på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det
  vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige
  och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans
  historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David
  hade boken handlat -- vem kan skriva något som handlar om en annan
  mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnat
  tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur han
  läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivit
  det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hans
  brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktig
  och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par
  gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han såg
  ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på gravkanten i sin
  slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar sjönk ned i den
  uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans ansikte var på en gång
  sorg och frid. Det var förunderligt, David var den ende som ej hittade
  vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en större
  styrka att bära. Han hade hittat sin Gud -- och David hade aldrig hittat
  sin.
  Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande hjärta
  dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffärsman satt bredvid honom
  och knackade takten med en förnicklad reservoarpenna mot ryggstödets
  mässingsbeslag. Ibland bet han i ett äpple med vita tänder, lagade med
  rent guld som glimmade rovlystet mot den köttiga frukten. De hade suttit
  bredvid varandra i fem timmar men knappast märkt varandra förrän nu,
  affärsmannens kalla blick överfor den något trådslitne reskamraten som
  om han varit en panelbräda i väggen. David började avundas honom, han
  ville veta vad den andre tänkte om Gud. Han kunde väl vara trettio år.
  Var han affärsman? Han kunde väl vara präst också, men i så fall skötte
  han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han måste vara köpman, ingenjör
  möjligen, en man vars väsen var sammansatt av järn, köld, isklart
  förstånd av guld. Han var rik, han hade Rembrandt i salongerna -- eller
  fattig med bara Whistler på väggarna -- eller ännu fattigare -- stor
  tvålagent med aktier i firman? Varför rördes aldrig detta magra
  marmoransikte -- det fattades bara rörelse, så hade mannen kunnat vara
  konstnär. För all del, han kunde ändå vara det. Han tänkte börja tala
  till mannen, men viljan svek honom, han var nyfiken men saknade kraft
  att ta steget. Som förlamad lutade han sig bakåt och drömde igen.
  Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade
  hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade
  han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker för att köpa
  russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av ångest.
  Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och ibland över
  ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett främmande land, men
  han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i sin brännheta hand.
  Och nu fanns det ingenting i världen som han ville köpa. Å vad han
  älskade blommor och kärrmarkens röda lysande tranbär, men just nu ville
  han ej böja sig ner för att plocka ett av dem. Nu fanns det ingenting
  att längta efter ty nu ville han ingenting. Han gick ut på gården, upp
  på berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills himlen höljdes av
  moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de vilda bergen, den
  tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon lyste när han
  jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde med andlös
  tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen. Som en pil
  var han i väg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, sjöng och
  visslade.
  -- -- --
  Det här tåget gick verkligen långsamt, han gitte inte öppna ögonen eller
  se efter i tidtabellen var han befann sig. Dagsljuset bröt in och en
  uniformerad neger skrek sitt “first call for supper -- dining-car in the
  rear -- first call!“ Då vaknade han till, tänkte över sitt ekonomiska
  läge och fann att han mycket väl kunde gå och äta frukost. Samtidigt
  reste sig hans tyste reskamrat, vred om nyckeln till sin kappsäck två
  varv, tog bort alla saker ur fickorna på överrocken och lät den hänga
  kvar men betänkte sig, vände om och tog den över armen varpå han styrde
  sina steg till restaurationsvagnen. Han satte sig vid det enda lediga
  bordet och nickade bifallande då David slog sig ner mitt emot honom.
  Men när han skulle börja äta biffsteken och ägget såg David inte mer
  omgivningen. Han tänkte på det hem i Sverige han nu var på väg till. I
  verkstadsrummet satt far, dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
  Dörren till köket stod öppen -- ville han ha vin -- ja, ett glas sherry
  -- och jag vill ha bättre kaffe, water, starkare kaffe, sådant som min
  far dricker där hemma i verkstaden -- han spratt till, hade han skrikit
  detta eller bara tänkt det? Porslinsmannen mitt emot såg aldrig så litet
  förvånad ut. David tyckte synd om honom. Han såg trött ut, han hade nog
  snart arbetat ihjäl sig och själen den var torr och mager och skramlade
  som papper i honom, och någon Gud hade han inte och ingen glädje av att
  leva. Snart skulle hans förvissnade kropp dö och värkas ut i de gapande,
  maskingrävda hålen i Carlington Cemetery i Exenland -- ifall han nu var
  skriven där, guldtänderna med.
  Varför skulle David få äta kött och dricka vin just nu, tänkte han, när
  hans far kanske ej hade annat än bröd och vatten? Hans gamla gråa huvud
  var som en bunt hoptorkat pergament och händerna magra, seniga, hårda
  med blåa, grova ådror under skinnet. Han kunde så tydligt se honom nu --
  se, ryggen stod som en sprättbåge över arbetet. Dörren ut till köket var
  bara en tapetserad brädlucka som David spikat ihop, den hade fläckats av
  hundratals gruvarbetares svarta händer då de kommit för att avlämna
  eller hämta något. Ångan från spiseln gick in i verkstaden och gjorde
  luften tung där, kom tapeten att lossna, så att de bibliska planscherna
  böjde sig utåt, som ville den korsfäste även slita sig loss ur denna
  tryckande omgivning, med en luft full av doften från tyg, pressjärn och
  gamla beckiga kläder, fulla av malmsylt och olja. Allt detta satt han
  och tänkte på, han hade glömt att äta och satt med huvudet lutat i
  handen och pannan i skarpa veck, när hans bordskamrat plötsligt på ren
  svenska och mycket vänligt frågade:
  -- Är ni sjuk?
  David rock till, samlade sig och svarade, i det han långsamt började
  äta, att han inte var sjuk, men att han suttit och funderat. Under tiden
  stirrade han helt överraskat på den främmande, som nu drog litet på
  munnen och fortsatte:
  -- Ni är svensk, jag såg det när ni satt och funderade. För resten är
  det bara svenskar som har så sorgsna, fast så ljusa ögon. Det är ganska
  märkvärdigt. Mitt namn är Hartman, jag reser också hemåt, ni är lik min
  döde bror som var musiker -- men han lade alla sina bekymmer på bordet
  framför varenda främmande -- säg, tag inte illa upp, tycker ni jag är en
  pratmakare? Jag tänkte: eftersom han är så lik min bror så kanske om jag
  frågar vad han tänker på för ledsamt talar han om det. Var det inte
  lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland -- dessemellan är jag tyst
  som en gråsten. Förlåt mig!
  David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till
  reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som
  förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit
  honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork.
  Och under tiden letade han i sitt minne efter något ansikte som liknade
  Hartmans. Detta hade förändrat sig nu, tyckte han, då han kommit det
  närmare, nu föreföll ögonen djupare, med en färg av spansk tobak, mörka
  bryn och en massa fina rynkor som tycktes utgå från ögonen och utgrena
  sig spiralformigt då mannen log.
  När de suttit och talat om likgiltiga saker ett par timmar i
  restaurationsvagnens kafé, fann David att det han tagit för kall
  säkerhet hos mannen bara var en mask, bakom lurade ett hett och oroligt
  temperament, och när han icke tog sig i akt eller använde det skal han
  vanligtvis vistades i, förekom det David, som om varje ogynnsamt
  intryck, om än så obetydligt, dock åstadkom en rörelse i ansiktet som
  om obehaget varit en rent fysisk smärta.
  Sedan han talat en stund om livet i de amerikanska skogarna, frågade han
  David vad han hade för yrke, och denne råkade som vanligt i förlägenhet.
  -- Jag har så många yrken att det är litet svårt att på rak arm välja
  ett som för tillfället kunde låta lämpligast, svarade han, men bäst
  tidningsman, om ni vill, två år vid S:t Paul Weekly. Och Hartman nickade
  utan att synas varken förvånad eller nyfiken mera.
  De blev snart goda vänner, om man med detta uttryck ej menar något
  hängivet kamratskap, utan endast egendomlig sympati. David berättade
  hela sitt föregående liv för Hartman, och efteråt ångrade han sig och ju
  mer han ångrade sin öppenhjärtighet dess öppenhjärtigare blev han. När
  David kom för sig själv kände han sig ömsom glad, ömsom rasande över att
  på detta sätt ha givit ut sigf åt en främmande och en, som därtill icke
  just gav något förtroende tillbaka. Ofta under det David satt och
  berättade tycktes Hartmans uppmärksamhet alldeles slappna eller fästas
  på något besläktat med det man talade om. Han avkopplades på detta sätt
  flera gånger och satt försjunken i något annat, lyssnade till hälften,
  nickande då och då och ibland skakande som av en rysning.
  Han föreföll ytterst noggrann med sin klädsel och hade små fötter och
  små välvårdade händer. Men det var först i Chikago, David lärde känna
  honom som den alltid behärskade, omåttligt lidelsefulla och förbrända
  människa han var. De drog tillsammans ut på äventyr, besökte kvinnor och
  opiumhålor och satt på de väldiga krogsalarna och lyssnade till sorlet
  från de drickande, brådskande människorna. De besökte underjordiska
  krogar och danstillställningar, alltid blott som åskådare.
  Då han begagnade opium första gången rökte han icke, utan de tog in det
  i små tabletter som innehavaren till stället försålde. David satt i en
  stoppad men trasig stol i ett rum som efter hans beräkning måste ligga
  långt under gatan, i nivå med kloakerna. Affären hade ingen skylt men
  på övre botten var ölkrog, å båda sidor bagerier. Man kom dit på en
  stentrappa genom en lappad glasdörr. Värden var norrman. David såg honom
  blott en gång, när han lade tre små paket bredvid Davids ölglas. Mitt
  emot satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt öl och opium
  tillsammans ger ett rus som för det mesta ej söver, men som verkar
  oerhört befriande och lugnande. Hartman var så glupsk att han nästan
  slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes frossa
  i den beska smaken.
  Här började han också berätta sin historia, men det var först långt ute
  på Atlanten David fick den någorlunda fullständig. Han var uppfostrad i
  en uppsvensk stad, där hans far varit disponent vid något järnbruk. När
  han berättade om sin barndom tyckte David att den i mångt och mycket
  liknade hans egen, på samma sätt fylld med svärmerier och grubbel, med
  samma skräck och ångest. Vid femton år hade han blivit religiöst
  påverkad, men misslyckats med att försöka vara kristen. På föräldrarnas
  önskan hade han fortsatt studierna och förberedde sig till doktorsgraden
  då han plötsligt fann det omöjligt att göra mer av det. Han rymde till
  Amerika och fick plats som lantmäteriingenjör hos ett järnvägsbolag.
  Han talade ofta om den leda som fyllde honom mot allt och alla och han
  sade att hans släkt var mycket degenererad. Han hade en viss avsky för
  kvinnor i allmänhet. -- Han tycktes även lida av att nödgas ta människor
  i hand när han hälsade på dem -- om någon arbetsklädd snuddade vid
  honom, röck han till och blev ibland utom sig. Hans renlighetssinne
  hade nämligen utvecklats ända till sjuklighet.
  Ofta talade de om döden och det odödliga. Ofta sade han David att denne
  var den ende han träffat med vilken han kunnat tala klokt, men ofta
  bytte han mitt under ett samtal om skinn och blev en äkta svensk doktor
  med utpräglad antipati för all demokrati, upplysning och dylikt. Ibland
  var han rörd av glädje över att ha träffat David, och nästa timme
  förtvivlade han över sin bottenlösa ensamhet, drack sig drucken och
  kunde bli liggande på opiumhålan i flera dagar. Davids beteende mot
  denne dekadant var ofta ganska besynnerligt. Han brukade ljuga alldeles
  hänsynslöst för Hartman, han diktade upp historier, berättade hårresande
  äventyr som han varit med om, försökte inbilla vännen att han var en
  kraftmänniska som njöt av att ensam marschera mil efter mil i hällande
  regn eller åtaga sig utförandet av tunga kroppsarbeten. Sådana saker
  sade han alltid när Hartman spelade överlägsen lärd aristokrat, då tog
  David hämnd på honom genom att föreställa honom hans fysiska hjälplöshet
  i jämförelse med Davids goda vigör, som också verkligen kunde uthärda en
  hel del.
  Men emellanåt brann Hartman av hat till alla doktorer och
  litteraturlärda, timme efter timme satt han och skällde ut allt
  “intellektuellt“. Dagen efter hade han tagit på sig ett nytt skinn: man
  måste skratta åt allt, galghumorn var den räddande oasen. Men varje gång
  han trillade ner från sin världsbetraktartron och började oroa sig över
  att David dock ej fått någon vetenskaplig uppfostran och således,
  beklagligtvis, kom att för alltid stå utanför en hel del av kulturen och
  så vidare, då erinrade David sig att Hartman var en sådan vekling att
  han för alltid var utestängd från _en_ stor erfarenhet: äventyrets, och
  så fyrade han på med hela sitt artilleri av upplevelser, färglade,
  diktade om och nyanserade, alltid lagande anrättningen så att den skulle
  smaka den sensationshungrige, ge honom tantaluskval. Och då tröttnade
  Hartman fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte
  förringa äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som
  njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David
  svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting
  som de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och
  stred med varandra. Ofta blev de ovänner men försonades igen då de ej
  kunde leva utan varandra. På ett egendomligt sätt hade den lärde
  miljonären och den poetiske fattiglappen nitats ihop och var i mycket
  så lika, att den ena långa stunder bara verkade parodi på den andra.
  De reagerade mot olyckan och lidandet på precis samma tröstlösa sätt,
  Hartman dock kanske i något högre grad av bittert lugn, möjligen
  beroende på att han var femton år äldre än David.
  Naturligtvis umgicks de högst sällan nyktra med varandra, och om detta
  någon gång inträffade, rev de bara sönder varandra, satt moltysta
  efteråt och bara “svettades ångest“, talade igen för att påminna
  varandra “hur komplett omöjligt det var att leva“, hur vansinnigt
  smutsiga de kände sig då de hemsöktes av sina minnen. Förbränd var
  Hartman, förbränd ända till benen i de skamligaste nöjenas brasa, bränd
  var också David, fast ej alldeles utbrunnen. Men så var han också yngre,
  i honom glödde dock en livets längtan, ett halvt hopp om att det dock
  kunde finnas något gott kvar att söka efter i mullhögarna.
  I Liverpool skildes David från Hartman, som for att uppsöka någon bekant
  på landsbygden. David roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt
  kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i fyllan och
  villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket
  mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till sist på
  “Marta“, som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han på en
  gång ihop med Hartman som reste andra klass.
  En kväll satt de på mellandäck, Hartman med armbågarna stödda mot
  relingen. Hans ögon var mulna och han stirrade oavvänt utåt de
  grönskummiga, flitigt vandrande små sjöarna.
  -- Jag passade inte därute heller, sade han med torr, ihålig röst.
  Jag ville vara i fred, men jag har aldrig fått det -- aldrig fått det,
  upprepade han med hård bitterhet. Det var ditt äventyr jag ville ha --
  men som du säger, jag orkar ej med det. Jag trodde det skulle bli en väg
  ut ur töcknet, när ens oro jagat en av och an som ett villebråd. Ett
  villebråd -- ja, jag är ett och jag är skadskjuten också -- jag försöker
  flyga men dimper ner igen -- jag kan bara flaxa och blöda...
  Han tystnade. Klockan var två på natten, de flesta hade gått under
  däck. Han gjorde en trött rörelse åt fickan, tog fram en av de små
  haschischkapslarna David så väl kände till och även en flaska vin, som
  han burit i överrockens innerficka. Han gav den åt David. Jag har inget