🕥 34-minuters avläsning

Den siste Atenaren - 16

Totalt antal ord är 4424
Totalt antal unika ord är 1752
23.2 av orden finns i de 2000 vanligaste orden
33.0 av orden finns bland de 5000 vanligaste orden
38.1 av orden finns i de 8000 vanligaste orden
Varje stapel representerar procentandelen ord per 1000 vanligaste ord.
  Julianus och Krysanteus hade dagliga förtroliga sammankomster, på
  vilka de överlade om bästa sättet att rena den gamla läran, bringa
  henne i överensstämmelse med tidens krav och till klarhet i henne
  utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en människosläktets
  förbättring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de
  voro tillfyllestgörande för människans lycka, därom kände sig båda
  övertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vägrat emottaga
  titeln dominus eller envåldshärskare och redan börjat omgiva makten
  med alla den forna frihetens symboler, drömde om den romerska
  republikens återställande och hoppades att genom ändamålsenlig
  uppfostran av det uppväxande släktet kunna åstadkomma inom romerska
  världen, vad Moses med den fyrtioåriga vandringen i öknen ville
  åstadkomma inom Israel: trälandens förträngande av ett fritt, friskt
  och ädelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hänförelse. De
  uppgjorde, till vinnande av detta mål, planer, vilkas djärvhet och
  genomgripande syftning borde stängt dem varje utsikt till
  förverkligande, om ej de litat på himmelens bistånd, sina avsikters
  renhet och den ofantliga makt, som vilade i händerna på en romersk
  imperator. Julianus var endast trettio år gammal, full av kraft,
  klokhet, snille och hängivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna
  vänta av honom?
  Att tillgripa våldsamma medel, därifrån avstodo de både av grundsats
  och klokhet. De händelser, mitt i vilka de levde, hade lärt Julianus,
  att det världsliga svärdet lika litet kan utrota villfarelsen som
  sanningen. Han ville måhända även framställa för världen ett föredöme
  av mildhet, utövad av den gamla lärans bekännare, vid sidan av de
  rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt väldes dagar
  gjort sig skyldiga.
  Julianus hade beslutit att för alla romerska rikets provinser utse
  män, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mål
  han åsyftade. Han valde i samråd med Krysanteus de präster och
  filosofer, som för dessa ändamål syntes lämpligast. Krysanteus själv
  fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glädje
  förtroendet. Då han återvände till Aten, medförde han till dess
  myndigheter ett kejserligt påbud, som samtidigt spreds i rikets övriga
  provinser. I detta påbud uttalade Julianus till en början sina planer
  i avseende på den gamla lärans prästerskap. Han påbjöd, att i varje
  stad prästerna skulle, utan avseende på stånd eller förmögenhet,
  väljas bland sådana medborgare, som utmärkt sig framför de övrige
  genom vishet och människokärlek. Deras heliga förrättningar kräva både
  kroppslig och andlig renhet, och då de lämna templen för att återtaga
  det vanliga livets omsorger, böra de sträva att även i statsborgerliga
  dygder föregå sina medborgare med efterdömen. Prästens studier böra
  överensstämma med hans kall. Känner han sig dragen till epikuréernas
  eller tvivlarnes grundsatser, bör han nedlägga sitt ämbete; i annat
  fall bör han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas
  filosofi, emedan dessa lära, att världen styres av en himmelsk försyn,
  som är källan till varje timlig välsignelse och bereder människosjälen
  ett kommande tillstånd av straff eller belöning. Påbudet stadgade, att
  präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas.
  I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med
  kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och
  välgörenhet i stort. Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder
  voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för
  fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk
  i enlighet med tidens krav.
  Slutligen förordnade han, att de allegoriska förklaringar, som
  filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas
  som allmän skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de
  eleusinska hemligheterna kostnadsfritt stå öppen för fattiga
  medborgare och slavar.
  Till förfallna tempels återuppbyggande och nyas uppförande i de
  helleniska städerna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde
  tillika, att kristianerna på egen bekostnad skulle återuppbygga eller
  laga sådana tempel, som de förstört eller skadat för den gamla lärans
  anhängare.
  Judarne, som under den föregående styrelsen varit på mångahanda sätt
  förföljda, ställdes särskilt under kejsarens hägn. Han gav dem
  tillstånd att återvända till Jerusalem och beslöt att med penningar ur
  romerska statskassan återuppföra Jerusalems tempel i dess forna
  härlighet.
  Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot
  trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att draga
  i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans
  företrädares styrelse härjat och intagit romerska gränsland.
  --------------------------
  På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det
  gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle
  återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han
  hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade
  nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i
  dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst,
  den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång
  gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna
  staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet--Hermione
  fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat--varsnade de en
  man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och
  försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan,
  men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn
  kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det
  rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att
  härja i omgivningen.
  Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna
  sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit
  utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till
  ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker
  eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till
  rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder
  på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma
  undan.
  Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa
  från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med
  rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog
  härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de
  parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och
  dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och
  torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda
  levnadssätt.
  Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde
  honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt.
  Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av
  vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde
  icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men
  välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem,
  icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om
  meningen med deras resa.
  Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar
  Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man
  tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran,
  samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att
  kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning,
  som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade
  misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas
  till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade
  medlemmar.
  Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot
  stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem
  naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat
  med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot
  vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även
  många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor
  förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i
  trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och
  gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa
  av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban--alla donatisters
  älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten--till de
  hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte
  efter slagna legionärer.
  Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att
  förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen,
  samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de
  ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång
  tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen
  av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i
  religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna.
  Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade
  Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets
  underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att
  de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg.
  Efter lång överläggning mellan donatisternas präster och äldste
  tillkännagåvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt
  emottoge det. Dock ville de ännu icke giva något bindande löfte, innan
  de rönt, huru världen utanför deras berg i själva verket hade artat
  sig. För detta ändamål hade en av deras äldste tillbjudit sig att
  följa Krysanteus, för att sedan återvända till de sina och meddela dem
  vad han sett. Krysanteus gav detta förslag sitt bifall och återvände
  till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, långskäggig,
  vilt blickande gubbe.
  Av Delfis innevånare emottogs underrättelsen om den lyckade
  underhandlingen med glädje, ty donatisterna hade varit dem ett svårt
  plågoris. Dessas ombud återvände snart till sina berg för att styrka
  sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus överenskom med Delfis
  myndigheter om tillförsel av nödvändighetsvaror till donatisterna, och
  tre av deras äldste åtföljde honom på resan till Aten för att själva
  lägga hand vid förberedelserna till den nya bosättningen.
  I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter.
  Annæus Domitius, som, efter att hava rönt flera prov på kejsarens
  ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till
  Aten, hade på en allmän folkförsamling föreslagit och utan motstånd
  genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas åt kejsarens vän och
  lärare, Atens förste medborgare.
  Krysanteus sammankallade församlingen och meddelade henne kejsarens
  reformatoriska avsikter. De hänförda medborgarne lovade att av alla
  krafter samverka till uppnående av det stora gemensamma målet. Den
  gamla lärans prästerskap rensades, och de utmärktaste medborgare
  tävlade att intaga de härigenom uppkomna lediga ämbetena;
  offertjänsterna inrättades med förnyad prakt, skolor byggdes för alla
  klassers barn, barmhärtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet
  bemödade sig att återgå till en enklare och strängare levnadsordning,
  själva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, övergav med några
  få undantag sina yppiga och bullrande nöjen och skyndade till
  gymnasiernas härdande lekar och filosofernas lärosalar. Allt syntes
  båda, att en ny och bättre tid var kommen.
  
  
  FÖRSTA KAPITLET.
  Ett år därefter.
  
  - Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort
  och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför
  juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta
  brev och visa honom det.
  Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke
  nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan
  träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade
  utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde
  detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander
  och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt
  honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde
  slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom
  man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren?
  - Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du! Giv mig en bägare
  vin och gå sedan att sova!
  - Herre, frågade Alexander med försagd röst, har du sålt mig till
  Baruk?
  - Huru kan du komma på ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må
  du då veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är
  fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre.
  Förstår du mig?
  Alexanders ansikte ljusnade.
  - Fri? O, vad säger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast
  han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt?
  - Det är visst.
  Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.
  - Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du
  glömmer bägaren. Skynda dig!
  - Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag
  förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig ...
  - Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides.
  Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men
  på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den
  fyllda bägaren i hand.
  Karmides tömde den.
  Alexander frågade tvekande:
  - Får jag icke följa dig på din resa?
  - Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke.
  - Vart ämnar du?
  - Ingen nyfikenhet! Gå din väg!
  - Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och
  vara dig nära? vågade Alexander tillägga, i det hans tillgivenhet
  speglades i hans ansikte.
  - Lämna mig i ro för dina frågor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan
  han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill säga dig
  något. Omständigheterna bjuda, att vi måste skiljas, min vän. I morgon
  är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det
  kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var
  fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du
  skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din
  natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! Se där mitt råd, lätt
  att giva, men svårare till sin senare del att följa. Men däri består
  just levnadskonsten, Alexander. Jag har märkt, att du är vetgirig, att
  du hänger över mina böcker, att det finns en grammatiker i dig, om än
  icke en filosof. Gå i morgon till Krysanteus' hus. Begär att få tala
  med hans dotter, Hermione. Säg henne, att du varit Karmides'
  kammarslav, säg henne, att du varit icke alldeles likgiltig för hans
  hjärta, men att du nu saknar både boja och bröd. Du kan skriva. Bed
  Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt
  ansikte är hos sådana människor som Krysanteus och Hermione ett
  anbefallningsbrev; de skola fägna sig åt din önskan. Krysanteus skall
  förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig
  i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. Han skall ordna
  det så, att du kan bilda din själ genom samma arbete, varmed du
  förtjänar ditt bröd. Och märker han, att du begagnat dig av detta
  tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge,
  föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner
  av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du
  varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus. Du blir
  knäkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln
  och idéer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att säga dig, om
  icke det, att du frambär min mantel och tänder lampan i bokrummet. Fy,
  inga tårar, Alexander! Du är ful, när du gråter. Gå din väg!
  En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till
  det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar
  stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter
  vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och
  öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar.
  - Dock, jag måste skriva till henne ... endast några rader ... för
  att rättfärdiga mig ... befria mig från varje ytterligare tanke på
  henne.
  Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva:
  »Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min
  plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band,
  som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves.
  När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av
  harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige,
  utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av
  det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det.
  Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur,
  som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig
  vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång
  som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att
  köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till
  skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort.
  Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av
  smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke
  heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så
  torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet,
  som njutes där, med en tanke på dig.»
  - Gott, tänkte Karmides, nu är den saken avfärdad. Vad har jag kunnat
  göra mer för den arma flickan, än jag gjort? Har jag icke, för att
  lyckliggöra henne med en säll villfarelse, hycklat för henne en
  lidelse, som längesedan slocknat? Det var en olycklig stund, då jag
  förvirrades av hennes mörka ögon. Hon har gjort mig mer bryderi än
  alla andra kvinnor tillsammans. Hennes ömhet, hennes svartsjuka,
  hennes fruktan för framtiden, hennes olyckliga känslighet, som iklätt
  sig tusen former för att plåga mig, allt detta har jag burit med ett
  tålamod utan like.
  Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den
  tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad
  av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två
  varelser! En tröst för människonaturen!
  Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det
  är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och
  mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone
  något bakom mig!
  Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes
  faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att
  med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta
  --en liten tid och mer av vana än av ungdomslust--hade därefter
  hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro.
  Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag
  avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka
  nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för
  överdriftens följder--och därför finna de icke vad de söka. De blanda
  gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En
  sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och
  gick min bana utan att se till höger eller vänster.
  Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje
  tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen.
  Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att
  femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.--
  Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han
  öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den
  helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för
  filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära.
  Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land,
  dit han beslutit färdas.
  Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är
  bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja
  sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den
  oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn--en
  ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens
  sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår
  kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element--och han
  undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför
  det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje
  ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental,
  oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken
  förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska
  tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden,
  när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör
  framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega
  och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så
  otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav
  författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar,
  hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet
  att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster,
  av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar.
  Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden
  likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida
  icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser.
  Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer
  däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt
  vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han
  påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin
  upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens
  plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar
  i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod,
  som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den
  vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör
  finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt
  tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt,
  och att med denna återblick på det förflutna förmäla den
  lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och
  närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu
  efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat?
  Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra
  människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot
  honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke
  de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem
  hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit
  förintelsen framför förintelsetanken.
  Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att
  resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades
  antal.
  Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen.
  Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan
  för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken
  på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller
  helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina
  händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval
  komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag
  nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många
  människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för
  det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett
  tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg
  och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke
  förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i
  sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade
  ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till
  förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av
  förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i
  en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några
  atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar
  förintelsen.
  Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade
  under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre
  tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han
  kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som
  väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till
  samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna
  bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel,
  ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin
  rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en
  neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för
  hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den
  hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i
  hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona
  sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som
  ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det
  hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen,
  medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig,
  att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig
  ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde
  anstå en Karmides!
  Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en
  nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett
  sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade
  som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag
  till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne.
  Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och
  döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den
  väntade honom efter en lång bana av förakt och elände.
  Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att
  den nu stundande natten skulle varda den sista.
  Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad
  han hitintills icke känt--tvekan. Människonaturens fasa för
  förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände
  författarens arbete, hade gripit även honom.
  Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som
  genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln
  över sig och skyndade ut.
  Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i
  stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin
  ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens
  ansträngningar.
  I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick.
  Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg
  dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika
  lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet.
  Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller
  ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit.
  I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den
  ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn.
  Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och
  igenkände Petros, homoiusianernas biskop.
  - Klemens, sade denne till ynglingen, som följde honom, gå före mig
  
Du har läst 1 text från Svensk litteratur.