Den siste Atenaren - 17

  till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma.
  Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon
  helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo
  bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer
  beskådad och beundrad än förr.
  - Vad kan du hava att säga mig? frågade Karmides.
  - Mycket, svarade Petros, om du har tid att höra mig.
  - Det är vad jag icke har ...
  - Man kan säga mycket på få minuter. Vart ämnar du dig? Jag kan följa
  och under vägen meddela, vad jag vill säga.
  - Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gång?
  - Det kunde då vara för sent ...
  - Däri har du rätt. Nåväl, det är mig likgiltigt vart vi gå.
  - Låt oss då välja första bästa ställe, där vi ostört kunna samtala.
  Vi hava ett sådant här i grannskapet.
  De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser.
  - Vad har du att säga? frågade Karmides.
  - Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros.
  Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill
  inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt
  nära...
  - Det är gott. Låt endast höra vad det är.
  - Min vän, jag har flera nätter drömt om dig, sist förliden natt, och
  då så livligt, att jag i dag känt en oemotståndlig önskan att samtala
  med dig. Jag skulle uppsökt dig, ifall jag icke mött dig här. Vad tror
  du i allmänhet om drömmar?
  - Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt:
  hos mig äro de ingivelser från magen, hos dig förmodligen från
  himmelen. Vad drömde du?
  - Jag har tre nätter efter varandra sett dig stå vid randen av en
  avgrund, och jag frälste dig från att falla däruti.
  - Och det var detta du ville förtälja mig?
  - Nej, jag vill även säga dig, att jag tror på vissa slags drömmar.
  Det finns drömmar, som själva bära ett oemotståndligt vittnesbörd om
  sin sanning. Jag är i denna stund övertygad, att Försynen utsett mig
  till sitt redskap att rädda dig från ofärd.
  Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor:
  - Jag har frågat mig själv: vilken är den olycka, som hotar Karmides?
  Och huru skall jag kunna hjälpa honom? Det är ju så mycket, som
  skiljer oss åt, som nekar mig hans förtroende. Våra banor hava
  hitintills aldrig sammanträffat, min åskådning av livet är en helt
  annan än hans, vår världserfarenhet så himmelsvitt olika. Han skulle
  icke förstå mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjärta;
  han skulle kanske icke ens vilja höra mig. Då jag frågade, vilken den
  olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, så fann jag intet annat
  svar än detta: hans olycka är det, som han själv betraktar som sin
  lycka, och du skall förgäves kunna ändra en åsikt, vilken så att säga
  är grundad i hans blod, hans ungdom, de gåvor och företräden, varmed
  naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till nöjen, njutningar,
  sinnesrus. Du förmår här intet; endast tiden kan uträtta något. Den
  dag skall väl en gång komma, då han med vedervilja stöter njutningens
  bägare tillbaka, om även räckt av den skönaste hand. Han skall då
  självmant sansa sig. Du kan ännu ingenting uträtta ... Men drömmen
  återkom. Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta
  ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var
  mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i
  armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur
  farans grannskap. Sådan var min sista dröm.
  - Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker
  giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna
  tro--jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som
  hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes
  tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du
  villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är
  nödvändigt. Har jag misstagit mig?
  - Förmodligen.
  - Jag tror det icke. Du är i denna stund olycklig, Karmides ...
  - Bah!
  - Och du tränger till en hjälpare. Tiden är redan inne, då njutningens
  bägare äcklar dig ...
  - Däri har du rätt ...
  - Nåväl, se där en början till det förtroende jag önskar vinna. Jag
  behöver knappt veta mer, ty därmed har du sagt, att du står på en
  vändpunkt av ditt liv, att du vill börja en annan bana, värdigare de
  härliga gåvor, varmed Försynen utrustat dig, och som, rätt använda,
  böra bereda dig en framtid av lycka och ära ...
  - Du kommer mig att le ...
  - Du tvivlar på en sådan framtid och känner likväl vedervilja för det
  liv du fört allthitintills. Men detta är ju förtvivlan?
  - Än sedan?
  - Du, som har ungdomens dårskaper bakom dig och det bästa av livet
  framför dig! Är din hälsa förstörd? Din unga natur skall återvinna
  henne. Är din förmögenhet förstörd? Du skall förvärva en ny. Eller har
  din förtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig läkedom
  för själen, liksom det gives en sjukdom, som förer till den verkliga
  hälsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag
  skulle taga din hand och föra dig till läkaren. Kanske är det ock så
  --och jag skulle lyckönska mig därtill--fastän du själv icke riktat
  blicken inåt, i din egen barm. Kanske grumlas din självprövning av
  tankar på jordiska ting, av fruktan för din timliga välfärd. Denna
  fruktan skall förjagas. Förr hör du mig icke, och jag undrar ej
  däröver, ty att predika för en drunknande är en galenskap. Man drager
  honom först ur djupet och predikar sedan. Således, är din egendom för
  slösad, rädes du fordringsägare, fattigdom och förödmjukelse, så giv
  mig ditt förtroende. Jag skall möjligen kunna hjälpa dig.
  - Du?
  - Jag.
  - Om du nu gissat rätt, skulle du kunna avvända ett slag, som väntar
  mig med nästa uppgående sol?
  - Det är icke omöjligt.
  - Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana
  bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting.
  Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även
  i detta fall ...
  - Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet!
  Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd ...
  - Petros, hur vet du detta?
  - Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver
  anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk
  skall hava tålamod.
  - Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar?
  - Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det
  förtroende du visar mig.
  - Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina
  bevekelsegrunder? ... Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara
  vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det ... och
  räddar du mig så, som jag vill räddas ...
  - Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras ...
  - Säg högmod eller stolthet ... orden göra ingenting till saken ...
  då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du
  vill ... ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa
  dig min tacksamhet med återtjänster.
  - Jag kräver inga sådana ... endast ditt förtroende. Med detta
  förtroende skall jag nå det övriga, och vad jag vill nå, är din lycka.
  Till att börja med: vill du besöka mig i morgon efter skymningen, då
  jag återvänt från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till
  Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar med
  glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då Israel var mäktigt,
  störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu återuppbygga dem, men, som
  vi hoppas, för att en gång nedriva samma våra händers verk. Du har nu
  att besöka mig icke i biskopliga palatset, som är förvandlat till ett
  fattighus, utan i en koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall
  kunna visa dig till min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon
  vidare överlägga.
  
  
  ANDRA KAPITLET.
  Petros och Baruk.
  
  En befallning hade utgått från kejsar Julianus, att de kristne på egen
  bekostnad skulle återuppbygga de tempel, som de under föregående
  kejsare hade nedrivit för den gamla lärans bekännare.
  I Aten bar detta påbud stränga följder, ty icke allenast Petros, utan
  även hans företrädare på biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av
  de gamla gudars altaren, därutinnan understödda av den kejserliga
  makten, som dels stadfäst sådant våld, dels låtit det vara ostraffat.
  I och med Konstantius' död hade även de rika bäckar sinat, som från
  statens skattkammare strömmat i de rättrogna biskoparnes kassakistor.
  I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora mängden av
  dem tillhörde här den fattigaste befolkningen, och de voro för övrigt
  söndrade i två läger, av vilka det under Konstantius förtryckta var
  det större. Det senare partiet hade genom sin biskop--ty även det
  ägde nu rätt att hava en biskop--hos Krysanteus och prokonsuln av
  Akaja klagat över att det måste plikta för våldsamheter, till vilka
  det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit några tempel;
  varför skulle de då drabbas av följderna utav gärningar, som icke de,
  utan deras motståndare homoiusianerna hade förövat?
  Man hade funnit deras klagomål rättsgilla och befriat dem från
  deltagande i tempelbyggandet. Hela bördan hade sålunda fallit på
  homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall.
  Den stränghet, varmed Krysanteus övervakade och påskyndade arbetet,
  gjorde bördan dubbelt tryckande.
  Under denna tid av lidanden och svårigheter för den homoiusianska
  menigheten hade Petros visat sig värdig den plats, till vilken
  församlingen upphöjt honom. Han hade utan att knota utrymt det förra
  biskopliga palatset, som var en byggnad tillhörig staden Aten, och
  inflyttat med Klemens i ett litet hus på Skambonide. Han deltog
  outtröttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin
  församlings medlemmar och var städse färdig att med sin egen person
  träda i stället för dem, som av sjukdom eller andra omständigheter
  hindrades fullgöra sitt åliggande. Man såg honom nu dagligen i hopen
  av arbetande män, kvinnor och barn släpa sten till Afrodites tempel.
  Hans underordnade prästerskap livades av hans föredöme och följde det.
  Morgonen efter sitt samtal med Karmides besökte Petros Baruk.
  Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade
  förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsar Fladrianus'
  tid hade judarne varit förbjudna att vistas i denna sin forna
  huvudstad. Själva dess vördnadsvärda namn var utplånat och ersatt av
  ett romerskt. Nu var allt förändrat. Kejsar Julianus hade icke
  allenast upphävt detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat
  judarne återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutit att
  på det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den
  nya medelpunkten för Jehovas dyrkare, i prakt tävlande med Salomos och
  Herodes den stores.
  En allmän hänförelse hade fattat judarne. Templets återuppbyggande och
  det på nytt födda Israels förening kring dess heliga murar hade under
  deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras hopp. Nu
  syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som
  Julianus av statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga
  bidrag, som judarne lämnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar,
  de fattige lämnade sin skärv. Från Gallien, Britannien, Medelhavets
  öar och Afrika strömmade judarne till Palestina, de fleste icke för
  att bosätta sig där, men alla för att själva få lägga hand vid
  företaget. Hänförelsen var icke minst i Aten. Brev från Jerusalem till
  synagogan i Aten förmälde, att grundvalarne redan börjat resa sig, att
  gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som förrättades under
  hymner och jubel, att många rika, som tävlade med de fattigaste i
  outtröttlighet, nyttjade spadar och hävstänger av silver och icke
  ansågo purpur- och silvermantlar för goda att i dem bortbära gruset.
  Det var ibland de kristne en allmän övertygelse, att Jerusalems tempel
  aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt var
  avkunnad över den mosaiska lagen. Måhända var innersta
  bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att
  åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma en slik
  övertygelse på skam och med sin kejserliga allmakt nedslå de
  profetior, på vilka kristianerna stödde sin tro. Judarne, som länge
  varit behandlade med övermod och förakt, hämtade även ur denna
  synpunkt ett skäl att uppbjuda alla krafter till det stora företagets
  snara förverkligande.
  Den gamle Baruk ansåg sig icke hava gjort tillfyllest, då han lämnade
  en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville,
  även han, lekamligen lägga hand därvid; han ville åtminstone hava
  framburit en sten till de andra, och han prisade sina fäders Gud för
  lyckan att hava upplevat den tid, som äntligen skulle se Israels hopp
  uppfyllt. Nu utrustade han två skepp, som skulle föra honom och en
  mängd av hans trosfränder, rabbi Jonas inräknad, till det heliga
  landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke
  längre med Platon och Filon; deras ord och tankar välvde sig kring
  templet, resan och den ljusa utsikten för Israels framtid.
  Under många år hade Baruk använt en del av sin lediga tid till den
  fromma sysselsättningen att avskriva lagens heliga böcker. Vilken
  omsorg han hade nedlagt på varje bokstav! Huru sirliga de måste vara
  och huru fullkomligt liknande bokstäverna i den äldre handskrift, som
  låg framför honom! Det kunde ju finnas--och enligt vad rabbi Jonas
  försäkrade fanns det verkligen--en hemlig mening i den godtyckliga
  avvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som
  vissa av dessa otaliga bokstäver ägde. Fördenskull var det av vikt,
  att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var således
  ett mödosamt arbete, men dess mer förtjänstfullt, när det äntligen var
  fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glädje för den
  fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade
  kring gyllne stavar, vilkas ändar pryddes med juvelknappar av
  ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i
  Aten; men nu hade en äregirigare tanke uppstigit i hans själ. Han
  ville skänka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att
  deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra
  honom ovärdig en sådan ära.
  Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en längre tid stanna i
  Jerusalem, än mindre att bosätta sig där. Han ville endast återse
  Davids stad, göra sin bön på Moria, bevittna verksamheten vid
  tempelbyggandet och frambära sin sten till detta och därefter
  återvända med en handfull mull av dess heliga jord, varpå hans huvud
  skulle vila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna
  Ester, var för sjuklig att äventyra en resa över havet; hon och Rakel
  skulle därför stanna hemma och avbida hans återkomst, då han för dem
  ville förtälja allt vad han sett och rönt, så noggrant, som om de
  skådat det med egna ögon.
  Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka över Rakels
  uppförande, vilket vore så mycket mer av nöden, som även rabbi Jonas,
  hennes trolovade, skulle följa tåget.
  Mitt under dessa förberedelser hade Baruk blivit överraskad av
  Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin
  gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett
  närgånget gyckel och tillbakavisade det som sådant med mycken
  värdighet; men när Karmides, för att giva kraft åt sina ord, antydde,
  att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, vart gubben ej
  endast vred, utan häpen och förskräckt.
  Han behövde några ögonblick för att samla sig.
  Men sedan det skett, avfärdade han ynglingens frieri i ordalag av
  skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter
  till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående
  resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han
  omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den
  makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär.
  Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå
  med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa
  ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava.
  Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon
  förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han
  ville icke med en förtidig upptäckt av någonting ännu outrett
  förorsaka den gamla Ester sorg och åstadkomma uppseende i huset.
  När äntligen detta tillfälle yppat sig, föll den bävande flickan till
  sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk kvävde
  sin förskräckelse vid denna upptäckt och sökte varsamt utleta, på vad
  sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått,
  och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att
  vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar för att
  synas lugn, men Rakel hörde, hur hans röst darrade--hon hade icke mod
  att bekänna allt.
  Hon hade ofta sett Karmides och även växlat några ord med honom, när
  han infann sig i huset för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta
  mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon då
  besvarat hans blickar och hälsningar, ja, hon hade flera gånger
  samtalat med honom från altanen av huset. Karmides hade vackra
  månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra,
  spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta.
  Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke
  kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att
  även hon älskade honom.
  Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande,
  rodnande av blygsel, alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna,
  rädd att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke klart begrepp om
  det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga känsla
  vägrade att låta ett ord därom komma över hennes läppar, och hon
  anade, att en upptäckt skulle krossa hennes faders hjärta.
  En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne
  lugna sig och förklarade, att han skulle glömma hennes felsteg, om hon
  hädanefter toge sig nogsamt till vara och komme i håg, vad hon vore
  skyldig sig själv, sina föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och
  sitt namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon dem, så skulle
  hon föra sin faders grå hår med sorg i graven. Han bad henne väpna sig
  med tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna böjelsen för en
  yngling, som icke blott var hedning, utan även en stor slösare, en
  lastbar, fördärvad och samvetslös människa.
  Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och tröstade för övrigt
  på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en
  avgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu
  ofläckad. Således ännu ingenting förlorat. Förföraren hade dårat henne
  med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för
  honom kunde ännu icke hava djupa rötter. Den skulle snart försvinna,
  sedan hon insett, att en oöverstiglig skiljemur stod mellan henne och
  honom.
  Emellertid hotade upptäckten av detta förhållande att störa Baruks
  resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för
  Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga resa och lämna Rakel
  ensam under den sjukliga Esters vård?
  Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besök, han
  överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över
  tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol
  och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot
  krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag
  vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade
  vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig
  dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke
  hörde till regeln, när fordringsägaren var jude.
  Nu var ödmjukheten borta både i ord och åthävor, och Baruk stod
  hövlig, men rak inför den kristne prästen, vars domsrätt var upphävd,
  vars makt var bruten.
  Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros
  började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande
  för dennes person och penningärenden; varför, det kände han icke och
  hade aldrig brytt sig med att grubbla däröver.
  - Jag vet, sade Petros, att du står redo att vidtaga stränga åtgärder
  för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen ...
  - Alldeles.
  - Jag undrar icke häröver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din
  ställning göra detsamma. Medgivas måste även, att Karmides är den, som
  minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i
  en fordringsägares ordbok.
  - Det står icke i min åtminstone, genmälde Baruk. Ordet barmhärtighet
  står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som
  barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker.
  - Riktigt. Jag inser, att köpmännen måste skilja emellan så olika
  ting. Också var det icke min mening att taga din barmhärtighet i
  anspråk för Karmides' räkning. Han skulle dessutom vara för högmodig
  att emottaga den, fastän stränghet, tillämpad av dig i detta
  ögonblick, måste tillintetgöra hela hans framtid.
  - Det är illa det, men nu ämnar jag verkligen vara sträng, så sträng
  som möjligt.
  - Jag ser saken från samma förståndiga sida som du, fortfor Petros,
  men skillnaden är, att jag just i denna samma sak ser något längre än
  du.
  - Vad menar du?
  - Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår
  du på långt när icke allt vad du lånat honom ...
  - Bah, det vet jag, inföll Baruk med en axelryckning; den vissheten
  har förorsakat mig en sömnlös natt, men nu skall jag finna mig i mitt
  öde.
  - Och du sätter honom ur stånd att för framtiden gottgöra dig.
  - Du kommer mig att le. När skulle han någonsin varda i stånd därtill?
  Du talar om hans framtid som om något stort och lysande. Jag vill icke
  ge en slant för den. Må var och en be den allsmäktige bevara sig för
  en sådan framtid! Man tarvar icke spådomsande för att se, varthän den
  lutar.
  - Men om du misstager dig? Om Karmides en dag är den rikaste man i
  Aten?
  - Han skulle då ärva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann
  underrättelse om hans släkt och hans utsikter åt det hållet. Tyvärr,
  de äro, icke heller de, värda så mycket som en slant. Han har ärvt en
  gång för alla. Ödet vill icke ösa mer guldstoft i det sållet.
  - Här är icke fråga om arv, utan om giftermål.
  - Om giftermål? inföll Baruk överraskad. Om giftermål och rik hemgift?
  Är det så du menar?
  - Just så.
  - Hm, det skulle då förmodligen vara med mina penningar i hemgift han
  ville gälda sina skulder till mig, tänkte Baruk. Min biskop, tilllade
  han högt och i betänksam ton, vem skulle då den rika arvtagerskan
  vara, till vilken Karmides friar?
  - Han friar, såvitt jag vet, ännu icke till någon.
  - Då vet jag mer än du, tänkte Baruk. Men, sade han högt, jag förstår
  dig icke. Karmides, säger du, friar icke till någon, och likväl
  förespeglar du mig ett rikt giftermål, som han skall ingå.
  - Han kommer inom år och dag att gifta sig med den rikaste mannens
  dotter i Aten.
  - Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk förvånad. Du
  måste då mena Krysanteus och hans dotter, Hermione?
  - Ja.
  - Huru vet du det?
  - Jag kan endast upprepa vad jag sade.
  - Det måtte då vara genom spådomskonsten du kommit till denna blick in
  i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var övertygad, att den
  kristne biskopen, som kunnat uppväcka en död människa, stod i
  förtroligaste förbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina
  landsmäns vidskepelse, som vid denna tid var om möjligt större än
  vidskepelsen bland kristianer och hedningar.
  - Emellertid, fortfor Baruk, bär din förutsägelse alla tecken av
  osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men
  hans lättsinniga levnadssätt har gjort deras förbindelse om intet.
  Ryktet har länge ordat om att Krysanteus förbjudit honom sitt hus, och
  därtill kommer vad jag nyligen hört sägas, att Krysanteus ville hava
  honom utvisad från Aten, emedan han förleder ungdomen med dåliga
  föredömen.
  - Allt detta uppväges av den enda visshet, att Hermione älskar honom.
  - Är det verkligen så? Nog vet jag bäst, att unga kvinnor låta dåra
  sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett
  undantag från sitt kön...
  - Du skall påminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit
  tillsammans, att de voro bestämda för varandra från de första
  ungdomsåren. Du bör vidare ihågkomma, att Hermione, sedan trolovningen
  upphävdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon
  älskar honom ännu, ehuru han visat sig ovärdig hennes kärlek? Och om
  detta ej kan övertyga dig, så vill jag i förtroende säga, att ännu
  helt nyligen har hennes mun icke förnekat hennes hjärtas böjelse.
  - Du säger något! Det tyckes vid närmare påseende verkligen troligt.
  Men hennes fader skall aldrig samtycka ...
  - Hennes fader skall samtycka till allt vad hon önskar. Den största
  svårigheten ligger hos Karmides själv. Allt kommer att bero av hans
  uppförande, ty först genom ett förbättrat levnadssätt kan han hoppas
  återvinna Hermiones aktning.
  - Riktigt. Men här stöta vi ju på en omöjlighet!
  - Nej, ingen omöjlighet, men en skenbar svårighet. Du känner
  ynglingarnes art. De måste rasa ut. Ju dåraktigare de levat, dess
  grundligare är ofta deras förändring till stadga.
  - Sådant händer visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det förefaller
  mig omöjligt.
  - Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan
  förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar
  ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets
  avgrund och står nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se,
  gapar nu vid hans fötter, och han ser det. Om han icke redan återvänt,
  så är orsaken hos dig, ty du står bakom honom, en envåldsherre över
  ögonblicket, och det är du, som skall nedstörta honom eller lämna
  honom återvägen öppen. Krossar du hans högmod, så är han förlorad.
  Alla ana, att han är utfattig, men ingen vet det, ty han har intill
  denna dag förstått att dölja sitt läge under ett levnadssätt, som
  måste locka till den tro, att Indiens rikedomar stå honom till buds.
  Under allt detta är han uppfylld av ångest och färdig till vilket
  förtvivlat företag som helst. Störtar du honom, kan du icke beräkna
  följderna; lämnar du honom vägen fri, så skall han ila till en
  framtid, vars famn står honom öppen och tillbjuder honom lugn och med
  lugnet allt, som han kan eftersträva. Om han i besittning av en ny
  rikedom skall återfalla i sitt förra levnadssätt, det är något, som
  vidkommer ingendera av oss båda. Det är nog för mig, att Hermione
  varder hans maka ... det är mitt mål ... och för dig bör det vara nog,
  att han till sista obolen gäldar dig sin skuld. Det är du själv, som
  skall sätta honom i stånd därtill. Lämna honom i ro, och han skall om
  ett halvt år härefter för andra gången vara trolovad med den rike
  Krysanteus' dotter, om ett år härefter vara hennes make och arvinge
  till hela hans förmögenhet.
  Baruk hade uppmärksamt lyssnat till Petros' föreställningar. Ehuru den
  gamle mäklaren alltsedan gårdagens uppträde med Karmides och
  upptäckten av förhållandet till Rakel kände för honom ett häftigt
  uppspirat hat, så att han vore färdig lyckönska sig till Karmides'
  oförmåga att betala, emedan detta gåve honom tillfälle utkräva hämnd;
  så förnam han likväl nu en böjelse att se saken ur annan synpunkt. Han
  hade att välja: å ena sidan förlora en betydlig summa penningar på en
  slösaktig son av de föraktliga gojim, att bära harmen av en misslyckad
  beräkning; å den andra att återfå hela huvudstolen med de fastställda
  räntorna--trettio till fyrtiofem för hundra! Det låg för honom en
  stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa