Arvid Kurck och hans samtida - 6

hvete odlades vid denna tid blott på Åland och i sydvästra Finland --
flere på olika sätt inlagda fisksorter, bland hvilka laxen intog
hedersrummet. Smöret var en delikatess, ty boskapsskötseln hade ännu
föga utvecklats.
Så följde bastantare anrättningar. Först högg man i en läcker
tjäderstek och sedan man efter densamma läskat sig med en mugg öl
inbars en ugnstekt gädda, prydligt garnerad med grönt.
Fisket var jämte åkerbruket folkets förnämsta näringsfång och en icke
obetydlig del af den till kronan erlagda skatten utgjordes just af dess
produkter.
Man hade så småningom hunnit till desserten, som denna gång bestod af
från utlandet införd konfekt och äpplen, då utifrån förstugan förnams
ljudet af steg.
Snart öppnades också dörren till angränsande rum. Lydikeson uppsteg nu
och begaf sig dit ut för att efterse hvem den besökande var, men fann
till sin förvåning sin dotter redan sluten i armarne på en axelbred ung
man, hvari han snart igenkände sin fosterson, den duktige skepparen
Penttu Niilonen.
-- Se så, slut nu med smekningarna och kom och tryck far din till efter
den långa skilsmässan. Anar du haft fullt upp att göra under de bistra
dagar vi nyss upplefvat.
Penttu hastade från dottern till fadern och sedan varma handslag
växlats fann han sig snart fjärran från storm och oväder förflyttad
till den fridfulla kretsen af kära anhöriga och vänner.
Nu var det skepparen ensam förbehållet att hafva ordet. Han skildrade
om resans besvärligheter, om nyheterna från den svenska hufvudstaden,
om varuprisen och det goda byte han som vanligt gjort. Och gubben
Lydikeson, som jämte sin stallbroder Göranson med stegrad nyfikenhet
och spändaste intresse blickade upp till den manhaftige ynglingen, var
ej sen att upprepade gånger räcka honom ölkruset med en uppmaning att
stärka sig efter väl fullgjordt värf.
Under berättelsens gång sökte Niilonens blickar upprepade gånger den
vackra Greta, som å sin sida med stilla välbehag och af varma känslor
klappande hjärta mötte dessa kärvänliga ögonkast. Penttu hade också
knappast hunnit fullgöra, som han tykte, sin skyldighet mot de gamla,
innan han hastade ut i stugan, dit hans skatt kort förut dragit sig
undan.
-- De kära barnen, hviskade borgarfrun till enkeborgmästarinnan, hålla
rätt mycket af hvarandra.
-- Det synes så. Tänk hvilken lycka för den öfvergifne stackars gossen,
att han hos er fick hem och hägn.
-- Ja, det har mången gång beredt mig och min man den innerligaste
glädje att hafva kunnat utföra detta barmhärtighetsvärk. Och egentligen
gör jag orätt i att kalla det så, ty han har redan hundradefalt
återgäldat våra små tjänster mot honom.
-- Och ett godt och lyckligt par bli de unga, det försäkrar jag. Ty
Greta är en flicka som få.
-- Ja nog har jag efter bästa förmåga bjudit till att uppfostra henne.
Men att min man vill hålla henne undan för folk så mycket som möjligt,
det har aldrig varit min vilja.
-- De fäderna hafva ibland sina egna idéer och tidsandan är sådan.
-- Tidsandan! Få ej föräldrarna bestämma öfver sina barn efter eget
godtycke. Så var det åtminstone i mitt hem. Undras just hur man eljes
kunde vara tillsamman med folk, då man en gång satt foten under eget
bord.

-- Med tiden lär man sig nog alt. Och Greta är helt visst läraktig i
ett som annat.
Göranson gjorde nu uppbrott, ty det började redan lida mot nio och
tidens sed fordrade att man skulle bittida till sängs på kvällen, för
att ej sedan sofva bort de för driftig värksamhet efter en stärkande
natthvila bäst egnade morgontimmarne.
Borgmästarinnan sökte ännu då hon bjöd godnatt intala den värda
borgarfrun att använda all sin vältalighet på sin man för att förmå
denne att låta Greta handla mera tvångfritt, ty på detta sätt får
karaktären tillfälle att utbilda och stadga sig, såsom hon fint
uttrykte sig. I annat fall blef hon en lekbåll för andras nycker.
* * * * *
Efter några års förlopp finna vi Niilonen som välbestäld äkta man på
ett litet men väl upparbetadt hemman i Raumo stads närhet. Hemmanet
hade de unga tu mottagit af föräldrarne såsom förläning och genom flit
och sparsamhet hade Penttu redan inlöst sig ett af foster- och
svärfaderns många fartyg. Med detta gjorde han fortfarande, då ej bråda
hemsysslor förestodo, fraktresor på Stockholm.
Af den fattige fiskargossen, hvilken efter hemmets förskingring
försvann i obekanta öden, hade sålunda blifvit en väl bärgad äkta man,
som trots de motigheter han upplefvat nu kunde blicka framtiden an med
förtröstan och tillförsikt.
Minnena från barndomens dagar och skilsmässan från mor och syster, dem
han sedermera aldrig återsett, tyngde dock mången gång honom äfven
under de gladaste ögonblick. Men då fans det städse en, som förstod att
skingra bekymren och ingjuta tröst i hans sorgsna hjärta. Hans hustru
Greta var städse en god ängel i det hem, som idoghet och trohet bygt
och som sent skulle beröfvas den frid, som här gjort sitt intåg.


XIV.
I Paris.

Universitetet i Paris utgjorde ända till slutet af medeltiden den
förnämsta samlingsplatsen för kunskap sökande män och ynglingar från
hela den västerländska kristenheten. Ja t.o.m. påfven hade såsom bevis
på dess fruktbringande värksamhet förklarat, att "där de skönaste
smykken för Kristi brud förfärdigades". Äfven ett antal finska
ynglingar, främst de, hvilka utbildade sig för högre kyrkliga ämbeten,
fortsatte här sina studier, andra åter stälde kosan till högskolorna i
Prag och Leipzig.
Bland finske män, hvilka särskildt utmärkt sig under sin vistelse i
Paris, må i detta sammanhang framhållas biskop Olaus Magni, som 1427
där aflade sitt första lärdomsprof, i det han försvarade en s.k.
baccalaureat-afhandling. Sedermera blef han licentiat och magister samt
värkade såsom lärare under titeln "lector ethicorum". Han nämnes äfven
"pedagogista" eller föreståndare för en enskild, förberedande
läroinrättning.
Den filosofiska fakulteten var delad i fyra "nationer", af hvilka den
engelska omfattade ynglingar härstammande från England, Tyskland, den
skandinaviska norden, äfven Finland.
Nationerna utsago själfva sina ämbetsmän, kallade "receptores", hvilka
förvaltade deras ekonomi, och "procuratores", hvilka voro ordförande,
hvarjämte de fyra nationerna gemensamt för tre månader i gången valde
universitetets rektor. Olaus Magni innehade flere gånger alla dessa
förtroendeuppdrag. Han var t.o.m. medlem i en deputation, som 1436
sändes att å universitetets vägnar underhandla med Frankrikes konung
Karl VII.
Då den 18-årige Arvid Kurck 1482 afslutat sina studier vid Åbo skola
utgjorde universitetet i Paris det städse hägrande målet för hans
längtan att vidare utbilda sig för det prästerliga kallet.
Vi hafva sett honom lämna Auras stränder bakom sig och slita de band
syskonkärleken enat för att gå högre uppgifter till mötes. Vi återfinna
honom kort härpå i den bullrande världsstaden i kretsen af
kunskapstörstande ynglingar från vidt skilda länder.
Arvid Kurck begynte i likhet med andra landsmän sina studier i den
filosofiska fakulteten, där han under en äldre magisters uppsikt öfvade
sig i de akademiska disputationerna.
Efter två års studier aflade han baccalaureiexamen och fungerade som
sådan åren 1485-86 samt såsom s.k. incipient 1486-87, hvarpå han tog
magistergraden.
Magistervärdigheten hade på denna tid stort anseende; dess innehafvare
betraktades såsom riddares vederlikar. En person med denna lärda grad
hade vägen för sig öppen till kyrkans högsta värdigheter och kunde
genast vid sin hemkomst påräkna någon indräktig prästtjänst.
Arvid Kurck lämnade i Paris många vänner, men äfven nationen i dess
helhet hade skäl att sakna honom, ty han var den rikaste finne, som
under hela medeltiden studerat där och hans afgifter till nationskassan
hade därför varit ganska betydliga.
* * * * *
Det är år 1485. En lätt höstskymning hvilar öfver det lilla rummet i
ett af de aflägsnare stadsdelarne af den redan ansenliga världsstaden.
Två unge män skåda tankfullt ned på det ännu myllrande lifvet utanför;
men då och då mötas deras blickar under det lifliga samtal, som
upptager dem. Vi igenkänna genast i den enes späda, men retliga gestalt
en af hufvudpersonerna i vår skildring, den blifvande biskopen Arvid
Kurck. Den andre har äfven såsom innehafvare af kyrkans högsta
värdigheter inristat sitt namn i Finlands kyrkohistoria -- Johannes IV
Olavi, båda nu baccalaurer vid den fjärran från hemlandet belägna
högskolan. Deras samspråk gäller norden, och de skiftesrika händelserna
där: Unionens stormar, fiendernas härjningar i fosterlandet och
fosterlandsvännernes försök att bringa reda i den trassliga härfvan.
Båda varmt hängifna dessa fosterlandsvänners sträfvan uppräkna de med
smärta de många hinder, man där borta söker lägga i deras väg.
Då, liksom eldad af en inspiration, utbrister Kurck, medan en säregen
glans strålar ur hans blå ögon:
-- Den tid skall väl stunda, då också vi kunna lämna vår skärf för det
allmänna bästa, tror du ej det?
-- Ja, om våra planer ej afbrytas af en högre vilja.
-- Och hvarje välvillig handräckning synes desto mera af nöden, då
faror ständigt hota från alla håll, faror, hvilka kunna bringa äfven
dem, som äro den fosterländska saken mest hängifna, att vackla.
-- Du syftar på Kalmar recess.
-- Ja och det bryderi, den ädle Sten Sture genom en obetänksamhet
råkat i.
-- Det är ej så godt häller att stå ensam mot mängden och dess nycker.
För att få sina högsta önskningar uppfylda skyr den ej att bruka hvilka
medel som hälst. Det allmänna bästa får då vika för personliga
intressen och fördelar.
-- Ja också kyrkans män hafva på sätt och vis lofvat kung Hans sin
hyllning, blott han förbunde sig att gå in på deras önskningar.
-- Men denna vacklande hållning är ej det enda hotfulla i
fäderneslandets läge. Sten Stures missämja med Svärdsbrödraorden har
rykt från riket ett kraftigt värn mot stämplingarne från öster.
-- Och går det blott en gång därhän, att ryssarne sluta förbund med
kung Hans, blir den sista villan värre än den första.
Johannes Olavi yttrade intet härtill, han syntes med sin själs inre öga
liksom söka tränga in i den dunkla framtiden. Omsider sade han med
vemod:
-- Kyrkans ställning är brydsam under alla dessa krigets fasor. I
stället för att lugnt få fortgå på den sanna fridens väg nödgas hon
omfatta vanskliga intressen och uppoffra sina egodelar för att söka
bereda segrar, hvilka antingen ej alls vinnas eller, om de någon gång
blifva en värklighet, äro af kort varaktighet.
-- Du har rätt. Men då ovännen står och klappar på dörren måste man ur
huse. Ovännen väljer ej, han tager hvad han för bäst finner. Och
kyrkans välfärd hotas lika väl som alt annat, om han får husera fritt.
-- Nå väl. Men de personliga intressena då?
-- Det är skamligt att låta det själfviska tala, då det gemensamma
fosterlandets väl står på spel. Vare detta vår lösen för framtiden.
-- Tag min hand därpå. Främmande förtryck är dubbelt förtryck. Dess
intressen gå endast ut på att rifva ned hvad andra under svett och möda
uppbygt.
Vännerna åtskildes; men deras rådslag fortforo sedermera under hela
deras sammanvara i den franska hufvudstaden. Föga anade de ännu då, att
de båda värkligen en dag skulle sättas i tillfälle att utföra hvad de
nu i ungdomlig ifver planlade, att den ene skulle taga i där den andre
slutat, att kyrkan skulle gå ännu brydsammare öden till mötes, men att
den utblottad väl på timliga ägodelar skulle erhålla en rik godtgörelse
härför i den gryningsperiod, som med reformationen gick upp för henne.


XV.
Domkapitlet håller sessioner.

Ännu någon tid före den stora brand, som 1827 öfvergick den gamla
Aurastaden, stodo omkring domkyrkan från äldre tider tillbaka flere
stenhus. Bland dessa fästa vi här särskild uppmärksamhet vid ett,
beläget i östra delen af den kyrkan omgifvande byggnadskomplexen.
Byggnaden, uppförd i två våningar under biskop Tavasts lefnad, användes
under katolska tiden för domkapitlets sammanträden; men sedan åt
detsamma anvisats sessionsrum i själfva kyrkan, blef husets öfra våning
nedrifven och den nedra begagnad dels till landtränteri, dels till
smedja för kyrkans behof och senast till kyrkans materialhus.
Låtom oss göra ett besök här år 1492.
Genom en låg ytterdörr instiga vi i en rymlig förstuga, hvars golf är
belagdt med tegel. Härifrån leder en smal trappa upp till byggnadens
öfra våning upptagande ett enda stort rum, till hvilket ljuset
inströmmar genom fyra fönster.
Kring ett långt bord placeradt midt på golfvet sitta domkapitlets
ledamöter samlade. I ena ändan af detsamma varsnas biskopen, Magnus III
Nilsson Stjernkors till Särkilax. Därnäst i ordningen följa de 12
kanikerne eller capitulares, bland hvilka främst märkas domprosten,
ärkediakonen, ärkepresbyteren och dekanen. Bland de öfriga ledamöterna
återfinna vi våra vänner från Paris: Arvid Kurck och Johannes Olavi.
Ännu må vi anteckna tvänne personer, hvilka tagit plats vid en af
sidoväggarne, landtprosten Ericus Simoni och kyrkoherden i Somero
Michaël. -- -- -- -- --
Magnus Stjernkors öppnade sessionen med ett andragande, hvari han
redogjorde för hufvudinnehållet af de Statuta synodalia, hvilka på det
kort förut sagda år afhållna synodalmötet i Äbo påbjudits.
Pastorerne, yttrade han, böra från predikstolen undervisa folket att i
dödsfara hvem som hälst, äfven fader eller moder, kan döpa sitt nyfödda
barn. Döpelseformeln är: jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige
Andes namn. Amen. Pastorerne i Norrfinlandia och Suderfinlandia böra
hafva ny chrisma före Påskhögtiden [chrisma var en helig smörjelse,
bestående af olja och balsam, hvarmed de, som döptes, smordes på
hjässan], i Satakunda, det aflägsnare Nyland och Tavastland 15 dagar
efter Påsk samt de öfrige före Bönsöndagen. Chrisma får endast med olja
uppblandas. Vid åläggandet af botöfningar bör den största varsamhet
iakttagas, så att de biktande väl underrättas om det straff, hvartill
de genom hvarje dödssynd gjort sig skyldige; men själfva penitensen
beror af biktfadrens pröfning och bör lämpas efter den biktandes
beskaffenhet. Kvinnors bikt får icke höras i kammare eller slutna hus,
ty under sken af dygd hafva laster ofta insmugit sig. Då ingenting hos
människan är dyrbarare än den till Guds beläte skapade och af Kristus
återlösta själen, så anbefalles pastorerne på det strängaste att med
åsidosättande af annat utan minsta dröjsmål besöka äfven fattige sjuke,
äfven med egen häst. Pastor må icke excommunicera någon af sina åhörare
utan särskildt tillstånd af biskopen, domkapitlet eller sin landtprost.
Pastor bör hafva upptecknade de fall, i hvilka det är honom tillåtet
att utesluta någon från nattvarden vid Påsken, äfvenså bör han ega
Canones poenitentiales, enligt hvilka han kan pålägga hälsosamma
botöfningar. Ingen må uteslutas från nattvarden för världsliga
förbindelser eller personliga skulder. På hvarje landskyrkas
invigningsdag böra från predikstolen namnen på kyrkans välgörare
uppräknas och dagen därefter högtidlig begängelse med mässa och
vigilier för dem firas. Pastor eller Capellanus bör hvarje söndag från
predikstolen på modersmålet uppläsa Fader vår, Ave Maria, tron samt
biktformeln och åligger det honom att hafva dessa stycken på
folkspråket skrifna, på det att han alltid må på samma sätt lära sina
sockenboar och desse lättare lära sig dem. Åt biskop förbehålles
uteslutande rättighet att aflösa hälgedomsrånare, äfvensom den, som
burit händer på en präst. Präst må icke utan biskopens och domkapitlets
tillåtelse begifva sig utom stiftet. Kyrkans dyrbarheter böra vara
noggrant upptecknade, icke blott i en utan i olika böcker. Likaledes
böra prästgårdens inventarier vara förtecknade, icke blott i kyrkans
böcker, utan äfven i pastorns egna, för eldsvådas skull. Präst, som af
sin företrädare icke mottagit fulla och oskadade inventarier, bör dock
vid sin afgång lämna dem i fullgodt stånd. Pastor eller vikarie bör
vårda sig om prästgårdens hus, hålla taken fria från takdropp,
underhålla dörrar och lås samt icke betunga sina sockenboar med alla
små förbättringar. Pastor bör gärda äng och åker samt gräfva brunnar.
Försummar han detta, så bör han vid visitationerna strängt bestraffas,
ersätta skadan samt icke hafva rättighet att göra testamente, innan
denna försumlighet blifvit godtgjord.
Biskopen betonade härpå, att han uppgjort dessa stadgar för att så vidt
möjligt afvända tidigare missbruk. Ty kyrkans värf är att införa skick
och ordning i församlingarna, att motarbeta lastbart lefverne och
lättsinniga handlingar. Dess egendom, som genom Gudi behagliga och
varmhjärtade människors bistånd sammanförts och endast kunde anlitas
till dess egen framgång och fäderneslandets bästa, måste ordentligt
förvaltas.
Han vände sig nu till Ericus Simoni och sporde hvad denne hade att
anföra.
Mäster Ericus uppsteg och meddelade, att han under sin senaste
visitationsresa af socknemännen i Somero låtit sig berättas om en mängd
grofva förseelser, hvartill socknens herde gjort sig skyldig. Han hade
sedermera själf närmare undersökt förhållandet och funnit denne mot
sitt bättre vetande hafva förbrutit sig mot sina medmänniskor och den
heliga kyrkans bud och föreskrifter, för hvilket han ej kunde undgå
näpst. Men då kyrkans stadgar intill nu varit något sväfvande och ej
fullt tydligt framhållit hvad dess tjänares plikt och rätt är och hans
högvördighet biskop Stjernkors' välvisa stadgar först senare utfärdats
anhöll han, att högvördiga domkapitlet ville skonsamt döma dessa
felsteg.
Förbrytelserna bestodo bl.a. däri, att kyrkoherden Michaël utan skäl
uteslutit församlingsbor från nattvarden, att han dröjt att infinna sig
hos sjuka, som därför dött utan nådemedlens bruk, att han låtit en död
person ligga obegrafven o.s.v.
Biskopen vände sig nu till den anklagade och tillsporde honom angående
orsaken till dessa förseelser.
Kyrkoherden Michaël hade intet annat att anföra till sitt försvar än
att personerna i fråga bemött honom ogästvänligt under hans sockenresor
och annars bevisat honom uppenbar ringaktning. Medgaf väl att han
kunnat löna ondt med godt eller använda lindrigare medel mot sina
ovänner, men betonade tillika, att ingen, ej ens kyrkans män, kan
fritaga sig från syndens välde öfver människan.
Nu tillsades parterna att utträda, hvarpå öfverläggningarna vidtogo.
Under dessa lade samtliga domkapitlets medlemmar från den yngste till
den älste kaniken sitt ord i vågskålen för eller emot. Sedan domen
formulerats, hvarvid såsom förmildrande omständigheter upptogos, att
kyrkoherden Michaël städse dessförinnan uppfört sig redeligen och att
hans förseelser denna gång främst borde tillskrifvas hämdlusta, hvarför
dock en hvar, mest en prästman, bör akta sig och bedja om Guds kraftiga
bistånd att kunna undgå slikt, inkallades de nämda personerna åter och
kyrkoherden Michaël fäldes mildt nog endast till penningeböter.
På landsbygden utöfvades domsrätten eljes i biskopens frånvara af de
nämda s.k. landtprostarne, som förde ordet vid prostetingen.
Kyrkoherden Michaëls förbrytelser mot ordning och skick måste dock
ansetts af något svårare art, eftersom de framdragits ända till själfva
domkapitlets och biskopens bepröfvande.
* * * * *
Det var dock ej ensamt kyrkan och dess väl hvilka stodo dess män nära
om hjärtat, äfven världsliga saker och ting och främst de politiska
hvälfningarna, hvilka tidt och ofta uppdöko, bidrogo att på detta håll
framalstra handlingskraft och väcka fosterlandskänslorna till lif. Och
detta länder dessa vår kyrkas män till dess större heder, då
förhållandena på andra sidan Bottenhafvet gingo i en konträrt motsatt
riktning. Sålunda kunna vi här i förbigående omnämna, att medan våra
prästers ämbetsbröder i Sverige mer och mer anslöto sig till danskarnes
intriger och sålunda motarbetade fosterlandsvännernes goda afsikter,
biskoparne på Kuustö slott underhöllo en truppstyrka till eget försvar
samt därjämte sände både till de ryska och danska krigen soldater och
vapen samt ej sällan bisprungo svenska regeringen med penningelån.
Låtom oss åter öfvervara en session i domkapitlet någon månad efter
nyss skildrade tilldragelse där. Biskop Magnus' anlete är i dag mulnare
än vanligt och äfven ur de andras min, spel framskymtar bitterhet ja
t.o.m. vrede.
Hans högvördighet har skildrat den hotande situation, inför hvilken
landet otvifvelaktigt stod, han har i stora drag gifvit en bild af den
söndring, som rådde i norden, dar inre och yttre split nedref hvad
under århundraden med svett och möda uppbygts. Han har framhållit
riksföreståndaren Sten Stures ädla afsikter, men tillika de svårigheter
denne hade att kämpa med, omgifven som han var af hycklande och
upptågslystne ränksmidare.
Biskopen har så öfvergått till fredsunderhandlingarne mellan Sveriges
och Rysslands regeringar. Angående en varaktig freds afslutande sade
han sig dock hysa föga hopp. Denna sin åsikt hade han också framhållit
i ett bref till Sten Sture, däri han bland annat ifrågasatte, huruvida
det ens vore skäl att i Ryssland söka utvärka en bestående sådan. Redan
förut hade man nämligen förgäfves gjort försök i detta syfte, hvarför
det kunde synas mera ändamålsenligt att nöja sig med ett stillestånd.
En fred sluten t.o.m. blott för en tid af tio år skall icke hållas, ty
så framt storfursten af Moskva ser sig i tillfälle att angripa oss,
skall han göra det. De fordringar Ivan III därjämte uppstälde voro så
stora, att det syntes omöjligt att bringa någon öfverenskommelse till
stånd. Det vore därför att befara att striden ånyo måste upptagas,
hvarför man borde på alt sätt anstränga sig, för att till dess vara
beredd till motvärn.
Biskopen hemstälde därför nu till domkapitlet huruvida ej nya
underhandlingar med Svärdsbröderne i Liffland, med hvilka naturliga
bundsförvandter Sverige, såsom tidigare nämts, ej mer stod på sin
manliga vänskapliga fot, borde inledas. Förslaget godkändes enstämmigt
af de församlade och särskildt lade Arvid Kurck och Johannes Olavi de
varmaste fosterländska åsikter i dagen, åsikter, hvilka, såsom vi skola
finna, ännu mera i framtiden, då nämda personer själfva fingo kyrkans
roder i sina händer utgjorde oförgätliga bevis på handlingskraft och
ett ädelt tänkesätt. Vi anföra blott hvad den sist nämde år 1504 midt
under stridens brand skref till Svante Sture: "Gud vet att detta landet
står vedermöda före och örlig både af kristne och okristne fiender, så
att det icke kan blifva vid sig, utan Gud allsmäktig och de helige
Sveriges patroner ville det desto bättre beskärma och Eders herradöme
med makt, folk och goda råd. Huru sådana fördärf, som nu tillstunda,
måtte afvärjas, där vele vi hjälpa till efter vår yttersta makt och
förmåga."
Resultatet blef, att man utsåg tvänne medlemmar af domkapitlet: Erik
Ragvaldson och Henrik Venne, hvilka tillika med tvänne frälsemän Knut
Posse och Magnus Johansson skulle söka undfå Svärdsbrödernes hjälp mot
den ifrån öster hotande faran.


XVI.
Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.

Angreppen österifrån, hvilka medfört många blodiga offer och spridt oro
och armod i nordens bygder, hvarför detta krig också fått det
betecknande namnet: stora ryska kriget, hade nu upphört. Men den
välbehöfliga hvila, hvarefter vårt land suckat, unnades detsamma ej.
Fiendtliga skaror från motsatt håll började här utföra dater, knappast
mindre rofgiriga, mindre blodiga. Under alt detta hade Sten Sture
aflidit och Svante Sture efter honom utsetts till riksföreståndare.
* * * * *
Det är den 2 augusti 1509 på kvällen. Lifvet i gamla Aurastaden går sin
sedvanliga gång. Vespersången från S:t Henriks dom på vänstra åstranden
ljuder högtidlig. Borgaren står vid ingången till sin butik med mössan
i handen och sedan sången tystnat bommar han varligt till ytterdörrarna
och går till de sina att njuta af hvilan efter dagens värf. Kvinnorna
påskynda sina kvällssysslor, lystna också de att få njuta af sömnens
famntag. Luckorna slutas för husens fönster. Snart råder nattlig
stillhet öfveralt, tystnad och liksom frånvara af alt lif. Dock, lifvet
har ej helt dött bort, från ett och annat fönster glimmar ännu en
sömnig talgdank och bakom detsamma varsnas ett nedhukadt hufvud forska
bland folianter eller ser man pennan trött glida öfver det ojämna
pappersbladet. Från ett gatuhörn höres någon gång ett högljudt skrål
eller en disharmonisk sång -- det är någon slottsknekt, som gör sin
myndighet gällande gent emot de hatade tyske krämarene, eller
besättningen från handelsskutorna, som af glädje öfver ett godt kap
blickat för djupt i glaset.
Men äfven skrålet bortdör så småningom. Ljusen släckas öfveralt.
Tornuret, som förkunnar tidens flykt, stör ensamt tystnaden.
Då, liksom gynnad af den lätta nattvinden, styr en fiendtlig flotta upp
för Auras böljor. Den har undgått väktarene på Äbohus. Tyst och ostörd
skrider den förbi de inslumrade besättningarne å de tyska
handelsfartygen. Nu har den nått sitt mål och lagt till vid åstranden.
Flottans anförare Otto Rud ger order att landsätta trupperna och
skådespelet tager sin början.
Redan står en af de närmast belägna byggnaderna i ljusan låga, antänd
från alla sidor af de hämdgiriga danska krigarne. Halfkväfda af röken
och yrvakna af fasa rusa husets olyckliga bebyggare genom lågorna eller
kasta de sig handlöst ut genom fönstren, men mottogas där ute af
halfvilda horder, som antingen spetsa dem eller slå dem till döds. Och
till jämmerropen sälla sig de blodtörstiges vilda härskri, trumpeters
ljud och trummors larm. Förskräkta eller nyfikna rusa stadens
innevånare ut från sina bostäder. Ett gräsligt drama möter dem. Män,
kvinnor och barn flyende undan förföljarene; andra dignande till
marken, öfverväldigade af blodförlust. Hugg och slag måttas häjdlöst
mot en hvar, som vågar ställa sig till motvärn. Där faller en moder med
händerna krampaktigt famlande efter sitt i en dansk knekts armar
gråtande barn, här glider ett redan knappast hörbart ave öfver en
kyrkans tjänares bleka läppar. Men de vilda skarorna bry sig ej om att
lyssna till böner. Efter ett väl måttadt hugg hemfaller denne åt en
obeveklig död. Många af stadens magistratspersoner, köpmän och andra
nedgöras utan hänsyn till stånd, ålder eller kön eller bortsläpas såsom
fångar ned till fartygen. Det ena huset efter det andra förvandlas till
rykande ruiner, sedan de utplundrats på det bästa de äga. Tusenden fly
ut från staden utan att kunna rädda annat än sina lif, mången lämnande
t.o.m. sina anhöriga antingen i det gapande eldhafvet eller till ett
byte åt fiendens blodtörst.
Nu synes danskarnes vilda framfart stillas för ett ögonblick. Man har
gjort rent hus och har intet vidare att frukta. Genom hopar af lik och
spillror tåga skarorna fram till stadens Stortorg, där de kring en
lifligt flammande stockeld låta det skummande vinet och ölet från de
kringliggande butikerna sig väl smaka. På lifsförnödenheter lida de ej
häller brist. De äro ensamma herrar i alla visthus och källare och
försumma ingalunda tillfället att smörja kräset. Och trötta efter
nattens strapatser och orgier söka de sig till hvila i de angränsande
husen, sedan talrika utposter och väktare sändts till olika delar af
staden för att vaka öfver, att deras planer ej blefvo i förtid
afbrutna.
Den redan högt på himlen stående morgonsolen öfverraskade de vilda
sällarne, där de med välbehag sträkte ut sig på sina mjuka bäddar, en
välfägnad, som ej på länge stått dem till buds. Med vresighet och trots
efterkommo de omsider de trumpetsignaler, hvilka utifrån kallade dem
till uppbrott, till nya äfventyr, nya illbragder.
Snart var krigarenes brokiga följe åter uppstäldt på torget och Otto
Rud gaf nu sin röfvarhord order att tåga af till domkyrkan, där det
rikaste bytet helt säkert väntade den.
Framkomna hit begynte de vilda sällarne oförtöfvadt förstörelsevärket.