Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 3

  i skydd för isblockena, te vi va alldeles inpå dom, men dä tog tid ska ja
  tala om, å dä fresta bå rygg å ben. Nå, se’n vi hadde pusta ut å kommi
  överens om hur vi skulle bära oss åt bäst, så rusa vi fram på en gång å
  sprang för liv å anda ner imillan brunn å skälarna, så dom inte skulle
  kunna klara sej ner i vattne. Fem stycken stora hant vi inte hindra, för
  dom låg för nära kanten åv brunn, men alla dom övriga stängde vi. Han må
  tro dä blev kalas där på isen. Skälarna vråla å röt å trängde på förstås
  å vältra sej fram över varandra å kom som en levande mur, men vi höllt
  pikstavarna i gång må han tro. Rönnskaftena våra susa i långa svep genom
  luften å den ena skälen stöp ätter den andra, så isen blev röd utå blod.
  Dä va ett skrikande å ett liv, som hördes väl miltals, å dä va te akta
  sej väl, för när dom stora ståtarna kasta sej fram emot en mä käften
  vidöppen, va dä te hoppa åt sidan å se’n ge’n dråpslage mä pikstaven.
  Men vi klara oss gott alla fyra, för vi va ju vana te tas mä dom där
  stora åbäkena, å hadde skarpa broddar på oss, å när kalabaliken va slut,
  så låg där trettieåtta skälar klubbade på isen.»
  »Det var ett riktigt stortag det.»
  »Ja dä va bra. Vi hadde sexton stora å tjugetvå kutar å dom va min själ
  inte dåliga dom heller.»
  »Och se’n blev det att ’vaka utav’ dem.»
  »Ja ja men. Men först skicka vi hem Anders Andersson ätter hästar å
  kördon, för dä va ju en omöjlig sak te få rum mä hela den där högen i
  båten. Nåja, han kunde ju inte hinna tebaks förr’n dan ätter, för han
  skulle först förbi Understen å så hela långa vägen hem, men vädre va ju
  fint å såg ut te hålla i sej, å vi hadde jämt göra mä fångsten våran, för
  en ’vakar inte åv’ så mycke skäl i brådraske, ska ja tala om.»
  »Hann ni med det på dagen ändå?»
  »Jaa då, dä gjorde vi, fast dä va ju mörkt, när vi kom tebaks te
  Understen på kvällen mä båten. Den va lastad, så mycke han tålte,
  å resten hade vi lämna kvar i en stor hög där borta ve brunn ve
  Grundkallen. Men dä va djädran så nära att vi hade blivi åv mä alltihop,
  ska han si.»
  »Hur så då? Bröt isen upp?»
  »Nej för all den del, isen låg nog, men dä va finnar i farten, å dom
  hadde nog rest mä hela rasket, om vi inte hadde kommi fram i tid.»
  »Såå. Hur bar det till?»
  »Jo, mårron ätterpå, se’n vi hadde fått kaffeskvätten i oss, så bar dä
  iväg ut mä oss igen för te rusta i ordning riktigt därborta ve brunn,
  så allt skulle vara klart te Anders Andersson kom tebaks mä hästar å
  kördon. Långt hade vi inte gått, förr’n vi hörde dä ropa bakom oss, å då
  vi snodde oss om, kom väl Anders körandes näranpå i sken på glanskisen.
  Inte en blund hadde han sovi utan sela på å kört mä en gående gång. Nå,
  vi vänta ju på’en å se’n bar dä iväg mä oss nordöver.»
  »Nå, men finnarna?»
  »Vänt ska han få höra. När vi kom så långt oppöver, så vi kunde si
  platsen i kikarn, fick vi si att dä va folk förut, å som de ante oss, att
  fan va lös på någe vis, fick vi brått värre å körde som riktiga skojare.»
  »Nåå?»
  »Jo, när vi kom fram te sist, va dom där karlarna kvar ändå dom, å dom
  djäklarna höllt på te lasta båten sin mä våra kutar å ’vakar’. Fyra
  stycken va dom å vi kände dom väl, ska ja säja. Dä va fyra bröder,
  Backanspojkarna di kalla dom, å dä va di starkaste å vildaste karlarna på
  hela Ekerön, tappra pojkar utå tusan, ena riktiga vikingar. Dom hadde
  också vari ute i skälisen å dragi oppåt Grundkallen te, å när dom så
  kom på vår hög ve brunn, så tänkte dom helt enkelt ta alltihop, för dom
  visste mä sej, att dä fordrades styva karlar te å få bukt mä dom, å om
  också ägarna te högen skulle komma, mens dom höll på å lassa, så skulle
  dä inte bli så knepigt för dom te jaga di andra åt helsike å kapa åt sej
  hela rasket. Men den gången bet dom sej där bak.»
  »Det blev väl smörj utav kan jag tro.»
  »Just priciss dä ja. Först ba vi dom att di godvilligt skulle lägga
  tebaks, vad dom hadde tagi, men dä gav dom rackarn, utan bara grina. Då
  sa Herman Flink: ’Ja trodde vi hadde klubba alla gråskälar som fantes
  här på trakten i går’, sa han, ’men jag sir att dä finns fyra ståtar
  kvar, å då ä dä så gott vi tar dom mä, så har vi gjort rent hus. Hugg in,
  pojkar!’»
  »Och det gjorde ni?»
  »Jo jo men san, men då drog finnarna kniv tvärt.»
  »Det var ruskigt.»
  »Ja, men då hejda Flink oss andra, å så sa han: ’te gamla gråskälar, som
  vill bitas, får en bruka andra don än nävarna. Ta pikstavarna, pojkar!’»
  »Och se’n börjades det.»
  »Han kan vara så lugn. Di talar nog om i tidningarna hur dom slåss man
  mot man där nere i Ryssland å Frankrike, men dä ä nog mest barnlek mot
  slagsmåle där uppe ve Grundkallen. Finnarna tog sina pikstavar dom också,
  för dom kom inte åt oss mä knivarna, å så braka vi ihop, så isen såg ut
  som ett lingonland om en liten, liten stund. Dä va dråpslag, som ven i
  luften där, å att vi inte slog ihjäl varandra ä alldeles märkvärdigt, men
  en tål bra mä stryk, då en ä ung å kraftig. Ibland bar dä på knä för nån,
  men opp kom han lika kvickt å börja igen. Te sist såg vi då, att dä va
  vi som hadde övertage, för en åv finnarna stöp som en oxe för ett slag
  utåv Guttorm, å strax ätter slängde Flink sin pikstav å sprang in på live
  på den han slogs mä, å när han väl fått tag i’en mä bägge nävarna, lyfte
  han honom över huve på sej å sprang fram å vräkte honom i skälbrunn, å då
  gav di andra två bröderna sej. Men jämt göra hadde vi te freda dom för
  Herman, för han va alldeles galen utå ilska å sprang rätt opp i vädre tag
  på släng, tag på släng som en stålfjäder.»
  »Nå, men den där stackarn i sälbrunnen då?»
  »Den fiska vi opp, å han va spak utå bara tusan, å likadan va den som
  Guttorm slog te, för han kom inte te sans förr’n dan ätter hörde ja
  se’n.»
  »Men sedan lassade ni väl på och körde hem?»
  »Ja, se’n vi hadde pusta ett tag, börja vi mä högen, å di två finnarna,
  som inte va fel, fick lämpa alla ’vakarna’ ur sin båt å lägga dom på
  vårt åk å se’n körde vi till Understen å vila oss över natten innan vi
  fortsatte — men nu ä vi ve Rödbergsudden strax å får mot in i hamn, så dä
  ä bäst vi tar ner å ror.»
  »Nå hörde ni något vidare av finnarna sedan?» frågade jag, då seglen voro
  nedtagna och vi kommit igång vid årorna.
  »Joo vars. Dä gjorde vi nog», skrattade Matts-Alfred. »Dä vill säja
  Herman Flink. Inte vi andra. Han träffade på en åv bröderna i sällskap mä
  fem andra finnar nere på kajen i Stettin en kväll sommarn ätter, å då va
  di på’n förståss som fluger på en sirapsklick. Men han var inte livad för
  te slåss just då, utan ba dom gå sin väg, men när dom prompt ville på’n,
  så slängde han å sej tröja å så sa han: ’ja, dä blir väl ingen annan råd
  då i jesse namn, än te göra lappkojs åv er sex finnpaltar’, sa han, å mä
  dä så vräkte han tre i sjön å klådde di andra, så dom vart fel allihop, å
  måtte ligga på sjukhus å ta igen sej bå länge å väl.»
  »Vad slut fick han egentligen då, den där vikingen?»
  »Jo, han blev ihjälbiten å ihjälklämd åv en gammal gråskälsståte en
  vinterdag ute ve Halsaren å dä va ja å Guttorm Hård, som träffa på’n, där
  han låg. Dä va synd han skulle bli slut, för han va en mä di styvaste
  skyttar å skäljägare, vi haft här på båda sider om Kvarken på många,
  långa år, å ja ljuger inte, om ja säjer, att han va nästan lika säker som
  själva Antti Karialainen.»
  
  
  SVARTRODDEN
  
  Jag kan ej förklara varför jag under alla år haft en sådan motvilja för
  Svartrodden, det sydostligaste skäret härute. Många vårmorgnar, när
  vinden stått vacker ostlig eller nordlig och det sålunda varit ytterst
  tjänligt att sitta där med vettarna, har jag omöjligt kunnat förmå mig
  därtill, utan hellre valt andra, mindre lämpliga skär och fått skjuta
  betydligt mindre, än som blivit fallet, om jag satt mig på Svartrodden.
  Jag har flera gånger årligen försökt att tvinga mig att ro ditut och
  ibland varit ända till halvvägs mellan skäret ifråga och det närmast
  inre, Holmbergskallan, men så har känslan av något, jag vet ej vad jag
  skall kalla det, blivit för övermäktig och jag har vänt och hamnat på en
  mycket sämre skjutplats.
  Nu har jag emellertid varit där ute.
  Det har en ganska egendomlig skapnad det där skäret, ty sett ovanifrån,
  föreställer jag mig, att det bör i det närmaste ha formen av nymånen med
  sina smala, spetsiga horn. Dess längdriktning är nodost-sydväst och
  därför är där det finaste lä, man kan önska sig, för vettar på västsidan
  mitt emellan de båda »hornen», när ostlig eller sydostlig vind sätter
  havets vågor i rörelse, och dessutom har man den ypperligaste båthamn,
  som står att uppleta, strax innanför den södra udden, en bergskreva lagom
  bred för farkosten och vars botten, slät som ett golv, reser sig i en
  lagom stigning från tångskogen där nedanför.
  Själva skytteplatsen, som befinner sig så gott som ända nere vid
  vattenytan i en annan skreva alldeles nedanför skärets mittersta, högsta
  punkt, har formen av en bred karmstol med lagom bakåtlutad rygg, och med
  en gammal sjötröja eller något sådant under sig samt klädd så, att man ej
  allt för mycket bryter av från det omgivande bergets färger, sitter man
  där utan skjutportar omöjlig att upptäcka för den sträckande sjöfågeln.
  Ett skotthåll ut från bergets västra sida stupar bottnen tvärdjupt ned
  och vattnet där är så svart, så svart, att platsen runtomkring verkar en
  hemsk bottenlös grav, och stirrar man länge ned i det mörka djupet, kan
  man snart sagt inbilla sig vad som helst. På östra sidan däremot finnes
  visserligen först en djup, ganska bred ränna, men sedan vidtager det med
  rätta fruktade Sydostbrottet, vars skarpa och giriga stentänder borrat
  sig in i månget fartygsskrov under tjocka och storm och vars vajande
  tångknippen famnat mången människokropp under årens lopp. Vid stilla
  väder eller laber bris anar man icke rovdjuret, som ligger där dolt
  några famnar under vattenytan, men då stormen spelar upp en bottenrevad
  märssegelspolska och svarta, tjutande vindilar blåsa bort skummet från
  vågornas toppar, så havet står som en enda rök av fräsande, fradgande
  skum, då är Sydostbrottet i sitt esse. Då sätter det skuldran mot de
  anstormande böljorna och vräker dem handlöst tillbaka på varandra, så att
  det hela till sist blir ett skummande, kokande helvete, under det att
  brottets rytande överröstar själva stormen, då det slungar kaskad efter
  kaskad av sjudande, fräsande fradga högt upp i luften.
  På nyår, då drivisen kommit i gång på allvar, brukar skäret verka en
  veritabel isfästning, när efter en storm, som staplat upp massor av
  drivis på hällen, dessa fått frysa ihop vid gnistrande kyla. En gång fann
  man en av byamännen sittande ihjälfrusen därute bland isblocken. Han hade
  dumdristigt nog ensam gått ut i sälisen för att leta efter kut och blivit
  lockad för långt bort. En rykande nordlig storm, som kom som en blixt
  från klar himmel, bröt i ett nu upp ismassorna och han, som med knapp
  nöd, som det syntes, hann rädda sig i land på Svartrodden, frös ihjäl i
  en skreva mellan isblocken på skärets insida. Det var en hemsk syn, sade
  de som funno honom, och man tog ej gärna iland på skäret sedan under den
  närmaste tiden, ty han »gick igen», påstod man, och bringade dem ofärd,
  som vågade sig dit.
   * * * * *
  För ett par veckor sedan tog jag emellertid mod till mig och for ut till
  Svartrodden en härlig, ljum natt, när en laber ostsydostvind krusade
  havet och en sakta dyning med mjuka rörelser varsamt sköljde över skärens
  låga hällar och strändernas slipade rullstensblock, som visade sina
  hjässor något över vattenbrynet.
  Det fanns ännu gott om ungprackor där ute bland klabbarna och som jag
  gärna ville ha litet eller rättare sagt mycket dun till kuddar åt mina
  ungar, tog jag vettarna ur deras tunna i sjöboden och rodde vid tolvtiden
  ur hamnen. Till Holmbergskallan gick rodden flott, men sedan vilade
  jag allt på årorna och tog och tittade bort emot Svartrodden, innan
  jag fortsatte, och jag erfor en fullkomlig känsla av obehag, som ej
  lämnade mig en minut, förrän jag hunnit över »svart vatten» och kommit
  in mot skäret. Då var obehaget som bortblåst och jag njöt i stället i
  fulla drag av att få sitta ute på det yttersta skäret i havsbandet en
  högsommarnatt, då havet viskar och sorlar, morgonrodnaden tager vid innan
  himlen någonsin hunnit mörkna i väster och fågellivet därute börjar.
  Måsarna voro förstås som vanligt de första som vaknade och singlade
  omkring för att bland annat se efter var byamännen lagt sina skötar, så
  att de kunde passa på och få sig ett rävamål av de strömmingar, vilka
  sluppo ur garnen vid upptagningen och hel- eller halvdöda flöto omkring
  i vattenbrynet. Därpå kommo tobisgrisslorna, små, kolsvarta kryp med
  vita vingspeglar och röda fötter, som snurrade omkring hit och dit, av
  och an tätt efter vattenytan alldeles som läderlappar om kvällarna. Men
  sedan började prackorna visa sig. Fem stycken kommo dängande från de
  inre småholmarna med kurs rakt på mina vettar och framkomna reste de sig
  nästan kappraka i luften, så det fräste om vingarna, för att stoppa den
  ilande farten. — Jag höjde geväret. — Först högerpipan — klick. Fördömt!
  — Så vänster — klick.
  Prackorna, som tydligen anade oråd och ej hunnit fälla, gjorde en tvär
  sväng och försvunno bakom södra udden och jag öppnade mekaniskt geväret
  och tog ut patronerna, som jag själv laddat föregående dag av Eleys gröna
  hylsor, alldeles nya, för att undersöka var felet kunde ligga. Stiften
  hade gjort sin skyldighet, det visade tvenne djupa gropar i knallhattarna
  och det var sålunda de senare, som ej tänt. En ren tillfällighet
  naturligtvis. Bättre lycka nästa gång.
  Under tiden hade det brisat upp något och en av mina vettar, som fått
  för långt vakareband, drev intill en annan. Som detta ju ej var vidare
  lämpligt, gick jag i båt och rodde ut för att ordna saken och hade
  just tagit de första årtagen igen mot skäret, då trenne prackor syntes
  komma rätt åt mig efter vattnet. Att hinna in med båten och ned i mitt
  gömställe var ej tänkbart och därför drev jag båten med ett par hastiga
  årtag in under berget och högg tag i geväret, som låg bredvid mig på
  toften.
  Med duktig fart kommo de tre och då de inom gott håll gjorde samma
  manöver som de förra för att fälla, krökte jag fingret kring högertrycket
  med korn på tvenne — klick — nå vänster då! — klick.
  Samma historia igen. Prackorna åt Helsingland och där satt jag på nytt
  som en idiot med mina mörkgröna patroner i handen.
  Ett ögonblick tänkte jag ge mig i väg, men hur det var, laddade jag om
  för att försöka på nytt, och hade strax därefter det nöjet eller rättare
  sagt den förargelsen att se en ensam pracknisse susa om norra udden och
  plaska ned bredvid vettarna.
  Med stark fart sam han upp mot dem och jag riktade in kornet just i
  vattenlinjen, något framför hans spräckliga bröst — klick — och klick
  igen med andra pipan.
  Nu gick jag i båt och tog upp vettarna, ty att få ett skott att brinna
  på Svartrodden tycktes ej vara möjligt, och i sakta mak rodde jag nedåt
  Holmbergskallan och Vespskär, utanför vars södra udde jag hade mina
  torskrevar lagda. Jag hade drivit ut dem föregående afton för ostlig
  vind, så det skulle nog gå lätt att få in dem också, när nu vinden stod
  från samma kant, och sedan jag fått vakarekubban in i båten, satte jag
  mig i aktern med revlådan över knäna och började inhalandet.
  En sida kom in — inte ett liv. Så nästa tjugufem krok — där lika mycket.
  Betena alldeles orörda. Vid början på tredje sidan var det fast i botten
  och bråka hur jag ville, fick jag ej loss reven, utan den brast till sist
  trots att den var så gott som ny och duktigt stark.
  Py-y-y. — En liten vikare stack upp huvudet ett halvt skotthåll från mig
  och blåste, men försvann strax. Geväret låg inom räckhåll och då han kom
  upp på nytt, small det.
  En våldsam virvel i vattenbrynet, ett ögonblicks väntan och upp kom han
  igen med halva kroppen över vattenytan — pang.
  Liggande på sidan som en indian sam han runt, runt i vattnet och jag
  rodde så hårt jag kunde för att få tag i djuret, som for fram som en
  torped, så fradga och skum sprutade. I ett nu kom han rätt på båten och
  jag lyckades med vänstra handen få tag i en av bakskrevlingarna och
  trodde mig säker om mitt byte, då han med ett våldsamt kast slet sig lös,
  vände sig på rygg och sjönk med framskrevlingarna utsträckta och den
  ljusa buken lysande i det grönblå vattnet.
  Han sjönk sakta allt djupare och djupare ned med huvudet bakåtlutat. Det
  var en otäck syn. Det såg ut som om ett barn hade sjunkit.
  Jag har ej varit på Svartrodden sedan.
  
  
  NÄR LEKSTRÖMMINGEN KOMMER
  
  »Hallå — hallå!»
  Jag vände mig om, där jag stod på vedbacken sysselsatt med spräckandet
  av en nyss uppbruten och hemforslad tyrestubbe, och fick se Matts-Aron
  komma klivande med långa steg över hagen rakt emot mig. Bråttom tycktes
  han ha mer än vanligt, ty benen, nedstuckna i höga sjöstövlar, hjulade på
  duktiga tag och den tunna blåtröjan riktigt fladdrade av farten. Med ett
  ryck slängde han upp grinden, sköt upp mössan från sin svettiga panna och
  klev fram.
  »Gu kväll! Dä va bra ja träffa honom hemma. Ja har sprungi som en tok å —»
  »Vad i all världen står på, Matts-Aron? Skall jag bli böneman för honom
  hos Nils-Gustavs Lotta?»
  »Äh! Prat tok! Dä har inte hin tid mä kjoltyg nu inte. Nej dä ä
  lekströmming förstår han, tunnvis mä lekströmming. Han ä på väg hit nu mä
  nordan, som har stått å tuta i dag, å kommer säkert te stå tjock som en
  gröt ve di yttre känningarna, på Nygrynnan ve Sydostrodden för exempel.
  Bergs Matts-Johan å Hellman i Bjurön fick elva tunner på två skötrader
  ve Ramvikshällan i natt som va, fick ja bud om’et nyss åv en gammal
  skeppskamrat, ja har däroppe, Wickmans Denis, puckelryggen, han vet, å
  dä är ju inte långt därifrån te Sydostrodden, så där blir nog strömming
  i natt. Dä va fullt mä måsar, som for å väsnas och fiska i have, såg ja,
  när ja gick förbi Klarhamnsviken, å dä ä ett gott varsel, som han vet, så
  nog ä lekströmmingen i farten, dä ä säkert dä. Blir han mä?»
  »Vi skulle ligga ute i natt då, menar Matts-Aron?»
  »Jaa, dä blir nog säkrast te ankra båten därute å koja oss, sen vi lagt
  skötraden, för dä kan ju bli väder på natta å mina bragder ä för goa te
  mista. Vi tar fällar å filtar mä oss, så klarar vi oss nog, för han ä ju
  inte kall. Nåå, kommer han?»
  »Ja, kyss till. Men vilken tid skola vi fara då?»
  »Tvärt, på eviga momangen, så ingen ann tar bort skötplatsen för oss. Jag
  ska bara kuta hem å rusta lite mä proviant å kojkläder, så går ja ner te
  sjön å stenar på garna. Ta ett stadigt mål mat mä sej å gör sej klar å
  kom sen ner, så far vi.»
  »Right, old shellback. Jag skall komma i rödaste rappet.»
  »Dä va bra. Adjöss då på en stund.»
  »Adjö.»
  Till följd av den sena våren och sommaren hade krokskötsströmmingen
  vistats under land långt in i augusti månad och byamännen hade fiskat
  duktigt för att dels sälja färsk, dels salta ned till vinterbehov. Nu
  hade dock ej någon strömming funnits att få under flera veckors tid
  och man avvaktade därför med otålighet tidpunkten, då lekströmmingen
  skulle visa sig, och man skulle få göra riktiga »stortag» med skötarna.
  Visserligen var ålfisket i full gång och man hade jämt göra att sköta de
  tunga, svårhanterliga bragderna, som under »mörk måne» kunde giva goda
  fångster ända upp till en sextio à åttio stora havsålar på tio, tolv
  ryssjor under en morgons vittjning, men så pass mycket tid fick man taga
  sig från detta och andra arbeten, att man ibland kunde sträcka några
  nätrader på de grundklackar, där höstströmmingen gick och lekte under sin
  färd norr ifrån.
  I hast fick jag på mig sjökläderna och stövlarna, rullade ihop ett
  gammalt täcke och några filtar, vilka snördes in i en bärrem och var
  snart på väg ned till sjöbodarna med dessa saker i ena handen samt en
  korg med proviant i den andra. Aftonen var klar och vacker, solen var
  som bäst i färd med att sjunka på västerhimlen och den friska, nordliga
  bris, som stått under dagens lopp, hade nu mojnat betydligt, fast ett
  sakta brus ännu hördes från havet, där smådyningarna skvalpade mot
  strändernas rullstensblock och hällar samt skärens slipade, gråbruna
  sidor.
  Matts-Aron var redan nere, hade halat sin stora segelbåt långs med
  bryggan och rest masterna, samt var nu som bäst i färd med att stena på
  och nacka in sina bägge skötar, ett arbete, som jag tvärt högg in på, för
  att ej spilla tid.
  »Vore väl om brisen stog, så vi kunde komma ut te Nygrynna i rödaste
  rappe», sade han. »Sköta bör vara ute inna sola går ner, å di hadde nog
  vari lagda för länge sen, om Denis Wickman sänt bud förr. Men samma ä dä,
  vi hinner nog, å bästa skötplatsen får vi, för ja sir ingen åv dom andra
  karlarna ute. Dom tror nog inte att lekströmmingen ä i farten än, men få
  si då. — Ä han klar? Dä va bra. Ta då hit vakarna, som ligger där borta
  på ålsumpen, så reser vi.»
  I en handvändning var båten flott, seglen satta och vi på väg ut
  ur hamnen mot havet, som låg där så vackert i kvällsbelysningen
  och där stora ångare och seglare syntes på sin väg från eller till
  lastningsplats. Solen lyste på de barlastade båtarnas röda mönjebälten
  och breda nationsmärken på bogar och låringar, fiffade riktigt upp de
  gamla Östersjöhalarnas svarta träskrov, rigg, segel och rundhult och
  sände en lång, stark ljusflod i vårt kölvatten, som bubblade och porlade
  av farten. Båten höjde sin skarpa stäv för varje större våg, rände den
  så med kraft i den nästa, så skummet pärlade på bogvattnet och med lä
  reling nästan nere vid vattenytan lågo vi för babords halsar ut emot
  Sydostrodden, vars kullriga mittparti syntes över den flata, låga delen
  av Prästhalsen.
  »’Dä smylar härligan, dä här’, sa Råby klockare om psalmen», grinade
  Matts-Aron. »Han friskar nu ett tag i solnedgången å då mojnar han nog ur
  alldeles te natten, så vi behöver inte vara oroliga för bragderna, tänker
  jag.»
  Med god fart ströko vi förbi Killingen, Utterhällan och Borgen och
  voro efter en stunds segling uppe vid Sydostrodden. Båten lades upp i
  vind, seglen gjordes fast och masterna togos ned och sedan vi sackat
  något och gubben med hjälp av gamla märken och krysspejlingar fått reda
  på Nygryndan, började läggningen av skötarna, och innan solen med sin
  undre kant berörde storskogen i väster, voro redskapen ute och de stora
  trävakarna lågo gungande i vågorna, vilka liksom vinden allt mer och mer
  tycktes avtaga och lägga sig till ro.
  Vi togo oss därefter ånyo upp i lä under Sydostrodden, släppte draggen
  och gåvo båten tillräckligt ankartåg, varefter vi gjorde klart för
  kojning med seglen och de medförda grejorna. Ingen av oss kunde dock
  ännu tänka på någon sömn, utan sedan vi fått oss litet mat och kaffe och
  piporna kommit i gång, började vi språka om ett och annat under det att
  vi njöto av de växlande scenerna omkring oss, en härlig solnedgång i
  yttersta havsbandet.
  »Nåå, Matts-Aron», sade jag, då vi slutat tala om kriget, minor,
  grundstötningar och kaperier, »hur skall han ha det med Nils-Gustafs
  Lotten?»
  »Äh, dä vete rackarn.»
  »Vad! Skall han inte gifta sig med flickan?»
  »Joo, joo, dä tör nog hända dä, men dä brådskar väl inte, i vart fall
  inte i år mä di här dyra tiderna. En har ju knappt råd te leva ensam,
  vetja, mycke mindre föda två munnar.»
  »Ja, men Nils-Gustaf är ju inte barskrapad, så Lotten får väl en del med
  sig i boet.»
  »Ja, vet ja. Dä har gått klent för’n i år, för inget hö fick han stort på
  ängarna, för dä torka mest bort i juni, rågen hanses låg kullvräkt å blev
  skämd utå dä där välsignade åskregne, vi hadde förra månan, å samma sak
  blir dä väl mä potäterna, som han satte på lerjord, toker. Näij, ja tror
  vi pärrar lite, i vart fall te nästa år, å ho väntar nog, Lotten, för
  ho ä då inte så snarvacker å inte så ung heller, så karlfolke springer
  tokiga ätter na.»
  »Ja, ja. Akta sig bara, så hon inte skaffar sig en annan fästman och
  Matts-Aron får stå där med lång näsa.»
  »Å prat. Ho ä väl svensk, vetja, å ska väl inte bju te å hantera en, som
  di där djädrans utländska markatterna gör.»
  »Åhå! Har Matts-Aron varit fast för en sådan? Då gick det väl illa, om
  hon nu var utav rätta sorten.»
  »Ja dä va en söt ängel, ska han si.»
  »Va det en engelska?»
  »Näij, ho va franska, trolle, från en plats, di kallar Bordå.»
  »Och hon blev otrogen?»
  »Ja, ho hadde väl nån ann kan ja tro, nån fransos förståss, fast ho
  tyckte dä va bra te få presenter å tocke utå mej, när vi kom i hamn. Vi
  gick stadigt på Bordå ett helt års tid, sir han, å dä va mä en bark som
  hette Jolani, en riktig friseglare förresten.»
  »Hur blev ni okontanta då?»
  »Jo si näst sista gången, vi kom dit mä trälast från Norrland, va ja
  opp te na som vanlit på värdshuse, där ho tjäna, å ga na en del grejer,
  som ja köft i England, då vi va där ätter kol. Dä vart kalas åv på
  kvälln förståss å flera karlar å kvinnfolk kom dä te vårt bord, men någe
  rackartyg måtte dom ha slagi i mitt dricka, för ja somna som en stock,
  bäst dä va, å vakna inte förrän långt fram på mårronkröken ve att ja
  frös, å då ja kvickna ve ordentlit å såg mej om, låg ja på en bakgård å
  hadde bara en trasig särk å e lortig nattmössa på mej. Alltihop va ja
  hade på mej på kvällen va gånget, bå kläder å pengar å klocka å hela
  rasket. Han må tro folk grina åt mej, när ja kom luffandes ner te skuta
  på mårron. Tvi fasen. Ja tog Denis Wickman å ett par andra mä mej å gick
  opp kvällen ätter å skulle hålla rejs mä na, men då hadde ho flytta, sa
  di, å di visste inte vart. Men vi gjorde rent hus ändå vi, å krögarn
  stoppa Denis ner dubbel i e svinmatstunna ute på bakgårn. Dä va första å
  enda tage mä utländska kvinnfolk dä.»
  »Ja, gör han slag i saken å fria ordentligt te Lotten å gift sig med
  henne om ett år eller så, så får han en duktig hustru, Matts-Aron. Det är
  inte gott för mannen att gå allena.»
  »Nä, dä ä nog inte dä. En kärring ska en väl ha, inna en blir för gammal
  å besvärsam, så ja tror ja går å hälsar på Lotten om lördag kväll. Men
  — aaah — ja tror rakt ja blir sömnig. Dä kanske ä bäst te koja sej å
  sova en törn. Dä blir en lång arbetsdag i mårron, för ja har alla mina
  ryssjer te sköta om. Gunatt å sov gott, nu viker jag mej.»
  Kamraten rullade in sig i sina filtar på båtens botten och snart
  förkunnade hans lugna andetag, att han sov den trötte arbetarens tunga
  sömn. Det började nog att dra i mina ögonlock också, men som jag ville
  dröja en stund, innan jag följde Matts-Arons exempel, stoppade jag ånyo
  min utrökta snugga och satt på min toft i godan ro betraktande det
  mörknande havet. Ångare och seglare hade redan tänt sina lantärnor, här
  lyste ett rött, där ett grönt öga fram ur skymningen, topplantärnor och
  ljus ur ventiler glimmade och fyren borta i nord kastade sina starka
  blänkar över havet, vägledande de sjöfarande. Vinden hade nästan dött
  ut helt och hållet, sjöhävningen hade lagt sig allt mer och mer och ett
  sakta sorl hördes nu blott från skärets lovartsida, då den bortdöende
  dyningen skvalpade emot klippan.
  Himlen var fortfarande klar och ren, stjärnorna lyste stora och blanka
  och månskäran satt smal och blek på östhimlen. Måsarna hade tystnat med
  sitt skrän för länge sedan, proppmätta efter sin jakt på lekströmmingen,
  strandskator och rödbenssnäppor hade också gått till vila, men från
  kärrputorna på fastlandets nordöstra udde kunde jag ibland höra
  gräsändernas bräkande och snatter.
  Pipan var utrökt och John Blund i antågande. Filtar och täcken lades i
  ordning och på min hårda bädd somnade jag, ljuvligt vaggad till sömns av
  båtens mjuka rörelser och vyssad av det sakta suset från havet ...
   * * * * *
  »Hallå! Opp mä säj han sovtuta, dä ä ju stora, ljusa dan, vetja.»
  Det var Matts-Arons morgonhälsning, där han pigg och nyter satt upprätt
  på båtens botten och sträckte armarna, för att jaga sömnen ordentligt på
  flykten.
  I en blink var jag på benen, fick av mig kläderna och tog en långdykning
  från båtens reling.
  »Han ä stortokig rakt mä sitt bada», sade Matts-Aron, som redan slutat
  sin toalett, d. v. s. sköljt sig i ansiktet med en handfull vatten och