Dagdrömmar - 17

med vilken mänskor lösa till och med de enklaste och påtagligaste
problem. Tvärt om fyllde detta faktum honom med stolthet, blev honom en
källa till ständigt ny och frisk glädje. _Nu_ hade i alla händelser
upptäckten skett! Det var en _ny_ tid, han levde i, alldeles olik alla
andra. Nu hade sanningen uppdagats! Nu hade alla villfarelser, all
vantro skingrats! Nu skulle det ej vara långt borta till den stunden
kom, då mänskligheten trädde in i det tusenåriga riket!
Och själv hade han förunnats att leva just nu, mitt i denna underbara
tid! Själv skulle han få vara med om det tusenåriga rikets tillkomst.
Själv skulle han räknas bland en av dem, som hjälpte till att skapa det.
I vad slags kapacitet hade han ännu ej bestämt sig. Ibland funderade han
starkt på att utbilda sig till mecenat, att vara en av dem, som med sina
rikedomar understödde en Darwin, en Strindberg, en Nietzsche. Han skulle
utbilda sig till en av världens välgörare.
* * * * *
Ställningen som mecenat kunde visserligen tyckas tämligen blygsam vid
sidan om den, en Josef Nilson en gång i tiden skulle nå. Men Stellan
insåg, att också denna uppgift, om den togs på det rätta sättet, ej var
så lätt, som den för ett ytligt betraktelsesätt kunde förefalla. Han
ville bli en _framstående_ mecenat. Han ville förstå _allt_. Han helt
enkelt _måste_ förstå allt för att veta, _vem_ han skulle understödja
och uppmuntra. Låg det ej genialitet också i detta, att kunna avgöra, om
en sak var värd understöd eller inte -- -- --
Det var en lycklig tid...
Endast då och då förmörkades den strålande rymd, under vilken han levde,
av ett svart och hotande strömoln: tanken på nyåret, då
bokhandelsräkningen skulle komma. Han vågade inte ens tänka på, för hur
mycket pengar han på Josefs inrådan tagit böcker på kredit. Han vågade
inte ens ha böckerna hemma. De prydde Josefs och Axels bokhyllor. Själv
lånade han en volym i taget och gömde den i sin skrivbordslåda.
Det blev heller ingen fridfull jul nere i det långa vita huset vid
Svanegatan i Lund. Plötsligen kunde han spritta till vid tanken på att
det där hemma i brevlådan låg ett kuvert med en bokhandelsräkning. Han
blev het över hela kroppen. Och uppe på det lilla gavelrummet om
kvällarna, då bokhandelsräkningen hindrade honom från att sova,
anställde han betraktelser över sitt liv, som väckte ångesten inom honom
upp från de döda. Han hade genomlevat detta en gång förr, för länge
sedan hade han känt samma hjärtpressande ångest... Då hade det gällt
frimärken. Nu var det fråga om böcker. Då hade det funnits en farbror
Ekenström. Nu fanns det ingen...
Och hade han inte då, för många år sedan, när farbror Ekenström hjälpt
honom, lovat sig själv, att han _aldrig_ skulle göra så mera?
Han blev sittande kapprak i sängen med svetten i pärlor på pannan. Hade
han inte förändrats mera än så? Var han ännu densamme? Var han
fortfarande likadan som han varit många, många år tillbaka i tiden?
_Blev_ man aldrig förändrad? Bar man sig alltid lika dumt åt, lika
tanklöst, lika brottsligt? Blev man aldrig vis av erfarenheten? Hjälpte
det ej att veta sig vara i besittning av en världsåskådning, att känna
till mänskans ursprung, hennes utveckling från cell till skapelsens
mångsidigaste varelse? Hade all denna kunskap, dessa oerhörda perspektiv
intet som helst inflytande på en, så att man åtminstone ej begick samma
dumheter som man begått i andra?
På alla dessa avgrundssvarta frågor hade han intet svar att ge. Men den
ångestfyllda tanken att han trots allt _aldrig_ skulle förändras,
kallade fram en annan skugga från det förflutna: farbror Ekenström...
Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle detta oförklarliga, som
drev honom att begå dumheter och brott, till sist också driva honom i
döden, nu när han ingenting högre önskade än att få leva, att se det
tusenåriga riket förverkligas?... Skulle han ... just nu...
* * * * *
Bokhandelsräkningen hade ännu ej kommit, då hans far och han vände
tillbaka hem.
Dag följde dag. Varje timme var bräddad med ångest. Jämt och ständigt
gick han till brevlådan, öppnade den för att se, om brevet, som låg där
inne, var från bokhandeln. Varje gång han kom hem från en promenad,
frågade han ängsligt:
-- Ä pappa hemma?
-- Nä.
Och så gick han in på sin fars rum, snokade bland papperna för att bland
skräddare-, spritbolags-, skomakare- och cigarräkningarna upptäcka
bokhandlarens. Men den dröjde. Det var som om denna ångest aldrig skulle
taga slut.
Till sist en dag, då han kom hem från skolan till frukosten, sade hans
far:
-- Hör du, där har kommit en räkning från bokhandeln.
Han blev blodröd i ansiktet. Svetten bröt fram på pannan. Han kände sig
plötsligen så trött, att det föreföll som om benen ej skulle kunna bära
honom.
-- Ja, sade han lågt.
-- Det var bra många böcker det där.
-- Ja -- -- --
-- Var har du dom?
-- Nere hos Josef Nilson.
-- Varför har du dom inte på ditt rum?
-- Josef ville gärna läsa dom.
Fadern tog upp räkningen och gick genom den. Det var tre sidor.
-- Har du läst allt det här?
-- Ja.
-- Det var fan! Läser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key?
-- Ja.
-- Läser du inte Kata Dalström också?
-- Nä, inte ännu.
-- Förstår du vad du läser?
-- Ja.
-- Det var fan! Det må jag säga: det var fan! Och så ser jag att du köpt
en bok som heter Stänk och Flikar utav Fröding? Är det den, som det
skrivits om i tidningarna och som det talas så mycke om?
-- Ja.
-- Är det den, som konfiskerats?
-- Ja.
-- Har du läst den också?
-- Ja.
-- Har du förstått den med?
-- Ja.
-- Det var fan! Hur kom det sig att du köpte den?
-- Josef Nilson talade om -- -- --
-- Den där Josef Nilson tycks vara en försigkommen herre.
-- Ja.
Det blev en lång och pinsam tystnad. Fadern bet sig i mustascherna för
att dölja ett roat leende. Till sist sade han:
-- Du ska ta och flytta upp böckerna på ditt rum. Josef kan komma till
dig och låna, om han vill.
-- Ja.
-- I kväll ska böckerna vara på ditt rum. Har du förstått?
-- Ja.
Samma eftermiddag flyttade Stellan sitt bibliotek. På kvällen gjorde
hans far ett inspektionsbesök. Han gick genom volymerna, en efter en,
och behöll slutligen Frödings Stänk och Flikar.
-- Den här behåller _jag_!
-- Var så go!
Stellan återsåg den aldrig mera. Den fanns inte i faderns bokskåp. I
själva verket gick den ur hand i hand bland regementets officerare och
damer.
* * * * *
Men faderns val av just denna bok gjorde ett djupt intryck på Stellan.
Sedan kapten Petréus gått, blev han stående kvar vid bordet länge. Det
kom ett lodrätt veck i hans panna. Hans mun drog sig till en bitter
grimas. Det fyllde honom med äckel och harm att fadern tagit just denna
bok. Med rätt eller orätt tyckte han sig förstå, att för denna boks
skull förlät honom fadern att ha köpt alla de andra. Han tyckte sig i
ett enda slag ha sett rakt in i sin fars allra innersta. Det var
vidrigt! Nu satt han där inne och läste Morgondrömmen. Hans far, en
gammal man på fyrtifem, fyrtisex år, satt nu och läste dikten med samma
känslor, som han själv gjort, med bultande hjärta, med pulsarna
trummande mot tinningarna, med en brännande törst i strupen...
Det var vidrigt! Hans egen far!
Om han bara förstått det _sköna_ i dikten! Men hur skulle han kunna! En
gammal man!
Stellan kände det, som om han aldrig mera skulle kunna högakta sin far.


Han gick i sjunde nedre.
Åter kröp tiden fram med snigelgång. Ännu hade han två långa år kvar.
Skulle de aldrig taga slut? Skulle han verkligen en gång få uppleva den
dag, då han för alltid lämnade detta enahanda helvete bakom sig, då han
skulle få störta ut ur skolan som om han fruktat att bli innebränd,
slita gymnasistmössan i stycken och kasta den ifrån sig som en boja, man
brutit?
Det sprängde i hans bröst vid blotta tanken.
Hur hade gamla mänskor kommit till den föreställningen, att barndomen
och ungdomen varit deras lyckligaste år? Kanske förhållandena varit
annorlunda förr i tiden! Hur hade de kunnat finna någon glädje i
skoltimmarna, som ödsligt släpade sig fram så långsamt, att det ibland
föreföll, som om tiden plötsligen stannat och man måste smussla klockan
ur fickan för att förvissa sig om att tio minuter verkligen förflutit,
sedan man sett på den sist? Och eftermiddagarna och fritiden! Kunde det
kallas glädje att ständigt gå och vänta, att längta sitt hjärta sjukt
till den stund, då man skulle släppas ur fängelset? Kunde det kallas
lycka?
Hade de vuxna glömt sin egen barndom och ungdom? Eller sökte de proppa
en full med lögner för att man ej skulle göra revolt? Eller var det ett
ännu större helvete att vara vuxen???
* * * * *
Priffepartierna nere hos Josef hade numera inskränkts till
lördagseftermiddagarna. Josef hade ej längre tid. Han hade under
höstterminens första veckor genomgått en lång och allvarlig inre strid.
Frågan gällde, huruvida han skulle ta det sista året med lugn och ro
eller klämma till på allvar för att bli primus och laudaturstudent. Båda
alternativen hade skäl för sig.
Å ena sidan stod det faktum, att laudaturstudenter icke alltid visat sig
bli så framstående män som deras studentbetyg gett anledning att hoppas.
Å andra sidan kunde man ej helt och hållet undertrycka en naturlig
längtan efter att äga ett för alla tydligt och påtagligt bevis på ens
egen överlägsenhet. Svårigheten låg i att söka förena dessa båda
synpunkter. Om man _visste_ med sig, att man med en smula ansträngning
kunde skaffa sig ett laudatur, kunde det då ej sägas ligga något av
hålen i filosofens mantel att _medvetet_ sträva däremot? Och dessutom:
fanns det ej i historien exempel på att också laudaturstudenter blivit
högst framstående män?
Med andra ord: Josef beslöt sig för att bli primus och läsa överkurser.
Han ville därför störas så litet som möjligt. Och för att bereda honom
allt det lugn, hans uppgift krävde, brukade Axel hålla till uppe hos
Stellan om eftermiddagarna. De läste läxor, rökte cigarretter och mätte
tidens snigelgång.
Det hade, som förut nämnt, alltid existerat en känsla av spänning mellan
de två, en odefinierbar rivalitet. Någon på fullt objektiva och
ofrånkomliga fakta baserad rangskala hade tyvärr ej kunnat upprättas
mellan dem. Stellan visste ej vad Axel i grund och botten tänkte om
honom. Ansåg han honom i grund och botten vara en skit? Eller vad?
Utsikterna att hemligheten någon gång skulle blottas föreföll också
ytterst ringa, åtminstone för åtskilliga år framåt, eftersom de ännu ej
börjat använda sig av alkoholstarka drycker.
Resultatet av denna spänning visade sig framför allt däri, att ingen
vågade blotta sig för den andre. Man läste all nyutkommen litteratur.
Men man diskuterade den ej. Man vågade ej öppet säga, vad man tänkte om
den bok, man nyss slukat. Man var rädd...
Situationen var så mycket ömtåligare som man ännu ej uppdelat världen
sinsemellan. Också på denna synnerligen viktiga punkt svävade man i
okunnighet om varandras innersta tankar: ingen ville komma direkt ut med
vad han tänkte bli. Möjligheten fanns att man här strävade mot samma
mål, ett förhållande som endast kunde skärpa känslan av rivalitet.
Axel hade visserligen anförtrott Stellan, att han skulle bli skald. Men
Stellan fäste sig mycket litet vid sådana förflugna och högtflygande
planer. Innerst inne skrattade han åt dem. Axel Ahlberg skald! Hur fan
skulle han kunna bli det! Det var visserligen sant, att han skrev vers.
Men den, som skulle bli skald med tiden, fick inte se ut som Axel
Ahlberg. Inte var han något geni! Hans panna hade inte den nödvändiga
volymen. Då var Stellans betydligt högre! Alltså kunde _han_ själv med
ännu större rätt hysa förhoppningar om att bli skald. Och för resten:
var Axel så förbannat dum, så att han trodde, att någon, _han_, Stellan,
kände, skulle kunna bli en stor skald? Trodde verkligen inte Axel att om
han varit en Strindberg eller en Fröding eller en Nietzsche, Stellan
skulle ha märkt det med samma...?
Varje gång Axel visade honom några vers han skrivit och läste upp dem,
rodnade Stellan å hans vägnar. Han hade den obehagliga känslan av att
hans vän hade en skruv lös.
Och dessutom: när talet föll på vad yrke man skulle välja, svarade Axel
alltid:
-- Jag ska bli apotekare.
Stellan skrattade invärtes, så att han kunde kikna. Hade man nånsin hört
på något mera dårhusmässigt! Här var en kurre, som trodde sig skola bli
en stor skald. Och så tänkte han bli apotekare! Stellan kunde ej förstå
sammanhanget mellan dessa båda yrken, förrän Axel en dag i vredesmod
utbrast:
-- Se på Ibsen!
Stellan stirrade på sin vän:
-- Va menar du? Ibsen! Va fan har han med det att göra?
Men nu var det Axels tur att triumfera. Han log en lång stund, ironiskt,
överlägset. Till sist sade han:
-- Du ä så djävla okunnig. _Vet_ du inte, att Ibsen till en början va
apotekare?
Stellan stirrade med ännu mera vidöppna ögon på Axel:
-- Du menar -- -- --?
Axel rodnade. Till slut sade han:
-- Och för resten! Du, som går och inbillar dig att du ska bli en djävla
slags Mecenas, som förstår allt. Det ä så man kan spy...
De båda vännerna sågo varandra stelt i ögonen utan att växla ett ord.
Två minuter efter hade Axel gått...
Stellan satt vid skrivbordet, egendomligt tom och öde, medan han mumlade
för sig själv:
-- En sån idiot! Har den inte en skruv lös, så vore det väl fan! Ibsen!
Apotekare! Ä mänskor fullkomligt galna!
Axel kom ej mera tillbaka...
* * * * *
Men innan dess hade någonting annat hänt. På sommaren hade den gamle
majoren samlats till sina grevliga fäder. Och den första oktober
flyttade bankdirektör Möller in i våningen över kapten Petréus.
Stellan mötte då och då sin gamle fosterbrors föräldrar i trapporna.
Kalle Möllers båda yngre bröder hade övertagit Storegård, där han en
gång härskat suveränt. De hade upptäckt majorens stall, som numera stod
tomt och tagit det i besittning med unga rövares till en början
sordinerade men så småningom allt fräckare och högljuddare rätt. De hade
också dragit en hel del andra pojkar in i sitt eldorado, där de efter
ytterligare en tid installerade fyra kaniner, som ibland rastades ute på
gården.
Stellan satt ibland och såg ned på dem från sitt fönster. Och med ett
visst vemodsfullt förakt konstaterade han, hur tiden förändrats, sedan
han en gång själv var barn, hur fantasilösa och oridderliga pojkarna
Möllers lekar voro jämfört med hans egna. Vilken glans det legat över
_dem_! Kaniner -- -- -- Vad kunde det vara för nöje att leka med sådana
dumma djur?
Det blev ingen resa till Lund den julen. Hans farmor var sjuk. Några
dagar var det tal om att fara till Göteborg och fira helgen där. Men
slutligen beslöt kapten Petréus att man skulle stanna hemma.
Ett par dagar före julafton kom Kalle Möller hem från sjökrigsskolan i
Stockholm. Stellan skulle just gå ut, då han såg honom komma från
stationen, omgiven av föräldrar och småsyskon. Han var i uniform och
beväpnad med stickert. Stellan nickade åt honom. Kalle skildes från sin
familj, gick fram till honom, drog av sig handsken, skakade hand och
sade:
-- God da, god da, Stellan, här går du fortfarande och traskar.
-- Ja, sade Stellan. Farmor ä sjuk, så det blev ingen resa till Lund.
-- Ja, det va inte på det viset jag menade det. Jag menar, att här går
du ännu och traskar.
Stellan nickade. Kalle hade rätt! Han kände sig med ens så överbliven,
mossbelupen, möglig. Ja, här gick han fortfarande. Och här skulle han gå
ännu ett och ett halvt år. Men ögonblicket efter blev han ond. Han
tänkte säga med ett hånleende: -- Vi kan ju inte bli kadetter alla. Men
nu var det för sent. Kalle hade redan gått tillbaka till de sina.
Stellan vände sig om och såg på honom. Stickerten dinglade vid hans
vänstra sida. Stellan kände det, som om den riktats rakt mot hans
hjärta. Och samtidigt började det klappa hårdare, som om det velat ut,
bort, långt bort.
Han blev stående på gatan en lång stund. Han visste plötsligen inte vad
han skulle taga sig till. Vart skulle han gå? Vad var det han skulle
göra ute? Ingenting. Han hade ingen annan plan än den att gå ett par
slag på Västra Storgatan.
Han vände sakta om och gick tillbaka hem. Skulle det aldrig taga slut
detta? Fanns det ingen möjlighet att komma bort?
Han blev sittande vid skrivbordet och stirrade framför sig, medan
olusten grävde i hans bröst.
På eftermiddagen kom Kalle på besök, i kadettjacka, stärkskjorta och
nedvikt krage. Det låg en melankolisk osäkerhet över mötet. De hade ej
sett varandra på ett par år. Om somrarna hade Kalle varit till sjöss
och jularna hade Stellan tillbringat i Lund. De båda fosterbröderna
visste ej riktigt vad de skulle tala om. Stellan berättade om gamla
kamrater, som Kalle låtsade sig ha glömt och som han plötsligen föregav
sig minnas med ett: -- Jaså den, jaså han, ja, nu kommer jag ihåg
-- -- -- Kalle å sin sida ville helst tala om sjökrigsskolan.
Till slut sade Stellan:
-- Tycker du inte jag har förändrats bra mycke, sen vi sågs sist?
Kalle Möller såg på honom förvånad:
-- Förändrat dig? Inte ett djävla penal. För resten, varför skulle du ha
förändrat dig, du, som gått här och stampat hela tiden.
Stellan log ett stilla, invärtes leende. Kalles anmärkning sårade honom.
Och på samma gång fylldes han av ett överlägset medlidande med sin förre
fosterbroder. Hur litet han förstod av det som _verkligen_ händer, av
den djupa förändringen...
-- Men, sade Kalle, den, som förändrat sig, det ä _jag_! Du har ingen
aning om vad militärlivet sätter sprätt på en! Men det får du nog se
själv, när du blir volontär en gång i tiden.
Stellan log:
-- Jag ska inte bli officer.
Kalle såg på honom med stora, runda ögon:
-- Varför inte det? Ä det något fel med dig?
-- Nej, sade Stellan och log åter. Så skakade han flera gånger sakta på
huvudet:
-- Nej, det ä inte något fel med mig, åtminstone inte på det viset _du_
tror.
Det blev tyst. Kalle såg sig omkring, upptäckte de många böckerna och
log. Till sist reste han sig:
-- För fan! Jag får ge mig i väg! Min syster kommer med
eftermiddagståget. Tjenis! Kom upp och hälsa på!
Ögonblicket efter var Kalle försvunnen. Stellan satt ensam kvar. Nu var
det hans tur att le. Kalle hade gett sig i väg precis som han brukat i
gamla tider. Och så ansåg han sig förändrad! Stellan log på nytt... Det
var något fel med mänskorna. Axel trodde, att han en gång skulle bli en
Ibsen. Kalle ansåg sig förändrad. Voro mänskorna i grund och botten
galna?...
Men Stellan gick ej upp och hälsade på Kalle. Hans besök hade gjort
honom på samma gång djupt melankolisk och bittert avog. Han hade en
känsla av att Kalle valt den säkrare och tryggare vägen. Han visste
redan vad han skulle bli. Och han själv, Stellan, vad skulle det bli av
honom, mera än det att han skulle brottas med höga och vanskliga
uppgifter, livets gåta och mening? Han hade redan en bitter känsla av
att sysslandet med mänskotankens högsta problem ej enbart skänker
glädje. Nietzsche hade blivit vansinnig på kuppen. Fröding satt redan på
hospital. Och Josef Nilson hade berättat, att också Strindberg förlorat
förståndet. Han försökte göra guld nere i Paris. Och Josef Nilson hade
varnande tillagt: -- Så går det, när man inte håller sig till rent
vetenskapliga fakta.
Ja, det var en törnbeströdd bana, han valt. Hur mycket bättre hade inte
Kalle Möller det! Han skulle visserligen kunna omkomma på sjön. Men det
var också det enda ovissa i hans liv...
Juldagarna voro också så tysta och trista. Hans far och han sutto mest
ensamma. Ej ens julklapparna gjorde något intryck på Stellan. Allt som
oftast hörde han pianospel uppe hos bankdirektörens. Ibland sjöng man
också och dansade kring julgranen. _Så_ firades julen hos dem, som valt
den tryggare och säkrare vägen, hos dem, som visste vad de skulle bli.
-- Ska du inte bjuda några kamrater till dig en kväll? frågade hans far.
-- Nej tack! Vilka skulle det för resten va? Och va skulle vi göra?
Men nu blev kapten Petréus ond:
-- Känner du ingen kristen själ i hela stan?
-- Jo, det gör jag visserligen -- -- -- men -- -- --
-- Nå, prata inte smörja då! Du går omkring och ser ut som om du gjort i
byxorna. Spotta upp dig, gamle man! När jag var vid dina år, skulle jag
inte låta tigga mig två gånger, om jag varit erbjuden att bjuda hem
kamrater.
Stellan vände plågad sin far ryggen. Han svalde en grimas. Alltid
detsamma: när jag var ung, den lyckliga tiden -- -- -- Högt sade han:
-- Men om jag nu inte _vill_ bjuda någon -- -- --
-- Jag ger sjutton i vad du gör. _Men du ska se glad ut!_
Stellan log bittert. Att man aldrig skulle bli förstådd...
* * * * *
Annandag jul kom Kalle åter på visit.
-- Jo, hör du, sade han, utan att sätta sig ner, mamma och pappa frågar,
om du inte vill komma till oss klockan sex i kväll, om du inte har nåt
annat för dig?
-- Tack, sade Stellan, men jag tror inte jag ä i det humöret. Jag känner
mig inte glad och jag kommer bara att förstöra glädjen för andra...
Kalle såg på honom ett slag, skyggt och snabbt:
-- Va fan står på med dig?
-- Jag vet inte. Det ä ingenting. Jag känner mig bara inte glad.
Kalle blev stående en stund och såg åter igen på böckerna.
-- Ä du kär? frågade han till sist.
Stellan rätade upp sig inför förolämpningen:
-- _Kär!_ Vem skulle jag va kär i?
-- Inte vet jag! Men jag bara trodde det. Och då skulle jag ha gett dig
ett råd. _Skit i det!_ Det finns andra flickor än i den här lilla hålan!
Stellan skakade på huvudet:
-- Nej, jag ä inte kär.
Kalle gick. Stellan började gå av och an på sitt rum. Helst skulle han
ha velat gråta över det tunga öde, som vilade på honom. Han tänkte på
sin mor. Om hon hade levat?... Men han skakade på huvudet. Hur skulle
det ha kunnat förändra något? Hur skulle den omständigheten att hans mor
ännu var i livet kunnat hindra honom från att viga sitt liv åt de allra
högsta problemen? Nej, han insåg det nu. Han var till och med tacksam
mot försynen, som låtit henne gå bort. Hur skulle hon inte ha sörjt över
att se honom så här melankolisk och sorgsen! Och hur förtvivlad skulle
hon inte ha blivit över att känna sig inte kunna trösta honom, över att
se sig stå alldeles hjälplös inför det öde, som vilade på honom. Nej,
det var bättre att hon vilade i sin grav! Tusenfalt bättre!
Det knackade igen på dörren. Det var Kalle Möller, som kom tillbaka:
-- Jo, mamma och pappa har sagt, att nu hjälper det inte, utan nu ska du
komma, om du också ska hämtas med mannakraft. Och jag har för resten
själv talat med din pappa.
Stellan blev blodröd i ansiktet. I samma ögonblick visade sig också
kapten Petréus i dörren, medan Kalle gjorde stramt ställningssteg:
-- Den unge sjömannen här säger att hans föräldrar bjudit dig upp till
sig och att du inte vill gå? _Nu går du!_ Har du förstått!
-- Nå! Laga dig i ordning då!
Kapten Petréus och kadetten Möller drogo sig tillbaka under samspråk som
mellan två militärer. Det skar Stellan i hjärtat. Aldrig talade hans far
med _honom_ som med en vuxen. Men en idiot som Kalle, en fosterbror, som
svikit sina löften, som i grund och botten var en feg filur, honom
behandlade fadern på ett annat sätt, bara därför att han bar uniform.
Vilka mänskor! Hur ytliga de voro!
Han gjorde i alla fall en omsorgsfull toalett, prydde sig med alla de
presenter han fått i konfirmationsgåva: klocka, kedja, medaljong med sin
mors porträtt, guldknappar till manschetter och skjortbröst och en
kråsnål med pärlor.
Han hällde också rikligt med Eau de Portugal i håret.
Och så följde han Kalle Möller uppför trappan.
-- Din pappa ä en djäkla stilig karl, sade Kalle.
Stellan svarade ej.
När han bakom sin värd trädde in i salongen, föll hans blick först av
alla på -- Rose.
Ej heller henne hade han sett, sedan den eftermiddagen hon sagt adjö
till honom på Västra Storgatan.
* * * * *
Det hände ej ofta att Stellan var bortbjuden. Barndomens
födelsedagskalas hade vid fjortonårsåldern tagit ett abrupt slut, som om
minnesdagen ej längre var värd att firas. Hemma var det sällan några
gäster, på sin höjd en herrmiddag med kortspel efter. Men i allmänhet
föredrog hans far mässen eller Sällskapet. Några damer förekommo aldrig
i hemmet. Det saknades ju en riktigt representativ värdinna.
Kalle Möllers föräldrar togo mot honom på ett sätt, som om han på samma
gång varit en gammal bekant och en ny intressant bekantskap. Särskilt
fru Möller var ytterst vänlig, på ett alldeles särskilt sätt, Stellan ej
kunde klassificera, därför att han aldrig känt sin mor. Han blev nästan
förälskad i henne med detsamma. Hon var vacker och såg mycket ung ut,
lång och smärt, med milda, blå ögon och rikt blont hår. Och dessutom låg
det något drottninglikt över henne: i öronen hade hon nämligen två
pärlor.
Också Kalles far och direktör och fru Davidson togo honom hjärtligt och
hemlighetsfullt deltagande i hand. Han förstod, att han omedvetet använt
en synnerligen verksam taktik genom att första gången avböja Kalles
inbjudan genom att hänvisa till sin bristande glättighet. Och Rose nära
nog strömmade över av välvilja: -- Nej, se god da, Stellan, ja, vi
behöver inte presenteras för varandra! God jul!
Han såg på hennes bröst. De hade vuxit. Och så hade hon fått uppsatt
hår.
Det blev emellertid en underbar kväll. När han kommit tillbaka ned på
sitt rum blev han sittande länge och sökte klargöra kvällens alla
intryck. Han kunde knappast föreställa sig att endast ett golv skilde
dessa två världar, bankdirektör Möllers och hans egen.
Först var det rummen: den av sidenlampskärmar dämpade belysningen,
kuddarna och överdragen, tavlorna på väggarna, statyerna på hyllorna och
på piedestaler, nakna kvinnofigurer... De voro så nakna, att han till
en början knappast vågade se på dem, kastade endast då och då en snabb
och skygg blick på dem, samtidigt som han rodnade.
Och så hade man suttit runt bordet i salongen med russin och mandel,
konfekt och nötter och punsch, i vilken man doppade kärnorna. Framför
kakelugnen lågo Rose och Kalles stora syster på kuddar och sågo
drömmande in i den nedbrunna brasans glöder. Allt var så underligt och
skönt stilla. Man talade med låg röst, som om de gula lampskärmarna
dämpat rösterna. Han visste ej att man var slö och trött efter allt
julfirandet. Långa stunder var det alldeles tyst, en stilla, skön
tystnad. Så var det någon som sade:
-- Rose, spela något!
-- Vad ska jag spela?
-- Vad som helst utom dansmusik. Något gediget! Chopin, sade Kalles
syster.
Rose reste sig och gick fram till pianot, medan Kalle galant och
chevalereskt tände de skärmprydda ljusen.
Och så började Rose att spela. Stellan kunde ej tro sina ögon. _Hon
spelade utan noter_. Rose, som han med en blandning av förakt och
skamlig lockelse tänkt på för hennes brösts skull -- -- -- nu satt hon
här och lät fingrarna löpa över tangenterna. Han hade aldrig förr hört
en sådan musik. Han förstod ej, vad hon spelade. Men det väckte till liv
inom honom något, han inte kunde förklara. Det var, som om han vaggats
fram och tillbaka med rytmen som av vågor vid stranden i Särö. Efter en
stund brydde han sig ej längre om att försöka komma underfund med vad
det hon spelade skulle föreställa. Han följde endast detta svall av en
dunkel längtan, som vaggade honom.
När hon slutade blev det tyst en lång stund. Han var alldeles torr i
strupen. Bankdirektören applåderade diskret. Fru Möller sade till fru
Davidson: