Den siste Atenaren - 11

  av 50 guldstycken, men hålet skall dit ändå, det lovar jag.
  Rakel hade ännu icke fyllt sitt sjuttonde år. Hon var en vacker flicka
  med fylliga former, svarta lockar, en något stor, men välformad näsa
  och de eldigaste ögon, som någonsin tänts under orientens sol. Det
  fanns väl knappt en yngling av Abrahams släkte i hela Aten, Piræus
  inräknat, som icke svärmade för Rakel och det ansenliga arv, som en
  gång skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke värdig den
  rike Baruks vackra dotter. Det visste såväl Baruk som Ester. När de
  fördenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare
  person än rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en ännu ung,
  men mycket lärd man, som ej blott kunde lagens böcker utantill, utan
  även hade studerat den helleniska filosofien och skrivit långa med
  kabbalistiska funderingar späckade kommentarier till sin landsman
  Filons djupsinniga verk.
  Föräldrarne hade vid detta val icke gjort sig mödan att rådfråga sin
  dotters tycke. Sådant var icke brukligt hos deras folk, och för övrigt
  kunde väl Rakel ej vara annat än nöjd med en man av så utomordentlig
  lärdom, så stor vältalighet i synagogan och därtill av så ansedd släkt
  som rabbi Jonas.
  De anade icke, att Rakels hjärta redan var fångat av en annan, och
  denne--o ve!--var en av Javans oomskurna söner, som icke hade en
  droppe av Abrahams blod i sina ådror och icke kunde läsa en bokstav i
  de heliga rullarne.
  Det är aftonen efter den, på vilken den okände filosofen besökt
  Krysanteus' hus.
  Dagen är hebréernas sabbat. Baruk och Ester ha gått till synagogan.
  Rakel hade föreburit något skäl för att få stanna hemma. Hon försakar
  därmed nöjet och uppbyggelsen att höra, huru sinnrikt rabbi Jonas
  utlägger profeten Daniel. Hon försakar tillfället att se sin
  trolovade, just i det ögonblick när han är vacker: när framför altaret
  hans mörka, vemodiga ögon livas, hans av studier fårade panna klarnar
  och hans av samma ihärdiga studier krökta skepnad rätar sig vid korens
  sång: »Hur sköna äro dina tjäll, o Jakob, och dina boningar, o
  Israel!» och vid den församlade menighetens rop: »Hör, Israel! Adonaj
  vår Gud är den ende Gud!» Då genomströmmas han av fädernas anda och
  deras bragders minnen; då uppbygger han i tanken Jerusalems grusade
  tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Då
  förgäter sig hans blick, som annars gärna irrar upp till kvinnornas
  läktare för att bakom en av slöjorna ana dragen av flickan, som han
  älskar, Baruks dotter.
  Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke är
  fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt,
  svart och glänsande, som Rakel finner avskyvärt. Han sitter ofta hos
  Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och
  den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande
  Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan av lutter
  förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt.
  Han är i sin älskades närvaro blyg--som en blyg älskare, och han
  förvirras av hennes strålande ögon. Därför tycker Rakel, att han är en
  tölp.
   [3] Platon.
  Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jämförelse med vilket alla
  andra män förefalla henne som misslyckade försök av Vår Herre att
  skapa någonting drägligt i karlväg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i
  hennes öra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina
  lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit på en
  hästrygg; därför är hans egen rygg krökt, hans gång tung, hans
  rörelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides däremot! Han
  bär osynliga Hermesvingar på sina fötter, hans spänstiga lemmar,
  omsvävade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta
  honom från jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad är den, om den än
  blickade i evighet, emot ett enda ögonkast av Karmides, ett av dessa
  djärva, stolta ögonkast, som på en gång skrämma en eldig flicka och
  tjusa henne? Rakel har hört av sin fader, att Karmides är slösare; hon
  har sett honom många gånger ej blott på vägen till synagogan, utan ock
  i sin faders hus, dit han kommit för att låna penningar. Rakel är
  förtjust över hans slöseri, som gör honom tusenfaldigt älskligare i
  hennes ögon. Hon är van att se varje litet mynt vänt två gånger, hör
  dagligen ända till leda upprepas Syraks tänkespråk om sparsamheten.
  Karmides, som leende strör omkring sig denna metall, som de andre
  uppgräva med sina fingrar ur modden, vad månde denne Karmides vara, om
  icke ett ovanligt, ett övermänskligt väsen? Och vad nu lärdomen
  vidkommer, för vilken Baruk och Ester så ytterligt vörda rabbi Jonas,
  så är ju Karmides ofantligt mycket lärdare! Det har Karmides själv med
  ädel uppriktighet försäkrat henne. Skulle hon då icke tro det? Och
  fastän han är så utomordentligt lärd, är han likväl glad, talar så
  fullkomligt fattliga, förtjusande saker och sjunger till lyran
  sprittande visor.
  Skulle Rakel i något ögonblick glömma Karmides, finnes i Baruks hus en
  gammal tjänarinna, som gärna återför hennes tankar till detta föremål.
  Även hon, tjänarinnan, har sina skäl att beundra Karmides' slöseri. Av
  det guld, han sår, har något även fallit i hennes hand, och till tack
  härför har hon åtagit sig att vara budbärarinnan och förmedlerskan
  emellan honom och Rakel.
  Det är en vink av henne, som förmått Rakel att i afton stanna hemma.
  Rakel har stigit upp på altanen av sin faders hus. Där är hennes
  älsklingsställe under så vackra aftnar som denna. Man har därifrån en
  vidsträckt utsikt över den östra och norra delen av staden. Västerut
  mötes däremot ögat av de närlägna husens tak och murar, men emellan
  dessa skymta delar av den branta gata, som från Skambonide leder ned
  till Kerameikos. Det är den gatan, som man vandrar till och från
  synagogan. En så uppmärksam utkik som Baruks gamla tjänarinna kan
  således se det vördnadsvärda paret, när det nalkas, och i tid varsko
  sin unga härskarinna.
  Huset har två ingångar. Den ena större, som vetter åt gatan, är
  försedd med en järnbeslagen port, som Baruk varsamt stänger, när han
  går ut. Den andra är en liten dörr i baksidan av huset. Den kan endast
  öppnas inifrån, och den leder ut till en sluttande, med klipphällar
  strödd, gräsvuxen plats, som utgör högsta punkten av Skambonides
  kulle. Denna dörr är av tjänarinnan öppnad, och därifrån leder en
  trappa upp till altanen.
  Rakel lutar sig mot bröstvärnet och ser ut över staden. Himmelen är
  klar, och friska fläktar komma från havet. Rakel är orolig, hennes
  hjärta klappar nästan lika häftigt, som då hon bidade det första
  hemliga mötet med Karmides. Sedan dess har hon ofta träffat honom,
  just häruppe, under månljusa nätter, sedan föräldrarne och husets få
  tjänare gått till vila; och genom vanan och övertygelsen om det
  oskyldiga i sådana möten har varje fruktan, varje betänklighet hos
  henne försvunnit. Karmides har kommit för att med skämt och joller
  lätta hennes sinne, när det är tyngt av hemmets enformighet och det
  instängda liv, hon måste föra; han har stämt hennes cittra och lärt
  henne att framlocka små melodier därur; han har talat om det glada och
  brokiga livet därnere i staden, dit hon aldrig får styra sin kosa utan
  att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har
  härmat rabbi Jonas' gång, åtbörder och sätt att tala, så att Rakel
  varit färdig att kikna av skratt; han har lindat hennes långa, svarta
  lockar kring sina fingrar och kallat dem de skönaste ringar, dyrbarare
  än de gyllene, med diamanter sirade. Han har försäkrat, vad som
  föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om
  han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans
  ord, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar
  in i naturen och kände bäst själv de hemliga villkoren för sin
  tillvaro. Nu kände även Rakel någonting liknande, ty hon fann sig
  numera aldrig rätt lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av
  hans ögons makt.
  Den fruktan, som nu kom Rakels hjärta att klappa med oroliga slag, var
  en, som spreds med luften över de tusen husen och templen mellan
  Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade
  hela dagen synbarligen plågats av en ängslig sinnesstämning. Vid
  middagstiden hade han under någon förevändning avlägsnat tjänstefolket
  ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar
  och viktiga papper till ett lönligt förvaringsrum under husets
  källare. På flickans frågor om orsaken till detta varsamhetsmått hade
  han sökt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjänstefolket hade
  Rakel sport, att under den förflutna natten åtskilligt tilldragit sig,
  som lät dem motse oroligheters utbrott i staden.
  Där Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvårn, seende ut över
  staden, som bestrålades av den nedgående solen eller vilade i de långa
  skuggor, som kastades av kullarne, längtade hon efter Karmides och
  fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om
  Karmides måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre var det
  glada, livliga Aten, utan genombävades av rädda aningar. Hon kände,
  att hans närvaro, åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon
  aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes
  ängslan.
  Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig
  en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till
  Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det
  tecken, som lät förstå, att marken var fri. Strax därefter hördes hans
  lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad
  och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke
  ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu
  från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig
  sett honom vackrare än nu.
  - Du kom då äntligen, utbrast hon och kände sig färdig att med
  systerlig hängivenhet kasta sig hans armar.
  - Jag försummar icke ett enda av de sällsynta ögonblick, då jag får
  träffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor.
  Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra icke kan förunna mig.
  Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn?
  - Ja, svarade Rakel och synade förtjust de vackra blommorna, som
  Karmides givit henne.
  - Synagogan är en ypperlig inrättning. Jag tycker om människor, som
  vörda sin Gud. Men jag kan med skäl anmärka, att er gudstjänst är
  alltför kort. Den borde räcka hela natten. När komma dina föräldrar
  hem?
  - Ack, i afton dröjer det icke länge.
  - Begagna då ögonblicken för vår gudstjänst, sade Karmides. Han
  fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid
  sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon.
  - Fy, du talar som en hedning, vilket du också är ... Men säg mig,
  Karmides, du är ju även filosof?
  - Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en
  av de allra främste till och med.
  - Ja, du är mycket lärd, det vet jag, men är du också mycket dygdig?
  - Naturligtvis. Lärdom och dygd äro tvillingbarn, som aldrig
  åtskiljas.
  - Det gläder mig höra, ty i går sade Jonas till min fader, att visa
  och dygdiga hedningar, sådana som ...
  - Karmides?
  - Nej, det sade han icke, utan sådana som ... som ... Platon tror jag,
  att han hette ... väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de
  aldrig ätit påskalammet.
  - Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel.
  - Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även
  Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för
  en dotter av Israel.
  - Hör blott på! Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en
  underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga
  och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt
  annan smak än du.
  Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm.
  - Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade på solen, vars halva
  skiva redan sänkt sig i havet, samma sol för våra ögon, samma åtrå
  till sällhet i våra hjärtan, huru kunna vi då kalla varandra
  främlingar?
  - Samma himmel och där uppe över stjärnorna samme Gud, sade Rakel med
  en djup blick på Karmides. Den kväll, jag gav dig den lilla ringen,
  som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du
  ringen?
  - Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin
  barm.
  - Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom,
  fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig,
  att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina
  föräldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var även
  närvarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade
  med dig om den där Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste
  att svara honom på allt vad han ville veta. Det märktes tydligt, att
  du var lärdare än han,
  - Din dröm skall sannas. Det kommer en tid, då vi alltid skola vara
  tillsammans.
  - Tror du det?
  - Beror det ej av oss själva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfärgat,
  och guldkantade skyar spegla sig däri. Längtar du icke att sväva över
  dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare än något av din
  faders? Jag skall föra dig till en ö, som jag upptäckt där borta i
  väster, långt, långt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens.
  Hon är en lämning av det i havet sjunkna Paradiset. Där skola vi bo,
  jag och du.
  - O, vad säger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med
  världen gav Karmides tillfälle att obesvärat giva luft åt sina
  hugskott. Men, tillade Rakel betänksamt, icke kan jag lämna fader och
  moder kvar här i Aten.
  - De skola följa oss, Rakel. På Lycksalighetens ö finnas omätliga
  förråd av den gula metall, som är din faders lust. Han följer oss dit,
  samlar en skeppslast guld och återvänder som den rikaste människa på
  jorden för att återuppbygga ert tempel. Vad säger du härom?
  - Ack, det är ju härligt! Jag måste underrätta min fader ... jag måste
  säga honom vad du ämnar göra.
  - Nej, nej, icke nu. Min plan måste hemlighållas, liksom våra möten.
  Hör du det!
  - Nå, som du vill.
  Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit den fruktan, som
  bemäktigat sig henne. Först nu, då talet föll på att lämna Aten,
  påminde hon sig, att staden i närvarande stund hade något oroväckande,
  och hon anförtrodde Karmides sina obestämda farhågor.
  I själva verket var denna afton besynnerlig även i det avseende, att
  det väldiga sorl, som annars uppsteg nedifrån staden mot Skambonides
  topp, var så gott som förstummat. Det rådde en ovanlig tystnad, endast
  avbruten genom bullret av någon genom gatorna rullande ensam vagn
  eller ett och annat hammarslag från verkstäderna i grannhället.
  Ett skarpt öra skulle likväl just i detta ögonblick kunnat uppfånga
  ett genom avståndet nästan förtonat sorl av röster, som kom från norr
  och nalkades mer och mer.
  - Bah, sade Karmides till svar på Rakels frågor, vad har du att
  frukta? I hebréer kunnen, liksom de olympiska gudarne från sina moln,
  i god ro förlusta er åt de andres strider. Vad han I att göra med
  bilddyrkare och kristianer?
  - Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer
  till strid, till blodsutgjutelse ... och här, här i Aten, kanske
  utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt?
  Vad är det, som uppretar dem mot varandra?
  - Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett
  tempel och lagt beslag på tempelskatten ...
  - Men varför, varför göra de så illa? utbrast Rakel.
  - Varför? Alla kunna icke vara mäklare här i världen, men alla vilja
  ha guld. De som ej bli mäklare som judarne, varda rövare som
  kristianerna. Det är förklaringen. Må packet slåss! De mina känner
  jag. De äro för fega att våga sina liv. Kristianerna kunna fråntaga
  dem allt, till och med livet, men av omtanke för sitt liv skulle de
  icke våga försvara det. Men kristianerna själva, min Rakel, de äro
  män! Eller rättare: de äro vilddjur ... modigare än lejon,
  blodtörstigare än tigrar. Amfiteaterns spel äro förbjudna. Vi sakna
  dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats på åskådarebänken och
  klappa händerna, när de sönderslita varandra. Vi ha ett präktigt
  skådespel att vänta.
  - O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nästan förskräckes för dig.
  - Lugna dig, flicka! Jag är icke farlig. När jag ej kan avvända åskan
  eller näpsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag fröjdas åt deras
  höghet. Men hör vidare vad som hänt i natt, som utbreder förfäran i
  staden! Det rådande kristianska partiet har upptäckt, att det
  undertryckta hållit hemlig gudstjänst i ett kalkstensbrott i
  grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons fält. De överraskades mitt
  under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka,
  tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och
  släpade dem i fängelse. Man säger, att de undertrycktes kämpe, en
  präst med ett av de där långa namnen, som kristianerna påhittat ...
  Atanasios heter han ... var närvarande och just predikade, när
  händelsen timade, men att han i mörkret och villervallan lyckats komma
  undan. De fängslade voro vid pass femtio: de fleste tillhöra packet,
  men åtskilliga äro ansedda män och medborgare av Aten. Lagen dömer dem
  till döden. Du kan begripa, vilken uppståndelse detta väckt bland
  deras trosbröder, vänner och fränder. Förskoning ha de fängslade ej
  att vänta. Sorg, häpnad och raseri hos de mång tusen, som kalla sig
  homousianer. Man tror, att de skola väpna sig för att med våld frigöra
  de fångne. Det rådande partiets anförare, biskopen av Aten, önskar
  ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt förfogande och vill
  nyttja tillfället för att krossa motståndarne med ett slag. Se där i
  korthet mina nyheter, du min svartögda flicka. Vad din blekhet
  förskönar dig! Jag frestas att skrämma dig alltid för att alltid se
  dig sådan. Men var lugn! Karmides är ju hos dig. Här, här i min famn,
  fruktar du här?
  Karmides hade utan motstånd tryckt den darrande flickan till sitt
  bröst och lekte med hennes mörka lockar.
  - Jag skulle icke vara rädd, om du alltid vore här. Men du kommer ju
  och går. Du är borta, då kanske ... Nej, jag törs ej tänka på ett
  sådant ögonblick.
  - Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig måtto stå vid din
  sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om rädsla och fara! Se
  upp mot himmelen! Där börja stjärnorna tändas. Var är din cittra,
  barn?
  Cittran låg på en bänk. Han tog och stämde henne och sjöng till hennes
  ackorder en täck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han
  började i annan tonart en sång om kärlek, kärlekssmärta, trohet i
  döden. Rakels blick var tårad, när han lade cittran bort.
  - Vad? Tårar? Älskade lilla toka! sade han. Dina ögon hava värmt min
  själ, men tårarne göra dem till solar, som förbränna henne. Blunda,
  eller du bländar mig! Blunda, österländska flicka!
  Och när Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte på
  hennes läppar en brännande kyss.
  Det var den första. Karmides gick stundom långsamt mot sitt mål. Han
  var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sådan som Rakel,
  var för hans övermättade sinnen dock ännu en retelse, dess större, ju
  mer hennes enfald avbröt mot hans vanliga väninnors världskännedom.
  Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade
  romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk,
  nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro båda för
  kloka att bannlysa en mask, av vilken båda hade samma nöje.
  Rakel älskade honom. Han var allt för henne. Vem undrar då, att hon
  kände sällhet i denna kyss? Men hon öppnade ögonen och rodnade upp
  till pannan. Hennes blick bad om förskoning från förnyad sällhet; men
  den djärve var obeveklig. Han rövade kyss efter kyss.
  Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som förnams från norr, kom
  närmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en
  folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat,
  tusenfotat vidunder åstadkommer, när det framtränger genom en stads
  trånga gator och vid varje gränd, varje öppning det stryker förbi,
  sväller ut och rycker med sig allt.
  Men slutligen urskildes i detta förvirrade larm rop, genomträngande
  och vilda, vittnande, att det månghövdade vidundret var retat, att det
  sökte fiender, och att dessa fiender måste darra för en annalkande
  hämnd.
  Nu släppte Karmides Rakels hand. Ropen hade trängt till hans öra. Han
  anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Även Rakel hörde den
  kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig
  darrande intill honom.
  Under den förskräckelse, som fattade henne, flög hennes första tanke
  till föräldrarne.
  - O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute. Vad kan icke hända dem! Huru
  skall jag rädda dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till
  synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd, när du följer mig.
  Kom!
  I detta ögonblick dök den gamla tjänarinnans förfärade ansikte upp
  över altantrappan.
  - De komma! ropade hon.
  - Vilka? Vilka?
  - Dina föräldrar. De äro redan utanför porten.
  - Lovad vare Gud! De äro räddade.
  - Farväl, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall
  vara i ditt grannskap.
  Rakel hade knappt mod att släppa Karmides' hand. Man hörde, huru den
  tunga porten till gatan gnisslade på gångjärnen. Ingen tid var att
  förlora. Karmides ilade ned för trappan och genom bakdörren ut i det
  fria. Rakels blick följde honom, då han med skyndsamma steg gick över
  den hällströdda toppen av kullen och försvann där bakom. Hon skyndade
  ned att möta sina föräldrar. Hon såg den gamla Ester stödd på rabbi
  Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten
  invändigt var försedd, lade dem i kors över varandra och fäste dem vid
  deras järnhakar.
  Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller åtta
  unga, kraftiga israeliter följde dem för att stanna i huset, medan
  stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besättning. Baruk,
  som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det stängda,
  bommade huset ville de med svärd i hand avvakta händelsernas gång.
  
  
  TOLFTE KAPITLET.
  Början till ett sorgespel.
  
  - Från det ena nöjet till det andra! Prisad vare Olympen, som ännu
  strör rosor över jorden!
  Så tänkte Karmides, då han vandrade ned för den del av Skambonide, som
  sluttade åt Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han
  tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill säga en
  skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han nöjde sig
  härmed, ty han hade längesedan givit verkligheten förlorad.
  Han sökte nu en annan förströelse. Från Kerameikos skallade vilda rop,
  förnummos tusentals larmande röster. Det var förmodligen
  inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides älskade tragedier
  och skyndade att förvissa sig om rum bland åskådarne.
  Som vi veta, var skymningen inne och stjärnorna började tända sig på
  himmelen. En sådan halvdager är gynnsam för sådana skådespel, liksom
  en mulen himmel ökar intrycket av ett götiskt tempel. Han döljer
  sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora
  massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne,
  försmälta till sublima individer.
  Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de
  trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen.
  Utsikten härifrån behärskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av
  gatan Kerameikos ända hän emot Areopagens kulle. Alla dessa delar
  höljdes av en böljande massa, som tycktes vara ett enda jättedjur,
  sakta, mödosamt och krampartat slingrande fram likt en sårad orm. Två
  bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets ögon. Men liksom ryktet
  enligt skaldernas skildring, så var denna jättekropp i hela sin längd
  betäckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan
  rytande av raseri.
  Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trång gränd, som mynnade ut
  till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett övermått av liv, var den
  förra ödslig, som utdöd. Portarne bommade, fönsterluckorna stängda,
  ingen människa att se.
  Karmides såg sig nu vid själva randen av den förbivältrande, svällande
  folkströmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess
  böljor. Han såg ansikten dyka upp och försvinna, ansikten förvridna av
  dyster vrede.
  - Hämnd, hämnd! Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Död åt
  atanasianerna!
  Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans öron. Han
  misstog sig således icke. Förhänget hade fallit, korsången börjat,
  korsången, som inledde det länge väntade och förberedda sorgespelet.
  Karmides hade ingen lust att låta sig bortrycka av den virvlande
  strömmen. Man uppoffrar ogärna sin vilja och det fria bruket av sina
  lemmar, när man ej genomtränges av den ande, som sammansmälter den
  trängande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville välja en
  lämpligare åskådareplats. Han lämnade Kerameikos och vandrade de
  folktomma sidogatorna hän till torget, sedan han övertygat sig, att
  strömmen brusade åt det hållet. Han anlände före den till torget. Det
  var tomt och övergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De
  tycktes liksom med hemsk fruktan vänta den annalkande skaran. Karmides
  steg upp på målningsgalleriets marmortrappa och intog en bekväm plats
  vid hörnpelaren. Tätt förbi den måste tåget stryka fram; den var
  bestämd till vågbrytare mot floden. Karmides kunde se allt på nära
  håll.
  Facklorna, som lyste i spetsen, närmade sig. Rymden mellan Pnyx och
  Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda,
  ursinniga ropen:
  - Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne!
  Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av
  människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd
  av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten
  över torget. Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på
  skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när
  de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg
  åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt
  lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska
  hydda. Kroppen var naken. Björnpälsen låg sammanrullad under hans
  huvud, som var vänt emot den följande hopen, så att de rysliga
  anletsdragen, de slutna ögonen i lodrät riktning kunde lysas av
  facklorna och ses av mängden. Närmast kring båren gingo några präster
  med nedfällda kåpor och blottade huvuden. Två av dem buro facklorna.
  Bredvid den ene sågs Eufemios. De tego, ty den lösen de från början
  utdelat återskallade nu i de vilda ropen, som genom själva sin styrka
  vunno övertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prästerna
  tego, men närmade facklorna intill den dödes ansikte för att åter och
  åter visa det så tydligt som möjligt. Och för var gång skallade med
  ökad styrka ropen:
  - Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne!
  Massan hade äntligen hunnit förbi. Karmides sällade sig till de siste
  i eftertruppen.
  - Medborgare, vad har hänt? frågade han sin närmaste granne. Vad är
  det som försätter folket i raseri?
  - De ha mördat Simon bekännaren och helgonet, svarade mannen. Har du
  öron och förnimmer ej vad folket ropar?
  - Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således
  någon atanasian, som förgivit den helige?
  - Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro
  medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde
  en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och
  martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej
  Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle
  undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid
  flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då
  tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt