Det går an - 1

  
  CARL JONAS LOVE ALMQVIST
  _Det går an_
  
  
  Första kapitlet
   _Ett intagande och märkvärdigt mellanting!
   Lantflicka inte, bondflicka alls inte
   --men inte heller riktigt
   av bättre klass_
  
  En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi
  Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan
  Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till
  Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, sprang
  över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen,
  och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från bord!"
  De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande vänner och
  gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut.
  Efter några minuter var den långt borta på vattnet.
  "Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan resande
  skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på
  Riddarholmsstranden, och med näsduksviftningar och häftiga åtbörder gav
  tillkänna, att hon var en passagerare, som borde med. Ingen slup fanns
  tillreds vid landet, och ångbåten själv var kommen mitt för Owens, ja,
  sköt pilsnabbt förbi Garnisonssjukhuset.
  Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos de
  resande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån en ung
  passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skams skull inte vilja
  ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hade blivit
  skild från en sin släkting, troligen ett påräknat och för henne
  angeläget resesällskap.
  Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som
  köpt biljetter till salong och akterdäck, frågar inte särdeles efter vad
  som händer pöbeln därframme på fördäcket och vid skansen. De "bättre"
  resande utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med
  ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra
  yngsta slaget, men i den gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu
  inte efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor är högst
  egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl uppfostrade barnen är
  vanligen så ur stånd att hjälpa sig själva, att de i varje ögonblick
  ropar på hjälp: än har kängbandet lossnat än en handske fallit i sjön,
  än är de hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i olag.
  Deras mödrar har därför mycket besvär, utom all möda de måste göra sig
  med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i de trånga
  ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de försöker väl
  uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men även detta tyckes
  knappt förslå. De kan inte ägna så mycket uppmärksamhet åt andra, emedan
  de har nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina
  barn; och framför allt måste de med stor omtanke överlägga, vad de kan
  våga förtära ombord, för att inte bli alldeles kaputt; allt av den
  naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa
  läkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man
  ständigt åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man
  äter, och av vad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu
  lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då, att var och en blott
  tänkte på sig själv, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle ha
  anstått en romersk senator, överlade begrundade, rådslog och slutligen,
  så vitt möjligt var, avgjorde planen för sin mat och övriga viktiga
  omständigheter under resan.
  Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och
  ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det
  stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin moster;
  åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat efter hennes
  namn.
  Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik
  mansperson. Men bland fördäckspassagerarna befann sig en lång och vacker
  underofficer--ja, utan förbehåll sagt, en sergeant--som, antingen av
  penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa inte frågat efter
  att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock
  med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. Han avvisades inte av
  dem; ty hans mustascher var mörka, uppböjda och nästan sköna; hans
  tschakot nätt nog för att inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i
  väsendet gjorde, att de eljest förnäma och stela herrar-fäderna tillät
  sig samtala med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att
  inte stanna inom underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en
  kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.
  Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som
  skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid
  avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter
  en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i stället nu
  med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades
  alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera
  fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?
  Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började
  allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvist hörde,
  och han övergav allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig
  förefaller det, sade han till sig själv, att denna vackra flicka är
  mamsell--från någon landsort troligen--och befinner sig på väg att fara
  hem, åtföljd och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp
  hindrades att i tid hinna ned till ångbåten. Då detta hände, bortlägger
  flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att
  hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med
  schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med
  de övriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket, varefter hon
  som sådan kan resa fram hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan
  moster.
  Grundligt tänkt, eller inte, fäste sig likväl sergeanten vid detta lilla
  uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flickan var bättre eller
  sämre folk i sig själv; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin
  mörkblå kapott. Den stora silkesduk av fint, ljusrött, skärt, nära vitt
  sidentyg, med några smala, gröna ränder här och där, vilken hon knutit
  under hakan, och smakfullt ordnat till huckle över sin kam i
  nacken--eller, som det fordom kunde ha hetat, slöja--behagade
  sergeanten, och kom honom inte att längta tillbaka efter kambrikshatten.
  Han gick ned till kaptenen för att hämta upplysning om hennes namn.
  Efter en stunds ögnande på passagerarlistan, befanns hon heta Sara
  Videbeck, och vara glasmästardotter från Lidköping. En ovanligt
  omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig
  därav, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan
  medför, och att hon ägt ordningssinne nog att åt kaptenen under resan
  avlämna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.
  Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen--märk matsalongen! Det
  är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de av tillräckligt mod och
  hurtigt utseende, får tränga in vid matstunderna. Det var nu ungefär
  frukosttid, eller kunde lätt bli det, ifall man rekvirerade en portion.
  Sergeanten tänkte så här. En glasmästardotter från Lidköping--det är en
  småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis,
  ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och
  märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte--men inte
  heller riktigt av bättre klass. Vad skall en sådan egentligen anses för?
  vad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt
  se--tag hit en biffstek!
  Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda
  tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: Minsann,
  för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Inte
  soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt bättre heller.
  Låt mig se--djävulen--tag hit porter!
  Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar,
  spottade djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm!
  tänkte han, Sara--Vid--Vid--har ingenting förtärt på morgonen. Jag har
  lust att gå upp på däck och se efter om hon kan talas vid, eller bjudas?
  om hon par exemple kan äta?--Sergeantens tankegångar (nu, som förut,
  litet irrande) slutade inte heller denna gång, utan upplöstes i en paus.
  Stövlarna besågs och befanns blanka, tschakoten renborstad och galant.
  Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, "slanka"
  krigaren snart åter på däck, såg sig om, och tog sikte på fartygets
  förstäv.
  Det första hans ögon där föll på, var en samling dalkullor, stående
  framför de förut omtalade fyra à fem jungfrurna, bland vilka ett skärt
  huvud också höll sig, samt slutligen ett par beckiga maskinister.
  Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta,
  vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade. De ville
  att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna var barska och prutade.
  Henne, med skära hucklet, hörde sergeanten inte just pruta, men han såg
  henne med mycken noggrannhet välja bland tagelringarna, och slutligen
  fästa sig vid en slät, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade
  sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet nickade bifall, varpå en liten
  börs--en pung, stickad av grönt silke--togs upp ur kapotten, och ett
  silvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ovanpå handsken,
  couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling.
  Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna härne? sade en angenäm
  röst, med en västgötabrytning av det vackrare slaget, och en liten
  skorrning på r.--Sex skilling i löst? inföll dalkullan, ack, söta
  jungfrun det har jag visst inte, men köp så gärna två ringar av mig, så
  går det jämnt till 12 skilling. Köp! köp!
  Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod bakom
  och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom ifrån
  henne, än att huvudet höjdes framåt litet.
  Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillåt, mamsell Vid--(han
  hejdade sig)--tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarna av den
  stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog
  utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som kullan
  höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg
  litet förundrad upp på militären. Men han, inte brydd, tog genast den
  ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och sade: Var det
  inte denna, som mamsell Sar--hm--var det inte just den här, som
  behagades? var så god, tag och behåll den. Jag själv behåller den andra.
  Flickan såg på honom med--såsom han tyckte--ganska vackra ögon. Ringen,
  som han räckte henne tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade, att
  hon skulle sätta den på fingret, vilket hon själv ämnat den åt, märkte
  han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till
  relingen och släppte ringen i sjön.
  Prosit sergeant! sade han till sig, då han varseblev denna rörelse. Det
  vill säga så mycket, som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker!
  varför skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill
  vara okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så skall vara: och
  varför bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock,
  Albert!
  Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra
  tagelringen som han redan satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid
  spottade han på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett
  slag över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket,
  ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, som stod och såg
  på maskineriets rörelse.
  --Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min
  ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.
  Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax därefter likväl ett
  knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, som
  genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i sjön? å då! tillade
  hon.
  --Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten.
  Min tog en stor abborre.
  --När nu, återtog sergeanten och böjde huvudet, gäddan slukar abborren,
  som jag hoppas snart sker, så kommer ändå de bägge ringarna att
  ligga--under samma hjärta! Det sista utviskades med en öm dragning på
  orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig
  tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna.
  --Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! och varför
  tala om hjärta? och på däck! Men ett gläder mig: hon misstyckte inte,
  att jag vågade ett du till henne. För den skull och alltså, aldrig
  mamsell mera!
  Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han också
  tände, kom upp igen satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert,
  drog långa rökmoln ur cigarren, och såg superb ut.
  Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger liknöjt gick
  förbi honom, stundom jämkande på den skära silkesknuten under hakan och
  fingrande på de gentila halsduksspetsarna, som föll ned över bröstet.
  Hon talade livligt med de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad.
  Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den
  lilla stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den i
  sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke fram på
  däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste
  blanka känga på sig, och trampade ut den, så att den slocknade tvärt.
  Sergeanten höjde sina ögon från foten upp till personen, och såg den
  obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp från sin
  koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: Tack, söta
  jungfru! min cigarr förtjänade väl inte att röras av jungfruns
  fot--men--
  En kall och avvisande min var svaret; hon vände honom ryggen och gick.
  Så må fan ta henne!--med den tanken hoppade sergeanten rodnande och
  förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det
  mörkaste hörnet, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert!
  tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det
  fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell.
  Rackartyg!
  Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller
  halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de övriga sitt
  mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: Smörgås
  med salt kött på! och det genast!
  Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka.
  --Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt
  bröd?
  Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina
  knäckebrödssmörgåsar vid skänken.
  --Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.
  Glaset slogs i och sattes på brickan jämte en ny smörgås på ett helt
  franskt bröd[1].
  --Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har
  man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på vardera halvan.
  Skänkjungfrun gick åter tillbaka, tog en kniv och började klyva
  smörgåsen.
  --Jag ber--satans--var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyv det,
  och bred smör på vardera insidan; varsågod. Där sitter ju smöret på
  utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta--kasta bort
  alltihop, jag är inte hungrig.
  Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta
  tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade
  smörgåsarna.--Jag har beställt dem, sade han, se här är pengar.
  Man är orolig i magen--ja ja men! yttrades av en svartklädd passagerare.
  Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det bleka, men
  skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda fågelögonen på
  kyrkoherden i Ulricehamn.
  --Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden Su---- stadd utan
  tvivel på nedresa?
  Ja ja men.
  --Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig,
  utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men
  betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över den.
  Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag
  skall till Ulricehamn.
  --Ja, och--(sergeanten tömde sitt hautbrionsglas, som stått och väntat
  på brickan).
  Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram och åter så där,
  anmärkte kyrkoherden.
  --Å, det går, ja--(sergeanten svalde nu det sista av sin beställning).
  Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?
  --Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på ett glas,
  herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?
  Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito
  portvin! eller porter!
  Sergeanten befallde fram bäggedera; och kyrkoherden, ur stånd att avgöra
  företrädet, drack ur bägge två; han slutade med den varmaste och
  gästfriaste inbjudning till den unga militären, att hälsa på i
  Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.
  Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp på däck
  igen, med muntert sinne.
  När han såg sig om på kusterna, förbi vilka ångbåten strök, märkte han
  att den nu var nära att anlöpa Strängnäs. Den stora domkyrkan synes för
  segelfarare redan på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar
  Södermanlandsnejderna vitt och brett. Först då man kommer närmare,
  upptäcker man en skara små röda trähus, osymmetriskt hopade under
  kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasie- och skolhuset gör genom sin
  höjd ett avbrott ifrån de övriga liderformiga rucklen. När man slutligen
  anländer till den gamla söndriga bron och stannar, så säger man till sig
  själv: detta är Strängnäs.
  FOTNOT:
  [1] Det ovanliga fall, som här inträffade, att en skänkjungfru breder på
  en knäckebrödssmörgås, och, när hon sedan billigt påminns om att göra
  den av franskt bröd, tar till ett helt sådant, utan att klyva det, utgör
  ett talande bevis på beskedligheten hos restauratörer och -triser, att
  låta okunniga flickor långt bort från landsorten även någon gång få
  försöka. Bildningens första steg är ofta svårt, och man får snäsor. Må
  då var och en bemanna sig och gå till väga med ett ädelt tålamod, såsom
  här!
  
  
  Andra kapitlet
   _Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
   riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och
   stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
   självständiga delen av bondeståndet._
  
  Passagerare, som tittar upp ifrån landgångsbryggan, har inte en hamn, en
  plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de
  flesta husen är oartiga nog att vända gavlarna åt en. Inte desto mindre
  och medan ångbåten dröjer kanske en halv timme, går man i land. Man möts
  väl inte här, som i Södertälje, av kringlor; dock, om man kliver
  försiktigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser sig för och inte
  stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, så kan man komma upp
  till staden med livet.
  Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han
  nämligen stod på fördäck och såg landgången läggas ut, märkte han ett
  litet stycke ifrån sig det skära huvudet se upp emot den lilla staden
  med tindrande ögon. Hastigt rann frimodigheten på honom; han beslöt
  undvika alla de där farliga orden, jungfru, mamsell, och över huvud
  varje titel.
  --Ett ord! sade han, och vände sig otvungen till henne: ett ord! vi går
  i land, kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skall langa in ved och
  ha annat krångel för sig. Nere i matsalongen är det också ruskigt: det
  är obehagligt att äta där för--hm--jag vet ett mycket hyggligt och bra
  ställe här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu
  efter en så lång fasta?
  Hon lät honom utan omständigheter ta sig under armen, gick över
  landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga bron; och--nu
  stod de i Strängnäs.
  Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade
  glada blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!
  --När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte
  sergeanten.
  Se--se! fortfor hon. Ack, jag andas--men--åja--ja--jojo--Lidköping är
  ändå vackrare.
  Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan mot förmodan
  höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna
  Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan
  anspråk. Man kommer upp från sjön och beträder idel krokiga, smala
  gränder eller gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten
  syns inte till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man
  finner snart att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med täcka
  fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga
  in. Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
  riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt
  borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
  självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara:
  nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man
  tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, borstbindare,
  fiskare.
  Klart är, att härmed förstås bara det Strängnäs som möter den ifrån sjön
  uppstigande passageraren, och omgiver honom innan han kommer så långt
  som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i vars grannskap
  biskopshuset och några till antyder en högre värld. Men sergeanten, med
  sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått åt höjderna. De
  hade inte en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop
  om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga
  Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig mellan
  sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa,
  som från själva gatan ledde utför och ned till en gård. Över gården gick
  de till husets port. Här, viskade sergeanten, bor den rika färgaren, som
  tillika håller en artig och proper restaurang. Vi skall få se hur snyggt
  de har.--Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade,
  att Lidköping var ännu vackrare.
  De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen,
  vilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var
  således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram
  till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför
  disken. Låt oss få ett av smårummen här--det där till höger--eller det
  där till vänster--lika gott--och frukost. Vad finns?
  Hallon och grädde.
  --Något stadigare?
  Stekta morkullor--färsk lax--
  --Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade sergeanten, i det han
  förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortfor
  att tala till människan med tallrikarna)--ett par glas körsbärsvin!
  När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för trevlighetens
  skull--ifall flera skulle inkomma i salstugan--stängt dörren, tog Sara
  Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med
  mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarna
  (sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med
  kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande
  bakom vartdera örat. Även handskarna--couleur de lilas--drog hon av och
  blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha sysselsatt
  sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet
  breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och prydda
  med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa
  fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt om
  blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det
  tog sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört spaden,
  mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de inte i
  sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om
  händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, utan
  ganska smal och snarare litet långväxt.
  Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av
  en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan
  händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för
  att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde därmed för
  sin del på samma sätt.
  Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så galant
  dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är visst polerat
  päronträd--kan det vara apel?
  Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte
  ge besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och
  utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu
  avlagt; bör vara mahognyram.
  Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring
  spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit över
  sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och
  lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: då är det så,
  att man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt
  nöjes skull, och man kan lägga vad slags papper man vill under; det kan
  bli riktigt vackert. Har--har--har--inte sett det?
  Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just
  nu kom det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på
  bordet, och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.
  Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?
  --Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[2]; och
  sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.
  Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och dörren var
  stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: Skål på
  resan!
  Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade
  med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!
  --Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är
  hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall kalla varann--och
  sedan så--jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött--och--par
  exemple skulle vi inte kunna kalla varann--par exemple du--så länge vi
  äter åtminstone eller--
  Du?--ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång,
  saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.
  Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans
  bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och
  förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick inte
  ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig,
  visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes
  inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante du i vart
  åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller förnämhet. Hon syntes
  oändligen hemmastadd.
  Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig
  överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa Sara,
  litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?
  Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol somras--
  Han gick ut och beställde mera hallon.
  I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.
  Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen
  återbud.
  --Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till
  stranden.
  Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte
  schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan framstack.
  --Vad? inföll sergeanten; det är jag, som--Fort, fort! Hon gick nu själv
  förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade vad anrättningen
  kostat.
  --En rdr 24 sk.
  Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 skilling
  för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon därefter åt
  uppasserskan, som burit in.