🕥 34 分の読み取り時間

Den siste Atenaren - 13

合計単語数は 4481 です
一意の単語の合計数は 1737 です
24.4 の単語が最も一般的な 2000 単語に含まれています
34.5 の単語が最も一般的な 5000 語に含まれています
39.5 の単語が最も一般的な 8000 単語に含まれています
各行は、最も一般的な単語 1000 個あたりの単語の割合を表します。
   nåd. Ville åskådarne, att han skulle skonas, nedhöllo de tummen; i
   motsatt fall uppräckte de den.
  Det plumpa skämtet hälsades med skrattsalvor.
  Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar,
  som hon färgat i blodet av de fallna kättarne på Kolyttos, steg fram
  ur hopen, slängde av fötterna sina spikslagna träsandaler och tog den
  ena i hand som vapen.
  - Giv akt! skrek hon, i det hon närmade sig Batyllos. Det är icke dig
  jag vill åt, utan dina oliver.
  Denna anspelning på ett bland kämpande gladiatorer hävdvunnet skämt
  lönades med nya skrattsalvor.
  Batyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter. Han stirrade med sina
  skumma ögon på hopen, som slagit ring om honom, hans läppar rörde sig
  och gåvo väg åt orden:
  - Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det brott, varom I talen. Varken
  jag eller min hustru har förgivit Simon.
  - Nu står du icke på talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv
  akt! första hugget är mitt.
  - Håll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Låt
  honom tala ut! Du har icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid
  Gud!
  - Vid Gud den Allsmäktige!
  - Och vid den enfödde Sonen, av lika väsen med Fadern ...
  - Nej, nej, vid Sonen, som är av samma eviga gudomsväsen. Jag svär
  det vid honom.
  Dessa ord, det förföljda kristianska partiets lösen, väckte en storm
  av ursinniga rop i hopen:
  - Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner honom, Kyriaka!
  Kyriaka, så kallade sig furien, svängde den tunga sandalen i luften
  och träffade i nästa ögonblick Batyllos' huvud, så att blodet färgade
  hans grå lockar och rann nedför hans panna.
  Batyllos vacklade mot trappan till närmaste hus. Ett nytt slag
  sträckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville
  behålla bytet för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från alla sidor
  fram för att sönderslita den anfallne, som, där han låg, hade knäppt
  händerna över bröstet och med försvinnande medvetande bad Stefanos'
  bön för sina mördare.
  Under uppträdet hade en man, som var klädd i kristianernas prästkåpa,
  med hastande steg närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat,
  att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan av den fallne,
  hans stämma ljöd över sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste
  tillbaka. Hans bråda, kraftiga uppträdande och dräkten, som han bar,
  lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom.
  Skaran igenkände i den nykomne en medlem av det homoiusianska
  prästerskapet, medtävlaren till Petros i kraftig vältalighet. Man
  igenkände, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros.
  - Jag ser, vad som är å färde, sade han, i det han upplyfte den sårade
  på trappan, avkastade sin kåpa och lade henne under hans huvud. I
  viljen mörda denne man. Vad har han gjort?
  Den ögonblickliga tystnad, som följde på spörsmålet, bröts av en röst,
  som svarade ur hopen:
  - Han har förgivit den helige Simon. Han är kättare och giftblandare.
  Han skall dö!
  - Ja, ja! skreks i korus.
  - Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, hördes en
  annan röst. Det vore underligt av en rättrogen präst.
  - Här skipa vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen.
  Vi ha beslutit, att han skall dö. Dig vilja vi intet ont, men om du
  hindrar oss, så svara för dig själv!
  - Hindra er? inföll Teodoros och ställde sig framför den sårade, så
  att han skyddade honom mot den påträngande hopen. Icke vill jag hindra
  er, då I endast viljen utöva rättvisa. Långt därifrån! Jag har alltid
  älskat rättvisan och deltager gärna i allt, som påbjudes av henne. Men
  rättvisan kräver ordning. Ingen får dömas ohörd. Var är nu domstolen?
  - Här, svarades i hopen. Här äro vi själva domare.
  - Gott. Domarne äro här, den anklagade där. Men var äro den kärande
  och vittnena?
  - Här!
  - Vad sägen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var
  detta eder rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är
  mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa.
  - Bah, vi ha nog vittnen, inföll en av männen. Var är Anastasia, som
  med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den
  förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke
  dömer ohördan.
  - Rätt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre
  icke döma ohördan, det var så du sade?
  - Ja.
  - Att I icke viljen fläcka edra händer med oskyldigt blod?
  - Ja.
  - Att I ären kristna och icke vilddjur ... det är ju så?
  - Ja.
  - Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Övertyga
  prästen ...
  - Så att det blir slut med pratet, inföll Kyriaka med gäll stämma.
  Anastasia, änkan från Dipylon, steg tvekande fram.
  - Du är således vittnet? frågade Teodoros, i det han fäste sin skarpa
  blick på Anastasia.
  - Ja.
  - Vad såg du då? Tala sanning, ty på dina ord vilar den armes liv! Se
  honom och säg, om du vill ha hans blod över ditt huvud!
  Batyllos hade öppnat ögonen. Hans medvetande började återkomma.
  - Och innan du säger något, så än en fråga, fortfor Teodoros, på vars
  avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn?
  - Ja, jag har en son...
  - Som du älskar? Är det icke så?
  - Jo.
  - För vars lycka åtminstone någon gång ditt modershjärta bett till
  Gud!
  - Ja, jag beder varje afton för mitt barn, svarade Anastasia med
  svävande röst, som yppade ett vaknande av ömmare känslor.
  - Minns då, vad den Evige säger: »Jag är en stark hämnare, som
  straffar fädernas missgärning på barnen intill tredje och fjärde led.»
  Tala nu! Vad har du sett, som ger dig rätt att kalla denne man
  giftblandare?
  - Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru någon gång
  burit mat till Simon.
  - När såg du det sist?
  - I solnedgången dagen före Simons död.
  - Och du såg även, att maten var förgiftad?
  - Det kunde jag ju icke se.
  - Är detta allt vad du har att vittna?
  Anastasia teg.
  - Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd är tillräckligt för att
  döma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den åldrige mannen,
  som väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din son och svara nu på
  min fråga!
  Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kämpade med sig själv.
  Men när hon i hopen bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och
  fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa fram och sönderslita
  offret ... när hon såg mordlystnadens föremål, som med halvt
  medvetslös blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke längre
  motstå intrycket av Teodoros' ord och sin egen bättre natur.
  - Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på mitt samvete. Jag tror, att
  han är oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han är oskyldig ...
  Jag tror det ... hören, I vänner, jag tror, att han är oskyldig ...
  och ingen får taga hans liv, innan han tagit mitt.
  Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga känslor
  voro väckta. Svindeln, som drivit henne att förena sig med de
  blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt som med andra,
  klarare ögon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sårade och fattade
  hans hand.
  Segern började luta till Teodoros' sida. Det gällde att gripa
  ögonblicket för att vinna den.
  - Artemon, sade han, du, som icke vill döma någon ohördan, som ej vill
  sudla samvete och händer med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den
  anklagades hand och vill med sitt liv värna hans. Vad säger du om
  detta vittnesmål?
  - Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det är nog möjligt,
  att Batyllos är oskyldig. Också har jag icke rört honom med ett
  finger.
  Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en
  mänskligare sinnesstämning började få inträde. Men där funnos andra,
  hos vilka förföljelseraseriets svindel dränkte alla tankar, alla
  känslor i blodtörstens, och åter andra, som voro mäktiga av åtminstone
  denna tankegång: Det är omöjligt, att de blodsdomar, som vi i dag
  fullbordat, skulle vara orättfärdiga; det är omöjligt, ty det vore
  förskräckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till så många grymheter; vi ha
  mördat barn i deras mödrars famn; vi ha icke skonat ålderns grå hår.
  Om samvetet en gång skulle tillräkna oss allt detta ... nej, det vore
  för mycket ... vi måste ha handlat rättfärdigt ... och vad vi gjort
  har ju skett i Herrens namn, för den rena läran, för bekännelsens
  enhet.
  Det var dessa, som i Teodoros började rädas sitt eget samvete. De
  ville tysta honom, och om de själve, sedan detta mått av eftertanke
  börjat vakna, icke längre skulle mäktat bära hand på den sårade
  gubben, så funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt
  bloddop styrka rättfärdigheten av deras förehavande.
  Fördenskull invände de, i det de trängde in på Teodoros:
  - Men han är kättare. Det är nog för att förtjäna döden. Lagen själv
  dömer kättare till döden, när de sammanträda till gudstjänst. Femtio
  atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom dö under bilan.
  Skarprättaren för sig och vi för oss. I dag skipar folket rättvisa.
  Här äro vi alla vittnen. Han är känd av alla som en hårdnackad
  kättare. Han svor nyss, att Sonen är av samma väsen med Fadern. Det är
  nog. Gå undan, präst! Svara för dig själv, ifall du hindrar oss!
  - I haven då beslutit, att han skall dö? sade Teodoros med en röst,
  som darrade av rörelse. I som bekännen Kristi namn, I haven då intet
  medlidande?
  - Han är kättare!
  - Se, han liknar en, som ligger på vägen, slagen av rövare.
  Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en
  samaritan, en hedning måtte vandra här förbi! Hans ögon skola skymmas
  av tårar, han skall icke fråga om den olycklige är en kättare, utan
  endast se, att han är en nödställd broder; han skall förbinda de sår,
  som I slagit, och bära den arme på skuldrorna till sitt hus ...
  - Prästen pratar omkull er, karlar, inföll Kyriaka med skarp röst.
  Hören I? Han påstår, att vi äro sämre än hedningar och samaritaner.
  Skola vi tåla sådant? Han påstår, att blodet, som du har på handen
  där, Timoteos, är oskyldigt blod; att blodet, som stänkt dig i synen,
  Alexios, är oskyldigt blod; att blodet, som färgat de här armarne
  (Kyriaka sträckte sina armar i luften), är oskyldigt blod. Och ändå
  var det på Kolyttos, vänner, där hundratals rättrogne ihjälslogos af
  kättarne! Sen I, vänner, sen här ... (Kyriaka drog ned tuniken kring
  sin knotiga hals) ... sen I, att jag är blodig på min hals? Sen I
  såren där? Det är märken från Kolyttos, det är märken av oskyldiga
  kättaretänder, av en liten fördjävlat oskyldig kättarunges tänder, som
  ville bita halsen av mig, när jag i Guds och homoiusions namn
  avfärdade hans kätterska till mor. På Kolyttos, vänner, ha de
  oskyldiga kättarne mördat edra fäder och söner. På Kolyttos stredo
  kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kättarne och bortburo efter
  stridens slut de oskyldiga kättarehuvudena på kejsarens egna lansar.
  Kejsaren måtte vara en stor brottsling, som förföljer oskyldiga, och I
  måtten vara idel uslingar, sämre än samaritaner, hedningar och hundar,
  eller också är denne präst en lögnpräst, en hemlig atanasian, som
  förtjänar döden. Ären I fega, karlar? Skola käringarna fram i spetsen
  för er? Bort med honom! Slå ned honom! Han förnekar bekännelsens
  enhet, ty han försvarar kättarne! Bekännelsens enhet, den enda
  allmänneliga kyrkan, vänner! Bort med prästen, slå ned lögnprästen!
  Hennes ord hade återtänt fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade
  fram för att kasta sig över sitt offer. De fattade i Anastasia, som
  skylde gubben med sin kropp, och sökte rycka henne bort. Andra rusade
  emot Teodoros och stötte honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som
  han var, återvann han gång efter annan sin post, avvärjde de slag, som
  voro måttade åt Batyllos, och kämpade som för sitt eget liv, ensam mot
  en övermakt av människolika vilddjur.
  Nu sprängde en ryttare, klädd som kejserlig kurir, över gatan. Han kom
  från Akarnaniska porten. Folket hörde icke hans rop att giva rum. Han
  drev på hästen in i massan. Hästen stegrade sig. Ryttaren svor och
  utdelade slag till höger och vänster med fästet av sitt svärd.
  Uppmärksamheten riktades på honom. Teodoros nyttjade ögonblicket.
  Dörren till det hus, vid vars trappa detta uppträde förefallit, var
  stängd, men icke läst. Hon sprang upp för en stöt av hans hand.
  Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i förstugan.
  Anastasias passiva motstånd och Artemons tvetydiga uppförande, som,
  medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de närstående,
  underlättade denna handling. När ryttaren kommit förbi, voro prästen
  och kättaren försvunna och dörren bommad bakom dem.
  Klockorna i storkyrkan började ringa. De kallade till gudstjänsten.
  Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att välja. De vildaste,
  med Kyriaka i spetsen, försökte bryta upp dörren, medan det stora
  flertalet skingrade sig och ilade bort för att icke komma för sent. Än
  ett gagnlöst lopp mot dörren, och med några förbannelser skyndade de
  övrige åt samma håll.
  Gudstjänsten förenade så många homoiusianer, som storkyrkan kunde
  rymma. Men det var endast ett ringa antal i jämförelse med de massor,
  som voro i rörelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade uppträdet
  vid Akarnaniska porten ägde rum, hade den regelbundna väpnade styrkan,
  understödd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp på de i Piræus
  förskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs så kraftigt, att
  anföraren, för att med utsikt på framgång våga ett nytt, äskade
  förstärkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades'
  befäl voro uppställda i grannskapet av storkyrkan och ännu icke
  deltagit i striden. Pylades avsände den begärda centurian, men med
  order att icke förnya angreppet. Man borde inskränka sig till att
  omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, för att hindra dem
  mottaga förstärkningar, som kunde göra dem vådliga och sätta dem i
  stånd att ifrån försvar gå över till anfall. Denna avvaktande hållning
  borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var nämligen biskopens
  uppsåt att ordna homoiusianernas massor och väpna dem ur arsenalerna.
  Han ville i egen person och följd av sitt prästerskap företaga ett
  avgörande angrepp på kättarne med de rättrognes hela samlade och
  ordnade styrka.
  Till följd av denna order vart den stridslystna massa, som från staden
  strömmade till Piræus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt på
  aftonens bardalekar, återvände hon till staden, förstärkt med
  avskummet i Piræus, och med sina rysliga troféer från Kolyttos i
  spetsen. Det var en vridrig åsyn skaran företedde, där hon vältrade
  fram emellan de gamla, halvförfallna murar, som förenade Aten med dess
  hamnstad. Psalmer och slagdängor skrålades om varandra, och högt över
  oväsendet ljödo de outtröttliga ropen: Död at giftblandarne!
  Men bland dessa rop förnummos nu för första gången andra, i början
  höjda av några få röster, därefter av flera, slutligen tävlande i
  styrka med de förra:
  - Död åt de hedniska hundarne, avgudadyrkarne!
  - Ned med kristendomens fiender! Hämnd på ärkehedningen! Krysanteus
  har smädat Kristus! Hämnd på ärkehedningen!
  Uppträden, som föreföllo under tåget till staden, läto ana, att nya
  elementer hade förenat sig med de förut verksamma. Massan började
  plundra. Köpmansbodarna, som funnos i de långa portikerna å ömse sidor
  vägen, uppbrötos och tömdes.
  Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen
  himmel över denna sköna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder
  syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är
  stoft och stoftet spritt av himmelens vindar.
  De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde
  ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de
  nu annalkande mörka, oroliga vågorna.
  Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets
  pelargång. Mitt under de stormar, som brusade genom världen och
  skakade hennes hörnstenar, under den förskräckliga kampen mellan
  massor, som offrat mänsklighetens gudagivna gåvor, förnuft och vilja,
  på altaret åt den avgud, som nämndes Tron, den döpte Molok, som
  kallades Bekännelsen, för att sedan viljelösa drivas hit och dit av
  egna och andras rysliga lidelser--mitt under detta såg man kring en
  gammal Stoas filosof några män och ynglingar samlade för att lyssna
  till ord om sedlig självbestämmelse, om viljans seger över jordiska
  böjelser och jordisk fruktan, om människosjälens kraft att genom sig
  själv förädlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn
  och harmoni.
  Det var denna lära, som fläktade storhet genom hedendomen, som fyllde
  Plutarkos' hjältegalleri med en rikedom av härliga män, en rikedom,
  samlad endast från tvänne Medelhavsländer, och likväl sådan, att det
  första årtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes
  nästan som ett missväxtår på stora människor i jämförelse med honom.
  Medan det homoiusianska packet drog förbi, genljöd torget av
  mångfaldiga rop, och bland dem:--Död åt avgudadyrkarne, hedningarne,
  kristendomens fiender! Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man
  såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg
  stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men
  eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål
  för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem. Deras
  lugn kunde väl icke vara mäktigt nog att göra intryck på den
  mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pöbeln en ärvd
  vördnad, en skygg aktning för järnmännen i Stoa.
  Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde från torget. Den
  starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus.
  En man, som länge vandrat av och an utanför Perikles' Odeion,
  avlägsnade sig därifrån vid hopens annalkande. Han hastade till
  Pylades och underrättade honom om vad han sett och hört. Kort därefter
  satt samme man till häst och sprängde bort genom dubbelporten.
  Han var minst det tionde budet, som Pylades denna förmiddag sänt till
  Lysis' villa.
  Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus
  Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus'
  skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans
  skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna
  dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid förknippat sitt
  öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla
  från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke
  kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid
  och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg,
  på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita.
  Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit
  till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av
  prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom
  Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom
  dubbelporten.
  
  
  FJORTONDE KAPITLET.
  En orgie.
  
  I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln
  underkastat hans vänskap.
  Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp på kappadokiern Akilleus
  och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa för att hugsvala den
  bekymrade.
  Vid framkomsten rådde i villan den djupaste tystnad. Sömnens hulda
  genius förde där sin vallmospira. Gästerna slumrade, envar inom sin
  dörr, i den långa aulans pelargång. Till och med den djupt bekymrade
  njöt en efterlängtad ro. Det hade varit grymt att störa honom.
  Karmides lät visa sig till den för honom bestämda sängkammaren, och
  snart var även han försänkt i drömmar. Han drömde om Rakel och
  Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga tärningkast, om
  fordringsägare och självmord.
  Morgonstjärnan slog upp ögat, och i köksvärlden rådde den livligaste
  verksamhet. Vid pass två timmar därefter vaknade Karmides vid tonerna
  av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stämma; hon grälade
  på slavinnan, som friserade hennes hår. Medan Karmides lyssnade till
  dessa ljud och förbannade de usla drömmar Annæus Domitius hade
  beställt för sin gästs räkning, infunno sig slavar, som buro honom i
  badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mängt med ljuva
  parfymer, frottörerna mästare i sitt slag, som borde kunnat återgiva
  en gubbes lemmar ungdomens spänstighet. Karmides kände sig föryngrad
  under deras händer och mäktig av alla möjliga epikureiska vapendater.
  Från badet bars han till ett rum, där konstnärer av olika slag väntade
  honom, konstnärer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han
  teg och förtrodde sig lugnt åt sitt ödes blida makter. Samtliga
  artisterna utförde sin sak väl. Rakkniven fördes av den lättaste hand,
  lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades à la Foibos Apollon,
  toalettpenseln gjorde strecket, som höjer ögats glans, varefter
  Karmides ifördes kitonen och sandalerna och visades till
  samlingsrummet.
  Här väntades han av de andra gästerna, som var för sig undergått samma
  behandling. De kunde således icke vara annat än morgonfriska. Också
  var hugsvalelsen redan i full gång. Karmides hörde på avstånd skratt
  och glada röster.
  Ett samkväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt
  och retande. Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland
  vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två
  slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och
  Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den
  kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne
  klädde väl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets
  gång intet spår till avundsjuka, men många av stark dragningskraft och
  växande förtrolighet. Och när inga missljud från detta håll störde
  glättigheten, varifrån skulle de då komma?
  Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin
  klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka
  tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga
  sken.
  Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i
  sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full
  dager därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de
  ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade
  bägarne.
  Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande.
  Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en
  orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och
  morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas
  kinder.
  Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för
  sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte
  med de övriges. Vi vilja anmärka, att Annæus Domitius bland nyktra
  människor var prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne
  unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman av grundliga rus en
  faunartad Annæus Domitius. Men en sådan fanns och väntade blott på
  tjänligt tillfälle och lämplig omgivning för att avkasta masken och
  framträda i hela sin befängdhet. Under hovmannen dolde sig en
  naturmänniska, som, när hon släpptes lös, gav sig luft i den
  tokigaste, mest otyglade munterhet.
  Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av
  en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till
  prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack
  och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam
  tanke på hans feta, skinande och leende ansikte.
  Han drack, kredensade pokalerna åt Myro och Praxinoa, skrattade,
  berättade kärlekshistorier och skämtade plumpare, ju större verkan
  vinet och munterheten visade sig ha utövat på hans gästers livsandar.
  Rodnaden, som färgade hans kinder, steg småningom över hans panna och
  övergöt den kala hjässan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en
  mogen, svällande druva. Men detta förebud till faunens snara
  framträdande röjde sig icke, innan de andra gästerna börjat tillåta
  sig friheter i ord och gärning, för vilka lamporna borde slocknat, om
  de ägt den ringaste känsla av blygsamhet.
  Musiken, som utfördes av osynliga konstnärer, tycktes följa
  ingivelserna från den ande, som livade sällskapet. I början ljuv och
  smäktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska
  slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp
  och kringsvävade varandra i dansar, som förmälde bajadärens luftiga
  rörelser med backantens vilda lust.
  De unga männen, som vilade på sina soffor och åsågo dansen, kunde icke
  motstå begäret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln
  och festens osynliga tjänsteandar kände, var musiken beroende av hans
  vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som
  atenarne sällan dansade, utom vid tillfällen sådana som detta. Annæus
  Domitius, som avkastat rosenkransen från sin kala hjässa och påsatt en
  yvig murgrönskrans, förenade sig med de övrige. Han figurerade mot
  Praxinoa. Silenen var färdig. Hans väldiga mage syntes, i stället för
  att vara en börda, tjänstgöra som en luftfylld blåsa hos simmaren. Han
  rörde sig på hälarne och var outtömlig på barocka åtbörder, som han
  förstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strävan
  till behagfulla rörelser, som i sin helhet väckte den ursinnigaste
  munterhet och upplöste det hela i ett samfällt skallande skratt.
  Dansen kom ett ögonblick att stanna. Annæus Domitius påtog en min av
  komisk förargelse; han låtsade vara stött, kastade sig i en soffa,
  torkade sin svettiga hjässa och inskränkte sig till att som åskådare
  njuta av dansens fortsättning.
  Under allt detta hade hans tankar endast tillfälligtvis varit
  frånvarande från Aten och de händelser, som där föreföllo. De bud, som
  Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras
  utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i
  trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla
  sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru
  han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt.
  Emellertid hade Pylades' sista brev innehållit dessa lugnande ord:
  »Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen vila i Piræus till
  aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro
  blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tågar tillbaka
  till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för
  en mängd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla
  händelser skall ske.»
  Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han
  fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och
  för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer
  och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen.
  Dessa skulle otvivelaktigt avvärja faran från Krysanteus och rikta
  pöbelns raseri åt andra håll.
  Efter dansens nöjen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat
  en förmåga, som bidrog att hålla sällskapets stämning på höjdpunkten.
  Själva tärningarna, som under desserten framhades, slogos ur brädet av
  det ystra glammet. Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas
  långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan
  rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer.
  Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäves påminde
  Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen,
  att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse;
  man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle
  giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu
  ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över
  sällskapets huvuden.
   [1] Mästerkock.
  Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den
  visa lära, som bjuder att leva, så länge man lever. Man var nio vid
  bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och
  benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade,
  
スウェーデン語文献の1テキストを読みました。