Den siste Atenaren - 30

  tänka på sin säkerhet. Teodoros ämnade samma natt begiva sig till sina
  vänner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus'
  omsorg fått bostäder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade
  Krysanteus att med Hermione följa honom dit. Där vore de i grannskapet
  av Aten och kunde återvända, när helst ett gynnsamt tillfälle yppade
  sig, eller fly över havet till andra världstrakter, om Sunions berg
  icke längre förmådde värna dem.
  Flykten beslöts, och Teodoros biträdde verksamt med förberedelserna.
  Ännu samma natt lämnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros
  och trogna tjänare, Aten.
  
  
  FJORTONDE KAPITLET.
  I Sunion.
  Krysanteus och Hermione tillbragte hösten och vintern av Julianus'
  dödsår i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska
  nybyggarne.
  Dessa, som i Krysanteus igenkände sin välgörare, vars omsorger de hade
  att tacka för sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glädje
  emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan
  sina berg.
  Här levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne åt dem
  hade uppfört vid foten av en skogvuxen klippa, nära havsstranden och i
  grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inrättat för sina
  fiskarbåtar.
  I händelse av fara var här det gynnsammaste stället för att hastigt
  undkomma. En fara kunde dock svårligen närma sig den av främlingar
  obesökta bergstrakten, utan att i tid spåras av de med sina hjordar
  kring bergen strövande herdarne, som i sitt ostörda lugn och sina
  fredliga sysselsättningar vidhöllo mot världen utanför deras berg den
  misstänksamma vaksamhet, som deras förra levnadssätt gjort nödvändig
  och som de ännu hade skäl att iakttaga, osäkra, som de voro, om den
  fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila.
  Kort efter att underrättelsen om Jovianus' upphöjelse anlänt, hade
  dock en lugnande kungörelse av den nye kristianske kejsaren om
  oinskränkt samvets- och bekännelsefrihet offentliggjorts och även
  hunnit novatianernas öra.
  Denna kungörelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser,
  som i Aten voro höjda mot honom för morden på Karmides och Simon
  pelarhelgonet. Hans enda värn var den hemlighet, som vilade över hans
  vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke
  heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt så nära
  Aten.
  De enda främmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions
  bergsbygd, voro de kejserliga uppbördsmännen, och dessa avlägsnade
  sig, så snart de fullgjort sitt ämbetsärende, det vill säga utpressat
  vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannmål
  hade förirrat sig till den avskilda landsdelen.
  Hade ej förbindelsen med Aten och genom Aten med den övriga världen
  underhållits av Teodoros, som delade tiden mellan sin församling i
  Aten och sina vänner i Sunion, så skulle dessa senare i sin obemärkta
  tillflyktsort knappast hava nåtts av ett rykte om de tilldragelser,
  som runt omkring dem upprörde världen och satte hävdernas gravstickel
  i rörelse.
  Det var således endast genom Teodoros, som Krysanteus hörde, att
  Jovianus avlidit, innan han ännu på sitt återtåg från Persien hade
  uppnått rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den
  österländska hären utropad och av senaten erkänd som kejsare.
  Valentinianus hade kort efter sin upphöjelse utnämnt sin broder Valens
  till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, så att
  denne senare var herre över österlandet och Grekland.
  En kort tid efter att Teodoros hade medfört till Sunion denna nyhet,
  flyttade han till sina novatianska kristendomsbröder och nedslog bland
  dem sina bopålar, ty Aten var nu ånyo för honom en farlig vistelseort.
  Biskop Petros och det homoiusianska prästerskapet började uppföra sig
  med sin gamla ofördragsamhet och egenmäktighet, och rykten voro i
  omlopp, att förföljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig
  homoiusian, hade utbrutit flerestädes i österlandet mot olika tänkande
  kristna församlingar.
  Skulle förföljelsen en dag även nå till dessa fredliga dalar? Deras
  innebyggare hade skäl att rädas det. Själva av olika åsikter om
  trosläran, hade de under den gemensamma nödens dagar nödgats öva sig i
  fördragsamhet, under vars inflytande de äntligen funnit, att det
  väsentliga och enda nödvändiga var för dem alla ett och samma, att
  allas strävan och syfte var kristendomens förverkligande i hjärtan och
  gärningar, samt att den första och i sanning ringaste frukten av den
  kristna kärlekens liv är den, att man icke mördar varandra för
  olikheten i mer eller mindre värdelösa metafysiska meningar.
  Mitt ibland dessa stränga och allvarliga kristne tillbragte förkämpen
  för den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars
  milda, av stormar och lidelser ostörda lugn verkade som en balsam för
  deras själar.
  Krysanteus önskade endast att ostört få njuta detta välgörande lugn,
  skulle än det hav, vars översvämmande våld han fåfängt motstått, komma
  att rulla sina böljor över hans glömda grav. Han ville förgäta, att
  världen utanför hans berg var skådeplatsen för de avskydda makternas
  fortsatta segertåg, och sökte nya föremål för sin outtröttliga
  verksamhetsdrift inom den trånga krets, som nu stod honom öppen, i
  lantmannens sysslor och i omsorgen för de människors väl, vilka för
  honom hade öppnat en tillflyktsort.
  Än kärare vart honom detta lugn genom det inflytande han såg det utöva
  på Hermione. Djupt nedböjd och nästan krossad av sina egna och sin
  faders olycksöden, hade hennes själ ånyo hämtat krafter i naturens
  sköte, under ett arbete för livets nödtorft, som skänkte henne
  förströelse, och under umgänget med människor, vilkas råa yta icke
  kunde dölja den förädlade mänsklighet, som deras allvarliga strävan
  att leva i Gud hade skapat inom dem.
  Att denna förädling icke var en frukt av den världsåsikt och de läror,
  som hennes fader hyllade och som hon själv ännu, fastän med tvekan,
  omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att
  i sin faders närvaro uttrycka glädje över företeelsen; men denna
  gladde henne likväl och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke
  annat än ställa det vunna målet över medlen att hinna det.
  Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla lantgård, där
  Krysanteus och hon bodde, förvandlats till ett hem, där intet vittnade
  om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot
  middagssolen av lummiga ekar och skildes från viken av en trädgård,
  vari ett urval av nejdens skönaste blommor prunkade vid sidan av
  växter, nyttiga för hushållet. Väggarna i Krysanteus' hus voro
  smyckade med tapeter vävda av Hermione, och till det enkla bohaget,
  förfärdigat av nybyggarne, sällade sig böckerna och cittraa, som
  påminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen
  ditflyttats från Aten.
  Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid
  mynningen mellan två berg, varifrån utsikten öppnades över en
  grönskande dal, där nybyggarnes hus här och där skymtade mellan
  lövmassorna, och på vars sluttningar man såg deras talrika hjordar
  beta.
  Det var en skön vårafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos
  Krysanteus för att med honom rådslå om åtskilliga ärenden, som rörde
  deras samhälle, hade Hermione gått att lustvandra och härunder mött
  Teodoros.
  Deras samtal vände sig nu, som nästan alltid, när de voro tillsammans,
  kring religionen. Teodoros fortsatte oförtrutet sitt omvändelseverk
  och med dess större iver, som det gjorde synbara framsteg hos
  filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer än någonsin riktade på
  det översinnliga, sedan hennes jordiska förhoppningar sjunkit i
  graven. Hon kände kravet på en kraftig, själens innersta
  genomströmmande hugsvalelse, men ägde den icke i sin filosofi. Hon
  kunde icke tänka tillbaka på det sista år hon tillbragte i sin
  födelsestad, utan att dessa rysliga händelser, som ryckt brudgummen ur
  hennes famn, återgivit henne en älskad broder vansinnig, skördat en
  hjälte, av vars kraft hon väntade världens räddning, samt över den
  älskade faderns huvud samlat så många sorger, svikna förhoppningar och
  faror--hon kunde icke i sitt minne återkalla dessa händelser, utan
  att mörka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som
  styrvärlden och människornas öden, och hon kände, att livets skumma
  gåtor, för att vinna e lösning, som tillfredsställer hjärtat i stället
  för att krossa det, kräva den fasta tron på en kärleksrik fader i himmelen.
  I denna sinnesstämning hade evangelium för henne blivit en bok, i
  jämförelse med vilken Platon och Porfyrios stodo såsom natten bredvid
  dagen, och läsningen av denna bok gjorde på henne ett intryck dess
  djupare, som ingen före dess studium inplantad mening om Kristus'
  väsen störde och minskade det. Vad hon tarvade, en föresyn i lidandet,
  fann hon här, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit för
  henne Gud själv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat
  återlösningens verk med en liten tids självpåtagna lidanden. För henne
  var det stora, överväldigande och ovillkorligt gripande i evangelium
  att se en människa, för vilken framtidens bok var förseglad, hos
  vilken tvivel således kunde uppstå, för vilken prövningarna voro
  verkliga prövningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna
  blotta människa framgå som segrare ur striden mellan det godas högsta
  krav och världens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds beläte och
  därmed varda människosläktets föresyn och frälsare, utrustad till
  detta kall icke med övermänskligt vetande i de gudomliga tingen, icke
  med välde över de gudomliga härskarorna, utan allena med den orubbliga
  tro på en sedlig världsordning och en god fader i himmelen, som varje
  barn av en kvinna bör och kan tillägna sig.
  Kristus, den blotta människan, bär alla de lidanden, varmed samhället
  kan överhopa oss--han har icke en egen tröskel och icke något,
  varemot han kan luta sitt huvud; han går misskänd genom världen
  --hans egen moder och bröder begripa honom icke, hans lärjungar
  missförstå honom; bristen på framgång måste ingiva honom oro; hatet
  förföljer honom med smädelser; överheten och de bildade av hans folk
  eftertrakta hans liv; han svikes av de få, som följa honom, han ber
  förgäves vännen, som vilat vid hans bröst, att vaka med honom i
  Getsemane, den viljestarkaste förnekar honom och en annan säljer hans
  liv för trettio silverpenningar; folket, som han vill föra till Gud
  och friheten, ropar på hans korsfästelse och på en missdådares
  benådning; han hudflänges, hånas, fastspikas vid korset och dör en
  kvalfull död. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje
  frestelse att leva för sin egen lycka i fred med en osedlig värld,
  följer samme andes maning, som talar även i våra hjärtan, men som vi
  oftast tysta. Och under dessa hemsökelser förnekar sig lika litet hans
  mod som hans tro och hans mildhet och kärlek mot dem, som förfölja
  honom.
  Hermione lärde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan älska,
  utan att ett hjärta finnes, som svarar eller förstår den visade
  kärleken, och huru man kan lida för att genom lidandet varda stärkt
  och fullkomligad.
  Hon vidgick för sig själv och inför Teodoros, att det var betraktelsen
  av evangelium, som mer än något annat hade upprätthållit henne under
  de hårda prövningar, som den sistförflutna tiden burit i sitt sköte.
  Men att uppkalla sig med galiléens namn och inträda som medlem i det
  samfund, som nämnde sig efter honom, blotta tanken härpå var henne en
  leda. Det samtal, som hon nu förde med Teodoros, medan de vandrade
  genom den av vårens givmildhet och människornas flit smyckade dalen,
  riktade sig åter på denna punkt. Teodoros var i många stycken av annan
  mening än Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda
  ordet i en hemlig, för människan icke fullt begriplig bemärkelse, han
  trodde på nådegåvor, förenade med sakramenten; men han medgav villigt,
  att frälsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var
  kommen för att vara föremål för spekulativa funderingar, att hans egna
  ord från bergspredikningen intill det tal han höll till sina lärjungar
  i den natt, då han förråddes, icke bära ett spår av framkastade eller
  lösta metafysiska gåtor, utan att han tvärtom tillbakavisar fariséer
  och sadducéer, när dessa framkomma med dylika spörsmål.
  - Var då utan alla dogmer Kristus' efterföljare, var Teodoros' råd.
  Men å andra sidan förebrådde han Hermione, att då den kristna
  gudstjänstens naturligaste former stötte henne tillbaka, hon likväl
  kunde finna sig i den gamla lärans bruk och ceremonier, ehuru dessa
  uppenbarligen levde något fientligt emot Guds tillbedjande i anden och
  sanningen. Hermione måste häri giva honom rätt; men hon ursäktade sig
  med undseendet för sin fader, för vilken dessa voro heliga bruk, i
  hans ögon sammansmälta med den världsåskådning, som erkänner
  förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Men då kristendomen
  ej endast erkänner dessa sanningar, utan framställer dem i förklarat
  ljus, och Hermione insåge detta, så vore samma skäl, som gällde för
  Krysanteus, icke gällande för Hermione. Att bekämpa den känsla, som
  bjöde ett sådant undseende, vore således ett ringa prov på den
  försakelse, som den kristna trons stiftare ålägger sina lärjungar.
  Ville Hermione erkänna galiléen som sin mästare ej blott med munnen,
  utan med hjärta och gärning, så borde hon tillkämpa sig styrka att
  slita det sista band, som fasthölle henne vid den gamla läran.
  Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tårar. Hon tänkte på den
  smärta, som uppfyllandet av ett sådant krav skulle förorsaka
  Krysanteus.
  Men från detta ögonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt
  tillstånd och fann med visshet, att hon icke längre tillhörde
  Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med förkärlek
  tolkat och vilkas skönhet hon beundrat, voro endast slöjade--och,
  när de blivit avslöjade--endast bleka bilder av samma eviga
  sanningar, som Jesus så klart och allmänfattligt lagt i dagen för hela
  människosläktet och ej för några få invigde; hon fann, att hon i
  verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde förneka
  honom, som hon i tänkesätt och levnad ville följa, såvitt hon
  förmådde.
  Medan detta erkännande kom över hennes läppar, stördes samtalet av en
  tredje person, som plötsligt visade sig i deras grannskap. Hermione
  och Teodoros hade satt sig ned på en vilosoffa, danad vid foten av en
  kulle och skuggad av vårfriskt lövverk, som hindrat dem att se den
  man, som tillfälligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann
  för gott att framträda.
  Han var klädd i en grov kåpa, resebälte, spikslagna sandaler och bar
  en väldig stav i sin hand.
  Mannen var Eufemios. Hans uppträdande förorsakade Teodoros en
  obehaglig överraskning, varemot han själv tycktes mycket angenämt
  berörd av detta möte.
  - Broder, vad för dig hit? frågade Teodoros, i det han skyndsamt steg
  upp och gick presbytern till mötes för att avvända hans uppmärksamhet
  från Hermione.
  Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkänt henne. Han
  svarade:
  - Var hälsad, Teodoros! Du förundrar dig väl att finna mig här, och
  själv förundrar jag mig icke mindre, att jag äntligen i denna labyrint
  av berg och dalar har kunnat finna rätta vägen, som ledde till min
  broder Teodoros. Dock är det intet underverk, som åstadkommit detta;
  de välvilliga herdar, som jag träffat på bergen, och folket, som jag
  funnit i hyddorna, hava med råd och upplysningar lett min gång, och
  genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, när jag
  nu träffade dig här.
  - Väl, följ mig till min hydda, låt mig där tvätta dina fötter och
  tillreda dig en måltid, sade Teodoros. Det är utan tvivel ett viktigt
  ärende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala därom,
  sedan du förfriskat dig under mitt tak.
  Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och följde honom till hans
  boning.
  Sedan den svartlockige presbytern där intagit en måltid med den
  kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och därunder i
  välvilligaste ton framställt en tröttande mängd frågor om Teodoros'
  och hans församlings omständigheter, framryckte han äntligen med sitt
  ärende.
  Han hade omgjordat sina länder och tagit staven i sin hand för att
  till brodern Teodoros överlämna ett budskap från hans fader Petros.
  Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebältet och räcktes
  värden.
  Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att återvända till Aten,
  emedan hans vistelse bland erkända kättare måste kasta ytterligare
  skugga på hans redan förut med skäl misstänkta renlärighet. Vore det
  sant, vad Petros hört, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de
  novatianska och donatistiska avfällingarnes gästfrihet för att
  uppehålla sig ibland dem, utan ock att han beklädde prästämbetet i
  deras församling, så vore även den ofördelaktigaste tanke om Teodoros
  styrkt, och han kunde svårligen räddas från självådraget timligt och
  evigt fördärv. Dock ville biskopen även i detta fall lämna honom en
  väg till frälsning öppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son
  Eufemios för att från Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten.
  Biskopen försäkrade, att han där skulle emottagas med faderlig godhet,
  och att det förflutna skulle vara glömt, såvida Teodoros ångrade sitt
  avfall och visade sig villig att avsvärja sina villfarelser.
  Biskopens brev innehöll vidare bittra klagomål över nybygget i Sunion.
  Dess grannskap med Aten innebure en hotelse för stadens och nejdens
  säkerhet, enär nybyggarne vore icke blott kättare, utan även
  missdådare, rövare och upprorsmän, kända från den tid de hade sitt
  tillhåll i Parnassos. De förbrytelser mot person och egendom, vilka
  vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevånarne, helt visst
  icke utan skäl, dessa främlingar; och man hade dessutom att klaga
  däröver, att de lämnade en fristad åt förrymda brottslingar och åt
  slavar, som lupit från sina herrar. Sådant kunde i längden icke tålas,
  och Petros förutsade, att den världsliga makten skulle förena sig med
  den andliga för att straffa de brottslige och återföra de förvillade.
  Biskopen slutade sitt brev med en förnyad, beveklig uppmaning till
  Teodoros att vid brodern Eufemios' sida återvända till Aten.
  - Nåväl, sade Eufemios, när Teodoros lade brevet ifrån sig, vad
  beslutar du?
  - Min broder, du får i morgon ensam återvända till Aten. Jag har där
  ingenting att göra.
  - O, min broder, betänk dig väl, innan du fattar detta beslut,
  suckade Eufemios. Jag försäkrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika
  djupt som det grämer honom att hava förlorat dig, lika stor fröjd
  skulle det göra honom att se dig som den förlorade sonen återvända i
  hans armar. Var övertygad, att den gödda kalven i detta fall icke
  skall utebliva. Petros säger alltid, att du var ämnad till något
  stort, Teodoros, att de sällsynta nådegåvor, som Herren förlänat dig,
  rätt använda skulle göra dig till en pelare i hans församling. Om du
  följer mig, Teodoros, så går din väg emot en härlig framtid. Vad är
  jag väl emot dig? Eufemios, som länge varit den äldste presbytern i
  atenska församlingen, har intet hopp, men icke heller något anspråk
  eller någon åstundan att varda annat. Den som äger krafter som du är
  förpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som är dem värdig--där
  de i full mån kunna användas. Broder, du är ämnad till biskop och
  skall, om du vill, inom kort vara beklädd med denna värdighet. Jag
  säger det icke för att underblåsa ditt högmod; jag säger det snarare
  för att ödmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt för att illa
  använda dina gåvor och förspilla din lycka.
  - Lämna detta ofruktbara samtalsämne, sade Teodoros. Jag har här i
  Sunion ett välsignelserikt fält, mer än tillräckligt för mina krafter.
  Men fastän jag således icke personligen åtföljer dig till Aten, min
  broder, så skall du likväl vara överbringaren av ett brev från mig
  till Petros. Jag måste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne göra
  nejden osäker. Fredligare och laglydigare människor än dem skall du
  ingenstädes träffa, och innan du lämnar oss, bör du med dina egna ögon
  övertyga dig, att deras boningar icke likna rövarekulor, utan hemvist
  för arbetsamma, nöjda och sedliga familjer. Att vi emottagit förrymda
  slavar är sant, och vi ämna icke återsända dem till deras herrar,
  såsom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fången, må rymma
  varhelst han kan; rättslös inför sin herre, är han även utan plikter
  emot denne; men han har plikter emot sig själv och sina likar, och den
  första av dessa plikter är att undandraga sig träldomen. »Kan du fri
  varda, så bruka det hellre», säger samme Paulus.
  - 0, min Gud, vilken lära du här driver, broder Teodoros, suckade
  Eufemios. Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med
  tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon
  välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas
  förkovran?
  - För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för
  slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar
  kyrkan.
  - Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot
  himmelen.
  - Du synes, fortfor Teodoros, icke känna dessa donatisters
  uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och
  förföljelser kommit till en slutföljd av den kristna läran, till
  vilken de måhända annars icke skulle hunnit. De förklara både
  envåldsmakten och slaveriet för gudlösa inrättningar.
  - Och du, inföll Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga
  villfarelser, du delar dem, eftersom du är dessa människors lärare?
  - De hava tvistat med mig och övertygat mig, svarade Teodoros. Jag
  skulle önska, att Petros hitkomme för att även varda övertygad.
  - Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit på sin
  fana de orden: jämlikhet och broderskap. Om sådana åsikter spredes i
  världen, skulle hon ju upp- och nedvändas. Och kyrkan skulle förlora
  sina slavar ... nej, nej, det är djävulska meningar, de där, och rakt
  stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, återsände
  ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru stå nu sådana meningar
  tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina får?
  - Mina får? Fåren äro icke mina. Jag känner endast en herde, som är
  Kristus, och själv kan jag icke göra anspråk på detta namn. Lydnaden
  för mänsklig ordning, broder Eufemios, är endast ofullkomlig, när hon
  icke parar sig med tanken på denna ordnings fullkomning, så att hon,
  om möjligt, varder fri från brister och en bild av den gudomliga. Våra
  satser om jämlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda
  medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets övriga
  sanningar: med vår övertygelses kraft, som verkar på andras
  övertygelse. Mina bröder i Sunion hava nedlagt våldets vapen, då
  våldet icke längre tvingar dem till självvärn ... Men nu, Eufemios, är
  kvällen långt skriden, och du behöver gå till vila. Vi skola i morgon
  fortsätta vårt samtal, medan du följer mig på ett strövtåg genom
  bergen för att se vår trevnad. Den allsmäktige give, att ingen fiende
  må komma och skövla den!
  - Du har rätt. Jag är mycket trött av den besvärliga vandringen. Vem
  var den kvinna, min broder, med vilken jag träffade dig samtalande?
  - En dotter till en av mina grannar.
  - Jag såg ej hennes ansikte, men jag hörde några ord av hennes mun
  och fann, att hon talade en skön helleniska. Det finnes således även
  bildade hellener bland dessa främlingar från Afrika och Asien?
  - Här finnes folk av varjehanda klasser och tungomål, svarade
  Teodoros, i det han förde sin gäst till en av hyddans kamrar, där han
  anvisade honom ett nattläger.
  Teodoros använde en del av natten för att skriva brevet till Petros.
  Tidigt om morgonen, medan Eufemios ännu sov, gick hans värd till
  Krysanteus för att varna honom och Hermione att onödigt blottställa
  sig för Eufemios' blickar.
  
  
  FEMTONDE KAPITLET.
  Kriget i Sunion.
  - Julianus var visserligen en stor fältherre, sade Annæus Domitius
  till sin vän Olympiodoros, medan de lågo till bords i ett präktigt
  tält, uppslaget på en av Sunions kullar i mitten av ett vidsträckt
  läger; onekligen var han en fältherre, som varken stod tillbaka för
  Alexander eller Cesar, men det fanns likväl ett huvudstycke i
  krigskonsten, som han ej begrep.
  - Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust,
  sade Olympiodoros.
  - Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad
  att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern ... Skål, min
  trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros! Det var
  emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har
  sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig
  fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att
  förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om
  sugfisken? Är han icke ypperlig?
  - Gudomlig, vid Zeus, och såsen som ett konstverk, härligare än den
  efesiska Artemis' forna tempel.
  - Olympiodoros, det är en gammal egyptisk fördom att kalla en sugfisk
  gudomlig. Sådana fördomar borde du hava övervunnit, sedan själva
  egyptierna övervunnit dem och förvandlat sig till de frommaste
  kristianer i världen. Jag tycker icke heller om, att du svär vid gamle
  Zeus. Låt gubben vara i fred--han lär nu i alla fall hava övergivit
  oss och flyttat till hyperboréerna. Dina hedniska eder såra mitt öra,
  Olympiodoros. Du förgäter, att jag numera ej endast är katekumen, utan
  döpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, ädla Eusebia,
  som övervann mina sista tvivel och förde mig med hull och hår i
  sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det
  vill säga: icke nog förbanna moirorna och Hymen, men prisa Försynen
  och alla goda helgon, som skänkte mig en sådan maka. Nu, min vän,
  fortfor prokonsuln, då en slav inträdde med stekt fågel på ett
  silverfat, nu en bit fågel och än en bägare falern, därefter en
  anspråkslös efterrätt ... min bäste pastejbagare har sjuknat under
  fältlivets omak ... sedan följer du mig, då jag synar förposterna. Min
  hävdatecknare bör aldrig lämna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att
  du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina
  bragder?
  - Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill,
  dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig
  historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se här, fortfor f. d.
  epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, i det han ur bältet framtog
  några hoprullade pappersblad, medan du spisar din fågel--som, oss
  emellan sagt, är något seg--och avvaktar pastejen, vill jag uppläsa
  det färskaste kapitlet: det om de båda sista dagarnes
  krigstilldragelser. Det är en anrättning, min vän, som endast kan
  jämföras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag!
  - Nej, nej, icke nu, min vän. Vad du hunnit skriva är naturligtvis
  endast ett utkast. Sæpe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag
  menar, att du ännu icke hunnit glätta ditt opus.
  - Bah, till dylikt hantverksarbete nedlåter sig aldrig Olympiodoros.
  Hans verk äro fullkomliga från födseln och tarva icke tvättbaljan.
  Kurtius' färger, då han skildrar Alexanders tåg mot Persien, äro utan
  tvivel bleka mot de färger, med vilka jag målar Annæus Domitius' tåg
  mot Sunion. Forntidens hävdatecknare snarare mejslade än de målade.
  Det är blott vi, som förstå att åt historien förläna glansen av alla
  himmelens och jordens färger. Du skulle höra, huru jag skildrar dina
  truppers tåg, huru de ringlande stiga uppför bergen, medan deras vapen
  återkasta solens strålar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och
  fördela sig där, för att i skilda strålar genombryta bergpassen, och
  ånyo förena sig i en fruktansvärd slagordning. Vidare måste du höra
  och beundra, då jag skildrar den nästförflutna natten ... det var en
  härlig natt, min vän ...
  - Ja, en vacker anblick, sade Annæus Domitius.
  - Ack, då man ej, som Nero, har råd att uppbränna ett Rom för att se
  en världsstads lågor slicka natthimmelen, då äro byar och planteringar