Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 6

  ja ner igen te lotsålderman, som stog å vänta ve foten utå lejdarn, å
  gav honom igen tuben. — ’Såg du vårt folk, Söderman?’ frågte han, när
  ja kom ner te’n. ’Nej’, sa ja, ’inte ett dugg ja kan si åv varsken båt
  eller folk, men samma ä dä, för di fyra karlarna ä kvar på Södersankan,
  å nu ä dä ja, som far ut å frestar te bärga dom’, sa ja. ’Ja har sitt på
  sjön, vilken väg dä blir bäst te ta sej ut’, sa ja, ’å får ja bara nåra
  villiga karlar mä mej i båten, så ska ja mä Guds makt rädda liv i dag, du
  ålderman’, sa ja, å mä dä gick vi ner te byn.»
  »Va det svårt att få folk?»
  »Ånej. Dä va dä priciss inte, men dä fanns inga vuxna karlar te ta, för
  dom va ju ute mä Abel Norrman eller på annat håll å lotsa, utan bara
  pojkar på en sexton, sjutton år. Nå, dä stog aldrig på, förr’n ja hadde
  fått ihop fyra, som va villiga te gå, å de va Herman Åkerblom, Johan
  Sjöberg, Alrik Bergström å Thorsten Betulander. Unga va dom ju, som ja sa
  nyss, men dä va tappra pojkar utå tusan, å va födda mä rorkulten i näven
  varendaste en, ska han si.»
  »Och så bar det i väg?»
  »Ja, dä stog inte på, må han tro. — ’Du får ta min båt, om du vill,
  Söderman’, sa lotsålderman, när vi kom ner te sjön. — ’Å fan, dä ä väl
  inte meningen att vi ska dränka oss mä däsamma heller’, sa ja. ’Båten din
  ä ju otät som dä värsta staket’, sa ja, ’så ja tror nog dä ä säkrast, att
  ja tar min egen, fast den ä lite mindre’, sa ja. Å så börja vi te göra
  sjöklart i rödaste rappet. Seglena reva vi å gjorde i ordning, å skar i
  dubbla skot å satte på nya barduner å pojkarna plocka i reservårer å alla
  andra grejer, vi kunde behöva, å så ett öskar för var man. Ålderman hadde
  kuta i väg opp ett tag, han, just som vi börja på te rusta, å ner kom han
  igen mä en flaska brännvin å en korg mat å stack åt oss.»
  »Det var nog saker, ni fick användning för, tänker jag. Eller hur,
  Söderman?»
  »Han kan vara så säker. Brännvine rädda liv den gången, ska ja säja
  honom. — Nå, när allt va klart å vi skulle ge oss i väg, så sa ja te
  pojkarna: ’Nu, pojkar’, sa ja, ’gäller dä om vi kan ta oss ut å bärga
  dom där stackarna ute på Södersankan innan sjön river ner dom’, sa ja,
  ’å dä _kan_ vi nog, om ni bara håller rompa styv i svängarna å _lyder
  h’order_’, sa ja. ’Ni ska lova, att ni lyder å gör priciss va ja säjer
  ända ifrån nu å te vi kommer tebaks, för den som inte dä gör, den slår ja
  i skallen mä öskare här å dä tvärt’, sa ja. ’Jaa då’, mente di, ja skulle
  bara säja ifrån hur ja ville ha’t, så skulle di nog rätta sej därefter, å
  mä dä basa vi i väg.»
  »Det var väl ett styvt arbete?»
  »Han kan sätta sej på dä. — Så länge vi hadde lä å smult vatten gick dä
  någesånär an, men när vi kom utöver ett stycke blev dä djäkligt rakt.
  Stormen vråla å tjöt å sjön vräkte å låg på mellan klabbarna, så ja hadde
  jämt göra mä öskaret utom te sköta rodret, men pojkarna lydde order å
  rodde som karlar, å ätter en god törn va vi oppe i lä under Storklasen.
  Si dä va min mening, att vi skulle arbeta oss så pass högt opp te lovart
  först som dit, å sen sätta segel å basa i väg ut te Södersankan. Å dä
  gjorde vi.»
  »Det blev väl segling, så det förslog?»
  »Jo jo mensan. Dä va inte stora lappar vi satte på båten, för vi hadde ju
  revat innan vi for, men di va allt tillräckliga, märkte ja, när vi kom
  i väg igen. Dä gick mä en rykandes fart utöver, må han tro, å de va te
  passa skot å rorkult ordentligt, så man inte segla ner sej. Saltvatten
  å skum spruta om oss ätter som vi for fram, å gång på gång vräkte sjön
  båten halv mä vatten för oss, men pojkarna öste för glatta livet å höllt
  gott läns, dom. Dä knaka å braka i masten å i halsar å skot å barduner,
  men höllt gjorde dä, åt ut segla vi mä en sjusjungande fart i dä där
  kokandes helvetet, där storstormen vråla å brottena dåna å vräkte på, så
  skumspruten stog i himmelens höjd. Lugn va ja, kall som en isbit, där ja
  satt i aktern å styrde, fast ja hadde ju varenda nerv på spänn, å han
  kan ge sej fan på, gosse, att dä va en seglats, som en inte glömmer i
  hela sitt liv, för dä va döden, som röt å vråla efter oss från brott å
  bränningar, där vi susa fram. — Där ute på Södersankan hadde di sett oss
  komma, dä såg ja när vi hadde rundat Gråskärsbådan å kom utrusandes i
  dä där öppna gatte öster på Gråharan, för en man hadde tagi sej opp på
  berge ett stycke å vinka mä mössan sin. — Allt värre å värre tog stormen
  i å sjön vart allt grövre å ändå mera brytande ju längre vi kom ut, men
  grejerna våra stog rycken å pojkarna öste som slavar, så ja höllt fullt,
  å om en liten stund va vi ute ve Södersankan å segla oss ner i lä om
  klabben. Där la ja opp båten i vind å pojkarna rev ner mast å segel i en
  handvändning å sen tog dom te årerna. — Nu går dä ju ut ett grund där
  på nordsidan, som han vet, så ja tordes inte ro dikt opp inunder bästa
  läland, för då hadde båten blivi sönderhuggen i den sjögången som va
  där, utan vi tog oss opp ätter yttre kanten på gryndan te norra udden.
  Hela sjön låg på där långsätter berge, så dä va min själ inte mycke lä
  vi hadde, men vi höllt båten rätt emot mä årerna å klar åv grundkanten
  innanför oss mä en lång bärling, vi hadde.»
  »Och så började ni bärgningen?»
  »Ja, vi gjorde så. Men han kan tro, dä va inte någe nådigt göra, för än
  va båten oppe i himmelens sky på toppen åv en våg, å än va han så långt
  nere igen, så ja trodde han skulle hugga i botten. — Nå, di där fyra
  stackarna, som va där oppe i storskreva, di tog sej ner så vackert åt den
  där branta sluttningen på nordsida, där vi låg å höll. Ja ropa te dom ett
  par gånger först, för te höra va dä va för folk, å då svarte di på tyska.
  Dä språke kunde ja ju inte så mycke åv då, så jag tog te engelskan, ja, å
  dä gick galant. Ja skrek, att ja skulle kasta opp en ända åt dom, å den
  skulle en åv dom ta å binda under armarna på sej å så ge sej i sjön, när
  som vågen va som högst, så skulle vi dra’n ombord, å dä vinka di å ropa
  tebaks, att di begrep. Nå, ja tog fram en lång, smäcker ända, ja hadde,
  å gav den te Herman Åkerblom, som skötte främsta åran, å ba’n kasta, när
  vi hadde rott fram så långt vi tordes under berge, men dä gick inte. Lina
  va för lätt. Men då tog ja tampen å knopa fast nåra lagom stora stenar,
  ja hadde i båten, ve den å ba Herman kasta, å då gick dä. — En åv di fyra
  karlarna fick tag i bukten åv lina, som ho kom oppsusandes på berge, å
  så stack han den på sej under armarna å vänta på signal från mej. Länge
  behövde han inte vänta heller, för strax efter kom dä en storvåg farandes
  långsmä klippan så dä dåna å fräste om’en, å så skrek ja mä full hals:
  ’Jump for your life! Hurry up!’»
  »Och då hoppade han?»
  »Ja ja men. Han gav sej i sjön burdus å följde mä vågen ut klar berge, å
  vi hala’n ombord te oss i båten. Dä va inte mycke mä’n, stackare, ska ja
  säja honom, för våt å stelfrusen va han, men han fick krypa ner på botten
  å fick en sjötröja om sej så länge, mens vi bärga dom andra.»
  »Och det gick lika bra?»
  »Ja, mä di två nästa gick dä galant, för di va unga karlar å hoppa i sjön
  mä däsamma ja varskodde, men dä höll på å gå på tok rakt mä den fjärde —
  dä va skepparn dä, fick ja veta sen — för han va bra nog gammal å hadde
  fari mäst ont utå kölden å vätan.»
  »Men ni fick ju honom med till sist. Eller hur?»
  »Jaa då. Vi fick honom mä som väl va, men nära ögat va dä, att han hadde
  blivi där, ska ja säja honom.»
  »Hur så då, Söderman?»
  »Joo sir han. När vi hadde fått dom där tre lyckligt å väl ombord, så
  skulle vi ju ta den sista, så vi rodde ju opp som förut under berge så
  långt vi tordes, å Herman kasta lina. Första gången fick skepparn inte
  tag i’na, men andra gången lyckades dä, å så skulle han då knopa sladden
  om bröste på sej under armarna. Ja satt ju där akter i båten å passa
  rodden å sjön å vakta skepparn mä, när han höll på, å ja tyckte väl han
  stog där å fumla å fumla mä sticket. Så te sist varskodde han då att han
  va klar, å vi tog oss fram lite längre å vänta på en storvåg, som ja såg
  komma ve sydändan åv klippan. Den kom också mä brak å dunder å sköljde
  högt opp på berge å då skrek ja: ’Jump, jump, captain!’ men han rygga
  tebaks för vågen å hoppa inte.»
  »Nåå?»
  »Ja, stackars fan. Han va väl så illa mäfaren utå väta å köld å hunger,
  så han va visst inte riktigt klok. I vart fall inte då. Å si skuta hadde
  han ju mista, stackarn. Men vet han hur han gjorde?»
  »Nej.»
  »Jo, han passa på nästa gång en våg hadde gått förbi å då gav han sej i
  väg slirandes mä fart ner för dä våta, branta berge å föll te sist ner
  i grundvattne, som va där ett ögonblick utåv suget. Ja skrek te Herman:
  ’Hal in, hal in, gosse. Hal va du orkar’, å dä gjorde han, men då gick
  sticket opp kring kroppen på skepparn, så illa va dä slaget, å Herman
  fick bara in tomma linan. I nästa sekund kom dä ett rytandes brott å
  vräkte upp, så skumspruten stog i högan sky, å ja såg ett ögonblick
  kroppen på skepparn oppslungad i fradgan just på branten åv berge. Då
  vråla ja åt pojkarna: ’Ro, ro pojkar, ro för livet’, å di tog i, så
  askårerna stog som sprättbågar. Opp rännde vi med fart te nästa våg kom,
  å mä den körde ja båten halvvägs opp på berge. Farligt va dä ju, men dä
  gav ja rackarn. Dä gällde ju te rädda liv, vet ja. — När vågen rulla
  tebaks, höll pojkarna igen mä årerna, så båtstäven tog i berge mä en
  smäll, å då skrek ja te Herman, som hadde slängt in sin åra å kika över
  bogen: ’Sir du honom, gosse?’ å i samma tag vräkte han sej överbord mä
  halva kroppen å låg still så, fast armar å axlar arbeta på honom, å då
  förstog ja, att han hadde fått tag i skepparn. Båten fick följa mä suget
  ut klar klippan å Herman höll fast som en hund i en grävgalt, å när vi
  var gott klar berge, kasta Alrik Bergström in sin åra mä, å han å Herman
  drog skepparn inombords.»
  »Va han vid liv?»
  »Ja, han va dä, men sanslös å sönderslagen å full mä vatten förståss.
  — Nu gällde dä te komma hem mä folket så fort som möjligt, så tre åv
  pojkarna å den åv tyskarna, som va morskast, spände på te ro runt insidan
  Södersankan å vidare oppåt så mycke dom rådde. Herman släpa skepparn
  akteröver bort te mej, han, å fick opp’en på en toft, å där rulla han
  honom å arbeta mä armarna hans för te få liv i’n å vattne ur’n å blon
  i omlopp. — Ja, pojkarna å den där tysken rodde som hedningar rätt
  emot sjön i den där helvetesgryta vi va, å långsamt gick dä alldeles
  förskräckligt, men dä _gick_. — Min tanke va den, sir han, te ta mej
  rätt opp mot sjön i lä under Törnskär å få god höjd å så sätta segel å
  basa i väg hem.»
  »Nå, hur blev det med skepparn?»
  »Jo, mens pojkarna rodde å rodde å ja satt å styrde å passa sjöarna, så
  höllt väl Herman på mä honom, stackare, men dä va lögn i helsike han fick
  liv i’n. Då sa ja te sist: ’Ta rodre du, Herman, så ska ja fresta’, sa
  ja, å mä dä bytte vi plats. — Ja, ja rulla en karl å arbeta mä honom, så
  dä kan han aldrig tro, men han låg där rakt som ett lik, å inte va dä
  gott te arbeta mä kläm heller i den sjögången å överspolningen. — Men så
  kom ja te tänka på brännvinsflaska, som ålderman hadde gett mej, så ja
  tog å vände skepparn på rygg, så huve hängde bakåt utanför toftkanten,
  å så tog ja fram buteljen å slog en dryg skvätt i näsa på’n. Dä va allt
  boten för’en dä, ska han si, för då nös han te så ja trodde han skulle
  spräcka skallen på sej. Ja vart gla utå helsike, kan han tänka sej, å så
  sa ja: ’Jaså, du nys, din lilla djäkel’, sa ja, ’då ska ja snart få liv
  i dej’, å mä dä slog jag en redig klunk i halsen på’n. Dä gjorde susen
  dä, må han tro, för han kasta sej helt om mä en utsjungning, å saltvattne
  stog som en kvast ur halsen på’n. När ja sen hadde arbeta mä honom en bra
  stund te, så va han så tom som ett urblåst ägg å fick igen anden sin
  riktigt bra å pulsen mä, för den deln. Då slog ja i honom en halv sup å
  svepte en tröja om’en å sen fick han ligga där å ta igen sej, å så gav ja
  de andra karlarna mat å brännvin också å söp å åt själv mä, å dä pigga
  opp oss duktiga tag.»
  »Så ni kom upp under Törnskär till sist?»
  »Ja, vi gjorde så. Men då va vi dödströtta varenda man å halvdränkta utå
  saltvatten, å två utå årerna hadde bräckt för oss. Men vi hadde ju tockna
  i reserv, så dä gjorde ju ingenting. — När dä börja te skymma på på
  ättermiddan va vi te sist oppe under Törnskär, å då sa ja: nu slipper ni
  ro mera pojkar, för nu sätter vi segel å basar i väg hem.»
  »Och det gick väl galant?»
  »I helsike heller. Som vi hadde rest masten å fått på traserna å kom oss
  ut förbi klabben, så kom dä en rasande by, så saltskummet for som aska i
  luften å pang, strök vantnålen te lovart å mast å segel å hela rasket i
  sjön. Men då skrek ja: ’Fram mä yxer å knivar å kapa, pojkar, å så ut mä
  årerna, annars blir vi borta varenda man’, å i en handvändning hadde di
  kapat oss klara från segelgrejerna å höllt båten emot sjön mä årerna. —
  Dä va fan i mej tappra pojkar, ja hadde i båten, ska ja säja honom. — Så
  dela ja ut den sista brännvinsskvätten ja hadde å så sa ja: ’Ro nu för
  livet, pojkar’, sa ja, ’för kommer mörkre på oss innan vi når hamn, så ä
  vi sålda’, sa ja, ’för vi har inte krafter te ligga här å hålla i natt, å
  tyskarna dör ifrån oss, om di inte kommer under tak snart.’»
  »Nåå?»
  »Jo, han kan ge sej fan på, att pojkarna lydde order in i dä sista, fast
  di va nära nog så gott som halvdränkta å rakt skinnlösa i händerna utå
  rodden. Men hur vi arbeta å slet, så ja trodde vi skulle arbeta ihjäl oss
  där i stormen å brytande sjön mä mörker å kyla, så klara vi både oss å
  tyskarna te sist å kom i hamn mä båten. Men då måtte di mest le oss hem,
  så trötta å slut va vi. Ålderman å nåra kvinnfolk tog hand om tyskarna
  å fick folk åv dom igen, å ja å pojkarna sov i ett helt dygn, innan vi
  va karlar te lyfta ett finger. Men ingen åv oss blev sjuk ätter dä där
  kalase. Vi fick min själ inte så mycke som snuva en gång. Nä för all del.
  — Folk plär säja, att dä tarvas inte e storslägga för te dräpa e lus, men
  djädrar i mej tarvas dä inte grövre don för te sätta sjukdom i kroppen på
  rekorderligt sjöfolk. Dä vet ja dä.»
  »Men hur gick det för Abel Norrman och hans kamrater?»
  »Äh», svarade gubben Johan och reste sig upp från sin plats på
  strömmingstrummorna. »Dom segla masten över bord mä samma dom kom ut ett
  stycke, dom, å sen tordes dom inte ge sej åv ut te Södersankan, utan tog
  i land i lä på Håskär å skulle laga grejerna, å mens dom höll på mä dä,
  fick dom se oss komma rusandes, å då gav dom fan i alltihop å rodde hem.
  — Men nu ä dä middagsdags sir ja. Ska han följa mä hem, så ska ja bjuda
  på riktig sjömanskost, för ja vet, att mor har laga i ordning lappkojs —
  tocke där magspackel, di kallar’t — å ja tror, att ja har en tår kvar i
  skåpe. — Å så ska han få titta på medaljen. Lägg undan grejerna å kom,
  gosse.»
  
  
  I VÅRTIDER
  
  Jag vaknar vid ett hojtande nere i förstugan, en dundrande trumvirvel på
  vindsdörren och springer upp samt får eld på ljuset.
  Vad är klockan? Två på slaget. Då är det Alfred, kamraten, som purrat som
  han lovat.
  Jag bölar ur mig ett »kommer strax» nedåt vindstrappan, gör toalett
  i flygande fläng och går sedan ned i salen, där min snälla värdinna
  redan dukat bordet färdigt med en bastant frukost och där Alfred sitter
  avvaktande och snurrar fårskinnsmössan mellan fingrarna.
  »Hurdant är vädret?»
  »Finfint! Nästan för lite vind, bara. Men han står från västern och
  friskar nog fram åt soluppgången.»
  »Bra! Hugg nu in!» Och kamraten, som liksom jag har en härlig
  morgonaptit, låter minsann ej bedja sig två gånger, utan hugger in på
  gudslånet under det han utvecklar sin plan för morgonens skytte.
  En sista undersökning att allt är med, ett tack till värdinnan och så
  kliva vi med vår tända lykta ut på gården och börja vår vandring genom
  den sovande byn.
  Natten är mörk, men stilla och klar, och stjärnorna stå stora och skarpa
  på fästet, som har en liten blek gulröd ljusning borta i nordost. Vägen
  är hårdfrusen och det krasar ibland om lapp-pjäxorna, då man kliver
  igenom den tunna is, som lagt sig i hjulspår och smågropar. Havet, som
  lyser fram emot oss ifrån vikens botten och ända bort till horisonten, då
  vi komma upp på backens krön ovanför sjöbodarna, ligger stilla och lugnt
  i vårnatten och man hör blott ett sakta sus av den avtagande dyningen,
  som skvalpar upp och bryter sig därute mot de yttre känningarna.
  Vi lämna den första byn bakom oss och vandra fram efter den slingrande
  vägen mot den andra, som ligger på höjden till vänster om nordostuddens
  mörka, skogiga ås, och nå omsider, efter en rask marsch utefter
  bygatan, den avtagsväg, som över fälten leder ned till viken. Den vik
  på fastlandet nämligen, där kamraten har sin sjöbod och sina båtar och
  varifrån vi skola ro ut för att uppsöka en lämplig skytteplats bland
  farvattnets många småholmar och skär.
  Vid sjöboden ligger ännu ett väldigt snö- och svallisflak i strandkanten,
  och på detta äro de båda båtarna uppdragna. Både Alfreds lilla lättrodda
  eka, som han använder, då han ensam far ut på skytte, och den andra, den
  större och rymligare skötbåten, som tages i bruk, då han får sällskap ut
  på morgonsträcket.
  Alfred lossar den större farkostens fånglina från sjöbodens bjälklag,
  sätter den breda skuldran emot stäven och skjuter med ett kraftigt tag ut
  båten i den nattgamla blåisen, av vilken bitar under ett klingande och
  rasslande ljud dansa i väg bort över den obrutna, hala ytan. Så plockar
  han ned skjutportar och vättar från bodens inre, varifrån lyktskenet
  tränger ut till mig genom springorna, slänger en fårskinnsfäll och dito
  tröja i ekans breda för och ber mig stiga i och taga plats bort i aktern.
  Så skjuter han ut ett tag till, stiger i och röjer undan en del blåis med
  åran och sedan han fått farkosten vriden med stäven utåt den smala ränna,
  som bildar inloppet, sätter han sig ned på roddtoften och ror ekan med
  fart genom det krasande, klirrande blåisbältet och ut i öppet vatten.
  Holmarna och småskären ligga mörka och dystra härute i den långsamt
  ljusnande morgonen, en fyrs skarpa blänkar skära fram som blixtar ur
  ett kanongap strax till höger om motsatta sidans skogiga udde, men icke
  ett ljus, icke någon glimmande lanterna synes där ute på vidderna. Allt
  verkar öde och tomt.
  Utan att behöva se sig om väjer Alfred av gammal vana för de otaliga
  småhällar och grund, som ligga i vår väg, och av vilka många, på grund
  av det låga vattenståndet, visa sina kullriga, slipade hjässor ovan
  vattenbrynet. Här ute blåser en svag kåre av västan och krusar lätt det
  mörka vattnet, men över skogen, på andra sidan innerfjärden, hänger en
  gråvit dimbank, som icke bådar gott, om den labra vinden skulle dö ut.
  Nu ha vi nått det smala sundet mellan berguddarna vid Klubben, och Alfred
  blir tvungen att draga in vänsteråran och låta båten stryka tätt intill
  den högra bergväggen för att vi skola flyta, så lågt vatten är det. Men
  nu äro vi också ute på friare och djupare farled och ställa kosan bort
  till Storholmen, vars mörka konturer med knapp nöd kunna skiljas från
  den tätt framför liggande Alvarsön, där det enda trädet, en knotig rönn,
  sträcker sina nakna, spretande grenar mot den allt mer och mer ljusnande
  himlen.
  Båten stryker under kraftiga årtag förbi Alvarsöns sydvästra udde,
  där en till hälften nedrasad stenkoja långt upp på land påminner om
  föregående vårs skyttedagar med högt vattenstånd och dåligt väder, och
  efter en stunds rodd kör Alfred upp ekan i en av de långsmala remnorna i
  Storholmens östra strand.
  Nattfrosten ligger som ett gråvitt lager på hällar och stenar och foten
  slinter esomoftast under vägen till skjutplatsen, den gamla skrevan, som
  ligger strax bredvid på en av de utskjutande små låga uddarna. Den har
  tydligen varit använd förr i vår, ty här ligga stenar huller om buller
  och dessutom en hel mängd enruskor, som, att döma av den friska, gröna
  färgen, för ej så länge sedan blivit fällda.
  Medan jag sätter kojan i stånd igen av det tillgängliga rikliga
  materialet och ordnar en bekväm sittplats av kamratens tjocka
  fårskinnsfäll samt ställer upp patronlådan och diverse andra grejor i en
  naturlig liten nisch i berget till vänster, lägger Alfred ut mina vättar,
  fem knipor och två skrakar, och kommer sedan i land med båten.
  »Skulle det smaka med en tår kaffe, måntro? Vi har god tid, för det blir
  inte ljust än på en stund.»
  »Ja tack, men skall inte Alfred sitta med vättarna själv någonstans? På
  Norråsen till exempel?»
  »Nej, jag sitter inte i dag. Jag skall ro och skrämma i stället, för som
  det ser ut, så blir det inte mycket vind och då behövs det att någon far
  omkring och motar upp de stackare, som finns. Det är ont om fågel ännu.
  Men jag skall ro ned åt isstaden till inne i innerfjärden, där de brukar
  hålla till och mata sig, och då blir det nog tillfälle att få skjuta
  någon smäll här ute på udden.»
  Medan han pratade hade kamraten plockat fram sin thermosflaska samt
  koppar och tillbehör ur ryggsäcken samt dukat på berget bredvid mig och
  då jag till påtåren halade upp en liten butelj »Black Princess» ur min
  påse, drog upp korken och bad honom slå i, lät han icke säga sig detta
  två gånger utan spillde i en dryg ranson i den blårosiga koppen.
  »Dä ä rart dricka, det här», sa han. — »Men nu tar jag och knallar mig
  undan, för nu är det ljust nog och nu kan det komma fågel när som helst.»
  Ekan svängde runt bortersta udden och försvann snart ur synhåll dold av
  stranden och jag satte mig upp på den något högre avsatsen i skrevans
  bakre del, tände en cigarrett och betraktade de ljusnande vidderna där
  framför mig.
  Österhimlen hade nu antagit en varmare färg, ljusningen sträckte sig nu
  över zenit bort emot väster och de först så stora och klara stjärnorna
  krympte ihop och slocknade efter hand. Vinden hade nu så gott som dött
  ut helt och hållet, endast här och var mellan holmarna syntes vattenytan
  svagt räfflad och den stora dimbanken där borta över fastlandsskogen
  hängde hotande ända ned mot innerfjärdens gråvita istäcke.
  Schy—y—y. Ett par gräsänder kommo svepande runt udden lågt efter vattnet
  och fällde till vänster om mina knipvättar. En stund lågo de orörliga
  med sträckta halsar liksom för att se efter att ingen fara hotade, men
  gåvo sig sedan upp emot stranden och följde denna i sakta mak utåt. En
  orrtupp hade vaknat på den norra, skogiga udden och började bullra och
  blåsa och strax efter fick han svar av en annan till höger om mig uppe i
  backarna under det att en tredje hördes som ett avlägset eko långt borta
  på fastlandet. En och annan mås kom singlande utifrån och fortsatte in
  emot fjärdens buktande isbro, där rörliga, svarta punkter skvallrade
  om morgonhungriga kråkor. Utifrån vidderna kunde jag höra alfåglarnas
  sång ljuda som ett avlägset klockspel och såg en och annan av dessa
  snabbvingade havets sångare komma ilande tätt efter vattenytan in emot
  storfjärdens tångklädda undervattensgrund.
  Schy—y—y. — I en vid, fallande kurva kom en ensam storskrakhane susande
  ned ur luften, så det formligen fräste om vingarna, gjorde en lov efter
  vattenytan och fällde. — Pang! — Där låg han orörlig på rygg och gungade
  så sakta i de småvågor, som uppkommit, då han med sin hårda fart tog
  vattnet. Den uppgående solen belyser skarpt hans orangefärgade bröst och
  hans vita, med fina, svarta ränder tecknade vingar och sidor och jag
  sitter just och undrar, om han skall vara väl skjuten nog för att kunna
  stoppas till rumsprydnad, då en tilltagande, skarp vissling kommer mig
  att rycka till och ofrivilligt böja mig ned.
  En svärm knipor kommer dängande i sundet mellan de mitt emot liggande
  holmarna, ämna sig tydligen först in i fjärden till isbron där, men få se
  mina vättar och sänka sig hastigt mot vattenytan, göra en kort sväng och
  fälla.
  Där ligga tre blanka tillsammans med sträckta halsar under det en av
  honorna närmar sig gruppen med huvudet framsträckt efter vattnet. — Ännu
  är hon ur skottlinjen — pang! —
  Som uppsugna av ett skydrag slunga sig de kvarlevande upp i luften
  i ilande fart och ett kastskott, som jag skickar efter en av de
  vitblänkande hanarna, resulterar blott i en klar bom.
  Nu hör jag dunket av åror bortifrån holmens högra strand och strax
  därefter skjuter storekans stäv fram förbi udden. Alfred svänger in båten
  mellan de över vattenytan synliga storstenarna, plockar upp de skjutna
  fåglarna och säger:
  »Det går ju galant det här. Nu tar jag en tur bort förbi Norråsen och
  småskärena där, mens han skjuter sig några fåglar till, så får jag se, om
  jag kan komma åt en aling eller par.» Och med det doppar han de långa,
  sviktande årorna och svänger om udden till vänster.
  Nu är det full dager. Solen har så gott som genast trollat fram
  vårstämningen över nejden och nattfrosten smälter bort i små rinnande,
  droppande floder från grenar och gräs under det att berget omkring mig
  blir nästan svart av vätan. Dimbanken där borta över innerfjärdens is
  kommer böljande fram i stora trasiga, slöjliknande band och driver till
  havs samt försvinner och samtidigt färgas vattenytan omkring mig mörk
  av den begynnande morgonbrisen från västan, som sätter småträdens och
  buskarnas grenar i rörelse och träffar mig med ett svalt drag i nacken.
  Hör! Nu visslar det ånyo i luften.
  Jag kryper ihop som en igelkott i min skreva och skjuter instinktmässigt
  fram geväret bättre.
  Som en hop stora, vita och brungrå fjärilar kommer en flock knipor
  susande över Alvaröns udde med sin rasade stenkoja, kastar sig nästan
  handlöst ned emot vattenytan mitt framför mig och fäller.
  Pang — pang! — Där ligga tvenne hanar och driva så sakta utåt för vinden,
  under det att en tredje, som fått vänsterpipan just som han nådde gränsen
  till gevärets skottvidd, gungar som en blänkande skumboll därute i sundet
  mellan holmarna.
  Pang — pang! Det var Alfreds tolva, som dundrade där borta öster om
  Norråsen. Nu får hans gumma färsk stek så säkert som aldrig det, ty den
  karlen skjuter ej gärna bom.
  Solen stiger allt högre och högre och värmer gott ned i min kalla skreva.
  Alfågelflockarna singla och fara än hit, än dit under full musik där ute
  i gattet och esomoftast hör jag på avstånd ljudet av flygande knipor, som
  draga fram över fjärdarna.
  Schy—y. Plask! Jag tittar hastigt ut genom öppningen i kojan. — Vad är
  det för en gynnare, som gör mina knipvettar sällskap? Jaså, en vigg. En
  liten blånäbb med sin blå-grönskimrande nacktofs och sina pigga, gula
  ögon. Ja, dig vill jag gärna ha stoppad — och strax därefter har även han
  vandrat till de sällare markernas lockande vikar och fiskrika vatten.
  En svärm storskrak kommer högt upp i luften med kurs nordvart följd
  på något avstånd av ett par lommar; en flock kacklande vildgäss drar
  i svinfylking över skogstopparna mot innerfjärden, och kråkor och
  havstrutar, dessa havsbandets marodörer, fara fram och tillbaka, från
  holme till holme i farvattnet och söka skadskjutet vilt, någon knipa
  eller skrak.
  På länge har jag nu ej haft något fäll, utan blott sett en och annan
  svärm fågel draga fram därute i gattet, och då jag varseblir Alfreds
  sköteka, som sticker fram väster om Norråsens låga udde, stiger jag upp
  ur min koja och går upp på berget för att sträcka en smula på kroppen.
  Ett vin i luften, ett fräsande ljud och då jag hastigt blickar upp ser
  jag ett par storskrakar susa uppåt stigande allt högre över trädtopparna
  bakom mig.
  Så där är det vanligen. Så fort man reser sig upp efter en halvtimmes
  väntan eller mer, så nog kommer det fågel och tänker fälla. Men lika
  gott. Det räcker med dem jag har.
  Nu är kamraten i färd med att plocka upp det skjutna och strax därefter
  skrapar hans båt mot strandstenarna.
  »Nåå, vad fick Alfred?»
  »Ett par alingar. De låg och matade sig därborta nord på Norråsen, och
  jag rodde på dem, då de voro under. Men vill han sitta längre?»
  »Nej! nu far vi allt hem. Klockan är mycket och sträcket slut. Och jag
  har nog med fågel förresten.»
  Alfred svänger om båten och börjar taga upp vättarna under det jag samlar
  ihop mina tillhörigheter och gör mig klar till hemfärd.
  Ett par knipor komma under visslande flykt susande ned ur luften, men
  kasta genast skrämda om i en tvär böjning och ila vidare in emot fjärden.
  »Det är sig likt varenda gång och varenda vår», säger Alfred, som nu fått