Elias Lönnrots svenska skrifter. 1. Uppsatser och översättningar - 01

  
  ELIAS LÖNNROTS SVENSKA SKRIFTER
  I. Uppsatser och öfversättningar
  
  Utgifna av
  Jenny af Forselles
  
  Skrifter utgifna af
  SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND
  LXXXVII.
  
  Helsingfors 1908.
  Tidnings- & Tryckeri-aktiebolagets Tryckeri.
  
  
  INNEHÅLL:
   Förord.
   Om finnarnes magiska medicin.
   Sampo.
   Tre ord om och ur finska fornsången.
   Ridvala Helka.
   Björnfesten.
   En finsk berättelse.
   Finsk ballad.
   Petter Kettunen.
   Några nyare finska runoförfattare.
   Om närvarande tids poesie hos finska allmogen.
   Om finska ordspråk och gåtor.
   Om den nya under arbete varande Kalevala edition.
   Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.
   Nionde runon i Kalevala.
   En finsk runas öde.
   Finska runor.
   Klaus Kurck och liten Elin.
   Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande.
   Om ursprunget till finnarnes Hiisi.
   Die Grundzüge der finnischen Sprache mit Rücksicht auf den
   Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.
   Finsk litteratur.
   Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
   Psalmografi.
   Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.
   Fotnoter.
  
  
  FÖRORD.
  
  År 1902 beslöt Svenska Litteratursällskapet fira hundraårsminnet af
  Elias Lönnrots födelse med att utgifva en samling af hans svenska
  skrifter. Af detta verk utsändes härmed det första bandet, upptagande
  större och mindre uppsatser och öfversättningar. Härvid hafva sådana af
  rent lingvistiskt innehåll, såsom afhandlingen "Om det nordtschudiska
  språket", 1853, "Bidrag till finska språkets grammatik", Suomi 1841,
  vidare minnestalet öfver A.J. Sjögren i Finska Vetenskapssocietetens
  akter, b. IV och några recensioner af mindre intresse uteslutits.
  Materialet har ordnats så, att främst ställts folkloristiska uppsatser
  jämte öfversättningar i bunden form, hvilka närmast tyckts ansluta sig
  till dessa; därefter följa uppsatser i filologiska ämnen samt sist
  några artiklar, som ej kunnat hänföras till någon af dessa grupper. Vid
  publiceringen har originalets ortografi och interpunktion följts.
  Inledning, person- och sakregister jämte andra orienterande
  förteckningar skola bifogas följande band, som skall innehålla bref och
  dagboksanteckningar.
  _Jenny af Forselles_.
  
  
  Om finnarnes magiska medicin.[1]
  Finska Läkare-sällskapets Handlingar 1842.
  
  Lönnrots i noten omnämnda gradualafhandling, utgörande endast
  14 sidor liten 8:o, föregås af ett så lydande förord:
  Följande Beskrifning af finnarnes magiska medicin är ett utdrag ifrån
  en större afhandling, som jag i detta ämne sammanskrifvit och först
  ämnade utgifva. Att jag sedermera ändrade denna föresats härrörde af
  följande omständigheter: först medgaf icke tiden, att så fullständigt,
  som sig bordt och jag önskat, utarbeta detta ämne och för det andra
  blef jag allt mer och mer, ju längre jag sysselsatte mig med arbetet,
  öfvertygad derom, att ämnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med
  läran om magien i allmänhet och den finska magien i synnerhet. Derföre
  ansåg jag vara rådligast, att nu till en början lemna endast detta
  korta utdrag.
  Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmogen på
  åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till
  saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans _Diss. de Poësi
  Fennica_, Aboæ 1766-1788 och densammas _Diss. de Fama Magiæ Fennis
  Atributæ_, Aboæ 1789, Lencqvists _Diss. de Superstitione Veterum
  Fennorum_, Aboæ 1782, och Gananders _Mythologia Fennica_, Åbo 1789,
  jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).
  Det förefaller troligt att den i Finska Läkaresällskapets Handlingar
  tryckta afhandlingen till allt väsentligt öfverensstämmer med denna
  redan 1832 omnämnda, riktad med rön, af hvilka en del återfinnas i
  dagboksanteckningar från de mellanliggande åren.
  Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då
  årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart
  ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller
  fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin
  utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar.
  Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en,
  blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt
  ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas
  ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en
  mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning,
  åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos
  menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden,
  kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa
  hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga
  kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår
  endast ifrån den ena af dessa två sidor. -- Till nattsidan af
  kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar,
  visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti
  kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge
  hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.
  Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och
  ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma
  förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som
  månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller
  någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten
  af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne
  sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en
  reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka
  motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så
  äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen
  åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och
  nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till
  hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta,
  den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad.
  Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti
  drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade
  menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på
  ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin
  tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon
  någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den
  frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den
  förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega
  bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på
  herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden
  med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner
  öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.
  Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom
  aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan
  fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af
  kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud
  allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas
  hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga,
  ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan,
  kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter,
  hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska
  olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter
  eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem
  vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas
  grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en
  starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna
  försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden
  åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess
  sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes
  hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån
  naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande
  och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.
  Men ännu framträder det ursprungliga dagligen, då under kunskapens
  periodiska lif den ena sidan öfvergår till den andra, då kunskapen,
  efter att hafva fulländat sin nattliga bana, åter upphöjer sig till den
  dagliga hälften af sin eviga cirkelgång, äfvensom då han, efter
  genomlöpandet af denna, ånyo sänker sig till den nattliga. Vid dessa
  öfvergångspunkter inträffar, hvad poeten säger om ljusets och mörkrets
  beröring:
   "Det är ej dag, det är ej natt,
   Det väger mellan båda."
  Detta vägande är en afbild af det ursprungliga, och ju närmare den
  uppgående tiden är till denna öfvergångspunkt, dess mindre är
  åtskillnaden emellan de motsatta sidorna. Så står solen om morgonen och
  aftonen vid horisonten tydligast för vårt öga, men vid middagsstunden
  se vi endast strålarne af henne.
  Uti denna dag- och nattsidans närhet och beröring med hvarandra bör
  Magiens i allmänhet och således äfven den medicinska magiens första
  ursprung sökas. Magien, såsom kunskap betraktad, är ingenting annat än
  den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, såsom objectiv
  uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som
  påminde de första menniskorna om det förhållande, uti hvilket deras lif
  stod till de öfriga lifsföreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars
  uppenbarelseformer desse äro. Hade detta förhållande någongång afvikit
  ifrån den för detsamma utstakade normen, så visste de genom den
  ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde återställas.
  Sedermera begynte den härledda, ifrån den ursprungliga sönderdelade
  kunskapen att reflectera öfver det förfarande, som dervid ägde rum,
  upptecknade till minnes de särskilda methoder, hvarigenom sjukdomen
  blifvit aflägsnad och helsan återställd, vidtog ex analogia andra och
  gjorde allahanda rön. Detta ledde till erfarenhets-medicinen
  (förstånds- eller förnuftsmedicinen, hur man vill benämna
  den). Ju längre detta fortsattes och ju mera överensstämmande
  erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan
  blifvit rådande, med förståndet och förnuftet, dess större betydelse
  ernådde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i
  vigt och betydelse ju mera den blef vanställd med allehanda fremmande
  tillsatser; slutligen misskändes den aldeles och bannlystes. Nu hade
  erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den
  ursprungliga magien till helsans återställande blifvit användt, och
  förklarat det för sin tillhörighet. Hvad hon åter icke kunnat gripa och
  följaktligen ej heller begripa, det psychiska, det förkastade hon; och
  förkastade icke endast, utan förnekade det helt och hållet, för att
  dymedelst, sedan den andra blifvit beröfvad allt, göra sig till
  sjelfherrskarinna. Man åtskilde sålunda från hvarannan det materiella
  och ideella (somatiska och psychiska), så att man icke mer visste huru
  de kunde förenas. I stället att utgå ifrån det båda förenande
  fundamentala, hvaraf de blott äro olika yttringar, uppfattade man just
  dessa yttringar såsom det gifna och byggde uppå dem. Bryggan som skulle
  förena dem lyckades väl något stycke ifrån stränderna, men hvad som
  öfversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde
  verka uppå det materiella, medgaf man och nekade ej heller det
  materiellas inverkan uppå det psychiska, om man också icke kunde rätt
  förstå, huru dervid tillgick, men motsatsen, då den, efter den
  ensidighet hvarifrån man utgick, var obegriplig, förklarades för en
  orimlighet. Man förbisåg i allmänhet, att samma inflytelse, som det
  materiella har uppå det materiella, har det psychiska uppå det
  psychiska, och såsom det materiella utöfvar en secundär inflytelse uppå
  det psychiska, så utöfvar ock det psychiska en secundär inflytelse uppå
  det materiella.
  Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga
  magiens materiella sida, åstadkommit en söndring deruti, uppkom af
  densamma en härledd magie, som, gående ut på helsans återställande,
  råkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det är denna härledda
  magiska medicin (hvartill äfven Animal-magnetismen hörer), som man
  sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess
  grundbetydelse återfinner man i det psychiskas inflytande, primärt uppå
  det psychiska och secundärt på det materiella. I afseende på den
  ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nämna den,
  medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och
  betydelse som erfarenhets-medicinen. Åtskilliga författare, isynnerhet
  sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att
  återupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rätta
  plats; men alltid hafva de haft och hafva ännu häftiga motståndare af
  män, som förfäkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium.
  Striden bör och kan dock icke slutas, förrän medicinen åter erkänt och
  upptagit den förskjutna dottren, hvilken redan nog länge irrat omkring
  hos folkslag, de der ännu icke hunnit nog aflägsnas ifrån den
  ursprungliga kunskapen för att helt och hållet förskjuta henne. Att
  närmare förfölja spåren af den landsflygtiga hör till den medicinska
  magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och
  Italien, finner man beskrifvet uppå flerfalldiga ställen hos den tidens
  författare. Uti Palaestina florerade hon såväl under som för och efter
  Frälsarens tid. Af nyare folkslag äro i synnerhet Finnarne beryktade
  för sina insigter i magien. Då likväl, ehuru äfven namnkunniga
  författare vidrört ämnet, den Finska magien hittills blifvit så godt
  som outredd, så har jag trott det löna mödan, att bekantgöra, hvad jag
  genom umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de
  bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Utom dessa hjelpkällor
  har jag begagnat: Porthans Diss. de Poësi Fennica, och Densammes de
  Fama Magiæ Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum
  Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna
  anteckningar dertill. Väl utöfvas magien i vårt fädernesland vid
  hvarjehanda förhållanden och i flere ändamål, men då den likväl mest
  användes till sjukdomars förekommande och aflägsnande, har jag ock
  föresatt mig att i närvarande afhandling hålla mig endast till den
  medicinska magien hos Finnarne.
   * * * * *
  Ett tillstånd emellan vaka och sofva, af särskilda omständigheter
  beroende, förekommer hos åtskilliga individuer. Detta tillstånd kallas
  vanligast, och icke aldeles illa träffadt, _Somnambulism_. Äfven
  förekomma andra benämningar för att uttrycka detsamma. Man kallar det
  magnetiskt tillstånd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstånd,
  ekstas m.m., hvilka alla häntyda antingen på dess uppkomst eller dess
  förnämsta sätt att yttra sig. Dess betydelse och förhållande till det
  sinliga vetandet och förnuftskunskapen har jag redan antydt, äfvensom
  huru det gifvit anledning till magiens första uppkomst. Såsom detsamma
  hos olika individuer förekommer mer eller mindre rent, så herrskar det
  äfven olika hos olika folkslag. Jag håller mig nu till det Finska och
  har således att visa somnambulismens förekommande hos mina landsmän,
  såsom det ursprungliga, hvarifrån magiska medicinen, till hvars
  afhandlande jag sedan tänker öfvergå, härleder sig.
  Redan af de åtskilliga benämningarne, hvarmed Finnarne beteckna det
  Somnambuliska tillståndet, kunde man sluta dertill, att det icke är
  något okändt eller ovanligt phenomen hos våra landsmän. De som råkat i
  detsamma sägas vara hos _sin skyddsande_ (olla haltioissaan), men
  sjelfva handlingen att komma deri kallas _langeta loveen_ (falla i
  remnan). Äfven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder dö, till
  att beteckna detta tillstånds framträdande. Den första af dessa
  benämningar syftar på den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska
  för den vanliga sinligheten förborgade saker. Enligt den i Finland ännu
  rådande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore
  utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade beröring sinsemellan,
  dock en mycket friare än den som äger rum emellan menniskorna. Lätt
  kunde de flyga äfven till de aflägsnaste orter och utforska hvad de
  ville, äfvensom de hos fremmande skyddsandar kunde göra sig
  underrättade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet.
  Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast
  ingenting annat än iklädandet af samma förmåga och egenskaper, som de,
  hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benämningen, langeta
  loveen (falla i remnan), ger anledning att förmoda, det Finnarne,
  likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande öfver någon
  bergsremna eller grotta, blifvit försatta i ett somnambulistiskt
  tillstånd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framför
  andra äro fallne för somnambulism. Detta tillstånd kunde lätt hos en
  eller flere individuer utveckla sig företrädesvis uppå någon sådan
  trakt. Finnen, som ogerna åtnöjer sig med kunskapen om sjelfva
  företeelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde lätt falla på den
  tanken, att sjelfva lokalen ägde något eget, som förorsakade detta. En
  remna eller grotta kunde sålunda allt för väl försätta en uti
  somnambulism eller åstadkomma uti menniskosjälen samma jämning emellan
  den dagliga och nattliga polen, som jag föreställer mig att sjelfva
  luften uppå ett sådant ställe undergick genom blandning med det
  underjordiska luftlagret.
  Huru dermed också må hafva varit, så är åtminstone det säkert, att
  Finnarne fordomdags fästade mycken uppmärksamhet vid bergsklyftor,
  grottor och remnor, likasom de ännu bära någonslags fruktan för dem. En
  mythologisk person förekommer i runorna kallad _Louhi, Lovehetar_ eller
  _Louhiatar_. Namnet härledes ifrån _lovi, louhi_ (remna, spricka)
  hvarföre det icke är otroligt, att med denna ursprungligen förstods den
  i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med
  uttrycket _langeta loveen_ skulle då egentligen menats besöka den i
  remnan boende gudinnan.
  Den tredje benämningen, som i Finska språket förekommer och nyttjas
  till att beteckna det somnambuliska tillståndets framträdande, var
  _kuolla_ (dö). Detta ord hörde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister,
  hvilka ofta under sin andaktsöfning blifva somnambuler. En bonde, som
  äfven sjelf förut varit pietist, berättade, förrän jag derom hunnit
  fråga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur sålunda (att
  nyttja hans ord) bortdö ("kuolevat"), och det vanligast de första
  tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar uppå
  den vanliga sinlighetens förändring eller bortdöende.
  Det är icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hålla
  för sin andagt, flere personer på en och samma tid blifva somnambuler
  eller bortdö. Dessa hålla sig då till hvarandra och tala ett språk, som
  ingen annan förstår. Några som förmodat, att sådant vore endast
  tillgjordhet och hyckleri hafva för att öfvertyga sig om sanningen,
  icke underlåtit att närmare pröfva dem. Så berättade mig en, att han
  med nålar stuckit sådane personer ända så, att bloden framkommit, men
  icke förmärkt det det minsta tecken, som skulle hafva förrådt någon
  deraf förorsakad smärta. Pastor H. berättade, att under ett läsförhör,
  sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i pörtet, för
  att sinsemellan sjunga och hålla böner. Sjelf hade han varit i ett
  annat för honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och
  bedt honom följa med sig till pörtet. "Der äro tvenne flickor", hade
  denne sagt, "hvilka medan vi sjöngo, begynte tala ett språk, som vi
  icke förstå, men Herr Pastorn måtte väl förstå dem". Nyfiken hade han
  begifvit sig till pörtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf
  tycktes förnimma det ringaste. Icke heller hade han förstått deras tal.
  Det hade förekommit honom mera monotoniskt, än ett vanligt tal med sina
  flerfalldigt artikulerade ljud är. Äfven han hade låtit anställa
  försök, för att öfvertyga sig derom, att man icke tillställt
  alltsammans, för att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med
  fört brinnande pärtor så nära deras händer, att hettan ofelbart bordt
  åstadkomma en för den vakande känslan ofördragelig smärta. Allt detta
  hade icke stört dem det minsta.
  Hvad som ännu yttermera talar för verkligheten af ett sådant tillstånd
  är den omständigheten, som vanligtvis inträffar hos sådana personer,
  sedan de återuppvaknat, att de blygas, när man för dem berättar, hvad
  som tilldragit sig med dem.
  Ännu förekommer ett somnambulismen liknande tillstånd, hvilket Finnarne
  kalla _paineta_ (tryckas). De mångfaldiga berättelser, hvilka äro i
  omlopp om _Painaja_ (incubus), lemnar jag i deras värde. För sin
  egenhets skull vill jag dock nämna, hvad jag i min barndom hörde en
  dreng berätta om sin Painaja. Denna gjorde trägna visiter hos honom
  alltid i en flickas skapnad, hvilken han väl kände och som ej bodde
  särdeles långt ifrån honom. Hade han, då Painaja ansatte honom, nog
  styrka att be henne komma en annan gång till sig och bestämde han någon
  tid dertill, så hade den verkliga flickan på den utsatta tiden infunnit
  sig hos honom. Detta sade han sig flere gånger hafva erfarit.
  Detta om somnambulismens förekommande hos Finnarne; nu uppstår den
  fråga: framträdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess
  framkallande några medel och hvilka voro då dessa? Derom är intet
  tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager
  ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna
  phenomeners uppkomst utan konstigt användande af yttre medel; dock tror
  jag, att ännu oftare ett konstmässigt förfarande vid dess framkallande
  varit användt. Då nu, efter hvad ofvanföre blifvit visadt,
  somnambulismen är det primitiva uti all magie och således äfven den
  medicinska ursprungligen går ut på att framkalla ett somnambulistiskt
  tillstånd, så förstås det lätt att ett konstmässigt förfarande uti
  denna måste äga rum. Allt sådant inbegriper jag under benämningen af
  den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu något om
  Finnarnes Mager.
  Finnarne hafva flere benämningar uppå sina mager. Sådana äro
  _tietäjä, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja,
  puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas,
  kukkaromies_ o.a., utmärkande deras egenskaper, förfarande vid
  utöfningen af deras konst eller andra förhållanden, öfvertygad derom,
  att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta är den bästa
  förklaring öfver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet
  genomgå dessa benämningarne särskildt. Tietäjä och tietomies, härledda
  af ordet tietää (veta), utmärka en som företrädesvis är begåfvad med
  något vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (öde) -- likasom
  kaehtia, kalstia af kae -- betyder ursprungligen en som har att skaffa
  med ödet eller dess bestämning. Osaja, en som kan, kommer af ordet
  osata (kunna); laulaja, sångare, runoja, bevandrad i runor, ty uti
  sånger och runor förvarades förnämsta delen af de magiska kunskaperna.
  Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies härstammar
  troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och
  betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, såsom
  presterne ursprungligen tillhörde. Myrrysmies, intomies, innokas,
  haltiokas syfta alla på det ekstatiska tillståndet, hvaruti magerna
  ofta råkade. Kukkaromies betyder en som är utrustad med pung, ty de
  pläga bära hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och
  andra ting förvarades. Flerfalldiga epitheter tillläggas magerne i
  runorna. Jag vill här anföra följande: hyväsukunen (af god slägt), jalo
  mies (ädel, stolt man), lakkipää (som har mössan på hufvudet);
  tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun är hoprynkad
  och utstående), flere andra att förtiga.
  Finnarnes mager, eller, som jag härefter vill nämna dem, loihtiat,
  utgjorde icke någon särskild kast eller klass af landets innevånare, ej
  heller befattade sig någotdera kön företrädesvis härmed. Hvar och en,
  vare sig man eller qvinna, som på ett eller annat sätt blifvit ryktbar
  för det ondas afvärjande och sjukdomars aflägsnande, var genast en
  ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt förblef vissa familjer egen,
  härrörde af andra orsaker. Der föräldrarne innehade den voro barnen
  bättre i tillfälle att inöfvas och fullkomna sig deri, än förhållandet
  var med andra. Också funnos föräldrar, hvilka, påminnande sig det
  anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem,
  ogerna sågo att någon annan, än de och deras barn skulle dermed på
  orten befatta sig. Derföre höllo de den hemlig och derföre gick ofta i
  långliga tider nämnde kunskap likasom i arf ifrån fader till son, ifrån
  moder till dotter. Hände det att någon nykomling skulle invigas i
  konstens mysterier, så iakttogos dervid ofta åtskillige ceremonier.
  Ibland annat måste han tvättas eller döpas på en sten midtuti en
  rinnande fors.
  Loihtiat förekomma väl öfverallt uti Finland, dock sparsammare i de
  södra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig
  öfvermägtig och begge hysa de mycken aktning för österbottningen.
  öfverhufvudtaget anse Finnarne sig underlägsna Lappen. De fleste
  magiska sångerne (loihtorunot) tillkännagifva detta omisskänneligen.
  Ifrån Lappen erkänner en finsk loihtia sig hafva fått sin vishet och
  sina kunskaper, då han säger:
   Pohjalainen pitkä poika,
   Lappalainen lieto poika,
   Veti virsiä reellä,
   Saanilla sanoja saatti.
   Kilahti jalas kivehen,
   Saani meiän salvamehen,
   Siitä mie sanoja sain,
   Kuorman virsiä kokoisin.
   Nordens son den långa mannen,
   Lappens son den olycksfödda,
   Sånger släpade med släda,
   Förde ord uti sin slädkorg.
   Klang då mot en sten hans meda,
   Slädan mot ett hörn af huset.
   Fick jag der då ord tillräckligt,
   Samlade ett lass af sånger.
  Flerfaldiga andra ställen vitsorda om det anseende Lappen för sina
  kunskaper i denna väg hade hos Finnen. Till Lapparne företogo de
  yppersta loihtiat äfventyrliga färder, för att pröfva sin skicklighet
  och inlade icke ringa ära i ett sådant företag. Emot alla sin moders
  föreställningar, råd och varningar far Lemminkäinen ut, för att hos
  Lapparne visa sina kunskaper och täfla med dem. Ifrån Lappens öppna,
  vida hafsfjärd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att
  derigenom ikläda sig större kraft. Allt detta tyckes tillkännagifva,
  att Finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne. Också lärer
  ingen vilja bestrida, att åtskilliga tillsatser i magiens technicism
  derifrån kunnat härflyta; tvärtom är detta ganska troligt och till en
  del äfven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrån,
  kan icke medgifvas eller på något sätt bevisas. Lapparne njöto sitt
  anseende till en stor del för sin aflägsenhet ifrån Finnarne, likasom
  äfven Estarne (Virolaiset) för samma saks skull, ehuru visserligen uti
  magien underlägsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och såsom
  Finnarne ännu öfverallt hellre besöka en aflägsnare än närmare loihtia.
  Hvad jag ofvanföre haft tillfälle att anföra om magiens ursprung tyckas
  Finnarne hafva anat, då de uti flere runor härleda den omedelbart af
  gudarne; ty med umgänge med gudarne har menniskan i allantid förstått
  det ursprungliga eller grundförhållandets framträdande emellan sig och
  den öfriga verlden, och allt, som ur ett sådant framträdande härflyter,
  har hon hänfört till gudarne. Så föregifves gudarne vara uppfinnare
  till flere af de magiska sånger, som en loihtia nyttjar och andra
  tyckas hafva uppkommit just genom berättelser om gudarnes förfarande
  vid en eller annan sjukdoms aflägsnande. Läkemedlen, som stundom af
  loihtiat användas, så inre som yttre, borde vara sådane, som gudarne
  begagnat dem. Med Guds andedrägt, d.v.s. likasom guden sjelf, andades
  man uppå ett sjukt ställe.