Den bergtagna: En kärlekens tragedi - 1

  
   DEN BERGTAGNA
  
   EN KÄRLEKENS TRAGEDI
   AF
   ERNST AHLGREN OCH AXEL LUNDEGÅRD.
   STOCKHOLM
   Z. HÆGGSTRÖMS FÖRLAGS-EXPEDITION.
   IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
   1890.
  
  
   PERSONER:
  
   GUSTAVE ALLAND.
   LOUISE STRANDBERG.
   ERNA WALLDÉN.
   LILLY WALLDÉN.
   VIGGO PIHL.
   HENRIK RYBERG.
   BERGSTRÖM }
   JOHANSSON } m. fl. konstnärer.
   LIND }
   VÄRDINNAN.
   *
   KAMRER MÖLLER.
   FRU KNUTSON.
   FRÖKEN KNUTSON.
   FRÖKEN SVENSSON.
   FRÖKEN JÖNSSON.
   FRÖKEN TORNSTRÖM.
   BOTILDA.
   BREFBÄRAREN.
  
  
   I.
   Solig majdag i Paris.
  
  En atelier på nedre botten. I bakgrunden ett stort fönster och ett par
  glasdörrar, vettande till en trädgård, som inhägnas af en hög mur. I
  trädgården står ett blommande körsbärsträd; syrener och murgrön klänga
  upp öfver muren.
  Rummet är glest möbleradt: en chäslong, ett bord, ett antikt skåp och
  några stolar. Här och der på väggarne hänger en kvarlemnad studie.
  På högra sidoväggen är dörren till entréen, på venstra dörren till
  sofrummet, och strax der bredvid en kamin.
  Louise ligger på chäslongen med kuddar bakom ryggen och en filt öfver
  fötterna.
  Henrik sitter framför kaminen med armbågarne på knäna och en pipsnugga i
  munnen.
  Erna sysslar med att laga té vid en spritlampa på kamin-frisen; går fram
  till skåpet och tar fram koppar, sockerskål m. m.; lyfter i förbigående
  upp en flik af filten, som fallit från chäslongen ner på golfvet.
   LOUISE.
  Tack, Erna lilla. Det värsta med att ligga sjuk är nästan det, att man
  är till så mycket besvär för sina vänner.
   ERNA.
  Prat! För det jag kokar litet té åt dig? Kallar du det för besvär?
   LOUISE.
  Tänk på allt annat, som du gjort för mig under hela tiden jag legat
  sjuk.
   ERNA.
  Det är just lönt att tala om nu, sedan allt är öfver! Om ett par dar är
  du så kry, att du kan promenera omkring på gatorna. Det ska' bli en
  känsla, det!
   Till Henrik, i det hon stöter honom på axeln.
  Lån' mig din pipa.
   HENRIK.
  Nej, jag vill ha den sjelf.
   ERNA.
  Du ska' få igen den.
   HENRIK.
  Nej, jag vill ha pipan sjelf.
   ERNA
   till Louise.
  Se här, hjertesnoppen, håll i det här så länge, så ska' jag gå efter
  grädde och bröd. Huset är inte så förmöget, att det äger en bricka.
   LOUISE
   tar emot tékoppen.
   ERNA
   går hän till skåpet och kommer igen med grädde och bröd.
   LOUISE.
  Tack, tusen tack.
   ERNA
   sätter sig på chäslongkanten.
  Nå, smakar det?
   LOUISE.
  Åh, så skönt.
   ERNA
   smeker henne.
  Lilla bleknäbb!
   LOUISE.
  Lilla kraftmenniska.
   ERNA
   reser sig och går fram till Henrik.
  Du vill väl också ha en kopp?
   HENRIK.
  Nej.
   ERNA.
  Seså, gör dig inte till!
   HENRIK.
  Jag vill inte ha.
   ERNA
   böjer sig ned och talar som till ett elakt barn.
  Usch hvad han är otäck i dag! ^Rifver rundt i hans hår.^ Vill han ha
  kaffe i stället, så skall jag koka.
   HENRIK.
  Jag vill ingenting ha. Låt mig vara i fred!
   ERNA.
  Igelkott! ^Går fram till Louise.^ Om jag kunde begripa, hvart Viggo och
  Lilly tagit vägen!
   LOUISE.
  Vet du inte, hvart de gått?
   ERNA.
  Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre för att se på Besnards
  målningar, men det kunde de väl ha gjort för längesen.
   LOUISE.
  De ta nog vara på hvarandra.
   ERNA.
  Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta få gå så mycket hon vill. Med de
  andra är det en annan sak: man kan inte veta, hvilka dumheter de kunna
  hitta på att prata för henne.
   LOUISE.
  Det är alldeles som om du vore hennes mor och inte hennes syster.
   ERNA.
  Jag är tolf år äldre än hon -- -- och det är på mitt ansvar, hon får
  vistas i Paris.
   LOUISE
   småleende.
  När det rör henne, tycker jag nästan, att du är sipp.
   ERNA.
  Bättre det, än låta henne vara för fri.
   LOUISE
   slår ned ögonen.
   ERNA.
  Jag ser hvad du tänker, men -- ^lågt och lidelsefullt^ -- Tror du, jag
  skulle vilja, att hon blef som jag? ^Högt.^ Nej, nu skall du ha en kopp
  té till.
   LOUISE.
  Ha vi råd? Du har inte sjelf druckit.
   ERNA.
  Jag behöfver ju bara späda vatten på -- detder murmeldjuret vill ju inte
  ha något. ^Knuffar Henrik i hufvudet.^ Du somnar ju öfver pipan! Kan du
  inte så väl låna mig henne, snåljobb?
   HENRIK.
  Nej.
   ERNA.
  Älskvärdaste träbeläte! Jag afgudar dig -- men lån' mig din pipa.
   HENRIK.
  Nej.
   ERNA.
  Bara ett enda tag.
   HENRIK.
  Nej.
   ERNA.
  Gud, hvilken karaktärsfasthet! ^Serverar té åt Louise och sätter sig
  åter hos henne på chäslongkanten.^ När jag tänker på, att Lilly skulle
  kunna få gå igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles tokig.
   LOUISE.
  Men du är ju alltid så glad och belåten.
   ERNA.
  Nåja -- hvarför skall man hänga läpp. Det ligger inte för mig.
   LOUISE
   deltagande, skyggt.
  Men -- -- -- du har det ju bra? Är du inte lycklig?
   ERNA.
  Du talar som ett barn, min vän, och det är du också -- ett stort, sjukt
  barn. ^Lågt och lidelsefullt.^ Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting.
  Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en
  pipa tobak och -- -- ^ser hän till Henrik.^ Nej -- ^afbryter, reser sig
  hastigt upp och går ett slag öfver golfvet^ -- men det är underligt i
  alla fall, att inte barnen komma! ^Stannar i närheten af spiseln, der
  Henrik sitter.^
   HENRIK.
  Du har varit hos Bergström i dag.
   ERNA.
  Ja.
   HENRIK.
  Med blommor! Det kan man kalla gentilt.
   ERNA.
  Jag skulle tro det.
   HENRIK.
  Du ger aldrig mig några blommor.
   ERNA.
  Du har inte brutit benet.
   HENRIK.
  Vill du inbilla mig, att det är för benets skull?
   ERNA.
  Visst inte, det är för hela karlens skull! Han är en snäll pojke. Hade
  han varit här, skulle jag inte ha behöft sukta för tobak.
   HENRIK.
  Jaså! Du erkänner således -- --
   ERNA.
  Söta herr Adonis, han ska' få dubbelt så många blommor som Bergström.
  Han ska' få allt hvad han vill, bara han är snäll.
   HENRIK.
  Jag vill ingenting ha.
   ERNA
   gnolar och går fram till Louise.
  Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri för Lilly utan att ta henne hit
  till Paris, så hade jag helst velat, men hon tiggde och bad i hvartenda
  bref, och när hon nu kunde ha godt af att lära sig franska riktigt
  ordentligt, så tyckte jag, att jag inte kunde säga nej.
   LOUISE.
  Kära du, hvad skulle hon ha för ondt af att komma till Paris?
   ERNA.
  Åh du! Lifvet bland oss artistslarfvar är inte nyttigt för en sådan der
  liten familjeflicka, som skall lefva hela sitt lif derhemma i
  snusförnuftigheten. Härute ha vi lösare tyglar på allting -- och det går
  många underliga djur i vår Herres hage.
   HENRIK
   utan att vända sig om, med kufvad förbittring.
  Sjelf är du ett af de allra underligaste.
   ERNA.
  Tycker du?
   HENRIK
   vänder sig om.
  Tror du inte, jag märkt, hur du lägger an på honom?
   ERNA.
  Lägger jag kanske inte också an på dig? -- -- Lån' mig din pipa.
   HENRIK
   reser sig och går emot henne.
  Jag tål det inte längre! Du gör mig galen med dina konster.
   ERNA.
  Så bryt! Du har din frihet.
   HENRIK.
  Du tycks önska det!
   ERNA.
  Jag hvarken önskar eller fruktar. Men är det din mening att plåga lifvet
  ur oss båda med svartsjuka, så är det bättre, att vi gå hvar åt sitt
  håll.
   HENRIK.
  Alltid hotelser! Men du drifver mig till det yttersta!
   ERNA.
  Hvad är det yttersta?
   LOUISE
   medlande.
  Så -- så -- så, inte vara häftiga!
   ERNA.
  Han gör mig ursinnig med sin småaktighet.
   HENRIK.
  Hon döljer allting för mig.
   ERNA.
  Jag döljer ingenting. Jag är vänlig mot mina vänner, och mot Bergström
  derför, att han är en af dem. Om han blir mer för mig, skall jag säga
  dig det ärligt.
   HENRIK.
  Du förutsätter möjligheten!
   ERNA.
  Jag har sett så mycket, att jag inte längre tror på omöjligheter.
   HENRIK.
  Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt förflutna känner jag. Kan
  jag veta hur många -- -- --
   ERNA.
  Tig, eller det kan aldrig bli godt mer!
   Tystnad.
  Om jag inte sjelf berättat dig om den ende, som jag inte kan nämna, hvad
  hade du vetat?
   HENRIK.
  Det är just det, som gör mig vansinnig! Jag kan möta honom på gatan, vid
  hvart hörn kunna vi stöta på hvarandra. Jag misstänker alla! Åh, detta
  är ett helvete!
   ERNA.
  Du möter honom aldrig.
   HENRIK.
  Hur kan du veta det?
   ERNA.
  Jag har ju sagt, att han är som död.
   HENRIK.
  _Som_ död! Men han _är_ inte död!
   ERNA.
  Det är inte min skull.
   Det höres steg utanför dörren.
   LOUISE.
  Seså, nu ha vi Lilly och Viggo här.
   ERNA
   hastigt till Henrik.
  Inte ett ord mer! Inte ett ord så att hon hör det!
   * * * * *
   VIGGO
   kommer in från entréen med en blomsterbukett i handen.
   ERNA
   går emot honom.
  Hvar är Lilly?
   VIGGO.
  Hon kommer strax. ^Går hän till Louise och lemnar henne buketten.^ Jag
  har tagit en helsning från sommaren med mig till vår lilla sjukling.
   LOUISE.
  Tack, tusen tack. Åh, hvad ni alla äro snälla mot mig!
   ERNA
   till Henrik.
  Der ser du! Viggo bär också blommor till en sjuk -- inte tycker någon
  _det_ är besynnerligt.
   VIGGO
   till Erna.
  Lilly gick till Maison blanc för att köpa något, som jag inte skulle få
  vara med om. Det var väl en tournyr, kan jag tro. Men jag tänkte nästan,
  att hon skulle ha hunnit hit redan, för jag var inne på Café de la
  Regence och tittade i tidningarne -- ^vänder sig till Louise^ -- och det
  är sant, jag har en öfverraskning åt dig.
   LOUISE.
  Från tidningarne?
   VIGGO.
  Nej, men kan du gissa, hvem jag träffade på kaféet?
   LOUISE.
  Nej.
   VIGGO.
  Försök!
   LOUISE.
  Pelle?
   VIGGO.
  Pelle? Puh! Nej, en storhet, du!
   LOUISE.
  En storhet? Prinsen?
   VIGGO.
  Prat! Hade det varit så märkvärdigt! Nej, en konstnär.
   LOUISE.
  Ja, det var just en upplysning! När det vimlar af konstnärer.
   VIGGO.
  Ingen af de vanlige. En som du beundrar!
   LOUISE.
  Jag beundrar så många.
   VIGGO.
  Ja, men -- mer än alla andra.
   LOUISE.
  Det vet jag ingen.
   VIGGO.
  En skulptör.
   LOUISE.
  Alland! Gustave Alland!
   VIGGO
   nickar.
   LOUISE.
  Är han i Paris?
   VIGGO.
  Ja. Efter två års frånvaro.
   LOUISE.
  Hur har han kunnat vara borta? Från salongen och allting?
   ERNA.
  Han har gått tillbaka i sin konst, och andra ha gått framåt. Han skäms.
   VIGGO.
  Hvem säger, att han gått tillbaka?
   ERNA.
  Alla. Hans sista arbete var svagt. Och sedan dess har han inte utställt
  något.
   VIGGO.
  Det har han visst. På sista salongen fans ett par byster.
   ERNA.
  Javisst -- ja. Kungliga högheter!
   VIGGO.
  De äro väl menniskor de också!
   ERNA
   skrattar föraktfullt.
   VIGGO
   till Louise.
  Nej, men öfverraskningen var den, att han kommer hit.
   LOUISE och ERNA
   samtidigt.
  Hvem?
   VIGGO.
  Alland.
   LOUISE.
  Hit? Hvad menar du?
   VIGGO.
  Han har träffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vänner, och när
  han hörde, att Karls syster var här och legat sjuk, så ville han besöka
  dig.
   ERNA
   mellan tänderna.
  Vänliga själ!
   LOUISE.
  När då?
   VIGGO.
  Nu. Strax.
   LOUISE.
  Jag får upp.
   VIGGO.
  Nej, blif liggande. Han vet ju, att du varit sjuk.
   ERNA
   har gjort sig beredd att gå.
   LOUISE.
  Inte ämnar du gå?
   ERNA.
  Som du vet afskyr jag storheter.
   LOUISE.
  Åh, men så blif här och hjelp mig! Hvad skall jag tala med honom om? Hur
  skall jag bära mig åt?
   VIGGO.
  Se! Är hon inte rent förtviflad! Och jag som trodde, jag skulle göra dig
  en glädje!
   ERNA.
  Adjö med dig, lilla bleknäbb! Blif nu bättre till i morgon.
   LOUISE.
  Tittar du inte in i kväll?
   ERNA.
  Jo. Det gör jag väl. Jag kan nog inte vara borta från min sjukling så
  länge. ^Kysser henne på pannan; till Henrik.^ Går du med?
   HENRIK
   reser sig långsamt, knackar ur sin pipa och följer efter. De gå.
   * * * * *
   LOUISE.
  Jag är så rädd.
   VIGGO.
  Hvarför är du rädd? Han bits inte.
   LOUISE.
  Jag talar dåligt franska -- och när jag blir förlägen, är det ännu värre
  -- --
   VIGGO.
  Prat! Du talar mycket bättre än jag.
   LOUISE.
  Ja, _det_ var just en tröst!
   VIGGO.
  Jag skall ge dig en annan. Han talar svenska.
   LOUISE.
  Du narras.
   VIGGO.
  Nej. Han är ju en blandningsmenniska, och har språksinne som en ryss.
  Han är född kosmopolit. Hans mormor var finska och hans morfar polack.
  Och han har bott i Finland tre somrar.
   LOUISE.
  Ja, men -- en fransman som talar svenska -- --?
   VIGGO.
  Han bryter naturligtvis förskräckligt, men han förstår parfaitement --
  ^småleende^ -- han säger, att han förstår mig mycket bättre när jag
  talar svenska än franska.
   LOUISE
   småler.
   VIGGO.
  Hvarför skrattar du?
   LOUISE.
  Jag tänker på din franska.
   VIGGO.
  Jag tänker på, att jag skall resa, jag.
   LOUISE
   sträcker handen ut emot honom.
  Är du ledsen för det?
   VIGGO.
  Ja. Det blir så tomt.
   LOUISE.
  Efter Lilly?
   VIGGO.
  Efter hela lifvet härute -- mest efter henne kanske -- -- Jag vet inte.
   LOUISE.
  Tack för allt hvad du gjort för mig under denhär tiden.
   VIGGO.
  Åh, det är ju ingenting -- --
   LOUISE.
  Är det ingenting, att du skött mig och vårdat mig och varit nästan som
  en mamma för mig under sjukdomen? Du och Erna.
   VIGGO
   småleende.
  Just derför tycker jag det är tråkigt, att resa ifrån min patient, som
  kanske kunde behöfva mig ännu.
   LOUISE.
  Åh, nu är jag ju rask.
   VIGGO.
  Du är svag ännu. Du behöfver ha vänner omkring dig.
   LOUISE.
  Jag har ju Erna. Och för resten -- -- -- Jag vänjer mig nog af med att
  vara pjunkig, när jag inte längre har dig, som klemar bort mig.
   VIGGO.
  Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du har finare skinn än vi andre -- du
  tål inte att knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig. ^Stryker
  smekande öfver hennes hår.^ Du är så exalterad.
   LOUISE
   småleende i det hon besvarar smekningen.
  Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och så kommer du och helsar på oss i
  sommar -- Botilda och mig -- och så kan ni få pyssla om mig så mycket ni
  vill.
   VIGGO
   räcker fram handen.
  Afgjordt! Ja, farväl då.
   LOUISE
   ängsligt.
  Inte skall du gå nu? Käre Viggo, stanna, så är du så snäll.
   VIGGO.
  Jag har inte packat en bit och inte köpt en smul af allt det, jag skall
  ha med mig. Och tåget går klockan sex.
   LOUISE
   bevekande.
  Ja, men du _får_ inte gå nu! Vänta åtminstone till monsieur Alland
  kommer. Jag vet inte -- inte alls hvad jag skall tala med honom om.
   VIGGO.
  Han är ingen tysk kälkborgare. Du behöfver inte alls vara ängslig. Var
  bara enkel och naturlig -- -- det är allt hvad som behöfs.
   Det knackar på dörren.
  Entréz!
   * * * * *
   ALLAND
   kommer in om dörren.
   VIGGO
   vänder sig emot honom.
  Se der! Min sjukling här ligger just och beklagar sig öfver, att hon
  inte kan föra någon konversation.
   ALLAND
   går fram till Louise och räcker henne handen, enkelt och vänligt.
  Är det för min skull?
   LOUISE.
  Ja. ^Reser sig i sittande ställning.^
   ALLAND.
  Nej, för all del i verlden! Blif liggande! Ni har varit så sjuk, hör
  jag.
   LOUISE.
  Ja. Och derför kommer ni på sjukbesök.
   ALLAND
   till Viggo.
  Fröken Strandberg _kan_ ju konversera.
   LOUISE
   småler.
  Förhasta er inte i ert omdöme.
   ALLAND
   muntert.
  Det der var ju också en riktig konversationsreplik. ^Till Viggo.^ Skall
  ni gå? Är det jag, som skrämmer er?
   VIGGO.
  Visst inte. Men jag reser till Berlin med aftontåget och jag har inte
  packat än.
   ALLAND.
  Blir ni länge borta?
   VIGGO.
  Troligen.
   ALLAND.
  Det blir ju tråkigt för er -- hur heter det? -- ^uttalar ordet med
  svårighet^ -- fostersyster. ^Leende till Louise.^ Icke sant? Ni är ju
  herr Pihls fostersyster?
   LOUISE.
  Ja.
   ALLAND.
  Det är ett lustigt ord! -- -- Blir det icke tomt för er, när han rest?
   LOUISE.
  Jo. Förskräckligt. Men när jag bara får gå ut, så blir det bättre.
   VIGGO
   räcker Louise handen.
  Farväl med dig nu, kära lilla Lisa.
   LOUISE.
  Farväl, Viggo! Lycklig resa! Och skrif!
   VIGGO
   bugar sig för Alland och går.
   * * * * *
   ALLAND
   ser på henne småleende och upprepar med Viggos tonfall.
  Kära lilla Lisa.
   LOUISE
   rodnar, förlägen.
   ALLAND.
  Det låter så lustigt. Det betyder Ma chère Louise -- icke sant?
   LOUISE.
  Jo.
   ALLAND.
  Det är ett lustigt språk, svenskan. Men jag tycker om det -- -- Skall ni
  icke lägga er ner igen?
   LOUISE.
  Nej tack. Jag kan godt sitta.
   ALLAND.
  Låt mig nu först se på er riktigt.
   LOUISE.
  Det är inte mycket att se på.
   ALLAND.
  Ni har varit mycket sjuk. Edra kinder ha blifvit tunna och bleka.
   LOUISE.
  Jag har haft tyfus.
   ALLAND
   med tydligt konstnärsintresse.
  Sitt -- jag ber -- alldeles tyst ett ögonblick, så att jag får se ert
  ansigte i ro.
   Tystnad. De betrakta hvarandra.
   ALLAND.
  Jag tycker om er. Sådana ärliga ögon ni har.
   LOUISE
   småler.
   ALLAND
   i förändrad ton; retligt.
  Trodde ni, att jag ville säga en komplimang?
   LOUISE
   försagd.
  Nej.
   ALLAND.
  Det kan aldrig falla mig in. Det gör mig ingenting, om ni är ful eller
  vacker, om ni har runda kinder eller håliga. Men jag tycker om eder,
  sådan som ni är.
   LOUISE.
  Ni känner ju min bror?
   ALLAND.
  Ja. Han är en duktig konstnär.
   LOUISE.
  Ja, inte sant!
   ALLAND.
  Han är lika mycket värd, som sitt namn. Det kan man icke säga om alla.
   Betraktar hennes ansigte.
  Men se huru ni lyser upp! Ni är stolt öfver honom. Det är väl han, som
  gifvit er en smula lif.
   LOUISE.
  Ja -- förr. Då voro vi mycket tillsammans. Han var hemma om somrarne,
  och när han var borta, skref han ofta.
   ALLAND.
  Men nu?
   LOUISE.
  Nu är han gift.
   ALLAND
   leende.
  Ja, det förstör alltid en menniska.
   LOUISE.
  Så menade jag inte.
   ALLAND.
  Men så är det i alla fall -- --
  Berätta mig någonting om er sjelf.
   LOUISE.
  Det fins nästan ingenting att berätta.
   ALLAND.
  Alltid finnes det väl något -- -- fastän -- -- ja, egentligen har ni väl
  aldrig lefvat?
   LOUISE.
  Hvad skall man eljes kalla det?