Upplevelser under krigsåren 1914-1918 - 1

  
  UPPLEVELSER UNDER KRIGSÅREN 1914-1918
  Av
  Wilhelm Thesleff
  
  
  Helsingfors,
  Holger Schildts Förlagsaktiebolag,
  1919.
  
  
  I.
  
  Det stora världskrigets utbrott träffade mig på min villa några
  kilometer från Viborg, varest jag, just hemkommen från en badsejour i
  Sverige, beredde mig för en angenäm "Nachkur". Tidigt på morgonen den 1
  augusti 1914 överlämnades till mig av en poliskonstapel
  mobiliseringsordern, enligt vilken jag, såsom ur tjänsten nyligen
  avgången rysk militär, inom loppet av 3 dagar ägde infinna mig hos
  distriktschefen i Tsarskoje Selo. Denne åter tillkom att placera mig
  vid den s.k. 6. landsstormsbrigaden, vilken skulle formeras vid hans
  stab. Då timmarna voro räknade, gällde det att snabbt styra om sina
  angelägenheter och sin ekipering. Redan samma dag flyttade jag in till
  staden, vindarna genomsöktes, gamla, som jag hoppats, för alltid
  bortlagda uniformskläder och persedlar togos fram, affärerna på
  kontoret avslutades eller skrinlades, gamla prokuristen Porkka erhöll
  så gott sig göra lät besked om alla de hundratals frågor, han
  upptecknat sig till minnes, order gavs för framtiden såväl för firmans
  räkning som även för min egen del, i händelse jag ej mera skulle
  återvända. På tredje dagen var jag då äntligen färdig att enligt ordern
  avresa.
  I vår goda gamla stad, vilken ju mänskligt sett sist borde nås av
  krigets hemsökelser, rådde emellertid under dessa dagar en obeskrivlig
  och ofattlig panik -- bankerna stormades, människorna avyttrade allt,
  som blott kunde säljas, och sökte sig ut till landet, andra lämnade all
  sin egendom för vind och våg i sin otålighet att finna ett skydd ute i
  skogarna. Till denna panik bidrog i mycket hög grad den omständigheten,
  att militärbefälet i Viborg fullkomligt tappat huvudet. Den ena
  meningslösa befallningen avlöste den andra. Befolkningen i förstäderna
  skulle bl.a. genast göra sig beredd att 6 timmar efter erhållen
  befallning evakuera sina boningsplatser, ty alla förstäder komme att
  brännas. Vidare konfiskerades alla roddbåtar (sic!) längs stränderna av
  Saima kanal ända upp till Rättijärvi, för att följande dag återställas
  -- för att icke tala om andra åtgärder i samma stil. Under sådana
  förhållanden fick man lov att utan att akta på sina egna bekymmer efter
  bästa förmåga lugna sina närmaste. Såsom exempel på huru stor
  förvirringen var erinrar jag mig följande episod: en fullt sansad och
  logiskt tänkande person, som under dessa dagar vände sig till mig med
  en anhållan om råd, svarade mig med ett utrop av förtvivlan: "Ja, det
  är lätt för dig att råda till lugn och att helt stilla se tiden an, du
  som reser bort, men vi stackare, som måste stanna kvar...!"
  Allt har emellertid sin ända och så hade även dessa nervslitande dagar
  med åtföljande bittra avskedsstunder. Det gällde nu att tappert
  skiljas, kanske för alltid, från det käraste man ägde, ett avsked, som
  var så mycket svårare, som man ju icke kunde muntra upp sig eller de
  sina med något slags entusiasm eller fosterländsk hänförelse -- snarare
  tvärtom.
  Vid utsatt tid infann jag mig hos kretsmilitärchefen i Tsarskoje Selo
  -- en gammal, knarrig, pensionsberättigad överste från Alexander III:s
  dagar, vilken naturligtvis aldrig ens hade kunnat tänka sig möjligheten
  av mobilisation med det åtföljande kolossala organisationsarbetet. Hela
  "butiken" sköttes av äldsta skrivaren, en durkdriven tjinovnik, vars
  huvudintresse låg i att sko sig så mycket som möjligt. Ordningen var
  naturligtvis därefter. Av min brigad syntes till en början ej
  ett spår, och först så småningom arriverade en del officerare och
  manskap. Formeringen stötte på kolossala svårigheter, ingenting
  fanns och all erfarenhet saknades. Jag förordnades till truppens
  ekonomieföreståndare, och min uppgift blev under de rådande
  förhållandena varken lätt eller angenäm. Till min stora tur räckte
  detta arbete dock icke alltför länge, ty knappt hade vi fått
  truppen något så när i mönstringsskick, då jag erhöll befallning
  att tillträda befattningen som stabschef för den s.k. 59.
  lantvärnskavalleri-brigaden, vilken skulle formeras. Som f.d.
  kavallerist och generalstabsofficer tilltalades jag naturligtvis mera
  av detta uppdrag än av att gräla med judar och apokryfiska leverantörer
  om anskaffningen av allt det möjliga och omöjliga en nybildad trupp
  erfordrar. Formeringen av brigaden -- 10 skvadroner -- gick raskt
  undan. Såsom adjutant hade jag under den första tiden vår landsman,
  ryttmästaren Henrik Calonius samt till officerare nästan uteslutande
  f.d. gardeskavalleriofficerare. Till mitt stora beklagande måste jag
  emellertid snart skiljas från Calonius, som på grund av en ansökan,
  vilken han vid krigets utbrott inlämnat, erhöll transport till sitt
  gamla regemente -- L.G. Grenadierregemente till häst. Några veckor
  efter sin ankomst till regementet fann han sin död på Polens slagfält.
  Organisationen av kavalleribrigaden gick raskt undan, och redan en
  månad senare hade vi stor mönstring jämte "kejsarparad". Det var sista
  gången jag såg tsaren med hela sin lysande svit. Jag minnes ännu med
  vilken hänförelse och entusiasm manskapet och officerarne hälsade honom
  och hurusom, med undantag av -- tror jag -- blott mig själv,
  övertygelsen om en icke alltför avlägsen seger med åtföljande inmarsch
  i Berlin hos såväl höga som låga var orubblig. Nu ligger tsaren skändad
  och skjuten, den lysande sviten är dödad eller försmäktar i fängelserna
  och kommendören samt största delen av våra brigadofficerare blevo tagna
  till fånga utan ett gevärsskott av en handfull österbottningar vid
  frihetskrigets utbrott i Finland.
  Sic transit gloria mundi!
  Hela vintern 1914-1915 samt följande sommar förflöt under ivrigt
  exercerande samt vakttjänstgöring såväl i Tsarskoje Selo som ute på
  lägermötet i Krasnoje. På sensommarn 1915 omformerades brigaden till
  tvenne, av vilka den ena flyttades över till Finland och den andra
  skulle övertaga kustbevakningen i Estland och Livland. Vår gamla stab
  kom till Finland och installerades till en början i Helsingfors, men
  flyttades något senare till Tammerfors, varest även staben för den i
  Finland förlagda 42. armékåren befann sig. Min vistelse i hemlandet
  blev emellertid ej alltför lång. Den hårda regim, som ryssarna efter
  krigsutbrottet på nytt införde härstädes, förde med sig politisk
  förföljelse, angivelser m.m., allt i den kända bobrikoffska stilen. Att
  min person på grund av mina tidigare politiska kontroverser med
  Bobrikoff, Seyn et consortes ej länge skulle förskonas var ju klart,
  och redan i oktober kommenderades till Tammerfors från Petersburg en
  general Hahnenfeld enkom för att närmare undersöka sanningsenligheten
  av de såväl gamla som nya gendarmrapporter beträffande mig, vilka
  insänts till vederbörande. Resultatet av undersökningen, vilken på äkta
  ryskt maner helt och hållet fördes bakom min rygg, gav intet positivt
  resultat, men då jag ju i alla fall syntes farlig, beslöts det att jag
  under en eller annan förevändning skulle transporteras till fronten.
  Snart erhöll jag även en förfrågan, om jag ville inträda i aktiv tjänst
  med överföring till generalstaben, och då jag till chefskapets stora
  förvåning betackade mig för den stora äran, mötte jag helt enkelt en
  befallning att anmäla mig till tjänstgöring i 43. armékårens stab, som
  för tillfället låg i Dorpat. Detta mitt avslag beträffande återinträdet
  i aktiv tjänst gjorde jag under förevändningen att, då man ej fann mig
  tillräckligt pålitlig för att kunna användas vid trupper, förlagda i
  Finland, jag väl själv måste anse mig olämplig för en så ansvarsfull
  post som en generalstabsofficers. Detta avslag hade jag sedermera att
  tacka för mitt liv. Mitt avslag med åtföljande skrivelse förskaffade
  mig nämligen chefskapets i P:burg höga missnöje, vilket hade till
  följd, att, då under åren 1916-1917 trenne olika gånger anhållan
  gjordes från den i Finland förlagda 42. armékårens stab att få mig
  hittransporterad, denna anhållan ständigt stötte på motstånd i
  huvudstaben i Peterburg. Som känt mördades i Viborg vid revolutionens
  utbrott på det mest grymma sätt samtliga till 42. armékårens stab
  hörande högre officerare. Säg sedan, att ej en högre försyn leder
  människans öden!
  
  
  II.
  Dorpat hör icke blott till Estlands utan även till Rysslands mest
  förtjusande småstäder. Full av gamla minnesmärken, verkar denna stad
  med sina trånga gränder och slingrande gator historisk vid varje steg
  och har ett drag av gammal kultur över sig. Men så hörde ju Dorpat ännu
  så sent som under Alexander III:s regering till Rysslands förnämsta
  kulturcentra, och ur dess universitet, som tidigare burit en rent tysk
  prägel genom sina studentkorporationer, kneipaftnar m.m., hava ju en
  hel del av icke blott Rysslands utan även Tysklands vetenskapliga
  stormän utgått. Under den förryskningspolitik, som så hänsynslöst
  tillämpades under Nikolai II:s tid, förlorade orten sin betydelse såsom
  kulturcentrum. De sista resterna av den forna universitetsglansen och
  det fria, glada studentlivet, som givit hela staden sin prägel,
  bortsopades vid krigets utbrott, men minnesmärken av den svunna tiden
  möter en fortfarande vid varje steg.
  Efter de relativt fredliga förhållanden, jag dittills varit med om i
  Finland, verkade Dorpat vid min ankomst dit i oktober 1915 redan bra
  nog krigiskt. Staden full av militär, ljusförbud om kvällarna och
  natten, överallt en mängd tyska och österrikiska fångar, vilka användes
  till utförande av befästningsarbeten i stadens närhet, förföljelse mot
  allt, som någonsin varit eller det allra minsta påminde om tyskt, samt
  slutligen matbristen, som nu för första gången mötte en.
  Kommendören för 43. armékåren, general Novikoff, en rysk nationalist av
  renaste vatten, som dessutom råkat helt i händerna på sin kårkommendant
  -- en mycket obskyr personlighet -- utövade genom denne till stadens
  förskräckelse ett satrapvälde utan like. Personer, hörande till stadens
  mest ansedda borgare, häktades och trakasserades utan någon som helst
  anledning och blevo till och med förvisade till Sibirien. Bland andra
  blev en mycket känd borgare förvisad till det nyss nämnda landets öde
  trakter av den enkla anledningen, att han vid något slags köbildning
  hade vågat uttala sitt lilla missnöje över, att en påträngande, otålig
  dam ej kunde hålla sig till ordningen. Han kunde ju ej ana att damen i
  fråga för tillfället råkade vara kommendantens älskarinna!
  Med de i staden internerade krigsfångarna var det allt annat än väl
  beställt. Allehanda smittosamma sjukdomar -- i synnerhet en elakartad
  tyfus -- härjade våldsamt ibland dem. Till råga på det obeskrivliga
  eländet blevo en natt c:a 300 krigsfångar innebrända i en av de för dem
  enkom uppförda barackerna -- baracken var av bräder, full med halm samt
  försedd med blott en enda liten utgång. Detta blev äntligen
  myndigheterna för starkt och en stor undersökning igångsattes, men
  enligt ryskt maner slutade den naturligtvis blott med en liten,
  relativt oskyldig tjinovniks avsättning eller transport.
  I Dorpat hade jag den stora turen att bli inkvarterad i en av stadens
  bättre tyska familjer, varest frun i huset till min stora förvåning
  visade sig vara norska. Hennes förtjusning över att långt borta från
  sitt hemland, som hon på flere år ej kunnat besöka, helt plötsligt bli
  i tillfälle att tala sitt modersmål var naturligtvis ej så liten. Tack
  vare mitt värdfolk kom jag mycket snabbt in i stadens tyska
  högborgerliga och adliga kretsar, och det var helt intressant att följa
  med den politiska utveckling, dessa kretsar så gott som inför mina ögon
  genomgingo. Från att ha varit icke blott fullt lojala utan till och med
  tsarens trognaste undersåtar, vilka med hänförelse dragit ut i kriget,
  förvandlades de småningom av den behandling, de fingo utstå, till rent
  riksfientliga element, som med otålighet väntade på den stund, då
  tyskarna skulle komma för att befria dem från oket.
  Mellan ryssarna samt esterna och letterna pågick i stället en allt
  starkare courtoisie med åtföljande lösa och tvetydiga löften om
  autonomi, jord m.m. Under denna tid formerades de s.k. lettiska
  regementena -- 8 till antalet --, vilka sedermera under
  bolschevikväldet skulle spela en så stor roll.
  Länge skulle min vistelse i Dorpat emellertid ej räcka. Den sista
  oktober erhöllo vi helt oväntat befallning att följande dag bryta upp
  för att echélons-vis med tåg transporteras till Riga-fronten. Vår
  armékår skulle ingå i 12. armén, som under general Gorbatoffskijs befäl
  opererade på sagda front. Den 2 november bar det redan i väg för
  staben, som till järnvägsstationen följdes av stadens estniska och
  lettiska borgare, musik, hurrarop och ovationer. Ett dygn senare
  anlände vi till vår destinationsort, stationen Rodenpois samt
  "Waldenrode", varest våra trupper till en början skulle stå i
  arméreserven på Duna-flodens högra strand, skyddande det, såsom det
  sedermera visade sig, så farliga frontavsnittet Yxküll-Dalen.
  "Waldenrode", ett mycket elegant och modernt inrett jaktslott, uppfört
  av sten i tre våningar med vinterträdgård m.m., befann sig i ett
  bedrövligt tillstånd, då vi sent på natten anlände till platsen.
  Ägaren, en baron Wolff hade flytt och höll sig undan någonstädes i
  Finland, förvaltaren -- en tysk -- var förvisad till Sibirien, stall,
  ladugård samt de flesta boningsrummen hade utplundrats, och det hela
  var fullt av lettiska flyktingar och kosacker, vilka senare utan vidare
  tagit stället i besittning och därstädes till och med placerat sina
  kvinnor och barn. Dessutom stötte vi på några yrande, halvdöda
  tyfuspatienter. Då alltsammans till på köpet låg försänkt i kolmörker,
  kan man nogsamt förstå, vilken vår sinnesstämning var vid ankomsten
  till slottet efter den tröttande, långa resan. Den första natten
  installerade vi oss alla i broderlig sämja i ett enda rum, men följande
  dag vidtog genast en obarmhärtig rensning och putsning. Såväl sjuka som
  friska fingo lov att draga vidare, och ett par dagar senare hade vi det
  helt gemytligt, till och med delvis komfortabelt -- om man betänker att
  vi befunno oss blott 10-15 km bortom fronten. Här på "Waldenrode"
  firade jag min första jul ute i fält, långt borta från hemlandet. Dagen
  till ära hade artilleriet varit mer än vanligt verksamt, vilket till
  och med åstadkom en viss nervositet ute i staberna. Hos oss var det
  hela dagen ett löpande av ordonnanser, telefonerna pinglade, telegrafen
  knackade oavbrutet, befallningar mottogos och gåvos och det militära
  livet, sådant det ter sig i en större stab tätt bakom fronten, sjöd
  omkring en. Men trots denna allt annat än om julfrid påminnande
  omgivning gingo mina tankar ändå omotståndligt hem till norden, till
  julgranen där borta, till alla de kära egna och till alla de tusen
  olika minnen, som allt sedan den tidigaste barndomen äro förenade med
  denna fest. Huru hoppades jag ej, att denna jul skulle vara den sista,
  jag behövde tillbringa på detta sätt!
  Livet förflöt på "Waldenrode" mer än enformigt, den ena dagen var lik
  den andra, så att tideräkningen ibland kunde vålla en huvudbry. Oaktat
  det relativa lugnet vid fronten rådde hos oss städse samma språng och
  samma omöjliga nervositet. Ryssarnas kanske största fel -- deras totala
  oförmåga att organisera och att underlätta ett arbete -- framträdde i
  synnerhet i vår stab, vilken olyckligtvis hade till chef en general,
  som visserligen var kolossalt flitig, men samtidigt ofantligt nervös
  och utan den minsta aning om något slags organisation eller
  arbetsfördelning. Hans mesta tid gick vanligtvis till sökande efter de
  papper, han själv förlagt. Till hans andra egenheter hörde bl.a. hans
  vansinniga rädsla för tvål och vatten -- jag kommet ihåg huru så gott
  som hela staben stod fadder, när vi oombedda på nyårskvällen tillrett
  ett varmt bad och celebrerade högtiden med att rätt hårdhänt tvätta av
  honom det gångna årets samlade smuts. -- Här på "Waldenrode" gjorde
  döden sin första skörd inom vår relativt trånga krets. En ung
  stabsryttmästare -- kårkommendörens personliga adjutant -- sköt sig en
  kväll under ett plötsligt anfall av sinnesförvirring.
  Alltför långvarig skulle min vistelse icke heller här bliva, ty redan i
  medlet av januari 1916 erhöll jag en kommendering till Riga, till den
  därstädes förlagda 7. Sibiriska armékåren, i vars stab jag skulle
  övertaga uppställandet av nya truppenheter och formationer, vilka denna
  tid i så stor skala överallt bildades. Denna vår skulle nämligen det
  stora angreppet ske, då den ryska ångvälten omotståndligt skulle rulla
  i väg mot väster. Med var dag, som den väntade och fruktade förnyade
  tyska offensiven uteblev, steg segervissheten, men tillika blev det
  allt klarare för såväl hög som låg, att revolutionen stod för dörren
  och att den knappast mera kunde undvikas -- frågan gällde blott i
  vilken form den komme att söka sig uttryck.
  Det vackra "Waldenrode" återsåg jag aldrig mera. Det undgick icke de
  kurländska och estländska adelsgodsens tragiska öde. Under revolutionen
  brändes och skövlades det vackra jaktslottet av en rasande soldathop,
  och blott ruiner utvisa numera platsen, där det stått.
  
  
  III.
  
  Riga -- "Östersjöns pärla" -- gör med sina moderna, västerländska
  stadsdelar, byggnader och härliga, storslagna trädgårdsanläggningar nog
  skäl för sitt stolta binamn. Halvcirkelformigt omsluten av de modernare
  stadsdelarna ligger den gamla staden tätt tryckt till Duna-flodens
  högra strand. Det gamla Riga med sitt virrvarr av smala, krokiga gator
  och gränder, uråldriga historiska byggnader och minnesmärken, med anor
  ända från Svärdsriddarnas tider, sina tusenåriga domer och kyrkor gör
  ett djupt och oförgätligt intryck. Man känner sig helt plötsligt
  återförd till tider, då denna stad utgjorde det yttersta bålverket för
  germansk kultur i öster, till tiderna för Svärdsriddarordens
  glansperiod.
  Ett märkvärdigt öde tyckes världskriget ha beskärt Riga. Ehuru staden
  låg tätt intill fronten och utgjorde centrum för en hel stor
  fästningsrayon, var det likväl ej fiendehand, som skulle åstadkomma
  fördärv och förstörelse över orten, utan stadens egna borgare och
  landsmän. Först huserade i Riga den ryska byråkratien, som på det mest
  hänsynslösa sätt gjorde slut på stadens blomstrande industri i sin
  rädsla för, att den möjligen kunde komma fienden till godo. Därefter,
  vid uppgivandet av staden, brändes och plundrades den av sina egna
  lettiska och ryska trupper, varvid knappt en enda affär i centrum
  skonades; vad som ej togs med, kastades helt enkelt ut i gatsmutsen. --
  Slutligen följde efter tyskarnas avtåg bolschevikernas grymma
  vandalism.
  Vid min ankomst till Riga vintern 1916 var det alltså icke egentligen
  krigets direkta härjningar, utan mera självförstörelsen, som gjorde sig
  märkbar. Överallt tomma hus och kvarter med fastspikade fönster och
  dörrar! Samtliga fabriker och hela fabriksstadsdelar stodo öde,
  vittnande blott genom sina gigantiska anläggningar om vilket sjudande
  arbete en gång pågått i dem -- ensamt "Treugolnik" sysselsatte sina
  tolvtusen arbetare. Ruiner sågos ej -- endast invid järnvägsstationen
  gapade emot en lämningarna av ett stort fyravånings stenhus, utgörande
  offret för det första, men även sista Zeppelin-angreppet mot de stora
  broanläggningarna över Duna-floden.
  Genom min kommendering till 7. Sib. armékårens stab kom jag tätt inpå
  själva kriget, sådant det tedde sig vid fronten. Staben för armékåren
  utgjorde tillika fästningsrayonens stab, och det hörde alltså till dess
  generalstabsofficerares åligganden att bl.a. inspektera de olika
  fronterna ävensom att företaga allehanda taktiska rekognosceringar m.m.
  på hela den vidsträckta s.k. Riga-fronten. Medan staden vid tyskarnas
  stora framstöt genom Kurland legat fullkomligt försvarslös och i
  tankarna redan uppgivits av ryssarna, utgjorde den numera ett mycket
  starkt bålverk, som skyddade den yttersta norra ryska flygeln. Ett helt
  nät av löpgravar, fästningsverk, taggtrådsstängsel m.m. hade dragits
  kring Riga, som därjämte på västra sidan skyddades av stora, svårt
  tillgängliga kärr, t.ex. Tirul-kärret. Det var därför icke att undra
  över, att det ryska övermilitärkommandot kände sig i fråga om denna ort
  fullkomligt tryggt och att utländska agenter och attachéer allt som
  oftast inbjödos hit för att personligen övertyga sig om den ryska
  frontens orubblighet. Tack vare min språkkunskap blev det vanligen jag,
  som under sådana besök fick agera ciceron.
  De mest omtyckta utflykterna företogos till den yttersta flanken vid
  Kemmern samt längs Duna-flodens vänstra strand till Kekkau. Båda
  dessa router bjödo icke blott på en mängd militära sevärdheter
  i form av befästningar, ruiner efter sönderskjutna hus, militära
  begravningsplatser m.m. utan även den för en attaché eller
  korrespondent så nödvändiga nervkittlingen. Den omedelbara närheten av
  fiendens yttersta löpgravar samt nödvändigheten att färdas längs vägar,
  vilka lågo under fiendens artillerield, var ju något, som kunde giva
  material till långa rapporter och korrespondenser, och däri låg ju
  huvudsaken. Under en sådan exkursion till positionerna vid Kekkau, som
  jag företog tillsammans med den engelska översten Knox, dödades och
  sårades ett tiotal soldater i vår omedelbara närhet. Då resterna av de
  dödade hopsamlades och bortburos (ungefär som bitarna efter ett slaktat
  och styckat djur), utbrast översten helt riktigt "quelle cochonnerie",
  men detta hindrade honom ej att höra till dem, som reste fronten runt
  för att i "civilisationens" namn upphetsa till fortsatt krig.
  Kommendör för den 7. Sib. armékåren var under denna period den kände
  bulgarisk-ryska generalen Radko-Dmitrijeff. Under det rysk-turkiska
  kriget var han en fader- och moderlös herdepojke, som de ryska
  trupperna förde med sig till Ryssland, där han uppfostrades och
  utbildades till generalstabsofficer. Såsom sådan återvände han till
  sitt hemland, varest han arbetade sig upp till general och
  krigsminister, skapade och organiserade den bulgariska armén och förde
  denna under befrielsekriget mot Turkiet från seger till seger. Helt
  ryskt orienterad som han var, råkade han emellertid mycket snart i
  konflikt med sin monark, konung Ferdinand, och då världskriget flammade
  upp, bröt han definitivt med sitt land och sin kung och inträdde i rysk
  militärtjänst. Under början av kriget avancerade han ända till
  armébefälhavare, men efter genombrottet vid Gorlice i Galizien fråntogs
  honom armén och han förflyttades till Riga som kommendör för 7. Sib.
  kåren. Efter storfurst Nikolajs fall blev han rehabiliterad och erhöll
  den i Riga förlagda 12. armén. Under revolutionen försökte han genom
  lismande eftergivenhet hålla sig vid makten, men störtades efter
  Kerenskijs fall, för att sedermera 1919 bliva arkebuserad eller mördad
  av bolschevikerna i Kaukasien.
  Under min tjänstetid vid 7. Sib. armékårens stab kom jag naturligtvis
  mycket i beröring med Radko-Dmitrijeff, och jag måste tillstå, att
  denne general obetingat hörde till Rysslands bästa militärer. Liten och
  undersätsig till växten samt därjämte något fetlagd, påminde han icke
  litet om Napoleon, som han för resten medvetet eller omedvetet försökte
  kopiera. Under hela kriget utvecklade han en energi och ett personligt
  mod, som för ryska förhållanden var exceptionellt. Slagen och
  fäktningarna, som han ledde, hörde städse till de mest blodiga, ty han
  var en gåpåare, för vilken förlusterna ej spelade någon roll.
  Uppfostrad som han var på de turkiska slagfälten, kunde han emellertid
  ej riktigt fatta det moderna kriget med alla dess tusen tekniska
  hjälpmedel, och däri låg hans största svaghet som härförare och skulden
  till de motgångar han hade t.ex. på Rigafronten.
  Efter det enformiga livet ute på "Waldenrode" kändes livet i Riga helt
  uppiggande, ehuru staden före revolutionen ej bjöd på andra nöjen än
  ett par dåliga kinematografteatrar och några kaféer, av vilka
  isynnerhet Reiners samt kaféet "A.T." voro ända till trängsel besökta
  av officerare, som ifrån de yttersta positionerna utpinade, hungriga
  och smutsiga kommit in till staden för att slå sig lösa. Efter
  solnedgången härskade i Riga fullständigt mörker och himlavalvet
  upplystes blott av ett flertal elektriska strålkastare, som vaktade den
  sovande staden för zeppelinare. Enligt gängse rykten voro zeppelinare
  ideligen på väg att överfalla oss med ett regn av bomber. Det intensiva
  mörkret, strålkastarnas ivriga spel, kanondundret från fronten samt de
  vid horisonten uppstigande ljusraketerna eller återskenet av någon
  större eldsvåda gåvo åt hela staden, i synnerhet under de mörka
  höstnätterna, en fantastisk prägel, som framför allt i de gamla
  stadsdelarna med deras månghundraåriga kyrkor och minnen gjorde ett
  outplånligt intryck. Sämst var det under hela kriget ställt med maten
  och framför allt med kommunikationerna. Blott ett enda litet tåg i
  dygnet, medförande endast få vagnar, förband Riga med hela norra
  fronten. Resan till Petrograd, som förut tagit knappa 12 timmar i
  anspråk, fordrade nu 36, och till på köpet måste största delen av dessa
  timmar tillbringas på stående fot ute i vagnskorridoren. Fönstren måste
  vanligtvis användas såsom dörrar. En sådan resa, låt vara att det
  endast var en permissionsresa, gestaltade sig till en fullkomlig pina.
  Detta redan vintern 1916, och förhållandena blevo ännu sämre allt
  eftersom kriget fortskred -- man kan alltså mycket väl tänka sig
  hurudant kommunikationseländet var efter revolutionen samt vid tiden
  för Rigas intagning. Medan tyskarna under sin framryckning i Kurland
  byggde tusentals km järnväg jämte kolossala anläggningar, av vilka
  t.ex. järnvägsbron vid Schavli -- "Hindenburg-bron" -- obetingat är ett
  av de största tekniska byggen, som finnas i Europa, lade ryssarna icke
  två strån i kors för att förbättra sina kommunikationer, utan tvärtom
  till och med förstörde de på sina ställen det lilla, som ännu
  fungerade. Det tyska folket skapar och organiserar, det ryska river ned
  och förstör; båda äro lika stora mästare, var i sin bransch.
  Efter slutfört arbete vid 7. Sib. armékåren överflyttades jag på
  vårvintern 1916 tillbaka till staben för 43. armékåren, vilken numera,
  då kåren blivit insatt vid fronten, befann sig på ett litet lantställe
  "Annenhof" 7 km väster om Riga. Vår armékår hade fått sig tilldelad
  fronten Riga-viken -- södra stranden av det stora Tirul-kärret, ett
  avsnitt på närmare 30 km Om den ryska fronten var gles och svagt
  besatt, var den tyska nog 3 à 4 gånger svagare, men i stället
  möjliggjorde järnvägen Mitau--Tukkum med sina förgreningar en snabb
  omgruppering av de tyska trupperna, något som på den motsatta sidan
  fordrade dagar och veckor. Kärret Tiruls svårtillgänglighet
  omöjliggjorde dess effektiva bevakning, på grund varav snart en livlig
  "trafik" härstädes uppstod mellan fronterna. Överlöpare, förrymda
  fångar och spioner anlitade denna väg med förkärlek, och det förgick
  knappt en dag, utan att man hade nöjet förhöra någon bakom fronten
  knipen individ, tillhörande något av de ovannämnda slagen. Det var för
  resten denna väg, som de bästa och säkraste uppgifterna erhöllos om
  fiendens ställningar, omgrupperingar m.m.
  Under vårvintern 1916 erhöll jag första gången personlig känning med
  våra finländska jägare eller den s.k. 27. jägarbataljonen, vilken jag
  väl hemma hört glunkas om, men på vars existens som en homogen
  truppenhet jag tidigare icke rätt kunnat tro. En dag erhöll jag
  nämligen order att infinna mig vid huvudstaben i Riga för att förhöra
  tvenne överlöpare, som utgivit sig för att vara finska sjömän. Samtliga
  förhör av överlöpare, spioner m.m. försiggingo i regeln i enrum, och
  detta kom mig denna gång väl till pass. Jag blev nu i tillfälle att
  leda förhöret i den riktning, jag på grund av frågans ömtåliga natur
  ansåg lämpligt, samt att i enlighet därmed behandla det material --
  teckning över ställningen vid Misse-floden, namnen på en hel del
  medlemmar av bataljonen m.m. -- som de sade sig hava med sig samt så
  beredvilligt erbjödo mig. Ynglingarna i fråga, Wickström och Tuominen,
  den ena svensk-, den andra finsktalande, uppgåvo sig hava inträtt i
  bataljonen för att slippa den fångenskap i Tyskland, i vilken de råkat,
  då deras skutor kapades vid krigets utbrott. Den stränga disciplinen
  vid bataljonen hade emellertid blivit dem outhärdlig. Efter förhöret