Nyårsafton - 1

  
  NYÅRSAFTON
  Original
  af
  U--a [Charlotta Falkman]
  
  
  
  Wiborg, J. Cederwaller et Son, 1848.
  A. F. Cederwallers förlag.
  
  
  INNEHÅLL:
   I. Fremlingen.
   II. Den unga juristen och grannfrun.
   III. En bjudning på Spektaklet. IV. Julafton.
   V. Upptäckter.
   VI. Nyårsafton.
  
  
  I.
  Fremlingen.
  
  En mörk och regnig afton i medlet af November 183.. stannade
  en reskärra vid trappan till ett af de förnämsta stenhusen i
  staden ------. Med skjutsbondens biträde steg ett fruntimmer ned ur det
  obeqväma åkdonet, och båda, karlen bärande en liten kappsäck och den af
  regnet genomblötta paraplyn, inträdde i nedra förstugan. Med ängslig
  förlägenhet såg fruntimret sig der omkring; oviss hvarthän hon skulle
  vända sig för att råka någon som visade henne till rätta, samt mottaga
  hennes saker, i synnerhet som hennes följeslagare yttrade stor farhåga
  för sin utanföre stående häst och kärra.
  En klart strålande lampa upplyste den breda med utländska mattor
  belagde trappan som förde till öfra våningen; men uppföre den vågade
  hon sig icke. Här omkring henne syntes alla dörrar tillåsta, utom en,
  der hon inifrån hörde högljudda karlröster. Slutligen blef hon dock
  varse en annan, nära trappan, der nyckeln satt i låset. Vid hennes
  rädda knackning utkom en sömnig betjent som jakande besvarade hennes
  fråga: om öfverstlöjtnant Wermell bodde i detta hus, och oförskämt
  glodde henne i ansigte i det han tillade: "Hon lär vara den symmamselln
  som de väntat hit från E----, kan jag tro -- --"
  Hon svarade med ett: "jag kommer från E----", framtog sedan penningar
  och likviderade skjutskarlen, som hon vänligt affärdade. Sedan följde
  hon betjenten, som bar hennes saker, uppföre trappan och genom en
  sidodörr, som förde till en lång koridor, upplyst af en i taket
  hängande lanterna. Hennes ledsagare lade i frän sig sakerna i en
  fönsternisch och ärnade öppna en dörr på andra sidan, då vår resande,
  besvärad af sin våta kappa, bad honom hjelpa sig af med den samt hänga
  upp den på en nära stående klädhängare; derpå tog hon af sig bahytten
  och skakade regnet af den. Under tiden trädde en ung man i svart drägt,
  med sorgflor kring hatten, ut från ett nära beläget rum, han stannade,
  synbart öfverraskad vid åsynen af den täcka varelse, som i detta
  ögonblick befriat sig från den vanställande reshabiten och som nu först
  varseblef honom. Äfven betjenten såg förvånad ut. Karlen hade säkert
  tänkt sig ett äldre anlete under denna drägt, men såg nu framför sig en
  utmärkt vacker flicka om högst 18 år.
  Rodnande besvarade hon den okändes lätta men uttrycksfulla helsning,
  och påsatte hastigt bahytten, i det hon såg på betjenten med en orolig
  blick, som tycktes fråga: hvarthän för ni mig.
  Uppfattande denna blick, tillsade den unge mannen betjenten, att föra
  in damen genom salongen. "Det vågar jag visst icke," svarade denne,
  "herrskapet har fremman i afton, och mamselln här kommer, efter hvad
  jag hört, hit bara på söm."
  Likasom gäckad i någon förmodan, aflägsnade sig den andre.
  Hon infördes nu i ett slags domestikrum, der en jungfru satt ock sydde.
  Karlen gick sedan för att anmäla hennes ankomst hos "hennes nåd."
  En stund förflöt under oangenäm väntan; då inträdde tvenne andra
  qvinspersoner: den ena, redan öfver medelåldern, var utstyrd med
  löslockar och negligén ombunden med en svart silkesduk; ett köks
  förkläde samt en stor nyckelknippa vid sidan antydde genast
  hushållerskan; den andra var en ung kammarpiga af näbbigt utseende.
  Båda skärskådade vår resande från hufvud till fot och sluteligen
  anmärkte den unga:
  -- Hon har länge låtit herrskapet vänta på sig; vi andra ha varit här
  allt sedan allhelgon.
  Synbarligen sårad af denna näsvisa anmärkning, svarade likväl den
  tilltalade saktmodigt:
  -- Det måste vara ett missförstånd, jungfru lilla. Jag är ingalunda
  städslad till någon tjenst här i huset, utan kommer på en vänlig
  bjudning af hennes herrskap. Väl var det min afsigt att komma förr, men
  händelsen fördröjde min hitresa.
  Sömmerskan mumlade något om att "den kommer tids nog, som skall hänga,"
  och efter några sinsemellan vexlade blickar, yttrade frun leende:
  -- Ja så, mamsell stöder sig på att hon på långt håll är slägt med
  "hennes nåd."
  -- Jag är fru Wermells brordotter. Men hvarföre benämnes hon "hennes
  nåd?" Wermellska namnet är icke af adel.
  -- Det vet jag också alltför väl, min lilla mamsell! svarade
  hushållerskan, men då vår husbonde från kapten med ens blef
  öfverstlöjtnant, jäste högmodet upp, och frun kallade husfolket
  tillsammans och tillsade oss att hädanefter säga "hennes nåd", för
  korthetens skull, bevars! För oss var det just sak samma, men de
  förnäma och till och med deras egna bekanta skratta i mjugg deråt. För
  att ej skämma en god sak, kalla vi också döttrarna för fröknar, och det
  upptages ganska nådigt. Men herre Gud, så jag pratar! Jag glömmer
  alldeles att jag talar med hennes nåds brordotter och torde få...
  -- Var icke rädd, genom mig skall frun icke få någon ledsamhet.
  -- Så mycket bättre, min lilla mamsell! Folk som löpa med sqvaller
  hatar jag som synden. -- Man kan väl icke alltid väga sina ord på
  gullvigt heller, utan då och då säger man sin hjertans mening.
  Hvem vet huru många ovägda ord ännu kunnat undfalla husrådinnan, om
  icke betjenten kommit för att efter hennes nåds befallning föra den
  fremmande mamselln i det rum der téet serverades.
  Med en tyst bönesuck om tålamod i sina nya okända förhållanden gick den
  unga flickan att möta en nära slägtinge, som ännu var henne alldeles
  obekant.
  Vi måste med några ord gå berättelsen i förväg.
  Fru Wermell hade efter sina föräldrars död som flicka varit några år i
  brödrens hus, de första åren af hans gifte; men, såsom svägerskor i
  allmänhet, hade hon och den unga frun ej sympatiserat. Hon skiljde sig
  derföre och var en tid hos en aflägsen slägtinge i S:t Petersburg,
  der hon lärde känna Wermell, som då endast var fänrik vid ett
  infanteri-regemente. De gifte sig och lefde knappt i många år af hans
  löjtnants lön, tills han sluteligen erhöll transport till Finland, och
  inträdde vid ett rang-regemente, samt steg inom kort till den post han
  nu innehade.
  Nu lefde familjen på hvad man i allmänt tal kallar "stor fot", och fru
  Wermell hade, sedan sin återkomst till fäderneslandet, alldeles icke
  tagit någon vidare notis om sina anhöriga. Genom tidningarne kände hon
  att brödren var död och hans egendom upplåten åt kreditorerne.
  Anledning nog för visst folk att ej påminna sig fattige slägtingar,
  eller barndomsvänner.
  För en tid sedan hade hon träffat tillsammans med några damer af en
  ansedd familj, -- hemma från hennes födelseort, der hennes bror varit
  etablerad, -- hvilka kände och syntes mycket intressera sig för den
  aflidnes fru och döttrar. De hade under sin hitresa besökt dessa
  aktningsvärda personer i E----, dit desamme flyttat, för att genom
  handarbeten söka sin utkomst. Den äldste af döttrarne, som haft den
  olyckan att förlora hörseln efter en svår sjukdom, bidrog mest till
  husets bergning genom sin skicklighet i klädssöm; den medlersta var
  borta som guvernant uppåt landet, och de kunde ej nog loforda den
  yngsta, så väl för hennes älskvärda personlighet, som hennes fallenhet
  och lidsamma hand i alla då brukliga granlåtsarbeten. De beklagade
  blott, att hon i en liten stad, sådan som E----, ej kunde draga någon
  fördel af sina många talanger.
  Fru Wermells fåfänga smickrades af dessa loford. Skulle ej motsatsen
  varit tillräckligt känd, hade hon kanhända gjort sig en förtjenst af
  deras förvärfvade kunskaper; nu gick ej detta an. Hennes yngre dotter,
  Minette, som var närvarande, hviskade modren något i örat, och nu fick
  den goda frun ett "rapptus" af slägtkärlek, vände sig till sin man med
  den frågan: om han tillät henne skrifva efter den yngsta flickan,
  Ida, på det att hon i deras hus skulle ernå den bildning för
  sällskapslifvet, som modrens små omständigheter och sjelfva ortens
  inskränkthet ej kunde meddela henne.
  De resande drogo väl litet på mun åt fruns ensidiga tanke om E---- och
  dess innevånare; men ansågo dock förslaget fördelaktigt. På sin
  återresa besökte de åter fru Hedrén, som efter något betänkande mottog
  anbudet. -- Ehuru lycklig Ida fann sig i hemmet, var hon dock icke
  obenägen att se sig litet omkring i verlden, och väntade sig en ganska
  treflig vinter hos sina nästan jemnåriga kusiner.
  Då Ida inträdde genom yttre dörren till det rum, der en annan betjent
  aftorkade de redan begagnade thekopparna, utkom fru Wermell från den,
  som förde till sällskapsrummen.
  Den bild, Idas fantasi gjort sig om tanten, efter modrens beskrifning
  om dennas utseende som flicka, blef genast tillintetgjord. I stället
  att finna henne som mager och mörklagd, såg hon henne nu vara en masiv
  matrona med ett blekgult, pussigt ansigte, utan annat uttryck i de
  platta dragen, än ett missnöje, eller rättare sagt: tillgjord
  förnämhet. Hennes gång var tung, och rörelserna stela. En slags
  afekterad vårdslöshet låg i hennes sätt att kläda sig: en otillbunden
  blusrock af muslin de lain sväfvade omkring den nog fylliga figuren;
  rosabanden i en elegant spetsmössa passade hvarken till hennes år, ännu
  mindre till hennes utseende.
  Idas hjertliga men vördnadsfulla helsning besvarade hon med en kall
  kyss på kinden; tonen, hvarmed hon bjöd henne vara välkommen, var intet
  sägande; och utan att inlåta sig i något samtal, befalte hon betjenten
  servera thé åt mamselln. Sedan skulle den, som ännu stod vid dörren och
  afvaktade hennes befallning, föra mamselln i fröknarnes arbetsrum, dit
  en säng skulle ställas för hennes räkning. Efter dessa anordningar
  vände hon sig åter till Ida, sägande, att hon nu vore hindrad, men att
  de skulle återse hvarandra följande dagen vid frukostbordet.
  Med det redan kallnade théet nedsväljde Ida de tårar som ovillkorligt
  ville frambryta -- ty huru litet hade hon, vand vid okonstlad
  hjertlighet och välvilja, någonsin kunnat ana eller tänka sig ett
  sådant mottagande -- hon följde sedan med till det anvisade rummet, som
  låg innanföre det, hvari hon först blifvit införd.
  Lemnad här åt sig sjelf, såg hon sig omkring. Med allt skäl kunde detta
  kallas ett arbetsrum; ty ett halft dussin sybågor med halffärdiga,
  eller endast påbegynta arbeten i tappetseri och broderi, äfvensom
  mönster, stramaljer af diverse färger, samt högar af sammantrassladt
  zefir-garn intogo bord, stolar, m.m. Detta, äfvensom några perl- och
  knytningsarheten, visade att julen var i antågande. Men för att till
  dess hinna få allt detta färdigt, fordrades ett dussin snälla händer.
  Van vid sysselsättning och ordning, företog sig Ida att reda ut och i
  ordninglägga det trassliga garnet, samt ge det öfriga ett trefligare
  utseende, medan hon allt emellanåt lyssnade, om icke någondera af
  hennes kusiner skulle infinna sig; men derpå väntade hon förgäfves.
  Sluteligen kom en piga med hennes qvälsvard, bestående af kall mat,
  bäddade hennes säng, visade henne att man med en regel kunde stänga
  dörren innanföre, och aflägsnade sig.
  Nu frambröt de länge återhållna tårarne. Ack! suckade hon, hvarföre kom
  jag hit, hvarföre lemnade jag mitt älskade och trefliga hem för att se
  mig behandlad med köld och likgiltighet. Att mina kusiner, för min
  skull, antingen skulle lemna sina gäster, eller införa mig bland desse,
  såsom jag kom från en besvärlig resa, derpå undrar jag icke numera, ty
  allt omkring mig intygar att våra förhållanden äro så olika; men ägna
  mig några ögonblick till en vänlig helsning, eller skicka mig några
  hjertliga ord, som en ursäkt, om detta icke låtit sig göra, det hade
  väl ändå icke varit för mycket. Men -- måhända jag likväl gör dem
  orätt; kanske har ingen låtit dem veta min ankomst. Morgondagen skall
  åter försona hvad min egen otålighet och ringa vana vid "stora verlden"
  genast ansåg för ogästvänlighet.
  Under dessa och dylika tankar somnade Ida sent omsider, och vaknade i
  detsamma en väggklocka i rummet utanföre slog sju. Af farhåga att hafva
  försofvit sig, steg hon upp och klädde sig, oaktadt det var mörkt i
  rummet, med den tanken: att om hennes kusiner ville öfverraska henne,
  de då ej skulle finna henne oklädd; sakta drog hon ifrån regeln, och
  tog sitt ljus för att tända det i yttre rummet, men äfven der var
  mörkt.
  Jag måste misstagit mig om klockslagen, tänkte hon, och ämnade vända
  om, men då blef hon varse eldsken genom glasrutan på en dörr som förde
  till köket. Der möttes hon af hushållerskan, som storligen förundrade
  sig öfver att mamsell redan var uppstigen och färdig klädd, hon, som nu
  riktigt bordt hvila ut efter sin resa. "Här i huset stiger ingen af
  herrskapet upp förrän mellan åtta och nio, ty sällan går någon i säng
  före midnatten; men oaktadt jag får vara den aldra sista, måste jag
  dock vara den första som stiger upp. Då jag omöjligt kan vänta på deras
  kaffe, består jag mig vanligtvis mitt morgonkaffe sjelf, och om mamsell
  är van att stiga tidigt upp, så kan hon alltid dricka en kopp med mig.
  För det närvarande skall häradshöfdingen alltid ha kaffe till sig på
  slaget sju -- och 'aldrig så mager stek att ej något dryper af', säger
  ordspråket -- gå nu in tillbaka, min lilla mamsell; så snart jag
  skickat in häradshöfdingens 'mandarin', hemtar jag panna och tillbehör,
  och vi dricka då tillsammans."
  Del dröjde också länge förrän hon kom; medan de drucko, slog gumman upp
  sin språklåda:
  -- Så ondt det gjorde mig att mamsell måste tillbringa hela långa
  qvälln här allena, var jag "okapabel" att komma ifrån för att prata
  bort en stund. Det sved mig in i själen att se henne mottagas som en
  vild fremmande af sin närmaste slägtinge, ehuru det allt förut anade
  mig huru det skulle gå. Hon är god och oerfaren, och tänker derföre väl
  om alla menniskor; men vår fru är skam till sägandes -- en riktig
  kalkonhöna af lutter förnämhet; rangen af öfverstlöjtnanska har
  förvridit hennes svaga hufvud. Skulle någon tro det? hon söker
  öfvertala sin man att skaffa sig adelskap; men det lär icke vara så
  lätt det, och kostar, efter hvad jag förmodar, vackra pengar, och dessa
  gå åt, när de finnas, som smör för solsken.
  -- Men hennes döttrar?
  -- Äplet faller sällan långt ifrån trädet, och det sannas äfven här, ty
  den äldsta är "justement" modrens afbild. Stolt och inbilsk, tror hon
  sig förmodligen bli en grefvinna med tiden. Den yngre systern är
  bättre, men en yrhätta, som gerna gör "spektakel" af alla menniskor;
  qvick är hon som en girs, men har intet tålamod med någonting "regelt."
  Det är hon som begynt med alla dessa arbeten, som mamsell säkert får
  tråka med, ty genom henne blifva de i all evighet icke färdiga.
  -- Är den af frun omnämnda häradshöfdingen son i huset?
  -- Nej bevars! han är brorson till öfverstlöjtnanten, som visst icke
  vore emot att få honom till måg, ty den unga herrn har sin goda
  utkomst, och är utomdess en ganska hygglig ungdom, som...
  Frun blef nu utkallad och Ida lemnad allena att eftersinna hvad hon
  hört, tills klockan nära tio, då betjenten kom för att föra henne till
  frukosten.
  I stället att visa henne den ginaste vägen genom köket till matsalen,
  hade han tillsägelse att ledsaga henne genom koridoren, tamburen och
  salongen. Sannolikt ville man imponera på den fattiga slägtingen, genom
  de många, för henne fremmande lyxartiklarna.
  Vid en pelarvägg i salongen satt en ung dam i en elegant morgonklädsel;
  hon spelade vårdslöst med ena handen, under det att hon talade vid en
  bredvid stående ung man, som tankspridd bläddrade genom ett häfte med
  noter. Ida igenkände i honom densamma hon mötte i koridoren aftonen
  förut. Han bugade sig artigt, och en glad öfverraskning målade sig i
  hans blick, under det att damen endast höjde sig ett par tum från
  stolen och med handen visade på en dörr till venster om kaminen.
  Ida följde anvisningen och tänkte: den der är säkert häradshöfdingen,
  men hon var säkert någon fremmande person här i huset.
  I rummet, der frukosten väntade, befunno sig trenne personer; vid ett
  fönster satt öfverstlöjtnanten insvept i en mångbrokig schlafrock,
  rökande en cigarr och läsande i ett tidningsblad; vid det andra stod en
  ung flicka med ett gladt och lifligt ansigte, som kunnat kallas
  vackert, om hon ej varit så fräknig och hennes blonda lockar icke
  skiftat för mycket i rödt. "Hennes nåd" satt i en mahogny, med
  tappiseri beklädd gungstol, och karesserade en hvit spitshund, som
  häftigt skällande rusade ned emot Ida. Ofverstlöjtnanten lade från sig
  tidningen och cigarren, likväl utan att stiga upp eller lyfta på
  rökmössan räckte han handen mot den unga flickan och drog henne till
  sig, fixerade henne, sägande: "Var icke rädd för hunden, mitt vackra
  barn, den är på långt när icke så farlig som den skäller till" -- och
  nu tryckte han en ljudelig kyss på hennes rosiga kind, hvars fina hud
  erhöll ett synbart märke efter hans yfviga, sträfva, rödaktiga
  mustascher. Men denna helsning syntes mera vara ägnad _den vackra
  flickan_, än hans hustrus nära anförvandt.
  Den unga damen hade emellertid tystat hunden, och fattade nu Idas hand,
  sägande: "Välkommen till oss, kära Ida, så heter du ju, vill jag
  minnas? och som ingen vill presentera mig, så vill jag göra det sjelf.
  Jag är den yngre dottern här i huset och heter i skriftspråk Natalia, i
  dagligt tal Natinka."
  Hjertligt besvarade Ida hennes handtryckning. Glädjen öfver detta
  förhoppningsväckande bemötande varade dock icke länge; ty under denna
  lilla scen hade tanten varsamt stigit ned från gungstolen, helsande
  henne med en nådig nick, likväl utan att taga henne i handen. Sedan
  begynte hon fråga efter såväl hennes, som systrarnes ålder; huru
  längesedan det var som fadren dog; hvad hennes mor nu lefde af, och
  mera dylikt.
  Ehuru obehagligt och föga passande detta inkvisitoriska förhör äfven
  förekom Ida, svarade hon likväl uppriktigt och okonstladt på alla
  tantens frågor: sade, att hennes goda mor lefde endast af sitt eget,
  och i synnerhet af hennes äldsta systers arbete.
  -- Men dervid lär det säkert icke vankas många feta stekar! invände fru
  Wermell ironiskt, -- och sådant lär minsann kosta på. Se icke så
  förvånad ut, barn. Du känner kanske icke huru mycket din mors slöseri
  och misshushållning bidrog till din faders ruin.
  -- Förlåt, om jag frågar hvaruti detta bestod, afbröt henne Ida,
  dristig vorden genom att höra sina föräldrar, i synnerhet sin goda
  älskade moder förtalas. -- Så långt mitt barnaminne sträcker sig,
  påminner jag mig ej något öfverflödigt lefnadssätt, hvarken i kläder,
  möbler eller kalaser.
  -- Deruti har du på sätt och vis rätt, -- men i hvardagslag lefdes der
  alltför kostsamt, för att vara ett borgarhus. Din mor hade från
  barndomen varit vand vid ett läckert och godt bord; utan att besinna
  att sådant förstört hennes egna föräldrars tillgångar, och att hon
  ingenting förde med sig i min brors hus, införde hon der samma
  lefnadssätt. Den unga frun satte en heder uti att laga det som var
  smakligt och godt, kantänka! Bodbetjeningen, till och med
  tjenstefolket, äto samma slags mat som herrskapet sjelfva.
  -- Då hade ju mamma också goda dagar, den tiden mamma var i deras hus,
  inföll Natinka. -- Mamma är ju ingen kostföraktare heller.
  Wermell, som då och då gifvit sin fru en missnöjd blick, den hon likväl
  icke syntes blifvit varse, steg nu upp, tog henne under armen och
  närmade sig frukostbordet, samt afbröt derigenom det ledsamma samtalet,
  och Ida -- hon vände sig bort, för att borttorka den tår som denna
  plågsamma stund frampressat. Då såg hon den, hon med rätta ansåg för
  häradshöfdingen, stående bakom sig, och att han varit ett vittne till
  föregående samtal. Blodet strömmade upp i hennes kinder; men hans öga
  hvilade på henne med sådant deltagande, att hon småningom lugnades och
  deltog, åtminstone efter utseendet, i frukosten, sedan Wermell
  presenterat den äldre dottren, som gjorde en ganska knapphändig
  helsning. Det var samma dam hon nyss sett i salongen.
   * * * * *
  Fjorton dagar derefter skref Ida till sin äldste syster följande:
  "Hvarföre kom jag hit? Hvarföre lemnade jag ett älskadt hem, för att
  här framsucka ett tråkigt lif bland fremmande, likgiltiga personer;
  fremmande för mig både i tankesätt och vanor -- intet drag af ett
  varmare deltagande för fremlingen, en enda undantagen... dock, derom en
  annan gång...
  "Mitt första omdöme var icke så förhastadt och orättvist, som du och
  mamma tyckes tro. Efter onkels första, mera hjertliga mottagning, synes
  han knappt blifva mig varse; utomdess ser jag honom ganska sällan,
  endast någongång vid frukosttimmen, den enda tid på dagen då din Ida
  får den äran att vara en ringa medlem af familjen; ty i anseende till
  de allt kortare dagarna, och på det jag icke skall försumma mig, föres
  middagen in till mig, och om aftnarne äro de merändels borta, eller är
  der fremmande, och ingen har yttrat en önskan att se mig vara med. Jag
  sitter då nästan som en fånge på mitt rum, öfverhopad med arbete.
  "Den lilla tid jag dagligen sammanträffar med tant, plågar hon mig med
  sina enformiga frågor öfver de minsta omständigheter i hemmet. Detta
  sker ingalunda af deltagande, utan endast för att visa sin egen
  öfverlägsenhet. Dessa dagligen upprepade frågor besvaras också alltid
  af mig med samma svar. Månne hon icke tröttnar till slut!
  "Ingen sympati råder mellan hennes döttrar; de äro lika olika till
  lynne som utseende. Aurora är lång och smal, men icke väl växt, något
  mörklagd, med sammanvuxna ögonbryn. Läste vi icke en gång att detta var
  tecken till ett despotiskt, egoistiskt sinnelag? åtminstone synes det
  inträffa här. Merändels kommer hon en gång om dagen, sällan två, för
  att se, dömma och korrigera de arbeten Natinka och jag ha under händer.
  Sjelf sysselsätter hon sig endast med romanläsning och musik; jag tror
  hon äfven gör anspråk på att vara vitter, åtminstone inbillar hon sig
  vara en kompetent domare öfver vitterhet och poesi. Hon är väl icke
  ovänlig emot mig, men i hennes väsende ligger en kyla, som hindrar all
  förtrolighet.
  "Men huru ge dig en skildring af Natinka? denna lifliga, ombytliga
  varelse, som ej i tvenne minuter. kan tänka på något allvarligt. Hon
  fattar allting lätt, och begynner allt, utan att fullborda något.
  Lättrörd, har hon känsla för en olycklig like; men i nästa ögonblick
  kan hon vara i stånd att skratta åt den, ty hennes nyckfulla fantasi
  finner alltid något att förlöjliga. Det värsta är, att tant tror henne
  vara ett geni, och hon är sjelf icke sällan af samma tanke. Det är hon
  som begynt alla dessa arbeten, och hvarje dag faller hon på en ny idée.
  Vill du ha en förteckning på de arbeten jag måste förfärdiga, så se
  här: tvenne soffdynor åt tant; en nattsäck för onkel; en eldskärm för
  salongen ock en skjutväska åt kusin Ferdinand, häradshöfdingen; alla
  dessa äro på långt när icke halffärdige ännu. Utom allt detta vore ännu
  mycket annat; men man börjar inse omöjligheten att få det färdigt.
  Likväl började Natinka i går en börs, sydd med perlor på spetstyg, den
  hon ärnade häradshöfdingen, men i dag var hon mätt på saken. Inom mig
  har jag likväl beslutat, att om också något annat måste lemnas, så
  skall denna börs bli färdig, skulle jag ock försaka hvilan en hel natt:
  ty vet du, han är den enda person, hvars närvaro stundom gör lifvet
  drägligt här i huset. Jag träffar honom visst icke oftare än vid
  frukosten, och då tilltalar han mig aldrig, men alltid ger han
  konversationen en sådan vändning, att den har och ger mig intresse;
  derigenom försvinner månget obehag, som tants odrägliga frågor och
  anmärkningar eljest förorsaka mig.
  "Efter jag har tid och papper, vill jag meddela dig en liten scen under
  frukosttimman i förgår, medan vi väntade på tant.
  "Då jag inträdde in i rummet, sutto flickorna och läste i hvar sin
  roman; jag närmade mig Natinka. 'Har du läst Cousinerna?' frågade hon
  och visade mig titeln.
  "Nej, svarade jag, men jag läste i en uppsats på någon tidning, straxt
  efter sedan boken kommit ut, att den ej skall vara någon nyttig lektyr
  för unga flickor.
  "Natinka storskrattade, och Aurora sade, i det hon medlidsamt leende
  skakade hufvudet: 'Du är likväl bra enfaldig och småstadsaktig, kära
  Ida! Begriper du icke att den uppsatsen enkom var skrifven för att göra
  boken desto begärligare. Åtminstone gjorde just densamma uppsatsen oss
  nyfikne att läsa denna bok.'
  "Jag teg som ett godt barn. Natinka ropade på häradshöfdingen från
  andra sidan rummet, der han stått en stund och betraktat ett par
  guldfiskar, utan att synas ge det minsta akt uppå oss.
  "'Har kusin Ferdinand läst Cousinerna?' frågade hon skrattande.
  "'Jag studerar dem som bäst', svarade han, nästan allvarligt.
  "'Det der låter ju otroligt', anmärkte Aurora. 'Kusin är ju en
  romanföraktare!'
  "'Hvem har behagat säga så?' frågade han. 'Det är jag visst icke;
  tvertom gillar jag mycket teckningar från hvardagslifvet i dess
  mångfaldiga skiftningar, endast de medföra något förädlande för själen
  och hjertat, eller sannt målade karaktärer; men att unga damer,
  antingen de läsa för sitt nöje, eller det som bättre vore, för att odla
  sina begrepp och samla någon menniskokännedom, kunna uthärda samt till
  och med föredraga en Victor Hugos och Balzacs skapelser, det begriper
  jag icke! Ni torde erinra eder, att det var mina anmärkningar mot dessa
  författare, som ådrog mig beskyllningen att vara romanföraktare. I min
  tanke medför denna lektyr endast en nytta.'
  "'Och hvilken då, om jag får fråga?'
  "'Den, att de unga damer som älska denna slags lektyr, aldrig böra lida
  af svaga nerfver, emedan vanan vid skildringar af skräckscener, sådane
  som dessa författares, måste härda dem.'
  "Alla skrattade, kallade honom en ulspegel, en satirikus, och...
  "Men hvartill tjenar denna berättelse? frågar min äldsta syster. Jo,
  goda Anna, jag önskade att du sett den blick, hvarmed han sade: 'Jag
  studerar Cousinerna'; den uttryckte tydligare än ord: jag genomskådar
  er alla tre. Och -- anse mig icke för fåfäng, bästa syster! -- jag tror
  att detta iakttagande var till din Idas fördel."
  En dag sednare.
  "En händelse har stört den vanliga enformigheten; den i mitt förra bref
  omnämnda hushållerskan, fru Lundström, inträdde så glad och nyter till
  mig i morse med mitt kaffe, och medförde en liten biljett till mig från
  en åldrig fru, som bebor några rum i husets tredje våning. Jag har
  några gånger mött henne i trapporna, och då har hon alltid helsat mig
  så vänligt, och sett på mig med en så moderlig blick, att jag funnit
  mig helt intagen af hennes person. På min efterfrågan sade man att hon
  var enka efter en Assessor.
  "Hon skref nu till mig följande ord:
  "'Om den unga mamsell icke anser den tid förlorad, som hon ägnar
  ålderdomen, och det förnekar hennes hela väsende, så tar hon, med det
  första, arbete med sig en afton och besöker en gammal barnlös gumma,
  som vänskapsfullt tecknar sig Helena Sylvan.'
  "Mamma varnade mig, att ej göra någon enskilt bekantskap; men jag tror
  med tillförsigt, att hon skall gilla denna, och jag anser mig ganska
  hedrad af denna bjudning. Du, som känner min stora förkärlek för den
  ålderdom, som hyser godhet och medkänsla för ungdomens små fröjder och
  sorger, inser lätt att jag i hennes umgänge mindre skall sakna min goda
  mamma."
  
  
  II.
  Den unga juristen och grannfrun.
  
  Naturen och lyckan voro de välgörande féer som omgåfvo Ferdinands
  vagga, de skänkte honom en förnuftig ock likväl öm och kärleksrik
  moder. Tidigt faderlös, blef han således icke en af dessa bortklemade
  moderspiltar, hvaraf verlden tyvärr öfverflödar. Hans mor hade i
  tidigare åren af sin lefnad genomgått en kurs i olyckan, genom att
  flere år nödgas vara i ett hus med flärdfulla döttrar och en son som
  blef familjens plågoris; men med lidandet följer alltid något godt: hon
  lärde sig tänka såväl öfver sig sjelf, som andra, och, fullt medveten
  af sina pligter, blef hon en duglig maka och moder.
  Så innerligt hon älskade sin son, sitt enda barn, ansåg hon honom
  likväl alltid som ett lån, för hvilket hon skulle svara på den stora
  räkenskapsdagen. Följden af den omsorg hon egnade hans barndom och