Richard Lejonhjerta i historien och poesin: Akademisk afhandling - 1

  
  RICHARD LEJONHJERTA I HISTORIEN OCH POESIN
  Akademisk afhandling af
  CARL GUSTAF ESTLANDER
  
  
  Helsingfors,
  J. C. Frenckell Son,
  1858.
  
  
  Akademisk afhandling af CARL GUSTAF ESTLANDER hvilken, med samtycke
  af den vidtberömda Historisk-filologiska Fakulteten vid Finlands
  Universitet, och under inseende af FREDRIK CYGNÆUS, Filosofie Magister,
  Professor i Estetiken och Nyare Litteraturen, Riddare af K. K. S:t
  Stanislai Ordens andra klass, till granskning framställe af CARL GUSTAF
  ESTLANDER, Magister, uti Hist.--filol. Auditorium d. 11 Decemher 1858
  p.v.t.f m.
  
  INNEHÅLL:
   Företal.
   I. Richard Lejonhjerta i normandiska historien.
   II. Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.
   Anmärkningar.
  
  
  Företal
  
  Med genialisk blick har Sir Walter Scott i sin förträffliga roman
  Ivanhoe förstått att uppfatta kontrasten emellan tvenne personligheter,
  hvilkas namn i Englands medeltidshistorie och poesi intaga märkeliga
  rum. Den ena är Richard Lejonhjerta, den andra Robin Hood. Vetterligen
  har ingen personlig beröring dem emellan funnits; och dock kan en
  sannare förändring af den historiska verkligheten icke tänkas, än
  den romanförfattaren tillåtit sig i denna sin sammanställning af
  riddarekonungen på tronen och fribytarekonungen i skogens vildmark. Ty
  huru omätligt än afståndet kan tyckas ifrån konungen öfver vesterns
  mäktigaste folk, hvars vilja var lag för blomstrande riken och hvars
  fana följdes af medeltidens stoltaste riddareskap, till den rättslöse
  fribytaren, som med sitt vilda följe jagades likt rådjur i Sherwoods
  skogssnår, sammanträffa dock deras karakterer och lif i tvenne
  väsendtliga punkter. Hvardera äro de äkta romantiska personligheter,
  på grund af sin lösbundenhet från det alldagliga lagbundna lifvets
  triviala förhållanden; hvardera äro de der jemte samtida representanter
  af de tvenne folk, det normandiska och det anglosaxiska, hvilka efter
  slaget vid Hastings inkastades till en blodig samvaro på Englands
  gemensamma jord. Medan Normanderne med hänryckning följa sin hjelte
  på hans verldsberömda riddarefärd till det Heliga Landet, skådar det
  anglosaxiska folket med sorgset mod i Sherwoods fribytare de sista
  försvinnande kämparne för dess nationela sjelfständighet och tillvaro.
  Motsatsen mellan de bägge personerna vidgar sig sålunda till en motsats
  mellan tvenne folks karakterer, lefnadsvilkor och samhällsställning,
  det ena herrskande, obändigt, aristokratiskt, det andra förtrampadt,
  godmodigt, folkmässigt.
  Skulle nu förf., sedan denna sammanställning fått makt med honom,
  stadnat helt enkelt vid ofvanantydda sida deraf, hade hans
  uppgift blifvit en rent historisk karaktersteckning af de bägge
  nationalhjeltarne samt, i och med dem, af de bägge folkelementerna, i
  den tidpunkt då striden dem emellan håller på att bortdö och de bereda
  sig att fredligt sammansmälta till en engelsk nation. Men Richard
  Lejonhjerta och Robin Hood hafva ännu en tredje punkt, hvari deras
  öden likna hvarandra. Den ena som den andra tillhöra dessa lyckliga
  dödlige, hvilkas odödlighet hvilar icke blott i historiens minnesblad,
  utan äfven i diktens bildersalar, hvarföre, när man forskande skådar
  tillbaka, hvardera ter sig i en dubbelgestalt, allteftersom den
  historiska verkligheten eller det fantasispunna omhöljet skymtar fram
  för blicken. Denna deras dubbla tillvaro är så mycket intressantare,
  som hvardera har sitt folk att tacka för den ena som den andra
  gestalten, sålunda att, under det menestreler och truverer gripit de
  spridda dragen af Richards person och iklädt honom den normandiska
  poesins riddarerustning, minnet af Robin Hoods äfventyrliga lif
  utbildat sig i Anglosaxarnes fantasi till folkvisor och ballader.
  Jemför man då den historiska personen med den diktade, är man sålunda,
  genom att tillse i hvad mon dikten förändrat verkligheten och huru hon
  vid skapandet tillvägagått, i tillfälle att uppskatta hvardera folkets
  skaldelynne, det är, att framställa medeltidens jemförelsevis lärda
  diktning i bredd med folkdikten.
  Men då en sådan dubbel, på en gång historisk och litteraturhistorisk
  jemförelse skulle gått vida utom gränsorna för en akademisk afhandling,
  och då förf. af enskild böjelse drogs till den sednare uppgiften,
  måste sammanställningen uppoffras, i det hvardera hjeltarne skildt
  behandlades. Uppgiften i efterföljande blad blir sålunda, att i den
  omgestaltning Richard Lejonhjerta i normandiska dikten undergått
  framställa denna diktnings lynne och art, hvartill åter de betingande
  vilkoren måste finnas i nationens samhällslif, tanke och handlingssätt.
  Huruvida, med en dylik plan, det historiska strängt i form af
  grundlägning bordt skiljas från det litteraturhistoriska, må utvisas af
  sättet hvarpå förf. förstått att lösa sin uppgift. Befunnes han häri
  hafva begått ett misstag, återstår honom blott den djupsinniga trösten:
  "hvad som engång skett kan ej mera hjelpas."
  Göres åter anmärkning derom, att den historiska grundlägningen är till
  öfverlopps vidlöftig, tar sig förf. friheten hänvisa till en sednare
  afhandling, der det erfordrades att grunddragen af anglonormandiska
  samhälls- och stats-skicket vore gifna, för att förstå det anglosaxiska
  folkets sorgliga ställning.
  Till att undvika upprepade citater kan det engång för alla anges,
  att följande arbeten anlitats, vid framställningen af Normandernas
  samhällsskick och den sociala sidan af Richards lif: _Thierry_,
  Conquête de l'Angleterre (Paris 1830), _Turner_, History of England
  during the Middle Ages (London 1853, vol. I), _Lingard_, History of
  England (London 1825, vol. II) -- vid behandling af korståget,
  utom förenämnde arbeten, _Michaud_, Histoire des Croisades (Paris
  1838 vol. II), -- vid undersökning af romandiktningens uppkomst samt
  menestrelernes lif och verksamhet: _de la Rue_, Essais sur les Bardes
  etc. (Caen 1834), _Warton_, History of English Poetry (London 1846) och
  _de la Villemarqué_, Contes populaires des ancies Bretons (Paris 1842),
  -- samt slutligen såsom källor för romanerna om Richard Coeur de Lion:
  _Weber_, Metrical Romances (Edinburg 1810) och _Ellis_, Specimens of
  early English metrical Romances (London 1848).
  
  
  I.
  Richard Lejonhjerta i normandiska historien.
  
  Den normandiska eröfringen af England var icke ett blott underkufvande;
  hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka anspråk på Edvard
  Confessorns tron Wilhelm Bastarden än kunde förebära, huru välsignad
  hans fana och huru helgadt än hans fribytartåg, antog den dynastiska
  eröfringen dock innan kort karakteren af inkräktande. Det anglosaxiska
  folket, fastän väl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig
  främmande eröfrare, fann sig med förskräckelse denna gång hafva fallit
  byte för vida mer fordrande inkräktare än norska sjöröfvare och danska
  sjökonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk
  till ett jemförelsevis högt civiliseradt samhälle, åtnöjt sig med
  några sträckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom få
  generationer fredligt sammansmultit med de beslägtade invånarne. Nu
  gälde det icke blott att afträda mer eller mindre gods och grund samt
  fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna;
  det gälde att utrymma hela samhällsbygnaden, sjelfva ställa sig
  som rättslösa medlemmar utom densamma och åskåda huru främlingarne
  plundrade, förstörde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medförde
  sjelfva ett samhällsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och
  humant än Anglosaxarnes, men för tiden starkare genom det krigiska
  lynne feodalismen var egnad att väcka och underhålla. Huru mycket än
  af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket än sednare, genom
  sin högre sedlighet, gjorde sig gällande, då de fördrifne åter fingo
  besittningsrätt i samhället, var det dock vid denna inympningsprocess
  den bittraste smärtan kändes, genom honom normandiska eröfringen
  erhåller sin fasansfulla karakter. Ju längre hunna i kultur och
  utveckling på engång förtryckarne och de förtryckte äro, dess större
  orättvisa, dess bittrare kränkning.
  Det låg sålunda i sakens natur, att eröfringen för århundraden skulle
  framkalla ett samhällsskick, deri våldet skipade lag och svärdet
  upprätthöll densamma. Men detta låg äfven i eröfrarnes egendomliga,
  krigiskt vilda lynne. Styrkan och svärdet egde hos dem urgamla anor,
  härstammande från en tid, då detta tappra folk som skandinaviska
  vikingar gjorde strandhugg på Europas skönaste kuster och skuro sina
  runor i hjertat af dess rikaste länder, plundrande och mördande med
  samma kallblodighet, hvarmed de vågade sig sjelfva bland atlantiska
  oceanens vågor. Styrkans rätt och svärdets välde erhöllo blott andra
  former, då Gångerolf bland sina följeslagare utskiftat Neustriens
  ödelagda fält jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess
  hade visserligen de bofasta vikingarne med förvånansvärd lätthet
  utbytt sitt norræna-mål emot infödingarnes gallicerade latin och
  sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i
  religiös hängifvenhet och kyrklig fromhet så öfverträffat långt äldre
  kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och
  böner med skäl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar än
  stridsmän.[1] Äfven i vetande och bokliga konster hade de fordna
  Norrmännen åtminstone upphunnit det öfriga Europa; ty vid eröfringen
  berömmas de af Lanfrancus inrättade klosterskolorna såsom
  tillflyktsorter för klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska
  presterskapet, om ock mera krigiskt än det för andans och fredens män
  egnat sig, stod i lärdom vida öfver Anglosaxarnes. Tillochmed i de
  sköna konsterna hafva Normanderna från denna tid lemnat oförgängliga
  spår; deras arkitektoniska minnesmärken från medlet af XI:te årh.
  vittna än i dag, genom den stränga och enkla konseqvens hvarmed
  romaniska stilen i dem utbildats och genom lätt fantastisk
  ornamentering, om tvenne genomgående drag i normandiska lynnet: kraft
  och prydlighet.[3] Det förra genomträngde lifgifvande och föryngrande
  hela det förslappade franco-galliska väsendet; det sednare göt sin
  förfining öfver feodallifvets råa seder. Prakt i husgeråd, drägter och
  vapen, ceremoniös ståt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i
  umgänge, måttlighet i mat och dryck utmärkte numera Skandinaviens
  sjöröfvare framför alla andra nationer i norden af Europa.
  Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess
  betydelsefulla egenskaper: en orolig äfventyraranda, lystnad efter
  byte förvärfdt i blodig idrott, törst efter rykte och ära samt ett
  känslolöst dödsförakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgör
  tapperhetens grund och vilkor. Huru många band och intressen än må
  hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast
  egendom, var dock i och med, feodalförhållandena det väsendtligaste
  vilkoret för ett eröfrande krigarfolk i fullt mått förhanden:
  obehöfligheten af arbete och dermed frånvaron af medborgerlig
  verksamhet. Likalitet som för vikingen på hans drakskepp, der han
  seglade med sin skara af tillgifne kämpar, var för feodalherren med
  vallomslutna borgar, dit han församlade sina numera till vasaller
  förbytte män, ett fredligt arbete någon nödvändighet eller någon
  ära. Liksom då, beskattade han andras idoghet, förbehållande sig
  sjelf den gagnlösaste och dock ärofullaste lotten, vapenbrukets.
  I hans förhållande till fordne sjökonungen, numera hertigen af
  Normandie, förändrades genom bosättningen väl formen och namnet,
  men föga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets
  förhållande, beroende af den aktning anföraren genom styrka och
  tapperhet förvärfvat, var och förblef det hufvudsakliga sambandet
  äfven mellan baronen och hans länsherre; lätt brutet, såsnart den
  likaså urgamla germaniska sjelfständighetskänslan reste sig deremot
  starkare, endast i den mon det nu helgades af en mäktigare religion.
  Då emedlertid mera invecklade förhållanden, framförallt den spända
  ställningen till frankiske öfverherren och armoricanske vasallen,
  fordrade en större sammanhållighet, samt redan sjelfva bofastheten inom
  gemensamma landamären icke mera kunde tillåta samma oberoende, hvarmed
  den missnöjde vikingen styrde sitt skepp ifrån sjökonungens flotta,
  måste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft än blotta
  styrkans. Ty i detta förhållande torde riktigast grunden böra sökas
  till den list och förslagenhet, hvarför Normanderna gjorde sig kända
  och fruktade, och hvilken vid eröfringen af England utgjorde styrkan i
  Wilhelm Bastardens statskonst.
  Likt en planta, förflyttad i frodig jordmån och gynsamt klimat,
  utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af
  samhällsförhållanden, som genom eröfringen uppstod. Kufvadt genom
  anförarens list och deras egen tapperhet och öfverlägsna krigskonst,
  låg ett blomstrande konungarike, utmärkt för handel, konstflit och
  sedlig lagstiftning, öppet för alla eröfrarenes passioner. Icke blott
  Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid
  Hastings anfört egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka
  ifrån när och fjärran strömmat till eröfrarens af påfven helgade banér,
  tillochmed vapendragare och simpla soldater sågo sig plötsligen i
  besittning af ofantliga domäner. Personer med råa och tygellösa seder
  erhöllo genom en sådan vexling i lefnadsvilkor ett obegränsadt spelrum
  för alla onda böjelser. Äfven desse voro numera af adlig rang och högt
  anseende, medvetne om att under sig, såsom trälar på deras fordna
  jord, såsom beroende landbönder, eller åtminstone såsom skattskyldige
  vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om äfven
  jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten,
  sågo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, föraktad,
  barbarisk massa, rättslös inför de numera af normandisk grefve eller
  biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan säte
  och stämma i pärernas församling, talande ett obegripligt språk och
  beledd för sitt grofva oartiga umgängessätt, sina långa skägg och vida
  mantlar.
  Hvilken sedlighet och rättskänsla ur sådana förhållanden nödvändigtvis
  måste framalstras, derpå är historien om de anglonormandiske baronerne
  under första århundradet efter eröfringen ett vältaligt vittne. Då
  Wilhelm Eröfraren, sedan äfven de ödelagda nordliga provinserna
  underkastat sig hans välde, högtidligen tillförsäkrade Anglosaxarne om
  samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade
  han dervid mer än han kunde eller ville hålla. Der ett helt folk i
  sjelfva verket beröfvats sina rättigheter, måste det rätta sjelft
  blifva vacklande, begreppen derom förvridna, och ett näfrättstillstånd
  inträda, der styrkan ensamt fäller domslut. Till lycka för Englands
  framtid lade anglosaxiska statsförfattningen, såsom grundad på
  kommunalväsende icke subinfeudation, den ojemförligt större makten i
  konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" både
  ville och kunde Wilhelm Eröfraren vidmakthålla.
  Men vid hans död, så förtäljer Ordericus Vitalis,[4] fördrefvo
  normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig
  i besittning af slottena som han bygt på deras områden, samt begynte
  anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tilläto. Inom kort
  uppväxte sådana borgar öfverallt i England, der vid eröfringen knapt
  ett fäste förefanns ens till landets försvar. Om äfven nödvändigheten
  af skydd emot en rofgirig granne och mot band af förtviflade
  Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och
  otillgängliga moras, gaf upphof åt en del af dessa borgar, kunde de
  dock samt och synnerligen lika lätt tjena till oåtkomliga nästen,
  inom hvars keep[5] den baronliga röfvaren drog sitt byte och sig
  sjelf undan all hämd, och hvars fängelsehålor jemte galgen utgjorde
  inseglet på hans territoriala domsrätt. Den orolige Roger Mowbray,
  grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med
  vilddjurssinnet, och den mäktige baron, som tillbragte sitt lif med att
  från ett välbefästadt slott företaga härjningståg till kringliggande
  nejder och uppfostrade sina sju söner till samma lefnadssätt, liksom
  till ett yrke, äro blott några bland de tallösa representanterna af
  en seigneurial sjelfständighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle
  Wilhelm Rufi och den skoningslöse Henrik Beauclercs öfvermakt, dessmer
  hvilade gisselskarp öfver det värnlösa folket.
  Under den godsinte Stephans regering antogo våldsamheterna fullständigt
  tycke af anarki. Med vanlig trolöshet hade baronerne vid hans, likasom
  vid hans tvenne företrädares tronbestigning brutit en tillförene
  högtidligen aflagd hyllningsed. Följden deraf blef ett inbördes krig,
  der bägge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels
  för att anskaffa medel dels af blott roflystnad, förde ett fullständigt
  röfvarlif emot hvarandra och emot samhällets fredliga medlemmar.
  Ströftåg gjordes på fiendens gods, hvarvid menniskor bortfördes som
  boskap; de baronliga fängelserna fyldes med Anglosaxare, män och
  qvinnor, hvilka på det sinnrikaste marterades, för att aftvingas hvad
  möjligen af egodelar kunde återstå dem. När intet mera stod att tagas,
  brändes byar och kyrkor, så att man kunde färdas en hel dag utan att
  påträffa annat än kolade boningar och förödda fält. Geoffroy Grenville
  förvandlade i en hast klostret Ramsey till fästning; Robert Marmion
  gjorde samma bruk af Coventrys berömda kloster och grefve Wilhelm
  Albemarle af Bridlingtons kyrka; så att på sådant sätt borgarnes
  antal, ensamt under denna regering, växte med 126 nya. "Ja biskoparne,
  biskoparne sjelfva, säger en samtida författare, klädda i jern och
  fullständigt utrustade med vapen, plägade på stridshästar draga ut på
  byte tillsammans med förödarne af deras land," och helt högt sade det
  qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade.
  Erinrar man sig härvid det beröm för religiös hängifvenhet Normanderna
  upprepadt tilldelas, förefaller ett slikt gudlöst handlingssätt
  oförklarligt. Äfvenså måste man förvånas öfver den vederstyggliga
  hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne plötsligen, på påfvens
  befallning, i Thomas Becket sågo och vördade ett helgon, sedan de
  under hans lifstid af politiska skäl förföljt honom intill döden.
  Men sådana motsägelser vinna sin lösning, blott man icke vill skåda
  religiositetens styrka i ett orubbligt vidhängande vid vissa kyrkliga
  dogmer, vissa sinliga symboler och föreställningar, hvilka meränväl
  tillåta att samma sinne på engång beherrskas af ett svärmande trosnit,
  en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslösaste
  råhet, ja af indifferens för alla kristendomens bud. Först i tider
  då kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af
  samhällets sed och fylt densamma, skulle sådana drag i tidslynnet
  blifva verkliga motsägelser. Redan vid eröfringen visade Normanderna
  huru litet af kristlig anda, ja af aktning för kyrkan sjelf fanns
  parad med deras asketiska vakande och bedjande. Från klostren
  fördrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte,
  det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drägter
  påkläddes stundom tillochmed soldater och låga tjenstehjon; hvarföre
  ock prelaterne ofta nog öfverträffade de verldslige magnaterne i råa
  seder, liksom de icke sällan upphunno dem i våldsamhet och roflystnad.
  Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhänger en
  annan, ökad liksom hon genom eröfringen, men af vida mörkare art,
  och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk väl icke är
  oförenlig med kraft och styrka, men afgjordt häntyder på ett upplöst
  samhällsskick, en förslappad moral. Enligt ovedersägliga vittnesbörd
  skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem
  kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm
  Longchamp teknat en bild, i detta hänseende väl värd en plats bland
  antikens afskyvärdaste.[7] Till konung Henriks beröm förmäles, att
  han vid sitt tillträde till regeringen strängeligen rensat hofvet från
  dessa veklingar med långa lockar, vidärmade kjortlar och mantlar med
  släp;[8] men icke destomindre är det mot hans ende son det ofvantydda
  vittnesbördet särskildt andrages.
  Sjelffallet måste qvinnans ställning under sådana förhållanden vara
  föga betryggad. Ur det våld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor
  vid eröfringen tvungos till äktenskap, uppkom inom normandiska
  feodalväsendet den afskyvärda giftomansrätten, hvarigenom länsherren
  kunde så godt som försälja en qvinlig vasall åt den mestbjudande; -- en
  af de betydligaste förändringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka
  ej ens fadren synes egt obetingad rätt att disponera öfver sin dotters
  hand. Der sålunda passionerna kunde ställa sig under sjelfva lagarnes
  skydd, behöfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast
  chevaleriet, så långt dess förmildrande kraft inom samhället sträckte
  sig, kom härvid de betryckta till hjelp.
  Det kunde med skäl synas underbart, att ett samhälle ur ett sådant
  gäsningstillstånd, icke blott skulle rädda sin tillvaro, utan äfven
  framgå segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft
  blifva vårt tidehvarfs föredöme och tongifvare. Normandernas energiska
  herrskarenatur har härtill blott delvis bidragit. Äfven Neapel blef
  stålsatt med normandisk kraft, och är dock nu blott ett slagg bland
  nationer. Långt större är det anglosaxiska folkets andel i Englands
  storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhällsförfattning gafs
  åt menniskovärde, jemlikhet inför lag, folklig lagskipning, folklig
  representation, arbete och välstånd. Men ännu en tredje makt har
  innestående tacksamhetsanspråk hos verldsbeherrskarinnan. Det är
  konungamakten.
  När annorstädes i Europa feodaladeln i en partikulariserande
  sjelfständighet gjort högsta samhällsmakten till ett blott namn på den
  förste bland pärerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med
  en afgjord öfvermakt öfver sina obändiga vasaller. Derföre hände det
  ock, att när till exempel i Frankrike vigtskålen stält sig tvertom och
  adeln sjunkit till en blott hofprydnad åt envåldsmakten, Englands adel
  egde sammanhållighet nog att tvinga vigtskålarne till jemvigt, genom
  ett klokt användande af den egentliga samhällstyngden, folket; hvaraf
  det sedan kunde hända att folket, ifrån att vara vigt, blef, som sig
  vederbör, sjelfva de lefvande armar, som på engång uppbära vågskålarne
  och ställa dem i jemvigt.
  Härmed skulle vi sagt tillräckligt om normandiska samhällslifvet,
  såframt ej hjelten i vår afhandling vore en konung, såväl som han är
  både baron och riddare. Till att uppfatta en sådan samhällstyp blir det
  oss nödvändigt att först, om ock flyktigt, bestämma konungens ställning
  hos Anglonormanderne.
  Genom att bibehålla och, såvidt de gälde konungens myndighet, äfven
  upprätthålla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm
  Eröfraren i England en stark och vidsträckt konungamakt. Ehuru
  visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var ärftlig,
  blef den dock aldrig suverän,[9] hvarförutom flere provinser
  förvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid förekomme
  earldömen som blotta titlar, liksom äfven baroner utan jord. Så
  våldsam och trotsig än den normandiska adeln var, visade sig dock
  vid alla tillfällen, att konungen var den mäktigaste länsherren i
  sitt rike. Genom bibehållandet af de kommunala shiredomstolarne var
  territorialdomsrätten på det kännbaraste inskränkt, och, så fal än
  rättvisan hölls vid konungens domstol, upphörde dock aldrig den
  anglosaxiska plägseden att vädja dit, såsom till den högsta instansen.
  Äfven beskattningsrätten hade Wilhelm Eröfraren i utvidgadt mått
  tagit som arf af sina anglosaxiska företrädare. Om äfven tillfälliga
  beskattningar merändels beslötos i baronernas församling, och derigenom
  grunden lades till engelska parlamentets rätt att bevilja utskylderna,
  förekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig
  konungens fordringar.
  För att uppehålla en sådan myndighet, behöfdes dock att konungen,
  vid skiftandet af eröfringsbytet, skulle hafva försett sig med
  domanialbesittningar, öfvervägande hvarje enskildts; hvilket ej heller
  af Wilhelm Eröfraren blef försummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard
  Bekännarens och Godvinska familjens vidsträckta länderier, hade han
  tillskansat sig alla skogar och alla de städer, hvilka icke blifvit
  förskrifna åt någon annan. Förökad genom talrika konfiskationer,
  försatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna,
  konungen i tillfälle att göra sig oberoende af vasallernes krigstjenst
  samt ersätta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande
  riddare och äfventyrare.
  I sjelfva verket erbjuder den normandiska hären, sedan Englands jord
  blifvit vederbörligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarmé.
  Sedan anföraren erhållit ett visst antal riddargods,[10] utdelade
  han dem bland sina soldater, som sålunda trädde till honom i
  förhållande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra åter emottogo
  enskildta riddarelän direkte af konungen. Hit hörde förnämligast
  de talrika skaror af äfventyrare, som strömmat till Wilhelms armé,
  och sålunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11]
  I detta förhållande fann Wilhelm Eröfraren en utväg att pålägga
  anglonormandiska länsväsendet den största inskränkningen. Anseende
  sig alltfortfarande såsom högsta anförare för de numera landegande
  normandiska krigarne, kunde han affordra äfven den lägsta medlemmen i
  feodalkedjan, liksom han i lägret vid Dive affordrat hela hären, tro
  och hyllningsed. Detta skedde tjugu år efter slaget vid Hastings vid
  en allmän sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde
  länsherren icke mera _laglig_ rätt att i sina strider med konungen
  fordra understöd af sina vasaller; konungamakten hade trängt, som en
  högre samhällsmakt, upplösande in i det anglonormandiska länsväsendet.
  Werkan deraf dröjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den
  obändiga adeln blifvit späkt till lydnad, ja till tjenstfärdighet
  under hans godtycke, såsom den till sin skam visade det i striden emot
  Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalväsendets
  krigiska institution till den grad förslappats, att plikten för
  försummad krigstjenst ifrån att vara ett straff, till det mesta
  blifvit en stående skatt (escuage), som af konungen uppbars, under
  det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnärerne i hans armé.
  Förmedelst sina kringresande assisdomare utöfvade han myndigt högsta
  jurisdiktionen öfver landet, och af inbördes fejder känner man under
  hans regering föga andra än de, som uppväcktes af hans egen familj.
  Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins
  envåldsperiod, har de tvenne första monarkernes af huset Plantagenet
  regeringstid äfven betydelsen att vara detta underbara eröfrarfolks
  glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu på nya
  eröfringar och landvinningar. Irland fängslades för evigt, Skottland,
  der redan tidigare fredlig eröfring gjorts, gaf det sin hyllningsed,
  Bretagne var vunnet genom giftermål, och tillochmed de rika och oroliga
  folken söder om Loire måste finna sig vid att emottaga normandiska
  ståthållare i sina provinser, städer och slott. Utom romerska kejsaren
  och Ejubidernes sultan fanns ingen mäktigare monark i verlden. Men
  bygdt som detta välde var blott på svärdet, förgicks det såsnart
  svärdet, förslöadt emot Saracenernes kroksablar och förrostadt i
  kejsarens fängelse, sjunkit ur den jättestarka arm, som till samtidens
  och efterverldens beundran förde detsamma. I denna sin ställning liknar
  Richard Lejonhjerta Carl XII, så mycket tvenne hjeltar från olika
  tidsåldrar kunna det. Liksom denne, förspilde han med nationens bifall
  dess kraft emot Orientens horder, liksom denne återkom han efter en
  äfventyrlig färd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och
  anfallet af yttre fiende, och slutligen föll han liksom denne med
  svärdet i hand framför fiendtliga vallar, öfverlåtande sitt rike till
  styckning och till sekellång politisk vanmakt. Men för hvardera ledde
  deras verksamhet till detta resultat derföre, att de voro så ensidigt
  fullständiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod
  och styrka. Då detta hos dem var det egentligaste felet, älskas äfven