Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 1

  
  ERIK SPARRES BÄSTA
  
   ERIK SPARRES
   BÄSTA
   _EN HANDFULL SKÄRGÅRDSHISTORIER_,
   SOM, PÅ GRUND AV FÖRFATTARENS INTRÄDE
   I GUBBÅLDERN, LETATS
   FRAM UR HANS FÖREGÅENDE
   SNILLEVERK
   MED FÖRETAL AV
   _KNUT STANGENBERG_
  
   STOCKHOLM
   ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.
   STOCKHOLM 1921
   ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI
  
  
  _FÖRETAL_
  
  Svenska folket kan enligt mitt förmenande indelas i två klasser — ja,
  inte de där två evigt omkäbblade — jag menar: i trevliga och otrevliga
  individer. Till de förra höra jägare och fiskare, ty sådana äro enligt en
  regel som så gott som utesluter undantag, humorister — och att humorister
  äro trevligt folk står axiomatiskt fast.
  Så finns det ett skrå som tagit till sin mission att skildra nyssnämnda
  varieteter av homo sapiens — att ge oss till livs deras leverne till
  lands och sjöss, deras jägarliv under så väl den lovliga som ock under
  fridlysningstiden och deras fiske i egna vatten och även något i andras.
  En följd av denna umgängelse med jägarnes och fiskarnes gemytliga släkte
  är, att skildraren slutligen själv blir humorist — om han nu icke var det
  från början.
  Erik Sparre hör till dem som — om inte precis redan i vaggan, så dock i
  alla fall icke långt efter konfirmationen undfått gåvan att med humorns
  förstående blick kunna se på medvandrarnas pysslande med livets svårredda
  långrev eller försök att överlista lyckans icke lättlurade mickel.
  Denna blick har han uppövat under vidsträckta seglatser på de flesta av
  jordklotets hav, avbrutna av strandhugg här och var i hamnarna, egnade
  att kraftigt höja hans livserfarenhet. Indiskretioner äro odiösa, men nog
  finnas vissa likheter, såväl hos hjälten i Skeppar Kruses papegoja, som
  hos Häger, vilken lärde hedningarna på Madagaskar dansa Krågestapolkett —
  med den ärade författaren sådan undertecknad minns honom i hans yngre år.
  Flera avslöjanden skulle nog kunna göras, men dem överlåter jag åt Dig,
  läsare att försöka Dig på.
  Du skall därvid finna, ej blott, att Erik Sparre är en synnerligen
  underhållande berättare, utan även, att han besitter en grundlig kännedom
  om de människor, vilkas öden och missöden han så drastigt förstår att
  skildra. Han kan dem och han ger oss med mästarhand såväl deras yttre
  som inre kvaliteter, och han målar även den natur de röra sig i med
  förnämlig åskådlighet utan att låta sig förledas till braskande överdrift
  i färggivningen.
  Med ett ord: Han lär Dig och oss andra att känna och kanske ock något
  hålla av — som han själv gör — dessa farande sjömän, skärkarlar och
  småländska jägargubbar — och det är en god gärning. Ty de äro också en
  del av vårt svenska folk, med vilket vi alla höra samman, men känna
  mindre än vi ana.
  Tack, Erik Sparre! Nu överlämnar jag ordet till Dig.
   _Vännen Stang._
  
  
  RENSTRÖMSKANS PIMPELMETE
  
  Kärringa Renström kom schasande nedför backen till sjön med pimpeldonet
  i vänstra handen och isbillen i den högra. Hon var just inte fager att
  skåda, det gamla trollet, där hon gick, ty hon verkade sannerligen mera
  trasbylte än någonting annat. På huvudet hade hon en av gubbens avdankade
  skinnmössor med öronlapparna knutna under hakan och till yttermera visso
  hade hon lindat en brokig, grann ylleduk om halsen. Vadmalsjackan var
  varken gjord eller tvättad i går och samma sak gällde klänningen, som
  stod upp fram, lyft i höjden av gummans stadiga potatismage, och visade
  hennes grindstolpar till ben i smutsiga gråvita ullstrumpor nedstoppade
  i ett par gamla f. d. sjöstövlar, på vilka skaften blivit avskurna. Hon
  tordes inte lyfta fötterna, när hon gick, utan asade sig fram på de
  stora laddorna stödjande sig på isbillen. I det sprit- och väderbitna
  ansiktet satt den krikonfärgade näsan, stor som en mindre björksvamp,
  bidevindbrassad, skrotad duktigt babord. Tandlös var hon i gapet som en
  lake, och de små ettrigt bruna ögonen glimtade sylvassa under de skarpa
  veck, som bildades av ögonlocken.
  Det var »dan före dopparedan» och kärringskrället skulle ut och taga
  julfisken, gubevars. Hela hösten och förvintern hade det varit blidväder
  så gott som hela tiden, men nu hade det braskat till, och den lilla vik
  av saltsjön, som sköt in ända till ett par stenkast från hennes stuga,
  hade nu blivit överdragen med en flera tum tjock, fin glansis. Egentligen
  skulle hon ha varit ute föregående dag och väckt hålen för pimpelmetet
  för att nu ej behöva skrämma abborrarna mer än nödigt, men Beatedalarns
  Krestin hade tingat henne till att hjälpa sig med diverse stök, så hon
  hade inte fått tid att tänka på fisket. Något lämpligt väder var det ej
  heller, ty det var mellan sex och sju grader kallt, och den friska vinden
  stack som synålar i ansiktet och kom ögonen att rinna, men det kunde nu
  inte hin hjälpa, färsk fisk skulle hon ha och därmed basta.
  Ensam skulle hon bli under helgen, gumman Renström, ty mannen,
  pråmskepparen, var på väg till Gevle med sin ark, bogserad av bolagets
  största, för isbrytning byggda båt. Gubben var hon lika nöjd om, han
  kunde gärna vara borta hela året, bara han skickade henne pengar
  ordentligt. Någon sympati hade aldrig funnits i det äktenskapet, ty
  gumman hade gift sig med honom bara för att han hade stuga och grund och
  litet mynt på banken, och därför hade det antagligen blivit som en person
  fick veta, då han frågade henne, om hon haft några barn: »näij, inte sen
  ja blev gifter».
  Nu var hon nedkommen till stranden, sparkade med ett par tag loss en
  trälåda, som hon burit dit dagarna förut för att ha att sitta på, stack
  billen in i den och sköt chaiselongen framför sig på isen. Plötsligt
  stannade hon. Djäklar besitta och regera ett sånt fä hon var, ett sånt
  oförnuftigt nöt. Hade hon inte gått ifrån isskopan och fiskkorgen. Nu
  blev hon tvungen att gå tillbaka och hämta grejorna förstås. Inte för
  det var så långt inte, men isen var så djädrans hal, så man kom ju
  inte fort fram, och det var mycket som skulle göras, sedan hon fått
  upp tillräckligt med abborrar. Kärringen släppte isbillen, slängde
  pimpeldonet i lådan, gjorde kasande en helomvändning och började
  återfärden. Men sin vän, den skarpa billen, som hon i tankarna lagt
  ifrån sig, skulle hon aldrig gjort sig av med, det blev hon varse, ty
  kommen halvvägs till stranden snubblade hon på något vis, gjorde ett
  ytterskär bakåt på högra laddan, försökte åter få balansen genom att slå
  engelska öglan med den andra, men lyckades ej bättre än att hon med
  benen hoptrasslade, armarna viftande som väderkvarnsvingar och med fånigt
  stirrande ögon flög på ändan, så det råmade i isen. De hårda, tunga
  laddorna foro av hennes fötter och singlade iväg rackarn i våld i en
  livad ringdans omkring sig själva bort över den blänkande glashala ytan.
  När kärringen efter en stund hämtat sig från stjärnsmällen och känt över
  sina ädlare delar, skulle hon stönande försöka stiga upp, men det gick
  inte alls. Först vände hon sig helt om på magen och tänkte taga sig på
  rätt köl igen, men yllestrumporna slunto den ena gången efter den andra,
  och gumman slog bara i knäskålarna och höll ett tag rakt på att fläka
  sig. Så törnade hon runt igen och frestade på den vägen och var verkligen
  en gång nära att lyckas, men hur det var slant ena hälen i det avgörande
  ögonblicket, och hon dråsade i så stor hon var och slog nu bakhuvudet
  också, så att hon såg alla stjärnor och himlakroppar på den norra
  hemisfären och en god del från den södra med på köpet.
  Gumman Renström insåg nu det omöjliga i att försöka taga sig upp, så hon
  tillgrep en annan taktik, och om någon nu hade stått på stranden, skulle
  han fått se en gammal ful påbyltad kärring i smutsgrå strumpfötter kravla
  omkring på alla fyra ute på den blänkande glansisen och jaga efter sina
  bortsprungna fotfodral, och det var ett arbete, som hon höll på med en
  god stund. När hon så äntligen fick tag i rymlingarna, var hon så matt,
  att hon måste lägga sig ned och flåsa ut, innan hon kunde fortsätta, och
  då hon en gång fått krafter därtill, tordes hon inte ta laddorna på sig
  utan körde händerna ned i dem och kravlade långsamt och stönande bort
  till isbillen. Ditkommen hasade hon sig upp på lådan, fick »pottforerna»
  på sig och vilade ut ett tag, i det hon lättade sitt sinne med några väl
  valda ord om isen, gubbens gamla sjöstövlar, billen och allt annat med
  förresten.
  Med sinnet styrkt av bönen och kroppen någorlunda i jämnvikt, började
  hon ånyo färden till stranden, men nu i sällskap med sin järnbill, och
  uppnådde så småningom stugan utan vidare missöden. Nog var hon öm i
  ändan alltid och hade ont i knäskålarna och händerna, men kärringen var
  ej av den sorten, att hon gav tappt i första taget, utan ut på den hala
  isen skulle hon igen, och för att riktigt styrka, stödja och stadfästa
  klev hon in i kammaren och gick bort till det blåmålade hörnskåpet, där
  hon hade trösten för alla vedervärdigheter tappad på en fyrkantig grann
  flaska.
  Nu kände sig Renströmskan lätt som en tätting i kroppen och nu skulle
  det fiskas och det med kläm och till den ändan gick hon ut, tog fram
  isskopan och korgen från skjulet och nådde efter en försiktig vandring
  sin stora trälåda ute på viken.
  Skjutande denna framför sig masade hon sig småningom längre ut till sina
  gamla beprövade fiskeplatser, väckte ett lagom stort hål med billen,
  ränsade väl med skopan och började, sedan hon satt sig på lådan och fått
  djupet med pimpeldonet, att fiska med de reglementerade rörelserna åt
  sidorna och uppåt med metträdet. Men det tycktes vara alldeles förkylt,
  ty fastän hon satt både länge och väl och slog de grannaste trumvirvlar
  med handloven och donet kändes ej ett enda hugg. Ilsken spottade hon ur
  sig några vackra ord om abborrarna och hela deras anhang, drog sig några
  meter längre bort, väckte en ny vak och började där att fresta lyckan.
  När hon setat en god stund och knyckt och var i begrepp att resa sig och
  flytta till en annan plats, fick hon plötsligt ett bra napp och vindande
  upp reven på gammalt gott manér ömsevis på metträdet och skopskaftet
  slängde hon upp, icke en abborre, som hon hade väntat sig, utan en stor
  gapande taggig otäck ulk med magen färgad som en flugsvamp.
  Tvi för den sure såna djädrans leda fiskar det fanns till. Stuckos
  gjorde de som den värsta igelkott, bara man rörde vid dem, fula voro de
  som fan själv och grisen ville inte äta dem en gång. Tvi för attan såna
  åbäken.
  På ulken kommo några simpor och gumman hade nog lust att sluta fisket
  nu när som helst, ty det fanns icke stora utsikter att hon skulle få
  annat än såna där »djädrans horngumsar», vinden hade friskat och blåste
  isande kall och öm var hon i kroppen både här och där av de genomgångna
  strapatserna. Men ett tag till skulle hon fresta, så det bar av med henne
  ett stycke bortåt igen och om en stund hade hon fått ned tennpirken i ett
  nytt hål och satt där och knyckte.
  Napp fick hon nog och det tätt ändå, men det var bara hornbeprydda simpor
  och granna ulkar, som gjorde henne den äran att hänga sig på kroken.
  Simporna dugde nog att äta, voro riktigt goda för resten, men det var
  ett rackarns arbete att flå och rensa dem. I alla fall voro de bättre än
  handelsman Adolfsons torra dåliga lutfisk, som hon för resten inte köpt
  något av till helgen, och därför fingo nu simporna vandra i korgen under
  det att ulkarna med en ilsken åtbörd slängdes utåt isen till kråkmat.
  Hå hå ja ja, det var ledsamt att vara fattig och usel och behöva sitta
  ute på sjön i kyla och blåst för att skaffa sig litet mat till julen.
  Beatedalarns högfärdiga satkärring, Krestin, hon hade något till bra
  hon. Hon hade råd att köpa hem både det ena och det andra från Stockholm,
  kunde sätta fram både ansjofisk och metforst på bordet, om det knep, hå
  hå ja ja.
  Men nu ryckte det till ett duktigt tag i gummans tagelrev och upp på isen
  slängde hon en stor grann stenlake. — Nå så djädrar innerligt nådigt
  annacka! — Det var inte nog med att hon skulle få äta hornsimpor till
  julamat och sticka sönder sig på de där helsikes ulkarna utan nu skulle
  ett sånt där gulgrönt astyg, som slingrade sig som den värsta orm på isen
  och visade sitt gråblå gap, komma och förarga henne också. För nu var
  Renströmskan arg. Så där riktigt ordentligt etterdjäkligt storilsken, som
  en satkärring kan och bör bli, när det går emot.
  Men om någon trodde att hon ämnade ge sig, så toge han allt fel, för
  fiska skulle hon, om hon också behövde göra hål så tätt så hela viken såg
  ut som ett durchslag.
  Trälådan fick sig en spark så den for som ett skott bortöver isen och
  gumman hade så när satt sig på ändan igen, men stöttade sig i sista
  minuten på billen, och så traskade hon efter i det hon läskade sin
  själ med allehanda vackra uttryck, vilka dock absolut ej återfinnas i
  psalmboken.
  Sedan hon hunnit fatt lådan och konstaterat att den haft vett att stanna
  på en bra plats, ställde hon sig bredbent och började hugga i ilska med
  billen, så isflaken yrde omkring henne. Snart fick hon hål och högg ur
  bottenskorpan och så skulle vaken underhuggas för att ej reven och de
  kommande fiskarna skulle hänga upp sig.
  Hade nu kärringen varit sansad och lugn hade nog allting gått väl, men
  ursinnig som hon var av motgångarna högg hon i formligt raseri, och
  så hände det. Billen slant och Renströmskan for framstupa av farten.
  Kärringen stannade ovanpå och isen slog till henne så pass, så hon
  slocknade för en god stund, men billen fortsatte genom vaken och hamnade
  på sjöbotten. Lådan, som fått sig ett par försvarliga aktersparkar,
  singlade i väg i broderlig förening med de stora laddorna ett stycke
  bortöver.
  Härute hittade gubben Åbrandt henne avsvimmad, då han på hemväg från
  Hanstavik tog genvägen över sjön, och då han omöjligen kunde klara
  kärringen ensam, måste han springa efter hjälp. På en stor kälke blev
  nu Renströmskan, som omsider vaknat till liv, behörigen hemforslad och
  bud sändes ögonblickligen till barnmorskan, fru Rundlöf, som bodde nära
  intill och var mycket styvare än själva doktorn. Hon kom också och
  bäddade ner gumman i fållbänken och började sedan lappa ihop henne. Några
  lösa tänder behövde hon ej plocka ut, ty Renströmskan hade som tur var
  ej några att slå loss, men den förr så granna krikonfärgade näsan var
  nästan förfrusen och satt som en degklump i ansiktet och smått vindögd
  hade hon blivit av stjärnsmällen också, gumkräket. Munnen var svullen
  och snedvriden och käkarna låste sig som vid difteri, så under tre dygns
  tid var man tvungen att mata Renströmskan med välling, som med en tesked
  hälldes in genom ena mungipan, som, tack vare smällen och den kalla isen
  i förening, hade halkat upp i närheten av örat.
  Så tillbragte Renströmskan sin julhelg i det nådens år 1912 och aldrig
  lär hon glömma det fisket, tänker jag.
  
  
  »OLD SEABURG»
  
  Vem av oss, som foro från London på 1890-talet, minnes ej »old Seaburg»?
  Norrlänningen med det långa, spetsiga hakskägget, smutsgult och
  mestadels ovårdat, samt emaljögat, som han efter en långresa på ett och
  ett halvt år äntligen fick råd att låta doktor O’Hara stoppa in i sin
  tomma tittglugg. Han for då för det mesta som man i engelska tramps och
  boskapsbåtar, men stack ibland i väg ut på långtraden ombord på någon
  fullriggare eller fyrmastare, efter vilka resor han åter uppenbarade
  sig på Commercial Road, klädd i en spritt ny cheviotrigg med hatten på
  svaj och skägget klippt efter mönster av captain Kettle, d. v. s. ett
  sannskyldigt torpedskägg, och bjöd över lag så länge pluringarna räckte.
  Jag hade egentligen träffat honom en gång förut, innan vi törnade ihop i
  London, och det var nere i Frankrike i Bordeaux, när han for som förste
  styrman och flaggskeppare på barken Tamerlan av Robertsfors. Vi lågo då
  vid samma kaj och lossade och träffades om kvällarna på samma brasserie
  där värden, som förresten såg ut som en pensionerad major med sin runda
  mage och yviga knävelborrar, var artigheten själv mot den sprättige
  monsieur Choebère, som för tillfället var hans allra bästa kund.
  Efter det sammanträffandet dröjde det några år och så törnade vi som sagt
  ihop i London igen. Men då hade sprätten fått vika för halvherren, ty old
  Seaburg, alias monsieur Choebère, alias Valle Sjöberg från Örnsköldsvik,
  dyrkade Bacchus mer än lovligt var och slantarna rullade undan värre. Och
  togo dessa slut innan han bestämt sig för att gå till sjöss igen, hittade
  han på alla möjliga knep för att skaffa sig pekunier och hålla ångan
  uppe. Vem minns ej t. ex. hans galna påhitt att en kväll, då han åter
  blivit nekad mynt av boardingmastern, smita ned i dennes stora hönshus på
  bakgården och anamma den stora ankbonden, vilken han stoppade innanför
  sin vida slängkappa och under allas, och först och främst gang’ets jubel
  förstås, satte på disken i privata barrummet på Roaring Bull och sålde
  till värden, den gemytlige skotten Gregor Mc Laren, för klingande mynt.
  Eller då han, när det var mera ebb än vanligt i penningpungen, klädde
  ut sig till tiggare, tog ut emaljögat och vindade lömskt med det andra
  samt ställde sig i hörnet av Commercial och Burdett Roads tills han blev
  upptäckt av den verklige yrkesbrodern, som hade monopol på det hörnet
  samt ett stycke av gatan, blev haffad av polisen och till sist, efter
  sju sorger och lika många bedrövelser, löstes ut av ett par landsmän,
  som nyligen kommit tillbaka från en långtur och tyckte synd om gubben
  Sjöberg. Han var född med ett stycke salt i halsen, old Seaburg, det är
  säkert det.
  Ett par år efter den händelsen begav det sig, att jag, som kommit
  tillbaka till London från en långresa med en engelsk ångare, mönstrade
  som matros med en till södra Sverige från Nova Scotia inköpt bark, för
  att komma hemöver utan att behöva betala min resa, men i stället ha en
  extra slant i fickan vid framkomsten. Ja, d. v. s. egentliga orsaken var
  nog den, att en gammal vän och kamrat, vars ben nu vila i Kongos jord —
  om han blev uppäten vet jag ej med säkerhet — strax före mig mönstrat på
  samma fartyg i samma lovliga avsikt att komma hem ett slag och det var
  nog utsikten, att ännu en gång få kampera ihop med honom som gjorde, att
  jag tog den sista matrosplatsen, som fanns kvar på kareten.
  Nå, från London, där fartyget inköpts av det nya rederiet, bar det av
  med oss till Hull, där vi i sinom tid skulle få barkens vackra skrov
  fullt med black diamonds för Malmö. Under det att resten av besättningen
  knogade med barlasten, sysslade min kamrat och jag med en del ändringar
  till väders, och det var under utförandet av ett arbete på fockrån,
  som jag blev anropad från kajen. Jag böjde mig ned och glodde och
  där, vid alla gudar, stod old Seaburg. Men det var inte den sprättige
  flaggskepparen från Bordeaux och ej heller halvherren från Commercial
  Road utan en trasig, eländig, utsvulten stackare med ovårdat skägg och
  ett halmtak med stora råtthål i på skulten. Och detta i november månad.
  Jag gick genast i däck förstås.
  »Hallå, gamla saltvattensgroda! Hur lever världen med dig?»
  »Uselt!»
  Det var allt vad old Seaburg orkade med och för att pigga upp honom, tog
  jag in honom i timmermansshop’et, där jag logerade, körde i honom litet
  föda — som vår hygglige steward vänligt nog stack in genom luckan till
  kabyssen — och bad honom berätta.
  »Å! En rackarns otur som vanligt, kära du.»
  »Strax förut avmönstrad från en gröning — hårda båtar att fara i, dom
  där — hade tretton pund på fickan — kom i land och skulle ha ett glas —
  törstig, förstår du, törstig som tusan — träffade kjoltyg inne på syltan
  och bjöd förstås — old Seaburg knusslar aldrig — fick vallmo i ölet och
  slocknade — slocknade, you know, och vaknade på en bakgård — hade inte
  ett öre i fickan, inte så mycket som en farthing — sålde landgångsriggen
  och fick panta min sjösäck i förrgår hos Bill Blue på Red Lion för tio
  shilling. — Hör du, det finns väl inte någon plats att få här ombord?»
  Jo, nog skulle vi ha en man alltid, ty en av pojkarna, en finne, hade
  blivit förd till sjukhuset samma dag.
  »Gör vad du kan, gosse, och kom ihåg — att det är gamle Sjöberg, som ber
  dig om ett handtag.»
  Ja, jag gick akteröver till skepparen och hade ett samtal med honom och
  resultatet blev, att jag med ett pund i fickan och monsieur Choebère i
  släptåg, gick upp till staden för att lösa ut gubbens sjösäck på Bill
  Blue’s krog.
  Nå, detta var snart gjort och sedan vi fått oss ett glas öl — old Seaburg
  var törstig som vanligt förstås — traskade vi nedöver igen. I dörren till
  sista huset på gatan stod en tjock, överförfriskad och trasig matrona och
  ropade på sin pojke, en smutsig valp på tolv, tretton år som spelade sten
  med några liknande busfrön i rännstenen.
  »Tommy, min gosse», hickade kärringen, »gå och köp för tre pence whisky
  åt din gamla sjuka mor och för en halv pence rökt sill åt din rackare
  till far, men skulle du möta kräket på gatan, så säj, att du skall gå och
  köpa fotogen. Kila på nu, Tommy!»
  Kolen kommo snart i skutan och vi till sjöss i en rykande kuling
  av västan, kall som bara skam och old Seaburg, som bara hade
  »varmväderskläder», i sin tunna sjösäck, frös som en hund till att börja
  med. Men han visste på råd, gubben. Han traskade akteröver till skepparen
  och tiggde sig ett schok smärting av vilket han sydde sig ett par stadiga
  byxor och dito sydväst — den senare borde då absolut ha förvarats till
  Nautiska muséet — vilka plagg han sedan plankströk med svart oljefärg
  och se’n fick det blåsa hur kallt det ville, så stod monsieur Choebère
  rycken — isynnerhet sedan han vunnit ett par tjocka kalsonger och en dito
  isländare av mig och min kamrat på cribbage.
  I Malmö skildes våra vägar. Jag for hem och old Seaburg skulle — efter
  ett samtal, som min kamrat haft med förste styrmannen — få stanna ombord
  till lasten var ute, för att tjäna sig så mycket mynt, att han kunde
  rigga upp sig något och betala sin resa över till England, för att komma
  ned i värmen igen under vintern. Min kamrat och jag hade för resten
  stoppat litet slantar i revolverfickan på gubbens gamla smärtingsbyxor.
  En del år efteråt kom jag till Middlesborough och gick en dag efter
  välförrättat ärende tillsammans med en god vän in på Wellington för
  att få en drink. Inkommen i det allra heligaste fick jag se en syn. I
  en stoppad, bekväm länstol, med ett stort grogglas bredvid sig på ett
  litet bord satt old Seaburg och sov. Sov som ett gott barn, trött,
  överförfriskad och nöjd att vara i hamn efter — som det tycktes — en
  långresa, ty cheviotriggen var spritt ny, hatten likaså och skägget, som
  nu vitnat betydligt, var åter i stil med captain Kettles. Där satt han
  hopsjunken i den mjuka stolen och småsnarkade med de tjärbrända händerna
  slappt nedhängande medan emaljögat intensivt stirrade på den vackraste
  flickan bakom disken. Det var sista gången jag såg old Seaburg.
  
  
  EN MAJAFTON
  
  Det lider mot kvällningen, majdagen nalkas sitt slut och i sakta mak
  vandrar jag inåt markerna följande den långsamt stigande skogsvägen.
  I en undangömd vrå av storskogen, en liten öppen plats mellan unggranarna
  ovanför en albevuxen sänka, vill jag lyssna på kärrmarkernas svartögda
  trollfågel, den i skymningen dragande morkullan, se hennes fladdrande,
  lidande flykt över spetsiga grantoppar och i ljusgrönt skrudade
  ungbjörkar samt njuta av den underbara stämning, som råder, då skuggorna
  sänka sig över markerna en doftande majkväll.
  Solen dalar i väster. De glesa, luftiga molnband, som sträcka sig över
  himlavalvet, stå rosenröda med glödande underkanter; det ligger en hel
  gata av rödaste guld över hemfjärdens spegelblanka vatten och det brinner
  som eld i barrskogens toppar till vänster om mig.
  Förbi åkerfälten i sänkan vid skogshöjdens fot vandrar jag så sakteliga
  och strävar därefter upp för sluttningen, där vägen till den första
  gärdesgården går fram mellan stora aspar, enbuskar och ung barrskog. Här
  inne doftar det av våt mylla och svartnade löv, av fuktiga mossor och
  lavar; här lysa emot mig buketter av blå och små fält av vita sippor från
  de öppna fläckarna mellan buskar och snår, och sidorna av stordiket,
  där det brunaktiga vattnet från höjdsträckningens kärrputor porlar
  och sjunger på sin väg ned emot dälden, äro tätt kantade av frodiga
  caltablommor.
  Från den sekelgamla tallen, vilkens yviga krona står skarpt belyst av
  den sjunkande solen, följer jag gärdesgården, som murats upp av stenar
  från den i sänkan till höger uppbrutna odlingen, där brodden står
  brungrön och frodig efter det sista ljumma regnet, och når omsider nästa
  sluttning, där stenmurklorna växa i stora hopar kring multnade stubbar
  och där ungskogskiftet reser sig som en tät, skyddande mur för mossen,
  som där bakom breder ut sig över åsens topp. Därute är stigen knappast
  skönjbar, så djupt ligger den nedtrampad i den fuktiga myllan mellan
  väldiga överhängande starr- och björnmossetuvor, kråkris, pors och
  skvattram, men jag vet ändå, var den slingar sig fram genom det pösande,
  blott av enstaka videbuskar och en och annan martall brutna mosstäcket,
  och fortsätter min väg framåt den andra grinden, som förenar tvenne
  gärdesgårdar på åsens södra sluttning.
  Rakt framför mig, på den andra sidan den lilla öppna platsen, som tar
  vid efter den korta, lindrigt sluttande backen med sina glesa enar, står
  ungskogen tät som en vassbänk i sänkan och strax till vänster om den, där
  den sluter sig intill den begynnande storskogens jätteträd, sträcker sig
  liksom en vindlande tunnel långt in i tätningen, där det redan börjar
  skymma.
  Till vänster om mig, genom öppningen över rullstensåsen, ser jag en
  sträcka av havet, som ligger där så lugnt och stilla med sina rödbruna
  hällar och skär i strålande kvällsbelysning, med blänkande skaror av
  fiskande måsar över grundklackar och bankar och med några svarta, rörliga
  punkter ute vid de yttre känningarna. Det är båtlag från byn, som sträcka
  sina skötrader på de gamla beprövade platserna för den blåryggade,
  silverblänkande strömmingen.
  Men nu fortsätter jag framåt och dyker in i den vindlande tunneln,
  som leder bort till kärrsträckningen, in i dunklet till mitt gamla
  morkullpass.
  Här slingar sig den smala, barrströdda kreatursstigen fram över nakna,
  blankslitna trädrötter, över hala, fuktiga stenar och mellan toppiga,
  av lingon- och blåbärsris krönta tuvor och till höger om mig står
  den täta ungskogen som en hart när ogenomtränglig mur, under det att
  storskogssträckningen till höger reser sig luftigare med gläntor och
  öppningar mellan de väldiga stammarna, där sista skogshygget gått fram.
  Nu skilja de båda skogskanterna sig något, det vidgar sig till en öppning
  mellan träden och då jag hoppat över rännilen, som leder kärrsänkans
  överflöd av vatten ned för sluttningen mot havsstranden, har jag framför
  mig en högre, av vitgrå mossa klädd bergklack med ett mindre vindfälle
  tvärs över sin flata topp.
  Här är platsen, här är stället mitt i hjärtat av skogen, där man
  ostörd och osedd kan få njuta av markernas fägring, av fågellivet och
  fågelsången en skymmande majkväll.
  Strax därefter sitter jag uppe på det av tyngden sviktande vindfället med
  geväret över knäna och lyss till alla de för jägaren och naturälskaren
  välbekanta ljud, som komma från kärrmarker, från höjdsträckningar och
  snårskog i vårtider, då naturen får nytt liv efter den långa vintersömnen.
  Solen har nu sjunkit än mera. Dess guldglans har försvunnit från
  granskogens spetsiga toppar och stortallarnas yviga kronor, dess strålar
  giva nu endast västerhimlens molnband ett starkt rosafärgat sken och
  skuggorna börja på att liksom tvekande smyga sig fram över terrängens
  sänkor, mellan buskar och snår.
  Men full musik är det ännu i skogen.
  Ett par orrtuppar blåsa och hyssja på var sin sida om dälden, som
  löper rätt igenom skogen, ringduvorna kuttra i granskogen på höjden
  och skogsduvorna i aspdungen ned emot rågången, göken ropar ut sin