Den siste Atenaren - 09

  fjädrar naturen slösat sina bjärtaste färger. Marken eller rättare
  golvet--ty dessa gårdar voro under årets flesta månader boningsrum
  med himmelen till tak--var rutformigt lagt med svarta och vitgula
  stenar, utom i mitten, där springbrunnen, omgiven av en gräsmatta,
  fällde sina strålar i en marmorbassäng bland lekande flockar av
  kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi
  Krysanteus' dotter, Hermione, och några hennes väninnor.
  Aftonen är vacker. Himmelen välver hög och skyfri över denna täcka,
  från stadsbullret avskilda vrå, där blommor dofta och fågelsång
  blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner ännu på den östra
  pelarraden och vattenkonstens högsta krökning: värmen är sådan, att
  svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man åtrår den
  fulla skugga, som den västra pelargången bjuder. Ett bord med de lätta
  läckerheter, på vilka grekiska kökskonsten var så uppfinningsrik, och
  några långa divanlika soffor, med bolstrar överdragna av ett
  mörkgrönt, sammetslikt, silverbroderat tyg, äro ställda mellan
  blomstervaserna nära bassängen. Här vila de unga kvinnorna under glatt
  och förtroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika
  kammarflicka, svävar mellan blommorna och vattnar dem från en urna,
  som hon alltemellanåt fyller under springbrunnens strålar.
  Den rena himmelen, den ädla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den
  spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av
  unga kvinnor, klädda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla
  dräkter, som någonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en
  tavla av klara linjer, lugn skönhet, ideal poesi, egen för antiken.
  Den gammalhelleniska dräkten hade ånyo kommit i bruk bland de
  förnämare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kärare än någonsin,
  som vanligt i tider, då en lössläppt oförsonlig kamp emellan olika
  världsåskådningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av
  varandra. Hermione var klädd i en snövit kiton av egyptiskt sindon,
  fäst med en agraff över vänstra skuldran och försedd med långa
  överstycken, som från halsen nedföllo över barmen och ryggen och
  nästan dolde det ljusblå, guldstickade bälte, som hopdrog kitonen
  kring midjan, varifrån han fotsid, i rika naturliga veck nedföll över
  de sandalprydda fötterna. Ärmarna på denna klädning voro mycket vida,
  från axlarna uppskurna och glest sammanhållna med små guldspännen, så
  att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de ädelt
  formade armarne med deras marmorfasta, bländande, i blekt rosenrött
  skiftande hull vart synlig. För ökad bekvämlighet vid iklädandet var
  kitonen uppskuren även under vänstra ärmen ned till midjan, men här
  fäst med en tät rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den
  nedersta fållen och höjde intrycket av veckens plastiska fall.
  Hermiones rika, mörkbruna hår var icke benat, utan naturligt ordnat,
  som på ett lockigt gossehuvud, och sammanhållet av ett enkelt,
  diademlikt band, men delade sig under detta mitt över pannan i långa
  våglinjer, som nalkades de fint penslade ögonbrynen och slutade med
  små skruvformiga lockar, medan håret baktill nedföll i ett svall av
  långa, glänsande böljor över hals och skuldror.
  Av de övriga närvarande damerna voro de två klädda som Hermione, men
  buro över den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var
  saffran-, hos den andra ametistfärgad.
  Den tredje var en vacker brunett i romersk klädsel: den unga Julia,
  maka till Krysanteus' vän, jovianske gardestribunen Ammianus
  Marcellinus, som gjort sitt namn odödligt genom en värdefull historia
  över sin tid.
  Julia var född i Galliens huvudstad Parisii, vars namn då ännu icke
  hade så världshistorisk klang som nu. Hon hade vistats där, ännu sedan
  den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspråkslösa hov. Hon
  kunde förtälja och gjorde det gärna om den isande förskräckelse, som
  de allemanniska barbarernas anstormande hade väckt i Gallien; om det
  allmänna jublet över landets räddning genom Julianus' hjältemod, om
  den välmåga, trevnad och trygd, som nu under hans rättvisa, kraftiga
  och välvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss så lidande, utarmade
  landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus,
  och denna beundran var emellan henne och Hermione den första väckelsen
  till en vänskap, som vart innerligare, ju mer de lärde känna varandra,
  och ytterligare stärktes av gemensam vördnad för den gamla tron,
  gemensam kärlek till visdom och skönhet.
  Ismene och Berenike voro infödda atenskor och Hermiones barndomsvänner,
  ännu, liksom hon, fria från Hymens band--Berenike en mörklockig
  flicka med själfulla drag och lugn värdighet i sina later, Ismene en
  blond, leende och självsvåldig sextonåring, vars ansikte var den
  klaraste spegel för en glättig, känslig och av nycker styrd
  innesstämning, och vars hållning och åtbörder förenade med mycken
  livlighet mycken täckhet och oskyldig håg att behaga.
  - Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frågade Ismene, i det
  hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter upp i den svällande
  soffan, mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade. Har du hört
  henne förr?
  - Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel, men oförgätligt vacker.
  Jag sluter därav, att hon är mycket gammal.
  - Du dömer riktigt, sade Hermione, hon är ett skott ur Simonides'
  vinstock.
  - Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, inföll Ismene,
  så skulle man utskrattat mig för att jag kunde tycka om en så urmodig
  visa. Ser du, i min mormors mormors tid, då hade världen smak! Då buro
  damerna en hårklädsel hög som Vindarnes torn, och männen muscher, som
  gjorde dem alldeles oemotståndliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att
  en fjäril sitter i den där blomman? Tror du, att en blomma törstar, så
  länge hon kysses av en så vacker liten beundrare? Vänta, tills han
  flugit! Han flyger snart, ty fjärilar äro ombytliga och trolösa,
  Alkmene, men att dränka dem fördenskull vore alla fall ett för hårt
  straff. Det är deras natur att vara trolösa ... begriper du icke det,
  enfaldiga flicka?
  - Julia, sade Hermione, nu är ordningen hos dig att föreläsa det nya
  stycke, som du översatt till vårt språk, av din romerske Ovidius.
  Sången om Pyramus och Tisbe var så vacker, att vi längta att höra mer
  av samme skald....
  - Och dina verser äro så felfria och lediga, som om helleniskan vore
  ditt modersmål, inföll Berenike.
  - Jag ville endast övertyga er, sade Julia, att vi romare icke
  alldeles gagnlöst gått i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom
  härma er rätt väl. Se här, fortfor Julia och lämnade Hermione en liten
  sirlig handskrift, här är mitt försök. Denna gång rör sången den
  stackars Narkissos. Du skall uppläsa den, Hermione; jag vågar det icke
  själv, ty då jag sist uppläste sången om Pyramus och Tisbe, hände ju,
  att Ismene, just då hennes ögon tårades över de olyckliga älskandes
  öde, slog till ett skratt, när jag med romersk brytning uttalade ett
  av era svåra helleniska ord.
  - Ack, goda Julia, förlåt mig, men det ljöd så löjligt, sade Ismene
  och började ånyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta
  tillfälle. Motsatsen hade varit så lustig mellan skaldestyckets
  rörande innehåll och Julias själfulla föredrag samt det felaktigt
  uttalade ordet.
  - Den egenkäre Narkissos! fortfor Ismene. Denna gång skall jag varken
  skratta eller gråta. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er
  konst kunna avlocka mig tårar över en narr, som vart kär i sig själv.
  - Säg icke så, sade Berenike, det var ju en förvillelse, varmed Eros
  straffade honom för hans hårdhet mot den stackars Eko. Men vem kan
  älska den, som man icke kan älska? Alla olyckliga förtjäna medlidande,
  antingen de själva vållat sitt öde eller icke. Ja, jag tror, att de
  förre äro olyckligare och fördenskull förtjänta av än större
  deltagande.
  - Du har rätt, goda Berenike ... men gråta över Narkissos, se det gör
  jag aldrig, sade Ismene, fläktande med sin solfjäder.
  - Måhända, sade Julia, ligger även i denna myt en djupare mening än
  den att endast framställa egenkärleken. Döm icke Narkissos alltför
  hastigt, Ismene!
  - Kanske finner han i Hermione en vältalig sakförare, inföll
  Berenike. Jag är mycket nyfiken att höra din förklaring över denna
  myt, min Hermione. När du tolkar våra sagor, äro de mig icke allenast
  sköna, utan heliga.
  - Ack, mina tolkningar äro endast försök, svarade Hermione, som
  framkallas av min övertygelse, att dessa sagor äro skrudar kring höga
  sanningar, på samma sätt som våra gudabilder försinnliga den osynlige
  guden och hans krafter. Dessa bilder äro icke endast trä och sten.
  Myten om Eros och Psyke är icke en vanlig kärlekshistoria. Det är mig
  omöjligt att läsa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta
  sanningar. De genomskimra dem, som pärlan skimrar från bottnen av en
  källa, som själen genomskimrar människogestalten.
  - Men, sade Ismene, är det icke skalderna, som diktat dessa vackra
  saker för sig och andra?
  - Detsamma säga kristianerna, anmärkte Julia.
  - Kristianerna? utbrast Ismene, fläktande åter med sin solfjäder.
  - De säga det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de äro
  hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat
  deras skrifter, berättar mig, att de själva icke tveka att tillgripa
  samma symboliska uppfattningssätt som vi, när de vilja bringa de gamla
  judiska sägner, som de tillägnat sig, i sammanhang med sin lära. De se
  symboler, som skulle hava avseende på dem, i hebréernas uttåg från
  Egypten, i en kopparorm, som hebréerna uppsatte på ett kors i öknen, i
  daggdroppar, som föllo på ett fårskinn, som en hebreisk krigare för
  något ändamål hade utbrett på marken, ja även i en sång, som en judisk
  konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden är den, att
  kristianernas tolkningssätt är mycket godtyckligare än våra filosofers
  och Hermiones, och att de judiska sägnerna alls icke bära någon
  symbolisk prägel, såsom våra, utan vilja vara rena historiska
  berättelser.
  - Men även kristianernas tolkningssätt kan vara giltigt, sade
  Hermione, ty jag föreställer mig, att de gudomliga sanningarna
  symbolisera sig i historiska händelser, likasom i skaldernas
  ingivelser. Du, Ismene, frågade nyss, om det ej är skalderna, som
  diktat våra myter för att roa sig och andra....
  - Ja, jag gjorde det--och nu skall du förklara mig den saken,
  Hermione.
  - Jag tror, att många av våra skalder haft ett högre syftemål än att
  roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna äro äldre än de,
  och att de endast givit dem klarare linjer, livligare färger. Men även
  när skalden skrivit endast för att roa, endast med avseende på
  skönheten, icke på sanningen, utesluter detta icke möjligheten, att
  sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de
  former han skapat, såsom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod.
  Skalden förhåller sig då till sitt verk som en moder till det barn,
  hon givit livet. Modern är barnets upphov, men det är icke hon som
  bildat tankelagarne för dess själ; hon är omedveten om dess anlag,
  känner icke arten av den ande, som lever i den späde. Ja, jag tror,
  att det är omöjligt att bilda något skönt, utan att däruti
  ovillkorligt döljer sig som kärne något sant, varav det sköna är
  återskenet. Den sanne konstnärens hand föres ej av honom, utan av en
  högre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, är en lag
  i den gudomliga naturen. Därom påmindes jag i går genom en berättelse
  av min faders vän, matematikern Diofantos....
  - Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? inföll Ismene.
  - Ja, han.
  - Det lär vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De säga, att han
  räknar ut, huru solen, månen och stjärnorna skola gå, och att icke ens
  den minsta lilla stjärna kan smyga sig till att gå på annat sätt, än
  den där flintskallige gubben föreskriver henne. Han lär vara en
  ordentlig tyrann mot stjärnorna.
  - Vad sade Diofantos? frågade Julia och Berenike.
  - Han omtalade, att han mätt kapitälvolutans snäcklinjer på templet
  vid Ilissos. Denna voluta är av sin konstnär tecknad på fri hand utan
  annat mönster än det hans inbillningskraft skapat. Nåväl, hon liknar
  ända till fullkomlighet den skönaste av alla havssnäckor, som man
  funnit vid kuster fjärran från våra. Samma svängning av kroklinjen,
  samma avstånd mellan svängarna. Diofantos, som använder sin räknekonst
  både på himmelens och havsdjupets under, berättade, att alla snäckhus
  äro bildade efter två olika matematiska lagar, av vilka den ena danar
  för människoögat vackrare linjer än den andra. Han förtalde om samma
  sak mycket annat, som ökar dess märkvärdighet, men som jag ej
  fullständigt uppfattade, emedan det var så matematiskt ... Men nu,
  fortfor Hermione, är det tid att komma till Julias översättning av
  Ovidius.
  Medan Hermione på okonstlat och intagande sätt uppläste myten om
  Narkissos i Ovidius' skaldeverk »Förvandlingarna», hade den främling,
  som i avvaktan på Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i
  biblioteket, inträngt i fruntimmersgården och närmat sig de unga
  kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som
  stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framför
  dessa och syntes med välbehag njuta av deras doft och färger.
  Inledningen till den myt, som Julia hade översatt och Hermione nu
  uppläste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den
  mörklockiga nymfen Leriope, och att spåmannen Teiresias, tillfrågad om
  hans framtid, hade förutsagt, att han skulle uppnå hög ålder endast i
  det fall, att han aldrig lärde känna sig själv. Narkissos växte upp
  till en så vacker yngling, att alla, som sågo honom, förälskade sig i
  hans skönhet, men själv hade han endast sinne för jaktens nöjen och
  kringsvärmade dagligen i de aoniska skogarne på spår efter grenhornade
  hjortar. Bland andra, som brunno för den likgiltige jägaren, var
  nymfen Eko. Lönligen smög hon efter honom, varhelst han gick bland
  klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes låga, likasom
  facklans svavel
   Fattar med oemotståndligt begär den närmade elden;
  men tyvärr, hon förmådde icke ens meddela honom vad hon kände, ty av
  en förtörnad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast
  kunde eftersäga de sista orden av vad andra talat. Förgäves grep hon
  de tillfällen, då även denna ringa förmåga kunnat lända henne till
  godo. Ropade Narkissos till sin jaktvän: kom! upprepade hon med
  smäktande röst samma kom!--men till honom. Som nämnt, det var
  förgäves. Mött med förakt, smög hon till de grottuppfyllda bergen,
  höljde sig med trädens löv och tvinade, tärd av sin kärlek, bort, så
  att endast rösten återstod av hennes väsen. Sedan dess är hon icke
  synlig mer, men hörd av alla. Hämnden väntade Narkissos. Han var
  endast sexton år, när den händelse timade, som sannade Teiresias'
  spådom. Hörom Ovidius!
  Silverklar och skinande ren där flödar en källa. Aldrig av
  herdar hon än var grumlad, aldrig av getters fjällgräsmättade
  flock eller andra hjordar, och aldrig rörd av en fågel,
  ettskogens djur eller fallande grenar. Närmast hon kransas av
  gräs, som näres av smekande bölja, hägnas av trän, som ej
  lida en glimt av ljummande solglöd. Matt av hetta och törst
  kom gossen att vila på stället, lockad av ängdens och källans
  behag och tröttad av jakten. Men då han söker en svalkande
  dryck, han finner en annan brännande törst, förförd av sin bild
  i speglande källa, kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen
  och skugga. Tjust han beundrar sig själv: förstenad i blick
  och i hållning vilar han där och liknar en bild av pariske
  marmorn skådar ett stjärnepar--sina egna strålande ögon,
  skådar ett hår, dionysiskt rikt och värdigt Apollon, fjunfri
  kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av
  snö, som genomskimras av purpur. Narkissos var förtrollad av
  sin egen spegelbild. Hungerns, sömnens krav förmådde icke
  lösslita honom från denna syn. Han klagar för skogarne:
  Skogar, o sägen mig, vem har drahbbats av grymmare kärlek?
  Vem? I veten I, som givit så många en fristad.
  I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas,
  fingen I vittna förr en sådan tärande längtan?
  O, jag ser och är tjust--vad jag ser, vad tjuser mitt öga,
  finner jag aldrig ändå: så hårt är älskaren dårad.
  Och, för att öka min glöd, ej havets vidder ha skilt oss
  icke stigar och fjäll, ej murar med bommade portar,
  endast det tunnaste bryn! Själv trängtar gossen till famntag,
  ty så ofta jag räckt mot böljan kyssande läppar,
  lika ofta jag sett hur hans läppar tråna till mina.
  ---------
  När jag dig öppnar min famn, din räcker du villigt till mötes:
  ler jag, ler du som jag, och jag märkte nog även, att tårar
  skymde din blick, då jag grät, och att vinkar du gäldat med vinkar.
  Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning,
  viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra.
  O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre.
  Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner.
  Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja?
  Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd.
  Smärtan tärer min kraft. Jag känner, ej äro av livet
  många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar;
  likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden.
  O, att du älskade dock finge dröja längre i världen!
  Nu i en enda själ vi dö förenade båda.
  De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med
  tynande drag. Då
  Under sin vånda han lossar sin dräkt och låter den falla,
  slår sitt blottade bröst med händer vita som marmor.
  Rodnande matt hans skakade barm då höjer sin livfärg,
  liknande trädets frukt, som delvis rodnar och delvis
  skiftar i glänsande vitt, eller liknande druvan, som bidar
  mognadens tid och stänkes alltmer av skimrande purpur.
  När han nu detta ser i den åter klarnade vågen,
  längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens
  värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta
  smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek.
  Eko, den föraktade, sörjer honom dock. Hon upprepar sorgset det
  farväl, han säger till bilden i källan, innan
  Trött han lutar sitt huvud ned i det saftiga gräset,
  lycker de ögon till, som tjusats av ägarens fägring.
  Ännu sedan sitt rum han fått i skuggornas boning,
  speglar han sig i den stygiska våg. Najader, hans systrar,
  sörja och klaga hans död och offra hans skördade lockar.
  Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko.
  Bål de nu reda och komma med hår och skakade facklor;
  då var svunnet hans lik--de finna en blomma i stället,
  guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken.
  Ättlingarne av denna blomma kallas än i dag efter den yngling, vars
  död gav henne tillvaro, narcisser.
  Efter några ögonblicks tystnad sade Julia:
  - Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa de tankar,
  som dikten väckt i din själ.
  - Mina tankar? genmälde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt
  utseende. Jo, vet du, jag har välvt många, rätt aktningsvärda tankar
  om just den stackars Narkissos. Först och främst ångrar jag, att jag
  kallat honom narr, ty en narr dör ej av kärlek--icke ens till sig
  själv. För det andra beklagar jag Ekos sorgliga öde. Hon gentog
  klagoropen kring den döde, som förskjutit henne; hon gentog dem helt
  visst med smärtsammare ton än hon förnummit dem. Hon kände intet agg,
  ingen bitterhet, endast kärlek, kärlek in i sista stunden, den goda,
  olyckliga Eko. Men för det tredje bör detta lära en flicka att icke
  slösa sina känslor på ett kallt och likgiltigt föremål, utan spara dem
  åt ett tacksammare, som känner sin skyldighet att med suckar och
  slavtjänst söka vinna dem ... Eko, är det icke sant? ropade Ismene
  bort emot aulan.
  - Sant! upprepade genljudet från aulans pelargång. Ismene klappade
  händerna av förtjusning och fortfor:
  - För det fjärde uppstod hela olyckan därav, att Narkissos levde i en
  tid, som icke ägde andra speglar än källornas. Hade Narkissos, liksom
  jag, speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade han nog vant
  sig vid en småningom tilltagande hygglighet och älskvärdhet ... Jag
  kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene
  och intog ett bekvämt läge i divanen med båda armarne över huvudet och
  blicken på springbrunnens spelande strålar.
  - Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre än fyra tankar väckta av
  Julias verser....
  - Ja, inföll Ismene, var icke det mycket det?
  - Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i främsta rummet är
  jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillräckligt klar,
  att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag måste vara mycket tanklös
  och inskränkt, ty när jag hör en berättelse, som denna, så lever jag
  på hennes yta, fäster mig så vid gestalterna, deras gärningar och
  lidanden, lever så i färgspelet, rörelserna, formerna, att jag ej kan
  skåda andemeningen, ehuru jag känner, att en sådan finnes, att det är
  hon, som inifrån gjuter liv i företeelserna, sprider rodnad eller
  blekhet på deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de uppträda,
  och leder dem med nödvändighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan,
  det förmår du, min Hermione. Dina förklaringar över våra myter hava
  varit mig ljuvliga drycker, älskade vän, i vilka jag insupit djupare
  vördnad för våra fäders lära.
  Hermione svarade:
  - Mina utläggningar äro kanske ofta villfarande; det är endast
  aningen om det högre och andligas närvaro i de sinnliga formerna, på
  vilken jag icke själv tvivlar. Och om jag någon gång
  träffar en sanning, är hon lik den närmast under skalet liggande
  hylsan, varifrån det ännu är långt till kärnen. O, I skullen höra min
  faders föreläsningar i Akademia, fortfor Hermione med glänsande ögon
  och lyft panna. Honom skullen I höra! Vad är kvinnan i tankens värld
  emot mannen? Det kan vara henne möjligt att med en bråd aning finna en
  sanning, till vilken han kan hinna endast med svåra mödor, djupa
  tankeslut; men genom dessa mödor, endast genom dem, är det vunna en
  egendom åt vetandet, en bevisad sanning, i stället för ett sant
  hugskott. Mina tankar äro hugskott, ingenting annat. Jag är rik på
  hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt.
  Narkissos, så tyder jag denna myt, är människoanden. En flodgud var
  Narkissos' fader, och en källnymf hans moder. Floden och källan
  tillhöra jorden, men spegla himmelen. Så är människoanden född och
  ammad i naturens sköte, men tillika ett återsken av det gudomliga.
  Spåmannen Teiresias förutsade Narkissos en lång och lugn levnad endast
  i det fall, att han icke lärde känna sig själv. Så förkunnade även
  Gud, enligt en av hebréernas heliga sägner, det nyskapade
  människosläktet, att det skulle förlora sitt elysium, om det smakade
  kunskapens frukt och lärde skillnaden mellan gott och ont.
  Människoanden, så antyda myterna, så lära filosoferna, levde i början
  naturdriftens oskyldiga liv; människan var fullkomlig som planta och
  djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvård, som i en
  oupphörlig krets ledde henne till nöjet, när hon kände längtan
  därefter, till vilan, när hon njutit, till behovet, när hon vilat ut.
  Myten syftar härpå, när hon säger, att Narkissos växte upp skön och
  älskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstånd av
  lycksalighet. Men människan var danad till en annan än den. Hon bar
  inom sig en kraft, som en gång skulle göra henne myndig och förflytta
  henne ur oskuldens naturliv, den lägre fullkomlighetens fridfulla
  elysium, ur okunnighetens och träldomens lugn, till ett högre
  tillstånd, fullt av ofullkomlighet, mödor och sorger, på det att under
  strid med sig och världen hon skulle, såsom fri och förnuftig varelse,
  bana sig väg tillbaka till det oskuldens tillstånd, vilket hon lämnade
  som ett ofritt naturting, ett högt begåvat djur. Hon är kallad att
  lyda sedelagen, såsom hon förut lydde driften. Hon är förjagad ur
  natur-oskuldens elysium, för att över törniga ängder med blödande
  fötter nå himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar på
  denna i människan groende, oroliga frihetskraft, när det heter, att
  Narkissos, sedan han växt upp, vart en jägare och strövade i skogarne,
  kall för naturgudomligheterna, som älskade honom. Framför dem alla
  nämner myten nymfen Eko, emedan naturen i förhållande till
  människoanden är osjälvständig; hon liksom upprepar våra sista ord,
  emedan hon färgas av vårt eget lynnes art: synes oss ljus, när vi
  själva äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är skumt, förskräcklig
  i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när vi rädas dem, sublim
  i samma företeelser, när vi beundra dem, oregelbunden och
  hemlighetsfull, när vi icke lära oss förstå henne, regelbunden och
  upplysande, när vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos törstande,
  det är människoandens trängtan efter kunskap och ljus. Narkissos
  nedlutad över källan, det är människan, i vars själ idéernas värld
  uppenbaras. Källan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande
  grenar grumla, är visheten. Spegelbilden är idealet i sin gudomliga,
  ovanskliga skönhet, uppenbarat för den dödliges blick. Det bär hans
  egna drag, emedan det gudomliga icke kan försinnligas annorlunda än
  som mänskligt ... emedan det gudomliga är inneboende i det mänskliga,
  är just den inre människan, som genom kamp och strider skall
  utvecklas. Anden ser sig själv, skådar sig och gripes av oändlig
  smärta och oändlig glädje, ty han upptäcker huru högt hans mål är,
  huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet är honom så nära,
  men ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han vill
  kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska
  trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då äger han det--hos
  Gud. Han är borta--hos honom--och dryaderna, som samla sig att
  klaga kring den döde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av
  hans återvunna oskuld.
  Hermiones röst var böjlig och välklingande; intrycket förhöjdes genom
  den sällsynta, ljuvliga harmonien av lugn och värme. Tankarnes
  anstormande mängd, fantasiens ökade kraft, hjärtats livligare slag
  hade icke påskyndat ordens gång; de utvecklades som en gyllene kedja,
  länk vid länk, inför de lyssnande vännerna. Hon var hänförande i denna
  stund, filosofens dotter; allvaret vilade på hennes panna, själens
  hänförelse tände en högre, andligare glans i de tankfulla ögonen och
  göt en purpur, lik aftonrodnadens återsken på ett isfält, över de
  rundade, men bleka kinderna; hennes mun smålog, hennes åtbörder voro
  lugna som hennes ord, den ädlaste blygsamhet förmälde sig med den
  omedvetna högheten och värdigheten i hennes härligt formade växt,
  varav den antika dräkt hon bar var ett kyskt, förklingande eko.
  När hon slutat var det tyst över gården. Alkmene hade avlägsnat sig,
  fåglarne hade upphört att sjunga, endast springbrunnen sorlade som
  vanligt. Men tystnaden bröts av en okänd röst. Främlingen i den grova
  filosofmanteln stod framför de unga kvinnorna.
  
  
  TIONDE KAPITLET.
  Filosofens hem. (Forts.)
  
  De sågo hans åldriga, fårade anlete och hörde honom säga:
  - Förlåten min djärvhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens
  dotter, som jag igenkänt på dina ord. Jag är en främling, som nyss i
  aulan väntade på din fader, men frestades så mycket av springbrunnens
  svalka och de sköna blommorna, att jag vågade intränga hit ... Min
  djärvhet ökades, då jag såg, att även här är han nu borta, den
  avundsjuka porten, som för ej så längesedan överallt skilde kvinnornas
  gård från männens. Förhållandet mellan de starke och de täcka artar
  sig friare, hjärtligare, jämlikare, såvitt jag får döma av mina egna
  rön ... och uppmuntrad härav vågar jag det ännu djärvare steget att
  upplysa er, att jag lyssnat och gärna vill inblanda mig i ert samtal.
  - Du förekommer då vår önskan. Atens kvinnor vörda ännu
  filosofmanteln. Sitt ner i vår krets.
  - Gubbar äro pratsjuka. Haven undseende med dem! Det följer med
  åldern, fortfor den okände skämtande. Men nu, utan långa inledningar,
  till saken. Jag vill tala om Narkissos, även jag. Hermiones tolkning
  av myten om honom har överraskat mig. Jag har läst den myten hundra
  gånger, utan att ana en sådan mening. Men samma tolkning har nu
  ingivit mig själv en annan närliggande, som, ärligt sagt, överraskar
  mig än mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den