Äventyr och hugskott - 1

  
   SAMLADE BERÄTTELSER
   AV
   ALBERT ENGSTRÖM
  
   ÄVENTYR OCH HUGSKOTT
  
   STOCKHOLM
   ALBERT BONNIERS FÖRLAG
  
  
   ÄVENTYR OCH HUGSKOTT
  
   AV
   ALBERT ENGSTRÖM
  
   STOCKHOLM
   ALBERT BONNIERS FÖRLAG
  
   STOCKHOLM
   ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916
  
  
   Stöldförsäkringsagenten.
  
  En figur arbetade sig upp emot regnbyn tvärs över gårdsplanen, fällde
  ihop ett drypande paraply på trappan och gjorde halt på min
  vildvinsskuggade veranda. En lång gestalt med något gewesenes över
  apparitionen, hållning, som påminde om militär, men knän på byxbenen som
  talade om borgaren, vita mustascher under en örnnäsa, som skulle ha
  imponerat, om den icke varit i miniatyr, och ett visst affekterat
  förnämt drag omkring ögonen, som kom en att tänka på adelskalendern men
  med baktankar. En liten slapp potatismage, som talade om stillasittande
  på andra klassens restaurangkaféschaggsoffor vid gammaldags tutingar
  efter en halvportion biffstek med två supar och en halv lageröl.
  -- Träffas herr Engström?
  -- Jo, det är jag. Vad kan jag stå till tjänst med? Var så god och stig
  in!
  -- Det är en konstig sommar vi ha. Regn och blåst och köld. Mitt namn är
  löjtnant Hultenhjelm. Jag såg visserligen att det står förbjuden ingång
  på grinden och anslag om vite, men jag tänkte att det inte var så
  allvarligt -- -- --
  -- Jo, jag försäkrar, att det är absolut allvarligt.
  -- Ja, jag försäkrar också, att mitt ärende är absolut allvarligt, hä
  hä, jag är representant för Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio, och
  efter jag är på trakten, tänkte jag föreslå er att ta en försäkring där.
  Förstklassiga villkor, verkligen enastående, och i dessa tider, ni läser
  ju dagligen i tidningarna om stöld och inbrott -- -- --
  -- Nej, sådant hoppar jag över. Stjäl dom så särskilt mycket nu för
  tiden?
  -- Kolossalt! _Kolossalt!!_ Och allt ersätter bolaget
  försäkringstagarna. Inte bara det stulna, utan det förstörda, för som ni
  vet händer det, att tjuvar inte bara stjäla utan göra åverkan under
  sökandet efter dyrbarheter.
  -- Ja, men jag tror inte ändå. Jag har ingenting, som kan locka någon
  tjuv -- -- --
  -- Å, vart jag ser härinne ser jag en dyrbarhet. Alla konstverk till
  exempel. Alla saker ha värde och allt kan stjälas.
  -- Nej vet ni, jag har verkligen inga dyrbarheter. Det mesta jag äger
  har bara affektionsvärde och jag är inte livad för att ta flera
  försäkringar. För resten är här alltid folk i huset och vartenda ljud
  hörs -- -- --
  -- Ljud! Hörs!! Nutidens tjuvar ha så utvecklad teknik, att de kunna
  stjäla sängkläderna under en.
  -- Nå, så låt dem i guds namn göra det. Jag vill inte ta någon
  försäkring. Det vore för övrigt en rätt intressant upplevelse att bli
  bestulen på sängkläderna, medan man sover.
  -- Herr Engström skämtar! Tänk er själv vakna en morgon och upptäcka att
  allt vore, om inte stulet, så åtminstone sönderbrutet och förstört.
  -- Ja, men löjtnanten, tänk vilket satans oljud det skulle behövas för
  att bryta sönder allting. Det här pianinot till exempel, det skulle allt
  reagera för misshandel. Och de här båda taxarna, som sova i huset, ge
  hals vid minsta knäpp.
  -- Taxar! Hundar!! Kommer inte herr Engström ihåg stölden hos professor
  Morgen-Gaffler här om året ute på Saltsjöbaden! Professorn hade en
  ytterst vaksam och folkilsken ulmerdogg, som sov vid hans säng. Det kom
  tjuvar, som stal gulduret från professorns nattduksbord. Hunden sov,
  professorn sov. Nej, hundar -- lita inte på hundar!
  -- Ja, men de här taxarna äro absolut pålitliga och för resten försäkrar
  jag att jag inte vill ta någon stöldförsäkring.
  -- Men ni skulle åtminstone se litet på tabellerna -- -- --
  -- Nej, jag vill inte se några tabeller. Jag har ont om tid för
  tillfället -- -- --
  -- Ja, men betänk -- boksamlingen, silvret, kanske gammalt
  familjesilver, guld, ringar, klockor -- -- --
  -- Jag har inte använt klocka på snart tjugu år och jag vill inte ta
  någon försäkring. Jag skall be att få påpeka detta faktum: Jag vill inte
  ta någon försäkring.
  -- Om herr Engström får del av villkoren skulle ni helt visst komma på
  andra tankar. Se här till exempel! Premien för -- -- --
  -- Nå, då måste jag använda en annan taktik. Jag tycker, att det vore
  riktigt trevligt, om någon ville stjäla litet. Tjuvar ska också leva.
  Och vidare skulle jag kanske bli överlupen av hyggliga tjuvar, som stule
  från mig bara därför att de veta, att det i alla fall blir ersatt av ert
  bolag. Det bleve kanske besvärligt och nervöst i längden.
  -- Skämt åsido, herr Engström. Ni är ju en modern människa och måste
  följa med er tid. Och det ekonomiska av saken är en så försvinnande
  bagatell, att -- -- --
  -- Ja, men jag har nu en stund sökt framhålla det oomkullrunkliga
  sakförhållandet, att jag icke kommer att ta någon försäkring i ert
  Cautio. Det skulle glädja mig, om ni ville se följande ord i eldskrift
  framför er just nu: -- Den mannen förtjänar jag inte på. Han tar aldrig
  någon stöldförsäkring! Jag menar att denna sanning borde vara på god väg
  att ingå som trosartikel i ert medvetande.
  -- Jag förstår skämt, bästa herr Engström, och jag senterar det i allra
  högsta grad, men se nu på den här tabellen. Terminer och premier äro --
  -- --
  -- Snart måste jag använda en brutalare taktik. Tror inte löjtnanten att
  ett bolag som ert just fostrar tjuvar. Det är ju strängt taget en
  oskyldig form av stöld att tillägna sig en sak, vars värde
  ögonblickligen blir ersatt av en så filantropisk inrättning som ert
  bolag måste vara. Och det finns hyggliga, försynta, väluppfostrade,
  blyga människor, som inte vilja störa mig ens med en anhållan om ett lån
  i någon tillfällig förlägenhet, utan helt enkelt stjäla något ifrån mig
  av bara hänsynsfullhet, därför att de veta, att jag genast får igen
  fulla värdet av er. Jag blir en försörjningsinrättning, en sjukkassa, en
  personifierad institution för välgörenhetens ordnande, men jag ligger
  inte åt det hållet. Jag vill ha frid och just i det här ögonblicket
  längtar min själ efter stillhet och tystnad i högre grad än eljest.
  -- Ja, men visthusboden och ladugården -- betänk osäkerheten! Och mitt
  bolag har just -- --
  -- Hundgården med fyra stövare ligger alldeles bredvid. Detta är en
  parentes! Och nu övergår jag till den brutala taktiken jag nyss talade
  om. Jag har verkligen blivit bestulen. En överrock försvann i dag på ett
  oförklarligt sätt ur min garderob. Just nu kommer jag att tänka på, att
  en verkligt energisk stöldförsäkringsagent skulle närma sig
  fullkomligheten, om han gjorde små förarbeten hos sina offer för att
  göra dem mogna och fallfärdiga. Kan herr löjtnanten tänka sig en bättre
  taktik än att hugga en och annan småsak ända tills ägaren av bara
  nervositet tar en försäkring? Missförstå mig inte, det hela är bara en
  idé, men den är nog så värdefull. En idealisk stöldförsäkringsagent är
  endast den som genom upprepade småstölder tvingar mig att ta en
  försäkring. Jag hoppas löjtnanten på intet vis missförstår mig, men nog
  är sättet det enda verkligt effektiva, ty som ni nog känner, äro
  övertalningsförsök inte tillräckliga, åtminstone inte visavi mig. Förlåt
  om jag förefaller brutal, men jag vill ju inte insinuera, att löjtnanten
  använder den mest fruktbärande taktiken. Jag kom bara av en händelse att
  tänka på min försvunna överrock. Kanske hänger den i en annan garderob,
  kanske är den inte borta alls, men tjuvarnas teknik nu för tiden är ju
  fulländad, bättre än stöldförsäkringsagenternas, det kunna vi ju komma
  överens om. Jag tror att det skulle vara lättare att stjäla sängkläderna
  under mig än att tvinga mig ta en stöldförsäkring.
  Löjtnanten höll redan om dörrvredet.
  -- Ja, då ber jag om ursäkt att jag besvärat. Tråkig sommar det här!
  Barometern sjunker ideligen, ideligen. Herr Engström känner emellertid
  min adress, löjtnant Hultenhjelm, Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio.
  Kaste tjänare!
  
  
   Spionen.
  
  En kväll i november för åtskilliga år sedan satt jag i min salong och
  ägnade mig åt det vällovliga patiensläggandet. Jag kan nämligen en enda
  patiens, vars namn jag inte vet, och då min hjärna känns tom efter
  mycket arbete, lägger jag den. Det var en mörk kväll utan måne,
  telefonen var just avstängd och jag började glädja mig åt friden, den
  absoluta, som en man stundom behöver ehuru den inte existerar i
  realiteten.
  Naturligtvis existerade den inte heller den här kvällen. Jag hade just
  fått hem ett par tvåor i patiensen då det knackade på verandadörren. Jag
  tog lampan och mötte den besökande med ett ovänligt kritiskt ansikte.
  Han var en lång mager karl med markerade och tärda drag.
  -- Var god och stig in och ursäkta att jag möter i skjortärmarna, men
  jag väntade verkligen inte besök i kväll!
  Jag lyste mannen in och betraktade under tiden hans profil. Svartmuskig,
  gulblek, kroknäsig, utlänning alltså. Därtill bröt han på något språk
  som inte var finska men som låg nära finskan. Inte var det tyska, inte
  -- jo, kanske ungerska. Något orientaliskt var det i alla händelser. Han
  hade en bonjour av gammalt snitt och med kantband, misärens kännemärke
  då för tiden, men hans sätt att bugande passera mig hade något av
  gentilhomme i gammal stil.
  -- Med vem har jag den äran?
  -- Mitt namn är Emdow, tekniker.
  Emdow, ett ovanligt namn! Han stod kvar vid dörren och gnuggade sina
  gula, frusna händer medan ögonen mönstrade det skumma rummet.
  -- En cigarrett?
  -- Tack!
  -- Och vad förskaffar mig den äran?
  -- Jag hoppas jag inte stör på något sätt?
  -- På intet vis! Vill ni inte ta plats?
  -- Tack! Jo -- jag bor här -- har slagit mig ned här för att kunna leva
  billigt -- jag har väl bott här en månad och mera -- jag har mina idéer
  -- jag har gjort bekantskap med folket här, ett rått material, utan
  intressen, utan hyfsning, ja, ni känner ju till det! Och -- -- --
  -- -- Förlåt, men jag tror att ni misstar er -- -- -- efter så kort
  vistelse här --
  -- Ånej, ånej -- herr Engström, vi kunna ju tala som ett par bildade
  karlar tillsammans och se det hela ovanifrån -- medge i alla fall att
  det är mycket som brister, vi ha ju superiet, snustuggningen, den råa
  umgängestonen mellan olika kön, alltsammans -- -- -- Det behövs
  lyftning, just lyftning!
  -- Vet ni, herr E -- -- em --?
  -- Emdow -- -- --
  -- Vet ni, herr Emdow, jag tror att ni misstar er. I varje fall vill
  inte jag bli någon reformator. Det reder sig nog -- -- --
  Min hustru kallade på mig från ett inre rum. Där stod en av mina
  jungfrur och sade: -- Känner inte redaktören den ryska spionen? Det är
  just han. Han har hyrt Jan Lars' stuga och hålls och lodar här utanför
  varenda dag. Han säger att han är urmakare, men inte finns här några
  klockor att laga! Och han får utländska brev på posten var dag och
  skickar av stora buntar papper flera gånger i veckan.
  Jag återvände till min gäst.
  -- Nå, vad avser herr Emdow egentligen med den här expeditionen till
  mig? Är ni inte ryss för övrigt? Jag tycker mig känna igen brytningen.
  -- Har varit! Har varit. Jag har varit löjtnant i ryska armén, det vill
  säga jag blev löjtnant under rysk-turkiska kriget. Jag har slagits under
  Skobeleff, jag var med vid Plevna, och nu lever jag på min lilla
  pension. Jag lever här för att här är billigt och -- tja -- jag är
  urmakare -- man säger att man är tekniker, man är ju av familj och man
  söker ju maskera sin fattigdom -- -- --
  -- Utmärkt, herr Emdow, då kan ni laga mitt matsalsur? Det är en gammal
  klocka med trähjul -- jag är ledsen att inte för tillfället ha någon
  bättre klocka att ge er till reparation -- men ni förstår, jag vill göra
  i den mån jag kan -- -- --
  -- Tack, tusen tack -- -- -- men nu kom jag egentligen hit för att tala
  om befolkningen här -- -- --
  -- Vill ni inte ha något att dricka? En grogg -- eller kanske en
  pilsner?
  -- Tack, jag är egentligen absolutist -- men en pilsner -- ni förstår,
  jag har måst undvara bildat umgänge så länge, så länge, men den här
  pilsnern blir en hemlighet mellan oss -- ty för befolkningen här är jag
  absolutist -- -- --
  -- Föredöme? -- -- --
  -- Just! Och nu vill jag komma till själva kärnan. Jag har tänkt bilda
  en gentlemannaklubb här -- -- --
  -- Gentlemannaklubb?!!
  -- Ja, med grader i, naturligtvis. Redaktören och jag ha den högsta
  graden och ungdomen får så småningom stiga från grad till grad -- -- --
  -- Jag förstår verkligen inte -- -- --
  -- Den måste byggas på absolutistisk grund! I första graden lägger man
  bort sprit, i andra snustuggning, i tredje svär man inte -- -- --
  -- Man får alltså tugga snus i första graden och svära till och med
  andra -- nej, herr Emdow, driver ni med mig eller vad fan menar ni?
  Förlåt att jag svär men jag måtte bara vara i andra graden!
  I detsamma kom pilsnern in. Herr Emdow drack med ett förskrämt uttryck i
  ögonen, men han smackade av välbefinnande. Jag tog en grogg och satte
  mig bekvämt till rätta i min stol. Karlen var antingen idiot eller också
  en simulant av hög rang.
  -- Hör nu, herr Emdow, för att bilda en så kallad gentlemannaklubb måste
  man ha reda på vad som menas med en gentleman. Tror ni inte att en
  gentleman kan tugga snus och supa och svära? Jag till exempel tuggar
  visserligen inte, men jag snusar och röker och super, och ändå vill herr
  Emdow att jag skall vara med om stiftandet av en gentlemannaklubb, där
  en av förutsättningarna för uppnående av högsta graden är att man lägger
  bort det där. Jag är ingen gentleman. Herr Emdow har vänt sig till vilse
  person.
  Herr Emdow såg eftertänksam ut.
  -- Nå, man kunde ju inte behöva kalla den Gentlemannaklubb. Man kunde ju
  säga Vikingaklubb, till exempel!
  -- Nåja, men jag tror att vi lämna det här ämnet. En rospigg lägger
  aldrig bort att tugga snus, och han tar en sup, då det behagar honom och
  svär när han vill. Jag tycker, att det är riktigt så. Jag går inte alls
  med på den här klubben. Jag reserverar mig. Jag vill bara fråga, om inte
  herr Emdow vill ha mera pilsner i all hemlighet?
  -- Tack, tack -- redaktören tycker naturligtvis att jag är en konstig
  herre -- -- --
  -- Ja, jag kan inte neka till det.
  -- Men redaktören förstår väl, att då man bor ensam som jag och inte har
  något att göra -- -- -- man längtar efter sällskap -- man är djärv nog
  som jag att göra intrång -- -- --
  -- För ingen del! Jag är också enstöring, så att jag förstår er utmärkt.
  Jag begär bara att få sitta här i fred, just i fred -- -- --
  -- Alltså stör jag! Jag skall genast -- -- --
  -- Nej, tvärtom, herr Emdow intresserar mig och är hjärtligt välkommen.
  Nå, ni fiskar väl här ute, ror och seglar?
  -- Ack nej, jag kan inte segla -- -- -- men fiskar gör jag ju litet --
  -- -- man måste ju --
  -- Nå, berätta litet om kriget!
  -- Ack ja, kriget! Det är minsann intet nöje att komma ihåg. Å, jag har
  sett en hel del och varit med också. Se här!
  Herr Emdow drog upp rockärmen och visade en röd strimma som gick från
  armbåge till handled. -- Det är efter en kula som bara rispade upp
  skinnet, men det var ett otäckt sår. Jag har ett ärr på benet också. Det
  var en granatskärva och det blev blodförgiftning. Herr Engström märker
  nog, att jag haltar litet. Jag har en orden också -- ja, jag räddade en
  gammal fru, som baschibosukerna hade bundit fast på en vedtrave och
  hällt fotogen över och tänt på. -- Ja, kriget, det är ingenting att
  minnas. -- -- -- Men jag stör visst. Jag blir inte förstådd. Jag ber
  tusen gånger om ursäkt, att jag -- -- --
  -- För ingen del. Välkommen åter!
  Herr Emdow gick och jag såg honom aldrig mer inom mina dörrar. Han fick
  min matsalsklocka och behöll den ett par månader, skickade hem den och
  påstod, att den inte kunde lagas.
  Men jag såg honom nästan dagligen i sällskap med yngre fiskarpojkar. Han
  hade bildat en Vikingaklubb som sammanträdde en gång i veckan och
  dansade. Herr Emdow var arrangören och satte verkligen liv i
  befolkningen under några månader. Jag var en gång med på en dans. Det
  fanns ingen pojke som inte tuggade snus eller tog nubben -- så att
  grader måtte han inte lyckats instifta. Där dansades med pipa i mun, och
  i storstövlar och spottades ogenerat.
  Men Emdow kunde ju inte segla.
  En dag satt jag norröver med mina vettar på Fogdö Leje. Jag sköt ett par
  fåglar och måste söka mig inomskärs, ty en orkanby kom norrifrån och
  gjorde hela havet skummigt. Fast jag satt i lä hade jag svårt att klara
  mig ut med min kanot -- det började blåsa döda djävlar i luften -- och
  sjön växte. Jag arbetade mig ut på läns och lät min kanot följa sjöarna.
  Då möter jag en skötbåt innanför Svartkubbarna. Det var Emdow som
  kryssade upp emot Svartkubben. Det såg verkligen ståtligt ut i den höga
  sjön med brott på var kam. En karl som kan segla så och påstår att han
  inte kan segla är antingen ytterligt blyg eller också en humbug.
  Jag passerade honom på några båtlängders avstånd och hade fullt att göra
  med att hålla kanoten i vindriktningen. Emdow satt lugn med skotet och
  rodret i händerna och seglade som en gud.
  Jag började misstänka honom, fast han inte var sågfilare. Och jag mötte
  honom ofta i närheten av Riddarskärets stångmärke, just där
  militärmärket bestämmer kursen från havet in i Singö sund. Där höll han
  till och därifrån rodde han alltid, då min kanot dök fram från läet
  under Fogdö sten.
  Man började allmännare tala om honom som spion. Man hade sett honom loda
  utanför Singösundet och inne i Grisslehamnshamnen. Pojkarna kände sig
  som patrioter, och herr Emdow fick inte mera något folk på sin
  Vikingaklubbs danstillställningar.
  En dag kom en rysk båt in i hamnen. Emdow gick ombord och inom kort lade
  ett 10-tal ekor till vid sidan. Det gällde att förtjäna pengar av någon
  anledning som jag nu glömt. Bland pojkarna var Matts Abraham, full och
  bra. Då han såg Emdow stå i samspråk med kaptenen, smög han sig
  försiktigt fram och gav Emdow en fruktansvärd spark i den så kallade
  ändan. Emdow sjönk ihop av trötthet och måste ros i land. Den ryska
  båten gick. Dagen därpå flyttade Emdow från orten. Han hade uppfyllt sin
  bestämmelse här och reste norrut! Jag vet ju inte bestämt om han var
  rysk spion. Men jag vet inte heller att han inte var det. Han var
  antagligen antingen ett stort original eller också full av den så
  kallade fan. Jag tror nästan det sista.
  
  
   Handlanden Trenck.
  
  Just där järnvägen korsades av landsvägen, där bredvid låg handlanden
  Trencks stuga, mindre än andra stugor, smutsig och ogästvänlig, fast den
  var rödmålad med vita knutar.
  Vid tio år, åldern, då en människa börjar förfalla, köpte jag snus där
  och bekantade mig med Trencks pojkar. Han hade åtta sådana, och vi
  tuggade snus tillsammans och rökte Nornan, en fruktansvärd cigarr, som
  bara krökte sig litet efter en halvtimmes arbete. Handelsboden var
  ungefär dubbelt så stor som det skrivbord jag nu sitter framför, och jag
  kommer ihåg att den verkade luden av smuts. I ett hörn stod en
  silltunna, och i den brukade bondpojkarna spotta, medan handlanden eller
  hans fru vände ryggen till för att söka efter den begärda varan. Två
  snusfjärdingar, en med Ljunglöfs och en med Jönköpings matsnus, hade sin
  plats innanför disken bredvid en burk Kungens av Danmark
  bröstkarameller. Den sista titeln imponerade på mig, och jag trodde mig
  höjas socialt, då jag köpte för två öre av de tummade, osunda,
  bacillimpregnerade sockerbitarna. Jag inbillade mig att Kungens av
  Danmark huvudsakliga föda var just sådana karameller. Borta i dunklet
  bakom disken försvann en vägg med hyllor och där fanns knappar och
  trådrullar och garn och griffeltavlor, och där hyllan slutade åt höger,
  lutade sig en knippa tagelpiskor mot väggen.
  Oftast, då man kom in i boden, fanns ingen där. Men man hörde antingen
  en fiol eller också skrik och svordomar från rummet bredvid, och sedan
  man efter landets sed stått i stilla avvaktan några minuter, öppnades en
  dörr till höger och ut kom Trenck eller frun.
  Han var en kraftig, högväxt, bredaxlad man om trettiofem år, med lugna,
  oberörda ögon under en gul, hård panna och röda mustascher, som tycktes
  växa ut direkt ur näsborrarna och genera andedräkten, ty det lät alltid
  som om luften ur lungorna mötte motstånd i näsan. Hon var en stor,
  mörkhyad kvinna på trettiotvå, alltid med klänningslivet oknäppt, ty hon
  hade ju jämt någon unge, som hon måste slita från bröstet för att
  betjäna oss kunder.
  Trencks äldste son var min lekkamrat. Det hände, att jag sökte honom och
  kom in i rummet, där familjen bodde. Där fanns två fållbänkar och två
  vaggor, och i den ena fållbänken lågo oftast Trenck och hans hustru,
  medan barnen slogos och skreko eller rotade i askan i den öppna spiseln.
  Trenck låg med fötterna uppe på sänggaveln och rökte Candeloupe och
  bredvid honom låg hon med sitt öppna klänningsliv och utan skor.
  Jag började nästan alltid, då jag kom in i familjens sköte: -- Får Kalle
  komma med mig och meta i Ebbarpsgölen? -- och Trenck svarade lika
  regelbundet: -- Jaså, är det du, Albert -- ja, gå ni bara, men akta er
  för gungflyna, och fan tar er om ni kommer hem med fisk!
  Det sista sade han för att skaffa oss tur. Var och en vet hur galet det
  går, då man önskar fiskelycka åt någon.
  Kalle och jag metade -- och en gång träffade vi stadsbor vid gölen,
  kvinnor och män, det var visst handelsbokhållare från Eksjö med tjangser
  och matsäckar -- och de stodo på stranden och sågo på, när Kalle och jag
  vilda och barfota gungande på flyet drogo upp den ena rudan efter den
  andra. Då sade en av bokhållarna.
  -- Hör ni pojkar, ni får fem öre, om ni äter opp var sin ruda levande!
  Fem öre var pengar och Kalle Trenck åt genast upp en liten ruda, som
  ögonblicket efter det storslagna anbudet sprattlade mellan hans tänder.
  Jag försökte också ärligt, men jag måste kräkas. Även det hade väl varit
  värt fem öre men jag fick ingen slant och blev full av hat mot
  stadsborna. Bokhållarna skrattade bara åt mig och deras kvinnor lågo
  dubbla av glädje.
  Om någon timme skulle sällskapet gå till stationen för att passa på
  kvällståget. -- Jag vet en genväg, sade jag, och man såg på klockorna
  och fann, att man behövde en genväg. Från gölen gick ett brett dike och
  över det diket låg en planka. Från den ledde en gungande stig mellan
  svarta dyhål, över starrtuvor och skvattrambuskar till gölens avlopp på
  andra sidan mossen. Men där fanns ingen spång, och där var det bråddjupt
  vid berget, där stigen fortsatte inåt skogen. Det _var_ en genväg, men
  man måste simma, om man ville begagna den.
  -- Om du visar oss den där genvägen, får du din femöring, sade en av
  bokhållarna.
  -- Kom bara över plankan, sade jag. Kalle Trenck förstod, och knappt
  hade sällskapet vandrat ut i mossen, förrän vi båda som vesslor sprungo
  tillbaka, drogo till oss plankan och voro i säkerhet på ängssluttningen,
  därifrån vi kommit.
  -- Gå bara först rakt fram, så till vänster och sen till höger och så
  tillbaks igen och hämta plankan, skrek Kalle Trenck. Det blev ett liv i
  mossen, kan man förstå. De klevo ned sig och stodo ibland rådvilla
  balanserande på vacklande och sjunkande tuvor, tills de äntligen hunnit
  tillbaka till platsen, där plankan legat. Där måste någon offra sig och
  antingen vada i gyttja till axlarna eller också simma över. Då funno vi
  vår tid vara inne och lade benen på ryggen släpande plankan mellan oss.
  Vi gömde den bland ljungen i småskogen och befunno oss snart i säkerhet.
  Bokhållarna och deras kvinnor kommo verkligen i tid till kvällståget,
  men mellan brädstaplarna lågo Kalle och jag och fröjdade oss över deras
  till oigenkännlighet dyiga byxor och kjolar. Varför skulle de locka
  hyggliga smålandspojkar att äta levande rudor? Vår hämnd var lyckad och
  ljuv, och när tåget gick, hjulade Kalle Trenck och sjöng något på ett
  främmande språk. Jag frågade vad det betydde. Han svarade: -- Det
  betyder _Käre Gud och käre Faen_ -- det hade hans pappa lärt honom.
  Läsaren tycker kanske, att jag talar litet för mycket om mig själv och
  om Kalle Trenck, men han var ju min bästa kamrat. Han blev gardist sedan
  och försvann i det vimmel vi -- du och jag -- äro i.
  Nu övergår jag till fru Trenck. En gång kommo jag och min bror och Kalle
  Trenck ner till ån för att bada i Den Stora Hålan. Den ån och den hålan
  skola en gång få sin särskilda historia. -- Bon! som Strindberg säger --
  vi kommo utmed videstranden och mellan några alars blanka grönska fingo
  vi se två kvinnor kliva ned i vattnet. Det var fru Trenck och hennes
  syster, som plötsligt kommit på besök, jag vet ej varifrån. Hon var
  svart, svarta ögon och blåsvart hår, mörkare än systern, och jag kommer
  särskilt ihåg, att hon hade svart hår på axlarna. Vi började krypa alla
  tre, som man kryper på en älg -- och just som vi lagt oss till rätta
  bakom en albuske och kände oss härligt syndiga -- tänk, 10, 12, 13 år --
  vände sig fru Trencks syster om i vattnet och sade: -- Kom hit ni,
  pojkar, var inte blyga! -- och i detsamma stego båda kvinnorna upp på
  andra stranden. Som gudinnor! Som gudinnor! Jag försäkrar, att jag minns
  det -- nå, vi voro ju pojkar och den enas son var ju med oss -- och vi
  sprungo som jagade genom det höga gräset. Än kommer jag ihåg, hur gräset
  kändes under fötterna, varmt av solen och mjukt att springa i. Det var
  syra med röda knoppar på stänglarna och klöver och den växt som kallas
  De vitas fotspår.
  Den kvällen tordes Kalle Trenck inte gå hem. Vi snärjde gäddor bland
  näckrosorna längre uppåt ån hela dagen. Kalle skulle ligga i en lada på
  natten. Han gjorde det, men dagen därpå genljöd nejden av hans skrik och
  inte bara hans, ty det var allmän uppståndelse i Trencks stuga. Han hade
  slagit sin hustru också och hon hade sökt riva ut ögonen på systern. Man
  sade, att det var svartsjuka -- det var en mystisk åkomma, som vi pojkar
  inte hade erfarenhet av -- ännu. Alltnog -- systern försvann ur huset.
  Några månader därefter dog plötsligt fru Trenck. Då fingo vi veta, att
  hon aldrig varit gift med Trenck. Vi förstodo inte det där, vi pojkar,
  men intressant och hemlighetsfullt var det.
  En vecka efter hennes död kom systern tillbaka för att se efter barnen
  och sköta hushållet.
  Några veckor senare kommo zigenare till samhället. En kvinna i smörjiga,
  grant färgade trasor kom hem till oss och tiggde och talade något slags
  tysksvenska. Jag var stolt över att förstå några ord. Hon spådde mig för
  en tolvskilling och berättade, att jag skulle dö innan jag blivit fyrtio
  år och att min bästa vän skulle bedra mig och att jag skulle gå vithårig
  i graven. Och före och efter spådomen kysste hon på sitt pekfinger och
  rörde min panna. Så gick hon.
  Zigenarna stannade länge och bodde hos Trenck. Det var hon, spåkvinnan
  och hennes man, naturligtvis förtennare till yrket, en lång karl med
  stort svart helskägg och långt oljigt hår och en liten pojke på fem, sex
  år, deras son. De dagarna var det liv hos Trencks, så det förslog.
  En kväll blev jag vittne till en scen. Det lät som om de slagits
  därinne. Barnen skreko och sprungo sin väg. Kalle kom ut följd av ett
  vedträd. Jag visslade och han kom. Vi gömde oss bakom några buskar på
  andra sidan vägen, medan oväsendet tilltog. Plötsligt kom den långe
  zigenaren som utslungad med Trenck efter sig. Trenck höll en bössa i
  handen och var vit i ansiktet och kring hans hals hängde båda kvinnorna,
  zigenerskan och den jag trott vara hans svägerska. De gräto och bådo,
  men han skakade dem av sig och slog efter dem med bösskolven. De sprungo
  ut på landsvägen och Trenck tycktes tänka efter ett ögonblick. Zigenaren
  hade satt sig på dikesrenen och vaggade fram och tillbaka med
  överkroppen utan ett uttryck i ansiktet. Han var full som en kaja.