Den siste Atenaren - 22

  misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt,
  som hans vän nu hycklade. Annæus Domitius höll emellertid god min,
  förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade
  om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig
  att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en
  supé av samma asketiska slag.
  Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en
  ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i
  sällskap med henne.
  När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och
  lämnade sitt hus.
  Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja
  hängde över synranden.
  Karmides vandrade ett stycke nedåt Piralska gatan och därefter genom
  ett av de i »Långa Murarne» anbragta portvalven till ett ensligt, av
  bäcken Ilissos vattnat och av åldriga träd skuggat fält.
  - Jag kommer något sent till mötesplatsen, tänkte han, men jag tvivlar
  icke, att jag ännu skall finna henne på det överenskomna stället. Det
  artar sig till regn. Dess bättre. Det skall förkorta mötet. O I gudar,
  given detta en lycklig utgång för både mig och henne!
  Med denna bön styrde han kosan till en grupp pilar, som växte vid
  bäckens rand. Här stannade han och såg sig omkring.
  - Skulle hon hava avlägsnat sig? tänkte han,då han ingenting såg, och
  allt var tyst omkring honom. Sårades hon av mitt dröjsmål eller
  förskräcktes hon för mörkret och ensligheten? Dess bättre! Men nej,
  jag får icke låta behaga mig, att det nödvändiga uppskjutes, hur
  oangenämt det än må vara. Är hon nu borta, så måste jag i morgon söka
  ett annat tillfälle till förklaring. Vad som skall ske, bör ske snart.
  Hon underhåller en oupphörlig oro i min själ. Detta tillstånd måste
  brytas. Karmides ropade med dämpad röst Rakels namn.
  I nästa ögonblick hörde han ett prasslande i sitt grannskap och
  upptäckte en skepnad i skuggan av pilträden.
  Det var Rakel.
  Karmides kände, då han fattade flickans hand, att hon darrade.
  - Har du väntat mig länge? frågade han.
  - Jag vet icke, svarade Rakel, men det är väl, att det är du. Jag satt
  i mina tankar, då jag såg din gestalt. Jag tyckte i mörkret, att det
  var min fader.
  - Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag känner, att du darrar. Låt mig
  svepa min mantel kring dig.
  - Nej, nattvindens köld är behaglig. Den kommer icke ifrån ett kallt
  och otroget hjärta. För övrigt vad bryr du dig om att jag är sjuk, att
  jag snart skall dö?
  - Rakel, huru kan du fråga mig så?
  - Det är du ... du Karmides ... som ger mig döden. Äro mina ord då
  hårda och orättvisa?
  - Rakel, du är upprörd och betänker icke vad du säger. Samla dina
  tankar och låt oss tala med lugn! Vi mötas nu för sista gången. Låt
  oss då nyttja tillfället för att skiljas som sig bör: lugnade,
  tröstade, stärkta i en ömsesidig, varm och varaktig vänskap. Sätt dig
  här vid min sida! Låt oss tala om de lyckliga stunder vi skänkt
  varandra och om den hårda nödvändighet, som bjuder oss skiljas. Förmår
  du icke detta, och synes dig denna nödvändighet ännu som en grym makt,
  så lägg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga för sista
  gången över ett öde, som är oundvikligt, och lyssna till din
  förstvalde vän, som vill intala dig mod och styrka. Varför drager du
  din hand tillbaka, min Rakel? Vill du därmed uttala en anklagelse mot
  Karmides, så är det du, som gör dig skyldig till hårdhet och
  orättvisa. Är jag brottslig, så är det endast min kärlek, som gjort
  mig därtill. Säg mig, Rakel, är det jag, som uppbyggt den
  oöverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans
  tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min låga, aldrig sökt vinna
  din genkärlek. Skall du anklaga någon, så måste det vara din fader;
  han föraktade och försköt mig som en främling för hans folk. Då jag
  begärde din hand, tillbakavisade han mig på skymfligt och upprörande
  sätt. Jag är svag nog att harmas ännu, när jag ihågkommer detta
  ögonblick. Han kunde i mindre hårda och hånande ordalag uttalat domen
  över vår kärlek. Men i grunden hade han likväl rätt, ty det gives
  ärvda tänkesätt och plägseder, som äro heliga och som man måste vörda.
  Du, Rakel, som är ett barn av Israel och en from mans dotter, borde
  veta det.
  - Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi måste skiljas. Den ton, vari du
  talar, övertygar mig bäst därom.
  - Må vi då försona oss med vårt öde och finna vår tröst i ett troget
  uppfyllande av nödvändiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi
  skulle talat med varandra. Du är dotter av ett folk, som är spritt
  kring världen och vars enda styrka ligger i dess trohet mot ärvda
  stadgar och kärlek till det gemensamma namnet. Du har föräldrar,
  vilkas hopp du är och vilkas sällhet du bör bereda genom lydnad och
  ömhet. Och om de krav de ställa på din lydnad äro hårda, så lyd
  likväl! Din gud skall belöna dig och skänka dig en ny och högre lycka
  för den, som du offrar på den barnsliga undergivenhetens altar.
  - Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen
  lycka mer att begära.
  - Säg icke så, Rakel!
  - Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag har dock ännu något,
  varom jag kan bedja mina fäders Gud, och det är om döden. Jag har
  givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag
  äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till någon glädje. För
  mig är det nu endast en börda. Då jag gick hit, så ägde jag ännu en
  förhoppning. Jag var svag nog att i vissa ögonblick inbilla mig, att
  det kalla sätt, varpå du besvarade mina brev, var hycklat; att du
  ville plåga mig för att se min svartsjuka, att du var grym emot mig,
  emedan du älskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade
  mig, att du älskar Krysanteus' dotter och går att trolova dig med
  henne. Jag påminde mig, att du hade lovat mig evig kärlek, och ville
  icke låta övertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en
  gång gav mitt hjärta, emedan han var olycklig och behövde det. Jag
  avvaktade tillfällen att närmare betrakta denna Hermione, om vilken
  man talade så mycket, och som jag kände mig böjd att hata. Ja, hon är
  skön och värd att älskas av dig, Karmides; men jag sade mig till
  tröst, att mina ögon äro mer strålande än hennes, och att mina lockar
  och icke hennes äga den färg, som du föredrager. Hon syntes mig så
  kall och marmorartad, och jag visste, att du älskade en värme och
  hängivenhet, sådan som min. Det var då endast hennes vishet, jag
  fruktade; men när jag påminde mig, vad du sagt, att du älskar min
  enfald, emedan du själv var vis, så lugnade jag mig även då ...
  åtminstone för ögonblicket, ty jag har varit gruvligt plågad under
  denna tid av tvivel, svartsjuka och bedrövelse. Jag har tillbragt mina
  nätter med gråtande och dagen med väntande. Jag har suttit där uppe på
  altanen med ögonen riktade på kullen, bakom vilken jag så mången gång
  i forna dagar såg dig framträda och vinka mig ... Men varför talar jag
  nu om detta? Jag inser nu, liksom du, nödvändigheten att vi skiljas.
  Du älskar Hermione och icke mig. Det tjänar då till intet att tala om
  mina sorger eller överhopa dig med förebråelser. Och eftersom vi nu
  mötas för sista gången, så återlämnar jag den ring du gav mig,
  Karmides. Se där!
  Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tårarne, som hon icke
  längre kunde bekämpa, hotade att kväva hennes röst.
  - Rakel, sade Karmides, dina fäders gud må skåda i mitt hjärta och
  döma det! Har jag handlat orätt emot dig, så må han straffa mig, såsom
  den hämnande rättvisan fordrar! Och om jag synes hård emot dig, så må
  han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina önskningar för
  din lycka. Vad skulle jag göra, sedan din fader visat mig tillbaka och
  utplånat varje hopp om ditt ägande? Huru borde jag handla, sedan jag
  börjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina
  föräldrar ålägga dig att ur din själ avlägsna varje tanke på Karmides?
  Rakel, du skall glömma mig och åter vara lycklig. En tid skall komma,
  då din faders och ditt eget val bestämmer åt dig en make, som är
  värdig att äga ditt hjärta. Vi skola då måhända återse varandra och
  påminna oss det förflutna endast som en dröm, blandad av bitterhet och
  ljuvhet ...
  - Det är nog, nog, inföll Rakel. Tala icke så! Du är en usel tröstare,
  och dina ord, i stället för att lugna mig, bringa min själ i uppror.
  Jag kunde säga dig något, som skulle isa ditt blod, men när jag icke
  längre äger ditt hjärta, försmår jag ditt medlidande och vill icke
  tala till ditt samvete.
  Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han
  vågade icke framställa någon fråga, vars besvarande kunde sannat hans
  aning. Han teg och lät Rakel fortfara:
  - Låt oss därför skiljas. Vi hava intet mer att säga varandra. Farväl,
  Karmides! Vårt sista möte är slutat.
  - Giv mig din hand och låt mig föra dig härifrån, sade Karmides, då
  Rakel förblev där hon satt.
  - Nej, Karmides, lämna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan
  jag återvänder till mitt hem.
  Hon vände sig bort och lade slöjan över sitt ansikte.
  - Det börjar regna, sade Karmides. Natten är mulen och kylig. Jag får
  icke lämna dig här. Låt mig ledsaga dig åtminstone till Piræiska
  gatan.
  Rakel svarade honom icke.
  - Skola vi skiljas på detta sätt? sade Karmides i bedjande ton. Vår
  skilsmässa är nödvändig, men varför göra henne till ett dystert och
  nedtryckande minne? Säg dock till avsked ett ord av försoning!
  - Må Gud miskunda sig över oss båda!
  - Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt
  hjärtas återvändande frid och styrka ... Men att lämna dig här, ensam
  under en dyster natt! Vill du icke följa mig? Har du ej i grannskapet
  en tjänarinna, som väntar för att ledsaga dig hem?
  - Gå du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione
  och jollra med henne! Jag vill vara här, och återstår mig än en
  önskan, så är det att få vara ensam med mig själv, för att samla mina
  tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret.
  - Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus?
  - Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för hennes dotter. Det skall
  komma nätter, mörkare än denna, när tröskeln skall säga: drag tillbaka
  din fot, och dörren skall säga: jag känner dig icke.
  - Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes
  hand. Mitt sista innerliga farväl! Min önskan om ett lyckligt
  återseende, då såren äro läkta och våra gemensamma minnen luttrats
  från sin bitterhet!
  - Må Gud bevara dig för ett återseende! Det skulle grumla din lycka,
  sade Rakel med rösten av en sierska.
  Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt offer. Hon satt
  orörlig vid bäckens strand i grannskapet av pilgruppen, så länge
  Karmides ännu kunde skönja henne genom nattens mörker. Regnet föll nu
  i strida strömmar, och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som
  skilde den öde platsen från Piræiska gatan.
  Då hon var ensam, gav hon luft åt den djupa förtvivlan, som,
  tillbakahållen under samtalet med Karmides, hade givit henne en
  skenbar styrka och hämmat hennes tårar. Hon vred sina händer, kallade
  sig en övergiven änka, kastade sig till jorden, ryckte slöjan från
  sitt huvud och strödde sand sitt hår.
  Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med
  krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som
  ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade
  och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en
  rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna
  dagarne mer än en gång rönt samma känsla.
  Hennes krafter sveko. Hon skyndade att sätta sig på den våta marken
  och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet övergav
  henne.
  
  
  SJUNDE KAPITLET.
  Klemens och Eusebia.
  
  Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia.
  Han hade kommit, dels för att utverka hennes förlåtelse åt den arma
  slavinnan, som sönderslagit den dyrbara toalettasken, dels för att
  hålla en straffpredikan över den grymhet, hon, Eusebia, understundom
  utövade mot sina tjänarinnor, en grymhet i högsta mån ovärdig en from
  och kristlig husmoder.
  Men åsynen av den sköna kvinnan och hennes fråga, vad han ville här
  vid denna sena timme, bragte, med den undran, som däri låg uttryckt,
  Klemens helt och hållet ur fattningen. Han började förstå, att han av
  sitt nit och sin godhjärtenhet låtit förleda sig till ett mycket
  opassande steg. Han stannade vid dörren, blyg och förlägen, och
  framstammade slutligen en osammanhängande ursäkt.
  Eusebia var ädelmodig nog att själv bryta denna förlägenhet. Hon intog
  åter sin bekväma plats i den purpurklädda soffan och bad sin fromme
  vördnadsvärde broder lämna dörren och säga sitt ärende, som utan
  tvivel vore viktigt, eftersom det icke låtit sig uppskjuta till
  morgondagen.
  Därefter och utan att avvakta någon förklaring av Klemens började hon
  fråga efter biskopens hälsa, rosade högligen hans senaste predikan och
  utgöt sig i bitter klagan över den trogna församlingens nuvarande
  betryck.
  Under tiden återvann Klemens sin fattning, och när Eusebias tal föll
  på det sistnämnda ämnet, som var hans eget älsklingstema och det
  ständiga föremålet för hans tankar, fick han mod och lust att deltaga
  i samtalet och instämde hjärtligt såväl i den fromma Eusebias bittra
  klagan över det närvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om
  ett snart skifte i världens tillstånd. Han kunde nu detta, utan att
  bländas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller förvirras av
  Eusebias strålande ögon, som sköto blixtar ömsom av harm eller glädje
  och ledsagades av ett växlande tonfall i hennes välklingande röst
  alltefter samtalets gång och naturen av det ämne, som vart dess
  föremål.
  Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia
  minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu
  i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men
  vördnadsvärd man.
  Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes
  fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och
  han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och
  icke av ont uppsåt gjort sig skyldig.
  Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa Eusebia för
  hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens att alldeles utelämna,
  ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han börjat övertyga
  sig, att denna grymhet endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos
  en så from, skön och välvillig kvinna.
  Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och
  välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens.
  Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias
  väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan
  ochden sönderslagna asken!
  Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens nyss läst
  fromhet och välvilja. Hon tycktes knappt hava tålamod nog att höra
  honom till punkt, och när han talat ut, steg hon upp och stampade med
  den lilla foten i golvet.
  Hon frågade den unge föreläsaren i häftig ton, huru han kunde våga att
  taga en vårdslös och uppstudsig slavinna i försvar mot hennes egen
  husmoder, samt förklarade, att hennes fel skulle på det strängaste
  straffas, henne själv till skräck och det övriga husfolket till
  varnagel.
  När den första överraskningen var överstånden, lät Klernens icke
  avväpna sig av Eusebias vrede. Det förundrade och smärtade honom, att
  en kvinna, så känd för sin fromhet och kärlek till det gudomliga
  ordet, kunde lämna herraväldet över sin själ åt en otyglad vrede, då
  saken gällde, icke teologiska spörsmål och den rena läran, utan en
  obetydlig toalettsak.
  Han uttryckte i milda, men öppna ordalag sin förvåning häröver och
  föreställde Eusebia, att om det vore en naturlig och förlåtlig svaghet
  att i det första ögonblicket giva vreden rum, så vore det likväl
  ovärdigt en kristen att framhärda i ett beslut, som föreskrivits av
  kärlekens och fördragsamhetens huvudfiende.
  Men Eusebia syntes icke hågad lyssna till dessa föreställningar. Hon
  riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde honom om sin höga
  rang i samhället och hans egen anspråkslösa ställning; hon ville icke
  emottaga förmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga för biskop
  Petros över hans opassande uppförande, såvida icke Klemens genast
  ville erkänna sitt fel och bedja henne om förlåtelse.
  Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hålla sig inom en
  gräns, där harmen ännu låter para sig med behag och förföriskt väsen.
  Hon liknade i Klemens' ögon icke en furie, utan en stolt och bjudande
  kejsarinna.
  Klemens, vars bleka kinder överdrogos av stark rodnad, bemannade sig i
  medvetandet att äga rätten på sin sida. Han svarade, att ifall
  biskopen underrättades om detta uppträde tillika med dess orsak, så
  skulle det smärta honom mycket, icke för Klemens' skull, utan för
  Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och
  kristliga vandel därigenom skulle lida avbräck.
  Klemens föreställde henne, att ingen samhällsställning kan höja
  människan över det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda
  minskas genom ungdomen hos den, som förkunnar det.
  Han frågade henne, om det vore sant, att hon, under sådana utbrott av
  vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina
  slavinnor.
  Och då Eusebia icke svarade på denna fråga med annat än ett trotsigt
  leende, kastade den unge föreläsaren alla betänkligheter över bord och
  började en väldig straffpredikan, som ingalunda saknade vältalighet,
  emedan orden ingåvos honom av ett brinnande nit att både näpsa och
  förbättra Eusebia.
  Eusebia syntes i början göra våld på sig för att icke avbryta honom.
  Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom
  var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet.
  Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars
  djärvhet och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var
  något nytt och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse.
  Det är möjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande för
  straffpredikanten slutligen gav vika för själva straffpredikningens
  styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillägnat sig mycket av
  Petros' kraftiga vältalighet; men när hans billiga förtrytelse
  äntligen urladdat sig, övergick bestraffningen i milda
  föreställningar, så varma, känsliga och bevekande, att de icke kunde
  annat än göra intryck på Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter
  känslorus, och som i ångern, botgöringen och upprättelsen hade
  upptäckt vällustiga efterkänningar av synden, ljuvare än själva
  syndandet.
  När Klemens' röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse, som
  han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring åt samma
  känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig väckt av hans
  förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans makt och sinnenas
  lust därhän, att tårar framträngde under hennes ögonfransar, som nu
  slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen.
  Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' fötter, fattade hans
  hand och förde den till de tårdränkta ögonen.
  Därefter följde med bruten röst en bekännelse, att hon hade varit en
  grym härskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens förlåta hennes
  högmodiga uppförande och lovade högtidligt bot och bättring.
  Klemens rördes av denna plötsliga ödmjukhet, och även hans ögon
  tårades, på samma gång som han kände innerlig glädje över denna
  väckelse, vars medel han varit.
  Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, höll hon
  ännu emellan sina, då hon återvände till soffan och överväldigad av
  sinnesrörelse nedsjönk där.
  - Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse
  måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som
  övervinner ditt häftiga lynnes frestelser.
  - Gör det, älskade broder, viskade Eusebia.
  Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nära intill hans barm
  och tryckte, i övermåttet av sin rörelse, hans hand till sitt hjärta.
  Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen
  därinom.
  Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod.
  Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo
  viskade:--Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans
  öra.
  När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt
  våld att taga plats soffan vid hennes sida.
  Hon ville bikta för sin broder, för honom upptäcka all den hårdhet och
  orättvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjänare och
  tjänarinnor, för att genom en uppriktig ånger vinna hans försäkran om
  förlåtelse.
  Och sedan Klemens åhört hennes bekännelse och tillförsäkrat henne
  syndaförlåtelsen, hade hon än en bön till den unge föreläsaren.
  Denna bön framställde hon djupt rodnande och med synbar förlägenhet.
  Hon önskade, att detta möte, detta uppträde skulle förbliva en
  hemlighet för biskopen. Han var ju i allmänhet så sträng, och hon
  ville för ingenting i världen, att de goda tankar han hyste om henne
  skulle minskas därigenom, att han finge kunskap om hennes häftiga
  lynne och hårdhet mot slavinnorna.
  Hon hade många gånger biktat för biskopen och bekänt för honom alla
  andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlåtenheten, det
  försäkrade hon, hade dock ingen annan grund än hennes svaga förstånd,
  som hitintills icke kunnat inse, att hårdhet emot människor, födda
  till slaveri och av försynen utsedda att lyda andra, kunde innebära
  något orätt och straffvärt.
  Eusebia tillade ödmjukt, att denna brist på urskillning, denna
  oförmåga att uppfatta visade, huru väl hon behövde en vän och
  rådgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, för vilken hon nu lagt
  sitt hjärta i dagen, att icke övergiva henne, utan vara denne hennes
  trogne vän.
  Klemens kunde möjligen ursäktat sig med sin ungdom, som gjorde honom
  mindre lämplig för ett sådant kall; men han hade nyss vunnit en seger,
  som ingav honom förtroende till kraften av sina ord, han kände
  dessutom ett så innerligt deltagande för Eusebia och ville nu icke
  lämna henne utan ledning vind för våg, sedan han en gång riktat hennes
  led emot en god hamn.
  Han samtyckte blygsamt till hennes önskan.
  - Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia.
  Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu
  kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig själv.
  Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme
  himmelske, utan även samme jordiske fader. Du skall vara min förtrogne
  och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i min själ.
  Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat och funnit
  i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens!
  Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och
  utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens!
  Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv--i sin budoar,
  på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge
  föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin
  läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium. Det
  låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen, varmed
  de yttrades.
  Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden.
  Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en
  andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade
  den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen,
  helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne
  själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande
  svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så
  ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller
  Klemens; hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något
  sådant, ty det vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon
  skulle då, för att öva sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett
  visst spelrum--låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till
  bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, låta dem framträda och närma
  sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och
  upplösas för trollkraften av hennes vilja. Danade de sig åter, så
  finge de åter nalkas, men för att lida samma tillintetgörelse. Det
  vore en stridslek, nyttig och tillika så ljuvligt lockande, utan att i
  någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade över sig. Ty
  umgänget mellan henne och Klemens skulle ju i sig själv vara av
  religiös natur, vara en övning i fromhet och en förening i bönen.
  Men komme det en gång därhän, att de båda kände sig halvt besegrade
  och ömsesidigt upptäckte varandras svaghet; huru rörande vore icke
  denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja varandra i den
  gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid
  varandras sida!
  I förkänslan av en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick
  med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i
  Klemens' stora, vemodiga ögon.
  Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, varöver han
  själv förundrade sig. Han kunde icke begripa varför--men han
  önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika
  hårt som förut till sitt hjärta.
  Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen,
  icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla
  sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte.
  Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle
  åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia
  och Klemens, och denna hemlighet måste utsträckas även till deras
  förestående sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta,
  ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjälp, hans vänskap och
  förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara lönliga, så
  vore den sena aftontimmen den lämpligaste; först då vore Eusebia
  överlämnad åt sig själv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport,
  varigenom Klemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen, och som
  inga fönster vette åt gården, så hade han icke att frukta oinvigda
  blickar.
  Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig,
  öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting
  tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara
  nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han
  i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring.
  Först sedan han lämnat Eusebia, medan han var på väg genom de
  folktomma gatorna till sin ämbetsbroder Eufemios, mindes han, att det
  nu var långt skridet in på natten och att han komme nog sent till det
  heliga arbete, som hos denne väntat honom. Kanske hade Eufemios redan
  gått till vila. Men att återvända till sitt hem på Skambonide ville
  han dock icke, ty Petros väntade honom icke i natt, och han kände för
  tillfället en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det
  sätt, varpå han tillbragt dessa timmar.
  Men huru skulle han för Eufemios förklara sitt långa uteblivande? Och
  huru hädanefter finna tillfälle att uppfylla Eusebias önskan om
  upprepade besök? Skulle han ljuga för Petros? Nej, det vore en gruvlig
  synd och blotta tanken därpå en förbrytelse.
  Sedan han länge överlagt med sig själv, stannade han vid det beslut
  att öppet säga sin fosterfar, att han genom en tillfällighet kommit i
  beröring med en person, vars själstillstånd fordrade hans besök och
  umgänge. Vem denna person vore och övriga härmed sammanhängande
  omständigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin
  fosterfader vörda, emedan den vore lämnad honom, Klemens, så gott som
  under biktens insegel.
  När Klemens anlände till Eufemios' bostad, låg den korthalsade
  presbytern i djupaste sömn. Klemens fann »S:t Johannes' uppenbarelse»
  uppslagen på bordet och där bredvid den ännu endast halvfärdiga, av