Den siste Atenaren - 19

  framträda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor för
  kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa urkunderna,
  och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel
  och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de
  enskildes hjärtan.
  När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för människans
  skönhetsdrift och det raseri, varmed de förstörde konstens verk,
  svarade Teodoros, att då skönhetsdriften är av skaparen inplantad i
  människorna, så måste den en gång komma till verksamhet även hos
  kristianerna.--Förtäljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en
  mäktig fiendes annalkande kullstörtade sina pelare och minnesvårdar
  för att använda dem till skansar? De gjorde det, utan att någon
  fördenskull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata
  konsten, utan endast de tillfälliga former, vari hon ännu uppenbarar
  sig för deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade på den
  nedgående solen, som purpurfärgade hav och himmel, naturen, mitt i
  vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända våra
  blickar, omgivas vi av skönhet. Människan är sänkt i ett hav av
  skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du
  då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller
  mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel?
  Nej, spegeln är själen själv, skönhetsdriften är oförgänglig, och
  förstördes än allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur
  förstörelsen ett nytt och högre framgå.
  Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne.
  Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända från
  staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en
  god natt och gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra utgången
  av arkontvalet.
  Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida
  sig i hamnstaden.
  - Medborgare, sade Teodoros till den förste han mötte på gatan. Du har
  förmodligen övervarit folkförsamlingen?
  - Ja.
  - Vem är den nye arkonten?
  - Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset.
  - Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat.
  - Ej heller jag.
  - På vem röstade du, min vän?
  - På Krysanteus.
  - Och likväl tillhör du det andra lägret, såvida jag icke misstager
  mig.
  - Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har
  mycket att anmärka emot honom. Han uppför sig som envåldsherre över
  det fria folket i Aten. Han tynger oss med pålagor, oerhörda intill
  denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i
  staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan
  ock för våra slavars. Har man någonsin hört slikt? Det är en
  himmelsskriande orättvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke,
  hellre än att tåla sådant, flytta ut i någon ödemark.
  - Och i trots av dessa klagomål över Krysanteus gav du honom i dag din
  röst, säger du.
  - Ja, han fick nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag
  säga, att valet fördenskull är lagligt.
  - Vad menar du?
  - Då vi skulle skrida till hemlig omröstning, uppsteg Karmides ...
  - Karmides, var han närvarande? inföll Teodoros förundrad.
  - Ja, för första gången, och förmodligen endast för att roa sig och
  tillställa oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och
  föreslog öppen omröstning i stället för hemlig.
  - Nåväl?
  - Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog
  naturligtvis tystnaden för samtycke. Den öppna omröstningen började.
  Du kall nu lätt föreställa dig utgången.
  - Nej. Varför skulle icke den öppna omröstningen hava samma påföljd
  som en hemlig?
  Borgaren log medlidsamt åt denna enfaldiga fråga.
  - Du begriper väl, sade han, att ingen just vill öppet bryta med
  Krysanteus, som är rik och mäktig och har kejsaren bakom sig. Med
  hemlig omröstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen för
  sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sådan är världen, min
  vän.
  - Väl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus är
  eder ädlaste och bäste medborgare. Den bildstod, som man för ett år
  sedan reste åt honom, bär inskriften »Åt Atens förste medborgare». Om
  han redan då förtjänte detta namn, så förtjänar han det nu tusenfalt.
  - Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han hälsade
  Teodoros och fortsatte sin väg.
   * * * * *
  Vid pass en timme sedan Teodoros lämnat lantgården, anlände Krysanteus
  dit från staden. Hermione hörde med glädje, att valet på lysande sätt
  utfallit till hans förmån. Teodoros' farhågor hade således icke sannat
  sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men på Krysanteus' panna
  låg dock en skymt av dysterhet och smärta. Han anade, att valets
  utgång berott av det förslag, som Karmides framställde. Han hade på
  senare tider rönt många bevis på medborgarnes likgiltighet, hade ofta
  mött åtminstone tröghetens motstånd; han började märka, att han stod
  så gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets
  tänkesätt. Men han ville icke förtvivla om sitt mål. Han hoppades på
  det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer
  Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från
  honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda
  lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig
  otålighet. Det var fördenskull han icke ville lämna makten ur sina
  händer; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke
  detsamma som nu.
  Först när han satt bredvid sin älskade Hermione, försvann det dystra
  molnet från hans panna, medan hon spelade på sin cittra och sjöng ett
  stycke, som varit Elpenikes älsklingssång. Vid aftonmåltiden infann
  sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlänt
  brev. Det var från Ammianus Marcellinus, som nu följde Julianus i
  kriget mot perserna. Krysanteus uppläste och Hermione lyssnade med
  strålande ögon till den skildring, som Ammianus lämnade över Julianus'
  bragder. De tävlade med Alexanders, om icke överträffade dem. Den
  romerska krigsärans mest lysande dagar hade återvänt: kejsarens
  föredöme hade förvandlat varje romersk krigare till hjälte. Perserna
  hade förlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till
  sin hjälp, genombrutit dammarne och låtit vattnet översvämma det
  vidsträckta slättland, varpå legionerna framtågade. Men även detta
  hinder övervanns av soldaternas ihärdighet, som livades av anförarens
  ande. Han tågade till fots i spetsen för hären, uppmuntrade de
  modfällde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro
  återförda inom sina bräddar och hela skogar nedhuggna till lagning av
  de utskurna vägarne. Hären nalkades den persiska huvudstaden.
  Perisabor, den andra i ordningen av Persiens städer, väl befäst och
  värnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor
  hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fästning,
  belägen endast två mil från huvudstaden. Staden försvarades, skrev
  Ammianus, av sexton torn, djupa löpgravar och dubbla murar och hade i
  alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lät gräva en mina under
  murarne, och medan belägringstornen framrullades och kastmaskinerna
  slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska
  gången inträngt i staden, vars besättning sträckte vapen eller grep
  till flykten. Nu stod romerska hären i huvudstadens omedelbara
  grannskap.
  Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans
  dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den
  oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han
  tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild.
  Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av
  fästningsportarne; då soldaterna arbetade på att spränga den, hade
  fienderna från murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar
  mot den purpurklädde anföraren. Vid Maogamalka hade två perser
  framrusat från ett bakhåll för att nedgöra honom. Julianus avvände med
  sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden
  och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i
  grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera
  liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej
  kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom
  underverk räddades.
  Då Hermione gick till sin sovkammare, där hennes kammarflicka Alkmene
  väntade för att biträda henne vid avklädseln, sken den uppgående månen
  emellan slingerväxterna utanför det öppnade fönstret så lockande in i
  det lilla rummet, och nattvinden medförde så ljuva vällukter, att
  Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skönhet, gav
  vika för sin lust att tillbringa än en stund i det fria, innan hon
  ginge till vila. Alkmene band kappan över sin härskarinnas skuldror
  och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon
  ville vara ensam. Följd av kammarflickans ögon, styrde hon kosan till
  sitt ensliga älsklingsställe.
  
  
  FJÄRDE KAPITLET.
  Mötet.
  
  Då Hermione var ensam, sjönk hon på knä och bad, med blicken riktad
  mot den stjärnströdda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat
  de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, måtte hägna
  undan krigets faror Julianus och förläna honom en lång, lyckosam och
  välsignelserik levnad som rikets kejsare och fader.
  Nattens lugna skönhet, det tindrande himlavalvet, det stilla,
  vidsträckta havet, de för lätta sommarfläktar susande lundarne ingåvo
  den bedjande flickan känslan av det högsta väsendets närvaro omkring
  henne och i hennes egen själ.
  Kunde i denna natur, så uppfylld av skönhet, så härligt skipad av sin
  store byggmästare, kunde i henne finnas ett rum för blinda, regellösa
  makter, gjorde sig ej samma kärlek och förutseende vishet gällande
  även i människosläktets liv och öden? De sälla känslor, som med bönen
  genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en lyckliggörande och
  lugnande övertygelse. Vårt släktes öden ledas av Gud; det sanna och
  goda skall segra över osanning och ondska; den högsta lott, vartill en
  dödlig kan koras, är ett rum bland stridsmännen för den goda saken;
  hans strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han dukar under,
  och han segrar även genom sin död.
  Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar.
  Men bilden vek, utan att hon visste huru, för en annan, som plötsligt
  stod för hennes andes öga. Det var en skön man, i vars anlete strålade
  en överjordisk mildhet och renhet, vars ögon, fästa i Hermiones själ,
  syntes i sin blick hava samlat och förmänskligat det högsta väsendets
  ofattliga kärlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men
  kransen var icke vriden av lager, utan av törne, och bloddroppar
  sipprade på hans vita änne. Han framräckte sina händer--även de
  blödde ur djupa sår, men han log och sade:--Se, även jag har segrat
  genom min död.
  Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkände
  nasarenen, om vilken Teodoros talat med så innerlig hänförelse, och
  för vilken han redan förmått ingiva henne ej blott den vördnad hon
  måste känna för en stor teurg, en av himmelen älskad människa, utan
  även en högre känsla, i vars värme hon anade och fruktade en gryende
  kärlek.
  Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade
  från barndomen lärt och genom sin egen kännedom av världen nödgats
  förknippa med detsamma föreställningarna om det fula, låga, grymma och
  dumma. De två kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade
  varit lömska, menediga män, som rasat mot sin egen släkt, liksom mot
  sina undersåtar. De kristna prästerna predikade emot förnuft och
  frihet; det kristna livet förekom henne som en svängning mellan vild
  hängivelse åt vällust och laster och en lika otyglad hängivelse åt
  köttets dödande genom avskyvärt självplågeri. I båda fallen framstod
  det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen
  med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne
  en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden
  fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och
  Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud,
  den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt
  fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna
  kyrkan framvisade så talrika prov--skärande motsatser till de lugna,
  harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska
  filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt
  mönster.
  Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade för Hermione, var ju en
  helt annan än den ande, som uttalade sig i kristianernas liv,
  åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och
  fullkomligaste väsen i människoskepnad. Hans lära var ju den enklaste
  och likväl den mest upphöjda, som en människas läppar uttalat. Hans
  gudamänsklighet förekom ju även Hermione som en förnuftsnödvändighet,
  och det budskap han förkunnat, det kall han med sin död fullbordat,
  som det högsta bevis på gudomlig vishet och kärlek.
  Vad skulle hon då tro, vad skulle hon då göra? Umgänget med Teodoros
  hade sått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick,
  sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och
  tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, där han
  kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom?
  Denna fråga förskräckte henne. Skulle hon då undfly umgänget med
  Teodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den
  svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna
  till varje skäl och behjärta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon
  beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Dess klarare
  skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnas strid.
  Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla
  de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade
  skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införliva i sin
  egen tankebyggnad. De skulle återgiva denna byggnad jämvikt och sätta
  Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen,
  för vilken hon kände en varm, systerlig tillgivenhet.
  Dessa tankar efterträddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan
  att minnena inställde sig av brodern och av älskaren, som hon båda
  förlorat, men som hon båda hoppades återfinna i ett annat liv.
  Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon
  bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en
  yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den
  bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan
  hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna
  likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam.
  Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes
  senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon
  redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter.
  Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen
  och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det
  betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade
  Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen
  av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att
  Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon
  icke övergiva den, huru osannolik den var.
  Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes
  betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon
  trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne.
  Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig
  skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men
  vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides.
  Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina
  tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad,
  som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och
  vördnadsfullt, sade:
  - Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit,
  och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle
  annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så
  fogat, att jag råkat dig ... törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja
  dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar?
  Det låg ej blott i Karmides' ton utan även i hans drag ett uttryck,
  som Hermione trodde för alltid försvunnet därifrån, och som påminde
  henne om den forne Karmides. Hälsans rosor hade vissnat på hans
  kinder, och hans blick var dyster, men i trots härav liknade han i
  denna stund sig själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade honom
  sin älskade lärjunge. Han syntes densamme, men uppstigen från en
  långvarig sjukdom.
  Hermione besegrade sin förvirring och sade:
  - Jag vill höra dig, Karmides.
  Och då efter dessa ord ånyo en tystnad uppstod, varunder Karmides
  syntes tveka, vad han skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det
  hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din
  ankomst överraskade mig i första ögonblicket, ty jag väntade dig icke,
  och det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den vackra natten har
  lockat mig att tillbringa timmen, fastän långt framskriden, i det
  fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett
  ställe, där du ser havet lyst av månen, och där du kan påminna dig så
  många barndomshändelser. Är det icke så?
  - Jag vet icke, om natten är vacker eller ej, sade Karmides, i det han
  satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har
  intet öga för naturen. Jag ser, att månen skiner, jag finner natten
  tyst och nejden lugn, det är allt. Men barndomsminnena ... du nämnde
  dem. Det var måhända de, som förde mig hit. Jag vet det icke själv,
  men jag vet, att dessa minnen ha börjat plåga mig ... Låt mig tala
  fritt om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och hör vad jag säger!
  Jag skall sedan lämna dig och undvika ditt grannskap.
  Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig, minnena av min
  barndom, av din faders godhet och din egen kärlek? Har jag förfelat
  min bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit otacksam emot
  din fader? Har jag förorsakat dig själv smärta? Du finner vad det är,
  som jag frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör emot sådana
  frågor. Din fader uppfostrade mig till att älska vishet och skönhet.
  Han ingav mig trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville
  begripa Gud och världen och mig själv, jag ville inrätta min vandel
  efter hans eget mönster, och jag var lycklig i min inbillning att
  kunna göra det. Men jag rönte omsider, att jag icke är skapad till
  dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger sanningen där förborgad,
  så skulle hon åtminstone icke kunna upphämtas av mig. Det var en
  upptäckt, som avkylde min iver och nedstämde mitt hopp. Jag skulle
  blivit en ömklig platonsk filosof, men jag ville vara något helt och
  fullständigt. Krysanteus lärde mig älska det sköna. Tyvärr var det
  endast med dina drag, Hermione, jag kunde tänka mig något skönt. Jag
  älskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkärlek gjorde
  mig lycklig för en kort tid ... som är den enda sälla tiden i min
  levnad. Men det dröjde icke länge, innan jag insåg, att vi ej äro
  skapade för varandra. Jag insåg mer och mer, att du är mig överlägsen
  ej endast på hjärtats, utan även på tankens vägnar. Min kärlek
  blandade sig med beundran, min beundran med förödmjukelse. Jag är
  egenkär och högmodig; men vore jag intetdera, vore jag den ödmjukaste
  bland människovarelser, skulle jag likväl icke vilja äga till maka en
  kvinna, som överträffade mig i allt, och i vars ögon jag ägde intet,
  som kunde förläna mig ett företräde framför henne eller avtvinga henne
  aktning. Känslan av din överlägsenhet gjorde mig olycklig, Hermione,
  utan att avkyla min kärlek. Vad jag då ännu ägde och som förlänade mig
  värde i mina egna ögon, var det sedliga ideal, som din faders läror
  för mig uppenbarat, och hågen att i min egen levnad förverkliga det.
  Detta ideal står ännu för min blick, men hågen att förverkliga det
  försvann, när jag insåg, att det för mig var oupphinneligt och även
  här min kraft otillräcklig. Om jag ännu i gosseåren älskade det för
  dess egen skull, så hyllade jag det som varmblodig yngling endast för
  din skull, Hermione, för att vara utan fläck och tadel inför dig. Men
  sedan viljan en gång dukat under i striden mot lockelserna, vad
  återstod mig då? Att tillfredsställa min ärelystnad genom att spela en
  roll i statslivet? Ack, Hermione, därtill fordrades, att ett statsliv
  i våra dagar skulle finnas. Att själv vara härskare skulle kanske
  behagat mig, men att vara en härskares verktyg, därtill kände jag
  ingen böjelse. Men det öppnade sig för mig en annan bana, rosenströdd
  och lätt att gå. På henne kunde jag nå en viss fullkomlighet och
  överglänsa mina likar. Därom vart jag snart nog övertygad genom en
  närmare kännedom om världen. Jag har nu vandrat denna bana till dess
  mål. Hon ändar i en ödemark. Ett oändligt avstånd skiljer oss ifrån
  varandra, Hermione. Den smärta jag förorsakat dig bör längesedan vara
  läkt. Du kan därför överväga med lugn vad jag nu för dig framlagt ur
  mitt inre liv. Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga
  en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste
  din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så
  vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din
  fosterbroder förlåtelse och glömska.
  Hermione svarade:
  - Behöver du min förlåtelse, så skiljas vi icke av ett oändligt
  avstånd. Jag giver dig henne gärna.
  - Du säger detta i så kall ton, Hermione, sade Karmides. Din
  förlåtelse kyler mitt hjärta stället för att värma det.
  - Vad önskar du mer än förlåtelse och glömska?
  - Nej, inföll Karmides livligt, jag borde önska ingenting eller allt.
  Jag borde fordra, att du älskade mig i trots av allt vad jag gjort för
  att släcka din kärlek, att du avsade dig din själs överlägsenhet och
  vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjärta även från
  den ovärdigaste, när hon en gång lärt älska honom. Sådana kvinnor
  givas, Hermione, men icke för mig. Var skall jag finna henne, som vill
  fatta min hand och följa mig, vart jag går, till lycka eller fördärv,
  till höghet eller elände, till salighet eller eviga plågor?
  Karmides' ord buro vittnesbörd om en strid, som sönderslet hans inre.
  Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes
  av vemodiga känslor. Dessa bleka drag voro outplånligt fästa i hennes
  själ. Han var olycklig, han ångrade sig, och han skulle vända om på
  sin väg, om en hjälpande hand räcktes honom av den han älskade. Och i
  kampen mellan sin stolthet och förtvivlan hade han uttalat en fordran,
  som var trotsig, men förrådde, att i djupet av hans väsen vilade ännu
  hans första kärlek.
  Hermione kände sig djupt upprörd. Skulle hon stöta honom tillbaka? Hon
  hade då handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som här om
  någonsin haft rätt, men hon hade förnekat sitt hjärta, som kände
  kärlek, ömhet, medlidande och glädje över möjligheten, att Karmides'
  ånger och själsstrid vore vägen till hans upprättelse.
  Hon svarade honom:
  - Bed gudarne om en sådan maka, Karmides.
  - Jag vill icke bedja om det omöjliga, sade Karmides. De kunna icke
  skänka mig henne.
  - Gör dig endast värdig deras gåva, och hon skall icke utebliva. Gud
  ser, att du är olycklig, Karmides, och han, som är världens hjärta,
  skall giva dig vad ditt eget hjärta äskar.
  - Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprättelse och
  hopp ännu givas för mig?
  Han dolde ansiktet i sina händer. Med vilka beräkningar han än
  infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och följde de
  överväldigande känslor, som uppsprungit ur hans bättre natur. Det var
  i själva verket medvetandet av underlägsenhet och ovärdighet, som hade
  avlägsnat honom från Hermione, sedan han första gången dukat under för
  njutningslystnaden och sitt blods förförelser. Han hade därefter dövat
  sin ungdomskärlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Kärleken
  uppträdde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione ännu
  icke förgätit honom, undanröjt försöken av hans högmod att inför sig
  själv förneka tillvaron av en obesvarad och hopplös böjelse. Och nu
  hade kärleken uppflammat i full låga i Hermiones grannskap, vid åsynen
  av hennes sköna, milda och lugna anletsdrag.
  Karmides kände en len hand, som fattade hans och förde den ifrån hans
  panna.
  Han såg upp. Hermione stod framför honom, och hennes ögon skimrade av
  en fuktig glans.
  Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han ville övertyga sig, att
  vad han såg icke var synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka,
  skyndade han att fasthålla den.
  - Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig.
  - Hermione!
  Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över
  flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som
  ingen ville störa. De betraktade varandra och kände i detta ögonblick
  endast den långa, smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade
  återföreningen.
  - Min älskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glömma dina
  sorger och vara lycklig.
  - Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser, Hermione!
  - Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt
  hjärta önskar, som avsäger sig allt för att följa dig i lycka och
  olycka, till höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne om
  denna gåva, den bästa av alla, åt min återfunne Karmides.
  - O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne höra.
  - Jag vill omtala för min fader detta möte ...
  - Ack, din fader hatar mig, och han har skäl därtill ...
  - Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala för
  honom vårt möte, och det skall icke dröja länge, innan han uppsöker
  dig och återför dig till det bo, från vilket du flög bort.
  - När får jag återse dig?
  - Snart och hädanefter ofta, Karmides.
  - Kanske i morgon?
  - Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nästa gång
  mötas öppet för hans ansikte ...
  - Det torde dröja länge, Hermione, men nu behöver jag ditt grannskap.
  Och om din fader vägrar, vad skall då ske? Äro vi då ånyo skilda? Det
  kan ju hända, att han bannlyser mig ifrån din närhet, att han icke ens
  vill höra talas om Karmides.
  - Han skall icke göra det.
  - Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag då åter få tillfälle
  att se dig? Jag har så mycket att säga dig ... och det är mig svårt
  att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid.
  Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades,
  smekte Hermiones öra.
  - Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon. Detta ställe är
  min älsklingsplats och timmen vid solnedgången är min älsklingstimme.
  Du vet således, var du har att söka mig ... Se, Karmides, vad månen
  stigit högt på himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som
  väntar mig, måste vara mycket sömnig. Kanske är hon nu på väg att
  uppsöka mig. God natt, Karmides! Märk denna afton med en vit sten och
  dröm i natt dina barndomsdrömmar!
  Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en
  vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand,
  vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens
  skuggor. Hon lämnade lövsalen och riktade sina steg till villan, medan
  hennes barm vidgades av sälla känslor och hennes öga glädjedrucket och
  tacksamt höjde sig till stjärnvalvet över det omätliga tempel, vari
  försoningen med hennes älskade nu var firad.
  Alkmene väntade troget i sovkammaren sin härskarinna. Den unga
  kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbågen stödd mot
  nattduksbordet, när Hermione inträdde. Men när hon uppslog sina ögon,
  betraktade hon förstulet forskande sin härskarinnas anletsdrag och