🕥 35-minuti di lettura

Solens Barn: Bilder från Amerika före Columbus - 4

Il numero totale di parole è 4612
Il numero totale di parole univoche è 1689
27.0 delle parole sono tra le 2000 parole più comuni
38.0 delle parole sono tra le 5000 parole più comuni
44.1 delle parole sono tra le 8000 parole più comuni
Ogni riga rappresenta la percentuale di parole su 1000 parole più comuni.
  slingrade sig trädkantad som en grön orm mellan bärgen, doldes här och
  hvar och kom längre fram åter till synes. Folk i färgrika dräkter rörde
  sig på denna väg som brokiga fjärilar. Långt borta skönjdes plötsligt ett
  blåaktigt, obestämdt skimmer, ofvan hvilket han såg något blänka som
  guld. Kaptenens skarpa blick fästes vid denna tindrande glans, som ömsom
  försvann och dök fram. Han greps af en aning, skuggade med handen för
  ögonen och uppbjöd hela sin synskärpa för att kunna bättre urskilja detta
  blåa något, som höjde sig öfver mängden. Denna hade nått en krök af
  vägen, och en stenmur hindrade utsikten.
  Då stampade Vajny otåligt med foten och hoppade ned från sockeln. Han såg
  arbetarefamiljen göra sig redo att fortsätta den tunga vandringen,
  betraktade ett ögonblick öfverraskad den döde gossens fader och gaf honom
  ett tecken att närma sig.
  -- Ditt namn?
  -- Zicko.
  -- Du är trädgårdsmästare vid jungfruklostret? frågade kaptenen och såg
  på den gröna strimman å arbetarens axel, tecknet på dennes yrke.
  -- Ja.
  -- Vet du, om någon af damerna därifrån i dag rest till incan?
  -- Nej; men kort innan jag gick hem, stod en bärstol till reds ...
  -- Röd eller blå?
  -- Den var inte röd; det var alltså ingen af incans släkt, som ...
  -- Tack! Det är bra.
  Arbetaren hälsade och slöt sig åter till sitt väntande följe. Vajny såg
  efter den borttågande familjen med dess kära börda. En obestämd känsla af
  leda vid lifvet fick plötsligt makt med honom, en känsla af djup
  förtviflan, och han suckade tungt.
  Alltså ingen af incans släkt! Då kunde det blott vara Yelva, som i kväll
  skulle föras till honom. »Yelva! Yelva!» mumlade han och fattade med
  händerna om sitt hufvud. »Jag dåre, som trodde mig kunna glömma dig!»
  Han tog åter plats på sockelns öfversta steg och blickade ned åt vägen,
  där han visste, att den blåa bärstolen skulle bli synlig igen.
  -- Vajny!
  Han for upp ur sina drömmar. Det var fästmön, som trädt ut ur griften och
  långsamt närmade sig efter att en stund ha forskande betraktat honom.
  -- Har jag låtit vänta på mig? sporde hon efter att ha skakat ur korgen
  de kaksmulor, som där blifvit kvar.
  -- Nej; jag trodde inte, att du så snart skulle bli färdig ...
  -- Jag märker det. Du har åter med dina tankar varit långt borta.
  -- Jag tänkte på framtiden.
  -- Framtiden? ... upprepade hon. Hvad var det, du frågade arbetaren om?
  -- Statshemligheter, svarade han med ett tvunget leende. Om jag anat, att
  du kunnat se ...
  -- Jag kom händelsevis att blicka ut genom grafdörren. Men är det
  hemligheter, skall jag inte fråga ... Det var endast uttrycket i ditt
  ansikte, som öfverraskade mig.
  -- Hur såg jag då ut? sade han likgiltigt och fortfor att späja nedåt
  vägen.
  -- Som en spegelbild af allt hvad ditt inre gömmer och som du döljer för
  mig ... Vajny! Vajny! Hennes röst lät klagande, nästan förtviflad, och
  hon grep hans hand: Skänk mig ditt förtroende! Du är ej längre densamme
  som förr. Ack, jag är ju närmast till att dela dina bekymmer. Vajny!
  Håller du mig kär? Är jag för dig detsamma, som jag engång varit?
  -- Du tviflar på min kärlek, inföll han tvärt; eljes skulle du inte så
  ofta som du gör återkomma till detta ämne.
  -- Förlåt! Jag fruktade en gång att förlora dig ... Det var, då du drog
  ut i kriget. Och när du återkom, var det till att börja med en annan,
  som ...
  -- En annan! afbröt han -- och stirrade oaflåtligt mot den ljusblå
  fläcken, som nu syntes igen, större och med tydliga konturer.
  Hennes ögon följde riktningen i hans blick. Den blåa bärstolen! ... På
  en gång föll slöjan från Litkas ögon; hon började förstå ... Hennes drag
  fingo ett hårdt och hotfullt uttryck. Hon var för mycket kvinna att icke
  ana, hvem bärstolen dolde. Ett kort, hånfullt skratt, och hon reste sig
  häftigt. Han ryckte till, och deras ögon möttes.
  -- Förlåt mig! bad han med skälfvande röst. Jag är en dåre, och som en
  dåre har jag drömt och handlat. Det hade varit bättre för oss båda, om
  jag aldrig återvändt från fiendelandet. Förlåt mig, Litka! Han grep efter
  hennes hand, som hon drog undan. Du vet ej -- fortsatte han -- hur föga
  jag är värd din kärlek, hvad allt jag förbrutit mot dig ...
  Det blixtrade till i flickans vackra ögon.
  -- Jag litade engång på dig, sade hon omsider efter att förgäfves ha
  bjudit till att beherska sin våldsamma sinnesrörelse, och du egde mitt
  fulla förtroende. Det var, innan du drog ut. Jag trodde då, att den man,
  jag kallade min, hade en incasättlings håg; men du glömde mig därute --
  för en slafvinna, ty annat blir hon ej, om också incan ger henne en plats
  vid sin sida. Då du trodde dig ha för alltid förlorat henne, återvände du
  till min faders tröskel och bad om förlåtelse. Jag bjöd dig stiga in, ty
  jag älskade dig trots all sorg, du vållat. Hvad du i dag sagt bekräftar
  blott en misstanke, som dock aldrig blifvit kväfd, hur gärna jag
  velat ... Från detta ögonblick är jag fri. Må de band brista, som ödet
  knutit emellan oss två! Jag öfverantvardar dig åt de länkar, ur hvilka
  jag ej har lyckats att göra dig fri. Om åtta dagar fyller jag aderton år,
  och lagen bjuder mig att innan dess ha valt en brudgum; i annat fall
  skall öfverheten välja för mig. Jag fogar mig villigt -- det är rättvist
  straff för min blinda svaghet. Men jag blir hämnad. Solens syster[D]
  och kärleksgudinnan,[E] vid hvars bild du svurit mig trohet, skola ej
  låta dig gå ostraffad. Deras glans skall tränga till ditt inres mörkaste
  skrymslen, och du skall aldrig kunna glömma den kvinna, hvars framtid du
  ödelagt.
   [D] Månen.
   [E] Venus.
  Hon slet ifrån sitt bröst den bukett af liljor -- kärlekens symbol -- som
  han samma dag skänkt henne, kastade den till hans fötter och skyndade
  bort mellan grafvarne utan att vända sig om mot den upprörde krigaren.
  Det var med en känsla af sorg men ock af lättnad, Vajny såg henne
  försvinna. Han drog några djupa andetag, strök sig öfver pannan, tog upp
  de blommor, hon kastat, och plockade sönder dem, medan han stirrade hän
  mot staden.
  Äfven han egde nu sin frihet. Men huru länge? Han hade nått ett
  efterlängtadt mål -- men han nalkades med stora steg den ålder --
  tjugofyra år -- då han måste anmäla sig för att få en hustru. Det gälde
  alltså att väl bruka tiden, njutningens korta tid, att icke se tillbaka
  utan hoppfullt framåt mot henne, som beherskade hans hela varelse -- fast
  hon kanske ej skulle ha känt igen honom, ifall de nu råkats!
  Ja, han var fri och skulle begagna sig af den gyllene friheten, kosta
  hvad det ville. Utan _henne_ egde lifvet för honom intet värde. Han borde
  för länge sedan ha gjort detta klart för sig och icke ha invaggat sig i
  den illusionen, att han skulle kunna böja tankar och håg till en annan,
  som han nog hyst vänskap för, men aldrig kärlek.
  Men ... denna kvinna, som upptändt hans förtärande lidelse, var ju redan
  dömd att öppna sin famn för hans konung, att upptagas i kretsen af de
  sköna tärnor, hvilkas mål i lifvet det skulle vara att förljufva
  tillvaron för solens son. Och mot denne djärfdes han resa sig! Han, den
  edsvurne undersåten, ville våga en dust på lif och död med den väldige --
  för en kvinnas skull! Ja, för hennes, som vid blotta tanken kom hans
  kropp att skälfva och hans ögon att tåras! Strid skulle det bli -- en
  fäjd till sista blodsdroppen! Och så ... raka vägen upp till solens
  hem!
  Han brast ut i ett skallande skratt och sparkade häftigt undan blommorna
  -- så mycket aktade han ära och framtid!
  Han rätade upp sig i sin fulla längd, och hans ögon flammade, då han med
  säker hållning och fasta steg närmade sig den blåa baldakinen, som bars
  af kungliga bärare, och som för mängdens blickar dolde _henne_, som bar
  hans längtans namn.
  
  
  IV.
  I konungens lustgård.
  
  Det går en suck genom konungens lustgård.
  Den föres af nordanvindens kyliga fläkt från de snöklädda bergen, smyger
  sig längs dalen, sväfvar in i skogen, der den silar sig in mellan
  löfverket och böjer i aftonens blåaktiga skymning blommornas stänglar,
  hvilkas doft den förer med sig, innan den bringar svalka åt sagorikets
  kung, som där inne under palmernas skugga låter blicken följa
  springbrunnens kaskader, hvilkas öfversta droppar glänsa som stora, tunga
  tårar högt uppe i den molnfria luften.
  Incas kung bär icke sagoprinsens gyllene dräkt.
  Han är enkelt klädd, då han njuter sitt dolce far niente, bekvämt
  utsträckt på en i dyrbart trä utskuren bänk, med mjuka mattor belagd, som
  står vid ena sidan af den öppna verandan framför palatset.
  Byggnaden är ej hög men temligen vidsträckt, murarne äro marmorhvita,
  taket platt, och under detsamma löper en bred fris af äkta guld. De
  fönsterlösa fasaderna äro endast sparsamt försedda med dörrar. Enstaka
  nischer här och der bryta den släta marmorytan.
  Fasadernas enformighet står i skärande kontrast till den rektangulära
  yta, de begränsa och som är anordnad till en trädgård, der allt hvad Peru
  eger af växter och blommor är representeradt.
  I denna trädgård -- en kilometer från Cuzco -- omgifven af yppiga palmer
  och blommor, der olika blommor täfla med hvarandra i färgrikedom och doft
  -- tillbringar kungen sina hvilodagar i tillbakadragen ensamhet, skild
  från hufvudstadens bullrande lif, och njuter smekdagarna med en eller
  annan nyvald hustru ...
  Hofpersonalen är inskränkt till det minsta möjliga.
  Allt är tyst derinne.
  Endast springbrunnens sorlande ljud, löfvets sakta sus eller qvittret af
  en sångfogels aftonsång bryter stillheten. Konungen har rest sig, han för
  en gyllene bägare, fylld med en svalkande dryck, till sina läppar och
  tömmer den i långsamma drag ... går ned ett par trappsteg till
  trädgården och längs med en af de smala, med gyllene sand beströdda
  gångarna, öfver hvilka löfträdens hvalf hänger djupt ned, bredande öfver
  trädgården ett dunkelgrönt, mystiskt skimmer, afbrutet endast af
  aftonsolens milda strålar, som här och hvar tränga genom löfverket och
  bringa sandens fina guldkorn att glimma med förökad glans.
  Upp för trädens stammar slingra sig växter med purpurfärgade blommor, som
  utsända en aromatisk doft; och mellan dessa växter hänga i klungor
  olikformade blommor, orörliga i vindens sus men med ett egendomligt
  skimmer.
  De finnas öfverallt: på de öppna planteringarna, i trädens löf, mellan
  blommor och stänglar, kring trädens stammar -- dessa egendomliga blommor,
  utan doft, silfverglänsande eller matt guldfärgade. De gifva åt
  trädgården dess säregna karaktär.
  Det är konstgjorda blommor af silfver och guld, gjorda af Cuzcos
  skickligaste metallarbetare. De slingra sig med sina fina
  silfverglänsande blad och förgyllda blommor och stänglar in mellan
  grenarna och skina der i matt silfverglans likt stjernor, som spegla sig
  i hafvet.
  På de dunkelgröna gräsmattorna, som här och der bilda små öppningar i
  trädgården, stå flockar af Vicunafår stela och orörliga, bevakade af en
  herde, som sitter på en sten ifrigt sysselsatt med att skära en flöjt af
  en trädgren.
  Kring en af marmorbassängerna, till hvilka vattnet ledes genom
  silfverrör från bergen, glänsa i äkta förgyllning imitationer af indiansk
  säd, vackert formade höga strån med klängande ax och fina spetsiga blad,
  mellan hvilka naturliga vattenliljor och neckrosor gunga på det klara,
  kyliga vattnet ...
  Men inne mellan gräs och strå glänsa spindelnät af silfver uthamradt i
  fina trådar. Daggens droppar skimra i näten och spindeln sitter orörlig
  som en stor, röd, blänkande rubin.
  Der hvilar sagostämning öfver kungens trädgård, öfver hvilken aftonsolens
  sista bortdöende skimmer kastar sina reflexer och låter metallernas
  glänsande ytor glittra i obeskriflig färgprakt, tillsammans med
  blommornas, marmorns och vattnets trolska färgspel. Fåglarna qvittra sitt
  godnatt till den bortdöende dagen, accompagnerade af springbrunnarnas
  sorlande ljud, löfvets hviskande sus. Och blommornas balsamiska doft
  berusar och jagar tankarna in i fantastiska drömmar, hvilka drömmas med
  öppna ögon, under det hvarje nerv njuter i detta paradis af rikedom,
  natur och poesi ...
  Ett sakta ljud höres af en tung portière, som drages åt sidan från
  ingången till trädgården -- och en kvinna, med ett par mörka, ängsliga,
  förvånade ögon och höghvälfd barm, hvars ungdomligt sköna form den lätta
  klädningen ej förmår dölja, går tvekande ett par steg fram och stannar
  återigen med ett förvirradt, öfverraskadt uttryck.
  Det mörka, glänsande håret är i nacken uppbundet i en knut, fasthållen af
  ett dyrbart smycke i form af en orm, inbäddad i ädla stenar och perlor.
  Klädningen utgöres endast af en dyrbar, i regnbågsfärger väfd mantel,
  utsydd med perlor och silfvertråd, draperad kring kroppen, hvars minsta
  rörelse framkallar olika, fina schatteringar och färgnyanser.
  Klädningen sammanhålles öfver venstra skuldran af en lång nål, hvars
  hufvud föreställer solgudens bild. När nålen urtages, sjunker klädningen
  -- det enda som skyddar kroppen -- till jorden.
  Armarne äro nakna upp till axeln, utan smycken eller ringar, fötterna äro
  iförda sandaler, som fasthållas medels fina remmar, virade kring benen
  upp till knät.
  För den unga kvinnan gestalta sig omgifningarna som en dröm, i hvilken
  ovilkorligen minnen från hemlandet sväfva förbi.
  Hon är ett naturbarn, röfvad långt bort ifrån och dotter till en höfding,
  hvars rike legat gömdt djupt inne i urskogens mörker -- ett rike utan
  civilisation och endast bygdt på nedärfda traditioner, hvilkas enkla
  stadganden gåfvo den dödlige rätt, som egde styrkans gåfva, denna heliga
  skänk af gudarne, hvilka till tackoffer fordra rykande menniskoblod
  framför rikets talrika altare.
  Från detta rike -- ett bloddrypande rike -- hade hon af förtörnade gudar
  förts till ett land, hvars kung genom sitt maktspråk skilt henne från den
  stam hon tillhörde för att, som hon trodde, viga henne till ett offer åt
  en obekant gud.
  Med hat och trots hade hon väpnat sig: tanken på hennes döde fader och
  minnet af de anförvandter, som offrat sitt blod, väntande intill det
  sista på hjelp från hemlandets gudar, hade ingifvit henne ett mod, som
  lyste ur de blixtrande ögonen och utbredde öfver henne en blandning af
  vörnadsfull fägring och stolt sjelfkänsla.
  Men dagarna hade gått till hvila, den ena efter den andra. Det stora
  ögonblick, som hon i början hvarje stund väntat på och längtat efter,
  syntes glida längre och längre bort. Ingen prest kom att hemta henne för
  att offra den ungdom, som endast längtade efter att bringa det enda hon
  egde, sig sjelf, som ett sista förtviflans försoningsoffer till de
  förtörnade gudarne, på främmande gudars altare.
  Det första mötet med incan kom i hennes tankar; hon såg ännu icke blicken
  från hans djupa, forskande ögon -- en blick, som hon besvarat på ett
  sätt, som eggat den stolte konungen att fatta det ödesdigra beslut,
  hvarigenom hon dömdes att en gång skänka sig sjelf åt honom -- en
  förnedring, som i början bragt henne i ett tillstånd af raseri och
  förtviflan.
  Jungfruklostrets portar hade tillslutits bakom henne. Derinne skulle hon
  uppfostras och lära sig den stora menskliga konsten att försaka och
  underkasta sig sitt öde med tacksam resignation. Men hon hade från början
  väpnat sig med trots och hat -- det lyste ur hennes ögon och genom nerver
  och fibrer darrade detta allt förtärande hat, som endast lurade på hämd.
  Med dylika känslor blef hon innestängd i en byggnad, der allt andades
  frid och harmoni.
  De lugna, svala rum, i hvilka hundratals unga, friska och vackra kvinnor
  -- incans slägtingar -- arbetade vid väfstolar eller vid dyrbara
  broderiarbeten och hvarifrån sången tonade ut i de med tropikernas
  fagraste växter planterade trädgårdarne, satte hennes känslor på ett
  hårdt prof.
  Allt andades frid och harmoni därinne -- lugna och ostörda gledo dagarne
  framåt. Hennes till en början hatfulla blickar besvarades med vänlighet
  och godhet. Det var, som om allt sammansvurit sig emot henne för att
  genom lugn och vänlighet tillintetgöra det, som hos henne födde hat och
  vrede. Hennes upphetsade sinne och den spänning, i hvilken hon lefde,
  gåfvo efterhand, ehuru mot hennes vilja, vika för lugnare, ja blidare
  känslor, och ett vaknande intresse för omgifningarna gjorde sig mer och
  mer gällande.
  Det mjuka och veka i de peruanska kvinnornas karaktär, det hjertevinnande
  sätt, som särskildt var till finnandes hos de äldre, föreståndarinnorna i
  klostret -- ärevördiga och erfarna matronor, som hade hvar sin afdelning
  af unga incadöttrar, blifvande medhustrur till Incan, under sin vård --
  tämjde efter hand den unga kvinnans trots och förlamade hennes
  motståndsförmåga.
  Och dertill kom denna djupa, känsliga religion med sina vackra ceremonier
  för den store guden och hans ställföreträdare på jorden ...
  Hon besegrades af all denna tillgifvenhet och godhet, detta veka, mjuka
  och förtröstansfulla lif, det andaktsfulla lugnet ikring henne ...
  Solen, den gyllene solens strålar bredde sitt skimmer omkring henne,
  bländade henne med sitt ljushaf och tystade de hatets röster, som
  opponerade sig i hennes inre medan hemlandets gudabilder och blodiga
  minnen veko bort och glömdes.
  Behofvet för henne af en religion, en gudomlighet, till hvilken hon kunde
  hängifva sig i bön och bikta sina innersta känslor, gjorde att hon i sina
  tankar skapade ett gudomsväsende, hvilket hon omedvetet gaf mensklig
  skepnad och förlänade Incas anletsdrag. I solens ljus såg hon hans bild
  träda fram, i skymning och mörker; ja, hvarje gång hon böjde knä framför
  solgudens beläte i ett af kapellen, var det, som tillbåde hon honom,
  hvars ansigtsuttryck en gång uppfyllt henne med fruktan, men som nu hos
  henne väckte en oförklarlig längtan. Hon ansåg sig som en varelse, hvars
  öde, af okända makter bestämdt, var att uppfylla en hemlighetsfull
  mission, på hvilken resterna af hennes hemlands stam byggde sina sista
  förhoppningar.
  När Inca, den ende manlige varelse som egde tillträde till klostret,
  ibland infann sig, flydde hon som ett skrämdt villebråd långt in i
  trädgårdens mörkaste gångar, der hon kunde sjunka ned på en bänk, med
  hjertat klappande af ångest -- och förväntan.
  Men ehuru hon sålunda undvek honom, hade han ej glömt bort henne. En dag,
  kort före Raymisfesten, kom ett budskap, sändt till en af
  föreståndarinnorna, som meddelade henne den stora lycka, som väntade
  henne, att hon samma dag skulle blifva Incas brud.
  Af festligt smyckade systrar blef hon hemtad till badet, beredt af heligt
  vatten från solgudens tempel och försatt med välluktande örter.
  Derefter blef hon förd till ett af kapellen, der hon framför solgudens
  beläte blef invigd åt hans son och fick aflägga hustrulöftet till Inca.
  En bägare med vin räcktes henne; under sång och musikens toner fick hon
  tömma den, hvarefter hon vid en festmåltid tog farväl af sina kamrater.
  En gång väl utkommen från klostret, kunde hon aldrig återvända. Hennes
  framtid blefve, efter det hon tillhört Inca, en medhustrus undangömda
  ställning i en af de Inca tillhöriga, slottsliknande byggnader, som lågo
  spridda rundt ikring i landet, och hvilkas innevånare sysselsatte sig med
  att väfva och brodera till Incas hof, framlefvande sin tid bakom
  skyddande murar, utestängda från verlden och dess bullrande lif.
  Vinet berusade henne, som i en dröm mindes hon afskedet från sina
  älsklingsplatser i den stora trädgården, instigandet i bärstolen, det
  ömma, kärleksfulla afskedet med systrarne och hennes moder
  föreståndarinnan. Hon såg gardinerna dragas för, kände sig upplyftad på
  starka armar och sedan buren, fast och lugnt, hän mot ett okändt mål,
  medan bärstolens gungande rörelser läto den nedgående solens strålar
  teckna en upp- och nedgående skugga på dess ena i ljusblått klädda sida
  -- en stigande och fallande skugga, som erinrade henne om ödets mystiska
  vexlingar.
  Vägen bar uppför, in mellan bergen, skuggorna blefvo långa, solljuset
  försvann ...
  Bärstolens enformiga gungande rörelse försatte henne i ett drömmande
  tillstånd; hon lutade sig tillbaka mot de mjuka kuddarne och försjönk i
  en dvalliknande halfslummer, drömmande sig tillbaka till hemmet, det så
  innerligt älskade hemmet ...
  Så for hon plötsligt upp ...
  En stark manlig stämma sjöng några strofer. Det var en af hennes hemlands
  sånger. Ekot kastade sången tillbaka från bergen, hon hörde den till
  höger och venster, den vällde i stämningsfulla toner mot henne; det
  tycktes henne, som om en mäktig härskara af krigare sjöng sånger, som
  prisade hemlandet och dess skogar ...
  Var det en dröm -- en inbillning af hennes uppjagade fantasi?
  Ovilkorligen sköt hon den ljusblå gardinen åt sidan och blickade ut.
  Hon var omgifven af vaktare och bärare, som liknöjdt stirrade mot
  marken.
  Hon såg upp ... på ett klippkrön stod en manlig skepnad och vinkade.
  Solen kastade sitt skimmer öfver honom, hans dräkt lyste i guld -- endast
  ett ögonblick, och hon hade hunnit tillvinka honom en tacksam helsning.
  Vägen gjorde en krökning, och han försvann för hennes blickar. Men sången
  följde henne, och gestalten stod klar för hennes inre öga: nu kom hon
  ihåg honom och dermed de outplånliga minnena från det ögonblick, då
  hennes utkorade brudgum dödades på ett kommandorop af -- sångaren, en
  peruansk officer. I samma ögonblick bröts den förtrollning, hvari hon
  lefvat i soljungfrurnas kloster, hon var åter sig sjelf, hatet och
  hämdlustan flammade upp med förnyad styrka.
  Yelva gick ett par steg framåt och såg sig tvekande omkring.
  Den hvita sanden knastrade under hennes fötter. Hennes blick fäste sig i
  början icke vid något särskildt föremål, hon endast stirrade med kvinlig
  nyfikenhet och förvåning ut öfver aftonskymningens stämningsfulla
  blandning af färger, medan hon i långsamma drag inandades luftens
  balsamiska doft.
  Plötsligt spratt hon till. I en af gångarne fick hon syn på en manlig
  gestalt, som långsamt närmade sig henne.
  Inca hade bytt om dräkt. En veckrik tunica, rikt broderad och öfversållad
  med perlor, förlänade honom ett kungligt utseende.
  Deras ögon möttes. Ovilkorligen sänkte hon sitt hufvud; det låg öfver
  honom så mycken majestätisk värdighet och ett så imponerande lugn, att
  hon till en början stod villrådig.
  »Välkommen Yelva! välkommen som min brud i detta hem! Se, solens strålar
  ha lemnat mitt rike för idag och skymningen faller derute, men här i din
  närhet ser jag i dina ögon ett återsken af solens glans, som gör qvällen
  ljus och hjertat gladt. Ack, dessa ögon, dessa ögon, hvad jag beundrar
  dem! Och denna blick tillhör nu endast mig!» Han fattade hennes hand. --
  »Nej, slå icke ögat ned, kom, frukta icke» -- fortfor han hastigt, då han
  kände, hur hennes hand darrade i hans -- »det är ej Inca, som talar till
  dig, utan din vän, din förtrogne, som längtar efter att hos dig få glömma
  bort lifvets bekymmer och strider.
  Vi skola ej offra till solens gud, mitt hem är här glädjens och
  fridens ... kom!»
  Han drog henne in under löfhvalfvet i en berså, dit de svaga
  ljusstrålarne endast sparsamt banade sig väg och spridde ett mystiskt
  skimmer öfver de purpurfärgade drycker, som i silfver- och guldkannor
  voro placerade på ett bord. Inca fyllde en pokal med den skummande
  drycken.
  »Drick, Yelva, drick, och fortare än tankens flykt skall din fruktan
  försvinna och mina känslor finna genklang i ditt hjerta! Denna dryck
  förjagar allt svårmod. Din skål, Yelva!»
  Han förde bägaren till sina läppar och lemnade henne den sedan, men hon
  ställde bägaren orörd på bordet.
  Inca betraktade henne ett ögonblick med en blandning af förvåning och
  beundran. Han bjöd henne med en handrörelse att taga plats bredvid sig,
  men hon förblef stående vid ingången till tältet. Hennes figur med den
  rikt draperade klädningen aftecknade sig skarpt mot det matta dagsljuset
  derute.
  »Hvarför denna tystnad -- säg, huru skall jag få glöden att lysa i dina
  ögon? Du svarar ej! Vägen till din och din stams lycka går ju endast
  öfver dig sjelf nu, glöm icke detta, barn. Men derpå var du ju beredd, då
  du satte foten innanför min tröskel. Ser du ej att jag har dig kär --
  hvad begär du mera?»
  Inca drog henne intill sig och tvang henne att taga plats bredvid sig.
  »Visste du, hur brinnande mina känslor äro för dig», hviskade han; »ack,
  välsignad vare solen för den dagen, hon sände dig till mig!»
  Inca tystnade och betraktade den darrande kvinnan med ett frågande
  uttryck, liksom väntade han svar.
  Efter några ögonblick fattade han med båda händer hennes hufvud, smekte
  hennes hår och vände det nedböjda hufvudet upp mot sig och blickade in i
  ett par ögon, hvilkas uttryck kom honom att tvärt draga sina händer
  tillbaka.
  »Det var ej svaret på min fråga, som jag läste i din blick. Ja, du har
  blifvit en annan, sedan jag sist såg dig i klostrets trädgård förskrämd
  flykta för mig. Hvad har händt! Svara mig» -- upprepade han häftigt --
  »hvad döljer sig bakom detta besynnerliga uttryck i dina ögon?»
  »Din bild» hviskade hon med glödande blickar.
  Inca skakade på hufvudet. »Jag förstår dig icke», sade han.
  »Det var min tankes dröm», svarade hon. »I alla dessa nätter och dagar
  har jag bedt och längtat efter det ögonblick, då min bön skulle blifva
  hörd af mitt hemlands gud ...» De sista orden förlorade sig i en sakta
  hviskning.
  »Du har längtat efter mig, barn. Således var det längtan efter mig, som
  gaf dina ögon detta uttryck, lika egendomligt som du sjelf. --» Han drog
  henne närmare intill sig och fortfor: »säg det ännu en gång, att du
  längtat efter mig!»
  »Jag har längtat efter dig, Inca, längtat -- längtat.»
  Inca hade slutit ögonen; han såg ej det obeskrifliga uttrycket i den unga
  kvinnans ögon, i detsamma hennes ena hand med en krampaktig rörelse grep
  kring hufvudet på den stora nål, som sammanhöll hennes klädning vid
  skuldran -- det enda vapen hon egde.
  Inca gjorde en rörelse, hennes hand sjönk ned och ansigtet fick igen sitt
  uttryck af återhållen lidelse.
  Han såg upp.
  »Och hvari bestod då denna din längtan efter mig, Yelva?»
  »Jag önskade få säga dig de tankar, som jag förgäfves sökt tolka, men
  först i dag erfarit hela smärtan af. Det är ett svalg mellan oss, Inca,
  djupare än det bottenlösa djupet i våra floder, bredare än det afstånd
  som skiljer mig från mitt hem -- ett svalg, som du ej kan fylla, trots
  din storhet och makt. Jag är dig så nära och ändå så oändligt långt borta
  från dig. Min kropp har ödet lemnat i dina händer, men det finnes i min
  själ icke en enda känsla, som icke är främmande för dig. Med våld har du
  slitit mig från de mina och stängt mig inne bland menniskor, som talat
  och sjungit ditt lof i mina öron. Du har tvingat din bild in i mitt
  hjerta, du har förtrollat mig, bringat mig att glömma allt -- utom din
  bild. Ja, jag har älskat dig -- en qvinnas förtviflade kärlek till sitt
  hemlands förtryckare. Jag har hatat och fruktat dig liksom den gud, hvars
  son du är. Jag har tviflat, och ur mina tvifvel föddes en längtan efter
  dig, -- den ende som egde makten att hjelpa och trösta. Men
  förtrollningen är borta, mitt hemlands sånger ha i dag ljudit för mina
  öron och med dem har min längtan efter friheten fått nytt lif. För
  friheten vill jag offra allt, till och med mig sjelf. Friheten, friheten
  -- gif oss den tillbaka, Inca, och ditt namn skall varda välsignadt af
  oss alla.»
  Yelva tystnade; hon stod framför honom med böljande barm och blixtrande
  ögon, medan månskenet spelade på den färgrika klädningen.
  Incas ansigte hade i början förmörkats, men, efter hand som hon talade,
  fick det ett mildt och beundrande uttryck.
  »Hvad du är vacker, Yelva», bröt han omsider tystnaden. »Så, just så
  tycker jag om dig! Dina känslor äro äkta, liksom din längtan till ditt
  hemland. Det är musik i din röst; den påminner mig om dessa oförklarliga
  toner, som jag en gång hört i urskogens mörker, dämpade, vemodsfulla,
  lockande toner ...»
  Han grep hennes hand och drog henne intill sig.
  »Sjung för mig ditt hemlands sånger, Yelva, och för mig in i den verld, i
  hvilken du lefvat. Låt mig få följa dig; jag skall bygga en bro öfver det
  svalg, som du anser finnas mellan oss -- jag bygger den af alla de
  
Hai letto il testo 1 da svedese letteratura.