Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 5
合計単語数は 5514 です
一意の単語の合計数は 1465 です
24.3 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています
31.1 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています
33.6 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています
Drypnäbben var snart nere mot ängarna, där stora holmar av videbuskar
och sälg omväxlade med små öar, bevuxna med al, asp och björk. På hösten
hade ån till följd av det myckna regnandet svämmat långt över sina
bräddar och vattnet stigit högt upp på den sanka marken ända in mot
kanten av storskogen. Innan vattnet hunnit sjunka tillbaka, hade alltihop
frusit till vid skarp, långvarig kyla och på dessa släta flak mellan de
skogbevuxna holmarna hade sedermera snöfallen brett ett slätt, jämnt
täcke.
När Drypnäbben kom ned till början av de tillfrusna ängarna, stod där
ett fint, nattgånget harspår och lockade så frestande. Det var då själva
rackarn. Det hade varit bra mycket bättre om han ej sett ett fjät av
någon sort under vägen hem, ty nu blev han ju så gott som piskad att
släppa på igen. Det kunde inte hin låta bli. Av med kopplet och så upp
med jösse, Spela.
Hyndan lät ej bedja sig två gånger, ty nu var hon vid humör igen och
sugen på harpölsa, så det bar i väg med henne upp i backen i rödaste
rappet och efter en kort stund gallskrek hon som en tok, sedan hon skrämt
upp haren ur legan och skjutsade honom nedför sluttningen för brinnande
livet.
Den, som fick brått, var Drypnäbben, som skalade i väg för fulla muggar
för att hinna i håll vid en sänka mellan tvenne holmar, där spetsarna
av det släta snötäcket så gott som möttes. Haren var dock flinkare i
benen och gubben såg aktern på honom, då han smatt över som en boll och
skumpade i väg bortöver; men som han antagligen tänkte göra en långbukt
och komma ned på ängarna igen nedanför upptaget, gick Drypnäbben tillbaka
igen och ställde sig på lur vid skogskanten.
Det gick som han tänkt sig. Jösse lade riktigt på långskubben och gjorde
en duktig lov, innan han vände nedöver igen och stilla som en droppe stod
Drypnäbben vid sin enbuske och väntade att få se haren sticka fram ur
skogsbrynet.
Men den, som inte kom fram och visade sig, det var jössen det, utan som
han troligen tagit an sin gamla löpa och ånyo tänkte kvista över där
borta i sänkan, så bar det för andra gången i väg med Drypnäbben som ett
skott, för att mota Olle i grind.
Gubben och haren möttes i sänkan, bägge i fullt språng. Bägge
tvärstannade bums vid åsynen av varandra och Drypnäbben slängde geväret
till ögat. Haren kröp ihop som en igelkott, men just då gubben krökte
fingret kring trycket spratt han rätt upp som slungad i luften av en
stålfjäder och Drypnäbbens hagelsvärm for frasande ned i snögropen, där
jösse nyss suttit.
Efter den betan, som lade lök på den förut betydligt salta laxen, bar det
i väg med Drypnäbben raka vägen hemöver och med berått mod travade han
också ut på den förrädiska lilla ån, vars istäcke till följd av strömmen
ej var så vidare säkert. Där gick han också mycket riktigt ner sig, blev
av med gevär och mössa och höll på att få släppa till livhanken också,
men tog sig till sist upp, sönderskrapad, lerig och dyvåt. Väl hemkommen
tog han en besk och kröp till kojs, men fick ändå lunginflammation på
kuppen och hade jag ej kommit upp till Vaspen under en jaktdag kort
därefter och fått veta om eländet, hade nog Drypnäbben vandrat till de
sälla jaktmarkerna och ej fått vara med om de mer än lyckade färder till
Hesslingemarkerna, som vi gjorde följande höst och vinter.
MYR-LASSE
»När allt kommer ikring», sa Myr-Lasse i det han slängde den nyss skjutna
och passade råbocken ifrån sig på mossan och sträckte ett tag på ryggen,
»så ä dä allt trevligare te jaga på marker, där en har lov te gå, som
här, än te smyga ikring å vara ängslig å besvärsam ve minsta knäpp i
skogen å vänta te få si skogvaktare å länsmän å fan å hans mormor kika
fram mellan buskar å trän. Vi hänger bocken här så länge», fortsatte han
i det han drog slidkniven och skar av samt kvistade en bastant gren på
en närstående gran, »så får vi hämta’n sen, när vi kommer tebaks från
Storflyet. Men nu pustar vi först ett tag å får oss en tugga», och därmed
kröp gubben ihop i björnmossan och drog fram sin nötta jaktväska av
grävlingskinn.
En frostig, vacker novembermorgon, en sådan där ljuvlig höstdag, då
skogen är ett sannskyldigt paradis att vistas i, hade vi gått ut, Per
Larsson i Myren, Myr-Lasse gemenligen kallad, och jag, för att få
något av de många rådjur, som efter gubbens utsago skulle finnas där i
markerna. Jag hade aldrig varit på trakten förr, emedan den låg för långt
avlägsen från mitt wigwam, men emedan jag kände Myr-Lasse sedan gammalt
och vi esomoftast träffades i skogen under våra respektive jakter, så
hade vi kommit överens sista gången vi råkades — efter ett grant rävdrev
förresten uppe i vitmossebergen ovanför den egentliga havskogen — att han
skulle skicka bud, när han hade tid att gå till skogs härnäst, för att vi
två man högt skulle kunna få fresta vår lycka vid en jakt på någon eller
några av de många rådjur, som under de sista åren allt mer och mer dragit
sig norröver från södra och mellersta Sverige och sen ökats till den
grad, att de voro ett sannskyldigt plågoris för harjägaren.
Efter överenskommelse hade jag mött gubben i själva dagbräckningen vid
vägskälet en halv mil eller så från mitt hem och sedan vi gått en stund
efter slingrande skogsstigar och över obanade vildmarker hade gubben
släppt sin gråspräcklige stövare, gamle Harras, som efter ett kort sök
fick upp den bock, som gubben just slängt ifrån sig på mossan, och som
han »stjälpt ikull», som han sade, i kanten av en myrsträckning strax
nedanför ett större fall.
»Jaså, Larsson säger det», svarade jag, som också slagit mig till ro på
marken och tagit fram matsäcken. »Ja, motsatsen har han väl varit med om
så mycket i sin dar, så han borde ha ledsnat på det. Det var väl aldrig
för roligt vid det där hösttinget för en fem, sex år sen, eller hur? Och
—»
»Äh! Prata inte om dä där elände nu. Dä va förargligt nog mens dä påstog,
å dä va enda gången, förrexten, som di kom på mej mä någe, ska ja säja
honom», avbröt den lilla, grå gubben, där han satt hopkrupen som en tomte
i den svällande mossan med ryggen stödd mot en väldig gran.
»Jaså, det var kanske rent av enda gången, som Larsson gjort sig skyldig
till överträdelser mot lagens bud?» återtog jag, som väl visste, att
värre kryp- och tjuvskytt ej existerat där på trakten på många, många år,
fast han nu slutat med hantverket — i alla fall till en stor del — och
arrenderade marker själv.
»Han ska då alltid spektakla mä gammalt folk. Å nej, enda gången va dä
nog inte, skam te säjandes — men samma ä dä — å den länsman, som då tog
mej, han trodde nog, att han va djädrans illmariger å slängder i sina
stycken, men lika förbaskat lura ja’n allt ett år eller så ätterpå. Å
nej, pojkspolingar ska inte tro, att di ska kugga gamla skogskarlar för
jämnan heller. Ja ja, ja mente inte honom nu, ja mente länsman Florén.»
»Och honom lurade Larsson?»
»Jo jo men san. Dä va just va han gjorde dä, å dä rejält ändå.»
»Var det också älg?»
»Visst fasen. Å dä va två te på köpe, fast ja bara fick en å en tredjedel
mä åv dom.»
»Såå. Nå, hur bar det till, Larsson?»
»Han ä då frågviser å vettgiriger som e gammel käring för jämnan. Men nog
kan ja tala om’et alltid, om han prompt vill veta’t. — Har han någe mer
kaffe i flaska?»
Gubben fick sig en påfyllning och sedan han svalt den och lagt in sina
grejor i väskan, samt fått bort matsmaken genom att stoppa in ett par
nypor snus i gapet, började han sin berättelse.
»Jo, si dä va på dä viset», började han, »att ett år eller så ätter dä
där välsignade tinget på hösten, då ja vart fast för olaga älgskytte —
ja dä va ackurat fem år sen nu — så bodde ja oppe ve bruksskogarna här
väster i länet, han vet. Nå, di där bruksskogarna ä stora värre, di,
å bra skötte di å sköter jakten där, så där var alltid gott om vilt
utå alla di slag, å älgstånd va där på flera håll där oppe i myrarna å
vildmarkerna. Ja hadde ju inte lov te gå mä bössa där, gubevars, fast ja
skulle låss höra te bruke, utan dä va bara disponenten å bruksherrarna,
som fick jaga där, å så skogvaktarna förståss. Di stackarna fick väl
knäppa sej en å annan harpalt å lite fågel om årena, men älg å rådjur
dä fick dom inte röra — fast nog fasen vet ja, att dom gjorde’t. Nå,
ätter dä där tinge, då ja råka så illa ut, hadde ja knappt tagi i nån
bössa — ja, den gamla tog di ju åv mej å hund mä, di rackarna — men så
på höstkanten, när dä börja på te bli lika så grant i skogen, som dä ä
nu, så kunde jag rakt inte bärga mej, utan va ute å loda allt imillan å
såg ätter, hur dä såg ut i kärrdrog å mossar, å lite smått sköt ja väl
också. Ja trodde nog te börja mä, att ja skulle kunna bärga mej från
skogslusten, om ja bara fick gå och knalla å skjuta lite smått då å då —
en fågel allt imillan eller någe — men tror nån inte, att den djädrans
älgsjuka flög i mej te sist ändå lika rasande. Jo jo men san.»
»Ja, den lär ju vara svår, påstås det.»
»Ho ä’t också, var lugn för dä. Ja, så va dä en lördagskväll, som jag
satt hemma i köke å plocka mä mina skjutdoningar å tänkte på älgarna,
som ja visste gick där oppe i storskogen — si ja tänkte näranpå lägga i
väg te skogs på natten, fast ja inte hadde nån hund, å försöka ändå —
så knacka dä väl på dörrn å två stycken karlar kom inklivandes. Den ena
kände ja, för den hadde ja både jaga å arbeta i hop mä, men va den andra
va för en juvel, dä visste ja inte. Nå, så satte di sej å slog ikring å
språka å så frågte di mej, om ja hadde tänkt å gå te skogs någe nästa
mårron, men då svarte ja, att ja hadde alldeles sluta mä å jaga å inte så
mycke som tagi åt e bössa en gång. — Si ja hadde slängt undan geväre, när
som att dä knacka på dörren, si. — Men då sa han som ja kände: ’Dä här
ä svåger min’, sa han, ’å en lika gammal å go skogskarl som du å ja, så
var inte rädd te språka, du’, sa han, ’å vill du veta mer, så va dä just
honom, som länsman Florén var ätter för en måne sen, men inte fick tag
i’, sa han. Nå, då visste ja ju var ja hadde mina gubbar, så då sa ja,
att ja nog hadde tänkt te gå te skogs ett tag på mårronkröken, men att dä
nog inte nytta mycke, när ja inte hadde nån hund.»
»Ja, hund bör man ju ha.»
»Visst dä, visst dä. Men då sa han, som ja kände, å Karl Pers Olof hette
han förrexten: ’Vi har en jämthund vi, som svåger min här har fått låna
åv en god vän te säj, å den kan du ge dej fasen på tar reda på älgen, om
han krokar aldrig så’, sa han, ’så nu tar vi å går i natt’, sa han, ’å du
ska bli mä, för du känner markerna bäst, å vi möts ve milstolpen oppe ve
röa grinn på Hellmans skifte’, sa han.»
»Och det gjorde ni?»
»Ja ja men. Vi möttes där i aldra första dagningen, å sen vi hadde språka
en stund, vart vi bäst skulle gå, så basa vi i väg opp te nåra stora
mossar som ligger nord över i markerna. Där gick vi å loda bå länge å
väl mä gråhund i koppel, men ingenting fick vi tag i fast vi såg, att dä
hadde vari älg där alldeles nyligen. Då drog vi oss ner te sydostsidan
utåv skogarna, där dä gick fram nåra stora flyn, som inte låg så långt
från gränsen å inte långt från mitt ställe heller, å så gick dä en körväg
fram där i kanten. Ja, vi kryssa fram å tebaks ett par slag över dä
första fly’t utan te å få någe färskt spår, men när vi kom bort te dä
andra, fick vi slag tvärt, å gråhund tog an dä, så vi hadde jämt göra te
följa mä. De va alldeles pinfärskt, si.»
»Var det mer än en älg?»
»Ja, vi räkna te fem, som hadde gjort sällskap å gått fram där, å di
höllt ihop bra länge ända tess vi kom fram te en mosse, som låg västerut
från dom där flyna. Då hadde tre gått rakt fram, men två hadde tagi åv te
höger.»
»Och ni följde de tre?»
»Ja, vi gjorde så. Å när vi hadde kommi fram ett stycke te, te nåra
tätningar som va där, så börja hund på te bli oroliger värre å streta
hårt i kopple å gnissla. Då försto ja, att älgarna stannat å inte va
långt borta, men som dä va tätt där värre å svårt te ta sej fram tyst,
fast vi kom under vind, så ville ja inte, att vi skulle gå på mä hund å
försöka få skott på dom, för ja va säker på, att di skulle höra oss där i
moraset å ge sej i väg, så vi gjorde på ett helt annat vis.»
»Jaså. Hur då?»
»Jo, vi gick tebaks ett stycke å så gjorde vi en stor krok te vi kom opp
te ett lite fall, som låg strax ovanför den där tätningen, där älgarna
stod, å så sa ja te kamraterna innan ja ställde ut dom: ’Dej Olof känner
ja å vet, att du kan hålla i ett gevär å har reda på, hur dä här ska gå
te, men svåger din känner ja inte alls’, sa ja, ’å därför säjer ja så
här: när älgarna nu kommer så skjut, å faller dä någe, så stick’et mä
samma, men rör’et inte sen, utan håll er undan te ja kommer. Å blir dä
någe skadskjutet, så följ inte på, utan dä ska vara pang-pang — å så
dödstyst i skogen, för vi vet inte vilken minut vi kan få skogvaktare å
bruksherrar på oss’, sa ja. Å mä dä basa ja åv.»
»Och gick ned till tätningen igen?»
»Just dä ja. Ja tog samma krok tebaks, ja, från fällan där kamraterna
stog — å dä va mä ett åv di bästa älgpass, som fantes på trakten — å sen
ja hadde kommi på spåret igen, gick ja bara på ätter som hund ledde å
skrämde opp älgarna, som låg på en liten mossplätt där inne i tätningen.»
»Och Larsson släppte inte hunden?»
»Ja va väl inte tokig heller. Hadde dä blivi hundskall åv i skogen så
hadde vi haft skogvaktare å länsman å fan å hans gamla mormor på oss
burdus, vi. Ånej, ja akta mej allt. Ja hörde hur älgarna tog kursen
opp mot fällan, där Olof å svåger hans stog, å bäst dä va så small dä
tre skott ätter varann — pang-pang-pang —, å så vart dä dödstyst igen.
Då gick ja åt sidan ett bra stycke från spårena å kröp te mä hund i
nåra täta buskar å fick mej lite te äta å där dröjde ja en hel timme å
bara lyddes, om ja skulle få höra nån komma. Men inte en knäpp hörde
ja, så sen timmen hadde gått så tog ja mej så vackert opp te fällan,
där ja hadde kamraterna å där ja va tvärsäker på, att di hadde nån älg
liggandes.»
»Nå, hur många hade de?»
»Inte en enda, han. Inte en heller. Dom hadde stått å skjuti blanka
bommar, dom kräkena, å harmgiriga å förbannade va dom, så dom va färdiga
te kräks bägge två. Ja, dä va inget te göra åt saken, så vi låg där en
stund te, men så sa ja: ’Bli kvar här ni’, sa ja, ’så ska ja gå å si
ätter, vart dom där andra två älgarna har tagi vägen, å när ja får reda
på dä, så kommer ja tebaks å varskor’, sa ja, å mä dä gav ja mej i väg.
Spårena hitta ja snart, där dom där två skiljts från di andra, å så fick
hund ta an dom å så bar de i väg igen.»
»Hade de gått långt?»
»Näij. Ja träffa dom i kanten åv en liten havreodling. Den ena låg, då ja
kom, å den andra gick ett stycke därifrån å fnalla å åt. Då stog ja i ett
bra tätt busksnår under vind, å sen ja bundi fast hund ve en liten gran
å fått’en te låta bli å gnissla, så la ja te öga å satte in kula bakom
bogen på den som va på bena, å han föllt som en säck. Den andra for opp,
som dä small, å gav sej i väg, men ja hadde redan slitit opp slutstycket
å fått in en ny patron, å den kulan fick han i nacken, så han stöp på
fläcken han mä, å så smög ja mej fram å stack bägge två.»
»Och sedan låg Larsson tyst en stund?»
»Ja en hel timme. Men ingenting hörde ja, å då gick ja tebaks te älgarna
å risa ner den ena riktigt ordentligt, å ett bra stycke låg di från
varandra förrexten.»
»Och sedan hämtade Larsson kamraterna?»
»Ja, jag gjorde så, å när di frågte hur dä hadde gått, så sa ja, att ja
bara hadde sitt _en_ älg, för den andra va nog inne i tätningen, å att ja
inte hadde kunna hålla klorna på mej utan skjutit den som ja såg. Nå, dä
va ju bra, tyckte di, för då hadde vi i alla fall både färskt kött te
äta nu, å så kött te salta ner te jul, så dom va storbelåtna.»
»Nå, men hade de inte hört bägge skotten?»
»Jo visst. Men ja sa, att ja hadde vari tvungen te skjuta två gånger på
älgen, å dä andra kulhålet hadde ja ju gjort mä kniven å en vass gren. En
har väl vari mä förr, vetja.»
»Hur fick ni hem köttet sen?»
»Jo vi stycka, vi, å bar opp alltihop i en ängslada, som va full mä hö
å stog ett stycke ifrån, å så grävde vi ner alla tarmar å sånt å brände
en smula på marken så dä inte skulle synas. Sen skulle dom där bägge
karlarna hämta alltihop på natten å salta ner utom en del, som vi skulle
ha färskt, å ja skulle få hämta mitt hos dom ätterpå.»
»Nå, men den andra älgen då?»
»Ja, si dä va knepigare mä den. Sen vi hadde skiljts åt, å ja hadde dröjt
lite å sitt, att dom gick hemöver ordentligt, så gick ja tebaks å flådde
å stycka min älg, — si ja hadde handyxa å grejer mä mej i väskan, si, — å
så gick ja hem, å på natten va ja borta hos dom andra å hämta min del i
ett lite hölass, å dä gick klart. Si ja tyckte att dä va bäst te hämta’t
mäsamma, för dä en har, dä har en, å dä ä inte gott te veta, när som
att åska slår ner. Å kötte salta ja ner utom en bit, å ställde’t ner i
en källare, som ja hadde i skogen, å som va så väl gömd, så själva fan
kunde inte få tag i’n en gång.»
»Nå, men Larssons egen älg då?»
»Jo, den hämta ja kvälln ätter, å dä gick klart, fast dä ha kunna gått
käpprätt åt helsike. Si skogvaktarna hadde på någe vis fått nys på, att
dä hadde tjuvskjutits älg på markerna, så dom va i farten å hadde fått mä
sej länsman Florén, som ju skulle lägga näsa i blöt i allting. Men ja va
tvungen te hämta mitt kött, för annars hadde dä blivi skämt, så ja rusta
mej i ordning på kvälln mä häst å kördon å gav mej åv. Men då hadde ja
allt styrt ut bå mej å kraken så pass, så ingen hadde kunna känt igen oss
i mörkre, dä va lögn dä, för ja hadde låna käringens kläder å klätt ut
mej te kvinnfolk å hästen hadde ja kritat en bläs i pannan på å kritat
honom på kroppen å bena mä, så han såg ackurat ut som mor Brittas häst
i Engkärr, ho som rådde om ängsladan där nere, där ja skjutit älgarna.
Nå, första resan gick bra å halva älgen hadde ja mä mej hem i ett lass
mä ängshö, som ja tog i Brittas lada där nere, men andra gången ja kom
ätter skogsvägen, å då va dä som tur va bra nog skumt, så mötte ja väl
själva länsman ve korsvägen där oppe på skogen. Ja trodde rakt ja skulle
få slaget, så olustig å besvärsam kände ja mej, men dä va inget te göra
åt saken så ja gick bara på å apa ätter kärringfasoner så gott ja kunde.
— När ja kom bortåt länsman te så stanna han. — ’Vem kommer körandes
här’, sa han. ’Joo’, sa ja å gnällde så illa ja kunde, ’dä ä Britta i
Engkärr’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’ä mor Britta ute å kör så sent?’ ’Jaa’,
sa ja, ’ja va tvungen te köra ätter lite hö från min ängslada där nere på
myr’n’, sa ja, ’å ja får ju göra’t själv, för gubben min dog i vintrase,
som nådig komsarien vet’, sa ja. ’Ja’, sa han då, ’han gjorde ju dä, men
har mor Britta hört, om di har skjuti någe i skogen di här daga’, sa han.
’Näij’, sa ja, ’ja har inte vari i skogen förr’n nu, så nån jakt har ja
inte hört te’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’men dä har säkert tjyvskjutits
älg här på markerna, å dä undras mej, om inte Per Larsson har ett finger
mä där’, sa han. ’Per Larsson’, sa ja, ’den stackarn som knappt kan gå.
Han högg sej i foten härom sistens på vebacken, så den har då inte kunna
gjort någe hyss i skogen i vart fall nu’, sa ja. ’Jaså’, sa han då, ’ä dä
på dä vise, ja, då får ja väl söka på annat håll då’, sa han å mä dä bjö
han gunatt å gick.»
»Nåå?»
»Ja, ja körde in lasset i skogen i rödaste rappet, så snart han va
borta, å tvätta kritan åv hästen i en handvändning i en kärrputa som va
där, å släppte honom i vall i hagen, å så skena ja hem å kröp burdus i
fållbänken å fick kärringa te linda traser om foten.»
»Nåå. Kom länsman?»
»Ja ja men. Men han va försent ute den gången, å aldrig kunde han ana,
att den, som låg i sängen mä foten omlindad, va den kärringa, som han
mött på skogen en stund före, så han fick lort på sina klor å fick gå sin
väg.»
»Och fick inget älgkött den gången?»
»Jo han högg en bondtamp där söder i sockna sen, som hadde hitta en hel
stor tina mä saltat älgkött i sin ängslada — vem som hadde skjuti älgen
vet ja inte — å som hadde gått å givi bort te bekanta åv kötte. På så
sätt fick länsman veta’t å la beslag på alltihop, både dä bondtjyven
hadde å dä han hadde gett bort å så fick bonn böta för han haft älgkött
under förbjuden tid.»
»Nå, men vem fick köttet sedan?»
»Jo, dä höll han acksjon på, så inte fan visste om’et, å köpte in hela
slumpen själv för tie riksdaler, för han sa dä va skämt å att han skulle
ha dä å koka åt hönsena å svina sina. Men den som åt salt kött te jul, dä
va allt länsman dä — å ja mä för den del, för natten ätter hämta ja allt
mitt lass, som stog i skogen. Dom ä allt ena änglar dom där länsmännera
fast dom går mä gullränder kring mössa å ä blankskodda mä knappar å väsen
bå fram å bak, å ja säjer om dem ackurat som skräddar Holmén bruka säja
i tiden. ’Ja ä en fridens man, som inte vill nån människa någe ont’, sa
han, ’men om hin ville ta mi gamla, arga svärmor, dä skulle ja inte se
snett på’, sa han, å dä samma säjer ja, Per Larsson i Myren, djädrar
i mej om alla länsmän å komsarier mä. Var lugn för dä. — Opp mä dej,
Harras, nu går vi.»
NÄR SÖDERMAN FICK TYSKA GULDMEDALJEN
»Dä va mej ett oförnuftigt h’as te blåsa», sa Johan Söderman där han med
nävarna i kavajfickorna och uppfälld krage stod på sin älsklingsplats
utanför sjöboden nere vid stranden och tittade utåt havet. »Ja såg ju
på månen i går kvälls att dä skulle bli väder åv, men att han skulle
bli så grym, dä trodde ja då aldrig. Dä va tur för Gusten, att han
inte lag skötarna sina nord på Gråharan i går aftes, som han tänkte
sej, för då hadde han allt vari åv mä dom nu, förstår ja. Tvi, tocke
djädrans busväder dä har laga sej te. Titta hur dä bryter där borta ve
Södersankan.»
Det brusade och brakade från skogshöjden bakom oss, där den sydostliga
kulingen rev och slet i krokiga martallar och rufsiga granar. De trasiga
stormmolnen jagade varandra med ilande fart på det mörka, igenmulna
himlavalvet och de häftiga kastvindarna, som kommo nedrusande mellan
höjderna, färgade gång efter annan den askgrå vattenytan framför oss
alldeles bläcksvart under fräsande, frampiskade krusningar.
Ute till havs, där stormen låg på med hela sin ohyggliga styrka,
vältrade sig brott på brott under dånande och brak mot småholmarna
och skären; de mindre klabbarna försvunno esomoftast helt och hållet
under framstormande, skumtoppiga vattenberg och från de stora
undervattensgrunden mellan Gråharan och Södersankan sprutade gång på
gång en fradgande vattenpelare rätt upp i luften som ur en krater, för
att strax därefter slungas ut i ett moln av vattenpärlor och skum av
våldsamma, tjutande vindilar. Det dånade och sjöd, skummade och fräste
därute bland brott och bränningar och hela havskusten, så långt man kunde
se, verkade en rasande, kokande avgrund.
»Han har öppna käften riktigt nu, sydosten», fortsatte gubben Johan
vändande sig till mig, som höll på att rengöra och smått reparera min båt
alldeles bredvid, »å nu slår han nog inte igen truten förr’n om tre dagar
eller så, när han har blåst halsen åv sej, toker. Dä ä den otäckaste
vind, vi har här på kusten, för han river opp en sån välsignad sjö, å
di flesta förlisningarna, som vi har haft härute, i vart fall under min
tid, har då vari, när den här stortokiga sydosten har sluppi ur säcken
å börjat på te hoppa galen. Å bra nog mä folk har vi bärga här ute på
klabbarna under den tiden också, må han tro, fast dä har inte varit så
förbaskat näpet alla gånger te ge sej ut i dä här sathåle, kan han tänka
sej.»
»Nej, det tror jag rasande väl. — Apropos det! Söderman har ju tysk
guldmedalj för livräddning?»
»Jaa — jaa — ja har så. — Inte va dä så värst märkeligt, när dä hände
— ja ja, dä va ju _väder_ förståss — å lika svåra tag har ja ju vari
mä om både förr å sen mä, för den deln, å bara fått en tocken där
gratifikation, di kallar’t, men den här gången tyckte väl dom där
herrekarlarna där nere i Tyskland, att gubben skulle ha sej lite grannlåt
te hänga på bringan, så ja fick ju gullslanten.»
»Hur gick det till vid bärgningen, Söderman?»
»Ja, ä dä så han prompt vill veta’t, så nog kan ja tala om’et alltid»,
grinade gubben. »Släng ut ett par strömmingstrummor ur sjöboden, så ja
får te sitta på. — Tack. Så där ja. — Spänn nu opp örona sina å hör noga
ätter, för han kan ge sej djädran på att gubben va mä i den gamla tiden,
när dä blåste, va lugn för dä.»
När Söderman kommit sig riktigt i ordning på de uppstaplade
strömmingstrummorna och fått eld på sin gamla pipa, stoppad med karvad
och gnuggad tuggtobak, började han så småningom sin berättelse.
»Joo sir han», sade gubben och strök sig över kämpaskägget, »dä va som
så, att ja hadde lotsat in en dansk, en Marstalskonare förrexten, te stan
på senhösten i november — si ja tjänstgjorde som extralots ett tag den
tiden si — å kom roendes hemöver igen. Dä va år 61 dä, ska han si, så dä
fanns inga passagerarbåtar, som rännde fram å tebaks som nu, å gör folk
lata å besvärsamma åv sej å som en kunde komma ut mä, utan dä va te segla
å ro den tiden, ska ja tala om för honom. Dä va te segla, när en kunde,
å ro förrexten, å många ädeliga gånger har ja rott från stan å hit ut
under årens lopp, må han tro. — En sexton timmar bruka dä ta ungefär, men
då tog en ju i land å vila imillanåt, förståss. — Ja rodde från stan på
förmiddan den där gången — dä va mot å busväder, så ja kunde inte segla
stort, sir han — å fram på kvällkanten tog ja land ve Hopskär, där ja
hadde en kusin, som va fiskare, å låg där över natten. På morronkröken,
när ja gav mej i väg igen, va dä svårt väder värre, men ja tog mej opp i
lä under öarna å holmarna så gott ja kunde, å fram på förmiddan kom ja ju
hitut te sist. Ja tänkte för mej själv som ja satt där å kajka, att dä
skulle bli rart te få komma hem å värma sej å få sej lite te äta, för dä
blåste en storstorm rakt åt sydosten som nu, men dä vart allt en annan
dur åv dä, ska han si.»
»Hur så då?»
»Jo, som ja kom i land mä båten min här nere ve brygga å just hadde
förtöjt’en, så kom väl lotsålderman, vi hadde här då, Sjöblom, ner te mej
mä tuben under armen. — ’Dä va bra du kom hem, Söderman, ja har just som
gått å vänta på dej’, sa han. ’Hur så?’ sa ja. ’Joo’, sa han då, ’du ska
si att dä har stranda en skonare här ute ve Södersankan’, sa han, ’å ho ä
mest sönderslagen nu’, sa han, ’men fyra man utå besättningen har tagit
sej i land å hålls opp i bergskreverna där, har ja sitt i tuben’, sa han.
’Så fort ja blev dom varse på mårron, så skicka ja ut Abel Norrman mä
fyra andra utå karlarna te bärga dem’, sa han, ’men dä vete fan vart dom
har tagi vägen mä båten, för ja sir inte te dom nån stans, å di där fyra
karlarna ä kvar därute på Södersankan ännu’, sa han. ’Om dom inte blir
bärgade snart, så blir di borta’, sa han, ’för sjön växer å går snart
över hela klabben, så nu får du välja ut nåra man utå dom som finns kvar
här, å ge dej ut å rädda liv’, sa han.»
»Nåå?»
»Ja, va skulle ja göra? Trött å besvärsam va ja, men dä fick inte hjälpa,
så ja sa te lotsålderman: ’Kom, så går vi opp te utkiken, så får ja si
hur dä sir ut’, sa ja, ’å så kan ja göra ut, vilken väg dä ä bäst te ta
nu, för te klara sej lättast’, sa ja. — Ja, vi gick, vi, å när vi kom opp
på berget där stortall’n stog — dä va utkiken våran dä den tiden, för vi
hadde inte så fint som torn å väsen, som di har nu, lotsarna — så karta
jag mej väl opp för trälejdar’n mä tuben under armen å kom opp i tall’n
å tog mej en långtitt. — Dä va bedrövligt rakt, så där såg ut där ute te
havs, ska ja säja honom, för vädre va värre än nu, å dä blåste så, så
ja mä knapp nöd kunde hålla mej kvar däroppe. Hela have gick skummandes
vitt å dä dåna, som om åskan hadde gått därute. Brottena rusa fram å
vräkte sej handlöst över skär å småhällar, så dä stog som en enda rök åv
saltvatten å skum å stundtals vräkte dä opp grundbrott skyhögt i luften.
Dä va inte mycke kvar utåv skonarn där ute ve Södersankan, ska ja säja
honom, för riggen hadde gått över bord å sjön slet sönder skrovet allt
mer å mer. Utå Abel Norrman å hans folk såg ja inte ett dugg, men dom där
fyra stackarna på Södersankan fanns i livet ännu å höll till i storskreva
på nordsidan åv berge. — Nå, när ja hadde sitt va ja ville, så karta
och sälg omväxlade med små öar, bevuxna med al, asp och björk. På hösten
hade ån till följd av det myckna regnandet svämmat långt över sina
bräddar och vattnet stigit högt upp på den sanka marken ända in mot
kanten av storskogen. Innan vattnet hunnit sjunka tillbaka, hade alltihop
frusit till vid skarp, långvarig kyla och på dessa släta flak mellan de
skogbevuxna holmarna hade sedermera snöfallen brett ett slätt, jämnt
täcke.
När Drypnäbben kom ned till början av de tillfrusna ängarna, stod där
ett fint, nattgånget harspår och lockade så frestande. Det var då själva
rackarn. Det hade varit bra mycket bättre om han ej sett ett fjät av
någon sort under vägen hem, ty nu blev han ju så gott som piskad att
släppa på igen. Det kunde inte hin låta bli. Av med kopplet och så upp
med jösse, Spela.
Hyndan lät ej bedja sig två gånger, ty nu var hon vid humör igen och
sugen på harpölsa, så det bar i väg med henne upp i backen i rödaste
rappet och efter en kort stund gallskrek hon som en tok, sedan hon skrämt
upp haren ur legan och skjutsade honom nedför sluttningen för brinnande
livet.
Den, som fick brått, var Drypnäbben, som skalade i väg för fulla muggar
för att hinna i håll vid en sänka mellan tvenne holmar, där spetsarna
av det släta snötäcket så gott som möttes. Haren var dock flinkare i
benen och gubben såg aktern på honom, då han smatt över som en boll och
skumpade i väg bortöver; men som han antagligen tänkte göra en långbukt
och komma ned på ängarna igen nedanför upptaget, gick Drypnäbben tillbaka
igen och ställde sig på lur vid skogskanten.
Det gick som han tänkt sig. Jösse lade riktigt på långskubben och gjorde
en duktig lov, innan han vände nedöver igen och stilla som en droppe stod
Drypnäbben vid sin enbuske och väntade att få se haren sticka fram ur
skogsbrynet.
Men den, som inte kom fram och visade sig, det var jössen det, utan som
han troligen tagit an sin gamla löpa och ånyo tänkte kvista över där
borta i sänkan, så bar det för andra gången i väg med Drypnäbben som ett
skott, för att mota Olle i grind.
Gubben och haren möttes i sänkan, bägge i fullt språng. Bägge
tvärstannade bums vid åsynen av varandra och Drypnäbben slängde geväret
till ögat. Haren kröp ihop som en igelkott, men just då gubben krökte
fingret kring trycket spratt han rätt upp som slungad i luften av en
stålfjäder och Drypnäbbens hagelsvärm for frasande ned i snögropen, där
jösse nyss suttit.
Efter den betan, som lade lök på den förut betydligt salta laxen, bar det
i väg med Drypnäbben raka vägen hemöver och med berått mod travade han
också ut på den förrädiska lilla ån, vars istäcke till följd av strömmen
ej var så vidare säkert. Där gick han också mycket riktigt ner sig, blev
av med gevär och mössa och höll på att få släppa till livhanken också,
men tog sig till sist upp, sönderskrapad, lerig och dyvåt. Väl hemkommen
tog han en besk och kröp till kojs, men fick ändå lunginflammation på
kuppen och hade jag ej kommit upp till Vaspen under en jaktdag kort
därefter och fått veta om eländet, hade nog Drypnäbben vandrat till de
sälla jaktmarkerna och ej fått vara med om de mer än lyckade färder till
Hesslingemarkerna, som vi gjorde följande höst och vinter.
MYR-LASSE
»När allt kommer ikring», sa Myr-Lasse i det han slängde den nyss skjutna
och passade råbocken ifrån sig på mossan och sträckte ett tag på ryggen,
»så ä dä allt trevligare te jaga på marker, där en har lov te gå, som
här, än te smyga ikring å vara ängslig å besvärsam ve minsta knäpp i
skogen å vänta te få si skogvaktare å länsmän å fan å hans mormor kika
fram mellan buskar å trän. Vi hänger bocken här så länge», fortsatte han
i det han drog slidkniven och skar av samt kvistade en bastant gren på
en närstående gran, »så får vi hämta’n sen, när vi kommer tebaks från
Storflyet. Men nu pustar vi först ett tag å får oss en tugga», och därmed
kröp gubben ihop i björnmossan och drog fram sin nötta jaktväska av
grävlingskinn.
En frostig, vacker novembermorgon, en sådan där ljuvlig höstdag, då
skogen är ett sannskyldigt paradis att vistas i, hade vi gått ut, Per
Larsson i Myren, Myr-Lasse gemenligen kallad, och jag, för att få
något av de många rådjur, som efter gubbens utsago skulle finnas där i
markerna. Jag hade aldrig varit på trakten förr, emedan den låg för långt
avlägsen från mitt wigwam, men emedan jag kände Myr-Lasse sedan gammalt
och vi esomoftast träffades i skogen under våra respektive jakter, så
hade vi kommit överens sista gången vi råkades — efter ett grant rävdrev
förresten uppe i vitmossebergen ovanför den egentliga havskogen — att han
skulle skicka bud, när han hade tid att gå till skogs härnäst, för att vi
två man högt skulle kunna få fresta vår lycka vid en jakt på någon eller
några av de många rådjur, som under de sista åren allt mer och mer dragit
sig norröver från södra och mellersta Sverige och sen ökats till den
grad, att de voro ett sannskyldigt plågoris för harjägaren.
Efter överenskommelse hade jag mött gubben i själva dagbräckningen vid
vägskälet en halv mil eller så från mitt hem och sedan vi gått en stund
efter slingrande skogsstigar och över obanade vildmarker hade gubben
släppt sin gråspräcklige stövare, gamle Harras, som efter ett kort sök
fick upp den bock, som gubben just slängt ifrån sig på mossan, och som
han »stjälpt ikull», som han sade, i kanten av en myrsträckning strax
nedanför ett större fall.
»Jaså, Larsson säger det», svarade jag, som också slagit mig till ro på
marken och tagit fram matsäcken. »Ja, motsatsen har han väl varit med om
så mycket i sin dar, så han borde ha ledsnat på det. Det var väl aldrig
för roligt vid det där hösttinget för en fem, sex år sen, eller hur? Och
—»
»Äh! Prata inte om dä där elände nu. Dä va förargligt nog mens dä påstog,
å dä va enda gången, förrexten, som di kom på mej mä någe, ska ja säja
honom», avbröt den lilla, grå gubben, där han satt hopkrupen som en tomte
i den svällande mossan med ryggen stödd mot en väldig gran.
»Jaså, det var kanske rent av enda gången, som Larsson gjort sig skyldig
till överträdelser mot lagens bud?» återtog jag, som väl visste, att
värre kryp- och tjuvskytt ej existerat där på trakten på många, många år,
fast han nu slutat med hantverket — i alla fall till en stor del — och
arrenderade marker själv.
»Han ska då alltid spektakla mä gammalt folk. Å nej, enda gången va dä
nog inte, skam te säjandes — men samma ä dä — å den länsman, som då tog
mej, han trodde nog, att han va djädrans illmariger å slängder i sina
stycken, men lika förbaskat lura ja’n allt ett år eller så ätterpå. Å
nej, pojkspolingar ska inte tro, att di ska kugga gamla skogskarlar för
jämnan heller. Ja ja, ja mente inte honom nu, ja mente länsman Florén.»
»Och honom lurade Larsson?»
»Jo jo men san. Dä va just va han gjorde dä, å dä rejält ändå.»
»Var det också älg?»
»Visst fasen. Å dä va två te på köpe, fast ja bara fick en å en tredjedel
mä åv dom.»
»Såå. Nå, hur bar det till, Larsson?»
»Han ä då frågviser å vettgiriger som e gammel käring för jämnan. Men nog
kan ja tala om’et alltid, om han prompt vill veta’t. — Har han någe mer
kaffe i flaska?»
Gubben fick sig en påfyllning och sedan han svalt den och lagt in sina
grejor i väskan, samt fått bort matsmaken genom att stoppa in ett par
nypor snus i gapet, började han sin berättelse.
»Jo, si dä va på dä viset», började han, »att ett år eller så ätter dä
där välsignade tinget på hösten, då ja vart fast för olaga älgskytte —
ja dä va ackurat fem år sen nu — så bodde ja oppe ve bruksskogarna här
väster i länet, han vet. Nå, di där bruksskogarna ä stora värre, di,
å bra skötte di å sköter jakten där, så där var alltid gott om vilt
utå alla di slag, å älgstånd va där på flera håll där oppe i myrarna å
vildmarkerna. Ja hadde ju inte lov te gå mä bössa där, gubevars, fast ja
skulle låss höra te bruke, utan dä va bara disponenten å bruksherrarna,
som fick jaga där, å så skogvaktarna förståss. Di stackarna fick väl
knäppa sej en å annan harpalt å lite fågel om årena, men älg å rådjur
dä fick dom inte röra — fast nog fasen vet ja, att dom gjorde’t. Nå,
ätter dä där tinge, då ja råka så illa ut, hadde ja knappt tagi i nån
bössa — ja, den gamla tog di ju åv mej å hund mä, di rackarna — men så
på höstkanten, när dä börja på te bli lika så grant i skogen, som dä ä
nu, så kunde jag rakt inte bärga mej, utan va ute å loda allt imillan å
såg ätter, hur dä såg ut i kärrdrog å mossar, å lite smått sköt ja väl
också. Ja trodde nog te börja mä, att ja skulle kunna bärga mej från
skogslusten, om ja bara fick gå och knalla å skjuta lite smått då å då —
en fågel allt imillan eller någe — men tror nån inte, att den djädrans
älgsjuka flög i mej te sist ändå lika rasande. Jo jo men san.»
»Ja, den lär ju vara svår, påstås det.»
»Ho ä’t också, var lugn för dä. Ja, så va dä en lördagskväll, som jag
satt hemma i köke å plocka mä mina skjutdoningar å tänkte på älgarna,
som ja visste gick där oppe i storskogen — si ja tänkte näranpå lägga i
väg te skogs på natten, fast ja inte hadde nån hund, å försöka ändå —
så knacka dä väl på dörrn å två stycken karlar kom inklivandes. Den ena
kände ja, för den hadde ja både jaga å arbeta i hop mä, men va den andra
va för en juvel, dä visste ja inte. Nå, så satte di sej å slog ikring å
språka å så frågte di mej, om ja hadde tänkt å gå te skogs någe nästa
mårron, men då svarte ja, att ja hadde alldeles sluta mä å jaga å inte så
mycke som tagi åt e bössa en gång. — Si ja hadde slängt undan geväre, när
som att dä knacka på dörren, si. — Men då sa han som ja kände: ’Dä här
ä svåger min’, sa han, ’å en lika gammal å go skogskarl som du å ja, så
var inte rädd te språka, du’, sa han, ’å vill du veta mer, så va dä just
honom, som länsman Florén var ätter för en måne sen, men inte fick tag
i’, sa han. Nå, då visste ja ju var ja hadde mina gubbar, så då sa ja,
att ja nog hadde tänkt te gå te skogs ett tag på mårronkröken, men att dä
nog inte nytta mycke, när ja inte hadde nån hund.»
»Ja, hund bör man ju ha.»
»Visst dä, visst dä. Men då sa han, som ja kände, å Karl Pers Olof hette
han förrexten: ’Vi har en jämthund vi, som svåger min här har fått låna
åv en god vän te säj, å den kan du ge dej fasen på tar reda på älgen, om
han krokar aldrig så’, sa han, ’så nu tar vi å går i natt’, sa han, ’å du
ska bli mä, för du känner markerna bäst, å vi möts ve milstolpen oppe ve
röa grinn på Hellmans skifte’, sa han.»
»Och det gjorde ni?»
»Ja ja men. Vi möttes där i aldra första dagningen, å sen vi hadde språka
en stund, vart vi bäst skulle gå, så basa vi i väg opp te nåra stora
mossar som ligger nord över i markerna. Där gick vi å loda bå länge å
väl mä gråhund i koppel, men ingenting fick vi tag i fast vi såg, att dä
hadde vari älg där alldeles nyligen. Då drog vi oss ner te sydostsidan
utåv skogarna, där dä gick fram nåra stora flyn, som inte låg så långt
från gränsen å inte långt från mitt ställe heller, å så gick dä en körväg
fram där i kanten. Ja, vi kryssa fram å tebaks ett par slag över dä
första fly’t utan te å få någe färskt spår, men när vi kom bort te dä
andra, fick vi slag tvärt, å gråhund tog an dä, så vi hadde jämt göra te
följa mä. De va alldeles pinfärskt, si.»
»Var det mer än en älg?»
»Ja, vi räkna te fem, som hadde gjort sällskap å gått fram där, å di
höllt ihop bra länge ända tess vi kom fram te en mosse, som låg västerut
från dom där flyna. Då hadde tre gått rakt fram, men två hadde tagi åv te
höger.»
»Och ni följde de tre?»
»Ja, vi gjorde så. Å när vi hadde kommi fram ett stycke te, te nåra
tätningar som va där, så börja hund på te bli oroliger värre å streta
hårt i kopple å gnissla. Då försto ja, att älgarna stannat å inte va
långt borta, men som dä va tätt där värre å svårt te ta sej fram tyst,
fast vi kom under vind, så ville ja inte, att vi skulle gå på mä hund å
försöka få skott på dom, för ja va säker på, att di skulle höra oss där i
moraset å ge sej i väg, så vi gjorde på ett helt annat vis.»
»Jaså. Hur då?»
»Jo, vi gick tebaks ett stycke å så gjorde vi en stor krok te vi kom opp
te ett lite fall, som låg strax ovanför den där tätningen, där älgarna
stod, å så sa ja te kamraterna innan ja ställde ut dom: ’Dej Olof känner
ja å vet, att du kan hålla i ett gevär å har reda på, hur dä här ska gå
te, men svåger din känner ja inte alls’, sa ja, ’å därför säjer ja så
här: när älgarna nu kommer så skjut, å faller dä någe, så stick’et mä
samma, men rör’et inte sen, utan håll er undan te ja kommer. Å blir dä
någe skadskjutet, så följ inte på, utan dä ska vara pang-pang — å så
dödstyst i skogen, för vi vet inte vilken minut vi kan få skogvaktare å
bruksherrar på oss’, sa ja. Å mä dä basa ja åv.»
»Och gick ned till tätningen igen?»
»Just dä ja. Ja tog samma krok tebaks, ja, från fällan där kamraterna
stog — å dä va mä ett åv di bästa älgpass, som fantes på trakten — å sen
ja hadde kommi på spåret igen, gick ja bara på ätter som hund ledde å
skrämde opp älgarna, som låg på en liten mossplätt där inne i tätningen.»
»Och Larsson släppte inte hunden?»
»Ja va väl inte tokig heller. Hadde dä blivi hundskall åv i skogen så
hadde vi haft skogvaktare å länsman å fan å hans gamla mormor på oss
burdus, vi. Ånej, ja akta mej allt. Ja hörde hur älgarna tog kursen
opp mot fällan, där Olof å svåger hans stog, å bäst dä va så small dä
tre skott ätter varann — pang-pang-pang —, å så vart dä dödstyst igen.
Då gick ja åt sidan ett bra stycke från spårena å kröp te mä hund i
nåra täta buskar å fick mej lite te äta å där dröjde ja en hel timme å
bara lyddes, om ja skulle få höra nån komma. Men inte en knäpp hörde
ja, så sen timmen hadde gått så tog ja mej så vackert opp te fällan,
där ja hadde kamraterna å där ja va tvärsäker på, att di hadde nån älg
liggandes.»
»Nå, hur många hade de?»
»Inte en enda, han. Inte en heller. Dom hadde stått å skjuti blanka
bommar, dom kräkena, å harmgiriga å förbannade va dom, så dom va färdiga
te kräks bägge två. Ja, dä va inget te göra åt saken, så vi låg där en
stund te, men så sa ja: ’Bli kvar här ni’, sa ja, ’så ska ja gå å si
ätter, vart dom där andra två älgarna har tagi vägen, å när ja får reda
på dä, så kommer ja tebaks å varskor’, sa ja, å mä dä gav ja mej i väg.
Spårena hitta ja snart, där dom där två skiljts från di andra, å så fick
hund ta an dom å så bar de i väg igen.»
»Hade de gått långt?»
»Näij. Ja träffa dom i kanten åv en liten havreodling. Den ena låg, då ja
kom, å den andra gick ett stycke därifrån å fnalla å åt. Då stog ja i ett
bra tätt busksnår under vind, å sen ja bundi fast hund ve en liten gran
å fått’en te låta bli å gnissla, så la ja te öga å satte in kula bakom
bogen på den som va på bena, å han föllt som en säck. Den andra for opp,
som dä small, å gav sej i väg, men ja hadde redan slitit opp slutstycket
å fått in en ny patron, å den kulan fick han i nacken, så han stöp på
fläcken han mä, å så smög ja mej fram å stack bägge två.»
»Och sedan låg Larsson tyst en stund?»
»Ja en hel timme. Men ingenting hörde ja, å då gick ja tebaks te älgarna
å risa ner den ena riktigt ordentligt, å ett bra stycke låg di från
varandra förrexten.»
»Och sedan hämtade Larsson kamraterna?»
»Ja, jag gjorde så, å när di frågte hur dä hadde gått, så sa ja, att ja
bara hadde sitt _en_ älg, för den andra va nog inne i tätningen, å att ja
inte hadde kunna hålla klorna på mej utan skjutit den som ja såg. Nå, dä
va ju bra, tyckte di, för då hadde vi i alla fall både färskt kött te
äta nu, å så kött te salta ner te jul, så dom va storbelåtna.»
»Nå, men hade de inte hört bägge skotten?»
»Jo visst. Men ja sa, att ja hadde vari tvungen te skjuta två gånger på
älgen, å dä andra kulhålet hadde ja ju gjort mä kniven å en vass gren. En
har väl vari mä förr, vetja.»
»Hur fick ni hem köttet sen?»
»Jo vi stycka, vi, å bar opp alltihop i en ängslada, som va full mä hö
å stog ett stycke ifrån, å så grävde vi ner alla tarmar å sånt å brände
en smula på marken så dä inte skulle synas. Sen skulle dom där bägge
karlarna hämta alltihop på natten å salta ner utom en del, som vi skulle
ha färskt, å ja skulle få hämta mitt hos dom ätterpå.»
»Nå, men den andra älgen då?»
»Ja, si dä va knepigare mä den. Sen vi hadde skiljts åt, å ja hadde dröjt
lite å sitt, att dom gick hemöver ordentligt, så gick ja tebaks å flådde
å stycka min älg, — si ja hadde handyxa å grejer mä mej i väskan, si, — å
så gick ja hem, å på natten va ja borta hos dom andra å hämta min del i
ett lite hölass, å dä gick klart. Si ja tyckte att dä va bäst te hämta’t
mäsamma, för dä en har, dä har en, å dä ä inte gott te veta, när som
att åska slår ner. Å kötte salta ja ner utom en bit, å ställde’t ner i
en källare, som ja hadde i skogen, å som va så väl gömd, så själva fan
kunde inte få tag i’n en gång.»
»Nå, men Larssons egen älg då?»
»Jo, den hämta ja kvälln ätter, å dä gick klart, fast dä ha kunna gått
käpprätt åt helsike. Si skogvaktarna hadde på någe vis fått nys på, att
dä hadde tjuvskjutits älg på markerna, så dom va i farten å hadde fått mä
sej länsman Florén, som ju skulle lägga näsa i blöt i allting. Men ja va
tvungen te hämta mitt kött, för annars hadde dä blivi skämt, så ja rusta
mej i ordning på kvälln mä häst å kördon å gav mej åv. Men då hadde ja
allt styrt ut bå mej å kraken så pass, så ingen hadde kunna känt igen oss
i mörkre, dä va lögn dä, för ja hadde låna käringens kläder å klätt ut
mej te kvinnfolk å hästen hadde ja kritat en bläs i pannan på å kritat
honom på kroppen å bena mä, så han såg ackurat ut som mor Brittas häst
i Engkärr, ho som rådde om ängsladan där nere, där ja skjutit älgarna.
Nå, första resan gick bra å halva älgen hadde ja mä mej hem i ett lass
mä ängshö, som ja tog i Brittas lada där nere, men andra gången ja kom
ätter skogsvägen, å då va dä som tur va bra nog skumt, så mötte ja väl
själva länsman ve korsvägen där oppe på skogen. Ja trodde rakt ja skulle
få slaget, så olustig å besvärsam kände ja mej, men dä va inget te göra
åt saken så ja gick bara på å apa ätter kärringfasoner så gott ja kunde.
— När ja kom bortåt länsman te så stanna han. — ’Vem kommer körandes
här’, sa han. ’Joo’, sa ja å gnällde så illa ja kunde, ’dä ä Britta i
Engkärr’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’ä mor Britta ute å kör så sent?’ ’Jaa’,
sa ja, ’ja va tvungen te köra ätter lite hö från min ängslada där nere på
myr’n’, sa ja, ’å ja får ju göra’t själv, för gubben min dog i vintrase,
som nådig komsarien vet’, sa ja. ’Ja’, sa han då, ’han gjorde ju dä, men
har mor Britta hört, om di har skjuti någe i skogen di här daga’, sa han.
’Näij’, sa ja, ’ja har inte vari i skogen förr’n nu, så nån jakt har ja
inte hört te’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’men dä har säkert tjyvskjutits
älg här på markerna, å dä undras mej, om inte Per Larsson har ett finger
mä där’, sa han. ’Per Larsson’, sa ja, ’den stackarn som knappt kan gå.
Han högg sej i foten härom sistens på vebacken, så den har då inte kunna
gjort någe hyss i skogen i vart fall nu’, sa ja. ’Jaså’, sa han då, ’ä dä
på dä vise, ja, då får ja väl söka på annat håll då’, sa han å mä dä bjö
han gunatt å gick.»
»Nåå?»
»Ja, ja körde in lasset i skogen i rödaste rappet, så snart han va
borta, å tvätta kritan åv hästen i en handvändning i en kärrputa som va
där, å släppte honom i vall i hagen, å så skena ja hem å kröp burdus i
fållbänken å fick kärringa te linda traser om foten.»
»Nåå. Kom länsman?»
»Ja ja men. Men han va försent ute den gången, å aldrig kunde han ana,
att den, som låg i sängen mä foten omlindad, va den kärringa, som han
mött på skogen en stund före, så han fick lort på sina klor å fick gå sin
väg.»
»Och fick inget älgkött den gången?»
»Jo han högg en bondtamp där söder i sockna sen, som hadde hitta en hel
stor tina mä saltat älgkött i sin ängslada — vem som hadde skjuti älgen
vet ja inte — å som hadde gått å givi bort te bekanta åv kötte. På så
sätt fick länsman veta’t å la beslag på alltihop, både dä bondtjyven
hadde å dä han hadde gett bort å så fick bonn böta för han haft älgkött
under förbjuden tid.»
»Nå, men vem fick köttet sedan?»
»Jo, dä höll han acksjon på, så inte fan visste om’et, å köpte in hela
slumpen själv för tie riksdaler, för han sa dä va skämt å att han skulle
ha dä å koka åt hönsena å svina sina. Men den som åt salt kött te jul, dä
va allt länsman dä — å ja mä för den del, för natten ätter hämta ja allt
mitt lass, som stog i skogen. Dom ä allt ena änglar dom där länsmännera
fast dom går mä gullränder kring mössa å ä blankskodda mä knappar å väsen
bå fram å bak, å ja säjer om dem ackurat som skräddar Holmén bruka säja
i tiden. ’Ja ä en fridens man, som inte vill nån människa någe ont’, sa
han, ’men om hin ville ta mi gamla, arga svärmor, dä skulle ja inte se
snett på’, sa han, å dä samma säjer ja, Per Larsson i Myren, djädrar
i mej om alla länsmän å komsarier mä. Var lugn för dä. — Opp mä dej,
Harras, nu går vi.»
NÄR SÖDERMAN FICK TYSKA GULDMEDALJEN
»Dä va mej ett oförnuftigt h’as te blåsa», sa Johan Söderman där han med
nävarna i kavajfickorna och uppfälld krage stod på sin älsklingsplats
utanför sjöboden nere vid stranden och tittade utåt havet. »Ja såg ju
på månen i går kvälls att dä skulle bli väder åv, men att han skulle
bli så grym, dä trodde ja då aldrig. Dä va tur för Gusten, att han
inte lag skötarna sina nord på Gråharan i går aftes, som han tänkte
sej, för då hadde han allt vari åv mä dom nu, förstår ja. Tvi, tocke
djädrans busväder dä har laga sej te. Titta hur dä bryter där borta ve
Södersankan.»
Det brusade och brakade från skogshöjden bakom oss, där den sydostliga
kulingen rev och slet i krokiga martallar och rufsiga granar. De trasiga
stormmolnen jagade varandra med ilande fart på det mörka, igenmulna
himlavalvet och de häftiga kastvindarna, som kommo nedrusande mellan
höjderna, färgade gång efter annan den askgrå vattenytan framför oss
alldeles bläcksvart under fräsande, frampiskade krusningar.
Ute till havs, där stormen låg på med hela sin ohyggliga styrka,
vältrade sig brott på brott under dånande och brak mot småholmarna
och skären; de mindre klabbarna försvunno esomoftast helt och hållet
under framstormande, skumtoppiga vattenberg och från de stora
undervattensgrunden mellan Gråharan och Södersankan sprutade gång på
gång en fradgande vattenpelare rätt upp i luften som ur en krater, för
att strax därefter slungas ut i ett moln av vattenpärlor och skum av
våldsamma, tjutande vindilar. Det dånade och sjöd, skummade och fräste
därute bland brott och bränningar och hela havskusten, så långt man kunde
se, verkade en rasande, kokande avgrund.
»Han har öppna käften riktigt nu, sydosten», fortsatte gubben Johan
vändande sig till mig, som höll på att rengöra och smått reparera min båt
alldeles bredvid, »å nu slår han nog inte igen truten förr’n om tre dagar
eller så, när han har blåst halsen åv sej, toker. Dä ä den otäckaste
vind, vi har här på kusten, för han river opp en sån välsignad sjö, å
di flesta förlisningarna, som vi har haft härute, i vart fall under min
tid, har då vari, när den här stortokiga sydosten har sluppi ur säcken
å börjat på te hoppa galen. Å bra nog mä folk har vi bärga här ute på
klabbarna under den tiden också, må han tro, fast dä har inte varit så
förbaskat näpet alla gånger te ge sej ut i dä här sathåle, kan han tänka
sej.»
»Nej, det tror jag rasande väl. — Apropos det! Söderman har ju tysk
guldmedalj för livräddning?»
»Jaa — jaa — ja har så. — Inte va dä så värst märkeligt, när dä hände
— ja ja, dä va ju _väder_ förståss — å lika svåra tag har ja ju vari
mä om både förr å sen mä, för den deln, å bara fått en tocken där
gratifikation, di kallar’t, men den här gången tyckte väl dom där
herrekarlarna där nere i Tyskland, att gubben skulle ha sej lite grannlåt
te hänga på bringan, så ja fick ju gullslanten.»
»Hur gick det till vid bärgningen, Söderman?»
»Ja, ä dä så han prompt vill veta’t, så nog kan ja tala om’et alltid»,
grinade gubben. »Släng ut ett par strömmingstrummor ur sjöboden, så ja
får te sitta på. — Tack. Så där ja. — Spänn nu opp örona sina å hör noga
ätter, för han kan ge sej djädran på att gubben va mä i den gamla tiden,
när dä blåste, va lugn för dä.»
När Söderman kommit sig riktigt i ordning på de uppstaplade
strömmingstrummorna och fått eld på sin gamla pipa, stoppad med karvad
och gnuggad tuggtobak, började han så småningom sin berättelse.
»Joo sir han», sade gubben och strök sig över kämpaskägget, »dä va som
så, att ja hadde lotsat in en dansk, en Marstalskonare förrexten, te stan
på senhösten i november — si ja tjänstgjorde som extralots ett tag den
tiden si — å kom roendes hemöver igen. Dä va år 61 dä, ska han si, så dä
fanns inga passagerarbåtar, som rännde fram å tebaks som nu, å gör folk
lata å besvärsamma åv sej å som en kunde komma ut mä, utan dä va te segla
å ro den tiden, ska ja tala om för honom. Dä va te segla, när en kunde,
å ro förrexten, å många ädeliga gånger har ja rott från stan å hit ut
under årens lopp, må han tro. — En sexton timmar bruka dä ta ungefär, men
då tog en ju i land å vila imillanåt, förståss. — Ja rodde från stan på
förmiddan den där gången — dä va mot å busväder, så ja kunde inte segla
stort, sir han — å fram på kvällkanten tog ja land ve Hopskär, där ja
hadde en kusin, som va fiskare, å låg där över natten. På morronkröken,
när ja gav mej i väg igen, va dä svårt väder värre, men ja tog mej opp i
lä under öarna å holmarna så gott ja kunde, å fram på förmiddan kom ja ju
hitut te sist. Ja tänkte för mej själv som ja satt där å kajka, att dä
skulle bli rart te få komma hem å värma sej å få sej lite te äta, för dä
blåste en storstorm rakt åt sydosten som nu, men dä vart allt en annan
dur åv dä, ska han si.»
»Hur så då?»
»Jo, som ja kom i land mä båten min här nere ve brygga å just hadde
förtöjt’en, så kom väl lotsålderman, vi hadde här då, Sjöblom, ner te mej
mä tuben under armen. — ’Dä va bra du kom hem, Söderman, ja har just som
gått å vänta på dej’, sa han. ’Hur så?’ sa ja. ’Joo’, sa han då, ’du ska
si att dä har stranda en skonare här ute ve Södersankan’, sa han, ’å ho ä
mest sönderslagen nu’, sa han, ’men fyra man utå besättningen har tagit
sej i land å hålls opp i bergskreverna där, har ja sitt i tuben’, sa han.
’Så fort ja blev dom varse på mårron, så skicka ja ut Abel Norrman mä
fyra andra utå karlarna te bärga dem’, sa han, ’men dä vete fan vart dom
har tagi vägen mä båten, för ja sir inte te dom nån stans, å di där fyra
karlarna ä kvar därute på Södersankan ännu’, sa han. ’Om dom inte blir
bärgade snart, så blir di borta’, sa han, ’för sjön växer å går snart
över hela klabben, så nu får du välja ut nåra man utå dom som finns kvar
här, å ge dej ut å rädda liv’, sa han.»
»Nåå?»
»Ja, va skulle ja göra? Trött å besvärsam va ja, men dä fick inte hjälpa,
så ja sa te lotsålderman: ’Kom, så går vi opp te utkiken, så får ja si
hur dä sir ut’, sa ja, ’å så kan ja göra ut, vilken väg dä ä bäst te ta
nu, för te klara sej lättast’, sa ja. — Ja, vi gick, vi, å när vi kom opp
på berget där stortall’n stog — dä va utkiken våran dä den tiden, för vi
hadde inte så fint som torn å väsen, som di har nu, lotsarna — så karta
jag mej väl opp för trälejdar’n mä tuben under armen å kom opp i tall’n
å tog mej en långtitt. — Dä va bedrövligt rakt, så där såg ut där ute te
havs, ska ja säja honom, för vädre va värre än nu, å dä blåste så, så
ja mä knapp nöd kunde hålla mej kvar däroppe. Hela have gick skummandes
vitt å dä dåna, som om åskan hadde gått därute. Brottena rusa fram å
vräkte sej handlöst över skär å småhällar, så dä stog som en enda rök åv
saltvatten å skum å stundtals vräkte dä opp grundbrott skyhögt i luften.
Dä va inte mycke kvar utåv skonarn där ute ve Södersankan, ska ja säja
honom, för riggen hadde gått över bord å sjön slet sönder skrovet allt
mer å mer. Utå Abel Norrman å hans folk såg ja inte ett dugg, men dom där
fyra stackarna på Södersankan fanns i livet ännu å höll till i storskreva
på nordsidan åv berge. — Nå, när ja hadde sitt va ja ville, så karta
スウェーデン語文献の1テキストを読みました。
次へ - Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 6
- パーツ
- Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 1各行は、最も一般的な単語 1000 個あたりの単語の割合を表します。合計単語数は 4689 です一意の単語の合計数は 1819 です24.5 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています32.0 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています36.5 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています
- Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 2各行は、最も一般的な単語 1000 個あたりの単語の割合を表します。合計単語数は 5199 です一意の単語の合計数は 1663 です24.1 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています31.5 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています34.9 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています
- Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 3各行は、最も一般的な単語 1000 個あたりの単語の割合を表します。合計単語数は 5108 です一意の単語の合計数は 1707 です26.7 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています34.5 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています38.7 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています
- Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 4各行は、最も一般的な単語 1000 個あたりの単語の割合を表します。合計単語数は 4781 です一意の単語の合計数は 1640 です23.5 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています30.5 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています34.4 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています
- Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 5各行は、最も一般的な単語 1000 個あたりの単語の割合を表します。合計単語数は 5514 です一意の単語の合計数は 1465 です24.3 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています31.1 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています33.6 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています
- Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 6各行は、最も一般的な単語 1000 個あたりの単語の割合を表します。合計単語数は 5306 です一意の単語の合計数は 1618 です24.7 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています32.9 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています37.6 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています
- Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 7各行は、最も一般的な単語 1000 個あたりの単語の割合を表します。合計単語数は 5117 です一意の単語の合計数は 1615 です26.6 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています34.4 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています38.6 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています
- Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 8各行は、最も一般的な単語 1000 個あたりの単語の割合を表します。合計単語数は 5109 です一意の単語の合計数は 1459 です26.2 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています33.3 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています37.0 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています