Den siste Atenaren - 12

  kättarne! Död åt giftblandarne! Hämnd, hämnd!
  Mannen instämde i de outröttligt skallande ropen. Karmides avlägsnade
  sig för att ej bortföras av de nya hopar, som oupphörligt slöto sig
  till massan. Tåget gick tvärs över torget, vältrade in på en gata, som
  följde Akropolis' södra sluttning, och banade sig under förfärlig
  trängsel väg genom porten, som utmärkte gränsen mellan det gamla Aten,
  »Teseus' stad», och det nya, »Hadrianus' stad». Sedan det förstärkt
  sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i
  spåren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belägen på
  en öppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och förde
  till det gamla gymnasiet Kynosarges.
  Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna på vid gavel.
  En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom
  några ögonblick överfull av människor. Men dessa utgjorde dock endast
  ett fåtal av den väldiga mängden. Den övriga delen uppfyllde platsen
  utanför och de tillgränsande gatorna. Biskop Petros i spetsen för sina
  underordnade präster hade vid huvuddörren emottagit båren, som nu
  nedsattes i det av mångarmade kandelabrar upplysta koret, medan
  tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem
  uppstämdes en psalm av prästerna, som knäböjde kring helgonets lik.
  Den fromma sången kunde endast förnimmas av de närmast stående. Men
  dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och
  trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför
  templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått
  rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen
  som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess
  föregångare, emedan det är mäktigt av ordning.
  Också lyssnade alla, när psalmen slutat, till Petros' kraftiga röst,
  som ljöd över folket.
  - Gån hem i frid och avvakten morgondagen, då Herren skall bevisa sin
  härliga kraft!
  Maningen upprepades av prästerna i hopen och gick som en fältherres
  rop igenom massan.
  Klemens hade denna afton icke fått ledsaga biskopen till kyrkan; han
  var ålagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset
  endast portvaktaren och en fånge, densamme, om vilken är talat under
  namnet Teodoros.
  En timme före det ovan skildrade uppträdets början hade biskopen
  begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att
  läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga
  lydnaden.
  »Du måste till alla delar försaka dig själv. Din egen vilja är din
  djävul. Det var den egna viljan, som åstadkom våra första föräldrars
  fall och gjorde vårt släkte till ett syndigt, fördärvat släkte. Du har
  ingen värre fiende än dig själv. Lär dig då lyda, lär dig offra din
  vilja under en annans. Då Gud den Allsmäktige tog en tjänares
  skepelse, kan du då icke underkasta dig att tjäna en människa och vara
  en människas träl? Lär ödmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, så
  varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke är din egen, utan har
  jordiska herrar, ty det är dig tryggare att lyda än ansvara för dig
  själv.»
  Så talade boken till den unge föreläsaren. Och här var säden icke
  spilld på hälleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en lära av
  detta slag? De vansläktade sönerna av antikens republikaner betraktade
  despotismen som en olycka och hörsamheten mot fursten som en hård
  nödvändighet; kristianerna sågo i despotismen en helig sak och i den
  blinda lydnaden en dygd.
  Vad den unge föreläsaren vidkommer, framstodo för honom dessa satser i
  ett högre ljus, som kom icke från dem, utan från hans egen till
  himmelsk renhet trängtande själ.
  När det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte
  där sin ivriga, andaktsfulla läsning. Men när stjärnorna började
  genomskimra etern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäver
  läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med människorna. De
  betydde föga, om icke i förening med varandra, men när de miste även
  denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras
  egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden
  borta, som nyss talade utur dem.
  Först nu kom Klemens ihåg, att tiden var inne, då han skulle tillföra
  Simon pelarhelgonet ett bröd och ett mått vin, ty detta var honom
  sedan gårdagen ålagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott
  inne; den kära läsningen hade kommit honom att förgäta den rätta
  stunden. Ledsen över sin ofrivilliga försummelse iklädde han sig kåpan
  och gick att hämta korgen, som palatsets köksmästare ställt i ordning
  för hans räkning. Det var i detta ögonblick larmet från den folkskara,
  vars tåg vi skildrat, nådde hans öra. Klemens aktade ej därpå; han
  tänkte allena på att uppfylla sitt åliggande. Men larmet nalkades
  hastigt, ty Simons bår, som nyss skridit genom dubbelporten, hade ännu
  icke hunnit samla kring sig en större hop, än den breda Kerameikos gav
  rymlig väg. Portvaktaren hade emellertid öppnat dörren till vestibulen
  och stod nu utanför tröskeln, lyssnande förundrad och stirrande på
  blossen, som kommo närmare.
  - Vänta, sade han till Klemens, vänta, tills vi få se, vad detta
  betyder. Det låter som ett upplopp. Hör de förskräckliga ropen! Det är
  som ett annalkande oväder. Låt det stryka förbi, innan du går!
  Tåget framträngde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga
  palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha mördat honom!
  Död åt giftblandarne, atanasianerna!
  Ett par minuter därefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens
  igenkände i fackelbärarne två äldre ämbetsbröder; han såg båren och,
  när den hunnit förbi, varelsen, som låg därpå. Han igenkände Simon.
  Onödigt att spörja vad som hänt. Klemens såg mängdens ursinniga
  åtbörder och hörde deras vilda rop: Kättarne ha mördat honom! Död åt
  giftblandarne!
  Klemens kände sig frestad att sälla sig till prästerna kring båren.
  Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle förgätit
  sin plikt under inflytelsen av det på en gång rysliga och eggande
  skådespelet. Delade han ej de känslor, som genombävade denna massa?
  Simon den helige, för vilken han hyste en avgudisk vördnad, Simon, som
  lagt sin hand på hans huvud och välsignat honom, Simon mördad av dessa
  kättare, dessa Guds, kejsarens och de rättrognes fiender, som det vore
  en plikt och en ära att utrota från jorden! Blodet började koka i
  ynglingens ådror, han övermannades av den allmänna jäsningen, ropen
  ljödo som oemotståndliga maningar, han ville varda en droppe i
  virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss stått vid
  hans sida, hade gripits av svindeln och försvunnit i massan.
  Förstärkningar tillströmmade från alla portar och gränder. Men då
  Klemens nedsatt korgen för att blanda sig med hopen, fattades han av
  en tanke, som förlamade hans beslut. Vid de förnyade ropen:
  giftblandare, kom han att tänka, att det var han, Klemens, som
  föregående afton burit föda och dryck till Simon. För Simon fanns det
  blott en måltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste däremot
  icke, att Simon, uttömd av det oupphörliga knäböjandet, då spisade med
  vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillförde
  honom. Den förgiftade maten kunde således vara räckt av någon annan,
  som infunnit sig efter Klemens. Men av en sådan förmodan var Klemens
  nu icke mäktig. Han var rov för en hemsk, isande aning. Han tyckte,
  att de hotande ropen gällde honom, att otaliga, blodtörstiga ögon voro
  fästa på honom. Han stod som förstenad, tills hopen hunnit förbi.
  Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Så länge hopens skri
  ännu nådde hans öra, förmådde han ej samla sina tankar för att söka
  grunder mot rädslan. Orolig gick han vidare och kom in på palatsets
  bakgård. Fången, som försmäktade där i en källare, hade knappt
  förnummit ljuden av hans steg, förrän han lade ansiktet intill
  källargluggens galler och frågade:
  - Vem är det som kommer?
  - Det är jag, Klemens.
  - Klemens, säg mig, vad som föregår i staden? Rop av tusen röster ha
  trängt hit ned. Jag hör dem ännu. Vad betyder det?
  - Teodoros, det har hänt något gruvligt. Jag kan knappt förtälja det.
  Jag darrar själv.
  - Medan du lugnar dig, så hämta mig något vatten, Klemens. Min törst
  är starkare än min nyfikenhet. Man har alldeles glömt bort mig i dag.
  - Teodoros, jag törs icke. Petros har förbjudit oss att giva dig
  vatten.
  - Jag fick dock några droppar av Eufemios går afton. Bröt han mot
  biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag känner Eufemios.
  - Nej, biskopen har bestämt ett dagligt mått för att läska din tunga.
  Du skall icke tro, att han vill låta dig dö av törst. Han vill endast
  övervinna din hårdnackenhet. Han sörjer över ditt avfall, Teodoros.
  - Du hör ju, att Eufemios har förgätit mig. Vid Gud, som lever i
  himmelen, man har under denna långa dag icke givit mig en droppe
  vatten. Och maten, som räckes mig, är salt. Hungern har tvungit mig
  att smaka den. Skynda dig, Klemens!
  - Jag vågar icke, sade Klemens suckande.
  - Gosse, jag lider den rike mannens kval i skärselden. Ve ditt unga,
  hårdnade hjärta!
  Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig på sin halmbädd och lade,
  som förut, sin förtorkade tunga intill den kalla källarmuren.
  Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den
  unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina
  kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han
  icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog
  nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten
  och ilade tillbaka till fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg
  ned för några trappor och stod framför en inre dörr.
  - Klemens, är det du? sade fången inifrån.
  - Ja, jag kommer med vatten. Här, här!
  - Lovad vare Gud, som rörde ditt hjärta! Tryck på en rigel där nere,
  och dörren öppnar sig!
  Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma
  ögonblick gick dörren upp, och fången skönjdes i mörkret framför
  honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkärlet, som den törstande
  antilopen vädrar en källa i öknen. Klemens hörde, hur han drack i
  långa, djupa drag.
  - Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden.
  Broder Klemens, jag skall aldrig glömma honom, som räckte mig denna
  dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har
  överskridit det stadgade måttet och läskat ej min tunga allena, utan
  hela min varelse. Huru gammal är du?
  - Aderton år.
  - Jag vill icke se dig, när du är så gammal som Eufemios. Du var nog
  från början en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett
  krokigt träd. Men här är kolmörkt ... låt oss gå upp och se, vad som
  händer i staden. Vill du följa mig?
  - Vad gör du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder,
  minns du ej, att du är fånge? Vill du lämna fängelset? Vill du fly?
  - Om fången vill fly? Vilken fråga! sade Teodoros och fortsatte sin
  väg uppför trappan.
  - I himlens namn ... broder ... kom ihåg, att det är Petros' vilja
  ... kom ihåg, att du gör mig olycklig ... jag ville räcka dig en dryck
  vatten ... och du vedergäller mig på detta sätt!
  - Du misstager dig, Klemens. När du hastade efter vatten till den
  försmäktande, var det icke i hopp om vedergällning....
  - Men du gör mig olycklig.
  - Bah, jag skulle misskänna dig, om du är olycklig för denna aftons
  skull, när vi ett år härefter mötas. Släpp min arm, broder! Petros'
  vilja är starkare än dina muskler, men det är min vilja, som skall
  kämpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min
  Klemens, huru lätt jag övervinner dig.
  Teodoros lyfte Klemens på sina armar och bar honom uppför trappan.
  Därefter ställde han sin börda åter på egna fötter.
  - Jag skulle vilja bära dig vidare, långt härifrån; men bättre vore,
  att du följde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville göra det! Nu
  farväl, min broder!
  Teodoros gick utan att hindras av någon.
  Utkommen på gatan mötte honom en vagn, ledsagad av två fackelbärare
  till häst.
  - Plats för prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbärarne till de
  mötande hoparne. När vagnen hunnit dubbelporten, svarades på den
  vaktande legionärens rop:
  - Prokonsuln av Akaja.
  Folket fick således veta, att prokonsuln lämnat staden. Biskop Petros
  och Krysanteus arkonten hade särskilt underrättats, att han av ett
  viktigt ärende kallats till Korintos.
  Innan prokonsuln lämnade Aten, hade han emellertid i biskopens närvaro
  förhört de i kalkstensbrottet vid pelarfältet fångade atanasianerna
  och funnit dem skyldiga till det brott, för vilket de åtalats,
  nämligen hemlig gudstjänst i enlighet med deras bruk och lära. Deras
  dödsdom var undertecknad.
  När Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, väntade utanför
  hans dörr en slav, som höll vid tygeln en ridhäst, prokonsulns
  kappadokiske Akilleus. Slaven räckte Karmides ett brev, som han läste
  vid skenet från vestibulens lampa. Det hade följande lydelse:
  »Annæus till Karmides. Måtte det blida ödet foga, att detta brev råkar
  i sin ägares hand och vänligt emottages av honom! Den gode Lysis ber
  dig vara välkommen till sin villa. Din säng står bäddad med svällande
  kuddar. De skönaste drömmar, som någonsin genom elfenbensporten gått
  ut att fröjda en sovande värld, äro kallade att infinna sig vid din
  bädd. När morgonstjärnan slår upp ögat, skall hon finna samlade
  Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och
  Praxinoa, alla friska, strålande och glada, samlade kring den arme
  Annæus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka på hans
  prokonsulariska insignier och anse sig hava rätt att suga hans blod.»
  
  
  TRETTONDE KAPITLET.
  Sorgespelet.
  
  Den homoiusianska befolkningen hade under natten svärmat kring gatorna
  och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som ännu mot morgonen
  genomströvade stadsdelarne för att uppsöka och fängsla de förnämsta
  medlemmarne av kättarekyrkan.
  Många bland dessa hade emellertid redan lämnat sina hus, och vid
  morgongryningen stodo mer än tusen anhängare av nicænska mötet och
  Atanasios under vapen i förstaden Piræus. Så många som kunnat undkomma
  dit hade samlat sig där med kvinnor och barn. De befäste sig nu i ett
  av de oländigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop
  sjömän från de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade förenat
  sig med dem. Här var atanasianernas huvudstyrka.
  Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida
  mindre skara samlat sig på toppen av den kulle, som givit detta
  kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av trånga gator, som
  slingrade mellan höga, ruskiga hus. De trupper, som, förstärkta av
  folkhopar, under natten inträngt i denna stadsdel, hade emottagits med
  stenkast från tak och fönster och med oförrättat ärende dragit sig
  tillbaka.
  Vid morgongryningen förnyade homoiusianerna sitt angrepp på denna
  skara. Petros hade sänt hundra legionärer emot den; dessa bildade
  endast kärnan av anfallsmakten, som för övrigt utgjordes av ett
  fanatiskt slödder.
  Samma rop, som hörts den föregående kvällen, var även här de
  stormandes härskri. Död åt kättarne! Död åt giftblandarne!
  De angripne svarade med ropen: Död åt kättarne! Ned med
  lögnkristianerna!
  Å ömse sidor kämpade kvinnor och barn vid sidan av männen. Å ömse
  sidor vordo de fångar, som gjordes, utan skillnad till ålder och kön,
  i ordets egentliga bemärkelse slitna i stycken.
  Atanasianernas förtvivlan uppvog deras underlägsna antal. Legionärerna
  veko gång efter annan. Men den homoiusianska pöbeln framstormade
  vildare efter varje lidet nederlag.
  Solen gick upp för att snart dölja sig bakom moln. Morgonhimmelen var
  blygrå, och det regnade med korta uppehåll.
  Vid denna timme hade en stillhet inträtt i striden. Homoiusianerna
  nedburo sina döde och sårade och förde dem genom huvudgatorna. Deras
  åsyn göt ny olja på raseriet. De gräsligaste hämndeskri skallade. Man
  beredde sig till nytt angrepp. Gatläggningen upprevs; kvinnor och barn
  fyllde korgar eller, i brist av sådana, sina kitoner och mantlar med
  stenar.
  - Fram! ljöd massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad
  mot spjuten eller förbindande sina sår, stod i mynningen till en av
  gränderna.
  - Varför dröjen I?--Vilka fega uslingar!--Vi borde stena dem,
  skreko kvinnorna.
  Soldaterna avvaktade förstärkning. En centurion hade ilat till
  biskopen för att begära friskt manskap. Snart utbredde sig också ett
  rykte, att palatinerna voro i antågande. Hopen lugnade sig nu. Man
  ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro förlagda
  till Aten, utgjorde väl endast en handfull män, men de voro gamla
  utvalda soldater, till största delen högväxta barbarer: göter och
  allemanner.
  När de äntligen visade sig, framryckande från torget i sluten trupp,
  vars spjut och hjälmar syntes högt över de omgivande hoparne, hälsades
  de med väldiga bifallsrop. De fördes av en centurion. Deras högste
  befälhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade för dagen med
  biskopens samtycke nedlagt sitt befäl.
  Under tiden hade de belägrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett
  nytt angrepp. Kring kullens topp voro högar av sten och tegel
  uppstaplade; de hitintills vapenlöse voro försedda med järnstörar,
  lösbrutna från portarne, med stakar, köksknivar och vad helst de
  kunnat överkomma, dugligt att kasta, slå eller sticka med.
  Solen blickade fram mellan molnen, medan alla gränder, som ledde upp
  till kullen, fylldes av de mörka, böljande massor, som bakom
  palatinerna och legionärerna skyndade att förnya striden.
  Atanasianerna hade uppstämt en av sina krigspsalmer, densamma som
  Simon en gång hörde från kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Män,
  kvinnor och barn sjöngo:
   Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
   och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
   se vagnen stannar med sitt spann,
   och dött är stridstrumpetens ljud
   och sänkt i dvala häst och man
   vid blott en vink av Jakobs Gud.
  Psalmens sista toner förklingade under det allmänna härskri, som
  uppgavs av de stormande. Anfallet skedde från alla sidor av ett tal så
  stort, att ett öga överfarande massan måste vänta att i nästa
  ögonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvävd under dess
  fötter. Och likväl hejdades för en stund de framvältrande hoparne
  genom det mördande stenregn, varmed de mottogos. Men blott för en
  stund, ty om de främste tvekade, återstod dem likväl intet annat än
  rusa fram eller kasta sig ned och låta trampa sig under den
  efterföljande, oemotståndligt påträngande mängden.
  Kretsen, som omgav de belägrade, vart därför allt trängre, likt en
  holme som översvämmas av den stigande sjön.
  Palatinerna, som icke ett ögonblick låtit hejda sig av stenregnet,
  ehuru det försatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram.
  Allt motstånd var hopplöst. Atanasianerna sågo döden och martyrkronan
  för ögonen. Föräldrarne omfamnade sina barn, männen sina hustrur.
  Somliga skyndade emot angriparne för att dö i kamp mellan slagna
  fiender. De andre kvarstannade bland de sina för att gemensamt med dem
  emottaga döden. Barnen gömde sina ansikten i mödrarnas sköte. Några
  sammanknäppte händerna till bön; andra hånade sina fiender med ropen:
  kättare, lögnkristianer! En gubbe uppstämde sången om martyrkronan, om
  deras härlighet, som äro kallade att vittna vid lammets tron.
  Striden ändade med homoiusianernas fullständiga seger. Men många av de
  högvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklädsel, föllo för
  slagen av påkar och järnstörar eller dogo en harmligare död under
  oväpnade händer.
  När striden var lyktad, fortfor mördandet, så länge en livsgnista
  fanns att släcka hos de övervunne. Deras kroppar krossades eller
  söndersletos. Deras huvuden avskuros och fästes som segertecken på
  spjut och stänger.
  Därefter ljöd i den blod- och segerdruckna hopen ropet:
  - Till Piræus!
  Ropet upprepades av tusen röster.
  Sjungande och skrålande, med de ohyggliga troféerna i spetsen, tågade
  massan ned för kullen och tog vägen till Piræus.
  Petros, som med det homoiusianska prästerskapet hade valt sitt
  högkvarter i storkyrkan, emottog underrättelsen om den seger, som hans
  hjord tillkämpat sig på Kolyttos, just medan han sände två centurior
  soldater till Piræus att öppna angreppet på kättarnes där samlade
  huvudstyrka.
  Palatinerna skulle understödja detta angrepp.
  Ehuru orkanen sålunda avlägsnade sig från den egentliga staden, var
  det dock långt ifrån att gatorna där hade sitt vanliga, lugna
  utseende. De genomströvades av hopar, mellan vilka man såg familjer,
  tillhörande den förmögnare befolkningen, som lämnade staden för sina
  lantgårdar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, på vars kulle
  en ansenlig hop av den gamla lärans vänner vid middagstiden var
  samlad.
  Hedningarnes läge var fruktansvärt vid sådana tillfällen. De voro ett
  utanför stående, men av de båda kristianska flockarne lika hatat eller
  föraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma
  raseri, varmed kristianerna söndersleto varandra inbördes.
  Medan de nu sökte sin väg bland de kringsvärmande hoparne och
  bevittnade de blodiga uppträden, vari dessa voro skådespelarne, måste
  de vara döva för de hånande rop, som följde dem, och tåligt underkasta
  sig den misshandel, som de ej kunde undvika.
  Ropet: till Piræus! fortplantades emellertid från gata till gata av
  dem, som hemburo de på Kolyttos fallna eller sårade homoiusianerna,
  och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtågande
  huvudstyrkan. Andra fortforo att kringströva i den egentliga staden, i
  avvaktan på klockringningen, som skulle förkunna gudstjänstens början
  i storkyrkan. På den öppna platsen framför henne hade alltifrån
  morgongryningen stått en sammanpackad skara, som för den krigiska
  delen av skådespelet icke hade förgätit den andra uppbyggligare, och
  hellre ville försaka den förra än gå miste om den senare. Ett rykte
  gick, att de i kalkstensbrottet fångade, till döden dömda
  atanasianerna skulle föras till den heliga nattvarden. Man ville skåda
  detta, man ville höra Petros, och framförallt man ville än en gång se
  den helige, den av kättarne mördade Simon. Hans jordiska kvarlevor
  voro nedsatta framför altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar
  ville vidröra dem, för att återvinna sin hälsa; andra väntade, att
  något underverk genom dem skulle ske, såsom skett hade mångenstädes i
  Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillägna
  sig en relik av den helige: några strån av hans skägg, en nagel från
  hans händer, ett stycke av den björnhud, som i livstiden skylt hans
  kropp.
  Medan denna skara väntar på den stora kyrkoportens öppnande--den
  andra porten har hela natten varit öppen, men vaktas av soldater, som
  icke insläppa andra än biskopens budbärare--tilldrager sig följande i
  grannskapet av Akarnaniska porten.
  Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var
  borta från hyddan för att mjölka getterna, tagit sin korg på armen och
  gått in till staden. Gubben var i dag försänkt i ett slags själsrus
  vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit
  under hans tak. Alexandrias rättmätige biskop, den trampade sanningens
  förkämpe, den förtryckta kyrkans hjälte, han som förföljdes av en
  värld, Atanasios hade gästat hans hus, suttit vid hans bord, brutit
  hans bröd, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en
  jämlike, och de båda gråhuvudena hade funnit sig vara årsbarn med
  varandra. Men vilken skillnad likväl i krafter! I trots av de grå
  lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en
  yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios
  för sitt stora verk och genomströmmade honom med liv ur livets källa.
  De hade vid lampan samtalat om den förföljda rättroende församlingens
  tillstånd i Aten. Batyllos hade fått uppräkna de fastare i tron bland
  männen, Tabita dem bland kvinnorna, och förtälja huru de i löndom
  samlades för att höra det oförfalskade ordet, huru de levde med
  varandra i endräkt och fördragsamhet. Vid många av de namn, som
  nämndes, hade Atanasios visat, att han kände deras ägare; han måste
  således hava ett minne, som omfattade hundratusentals vänner, spridda
  i alla städer över jorden. Därefter hade Atanasios förtalt, vad han
  själv upplevat under de två dagar, han vistats i det frejdade Aten.
  Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, förrän han hunnit upp
  på Pnyx' kulle och just till den plats, där aposteln Paulus måste hava
  stått, när han talade till Perikles' folk om den okände guden; han
  hade genom strövat alla gator och gränder, besökt både hedningar och
  kristianer i deras hus. Han hade bland målningar, blommor och vaser
  funnit en skön filosofinna och givit henne en vink om nasarensk
  filosofi. Och oaktat allt var han likväl icke trött. Han visste, att
  hans bröder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville överraska
  dem med sin närvaro, tala till dem och mana dem till ståndaktighet.
  När tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gått till de i
  grannskapet samlade bröderna och systrarna. Kalkstensbrottet låg, som
  vi veta, nära Batyllos' boning. Vad sedan hänt förekom Batyllos nästan
  som en dröm. Han hade alltid känt sig underbart fattad av dessa möten,
  dessa förbjudna, livsfarliga, lönliga, nattliga, men aldrig så djupt
  som den gången. Han påminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess
  halvmörker som skuggor skymtande människorna, de med dämpade röster
  uppstämda psalmerna, det sorl av förvåning, som ledsagade främlingen,
  när han visade sig på talarens rum, den himmelska vältalighet, som
  strömmade från hans läppar och kom sorlet att förstummas, tills
  häpnaden och aningen gåvo sig luft i den från mun till mun flygande
  viskningen: Atanasios! Han påminde sig, huru denna tavla hastigt
  skiftade, huru män med svärd och hjälmar inträngde i församlingen,
  huru lamporna släcktes och ökade förvirringen med ogenomträngligt
  mörker, huru i trängseln en hand fattade hans arm och förde honom ut
  ur valvet, tills han stod bland sina egna olivträd under den öppna,
  stjärnströdda himmelen, upptäckande i den man, som så underbart räddat
  honom och sig själv, Atanasios.
  Det förekom Batyllos som en försynens skickelse, att Atanasios hade
  visat sig bland de trogne i Aten, just då förföljelsen brast lös. De
  tarvade att tröstas, styrkas, uppeldas för att uthärda henne. Hans
  många vänners fängslande, pelarhelgonets död, upploppet, som rasade i
  staden, sällade sina intryck till de förra i gubbens själ. Han var i
  ett drömlikt tillstånd, vari hänförelse, lugn och värme blandade sig
  med obestämd längtan.
  Kommen ett stycke innanför den Akarnaniska porten, mötte honom en hop
  män och kvinnor.
  - Där är Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hördes en röst
  i hopen.
  - Där är han! Där är han!
  Hopen uppgav ett vilt glädjeskri vid åsynen av den gamle.
  - Olivhandlaren och giftblandaren!
  - Det var han, som räckte Simon den förgiftade maten.
  - Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den
  ... men det var Tabita, hans hustru, som lämnade den till Simon. Jag
  såg det själv.
  - Hören I? Anastasia har själv sett det!
  - Jag såg det själv, säger jag, skrek samma kvinnliga röst.
  - Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken!
  - Håll, gott folk, hördes en karlröst, låt det vara kvinnornas ensak!
  Låt kvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är
  just en lämplig motståndare för dem, den här.
  - Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skådespel.
  - En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade
  verksamt deltagit i striden på Kolyttos. En kan göra't. Men ned med
  tummarne, när han fått nog! Hör ni det!
  - Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig själv! Gapa
  icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig.
   [1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en
   gladiator, som dukat under, med uppsträckt pekfinger bad om folkets