Moralens utveckling - 1

  
  STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 35.
  MORALENS UTVECKLING.
  FRI BEARBETNING EFTER CH. LETOURNEAU:
  "L'ÉVOLUTION DE LA MORALE"
  af
  ELLEN KEY,
  författarinna.
  Andra tillökade upplagan.
  (Sjunde tusendet.)
  
  
  
  STOCKHOLM.
  Albert Bonniers förlag.
  
  
   Innehåll:
  
   Moralens utveckling.
   Inledning 3.
   1. Minnet som biologisk företeelse 5.
   2. Djurens moral 8.
   3. Människans moral 10.
   4. Moralens fyra utvecklingsskeden 13.
   5. Den djuriska moralen 14.
   A. Människolifvets värde 14.
   B. De svagas behandling 16.
   C. Förhållandet mellan könen 20.
   D. Aktning för äganderätten 25.
   E. Altruism och pliktkänsla 26.
   6. Vildens moral 32.
   A. Människolifvets värde 33.
   B. De svagas behandling 37.
   C. Förhållandet mellan könen 38.
   D. Aktningen för äganderätten 38.
   E. Altruism och pliktkänsla 38.
   7. Den barbariska moralen 40.
   A. Judarnas moral 41.
   B. Grekernas och romarnas moral 43.
   C. De germaniska folkens moral 46.
   8. Den industriella moralen 50.
   9. Slutord 54.
   Efterskrift 56.
  
   STOCKHOLM.
   ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1903.
  
  
   Inledning.
  
  I en föregående småskrift[1] har jag sökt skildra den förhistoriska
  människan, sådan som arkeologiens och etnografiens med hvarandra
  sammanställda slutsatser visa oss att hon troligen varit.
  Den vissheten att nutidens vildar i sina allmänna drag förete samma
  egendomligheter, som den förhistoriska tidens människor, är emellertid
  icke blott af en vidt omfattande betydelse med afseende å våra insikter
  om den förhistoriska människans lefnads- och arbetssätt. Genom att
  iakttaga de nu lefvande vilda folken kan man äfven följa den utveckling,
  som samhället, religionerna och moralen haft att genomgå. Det är med
  _moralens_ utveckling vi nu skola sysselsätta oss.
  De hos människan som hos andra organiska varelser inneboende
  bestämningarna självbevarelsedriften och släktbevarelsedriften värka
  till en början utan hänsyn till annat än sin egen ögonblickliga
  tillfredsställelse. Men genom sin växelvärkan på hvarandra, komma dessa
  drifter att blifva sammansatta och olikartade; ur själfbevarelsedriften
  utvecklar sig _egoismen_ och ur släktbevarelsedriften _altruismen_, båda
  lika oumbärliga för moralens utveckling. Med egoism menas i detta
  sammanhang icke endast _själfviskhet_. Ordet innefattar här äfven
  själfhjälp, själfkänsla, själfvärksamhet, själfhäfdelse -- eller med ett
  ord alla de mångfaldiga lifsyttringar genom hvilka ett »jag», en
  »individ» -- d. v. s. en viss själfständig personlighet -- häfdar sin
  säregna tillvaro och främjar sin enskilda lycka. _Altruism_[2] åter är
  känslan för _andras_ väl och ve; behofvet att taga hänsyn också till
  andras lycka.
  Moralen erhåller således en egoistisk sida eller plikterna mot oss
  själfva, och en altruistisk eller plikterna mot andra. Men _begreppen_
  om dessa plikter framgå på hvarje punkt af utvecklingen ur en kompromiss
  mellan hvad egoismen kräfver som sin rätt och altruismen som sin. Ju
  lägre moralen står, desto längre är afståndet mellan egoism och
  altruism; ju högre utveckling moralen nått, desto mera samvärkan och
  enhet finnes mellan båda. I så väl sed som lag framträder på det högre
  moraliska skedet erkännandet af såväl den enskilda människans som
  släktets berättigade kraf, och inom alla områden ser man en sträfvan att
  förena de egoistiska och de altruistiska fordringarna med hvarandra. I
  stort sedd blir därför moralens utvecklingshistoria en skildring af huru
  människorna, drifna af såväl egoism som altruism, arbetat sig till en
  allt större växelvärkan och jämvikt mellan dessa båda grundkrafter, af
  hvilka ingendera kan undertryckas utan skada för så väl den enskildes
  som samhällets fullhet af lif.
  Om en sådan skildring skall ge en sanningsenlig bild af moralens
  utveckling, kan det ej undvikas att mycket måste uttalas, som kanske
  värkar stötande på de läsare, hvilka för första gången sätta sig in i
  ämnet. Jag har emellertid sökt göra den följande skildringen så hofsam
  som aktningen för sanningen medger.
  
  
   1. Minnet som biologisk företeelse.
  
  En hvar har iakttagit små barns tafatta rörelser, när de handtera något
  eller den möda, med hvilken de lära sig gå. Och de flästa minnas hvilket
  tröttsamt arbete det var att lära sig skrifva, sy, ro, simma, dansa, gå
  skridsko och andra, liknande färdigheter. Huru mycket löjligt fäktande
  med armar och ben, huru mycket onödig ansträngning, innan vi lärde oss
  utföra de olika rörelserna med minsta möjliga kraftförbrukning och möda!
  Att vi slutligen kunnat göra dylika saker allt bättre och bättre, beror
  på att man genom öfning kan _befästa de nödiga_ och utesluta _de onödiga
  rörelserna_. Men denna möjlighet att inöfva färdigheter beror åter på
  ett s. k. _fysiologisk minne_ hos muskler, närver och i synnerhet
  närvcentra genom hvilket de allt lättare och lättare göra om
  skrifrörelserna, dansstegen, simtagen o. s. v. Det fysiologiska minnet
  är olikt det psykologiska endast genom sin _omedvetenhet_. Man kan ju
  gå, spela, simma, dansa, sy och ro utan att _medvetet_ minnas alla de
  tidigare rörelser genom hvilka man lärt sig detta. Men att man någonsin
  kommit så långt, att man värkligen kan mekaniskt -- eller rättare
  automatiskt -- utöfva dessa och liknande färdigheter, det beror på att
  hvarje rörelse på närvcentra gör ett intryck, som dessa centra bevara,
  och därigenom uppstår en benägenhet hos dem att på nytt träda i samma
  slags värksamhet. Det är dessa i lifsvärktygen ingångna återstoder af de
  ofta förnyade rörelserna, hvilka småningom göra det möjligt att vi allt
  lättare och slutligen som sagt automatiskt utföra dessa rörelser.[3]
  Genom att hvarje intryck sålunda lämnar ett outplånligt märke i en
  närvcell, frambringas ett »anlag» hos cellen. Och genom att dessa
  »anlag» kunna lämnas i arf, blifva de slutligen alldeles naturliga, samt
  mycket svåra att motvärka, sedan de blifvit väl befästa i organismen.[4]
  Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man nu sökt förklara
  också de _moraliska_ egenskapernas och färdigheternas utveckling. Denna
  skulle framgått af att vissa handlingar lämna intryck i hjärncellerna
  och genom dessa intryck framkallas nyssnämda benägenhet att åter -- och
  lättare -- utföra samma handlingar. Härigenom danas slutligen hvad man
  enligt språkbruket länge kallat »en andra natur», utan att dock veta
  _huru_ sant detta talesätt varit. Hvad man i allmänhet kallar _instinkt_
  hos djuren är det lättfattligaste exemplet på det nyss sagda. Vi veta
  att hönan rufvar ägg, när man lägger dem under henne, antingen de äro
  hennes egna eller andra fåglars; fågeln, som är född i bur, har dock
  kvar sin flygförmåga; en valp af en jakthund visar snart sina medfödda
  anlag för jakt; hönsfågeln röjer ytterlig oro vid hökens närhet, om
  fågeln också aldrig förut sett honom. Alla dessa företeelser äro en
  dylik, genom många släktleds öfning vunnen, »andra natur». Ty att de
  icke äro oumbärliga naturdrifter, att de tvärtom kunna bortfalla eller
  omdanas, det visar sig på flera sätt. Om sålunda ett djur genom ändrade
  lefnadsvanor icke längre behöfver en viss sådan förvärfvad färdighet, då
  förloras också denna »instinkt» så småningom. Den tama ankan mister sin
  längtan efter vattnet; hunden på Polynesiens öar, som uteslutande födes
  med växtämnen, förlorar slutligen lusten efter kött. Och dessa exempel
  kunde mångfaldigas.
  Sålunda visar oss redan djurlifvet att uppfostran kan komma vissa
  »instinkter» att »växa bort», andra att växa fram, genom att
  närvcellerna behålla vissa intryck, hvilka öfvergå till vissa böjelser,
  till hvad vi kalla det djurslagets »karaktär», d. v. s. dess egendomliga
  skaplynne. Men icke blott de olika djurslagen förete sina olika
  karaktärer: bland de högre djuren visa individer af _samma slag_ äfven
  mycket olika karaktärer.
  
  
   2. Djurens moral.
  
  De gamla religiösa eller filosofiska föreställningarna att människan i
  sin egenskap af »fallet gudsbeläte» och tänkande varelse intager en från
  djuren alldeles särskild ståndpunkt; att hon ensam har ett samvete, som
  »anklagar eller ursakar»; att hon ensam skulle kunna synda, emedan hon
  ensam kan skilja på och välja mellan det onda och goda -- denna
  föreställning kan icke längre uppehållas. Sedan man börjat vetenskapligt
  sysselsätta sig med djurens själslif har det nämligen gjorts många
  erfarenhetsrön med afseende å frändskapen mellan människonaturen och den
  djuriska naturen i detta afseende. Vi skola blott anföra ett exempel
  bland mängden:
  En hund, som aldrig hade blifvit agad och aldrig förut stulit, tillgrep
  en gång, då han var mycket hungrig, en kotlett. Men han åt ej upp den;
  gömde sig tvärtom under soffan, och efter en stunds inre strid, under
  hvilken husbonden på intet sätt låtsade om hans handling, kom han fram
  för att lägga sitt tjufgods vid sin herres fötter, under de djupaste
  tecken till ånger! Huru många små barn eller vildar skulle visa en sådan
  samvetsömhet?
  Den möjlighet till altruism, som är grundvillkoret för allt slags
  samhällighet, finnes hos djuren i lika hög grad, som hos den primitiva
  människan. Så snart några djur eller människor lefva i flock, måste i
  någon mån, ömsesidig hänsyn och ömsesidig hjälpsamhet inträda och de
  flockar, där denna ömsesidighet går längst, hafva alla utsikter att
  besegra andra flockar i kampen för tillvaron.
  Som det omedelbaraste uttrycket af denna altruism kan man anse
  föräldrakärleken, och denna är lika stor hos de högre djuren som hos
  urmänniskan. Det är en vanlig företeelse att djurhonor, själfva blödande
  ur flera sår, med sin kropp söka skydda ungen och med sina yttersta
  krafter värna honom för jägaren, i stället för att söka rädda sig
  själfva. Men icke blott föräldrakärlek utan hvad man oegentligt plägar
  kalla människokärlek, d. v. s. kärlek till sina likar, finnes hos
  djuren. Regeln bland dem liksom bland de primitiva människorna är
  visserligen att en hvar i farans stund endast tänker på sin egen
  räddning och lämnar de värnlösa åt sitt öde. Men äfven hos djuren finnas
  undantag, värkliga drag af altruism, af hjältemodig offervillighet för
  den svagare. Så t. ex. flydde en skara babianer, förföljd af hundar, i
  vild skräck. En unge kunde ej följa de äldre, utan blef efter, men
  klagade sin nöd med höga jämmerrop. En af de redan i säkerhet varande
  aphanarna återvände då, bar ungen med sig och räddade honom med egen
  lifsfara undan hundarnas gap.
  Tillgifvenheten mellan djur kan vara så stor att det ena begår
  själfmord, då det andra dör. Och att finna djur, som hängifvet vårda
  gamla föräldrar eller sjuka kamrater, hör icke till ovanligheten. I
  myrsamhällena är denna altruism påfallande stor. Sårade myror vårdas
  omsorgsfullt -- man har till och med iakttagit en myra, som hängifvet
  skötte en sårad vän i _fem månader_ -- och larverna omhuldas samt
  försvaras med största ömhet och det största dödsförakt. Men det råder i
  detta hänseende stor skillnad mellan såväl olika myrsamhällen som olika
  individer inom samma stack. Så att altruismen hos myrorna är ingalunda
  blott en »blind instinkt».
  Sak samma med fliten hos bin; det finnes flitiga och lata bin, ja,
  tjufaktiga bin. Om man blandar brännvin i honungen, bli bina alldeles
  »försupna» samt hemfalla sedan ohjälpligt till drinkarens laster, medan
  de annars utveckla alla medborgerliga dygder.[5]
  Om utrymmet medgåfve det, skulle lätt en mängd exempel från djurlifvet
  kunna uppräknas, som visa huru de s. k. naturliga instinkterna kunna
  omdanas eller rent af utbytas mot andra, och huru, under äfven den mäst
  själfviska kamp för tillvaron, handlingar af hjältemodig uppoffring
  utföras af somliga djur. Det är mellan de _olika_ djurslagen, som den
  vilda »kampen för tillvaron» pågår, medan den ömsesidiga hjälpen ofta
  bestämmer samlifvet mellan djur af samma släkte.[6]
  
  
   3. Människans moral.
  
  På samma sätt hafva hos människan vissa instinkter blifvit omdanade,
  vissa handlingar upprepade tills de blifvit böjelser. Men äfven sedan
  flertalet människor upphört att bero af vissa instinkter, som varit
  inkarnerade -- d. v. s. gått in i »kött och blod» -- hos våra förfäder,
  så kunna dessa instinkter framträda hos enstaka individer. Vissa
  vilddjurslika beteenden, vissa oemotståndliga drifter, såsom mordmani,
  tjufmani o. s. v. äro kvarlefvor af ett tidigare skede, och de
  människor, som stå under dessa drifters inflytande, tillfredsställa dem
  utan hänsyn vare sig till sin egen nytta, till den offentliga skammen
  eller till sedlighetsbegreppen -- alldeles så, som _flertalet_ människor
  under ett tidigare skede tillfredsställde dessa samma drifter.[7]
  Men å andra sidan framträda stundom människor, hvilkas handlingar lika
  mycket höja sig öfver den allmänna sedlighetens ståndpunkt, som dessa
  förstnämdas stå under den. Dessa sällsynta företeelser äro förebud till
  ett framtida, än högre utvecklingsskede. I de flästa fall dukar
  visserligen detta högre stående fåtal under för det lägre stående
  flertalet; men dessförinnan hafva dessa få stundom hunnit gifva några af
  sina egendomligheter i arf åt efterkommande, stundom också hunnit gifva
  sina samtida ett intryck, som småningom blir värksamt i ombildande
  riktning.
  Ur själfbevarelsedriften hafva människans allra första aningar om »rätt
  och orätt» uppstått. Hvad urmänniskan erfor som för sig _gagnande_
  ansågs småningom i hennes begrepp _rätt_; det _skadliga_ ansågs _orätt_.
  Och sålunda blefvo redan inom de första sammanslutna flockarna vissa
  handlingar förbjudna, andra befallda, emedan de förra voro nyttiga för
  flocken och de senare skadliga. Dessa förbud och föreskrifter voro
  ytterst få, men däremot följderna af olydnad mot dem mycket svåra. Och
  på detta sätt erhöllo medlemmarna i flocken en viss, mycket begränsad
  men ganska bestämd uppfattning af hvad de borde göra eller låta bli att
  göra. Genom att handlingen i ena fallet erhöll understöd, i det andra
  rönte motstånd, lärde man sig att göra ett slags urval; det förra slaget
  af handlingar blef småningom angenämare än det senare, som alltid af de
  starkare vardt tuktat.
  Hos de svagare uppstod -- genom denna upprepade underkastelse under de
  starkares vilja -- sådana slags organiska intryck, som i det föregående
  äro skildrade. Intrycken blefvo småningom böjelser och dessa
  inkarnerades hos nästa släktled, som i sin ordning lämnade dem än mer
  stärkta i arf åt det nästa. Flertalet följde villigt dessa böjelsers
  maning och kände, då de motstodo den, en oro, som ännu icke kan kallas
  samvetskval, men är den _fruktan för följderna_ ur hvilken samvetsoron
  utvecklas. Till uppkomsten af vissa enkla moralbegrepp bidrog i
  väsentlig grad ett annat inflytande. Redan hos djuren finner man stor
  känslighet för likars omdöme, och »sällskapsdjuret» människan är ytterst
  beroende däraf. När de som nyttiga ansedda handlingarna naturligtvis
  möttes af omgifningens bifall, medan de som skadliga bedömda drabbades
  af klander, så medvärkade denna allmänna mening kraftigt att befästa
  uppfattningen om det lofvärda i somliga och det straffvärda i andra
  handlingar. Först under detta senare utvecklingsskede kan man börja tala
  om ett samvete, ett inre medvetande, som afgör det rätta eller orätta i
  ens handlingssätt. Detta medvetande, hvilket till en början bestämmes
  genom samhällsmeningen -- och således, i ordets fulla mening, är ett
  _samvetande_ om rätt och orätt -- höjes genom en allt mer sammansatt
  utveckling därhän, att för den högre stående individen de »oskrifna
  lagarna» i hans eget inre bli mer befallande än de af samhället
  stadfästa.
  I hvarje tid finnes ett högre och ett lägre medvetande om det
  handlingssätt, som för alla är det mäst gagneliga. Det högre medvetandet
  finnes blott hos ett fåtal, och endast mycket småningom upphöjer man
  till moralbud de nya sedliga kraf, som flertalet alltid först i
  »sedlighetens» namn bekämpar, när en enstaka person eller meningsflock
  vågar uttala dem. Men ehuru de sedliga instinkterna, sedan de väl äro
  inorganiserade, blifva ärftliga på samma sätt som djurens instinkter, så
  äger dock denna ärftlighet ej rum lika ovillkorligt. De moraliska
  instinkterna äro unga, således mindre djupt grundade, lättare förlorade;
  ärftligheten är oregelbunden, gör stora språng och är utsatt för många,
  hvarandra korsande inflytelser. Dock är den _moraliska_ ärftligheten
  mera påtaglig än den _intellektuella_. Ty de intellektuella egenskaperna
  äro de allra sist förvärfvade, således de mäst ovissa och hafva hittills
  endast visat sig ärftliga under några släktled.
  Ömsesidig uppfostran, lagar, föredöme, hafva alla samvärkat att ge
  stadga åt de böjelser, som samhället på ett visst utvecklingsskede
  erkänt som varande moraliska. Men _begreppen_ om det moraliska eller
  omoraliska hos vissa böjelser hafva varit ytterst växlande, såsom
  etnografien, historien och litteraturen till öfverflöd bevisa. En viss
  slags uppfostran, vissa vanor kunna -- om de iakttagas under en
  tillräckligt lång följd af släktled -- skapa vissa anlag, vissa dygder
  eller vissa laster medan en ny inflytelse, nya vanor kunna omdana
  begreppen så, att den forna dygden anses som ogärning eller omvändt. För
  att blott nämna ett enda exempel: vi straffa nu som brott mot lif och
  egendom alla tilltag, som likna våra nordiska fäders vikingatåg, hvilka
  däremot för 1,000 år sedan ansågos som utomordentligt hedrande
  mannabragder. På längden gör sig vanligen det starkaste af de
  inflytanden, som den samhälleliga omgifningen utöfvar, rådande, äfven om
  det strider mot våra ärftliga böjelser, hvilka alltid äro ytterligt
  sega. Som regel ser man därför den enskilde handla så, som landets
  lagar, flertalets uppfattning och inflytelserika människors föredöme
  angifva såsom rätt.
  På en låg moralisk ståndpunkt är man i så hög grad beroende af
  omgifningen, att man endast anser moralens bud giltiga för ens beteende
  mot stamförvanter, men icke mot främlingar. Ju högre ett folk nått i
  utveckling, desto flera individer finnas inom detsamma, som vidga denna
  trånga uppfattning af altruismen; ja, en stor del af moralens
  utvecklingshistoria innebär icke förvärfvandet af _nya_ rättsbegrepp,
  utan utsträckandet af de gamla begreppens _omfattning_ från fränden till
  främlingen, från landskapet till landet, från frie till ofrie, från
  mannen till kvinnan, från öfverklass till underklass, från fosterlandet
  till mänskligheten.
  Emot de äldre religiösa och filosofiska lärorna ställer nutidens
  antropologi och etnografi vissheten att det icke inom ett enda område
  för den mänskliga rättskänslan finnes någon af alla folk fasthållen
  norm; att all sedlighet är en följd af småningom samlad erfarenhet och
  småningom vunnet arf, och att således hvarken gudomlig uppenbarelse
  eller medfödda rättsbegrepp legat till grund för moralen.
  
  
   4. Moralens fyra utvecklingsskeden.
  
  Naturen gör intet språng. Liksom människans organism utvecklat sig från
  lägre till högre lifsformer, så har hennes moral utvecklats från en
  ståndpunkt, som vi kunna kalla djurisk. Under detta djuriska skede är
  _kannibalismen_ det framträdande draget.
  Småningom upphör människoätandet; och _slafveriet_ framträder. I stället
  för att behandla sin krigsfånge som jaktbyte behandlar man honom nu som
  arbetsdjur. Detta moraliska skede kan kallas _vildens_.
  Under det tredje skedet, _barbarens_, utbytes småningom slafveriet mot
  _lifegenskap_; aktningen för lif och egendom -- till hvilken hustru
  räknas -- är så mycket ökad, att mord, stöld och äktenskapsbrott strängt
  straffas.
  Under det fjärde -- och tillsvidare sista -- moraliska skedet, det i
  hvilket vi befinna oss, är den lifegne vorden _daglönare_. Den
  barbariska moralen finnes kvar i mycket, men man börjar blygas för
  densamma, och hyckleriet utmärker därför vår tid liksom alla de skeden,
  då en högre sedelära erkännes än den, som gått in i kött och blod hos
  samhällets flertal. _Slafveriet_ och _lifegenskapen_ äro -- förklädda --
  kvar i _lönekampen_. _Mordet_ fördömes af lagen, men massmordet,
  _kriget_, godkännes ännu af allmänna meningen. _Engifte_ ålägges af
  lagen, men _prostitutionen_ är dock socialt erkänd. _Offervillighet_
  predikas, men _vinstbegär_ drifver nästan alla företag; rikedomen äger
  all makt. Samtidens moral är den _industriella_.
  Dessa fyra skeden öfvergå det ena i det andra; flera samtida folk stå
  ännu på något af de tidigare skedena, men västerlandets odling befinner
  sig i det sistnämda, industriella eller merkantila skedet. Inom detta
  åter finnas individer, hvilkas lif och lära äro omgifningen mycket
  öfverlägsna; de äro så att säga nutidens löften om en bättre framtid.
  Men man får ej döma nutidens allmänna moral efter dessa
  undantagsmänniskor, lika litet som t. ex. Sokrates kan anses ha varit
  ett uttryck af den allmänna sedligheten hos grekerna eller Jesus af den
  hos judarna rådande.
  Till utgångspunkt vid bedömandet af hvarje moraliskt skede måste man
  tvärtom taga _flertalets_ seder, de _vanliga_ företeelserna, icke
  ytterligheter i vare sig det goda eller onda. Det blir sålunda icke de
  finare skiftningarna i den moraliska utvecklingen utan endast några få,
  väsentliga drag, som i det följande komma att framhållas för att utmärka
  skillnaderna mellan den _djuriska_, den _vilda_, den _barbariska_ och
  den _industriella_ moralens skeden. Dessa hufvuddrag äro:
  _människolifvets värde_, _de svagas behandling_, _förhållandet mellan
  könen_, _aktning för äganderätten_ samt _altruismen i allmänhet_ och
  _pliktkänslan_ gent emot den rådande moralen.
  
  
   5. Den djuriska moralen.
  
  A. MÄNNISKANS VÄRDE. Den djuriska moralen vet intet om aktning för
  människolifvet. För att stilla sin hunger efter kött och tillgodose sitt
  begär efter läckerheter, äta människorna hvarandra. Hos alla kannibaler
  anses ungt kvinnokött som mest välsmakande. Och innan hustrun hunnit bli
  gammal och seg uppätes hon därför ofta; stundom får hon själf tända
  elden, öfver hvilken hon sedan anrättas. Bekant är historien om vilden,
  som af en missionär erhöll besked, att han ej kunde bli döpt, så länge
  han lefde i tvegifte. Om ett par dagar meddelade vilden, att detta
  hinder nu var undanröjt, ty han hade ätit upp den ena hustrun!
  Föräldrarna uppätas, då de åldras, af barnen, och icke sällan äta
  föräldrarna sina egna barn. Äfven om modern gråter, då fadern dödar
  barnet, lugnar hon sig vanligen, ifall hon får sin »lagliga» del,
  barnets hufvud, att gnaga på. I Australien, på Nya Seeland och Stilla
  hafvets öar, där människoätandet ännu delvis kvarlefver, är kriget
  sällan annat än människojakt. Man äter sitt nedlagda byte på själfva
  slagfältet eller tar hem det, göder det och slaktar det sedan vid något
  fästligt tillfälle. Man undervisar ungdomen huru den på ett »passande»
  sätt skall stycka och äta en människa. Hämdlusten och den
  föreställningen att man kan tillägna sig fiendens styrka och mod genom
  att äta hans kött medvärka att bevara kannibalismen, äfven där det
  finnes godt om annan köttföda. Fåfängan öfvar ock sitt inflytande; så t.
  ex. berättar en resande om en man, som åt sin hustru blott för att bli
  omtalad som en duktig personlighet. Där tillförseln på människovildt var
  jämförelsevis ringa, förbehöll man i fredstid denna läckerhet åt
  höfdingarna -- hvilka dessutom alltid ha rätten till de bästa bitarna.
  Det öfriga folket kunde blott under krigstid erhålla denna njutning, och
  kvinnorna förbjödos helt och hållet att taga del i dessa måltider. När
  människoätandet i dess hvardagliga form småningom upphör, stannar det
  länge kvar som religiöst bruk; människooffren till gudarna äro ett bland
  uttrycken för tron, att gudarna också älskade människokött. Sägnerna om
  Abrahams offrande af sin son Isak och grekernas af Ifigenia -- hvilka
  båda offer först voro befallda af gudarna, men sedan hindrades genom
  gudomligt ingripande -- bevisa att vid det skedet ett nytt
  rättsmedvetande höll på att arbeta sig fram, ett medvetande, hvilket
  fördömde människooffer. I åtskilliga religioner, äfven den kristna,
  finnas föreställningar och bruk, som stå i ett, nu undanskymt,
  sammanhang med detta tidiga utvecklingsskede. Ej blott som religiöst
  bruk utan ock som en straffbestämmelse har människoätandet fortlefvat
  hos ganska högt utvecklade folk. På Sumatra t. ex. dömas
  äktenskapsbrytare och tjufvar att ätas. Och äfven hos vår tids
  kulturfolk finner man att människoätandet tillgripes vid hungersnöd; t.
  ex. af strandade europeiska skeppsbesättningar.[8]
  De trakter, där kannibalismen visar sig svårast att utrota, hafva varit
  sådana, där (som t. ex. på Nya Seeland) naturen endast frambringar ett
  ringa antal af däggdjur och saftiga frukter. I de trakter däremot,
  hvarest annan riklig köttföda finnes, aftager kannibalismen genom många
  samvärkande inflytanden. Det kraftigaste har troligen varit nyssnämda
  förbud för kvinnor att äta människokött, emedan männen velat förbehålla
  sig ensamma denna njutning. Förbudet har uppehållits t. o. m. genom
  dödsstraff, och fruktan har sålunda småningom hos kvinnan alstrat en
  instinktiv motvilja för detta födoämne, medan hon tvärtom, där intet
  sådant förbud varit gällande, med god smak delar de rysliga måltiderna
  t. ex. på Nya Seeland. Sedan människoätandet på nyssnämda sätt blifvit
  motbjudande för kvinnorna, utvecklades också småningom hos barnen
  mödrarnas motvilja för människoätandet. Detta är ett af de många fall i
  moralens utvecklingshistoria, där själfviskheten hos ena delen af
  mänskligheten varit en af orsakerna till en sedlig känslas uppvaknande
  hos den andra delen.
  
  B. DE SVAGAS BEHANDLING. Ej blott genom kannibalism, utan äfven på många
  andra sätt visar sig under det djuriska skedet missaktningen för
  människolifvet. Det finnes intet samhälleligt skydd för den svagare;
  dråp är en enskild angelägenhet, och en hvar bärgar sitt lif blott i mån
  af sin förmåga att värja det -- hvadan också de gamla och sjuka, kvinnor
  och barn äro i de starkares våld.
  Ett oupphörligt krigstillstånd råder; vilddjursbegäret att döda, att
  besegra sina medtäflare, att äta människokött underhåller detta
  tillstånd, och ur detsamma födes den uppfattningen, att det är en ära
  att följas af många slagna fiender in i det andra lifvet. Våra nordiska
  fäders begrepp om Valhalls fröjder -- där kämpen fortsatte lifvets
  strider -- liknar alldeles det, som ännu fortlefver hos öbon på Viti[9],
  hvilken sörjer, när han icke kan framträda för gudarna följd af nog
  många »goda gärningar», d. v. s. dödade fiender! Hälst slaktas fångarna
  under marter, och äfven sedan människoätandet upphört, fortsättes
  själfva detta pinande som ett älsklingsnöje; ofta släppas fångarna lösa
  för att hetsas till döds, alldeles så som vildens europeiska broder roar
  sig med att hetsa sitt instängda villebråd i sina jaktparker!
  Och är väl -- i aktning för människolifvet -- monarken, som afskickar
  sina segertelegram efter en »lycklig» drabbning, väsentligt skild från
  indianen, som med stolthet förtäljer att han har 500 skalper af fiender,
  från hvilka han befriat sitt folk?
  Till den djuriska moralens krigsseder hör ock ett fullständigt
  nedgörande af fiendens gubbar, kvinnor och barn. Först småningom börjar
  man inskränka dessa allmänna blodbad, dels genom envigeskamp mellan
  några utvalda kämpar, dels genom att upprätta med religiös hälg omgifna
  skyddsplatser (asyler). Sålunda fick hos greken den flyende fienden