Den siste Atenaren - 25

  du ännu icke känner något annat ... jag har i dag återfunnit en son,
  vilken jag länge sörjde som förlorad.
  Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig
  ömhet, som lade tyglar på sig själv, emedan hon tvivlade på att finna
  gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt
  bröst; men Klemens gjorde sig lös och drog sig tillbaka med häpnad och
  tvivel uttryckta i sitt ansikte.
  Han riktade en frågande blick på sin fosterfader, och när denne teg,
  utbrast han:
  - Det är icke möjligt. Skulle denne man, som du lärt mig hata, vara
  min fader?
  - Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din börd, som hitintills
  varit mig själv en hemlighet, nu är uppdagad. Den stund, som du
  dagligen efterlängtat, är nu inne ... Förvåna dig icke, Krysanteus,
  över hans uppförande! Han var icke förberedd på denna upptäckt; du må
  således icke undra, att hans häpnad överväger hans glädje.
  - Nej, fortfor Klemens efter någon tystnad, jag tror det icke. Det är
  ännu icke bevisat, att denne man är min fader, och innan detta är
  fullkomligt ådagalagt, vill jag icke erkänna honom för att vara det.
  Han, som förföljer min tro och förnekar den gudomliga uppenbarelsen!
  - Klemens, sade biskopen, varje tvivel är undanröjt, att du i
  Krysanteus återfunnit honom, som gav dig livet. Men låt icke ditt mod
  nedslås av denna upptäckt! Omfamna honom och tacka Gud, som äntligen
  uppfyllt din varmaste önskan: den att lära känna dina föräldrar.
  - Nej, vad har jag att göra med denne man? Du hör, jag erkänner honom
  icke. Jag har aldrig önskat att lära känna min fader, ty du, Petros,
  är min rätte fader, den ende jag kan tänka mig. Det är efter min moder
  jag har längtat och icke efter honom.
  --Du måste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin första
  överraskning förgäter han det gudomliga budet, att en son skall hedra
  sin fader. Han har tid av nöden för att vänja sig vid tanken, att han
  är din son.
  - Petros, du får icke övergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till
  denne man, om han åberopar någon rättighet, som skulle skilja dig och
  mig från varandra. Jag är ett hittebarn, De föräldrar, som utsatte mig
  till att lida hungersdöden, hava icke längre anspråk på mig. Jag
  förnekar dem.
  - Dock, inföll han, min moder skulle jag vilja återse. Jag vill säga
  henne, att jag lever, och fråga henne, varför hon förskjutit mig.
  - Din moder, sade Krysanteus, är död. Hon dog, när du låg i vaggan.
  - O, min Gud, vad säger du? Bedrager du mig icke?
  - Du vill fråga, varför hon förskjutit dig. Hon tryckte dig i
  dödsstunden till sitt bröst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i
  hennes armar. Hennes sista bön var för din välgång. Dock, nog härom
  för denna gång. Din ädla moders minne skall en gång stå rent och
  strålande för dina ögon. Det är nu till dig, Petros, jag vill vända
  mig med en fråga. Varför har du i din fosterson inplantat, att han är
  ett hittebarn, utsatt av grymma föräldrar åt hungersdöden? Tarvades
  denna lögn för att lära honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta
  emot ditt bättre vetande, enär du förmodade eller kanske med visshet
  kände, att din fosterson var stulen ifrån sina föräldrar?
  - Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett
  hittebarn.
  - Minnes du den.atenske slavens namn?
  - Nej.
  - Jag skall då söka påminna dig därom. Vad var ditt eget namn, innan
  du kallade dig Petros?
  Biskopen bleknade märkbart vid denna fråga.
  Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar:
  - Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra
  förhållanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat påminna mig om
  en person, som jag minst av allt skulle väntat att återfinna här i
  Aten. Likheten är väl icke stor, ty sjutton år kunna förändra mycket,
  och biskopskåpan var för icke längesedan mäktig att förvandla slavens
  skygga blick till en övermodig härskares. Det är i dag icke första
  gången du bär den grova arbetsdräkten, Petros. I den är du mer lik dig
  själv, sådan du var i din ungdom. I dag äro ock mina ögon något
  skarpare, och jag tror mig icke göra ett misstag, när jag påstår, att
  du, homoiusianernas biskop, är min förrymde slav Simmias.
  - Vilken förmodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan
  givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag är född i
  Efesos av fria, ehuru fattiga föräldrar?
  - Det är möjligt, att jag misstager mig. Men det är också möjligt,
  att du ljuger. Jag skall sända en pålitlig person till Efesos för att
  utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, någonsin
  funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav,
  liksom han själv, förrycktes av religionssvärmeri och en ursinnig
  böjelse för min maka och flydde med sin son, när jag ämnade inspärra
  honom på dårhuset. Lever denne din far ännu?
  - Min arkont, jag kan icke svara på en sådan fråga. Din gissning är
  ogrundad. Hon ingiver mig på en gång harm och löje.
  - Ditt löje skall dämpas, när du häktas som förrymd slav och
  barntjuv.
  - Du skall icke våga en sådan anklagelse.
  - Ur denna villfarelse skall du ännu i dag tagas.
  - Det är sant, du, som är kejsarens gunstling, kan våga allt,
  isynnerhet mot en bekännare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag
  väpnar mig med min oskuld och skall inför domaren slå dig med blygsel
  över din otacksamhet. Det är på detta sätt du vill belöna mig för den
  omvårdnad jag ägnat din son.
  - Oförskämde, utbrast Krysanteus, det är denna omvårdnad, som skall
  kosta ditt huvud. Du har stulit honom från hans fader, lärt honom hata
  denne, skändat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig
  svärmare. Är det detta, som förtjänar min tacksamhet? Simmias, jag har
  igenkänt dig. Från detta ögonblick gör jag min rätt över dig gällande.
  Du är min slav. Jag för dig härifrån till fängelset för förlupna
  slavar, och från fängelset inför domstolen.
  - Jag ber, att du betänker dig, innan du låter fängsla en romersk
  medborgare. Vore jag än den Simmias, om vilken du talar, så låter det
  likväl icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du återfunnit din son,
  och trösta dig härmed över förlusten av en slav. Simmias skall du
  aldrig återfinna, även om du verkställer din hotelse. Förövrigt är jag
  redo att följa dig till fängelset eller vart du vill föra mig. Du är
  envåldshärskare i Aten, och motstånd mot din vilja tjänar till intet.
  Men följderna av din obetänkta handling skola återfalla på ditt eget
  huvud. Bevekelsegrunden är mig fullkomligt klar. Jag är kristian och
  biskop: detta är nog för att vara brottslig i dina ögon. Du vill ej
  låta gå ett tillfälle ur händerna att kasta en svart skugga på en
  sådan mans levnadsbana, ty om även anklagelsen är obevislig, skall hon
  dock, som du hoppas, fästa en fläck på hans namn, en fläck, varpå
  förtalet kan peka och säga: se sådana äro den nya trons förkämpar och
  kristianernas herdar. Och än mer, du vill i min Klemens' ögon nedsätta
  mig till en usling, emedan du förbittras över att hans hjärta tillhör
  mig och är främmande för dig själv. Jag vedergäller detta därmed, att
  jag säger dig, Klemens, att denne man är din naturlige fader, och att
  du bör vörda och lyda honom som sådan--lyda honom i allt, som icke
  strider emot Guds bud. Jag överlämnar dig i hans händer, viss, att
  fastän vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken förgäta
  den Gud, som jag lärt dig känna, eller den fosterfader, vars glädje du
  hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, så vet
  jag, att slaven i dina ögon icke är en föraktlig varelse, utan en
  människa, frigjord i Kristus; och kan han övertyga dig, att jag stulit
  dig från din fader, så minns, att det skett för att rädda din själ och
  föra dig till en bättre fader himmelen.
  Petros omfamnade den förvirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus:
  - Om du ännu icke besinnat dig, utan vill verkställa ditt uppsåt, så
  är jag nu färdig att följa dig. Jag hade visserligen åtskilliga
  ärenden att ordna, innan jag trädde inom fängelsedörren, men jag vill
  icke besvära dig med en bön om uppskov, som du förmodligen icke skulle
  bevilja.
  - Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja henne.
  Jag fruktar på goda grunder, att ditt samvete icke är så rent och din
  själ icke alldeles så lugn, som du vill låta påskina. Det kunde hända,
  att du sökte rädda dig med flykten. Väl ur min åsyn, skulle det varda
  svårt för kejsarens hela makt att uppspåra dig. Jag är mån om en
  undersökning, som sprider ljus över de minsta enskildheterna av ditt
  förflutna liv. Endast därigenom kan jag vinna en fullständig visshet,
  att jag ej gör ett misstag, då jag lagligen erkänner denne yngling för
  min son. Tvivel därom hava åter börjat vakna inom mig. Blodets
  frändskap skulle väl annars givit sig tillkänna i någon droppe av hans
  hjärta, när jag kallade honom min återfunne son. Undersökningen skall
  även bära en annan frukt--skall för kejsarens ögon avslöja den
  ohyggliga sedelära, som I kristianer predikan och vars grundsatser I
  tillämpen. Fördragsamheten med eder tro må icke sträcka sig till denna
  eder sedelära. Sammanhänger er tro oskiljaktigt med henne, så måste de
  båda utrotas. Människor, som predika barnarov, andligt självmord,
  förakt för medborgerliga plikter och död över alla, som icke svärja på
  deras egen narraktiga metafysik, må icke tålas mer än andra slags
  tjuvar och mördare. Vad särskilt dig vidkommer, så är det ännu icke
  utrett, vilken andel du haft i de blodiga förföljelser, som vid tiden
  för Konstantius' död rasade i vår stad och kostade tusentals människor
  livet. Min övertygelse är, att du var deras anstiftare, och att allt
  det blod, som då utgöts, kommer på ditt huvud. Även detta är en sak,
  som förtjänar utredas. Det var ett förhastat löfte, då kejsaren lovade
  glömska av det förflutna åt dessa kristianska illgärningsmän, som
  härjat öster- och västerlandets städer med mord och brand. Han bör
  åtminstone tillse, att de för framtiden göras oskadliga. Följ mig nu!
  
  
  NIONDE KAPITLET.
  Anden och Köttet.
  
  Klemens ledsagade Petros, när denne fördes till fängelset, och lämnade
  honom först efter en varm omfamning och de livligaste försäkringar om
  sin tillgivenhet.
  Därefter följde han sin fader till sitt nya hem. Under vägen iakttogo
  båda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det låg smärta och
  vemod i den blick, varmed han betraktade sin återfunne Filippos, som
  stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida.
  Först sedan de anlänt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus
  tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade
  Klemens' ansikte och en öm känsla började röra sig i hans barm. Han
  besvarade med mycken häftighet hennes systerliga kärleksbetygelser;
  han betraktade med förtjusning hennes rena och ädla anletsdrag och
  lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glädje över att hava
  återfunnit honom.
  Krysanteus lämnade de båda syskonen att tillbringa aftonen med
  varandra. Hermione förde Klemens till hans moder Elpenikes bild.
  Åsynen av denna framkallade hans tårar. Hon visade honom hans vagga
  och de leksaker, som tillhört honom i hans barndom, och vilka man hade
  förvarat som kära minnen. Hon berättade för Klemens, huru djupt hans
  fader sörjt hans förlust, huru de undrat och fruktat hans okända öden,
  och huru de äntligen kommit på hans spår. Hennes berättelser avbrötos
  endast av ömhetsbetygelser, då hon i övermåttet av sin glädje förnyade
  gånger omfamnade honom, smekte honom och skådade honom djupt i ögonen.
  Allt detta smälte skorpan kring Klemens' hjärta, och när han om
  kvällen återsåg sin fader, skyndade han i dennes armar.
  Krysanteus hoppades, att den känsla av blodsbandet, som sålunda vaknat
  i hans bröst, skulle genom den kärlek, som visades honom, stärkas och
  varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens påminde sig
  åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg
  och medhjälpare, ja, än mer--hans lärare och den som förmått honom
  till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens
  fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya
  hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet
  måste påminna honom därom. Krysanteus och Hermione sågo, att dessa
  omständigheter samverkade till att fördystra honom och göra honom
  otillgänglig. Krysanteus ställde fördenskull en särskild del av huset
  till hans förfogande, lät smycka det med alster av kristlig konst,
  skaffade honom homoiusianska tjänare och försåg honom med en liten
  boksamling av kristna författare.
  I Teodoros, som ofta besökte Krysanteus' hus, hoppades denne äga en
  vän, vars umgänge skulle på en gång vara Klemens angenämt och
  hälsosamt. Men varje försök av Teodoros att närma sig den unge
  föreläsaren och vinna hans förtroende strandade. Klemens misstänkte i
  honom en förledare, som iklätt sig skepnaden av en ljusets ängel, och
  visste honom bestämt vara en kättare, och därtill en kättare,
  farligare än någon annan, ty han förnekade kyrkan som hierarkisk
  inrättning, förnekade den Helige Ande som en magisk, i
  handpåläggningen verksam kraft, förnekade prästerskapet som ett
  särkilt medlarestånd och hade på senare tider i Aten och dess
  omgivning vunnit en mängd anhängare för sin farliga lära, vilka samlat
  sig omkring honom och bildat en församling.
  Det enda tvång, som Krysanteus ville pålägga Klemens, var det att icke
  pläga vidare umgänge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma
  denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig
  kärlek och ovillkorlig lydnad.
  Klemens besökte ofta biskopen i fängelset. Krysanteus kände det
  olycksdigra inflytande, som denne utövade på hans son, utan att likväl
  ana det hela dess vidd. Han befallde, att fängelsedörren icke vidare
  finge öppnas för ynglingen, och hoppades därigenom hava avbrutit
  förbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt
  hinder för Klemens att möta sin fosterfader. Han smög nästan varje
  natt till fånghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom,
  biktade för honom och emottog hans välsignelse. Petros uppmanade
  Klemens att så ofta som möjligt förnya dessa besök, emedan de voro
  honom en borgen, att fostersonens hjärta bevarat sig rent från den
  farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros förklarade, att han med
  undergivenhet bar sin fångenskap, och att den enda oro, som plågade
  honom, gällde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av
  faderlig och systerlig kärlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom
  och en kättersk vältalighet omgåve denne. Denna oro, försäkrade han,
  var förskräcklig och kunde endast stillas genom Klemens själv. Han
  besvor föreläsaren att noga hava akt på sina tankar och känslor. Genom
  de ringaste medgivanden åt lockelserna vore han förlorad, ty hade de
  väl fått insteg i hans själ, skulle de snart helt och hållet råda där:
  det vore ju svårt att övervinna en belägrande fiende, sedan muren och
  portarne, som skulle utestänga honom, fallit i hans händer. Klemens
  lämnade sällan sin andlige fader utan en påminnelse om de orden: »den
  som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd.» Också
  drog han sig så mycket som möjligt tillbaka inom sig själv, visade sig
  sällan för sin fader och syster, emottog endast besök av Eufemios och
  andra medbröder i ämbetet, umgicks med sina böcker och sina fantasier,
  avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvällarne, innan
  han smög till Petros, i Eusebias budoar för att med henne bedja,
  svärma och kyssas. Om han förut saknat någon anledning till
  självprövning och undersökning av den känsla, som han hyste för den
  sköna romarinnan, så var han nu fullkomligt invaggad i säkerhet, sedan
  han under en bikt för Petros omtalat sitt förhållande till henne och
  denne gillat det, emedan det var ett band mer på hans sinne och ett
  föremål, som tog i anspråk den ömhet, som han möjligen annars skulle
  riktat på sina fränder.
  De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om
  sin föregående levnad lät anställa i Efesos och Antiokia, fördröjde
  den undersökning, som väntade fången inför domstolen. Krysanteus
  hoppades, att sedan Simmias var avslöjad, skulle Klemens' vördnad och
  undergivenhet för denna människa upphöra och bytas i avsky. Men Petros
  förekom honom med en frivillig bekännelse, som han gjorde för Klemens,
  när denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans fängelse. Han
  berättade för Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus
  misstänkte honom vara, skildrade de svåra strider han haft att utstå,
  då han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, övergick
  till kristendomen; skildrade vidare den glädje han kände, sedan hans
  beslut var stadgat och hans själ härdad mot det hån och den ovilja,
  som detta steg ådragit honom av hans herre, liksom av hans medtjänare;
  den iver, varmed han på sina från arbetet lediga stunder ägnade sig åt
  de heliga skrifternas läsning, och den lycksalighet, som med det nya
  ljuset genomstrålade hans själ och uppfyllde honom av medlidande för
  alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens
  föddes. När Klemens var årsgammal och vid sin moders eller sköterskas
  hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fängslad av ett
  för så späda barn ovanligt uttryck i hans sköna ansikte. Det låg något
  himmelskt i hans ögon, och han förekom Petros som en ängel. Dess
  odrägligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppväxa i
  hednisk villfarelse och förakt för honom, som är barnens himmelske
  vän. Petros kämpade ett helt år mot tanken att fly med den lille
  Filippos ur det hedniska huset för att sålunda rädda hans själ och
  återgiva lammet åt den rätte herden. Han hade under denna tid gått
  sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore rätt inför Gud eller icke.
  Men orden: »låten barnen komma till mig» hade natt och dag genljudit i
  hans själ och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan hänt,
  det visste Klemens. Petros hade länge irrat omkring, under oupphörliga
  faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga ämbetsmännen,
  som efterjagade honom överallt. Hans fader hade följt honom under
  flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och
  ett icke mindre underverk, i trots av de ömmaste omsorger, att Klemens
  så späd kunnat uthärda de lidanden, som de båda flyktingarne icke
  förmådde avvända från honom när de som oftast ledo brist på det
  nödvändiga.
  Allt detta berättade Petros så vältaligt och rörande, att Klemens, när
  Petros uppmanade honom att döma över hans handlingssätt, långt ifrån
  att ogilla det eller känna avsky för sin rövare, tryckte hans genom
  gallret utsträckta hand till sina läppar, kallade honom sin störste
  välgörare och förklarade honom sin eviga tacksamhet. Förhållandet
  mellan Petros och Klemens var ömmare, bandet, som förenade dem,
  starkare tillknutet än någonsin.
  Inom den homoiusianska menigheten väckte Petros' fängslande vild
  förbittring, som endast väntade på tillfälle att giva sig luft.
  Eufemios, den äldste presbytern, skötte under tiden hans ämbete och
  infann sig dagligen i fängelset för att inlämna sina redogörelser och
  emottaga sin förmans befallningar. Den svartlockige presbyterns
  hållning var ödmjukare än någonsin, då han stod inför sin biskop, och
  för det goda han kunde uträtta var han anspråkslös nog att giva denne
  äran. På lediga stunder sysselsatte han sig ännu alltid med
  punkteringskonsten.
  Genom denna ville han utleta, huru länge Julianus skulle leva; om den
  kejsare, som komme på tronen efter honom, vore homousian eller
  homoiusian; om Petros i den rättegång, som väntade honom, skulle
  frikännas eller fällas, vilket senare vore detsamma som att dömas till
  döden; om Petros, i händelse av frikännelse, skulle varda biskop i
  Rom, patriark i Konstantinopel, eller på annat sätt bortryckas från
  sin hjord i Aten; när detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans
  efterträdare, Eufemios eller någon annan--alltsammans frågor, som
  dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar.
  En bland Eufemios' skyldigheter som äldste presbyter var att hålla
  sina yngre ämbetsbröder till studier och vaka över dessas kristliga
  och renläriga art. Nu hade Eufemios gjort det rön, att man svårligen
  kan inhämta en boks innehåll grundligare, än när man åtskilliga gånger
  avskriver densamma. Han plägade därför till föreläsarne, besvärjarne
  och de övriga unga prästerna lämna till avskrivning dels de mångahanda
  evangelierna, såväl de allmänt erkända som de andra, dels sådana nyare
  skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar väckt större
  uppseende och fördenskull kunde påräkna lätt avsättning. Med de
  sålunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios för egen räkning en
  inbringande handel.
  Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som
  kallades »Ensamhetens faror», och vars författare var eller uppgav sig
  vara en munk, som vistats många år i den egyptiska öknen för att
  fjärran från världens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med
  betraktelser och själens rening. Men under denna tid kom han till en
  dyrköpt kunskap därom, att man förgäves flyr till ödemarkens tomhet,
  när man dit medför sitt hjärta och sin inbillningskraft. I dem
  förborgar sig en värld, farligare än den, från vilken man dragit sig
  tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna äger, men mäktigare
  och oemotståndligare, emedan de här äro liksom eteriserade, befriade
  från den grövre materie, i förening med vilken de visa sig i den yttre
  världen. Ifrån att vara tillfälliga uppenbarelser, som i livets flod
  och i den friska verksamheten giva rum för andra, gripa de i
  ensamheten hela själen och göra sinnligheten till envåldshärskaren och
  demiurgen, som inblåser sitt liv i varje tanke och känsla. Till dessa
  inre fiender komma yttre, för vilka de öppna portarne. Författaren
  påminde om skriftens ord, att djävlarne, när de utdrivas ur de
  besatte, uppsöka torra och öde platser, där de dväljas under avvaktan
  på nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle förstås ej endast
  bokstavligen, utan även bildligt, så att dessa torra och öde platser
  vore icke blott ödemarkerna i den yttre världen, utan även de genom
  ensamheten självskapade i människosjälen. Ensamheten är människans
  vän, tröstare och upplysare, så länge hon icke missbrukar och tröttar
  vännen genom enträgenhet, ty då blir samma ensamhet vår farligaste
  fiende. Sedan författaren genom egen erfarenhet övertygats om denna
  sanning, men ännu tvekade att lämna det av så många heliga män
  lovordade ökenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, där
  andra eremiter slagit sig ned. Hans närmaste granne var en kvinnlig
  anakoret. Han beslöt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt
  umgänge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgångar
  och krossad av ett efter många förvillelser vaknat syndmedvetande,
  hade dragit sig undan världen. Han skildrade nu sitt förhållande till
  henne för att visa, huru själafienden insmyger sig i känslor, där man
  minst av allt anar hans närvaro, huru han kläder sig i medlidandets
  och syskonkärlekens dräkt, hur han strör jordiskt stoft på själva
  bönens vingar och blandar sitt gift i andaktens ädlaste vin. Det
  dröjde likväl länge, innan författaren hade kommit till inseende
  härav. Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och
  stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga
  ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans
  enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till
  världens vimlande liv. Och långt ifrån att förlora sig själv, hade han
  nu kommit till den kunskap, att själen endast behåller sin hälsa i ett
  verksamt liv, som parar de religiösa plikterna med plikterna mot
  människor och samhälle.
  Denna bok, som bland de kristne väckt mycken uppmärksamhet, men funnit
  vida mer klander än lovord, lämnade Eufemios en dag till Klemens att
  avskriva, sedan de båda hade lyckligt slutat avskriften av S: t
  Johannes' uppenbarelse.
  Eufemios tillade, att boken innehölle många nyttiga lärdomar, men att
  Klemens skulle taga sig till vara för att gilla den slutsats, till
  vilken hennes författare kommit. Denna slutsats ägde endast giltighet
  för honom själv och hans likar, men icke för alla, och allra minst för
  dem, vilkas böner till Gud om ett nytt hjärta blivit hörda och
  uppfyllda.
  Med den märkvärdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem
  och, väl ensam i sin kammare, öppnade han henne och fördjupade sig i
  läsning.
  Med flyktigt öga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel,
  vari författaren omtalade sitt möte och sitt umgänge med den kvinnliga
  anakoreten.
  Här mötte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som
  fängslade hans öga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av
  varje mening.
  Klemens hade hoppats att ännu samma dag hava genomläst det lilla
  arbetet för att, efter vunnen kännedom om innehållet, redan följande
  dag börja avskrivningen.
  Nu förflöt aftonen och natten ända till morgongryningen under fortsatt
  läsning och eftersinnande av det lästa, och Klemens hade ännu icke
  hunnit slutet av boken. Han genomläste gång efter annan det
  ifrågavarande kapitlet. Vad som föregick detta var för honom
  betydelselöst, och vad som efterföljde det retade ej mer hans
  vetgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga överraskning den
  mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan
  och de båda anakoreternas å den andra. Vad de senare upplevat med
  varandra, det hade även Klemens med Eusebia, dels redan i
  verkligheten, dels och ännu mer i de bilder, som de skapat av sitt
  tilltänkta ökenliv. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma
  tårar över syndaeländet och gemensamma fröjder över den tillbjudna
  nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till
  kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills
  icke erfarna och sålunda utan tvivel flutna ur syskonkärlekens och den
  gemensamma andaktens rena källa--allt detta liknade till sina minsta
  drag vad Klemens själv upplevat. Klemens läste denna framställning med
  största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd,
  att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting
  för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna
  område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra
  eller varna och lät icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar
  prägeln av samma genom bristande självkännedom framkallade säkerhet, i
  vilken han den tiden var invaggad.
  Men huru häpnade icke Klemens, när författaren började ett nytt stycke
  med ett plötsligt uppdagande därav, att det tillstånd han ditintills
  skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lögnaren från begynnelsen,
  att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av
  den listige fienden upputsat med färger, som för det gäckade ögat
  härmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin
  vedervärdighet bakom änglamasker. Hade denna upptäckt redan i
  berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat
  igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande
  drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var
  likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna
  bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det
  honom nu att se de skäl, med vilka författaren rättfärdigade sin
  stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade
  sina skäl på ett klart och övertygande sätt. Han sönderlade de olika
  erfarenheterna ur sitt känsloliv och framvisade överallt en
  bottenfällning av sinnlighetens slagg. Han förfor därunder lika lugnt
  som skonslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i
  sig själv och där, så vitt sig göra låter, genomskådat den allmänna
  människonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke
  ville lämna sig själv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar
  av den strålande klädning, som den självbedragne draperar kring sin
  nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djärvhet, som utan
  tvivel lände hans egen bok till men hos läsaren, ty han vågade sluta
  henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll,