Den siste Atenaren - 04

  drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta
  bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en
  högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme
  författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i
  stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar,
  från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande
  postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros,
  biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i
  Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen
  Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
  om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de
  båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll--icke av
  omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras
  anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
  se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och
  ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet,
  detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till gycklet; men
  det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och härflöt ur en
  enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden av hans
  skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för hela
  romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar.
  Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en
  gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig
  till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud
  och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev
  kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill
  tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och
  hoppas kunna omvända dig.»--Krysanteus besvarade det kejserliga
  nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke,
  lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios'
  övertygande vältalighet.
  I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom, bör
  icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt och
  de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den
  vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända
  Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit
  dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos'
  yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här
  överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången
  yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där
  överraskas av den stränge vishetsläraren.
  När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens
  förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt
  i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för
  filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
  människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det
  finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt,
  utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det
  måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att
  Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för
  betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora
  förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios'
  fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt
  studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg
  förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart.
  Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste
  önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen
  uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde
  förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
  faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv
  tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans
  spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
  helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det
  sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon
  segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta
  mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet
  slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad
  maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års
  ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta
  hade skett för sexton år sedan.
  Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans
  glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i
  hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes
  uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ
  inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt,
  antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula,
  i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
  grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske
  mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
  den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon
  byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska
  utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon,
  som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter
  älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens
  tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.
  Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den »gyllene
  länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan dagligen i
  Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal lärjungar, dels
  atenare, dels främlingar från skilda delar av världen. Hans
  filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska
  tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd
  av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande
  för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus
  själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han
  ofta fällde:--När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig
  tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud.
  Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgav
  aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och
  undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans lärjungar
  --Julianus.
  Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans
  undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till
  Krysanteus:
  »Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla
  min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat sin
  alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall
  uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag icke
  litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du känner
  huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen Eusebios av
  Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar,
  cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska
  helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen
  tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat
  än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för munkar,
  kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska
  församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är sådan man velat
  göra honom. Han är kristian--av samma halt som Konstantius och
  Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade
  han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty
  mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog
  bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras
  författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att
  Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast
  skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att
  Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det
  erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag hatar
  kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min
  faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min
  avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de
  formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri.
  Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva
  än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det
  är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och
  dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan
  mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr:
  alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt
  och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur
  verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken.
  Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och
  republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
  och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är
  fader- och moderlös?»--Så talade Julianus. Han stannade intill
  aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn
  låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora
  krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde
  blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
  rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit,
  men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med
  hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt
  verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig
  och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga.
  Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft?
  Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras
  härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag
  passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i
  Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar
  honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.»
  Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där Julianus
  nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades
  av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios
  var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska
  filosofer. Två sådana--de mest fruktade för sin vältalighet och
  glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro förvisade
  från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde fördenskull Julianus
  och Krysanteus hålla sina möten. Men dess oemotståndligare lockade de
  ynglingen. Han jämförde Eusebios, Konstantius' onde ande, själen i
  hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand dröp av blod och vars tunga
  av hyckleriets salvelse, han jämförde denne sin lärare i kristna
  religionen med den hedniske filosofen, vars väsen bar den klara
  prägeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strävade
  till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i
  Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga minnenas,
  skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann
  han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en
  förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de vilade,
  arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten
  och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre tillvaro.
  Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa
  riktningar voro även nyplatonska filosofiens--den antika
  forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt
  förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet,
  lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens
  hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det
  sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville
  övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader.
  Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge
  outplånliga känslor av vördnad och kärlek.
  Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått
  värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda
  misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat.
  Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva
  ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker
  alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön
  räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom
  med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst
  och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i
  Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och
  Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända
  till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus
  icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med
  dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade
  slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans
  ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den
  skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens
  trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid
  Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin
  besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme
  filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från
  översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren
  förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat
  sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius'
  avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans
  här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo
  uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt
  ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens
  befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och
  utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon
  förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje
  fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår
  berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men
  segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar
  österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som
  förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det
  innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har
  överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt
  avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i
  dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två
  tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.
  Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna: Skall
  Julianus eller Konstantius segra?
  
  
  FEMTE KAPITLET.
  Hermiones natt i templet.
  
  En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända
  till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida
  skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen,
  som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina
  väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras
  väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda
  danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar
  för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där.
  En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av
  galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade
  skatter.
  Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor
  mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans
  vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och
  instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan
  branterna.
  Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier,
  leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten.
  Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.
  Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:--
  Låt oss återvända!
  Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Låt oss återvända!
  Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad,
  varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då
  Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att
  vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla,
  som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i
  förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad
  rädsla. Hon svarade:
  - Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du,
  min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första
  morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När
  jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.
  De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid
  sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med
  doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett
  svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens
  inre.
  Ett helleniskt tempels naos--det inom försalen belägna rummet,
  byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av
  murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de
  religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda
  öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan
  försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej
  föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe,
  brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar.
  Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar
  med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade,
  under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians
  svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med
  den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar.
  Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer. När Hermione
  uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en enda taklampa,
  en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret. Skymningen ökades
  av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar mot pelarnes
  kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket. Lampans sken
  samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild, förklarad
  skönhet.
  Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en
  marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
  verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
  bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon,
  skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de
  profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten.
  Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes
  huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon
  fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den
  kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen,
  möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern
  upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett
  ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
  beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt
  sina ögon.
  Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet. Hon
  hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam.
  Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades
  grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga
  tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en
  byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till
  möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan,
  gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet
  uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
  sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga
  forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett
  oupphinneligt fjärran--och tvivlet, forskningens negativa element,
  helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra
  satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan ådagaläggas?
  Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig därifrån. Man ville
  en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig
  oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon
  finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevärldens
  förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla
  begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden
  inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det
  gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck
  allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig
  egendomliga, allt vad som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från
  det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla,
  varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till
  åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då
  emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande
  och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen.
  Detta tillstånd, vari själen icke längre lever sitt eget liv, utan
  världsandens, världsförnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess
  förutseende, dess obundenhet av tid och rum, på samma sätt som
  magneten genomströmmas icke av egen, utan en allmän kosmisk kraft
  --detta tillstånd är ett av högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade
  nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara
  åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjälpa
  den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet av det
  himmelska; det övriga måste hon själv göra genom att försänka sig i
  fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det
  gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet inströmmar.
  Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom
  nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen
  genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa
  pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med
  genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av
  himmelsk längtan.
  Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det
  hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon,
  vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ,
  avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga
  människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen,
  svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup,
  skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna.
  Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som
  ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning,
  andras förslappning. Men extasen själv--vem förklarar honom och hans
  häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton
  århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och
  släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men
  den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse,
  och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt
  tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de
  gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!
  Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min försvunne
  broder? Inom dessa frågor--den senare av flickans hjärta, utan
  föregången överläggning, sällad till den förra--sökte Hermione samla
  sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i orakeltemplet,
  skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig
  och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens
  brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione
  ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken
  ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande
  rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom
  hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens
  känseltrådar och den härmande inbillningen domna.
  Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till
  minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade
  över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden
  stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var
  med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och
  för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande
  på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och
  gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att
  marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen
  riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men
  varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon,
  väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon
  i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens
  bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
  rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin
  kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade
  hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom
  tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade
  väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne.
  (Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat
  sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
  trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
  opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna.
  Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo
  ögonen.
  Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen
  segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla
  byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka
  fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus.
  Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre
  världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som
  troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget
  för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[1] skildrar
  det och sådant det uppenbarar sig i den närskylda magnetiska sömnen,
  likasom någon gång i skendöden.
   [1] I ett verk, bevarat åt eftervärlden.
  Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var
  en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett
  järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett
  underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som
  kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger
  sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade
  färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men
  genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat.
  Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan
  ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades
  dess gränser över en värld.
  Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen
  välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var
  rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna ängar.
  Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan
  dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk