Literatuurvoorbeelden van 'marie-antoinette' in Zweeds taal

-- Marie-Antoinette, sade han en gång entusiastiskt till Talleyrand, som han för ögonblicket talade med, såg ej mera drottninglik ut, när hon i Versailles, i spetsen för sitt hov, trädde in i Spegelsalen för att mottaga kejsaren, sin broder.

Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av Provence.

Han berättar vidare om hur de framtagit sin vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej i stället åto bakelser -- en typisk prinsesshistoria, vilken ju även påbördats Marie-Antoinette.

-- Marie-Antoinette, drottning af Frankrike, såg i drömmen, under det hon satt fången, några timmar före sitt uppwaknande, olycksdagen den 21 Januari 1793, en röd sol, -- olyckligt tecken, -- som höjde sig öfwer en pelare, hwilken snart störtade omkull, hwilket bebådar en mäktig persons död.

Hos henne (Marie-Antoinette) från 6-8.

Hos henne (Marie-Antoinette) kl.

Det berättas även att madame Sullivan kände Marie-Antoinette, och en författare, Gaulot, visserligen ej så alldeles vederhäftig, men stödjande sig på tillförlitliga källor, vill påstå, att hon var vän till den kungliga familjen, att det var hon som beställde den vagn, i vilken de kungliga skulle fly, och att hon dagligen gick för att se till huru långt arbetet på densamma fortskridit.

Strax efter giftermålet fann emellertid hennes unge make, att han var tvungen göra något för sin hustrus uppfostran och bildning, och så skickades unga fru Leclerc i flickpension hos m:me Campan, den ryktbara före detta kammarfrun hos Marie-Antoinette, hon, som gjort sig berömd genom sina memoarer om den olyckliga drottningens privatliv.

Under de upprörda julidagar, som föregingo Bastiljens stormning, var Artois' namn ett bland dem, som på gator och torg i det varma sommarmörkret oftast mumlades i den jäsande folkmassan, ända tills det ropades så högt och hotfullt, att Ludvig XVI och Marie-Antoinette ansågo sig tvungna uppmana prinsen att lämna landet.

Hon hade hastigt nog kommit högt i gunst hos Marie-Antoinette, och hennes inflytande över drottningen ansågs redan av alla hennes samtida som synnerligen ödesdigert.

Marie-Antoinette var henne passionerat tillgiven, och denna vänskapskult tycks ha haft en nästan osund prägel.

För att få känna sitt övertag och visa sin makt ställde madame Polignac ofta till scener, och det kunde hända att Marie-Antoinette kastade sig på knä på golvet för att bedja och besvära sin väninna att ej följa sin hotelse att lämna henne.

Vid sin nattliga avresa erhöll madame Polignac av Marie-Antoinette en sista biljett, i vilken denna med hastig stil kastat ner några rader: "Ljuvaste bland väninnor, farväl!

Madame de Polignac fann behag i den unga flickan och gifte en vacker dag bort henne med sin bror, vicomte de Polastron, samtidigt som hon hos Marie-Antoinette utverkade för sin blivande svägerska en plats såsom uppvaktande dam hos drottningen med bostad i själva Tuilerierna.

Oberoende av den ställning han intog till tidens krav och politiska idéer, var Condé' illa sedd av hovet och i synnerhet av Marie-Antoinette.

Under året 1790, då nationalförsamlingen så att säga bröt sönder det gamla autokratiska Frankrike bit för bit, föredrogo Ludvig XVI och Marie-Antoinette av flera skäl att ha det så tyst som möjligt omkring sig.

I Condés brev till Larouzière speglas bäst emigrantchefernas missnöje med Ludvig XVI och Marie-Antoinette Den 27 februari skriver Condé: "Greven av Artois har genom en händelse erhållit ett brev från konungen och drottningen.

Sedan Ludvig XVI och Marie-Antoinette genom att utnämna Calonnes forne rival om makten, baron de Breuteuil, till sin underhandlare avgjort markerat sitt avståndstagande från prinsarna och deras minister, lät konung Amadeus prinsarna tydligt förstå, att han föredrog lugnet i sitt rike framför den roll av gästfri värd för halva Frankrike, som han nu spelade.

Kejsaren, som väl kände till konungaparets oro för emigranternas uppviglingsförsök, gjorde emellertid sitt inflytande gällande för att hindra dessa, och om han ej heller lyckades förmå greven av Artois att avge löftet att stanna i Turin, så lovade dock denne att ej fullfölja sin avsikt att slå sig ned i Belgien utan hellre välja till vistelseort Koblenz, där kejsaren försäkrade honom att han skulle bli utomordentligt väl emottagen av kurfursten av Trier, som var Ludvig XVI:s och prinsarnas morbror -- Marie-Antoinette hade själv anbefallt honom att "gömma sig någonstädes i Tyskland".

I sin stilla men starka religiositet hade han emellertid blivit djupt kränkt av lagen om prästernas civilkonstitution, och dessutom var han i hög grad beroende av inflytandet från de två kvinnor, som bildade hans närmaste omgivning, Marie-Antoinette och hans syster, "Madame Elisabeth".

Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade vid utförandet av detta riskabla företag att räkna på stod och hjälp av en person, som både genom sin ställning, sina åsikter och sin personliga tillgivenhet för dem var väl ägnad att övertaga förtroendeuppdraget att organisera deras flykt Denne man var markisen av Bouillé.

Det var utan tvivel den fasthet som Bouillé ådagalagt vid Nancy jämte hans rojalistiska åsikter, som gjorde att Ludvig XVI och Marie-Antoinette vände sig till honom för att underhandla om den militärhjälp de vid sin flykt ur landet voro i behov av.

Mycket uppseende väckte bland annat publicerandet i Frérons tidning "L'Orateur du peuple" av ett förment brev från Marie-Antoinette till "före detta prinsen av Condé", vilket Fréron föregav sig hava erhållit av en flamländsk dam.

Ej nog med att kejsaren och hans premiärminister mottog denne och hans äventyrlige drabant, Calonne, med ytterligt misstroende; Fersen själv, som ju vid denna tid befann sig vid kejsarhovet, lyckades enligt ett brev till Marie-Antoinette den 21 oktober "hindra några galna påhitt av prinsarna och övertyga Leopold II att ingenting borde företagas med deras hjälp".

Han framlägger denna plan för sin konung och sänder den 26 november till Marie-Antoinette en promemoria innehållande såväl en vidlyftig exposé av situationen som instruktioner i detalj, vad alla hennes brev till Europas olika suveräner böra innehålla -- ett brev vidlyftigt som ett utskottsbetänkande och tjockt som en bok.

Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev, präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig, rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte om ni blir nöjd med dem.

" Och hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid som jag är med mina barn.

Dessutom visste man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot Marie-Antoinette -- han gav fester till hennes ära och skänkte henne små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand -- i grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det hon skänkt Frankrike en tronarvinge.