Samlade arbeten II - 01

  
  SAMLADE ARBETEN II
  af
  Johan Ludvig Runeberg
  
  1903.
  
  INNEHÅLL:
  Kung Fjalar
  Nadeschda
  Kan ej
  Kungarne på Salamis
  Psalmer
   N:o 2. Herrans bud
   N:o 3.
   N:o 10. Herrans bön
   N:o 12. Döpelsen
  Konung Davids psalmer
   N:o 27. Den 8 kon. Dav. ps.
   N:o 37. Den 19 kon. Dav. ps.
   N:o 39. Den 22 kon. Dav. ps.
   N:o 49. Den 37 kon. Dav. ps.
   N:o 52. Den 41 kon. Dav. ps.
   N:o 57. Den 46 kon. Dav. ps.
   N:o 102. Den 137 kon. Dav. ps.
   N:o 103. Den 139 kon. Dav. ps.
  N:o 131. Julpsalm
  N:o 134. Nyårspsalm
  N:o 146. Trettondedagspsalm
  Passionspsalmer
   N:o 147. Människones son
   N:o 148. Suckar vid korset
   N:o 149. Jesu ord på korset
   N:o 161. Kristus i grafven
  N:o 167. Påskpsalm
  Pingstpsalmer
   N:o 178
   N:o 179
   N:o 185
  N:o 199. Läroämbetet
  Psalmer öfver söndagsevangelier
   N:o 201. Joh. 2: 1-11
   N:o 202. Matt. 20: 1-16
   N:o 204. Luk. 16: 19-31
   N:o 208. Luk. 16: 1-9
   N:o 209. Luk. 10: 23-37
   N:o 210. Luk. 17: 11-19
   N:o 212. Matt. 18: 23-35
  Om Guds ord och församling
   N:o 223. Gudstjänsten
   N:o 225. Guds ord
   N:o 226. Guds hus
   N:o 236. En kristens stridspsalm
   N:o 237. Ljusets seger
  Om ett kristeligt lefverne
   N:o 269. Världens fåfänglighet
   N:o 275. Emot dryckenskap
   N:o 277. Emot okyskhet
   N:o 282. Korset
   N:o 296. Bönepsalm
  Böner i landsplågor
   N:o 308
   N:o 309
  N:o 311. Bön om frid
  N:o 312. Jordens fruktbarhet
  N:o 314. Sommaren
  N:o 318. 1 hungersnöd
  N:o 321. Fosterlandet
  Bröllopspsalmer
   N:o 326
   N:o 328
  N:o 329. För barn
  N:o 335. På resa
  Måltidspsalmer
   N:o 341
   N:o 343
  Morgon- och aftonpsalmer
   N:o 344
   N:o 348
   N:o 352. Morgonpsalm
   N:o 363. Aftonpsalm
  Beredningspsalmer till döden
   N:o 379
   N:o 381
   N:o 382
   N:o 390. Suckan i dödsångest
  Smärre berättelser
   En julkväll i lotskojan
   Lurendrejaren
   Eldsvådan
   Den väntande
   Processmakaren
  Uppsatser
   Några ord om nejderna, folklynnet och lefnadssättet
   i Saarijärvi socken
   Några ord om Svenska akademiens valspråk: Snille och smak
   Några ord om metoden att uppläsa bunden stil
   En anmärkning om konstnärens förhållande till naturen
   Om parodien
   Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen
   Fru Lenngren
   Skaldestycken af F.M. Franzén. Femte bandet
   Törnrosens bok
   Ramido Marinesco
   Lucrezia Borgia, dram af Victor Hugo
   Är Macbeth en kristlig tragedi?
   Några ord om poemet "Fjalar" och Saimas kritik öfver detsamma
   Till författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren"
  
  
  
  KUNG FJALAR
  En dikt i fem sånger
  
  
  Första sången.
  
   Han, skaparn af lycka och sed,
   Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt
   Slocknar i blygd, hans son, den ende,
   Sluter som brud sin syster i eldad famn.
  Satt hög å sin konungastol
  Hugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick,
  Klarnad i vunna segrars fröjder,
  Skimrade ung än under hans silfverhår.
  Jul kommit; det dracks i hans borg,
  Midvinterns festmjöd jäste i skumhöljdt horn,
  Hundrade facklor brunno, flere
  Jublade kämpar nu i sin konungs sal.
  Alf, Vesete, Kare och Rafn,
  I sommarns strider pröfvade, Ingul djärf,
  Agnar och bärsärks-mördarn Hadding,
  Ynglingar än, dock nämnde i skaldens sång,
  Styr, ärrig, och Sote, med sköld
  Af tvenne tolfter pilar igenomträngd,
  Drucko i drottens rund. Hvem täljer
  Alla hans kämpars namn och de bragders tal?
  En glömme dock sångaren ej,
  Årtyngde Sjolf, härskarornas bane, dig,
  Ende af forna tiders hjältar,
  Sparad åt Fjalar kung i hans ålder än.
  Du stod vid hans sida, då ung
  I bådas ådror brusade lifvets ström;
  Trotsande årens makt och dödens,
  Blödde en svalkad blod du med honom än.
  Lyss, konungen reser sig opp,
  Hans hand har fattat skummande hornet kring.
  Hugad är drotten nu att tala,
  Svärja han vill sin ed, det är löftets stund.
  "Upp", talar han, "lyssnen, I män,
  Den gamle ekens svällande sommarlöf,
  Vuxna på nytt kring gråa stammen,
  Härjad af stridens stormar så mången gång.
  Hvem finnes blande eder som ren
  På blomsterängar kufvade fjärlar, när
  Fjärran på Morvens strand Dunkomar
  Bleknande bet min glafven med blodig tand?
  Skepp hade jag nio; med män
  Till hundrade från hvarje i land jag gick.
  Mötte med dubbel makt mig Morven,
  Glimmande stolt mot gryende dagens rand.
  Två stodo på stranden vi kvar,
  Jag en och Sjolf den andra, när kvällens sky
  Bleknad i väster sam och månen
  Sänkte på svärdets skördar sin blick af frid.
  Så föll sig vårt ynglingadåd.
  På kinden växte skägget, vi blefvo män,
  Härjade land, dem ingen vinter
  Härjat, och foro längre, än sommarn far.
  Mö tog jag, då grånade ren
  Min lock, men drottningsnamn jag den väna bjöd.
  Son hon mig gaf och dotter. Båda
  Leka med blommor än på sin moders graf.
  Mätt är jag på bragder och strid.
  Frejdstore drottar gälda mig skatt, mitt namn
  Tröttade skalders läpp, och harpan
  Äger för nya segrar ej toner fler.
  Nu lyster mig hvila en gång.
  Min lefnads dag, den stormiga, nått sin kväll,
  Stillare vindar susa; spörje
  Kufvade haf och länder mitt aftonlugn."
  Så talte han. Lyssnande stod
  Fejdvane Sjolf. Den grånade kämpens bröst
  Svällde af otämd harm, och mörker
  Breddes i fåror öfver hans ögonbryn.
  "Hvad, svek mig mitt öra", han sad',
  "Var det kung Fjalars stämma, som hvila ljöd?
  Tröttnade örnen ren att jaga,
  Älskar han ärans strålande rymd ej mer?
  Djärft höjer sig Erin ännu,
  Två gånger kufvadt, trotsar det än ditt svärd.
  Smygande bjarmer bloda hafven,
  Vill du dem bida här på din egen strand?
  Ro skänker oss högen allen;
  Där ofvan hvilar ingen, den svage minst.
  Hårda de äro, lifvets lekar.
  Ve, att din kraft är bruten i förtid, kung!"
  Stolt drogs vid den åldriges ord
  Kring Fjalars läpp ett leende. Hornet gaf
  Svennen han åter, och från vapen-
  Smyckade pelarn tog han sin båge lugn.
  Nu hvinade strängen. En blixt
  Flög salen genom. Skälfvande klang en sköld,
  Träffad å motsatt vägg, men pilen
  Darrade djupt bakom den i furans märg.
  Ej syntes för kämparne då
  Ett skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt
  Fattade kungen hornet åter,
  Väldig i salen spordes hans röst på nytt:
  "Frid", sade han, "skydda jag vill.
  Förnimmen, Gauthiods söner, er konungs ed!
  Vidgade hyddor, sparda lundar,
  Tegar af guldax vare mig segrar nu.
  Gro skall i mitt hägnade land,
  Hvad ljuft, hvad mildt i människobröst blef sådt,
  Svagheten blomma trygg, och kraften,
  Sparande svärdet, glädas att skona blott.
  Trott har på min vilja jag förr,
  På samma vilja tror jag ännu; i strid
  Styrde den dödens gång, i friden
  Styra den skall okufvelig lifvets gång.
  Yfs våldet med hotande arm,
  Står ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, kränks
  Täckelig sed och fridlyst ordning,
  Sjunke i glömska Fjalar och Fjalars ed!"
  Sagdt. Dallrande spordes ännu
  Hans stämmas ljud i kämparnes barm. Han själf
  Förde med långsam hand till läppen
  Hornet och drack det ut i ett andetag.
  Nu satte sig kungen i frid.
  Då steg från dörren fram till hans tron en gäst;
  Ingen hans ankomst varsnat, undran
  Följde den mörktomskyggades stilla gång.
  Böjd syntes han först till sitt skick,
  En okänd främling, kufvad af nöd och år;
  Högre dock hvarje steg hans skepnad
  Gjorde, och jättelik han för Fjalar stod.
  Opp slog han sin kappa, man såg
  Med häpnad Dargar, siaren, ödets tolk,
  Mäktig att genomtränga dunkla,
  Kommande tiders djup med sin andes blick.
  Sedd var han sen hundrade år
  Bland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock.
  Hotande, dystra åskor fjärran
  Anade den, som hörde hans lugna röst.
  Nu talte han: "Konung, din ed
  Var stor, en större hörde dock Dargar nyss,
  Där han på klippans spets i lugnet
  Lyssnade tyst till ljud från ett nattmolns rand.
  Ord hörde han: 'Fjalar har glömt,
  Att gudar skipa människors lott, han tror
  Stolt på sin viljas lag, och ordna
  Vill han en framtids skick med sin kraft af stoft.
  Se skall dock hans öga ännu,
  Förrn högens natt hans flyktiga storhet gömt,
  Eviga makters lek med spotska,
  Trotsande jordbarns löften af bubblans tyngd.
  Han, skaparn af lycka och sed,
  Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ätt
  Slocknar i blygd, hans son, den ende,
  Sluter som brud sin syster i eldad famn'."
  Tyst blef det i salen, det blef
  För skådarns blick en syn, som då haglets skur
  Stormat förbi och lugnet åter
  Lägger sig kyligt öfver en hvitnad bygd.
  Blek satt på sin härskaretron
  Kung Fjalar, färglös rördes hans läpp och
  Kämpades inom hjältebarmen,
  Innan med kufvad smärta han tog till ord:
  "Gån", sade han, "bringen mig hit
  Min Hjalmar, bringen Gerda, den späda, hit;
  Skåda jag vill dem båda, välja
  Vill jag emellan båda, ty en skall dö.
  Känn, siare, Fjalar och känn
  Hans trots, till molnets gudar hans hälsning bär,
  Spörj, om de lärt att allt försaka,
  Innan som han de vant sig att allt förmå.
  Nu, trampa din nattliga ban.
  När en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom,
  Innan hans hand vid svärdet domnar,
  Gälda han vill dig lön för din svarta lögn."
  "Kung", talade Dargar, "ditt ord
  Har ej förgäfves manat; jag komma skall.
  Räknade äro lifvets stunder,
  Äfven för oss de fyllas en gång. Farväl!"
  Bort vandrade siaren lugn.
  Men in med kungabarnen en tärna kom,
  Nalkades drottens tron och lyfte
  Båda i tystnad sakta på fadrens knän.
  Ej jublade kämparne mer,
  Ej gick kring laget skummande hornets fröjd;
  Tyst som en grift var salen, tysta,
  Bäfvande blickar lefde kring Fjalar blott.
  Val skulle han göra. Han såg
  På Hjalmar först, såg länge, hans anlets natt
  Klarnade, blott till afsked tycktes
  Stilla hans öga sjunka på dottren nu.
  Hon mötte hans öga och log,
  Mot fadersbarmen lutande kinden trygg;
  Darrande satt kung Fjalar åter,
  Gudabekämparn skalf för ett värnlöst barn.
  Bort flydde från henne hans blick,
  På Hjalmar föll den, flydde från honom, flög
  Snabb som en ljungeld mellan båda,
  Tills att, mot höjden riktad, den kvarblef stel.
  Då reste sig Sjolf. På hans kind,
  Den bleka, gråa, rullade klar en tår.
  Fram till sin gamle vapenbroder
  Steg han och hof till darrande ord sin röst:
  "Kung, Hjalmar skall föra ditt svärd
  En gång, när själf du hvilar med maktlös arm,
  Skydda ditt land och fjärran väcka
  Minnet af Fjalar än, där det slumra vill.
  Dröj längre då ej i ditt val!
  Brant står vid stranden klippan, och nedanför
  Väntar i tystnad svala vågen;
  Lätt som en gnista slocknar din dotter där."
  Så hördes han tala, han tog
  Från fadrens knä det leende offret. Snart
  Öppnades salens dörr, och natten
  Slöt i sitt stumma mörker den gamles väg.
  Kvar satt, där han sutit, ännu
  Orörlig Fjalar; endast hans hand, som nyss
  Slöt sig till stöd kring dottren, syntes
  Ligga som vissnad nu på hans tomma knä.
  Sent höjde han blicken. Han såg
  Kring vida salen forskande, bister, mörk;
  Kämpar, som lett mot dödar, syntes
  Bäfva för blixten, född i hans ögas natt.
  Nu tystnaden bröt han. Hans röst
  Var djup som fjärran rullande åskors dån.
  "Vittnen af Fjalars sorg", han sade,
  "Börjad är striden, hören er konungs ord!
  Ve den, som i tystnadens graf,
  Hvad nu han sett, ej gömmer. Hans lif skall blygd
  Hölja, hans spår min hämnd skall finna,
  Fördes han än af stormen till världens gräns.
  Ej nämne en tunga det namn,
  Hon bar, min dotter. Här i sin faders barm
  Har hon sin korta lefnads saga;
  Vare den blott för mig. Det är minne nog.
  Då först, när jag hunnit mitt mål,
  När kring min hvila kumlen sig hvälfver hög,
  Människoord ej når mitt öra,
  Yppe en läpp, hur dyr mig min seger var."
  Så talte han, reste sig opp
  Från tronen, tog vid handen sin son och gick
  Väldig som förr ur kämparunden,
  Lämnande grafvars tystnad i salen kvar.
  År kommo och flydde igen,
  Kung Fjalars' ära spordes från land till land;
  Men om hans dotters öde hörde
  Ingen på vida jorden ett ord, ett ljud.
  
  
  ANDRA SÅNGEN.
  
   Hvems skall flickan af Shelma blifva,
   Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,
   Fläkt kring strömmarnas stränder,
   Hvem skall andas din svalkas doft?
  Härligt speglar i Cronas bölja
  Hjältars Shelma de glimmande torn,
  Solen tömmer från östern
  Öfver Morven en flod af sken.
  Ljus är salen, där Finjal tronat;
  Dunkla vandra där inne likväl
  Söner tre af Morannal,
  Gamle kungen i sångens land.
  Gall med bågen är mörk att skåda,
  Harpans Rurmar fördystras af sorg;
  Nyss från striderna kommen,
  Tiger trotsige Clesamor.
  På hvarandra de se förstulet,
  Hot sig tänder i drottarnes blick;
  Åskor, gömda i hjärtat,
  Vänta stunden att blixtra fram.
  Hvarför trifves ej fröjd i salen,
  Frid i glimmande morgonens lugn?
  Hvarför mulnar en broder,
  När mot bröder hans öga ser?
  Så i Ossians dar och Finjals
  Lefdes icke i kungarnes borg;
  Harpan klingade glädje,
  Sången tjuste med bragders lof.
  Starke voro de män af fordom.
  Flammor like i skälfvande skog,
  Genom fienders hopar
  Fram de flögo i stridens stund.
  Men när främlingars trots var brutet,
  När i Shelma de syntes igen,
  Milde voro de åter,
  Mer än strålar af sommarns dag.
  Hvi förgäta de stores söner
  Fädrens seder och nära sin harm,
  Om fullvuxen i yra
  Morvens lugn den en gång förstör?
  Se, i borgen en flicka blommar,
  Gall för henne sin båge har glömt,
  Rurmar sjungit om henne,
  Clesamor har för henne stridt.
  Hvems skall flickan af Shelma blifva,
  Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,
  Fläkt kring strömmarnas stränder,
  Hvem skall andas din svalkas doft?
  Ändtligt brytes i salen tystnan.
  Gall af bågen, den äldste till år,
  Tar bland furstarne ordet;
  Så han talar med kufvad harm:
  "Söner äro vi af Morannal,
  Samma moder åt honom oss födt;
  Högt från skyarnas banor
  Store fäder på oss se ned.
  Hotfull spanar från molnet Finjal,
  Om en fiende bäfvar ännu
  Att sig närma de kullar,
  Där han stred i sin ungdoms fröjd.
  Hvad skall blifva af minnets Morven,
  Af högt tonande strängarnas land,
  Om dess drottar hvarandra
  Bryta neder med giftfylldt agg?
  En må vinna till brud Oihonna,
  Äga systern af morgonens sky.
  Jorden blommar af tärnor,
  Gränslöst vid för de andras val.
  Upp, vi söke i frid den gamle,
  Som i tornet förnöter sin dag.
  Blinde kungen, vår fader,
  Han må slita vår tvist en gång."
  Hän de gingo till gamle kungen.
  "Fader, länge fördoldt i din borg
  Splitet grott, och förbittring
  Ändats lömskt i vårt hjärta in.
  Broder skydde att nalkas broder,
  Följde smygande fjärran hans steg.
  Nu vi vilja försonas,
  Förrn ditt rike vi sänkt i sorg.
  För Oihonna vi flamma alla,
  Genom henne blott tändes vår fejd;
  Den skall slockna med hoppet,
  Om hon skänkes åt en till brud.
  Älskat har du oss alla lika;
  Hur du väljer, vi vörda ditt val.
  Säg, hvem unnar du tärnan
  Från ett blånande fjärrans haf?"
  Gamle kungen i tystnad dröjde,
  Vägde sönernas ord i sin själ.
  Tveksam tycktes han vara,
  Dock omsider han gaf sitt svar:
  "Fri af hafvet mig gafs Oihonna,
  Frihet såg hon på böljornas fält.
  Tvånglös har hon sin barndom
  Här fått spegla i floders lugn.
  Som en fläkt hon på böljor sväfvat,
  Som en doft på vår leende strand,
  Mig hon varit en stråle
  I min slocknande lefnads natt
  Fri må fläkten sin vinge lyfta,
  Doften sväfva i rymdernas famn,
  Strålen välje sin bana;
  Tvinga skall jag Oihonna ej.
  Kanske älskar hon, Gall, din båge
  Eller, Rurmar, af tonerna, dig,
  Kanske ville hon följa
  Dig bland svärden, o Clesamor.
  Pröfven, så jag bestämmer. Åldern
  Ger den första, den sista sitt rum.
  Gynnad eller förskjuten,
  Gömme ingen ett agg blott mer."
  Satt vid Crona i grottans svalka
  Lockomfladdrade flickan af sjön,
  Då stod Gall i sin stolthet
  För den skyggande tärnans blick.
  "Kom, Oihonna, mig följ i lifvet,
  Jägarn älskar dig, rosiga sky!
  Höga fjällarnas furste
  Ber dig dela hans banors lust.
  Såg du rymdernas glada syner
  Högt från bergen i morgonens stund,
  Såg du vaknade strålar
  Dricka skälfvande dimmors dagg?
  Minns du skogarnas ljud, då vinden
  Rör med vingen de darrande löf,
  Fågeln jublar och rusig
  Mellan hällarne bäcken flyr?
  Eller vet du, hur hjärtat klappar,
  När vid hornens och hundarnas skall
  Busken prasslar, och hjorten
  Står för ögat med hejdadt språng?
  Flicka, älskar du dunkla kvällen,
  Bleka stjärnornas bäfvande ljus?
  Kom, från toppen af Mallmor
  Låt oss skåda, hur natten föds!
  O, jag sutit på fjället ofta,
  När i väster sin skimrande port
  Solen slutit, och rodnan
  Stilla vissnat på molnets hy;
  Druckit svalkan af kvällens anda,
  Skuggans vandring i dälderna sett,
  Låtit tankarna irra
  Kring den nattliga tystnans haf.
  Skönt är lifvet på skyars höjder,
  Lätt man andas i doftande skog;
  Blif min brud, och jag öppnar
  För ditt hjärta en värld af fröjd!"
  Talte vågornas svala tärna:
  "Gall, jag älskar din lockande rymd.
  Frisk är vinden på bergen,
  Ljuft är lugnet i lundars djup;
  Mer dock tjusa mig skaldens sånger,
  Hjältars minnen från flyktade dar.
  Hör jag Ossians toner,
  Darrar locken på kindens glöd.
  Ofta kullarnas gräs har druckit
  Hjortens blod, som min vingade pil
  Hann i flyende loppet.
  Gall, min båge har klang som din.
  Gå, min vandring på Morvens hedar
  Gladast var, då jag styrde den själf.
  Pilen, bågen och kopplet,
  Jaktens flicka begär ej mer."
  Bort gick ynglingen, mörk kring pannan.
  Rurmar, fursten af sångerna, kom;
  Länge tego hans läppar,
  På Oihonna hans öga såg.
  "Flicka", hördes hans ord omsider,
  "När jag ser dig, försvinner min själ
  Utan mål i din anblick,
  Som i dagen en dimma sprids.
  Ej jag äger ett namn, som minnet
  Stolt skall spara åt kommande år,
  Blek är kinden, min ungdom
  Vissnar tidigt i sorgens luft.
  Dock förstod jag att älska kraften,
  Fick för bragdernas ära en röst,
  Slog jag harpan, i undran
  Hörde Morven dess toners storm.
  Nu jag kallnat för hjältars strider,
  Ryktet strålar ej mer för syn,
  Damm omtöcknar de strängar,
  Dem jag rörde i tjusning förr.
  Blott vid ensliga Cronas bölja,
  Öfverröstad af strömmarnas brus,
  Yppar sakta i toner
  Jag för natten mitt hjärtas kval.
  Men blif min, och min sång skall ljuda
  Hög ännu som i fröjdernas dar,
  Än få vingar och bära
  Genom tiderna Rurmars namn.
  Flicka, tjusar dig minnets stämma?
  Låt det säga åt kommande år:
  'Så sjöng fursten af Shelma,
  När han såg i Oihonnas blick'."
  "Rurmar", tärnan af hafvet talte,
  "Späd står blomman vid flodernas strand,
  Böjs af aftonens vindfläkt,
  När i sömn han dess stängel rör;
  Sjung för henne ditt hjärtas strider,
  Du de smäktande drömmarnas skald,
  Tills i kvällen dess öga
  Stilla fuktas af tårars dagg.
  För Oihonna blott ljuf är sången,
  När med klangen af drabbande svärd
  Harpan ljuder, och segrar
  Stormlikt brusa på bardens läpp.
  Blott för hjältar hon flamma kunde,
  Älska blickar af trotsande mod.
  Gå, du suckarnas yngling,
  Ingen tröst för din sorg hon har."
  Harm sig tände i Rurmars öga,
  Rodnad spreds på hans bleknade kind,
  Bort han vände sitt anlet,
  Och ur grottan försvann han tyst.
  Då kom stridernas stolta furste,
  Stormig trädde till flickan han fram:
  "Gall försköt du och Rurmar,
  Väl, den tredje är Clesamor.
  Ej han lärde med ord att segra.
  Mellan sköldar på blodiga fält
  Teg hans tunga, och svärdet
  Ensamt talade dödens språk.
  Men du älskar dock mod, o flicka,
  Strider tjuste din flammande själ;
  Strider vänta mig, skynda!
  Jag vill famna dig först som brud."
  Upp från mossiga hällens säte
  Stod Oihonna vid ynglingens ord,
  Tog hans hand och i glansen
  Af hans frågande öga såg.
  Så hon talade: "Främst bland bröder
  Var mig tidigt, o Clesamor, du,
  Du, som ensam i Morven
  Älskar strålen af svärdets brand.
  När från Shelma du for att söka
  Bragders ära i främlingars land,
  Följde ofta min tanke
  Öfver hafvet den väg, du tog.
  Fläkt af mäktiga fäders anda,
  Far dit striderna kalla dig hän,
  Låt en fiende darra
  För en ättling af Finjal än!
  Kommer sedan en bard från fjärran,
  Vill jag sitta i sköldarnas sal
  Vid hans knä, då han sjunger,
  Lyssna tyst, om ditt namn jag hör.
  Blir ditt öde att tidigt hinna
  Dunkla skyarnas irrande fält,
  Se då ned, och i Morven
  Skall du finna en tårad kind.
  Ofta ensam från hedens stigar
  Skall jag blicka mot aftonens moln,
  Ofta minnas din pannas
  Ljusa hvalf och din svarta lock.
  Men, min kärlek är dock ej brudens,
  Är en systers, o Clesamor, blott;
  Samma fader oss fostrat,
  Gamle kungen i Shelmas torn."
  "Vågors flicka", till svar gaf drotten,
  "Ej ditt lif af Morannal du fick,
  Ej min syster dig kalla!
  Fjärranburna, hvem såg din börd?
  Långt från Morven ditt blåa öga
  Slog mot dagen du, vaknande, opp.
  Ej en kvinna, men hafvet
  Åt Morannal hans dotter gaf.
  Kanske höjdes af vårens vindar
  Säll en bölja mot morgonens sol,
  Sjönk tillbaka och födde
  Dig ur skimrande skummets ljus."
  Lätt mot ynglingens panna förde
  Hafvets flicka sin leende läpp:
  "Mig dock är du en broder;
  Kan jag blifva en broders brud?
  Fjärran från skall en älskling sändas.
  Som från randen af himlen en sky,
  Som från fjällen en stormil,
  Förr knappt anad, han komma skall."
  
  
  TREDJE SÅNGEN.
  
   O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,
   Fast ej min tjusning tändes som andras.
   En flickas varma, bäfvande hjärta slår
   Här under min snö af längtan också.
  Hvem är, som jagar hjortar i Loras dal?
  Från tusen ekos darrande dörrar
  Kom hornets ljud tillbaka i kvällen nyss;
  Nu slumrar det trött på skymningens bädd.
  Där Cronas dunkelt speglande bölja kröks
  Kring ekomhvärfda, mossiga hällen,
  Där syns hon, jägarinnan med svanhvit arm,
  Oihonna, de svala vågornas mö.
  På ljungens bädd hon satt sig och smeker gladt
  Den fina, bruna, spensliga stöfvarn,
  Där trött han står och slickar kring pilen än
  Den kallnande hjortens blodiga barm.
  Ej ensam tärnan jagat på Cronas strand,
  Af sångens Gylnandyne hon följdes.
  Den bleka flickan nalkas med långsam gång,
  Och leende ser Oihonna sin vän.
  "Hidjallans dotter", säger hon, "kom! Sin flykt
  Har kullens gäst, den bäfvande, slutat.
  Kom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläkt
  Kring skuldrorna ren min fladdrande lock.
  En sång mig sjung, tills månen i österns port
  Står mild och lyser hedarnas stigar.
  Du sjöng Oihonnas köld och dess offer sist.
  Jag älskar ej sorg, sjung gladare nu!"
  Och Gylnandyne satte sig blek och sjöng,
  Mot höjden lyftes tårade ögat;
  Där sam i luftens blånande, dunkla haf
  Allena en sky, hon följde dess ban.
  "Hvar är du", klang dess stämma, "Crualins fröjd,
  Den gråa kämpens, dväljs du i skyn där oppe?
  Gå fram till silfverranden och blicka ned,
  Här andas din fröjd, Oihonna är här.
  I flydda dar, o Le, i din faders borg,
  Mot Gylnandyne lyste ditt öga,
  I hennes spår du följde till Morven, blef
  En gäst i de klara harpornas land.
  På dessa kullar syntes du ofta då,
  När vidt kring kvällens soliga riken
  Din flickas muntra, kallande jakthorn ljöd.
  Här mötte din blick Oihonna också.
  Hvem ser väl henne, hvem, som ej glömmer allt,
  Hvad sällast förr i lifvet han anat?
  Jag såg på dig, du såg på Oihonna blott;
  Jag vissnade, du, säg, blommade du?
  Din läpp blef stum, ditt löje försvann, din kind
  Blef molnet lik, en dimma af tårar,
  En blodlös skugga gick du i dagens glans,
  En irrande fläkt på nattliga mon.
  Så kom en morgon ensam du åter, stal
  I ovan lek ur skimrande kogret,
  Oihonnas lösta koger, en uddhvass pil;
  Den gömde du blodig djupt i din barm.
  Ej äger segrens harpa för dig en ton,
  Ej lyfter minnets vinge din ära,
  I förtid dog från bragden din arm, o Le,
  En flicka det är, som sjunger ditt fall.
  O, hennes toner äro ej bardens, ej
  Vid dem du ljusnar, skugga på molnen!
  O, hennes sorg fördystrar dig ej, den är
  Oihonnas ju ej, din älskades ej.
  Flyg, sång, den matta fläkten på heden lik,
  Af ingen spord, besvarad af ingen,
  För ljuft min suck att somna i nattens famn!
  Som sucken en gång jag somnar, ock jag."
  Hon slöt. Från höjd, från däld och från våg en ton
  Till afsked sände flyende sången,
  Och ensam nu bland klippor i fjärran stred
  Mot tystnaden doft blott, Crona, din ström.
  Då slog i tysta, vänliga stjärnors ljus
  Oihonna opp sitt strålande öga,
  Åt Gylnandyne räckte hon mild sin hand.
  Så talte de svala vågornas mö:
  "Från bergens topp, så sjungs det, en kylig fläkt,
  Med dalens blommor leker Oihonna;
  En våg hon är, som skimrar mot vårens sol,
  Eld talar dess blick, is gömmer dess barm.
  O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,
  Fast ej min tjusning tändes som andras.
  En flickas varma, bäfvande hjärta slår
  Här under min snö af längtan också.
  Men hvarför finns i Morven ej mer ett folk
  Af hjältar, like flyktade tiders?
  För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt
  Rör Ossians sträng en trånande skald.
  Ren nog jag hört af suckar, och tårar nog
  Jag kostat Morvens smäktande söner;
  För deras kärlek ägde jag kärlek ej,
  Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.
  När skall mitt åskmoln komma i storm en gång,
  När skall jag se dig, drömmarnas yngling,
  I stridens dån, med glimmande svärdets blixt
  Förklara den eld, jag tändt i ditt bröst?
  Lyss, bleka Gylnandyne, och känn en gång,
  Hvad ljud Oihonna älskar i sången!
  Begär ej klagan, frisk är min sägn, en vind
  Från nordliga fjällar brusar i den.
  Så talar sagan: Fjärran i Lochlin satt
  I fridsällt rike härskande Fjalar,
  Nämnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar,
  Kring länder och haf han glömmes ej än.
  Nu var han gammal vorden och trött vid strid,
  Drack mjöd, tog skatt och skipade lagar,
  Ur slidan ficks knappt mera hans glömda svärd,
  Och nakna på stranden lågo hans skepp.
  En dag för honom trädde en yngling fram,
  Hans son det var, han ägde ej flere;
  Med lifvets ljusa vår i sin blick han såg
  Den åldrige an, han talade så:
  'Bygg mig en drake, fader, och red mig ut!
  Din ungdoms banor locka mitt sinne.
  Min arm är stark, het sjuder min blod. Bort, bort
  Jag längtar ur hemmets kvalmiga dal.'
  Tyst satt den gamle. Varmare blef hans son:
  'Fyll mig min bön, o fader', han sade,
  'Jag kan ej längre dväljas här oberömd,
  Ej höra blott dig i skaldernas sång.
  Lätt är mig ren din sköld, och, en telning lik,
  Af dessa händer böjes din båge.
  Den värld, där du har segrat, är öppen än,
  Rum har den för Hjalmars segrar också.'
  Men sträng tog Fjalar konung till ordet då,
  'Frid', så han sade, 'svor jag att hägna.
  Min dag var stormig; glad i en lugnad värld
  Skall stråla min lefnads sjunkande sol.
  Från brända hyddor, härjade fält, i blod
  Ser kriget opp med mörker om pannan.
  Jag älskar frid, gå, yngling, betrakta den!
  Dess anlete bär mitt leende land.'
  Men kvar han stod, den unge; han teg, en tår
  I glöd föll ned på lågande kinden;
  En stund han teg, då klarnade blickens glans,
  Och brusande göts hans smärta i ord:
  'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung,
  Åt glömskans natt, åt tystnadens öde?
  Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif
  Jag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.
  Tungt är att dö förgäten och utan namn,
  Dock tyngre, fader, är det att lefva.
  Blif ej så mörk! Att lefva förmår jag ej,
  Men lyda jag kan; jag lyder och dör.'
  Den gamla kungen teg med förborgad harm.
  En isköld låg i lugnet af orden: