En sommarsaga från Finland - 1

  
  EN SOMMARSAGA FRÅN FINLAND
  Berättad af
  Johannes Alfthan
  
  
  Stockholm,
  Albert Bonniers förlag,
  1872.
  
  
  INNEHÅLL:
   1. En skillsmässa.
   2. En frånvarande presenteras för läsaren.
   3. På förhoppningarnes kyrkogård.
   4. Litet politik.
   5. Finska paralleler.
   6. En helsning från Finland.
   7. Om fennomanskor och fennomaner.
   8. Ödemarkens lif.
   9. Inkognito resande.
   10. En "administrativ tjensteman".
   11. Öfverraskningar.
   12. Vid Imatra.
   13. "Ett smultron, vuxet i skuggan."
   14. Huru Erik tillbragte qvällen.
   15. Hvad ett månsken får se.
   16. Två drömmar på en natt.
   17. Mellanspel.
   18. Idylliskt lif.
   19. Nattligt äfventyr.
   20. Nya öfverraskningar.
   21. Vid kaffebordet.
   22. Länsmans-diplomati.
   23. Polisundersökning i skogen.
   24. Hvarför Jenny kom till skogen.
   25. Gäster på Ojala.
   26. Skuggan viker.
   27. Den vackra adoptivdottern.
   Efterskrift.
  
  
  En yngling, som har mycket allvarliga minnen från sin skol- och
  barndomstid, blir merendels sjelf allvarlig till sitt lynne, men
  blommor växa det oaktadt äfven på hans stig och dessa äro, för
  sällsynthetens skull, så mycket kärare budskap då han sänder någon af
  dem såsom en helsning till sin förre lärare. Den äldre vännens hjerta
  deltager ju så innerligt i den yngres förhoppningar och gläder sig åt
  de framsteg han gör på egen hand. I detta förhållande står den unga
  finska nationen till det äldre svenska folket.
  Ehuru vi tyvärr äro mera vane att från andra sidan Bottenhafvet
  förnimma dystra vintersagor om hunger och nöd, om svikna
  förhoppningar och moln på landets framtidshimmel, en himmel som
  verkligen i många afseenden ännu är oklar, så skönjer dock det öga,
  som vill se, i flera af samhällslifvets yttringar omisskänneliga spår
  af ett nytt och friskt lif hos detta vårt kära fosterbrödrafolk.
  De der våra vänner, finnarne, ha duktigt ruskat på sig, och den
  hand de lagt vid sitt nya nationella verk saknar ingalunda styrka,
  ehuru den någon gång påminner om björnen såsom handtlangare. De
  slunga nämligen ett och annat stenblock utöfver målet, men det är
  dock ett godt stycke arbete de ha förelagt sig och de försöka med
  all kraft att foga stenarne i sin byggnads grundval så fast och
  hårdt till hvarandra, att det hela må bli ett stadigt verk, som kan
  trotsa såväl den frostbringande nordan som ock den andligt döfvande
  östanvinden. Sådan är tvifvelsutan deras grundafsigt och som de nu
  tagit litet hett och hårdhändt itu med saken, så måste åskådaren
  hålla till godo med arbetarnes något bistra uppsyn. Men det är dock
  värme i deras allvar, och har man blott ett välvilligt undseende
  med några öfverdrifter och ensidigheter, hvilka nog skola afslipas
  ju längre verket framskrider, så skall man på bottnen af det nya
  finska sträfvandet icke allenast varsna mycket lefnadsmod och kraft,
  utan äfven i dess alster på andens område icke så sällan skönja
  de anslående grundfärgerna af en frisk egendomlighet och en viss
  folkhumor.
  Den mest ensidiga och svensk-fiendtliga yttring af det "finsk-finska"
  partiets (ty så måste man väl kalla det) verksamhet har erhållit
  titeln af "fennomani", som ordagrannt; återgifvet på svenska
  betyder "finnraseri". Tillämpad på det finska nationalitetsarbetet
  i sin helhet är denna benämning högst orättvis och innebär en djup
  kränkning af ett friboret folks naturliga sjelfbestämmelserätt. I
  Finland ha uttrycken "fennomani" och "fennomaner" nästan helt och
  hållet ingått i det allmänna språkbruket. -- Men oaktadt de många
  svåra tiderna, de inre slitningarne och de ofta allvarliga anletena,
  så trifves dock åtminstone tillsvidare ännu äfven "glädjens blomster
  i Finlands mull". Det ligger derföre intet hån och ingen hädelse
  deruti att försöka berätta en solvarm sommarsaga från de "tusen
  sjöars land".
  
  
  1.
  En skillsmässa.
  
  Det var år 1864, och det var sommar. Den första finska landtdagen
  (sedan 1809) hade nyss blifvit aftackad och dess medlemmar hade
  åter dragit sig tillbaka inom privatlifvet för att hvila ut
  efter sin hedrande offentliga verksamhet. Det var i allmänhet en
  någorlunda glad tidpunkt i Finlands nyaste historia och ganska
  väl egnad för studier öfver detta lands senaste utveckling och
  de qvasikonstitutionella förhållanden, i hvilka det inträdt,
  omständigheter, som icke lemnades obegagnade af den unge svenske
  litteratören, ingeniören vid bergsstaten, Erik Stenrot, hvilken vi
  härmed presentera för våra läsare. Öppen för och intresserad af alla
  nya företeelser på den andliga utvecklingens område, beslöt denne
  vår vän att göra ett besök i fosterbrödralandet för att erhålla ett
  omedelbart intryck deraf, huru en ung nation går tillväga då den
  arbetar uppå att grundlägga sin framtid. För den oberoende mannen
  voro beslut och handling ett och hans kappsäck var snart packad samt
  pass och ångbåtsbiljett i ordning. "Aura" skulle följande morgon
  klockan två afgå till den gamla goda staden Åbo samt derifrån längre
  österut. På ångbåten med detta namn ville Erik Stenrot göra sitt
  inträde i Finland.
  "Och du vill verkligen lemna oss allena för hela sommaren, min käre
  kusin? Säg, är det ditt fullkomliga allvar att resa till Finland?"
  Detta yttrades af en ung flicka med dunkelblå ögon som vid den unge
  mannens sida promenerade uppför Drottninggatan i Stockholm.
  "Ja, söta Jenny", blef svaret, "det är det. Och du skall minsann
  inte sakna mig i det muntra, af intressanta resande uppfyllda
  sommar-Stockholm."
  "Det kommer jag visserligen inte att göra", återtog Jenny och såg
  upp till sin kusin med en af de der underliga blickarne som, när det
  så behagade, stodo till den lilla elfvans oinskränkta, ibland kanske
  litet sjelfsvåldiga förfogande, "ty tant Agatha och jag, vi resa
  också."
  "Hvart då?" sporde Erik, något öfverraskad och synbarligen nyfiken.
  "Det får du väl höra någon gång, förrädiske kavaljer." Jenny helsade
  med solfjädern och försvann leende i uppgången till den våning hon
  bebodde tillsammans med tanten, den femtiåriga fröken Agatha Stråle.
  Den sistnämda damens broder, häradshöfding Jakob Stråle, var de två
  kusinernas morbror samt den fader- och moderlösa Jenny Bertrams
  förmyndare. Han var en af Sverges berömdaste sakförare samt en ganska
  välmående och jovialisk gammal ungkarl. Då man frågade honom hvarför
  han icke velat gifta sig, svarade han skämtsamt: "att han alltför
  mycket älskade rättvisan för att, genom ett äktenskap enligt svensk
  lag och sed, vilja beröfva en qvinna hennes frihet." Till denne sin
  morbror begaf sig nu Erik för att taga afsked och tillika möjligtvis
  få veta något om Jennys resplaner, hvilka intresserade honom mera
  än han ville erkänna inför sig sjelf. Han hade nämligen hittills på
  de flesta af kusinens och tant Agathas talrika resor utrikes varit
  deras manliga följeslagare och kände sig liksom litet stött deraf
  att denna gång vara alldeles förbigången samt icke ens ha fått del
  af målet för den tillämnade resan. Men morbror Stråle var i denna
  punkt förbehållsam. Han tog ett hjertligt afsked af sin systerson; om
  Jennys resplaner gaf han leende blott den förklaring att hon denna
  gång ville resa "inkognito", tilläggande derjemte i ganska allvarlig
  ton:
  "Jag kan inte ogilla Jennys beslut och jag önskar den präktiga
  flickan all framgång i utförandet af sin mycket egendomliga idé, men
  jag har lofvat tystlåtenhet och inte ens tant Agatha känner Jennys
  afsigt i hela dess vidd; det är imellertid frukten af ett moget
  öfvertänkt beslut."
  Detta meddelande kunde naturligtvis blott stegra ung Eriks
  nyfikenhet. Han trodde sig känna Jenny och hennes egendomligheter och
  förutsåg i andanom något besynnerligt påhitt. Men hvad var hennes
  plan, hvart skulle nu resan gälla? Till Schweitz's, Skotlands eller
  Norges fjell? Dem hade Jenny ju besökt förut; nej, det var bestämdt
  någonting alldeles splitter nytt. Att det var allvar med saken hade
  Erik hört på förmyndarens ton och han kände dessutom alltför väl den
  i hans tycke något fantastiska kusinens raska beslutsamhet, för att
  ett ögonblick kunna tvifla på utförandet af hennes en gång fattade
  föresats. Han ville dock något närmare söka utforska tant Agatha.
  Klockan sex på eftermiddagen gjorde han sin afskedsvisit hos de två
  damerna. Jenny var kanske litet mindre munter än vanligt och hon
  beklagade att Erik icke hade medtagit sin flöjt, ty hon hade så gerna
  velat höra honom blåsa någon svensk folkmelodi. Erik förklarade
  skrattande att flöjten var inpackad och föreslog att Jenny i dess
  ställe skulle vid sitt piano sjunga en liten afskedssång för honom.
  "Min sång är inpackad, kusin flöjtblåsare", sade den besynnerliga
  flickan, "och den klingar inte åter förr än jag uppnått målet för min
  resa."
  "Nå, och hvart i Guds namn gäller då resan?" utropade Stenrot något
  otålig.
  "Det får du väl höra någon gång, du pligtförgätne kavaljer", svarade
  Jenny leende, "du, som lofvat att troget åtfölja mig på alla
  mina resor, utom den så kallade resan genom lifvet, du förtjenar
  i sanning att jag skiljes från dig med den virgilianska versen,
  som den öfvergifna Dido tillropar den flyende Aeneas. Den der
  din plötsligt beslutna resa till Finland var ett streck i mina
  beräkningar, men res du allena, jag reser också. O, hvad det skall
  bli skönt att åter få andas ny, frisk luft och i nya förhållanden
  röra sig så ledig och fri, alldeles fri, -- ty tant Agatha är intet
  band, hon är bara en sköld."
  "Ja så", inföll Erik tankfull, "och jag var ett band för dig?"
  "Ja visst, gode Erik", återtog Jenny med mycken vänlighet, "och
  säkerligen någon gång ett ganska nyttigt band."
  "Var jag då intet annat för dig på våra gemensamma resor, Jenny?"
  frågade ynglingen förargad.
  "Visserligen", inföll Jenny muntert, "du var en ypperlig följeslagare
  och jag är dig tack skyldig för en mängd historiska upplysningar
  och förklaringar. Jag tackar dig också ännu en gång för stödet af
  din starka arm vid våra bergvandringar i Alperna och isynnerhet för
  den vackra skotska melodien som du blåste för mig och doktor Ros på
  Loch-Lomonds strand. Och tack för din regnkappa som skyddade mig för
  stänket vid Rjukan fors och för lexorna och varningarne då jag så
  lätt gjorde nya bekantskaper på ångbåtar och i jemvägskupeer..."
  "Och på bergvandringarne i Skottland sedan!" afbröt Erik ironiskt.
  "O ja", svarade Jenny hastigt och rodnade litet, "tack för din
  broderliga svartsjuka, min cicerone, min allvetande resehandbok i
  denna gamla verlden..."
  "Jenny!" utbrast den unge mannen, "nu är du stygg. Hvarigenom har
  jag förtjent detta? Men du sade 'gamla verlden', ämnar du måhända
  företaga en resa till Amerika?"
  "Förlåt, om jag sårat dig, kusin Erik", bad den unga flickan mildt
  och tillade sedan med ett allvar, som klädde det älskliga ansigtet
  förträffligt: "dit jag ämnar resa, der kommer en ny verld att öppna
  sig för mig."
  Nu inträdde tant Agatha och detta var ganska bra, ty situationen
  hotade med att bli något plågsam för de två i öfrigt med hvarandra
  så förtrogna kusinerna. Eriks förhoppning att af den fryntliga,
  gamla damen få mera tillfredsställande upplysningar om deras resplan
  strandade dock helt och hållet emot ett från detta håll alldeles
  oförväntadt: "Käre Erik, Jenny vill ändtligen att vi skola resa
  'inkognito'."
  "Men hvart, hvart reser ni?" sporde Erik, "det kan väl tant säga?"
  "Nej, se det går inte heller an, vi resa alldeles 'inkognito', gode
  Erik."
  "Men", invände denne smått stött, "hittills har jag alltid hedrats
  med edert förtroende och jag tycker att..."
  "Du skall få veta allt bara först någonting händt", afbröt Jenny i
  bevekande ton, "du skall få veta allt bara det finns någonting att
  berätta. Gif dig nu till tåls, snälle Erik, annars tror jag att du är
  nyfiken."
  Den bedjande, veka tonen i Jennys stämma förmådde, mera än hennes
  ord, Erik att upphöra med sina spörjsmål, men han varnade dock tanten
  för att låta Jenny begå något pojkstreck, såsom han, ännu icke
  glömmande sin förtrytelse, behagade yttra sig och hvarvid han tyckte
  att lilla kusin åter rodnade. Imellertid måste han, på enträgen
  begäran, lofva att skrifva till tant Agatha och Jenny, genast efter
  sin ankomst till Helsingfors. Derefter tog Erik Stenrot afsked,
  innerligen missbelåten med en sådan skilsmessa från sin vackra kusin.
  
  
  2.
  En frånvarande presenteras för läsaren.
  
  Då unge Erik Stenrot skiljdes från moster Agatha Stråle och kusin
  Jenny Bertram begaf han sig, upptagen af hvarjehanda tankar, till
  Strömparterren, der han stämt möte med några bekanta för att ännu
  vexla ett par afskedsord innan han anträdde sin resa. Det glada
  sällskapet, forsamladt omkring en butelj punsch, var snart funnet och
  Erik slog sig ned ibland de goda vännerna.
  "Du är så tyst i qväll, broder Erik", tog den muntre skådespelaren
  X. till ordet, "hvad tjenar det till? Inte skall du med en sådan der
  surmulen uppsyn taga afsked af det glada Sverge."
  "Och inte äro finnarne, som du går att helsa på, heller ett så
  förtvifladt slägte att de synnerligen skulle uppbyggas af den der
  likbjudarminen du har påtagit dig i qväll", skämtade en annan,
  "dessutom äro finnarne vane att se glada ansigten hos dem som komma
  från Sverge."
  "Har du kanske genom din resa till Orienten jordat någon ljuf
  förhoppning här hemma?" frågade en tredje.
  "O nej", inföll åter X. skrattande, "den vackra reskamraten (i
  förbigående nämdt titeln på Eriks senaste novell) följer dig väl
  såsom vanligt, och finnarne få väl se urbilden till den omtyckte
  novellistens ideal."
  Men den unge författaren gaf icke vidare akt på vännen X:s
  anspelning. Det yttrade ordet "Orienten" hade gifvit hans tankegång
  en ny riktning och han utropade alldeles högt:
  "Hon måtte väl inte resa till det forlofvade landet? Hennes håg har
  länge stått ditåt -- men allena? Bah!"
  "Ditåt står mest alla flickors håg", menade i tvunget allvarlig ton
  en af sällskapet, "men den resan företages aldrig allena."
  Nu utbrusto alla de andra i skratt och Erik, förlägen för sin
  tankspriddhet, visste ingen annan utväg än att deltaga i munterheten
  och gifva samtalet en annan riktning i det han frågade:
  "På tal om resor, har någon af er sett till vår finne i dag?"
  "Menar du Birger Ros", svarade X., "så får jag upplysa att han gör
  dig ressällskap i morgon; han återvänder till sitt Finland igen."
  "Det vet jag", sade Erik, "och det var roligt att få en finne till
  reskamrat. Ros är dessutom en intelligent man. Han lofvade mig i går
  att här sammanträffa med oss."
  "Det är en underlig man, vår vän Ros", menade doktor B., "han
  har rest mycket, men det ser nästan ut som skulle han inte ha ro
  någonstädes. I Upsala tycktes han inte riktigt trifvas."
  "Är han då folkskygg?" frågade någon.
  "Åh nej", genmälte doktorn, "inte just det, ehuru han dock i
  allmänhet är ganska sluten. Han är bestämdt en stor entusiast och
  der framskymta ibland nästan vilda blixtar af inre glöd, kanske
  tvifvelsmål om hans fäderneslands politiska framtid. Jag tror att han
  är en af de der så kallade fennomanerne."
  "Så vidt jag känner honom", inföll Erik, "är han det ända till
  fanatism, ehuru han här i Sverge inte gerna bär sina åsigter i denna
  väg till torgs. Jag håller nästan med B.; han lider verkligen af sorg
  och tvifvel öfver Finlands möjliga öde."
  "Ja", återtog B., "det är en alltigenom djup och allvarlig karakter
  och under den ofta kalla ytan glöder en inre brand, som förr eller
  senare skall i förtid förtära honom om han inte finner någon praktisk
  afledare för sin verksamhetsdrift. Vore han skald, så vore han
  bestämdt en liten finsk Almqvist, men hans håg ligger inte egentligen
  åt parnassen. Med all sin fosterländska entusiasm förenar han likväl
  alltför mycket lugn beräkningsförmåga för att kunna skåda Finlands
  framtid i alldeles ljusa färger. Men jag tror att der samverkar
  en ännu bittrare känsla af mera individuel beskaffenhet, ty hans
  verldsåskådning är verkligen något dyster, en känsla, hvars natur jag
  inte kan förklara och inte vill gissningsvis uppgifva."
  Trots Eriks tankspriddhet började dock samtalet intressera honom
  och han meddelade sina vänner hvad han kände om den egendomliga
  personlighet, som var i fråga. Erik hade, på en af sina resor med
  tant Agatha och Jenny, i Skotland sammanträffat med den unge finnen.
  De hade der företagit flera turer tillsammans samt genomlefvat en
  ganska njutningsrik tid af några veckor. Ros vistades i Skotland
  för att studera det skotska skolväsendet. Han var för öfrigt juris
  doktor och finsk publicist samt beklagade mycket att han icke
  fått öfvervara, Finlands första landtdag. Men ett reseunderstöd
  af allmänna medel tvang honom att en bestämd tid vistas utrikes.
  Hvad som då förefallit vår vän mest besynnerligt i finnens väsende
  var dennes bestämda afvoghet mot engelsmännen i deras historiska
  förhållande till Skotland. Få Eriks öppet uttalade beundran för det
  stora öfolket hade Ros, som i öfrigt skänkte det britiska folkets
  frihetssinne allt erkännande, icke utan bitterhet frågat om han,
  Erik, också beundrade engelsmännen derföre att de tillintetgjort
  Skotlands sjelfständighet och öfverflyglat dess ursprungliga
  nationalitet. Det är en lögn, hade han ofta sagt, att ett folk som
  alldeles ur sig sjelf skapat en så egendomlig diktverld som Ossians
  sånger, icke inom sig skulle ha egt förmåga att arbeta sig upp till
  en sjelfständig och nationel bildningsform. Men såsom historien
  skiftat lotterna, bär nu imellertid all bildning i Skotland en
  engelsk pregel och det rent skotska elementet har blifvit undertryckt
  i tidernas lopp, dess språk undanträngdt från den högre kulturens
  sferer och ansedt såsom ett halfbarbariskt idiom. För allt detta har
  Skotland att tacka engelsmännen -- och likaså, brukade han tillägga,
  hade det väl äfven gått med Finland och finnarne gentimot den svenska
  kulturen och dess inflytande, om icke de politiska händelserna i
  början af detta sekel lösryckt Finland från Sverge och anvisat
  detsamma en helt ny och nationel utvecklingsbana. På senare tider
  trodde Erik sig dock ha märkt att en stor förändring höll på att
  försiggå i Ros' åsigter i detta afseende, men till hvilken ståndpunkt
  denna inre kamp skalle leda hans vän, kunde han ännu icke bedömma.
  Så långt hade Erik hunnit i sina meddelanden då han plötsligen såg
  sig föranlåten att afbryta desamma med ett: "men se der ha vi vår
  finne."
  Den person som nu framträdde till det bord, vid hvilket Erik och hans
  vänner suto, var en välväxt, kraftfull gestalt med ett något blekt
  men själfullt ansigte. Han helsade frimodigt på de närvarande, af
  hvilka han kände de flesta. I hans tal röjde sig denna egendomliga
  brytning hvarpå finnen, äfven då svenska språket är hans modersmål,
  alltid igenkännes; det var Birger Ros. "Grod afton, reskamrat",
  helsade Erik glädtigt, "är du nu klar att dricka ett glas punsch här
  och sedan på Hasselbacken intaga en liten afskedssexa med oss?"
  "Tack!" blef svaret, "men uppriktigt sagdt, har jag ännu ett och
  annat att uträtta och skyndade hit hlott för att säga till det jag
  sannolikt något senare skall infinna mig på Hasselbacken. Farväl
  alltså tillsvidare." -- De öfriga af sällskapet broto också upp och
  begåfvo sig med ångbåt till Djurgården.
  Muntert glam, skämtsamma tal och afskedsskålar hade snart helt och
  hållet skingrat Eriks tankspriddhet. Väl stördes glädjen något
  deraf att Birger Ros icke infann sig, men å andra sidan var man
  van vid hans egendomligheter. Den helsning till Finland som en af
  talarne haft för afsigt att adressera till Ros uppdrogs nu åt Erik
  att frambära. Med den sista båten begåfvo sig denne och hans glada
  kamrater till staden och Erik gick ombord och till hvila, för att i
  sömnens armar för några timmar förgäta alla hemlighetsfulla kusiner
  och skämtande vänner, skålar och bålar.
  
  
  3.
  På förhoppningarnes kyrkogård.
  
  Men hvart hade Ros begifvit sig då han lemnade sina vänner i
  Strömparterren? Låtom oss följa honom. Klockan var ännu icke nio och
  i den ljusa sommarqvällen kunde med lätthet alla föremål urskiljas.
  Den unge finnen ställde med en viss brådska sina steg åt norr. Han
  gick öfver Gustaf Adolfs torg, Malmtorgsgatan och Brunkebergstorg
  samt beträdde den långa Malmskillnadsgatan. Ju mera han dock nalkades
  Johannis kyrkogård, i samma mon saktade han ock sina steg. Han såg
  på sin klocka; den var straxt nio. Det var som hade han kännt bly i
  sina fötter och hans gång blef ännu långsammare. Djupa och ingalunda
  glada tankar uppfyllde hans själ. Men då klockorna i kyrktornen gällt
  förkunnade att den nionde timmen förlidit, for han plötsligt upp ur
  sina drömmerier och liksom för att bättre draga sig någonting till
  minnes eller ock uppmuntra en svigtande vilja, sade han halfhögt för
  sig sjelf: "sidoalléen till höger", och började påskynda sina steg.
  Ankommen till den plats i hufvudgången der en sidoallée i rät
  vinkel leder till höger stannade Birger ett ögonblick. Tvekade han
  väl ännu? Solen hade gått ned och mystiska halfdagrar hade lägrat
  sig under de höga, lummiga träden på kyrkogården, men den nordiska
  sommarqvällens långa skymning qvardröjde ännu öfver den tysta,
  ensliga platsen och tillät ögat att äfven på något afstånd urskilja
  alla föremål. En blick af Birger inåt alléens dunkel visade honom
  en qvinnogestalt, sittande på en af de längst bort ställda bänkarne
  till höger. Hans hjerta klappade våldsamt och om någon i detta
  ögonblick skådat djupt in i den unge finnens dunkla öga, så hade han
  der mött en blick som talade om ganska stridiga känslor. Plötsligen
  tycktes dock en tanke uttränga alla de andra och denna var lika
  enkel som tillfyllestgörande att häfva all vidare tvekan: "det är
  ju jag som bedt henne komma och hon har beviljat min bön." Med ett
  slags förtviflad beslutsamhet i de af en svår inre strid krampaktigt
  upprörda anletsdragen beträdde nu Birger sidoalléen och ställde sina
  steg fram till det på bänken sittande fruntimret.
  Då Ros nalkades steg fruntimret upp. Det var en ung dam med nästan
  sylfidisk växt. Hon gick några steg imot den kommande och, slående
  sin slöja tillbaka från ett vackert och kanske blott för tillfället
  litet stolt ansigte, talade hon med sakta men lugn stämma i det hon
  räckte den vördsamt helsande unge mannen handen:
  "God afton, herr Ros, hvarföre har ni begärt ett möte på detta
  besynnerliga ställe?"
  "För att taga afsked af den enda förhoppning jag hyst att sällhet
  kunde förenas med min framtid. Det var en ljuf dröm, hvars luftslott
  verkligheten krossat. Men, min fröken, jag har inte haft styrka att
  gå denna glädjelösa framtid till mötes utan att taga afsked af er."
  "Och hvarföre har ni inte besökt oss här i Stockholm?" sporde
  fruntimret med lindrigt sväfvande röst, "hvarföre undvek ni oss, herr
  Birger?"
  "Af feghet. Jag fruktade att duka under för min känslas makt..."
  Det unga fruntimret rodnade djupt, de sköna dunkla ögonhåren sänkte
  sig öfver de ännu skönare ögonens förtrollande ljusverldar och i en
  knapt hörbar, mycket vek ton framsmögo öfver hennes läppar de orden:
  "Och om nu denna er känsla..."
  "O, säg inte ut er tanke!" afbröt Birger nästan vildt och tillade
  sedan med våldsamt dämpad rörelse: "Jag har en tröst i sjelfva
  tviflet på er, låt mig behålla detta tvifvel. Vissheten att min
  kärlek är obesvarad skulle öka min börda och jag tigger fegt och
  egoistiskt om förskoning. Det nästan otroliga åter -- och dock har
  jag stundtals trott derpå -- att min upproriska känsla funnit gensvar
  skulle försänka mig i ett kaos af förtviflan." Han tillade efter
  en kort paus, och blick och ton tolkade bättre hans känslor än de
  frampressade orden:
  "Låt mig derföre behålla mitt förtärande men saliggörande tvifvel
  -- en helig, orygglig ed binder mig i alla fall vid ett oblidkeligt
  olycksöde..."
  "Jag känner den edens innehåll", sade den unga qvinnan mildt. En
  ofrivillig skakning genomilade den starke ynglingens hela väsende
  och, fattande hennes icke undandragna hand, utropade han lidelsefullt:
  "Du känner min ed -- farväl!"
  Då såg hon upp till honom.
  Der glänste det liksom tårar i de ljufva, strålande ögonen. Var det
  uppfriskande dagg på hans hjertas glödande sorg, var det en skön
  morgonrodnads löfte om sol och ljus för den kommande dagen?
  Såg han denna blick?
  En lätt kyss brann på flickans hand -- och bort ilade den
  olyckligt-lycklige mannen.
  Hon stod der ännu en stund qvar, såg med ett egendomligt uttryck
  i de svärmiska ögonen på sin hand, der nyss hans läppar hvilat
  ett ögonblick, och hviskade: "Jag tror inte på ett oblidkeligt
  olycksöde." Med ljudlösa steg sväfvade hon bort från kyrkogårdens
  tysta rike, men öfver grafkullarne gick aftonflägtens stilla susning
  och tufvor och blommor drömde sin dröm om försoning och frid.
  
  
  4.
  Litet politik.
  
  Då vår vän Erik följande morgon uppvaknade i sin hytt befann sig
  ångfartyget redan på Ålands haf. Han gjorde hastigt sin toilett
  och gick upp på däck för att andas frisk luft. Den förste person
  han mötte var Birger Ros, som med stora steg promenerade af och
  an på akterdäck, såsom vanligt försänkt i djupa tankar. Sedan
  vännerne helsat på hvarandra, frågade Erik hvarföre Ros i går qväll
  icke kommit ut till Hasselbacken. Svaret var undvikande och den
  unge finnen tycktes öfver hufvud taget icke vara vid synnerligen
  godt lynne, åtminstone svarade han högst fåordigt på den andres
  många frågor, till dess denne omsider blef otålig och öfvergaf
  förhoppningen att med honom inleda ett ordentligt samtal. Snart hade
  äfven den liflige Erik ibland ångbåtspassagerarne gjort en hel hop
  bekantskaper, med hvilka han genast inlåtit sig i ifriga samtal om de
  finska förhållandena. På eftermiddagen sammanträffade han åter med
  den fortfarande mulne Ros.
  "Hör på, bror Birger", började han, "du är inte vid godt kourage
  i dag; hvad går åt dig? Jag tycker att du borde, för att tala
  poetiskt, på förhoppningarnes vingar ila till ditt liksom pånyttfödda
  fädernesland, isynnerhet som Finland verkligen med heder bestått sitt
  första och svåra prof på det konstitutionella statslifvets bana. Alla
  dina landsmän med hvilka jag samspråkat under dagens lopp äro lifvade
  af glada utsigter för framtiden. Särskildt borde dock just du med din
  varma fosterlandskärlek och dina utpreglade specielt finska idéer, ty
  jag vet att du är en riktig 'fennoman', glädja dig åt det erkännande
  som till exempel det finska språket numera vunnit och dess nästan
  fullkomliga likställande med svenskan."
  "Min vän", svarade Ros mycket allvarligt, "jag är också verkligen
  rätt _belåten_ med den _gåfvan_."
  "Nå, hvad kan du väl önska mera?" återtog Erik, "nu är fältet fritt
  för en nästan obegränsad utveckling af alla folkets inneboende
  krafter."
  "Och", inföll här Ros dystert, "hvad vill du att jag skall tro om
  djupet och halten af krafter, hvilka _nu_ såsom en _gåfva_ imottagit
  hvad dem rätteligen tillkommit redan för århundraden sedan?"
  "En _gåfva_? Du betonar för andra gången detta ord; hvad menar du
  dermed?" frågade Erik.
  "Jag menar helt enkelt att den bästa egendom är den", genmälte
  finnen, "som man sjelf förvärfvat sig och att en sådan är vida att
  föredraga framför hvilken gåfva som helst."
  "Du kan väl inte neka att i Finland just en påtryckning ifrån sjelfva
  massan af folket hufvudsakligen framkallat denna sakernas vändning",
  utbrast den unge svensken med värma, "så har åtminstone jag alltid
  uppfattat hela den fennomanska rörelsen och äfven den så kallade
  'språkfrågan'. Det finska folket har ändtligen vaknat till fullt
  medvetet lif och går nu med sjelfförtroende sin nationella utveckling
  till mötes. De djupa lederna ha genomträngts af ett stort och ädelt
  sträfvande."
  Erik tystnade och Ros förblef svaret skyldig.
  "Nå, men så tala då, gillar du kanske inte min uppfattning?" sporde
  den förstnämde ifrigt, "just du vore då, besynnerligt nog, den förste
  finne jag råkat, som numera inte tror på sitt folks pånyttfödelse!"
  "Huru många _finnar_ har du råkat sedan du kom till Finland?"