Den siste Atenaren - 03

  Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning.--Vet du icke, sade
  han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas källa
  sinad? Den sista prästinnan är längesedan död.
  - Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast
  pytian är död, lever den siande guden evigt.
  - Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en
  blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i
  dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon
  uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från
  självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en
  enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick
  är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för
  världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på
  oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför
  förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just
  detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon--varur han förklarade det
  svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig.
  Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande
  genomträngd ton:
  - Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som
  Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm?
  - Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade?
  - Den som vill drömma söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret,
  icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill
  tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är
  icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre
  ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje
  jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens
  öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga.
  Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med
  majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet
  och den höga symboliken i sin natur? Se därför, Herakleon, kommo vi
  hit, jag och min dotter.
  - Nåväl, vari kan jag nu gå din önskan till mötes?
  - Min dotter är en from ungmö. Låt henne undergå reningar, som
  kroppsligt stödja själens ansträngning att frigöra sig från jordiska
  tankar och varda emottaglig för himmelska! Och sedan detta skett, led
  Hermione till den heliga trefoten och låt henne en natt förbliva i
  templet!
  Hermione, som uppmärksamt lyssnat till Apollonprästens och hennes
  faders samtal, sade nu:--Vördnadsvärde man, uppfyll min faders
  önskan!
  Apollonprästen besinnade sig ett ögonblick och svarade:
  - Om det är ditt uppsåt, atenare, att din dotter själv skall vara på
  en gång den frågande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens
  mening uppfattande, så är mitt ämbete här överflödigt, och jag bryter
  ej mot kejsarens påbud, om jag för er, likasom för varje skådelysten
  besökare, öppnar tempeldörren. Du själv, Krysanteus, må leda din
  dotter till trefoten. För det orakel, som du vill tillfråga, är det
  likgiltigt vem som förrättar en sådan handling. Och vad reningarna
  vidkommer, må din dotter, om hon vill följa de föreskrivna bruken,
  bada i källan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser
  och, när hon kommit till trefoten, dricka en skål av Kastlias vatten.
  Min tjänarinna skall undervisa och hjälpa henne i dessa förberedelser.
  Men under tiden skolen I vara mina gäster. Jag har ej under långa
  månader skådat ett främmande ansikte: jag lever här som i en värld för
  mig och bidar döden i skuggan av mitt tempel. Men dess kärare är mig
  åsynen av en man, som du, och en ungmö, sådan som din dotter. Följen
  mig! Jag vill hälsa er välkomna över min tröskel.
  Den gamle Herakleon räckte Hermione handen och förde sina gäster till
  ett rum i en byggnad nära templet. Hans ålderstigna tjänarinna, den
  enda människa, som delade hans enslighet, bäddade vilosoffor åt
  Krysanteus och Hermione, tvättade deras fötter och dukade dem ett bord
  med bröd, mjölk, frukt och druvor. Hon glömde ej heller att av friska
  blommor fläta kransar, varmed gästerna till den enkla måltiden skulle
  smycka sig.
  Det började redan skymma i kammaren, vars enda fönster vette åt den
  närstående klippväggen. Samtalet kom under måltiden att falla på det
  rövarband, som oroade trakten. Den gamle prästen visste icke mer
  därom, än att dessa rövare voro kristianer av någon viss, utav de
  övriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infödingar, utan
  ditkommit, man visste icke huru eller varifrån, samt att de en dag
  under den sistförflutna våren hade till betydligt antal infunnit sig
  här och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat
  honom och hans tjänarinna något ont som skadat något i templet, vilket
  för övrigt icke ägde någonting mer, som kunde tillfredsställa
  rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall längesedan
  förekommit dem, i det han låtit bortföra de sista dyrbarheter den
  fordom omätligt rika helgedomen ägde. Gubben vidrörde denna sista
  omständighet i en ton, som ej förrådde någon bitterhet. Ålderdomen
  hade kanske iskylt hans hjärta. Men den atenske mannens ansikte
  mörknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjänarinnan, som nu
  tog till ordet och förtalde, att rövarbandet hade flera gånger gjort
  nattliga infall i den närlägna staden Delfi, plundrat mycket och
  ihjälslagit många människor. Men nu hade från Korintos anlänt en trupp
  soldater till Delfis hägn. Detta visste tjänarinnan att berätta, ty
  hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde
  det aldrig.
  Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det fria
  njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster till en
  grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i hennes
  grannskap. Hon var öppen mot väster, och aftonsolen, som lyste genom
  ett trångt pass där mitt emot, göt sitt rosenskimmer i hennes
  skymning. Cypresser, myrten och rosenhäckar växte runt omkring,
  murgrön och kaprifolium slingrade sig kring hennes väggar. Här på en
  mossbänk vid grottans ingång satte sig Apollonprästen, arkonten av
  Aten och hans dotter.
  Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, när det ännu
  talade, någonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit
  sitt namn?
  Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fråga varit honom kär att
  besvara. Han genmälde:--Hören följande orakelspråk, givna en man,
  som för mer än hundra år sedan anlände hit och frågade oraklet just om
  Jesus:
   Känt av de vise är, att ur kroppens förgängliga boja
   svingar sig oförgänglig den mänsklige anden, men ingens
   själ i olympisk flykt sig lyft på vitare vingar.
  Då spörjaren undrade, att en så ädel man måste lida missdådarens död,
  svarades genom pytian:
   Icke av kroppsligt ve befläckas odödlige anden:
   lida är allas del, att himmelen vinna den frommes.
  - Jag känner dessa orakelspråk, sade Krysanteus, Porfyrios anför dem
  i sin bok emot kristianerna.
  - Är detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetsläraren?
  frågade Hermione.
  - Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid:
   Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt
   gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt
   ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt.
  - Apollon, fortfor Herakleon, var skön till dragen, men såsom siare
  kallades han likväl den snedmunte, emedan han hade sina skäl att än
  med allmänna, än med tvetydiga ordalag tillbakavisa den närgångna
  nyfikenheten. Så mycket är dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg
  till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad,
  som den vise från Judalandet.
  - Han var, sade Krysanteus, en religiös ande, genomvärmd av det
  gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. Porfyrios
  berättar om sin mästare Plotinos, att denne har fyra gånger, i
  hänförelsens tillstånd, skådat ur-enheten, den ende och sanne Guden.
  Detta skedde på hans ålderdom emot slutet av en levnad, vars hela
  traktan var själens rening och idéernas värld. Jag föreställer mig,
  att vad Plotinos uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och
  formlösas hav,--det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något
  stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i
  det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga vart grumlad. Vad
  han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i
  en lägre. Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel
  ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar
  människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans
  förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder
  sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien,
  rotfast i världsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom.
  Genom dem intränger Gud oss; genom dem, som genom ett språkrör, talar
  han i våra själar och låter sig förnimma i många former: som samvetets
  röst, som konstnärens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden
  till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är
  en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse som
  världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos
  alla folk och människor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika
  fullkomlighet och från olika sidor, spegla samma idé.
  Då Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som småleende
  lyssnat, ej syntes benägen att genmäla något, tog Hermione blygsamt
  ordet och sade:
  - Det röjer sig ock av den himmelska värme, som sprider sig i själen,
  när hon fattas av något skönt, sant och gott. Men olikheterna kunna
  förklaras av människornas olika själsanlag. Två blommor, som växa
  bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring,
  omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer
  och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter.
  Är det ej så, min fader?
  Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste
  hennes panna.
  Då solen gått ned, återvände Herakleon med gästerna till sin boning.
  Här lämnade dem Hermione och följde den gamla tjänarinnan, ty flickan
  skulle samma kväll bada i Kassotis och göra andra förberedelser till
  den förestående natten, som borde tillbringas under betraktelser och
  böner. Den följande dagen skulle vidare ägnas åt fortsatt badande,
  fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Då
  skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de profetiska
  ångornas håla stående trefot och förbliva under natten ensam i
  templet, avvaktande uppenbarelse.
  När männen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande på
  sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en
  förklaring av de besynnerliga ord hans värd yttrat om Apollons död.
  Herakleon var villig att giva förklaringen, och det visade sig nu, att
  den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt
  system, i vilket han fann den tröst han behövde för den läras
  undergång, som han från sin barndom hade tjänat och med religiös värme
  omfattat. Han älskade sina minnen, vördade den fallna storheten, i
  vars tjänst han verkat, och kunde likväl, emedan denna lära försonade
  honom med ödet, dö nöjd och lugn, den siste Apollonprästen med blicken
  på sitt övergivna tempel.
  Herakleon sade:
  - I andevärlden, av vilken den synliga, såsom Platon säger, är en
  skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu
  leverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock
  endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omväxling, då
  skiftar väl även skuggan, men hon återgiver dock endast, och även
  detta ofullkomligt, föremålets utlinjer. Det, varpå jag syftar, skall
  varda dig klarare av vad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och
  antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om
  den i andevärlden timade förändringen, men skall bland dem endast
  anföra följande: [1]
   [1] Berättelsen återfinnes hos Plutarkos.
  Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gång till Italien på
  ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då
  skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarna, uppstod vindstilla. Det var
  kväll, men de fleste av skeppsbesättningen och de resande voro ännu
  vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det
  tycktes, från Paxäöarna och ropande styrmannens namn. (Han var en
  egyptier och hette Tasus.) En allmän undran uppstod, och Tasus själv
  greps av skräck. Först sedan rösten tre gånger låtit höra sig,
  förmådde han svara, varefter den ropande med än högre röst lät
  förnimma följande befallning: När du hunnit till orten Palodes, så
  tillkännagiv, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man
  överlade, vad som vore att göra. Tasus själv beslöt att i händelse av
  god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade
  vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När
  skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet
  lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern
  av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är
  död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes av ett med
  undran blandat suckande.
  I Rom vart denna händelse snart känd genom de många, som varit vittne
  till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Tasus till sig och anställde
  en närmare undersökning av händelsens förlopp, möjliga grunder och
  betydelse.
  En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern
  Demetrios på sin upptäcktsresa kring de britanniska öarna. Med detta
  ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring
  världen och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix
  ånyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omständighet, att från
  samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel krävt för
  sitt årliga underhåll ett mindre mått av olja än fordom[3]. Ty små
  ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor förändring. Men
  vittnesbörd, än klarare än dessa, finnas ju även. Sådana ser jag däri,
  att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel,
  långt innan kristianerna vordo en mäktig sekt, och att alla de otaliga
  andra oraklen efter hand förstummades av sig själva; vidare däri, att
  tron på gudarne slocknat i allt flera hjärtan, att skalder och
  konstnärer icke undfå den ingivelse som fordom, och att rysliga
  olyckor, följande varandra tätt i spåren, gå över världen, minskande
  människosläktet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det
  skrivet, icke uppställa så många tungt väpnade krigare, som fordom det
  lilla Megara skickade emot perserna. Märker du ej, att något saknas,
  som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig
  över världen? Kan du säga, vilka de murar voro, som fordom höllo den
  okända österns skaror inom sina landamären, och varför dessa murar på
  en gång fallit? Varifrån den trånad, som fattat öknens söner och
  driver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners järn? Skola de
  icke slutligen bryta hindret och översvämma oss? Kan du säga, varför
  våra skogar och källor icke susa som fordom, varför naturens symboler
  plötsligt stelnat till andelösa tecken, i vilka inga gudakrafter
  uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades
  genom tingen, detta något, som vi kallade den store Pan, vilket
  likasom med flöjters ljud livade naturens enslighet, detta är borta.
  Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt högre och försvann
  i rymden. Jag har spårat dess väg. När det övergav Gäa, vart rösten ur
  den pytiska hålan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den
  obeskrivliga kraften hade lämnat jordens djup och likasom svävade nu
  över jordytan, inträngande i människoandarne. Därav förklarar jag den
  företeelse, att världen på en gång uppfylldes av spåmän, sibyllor,
  magi, teurger, goeter och undergörare, bland vilka Apollonios av Tyana
  var den störste. De voro förut så gott som okända, men alltid enstaka;
  nu översvämmade de landen. Från Ktesifon till Herakles' stoder
  vittnade folken deras undergärningar, tills slutligen även hos
  människorna den obeskrivliga kraften var försvunnen. Dessa äro de
  tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en
  stor förändring hos det skuggande. Men varuti består nu denna
  förändring och varifrån har hon uppkommit? Denna fråga har sysselsatt
  min själ under de långa år jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag
  hade forskat i tio år, i tjugu år och försökt många olika vägar för
  att intränga i denna hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid
  den förmodan, som i första ögonblicket av mitt tänkande i detta ämne
  trängde sig på mig, men vilken jag då förkastade såsom låg och
  ofilosofisk. De naturlagar (så är min tanke), vilka råda i
  människovärlden, äro skuggor av andevärldens och finna i dem sin
  motsvarighet. Den lag, som bjuder, att människan skall födas, åldras
  och dö, är en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade.
  De hava, dock i högre mening än de mänsklige, blivit födda--det
  säger själva myten--de hava åldrats, och de äro döda. Den store Pan
  är död, Apollon är död, de väsen, som våra fäder dyrkade, äro döda.
  Häpna ej, Krysanteus, över mina ord! De innehålla intet hädiskt. Dessa
  väsen, goda och dyrkansvärda, som uppfyllde världen med skönhet och
  glädje, som älskade de dygdige, värnade samhällena och straffade
  brottslingar, voro dödliga som människan, deras skyddsling, och
  odödliga som hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons
  bild och skådade hela timmar i hans anlete, hänförd av hans lugna,
  övermänskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre
  jag betraktade honom, dess mer smältande genomskimrades hans skönhet
  av ett vemod, olympiskt och övermänskligt som hon, och jag undrade, om
  konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det
  nödvändigt, utan konstnärens uppsåt, åtföljer den högsta, i former
  framställbara skönhet.
   [2] Tacitus.
   [3] Plutarkos.
  Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av dödligheten.
  De olympiske voro ett släkte högre än vårt: våra fäder kallade dem
  gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller
  demoner. Som människans första uppfostran styrdes av dem, så var deras
  egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt släkte i
  samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna. Från denna
  verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty de hava
  återvänt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet, alltets
  källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare
  den tanke, att de gudar, i vilkas knän våra fromma fäder nedlade sina
  böner, som de åkallade i sin bedrövelse och lovsjöngo i sin lycka,
  voro tomma foster av deras föreställningar! Men att de voro dödliga,
  därom fanns redan i den grå forntiden en aning, varåt Hesiodos gav
  sinnlig form i denna utsaga av en najad:
   Nio släkten av kraftige män mångpratande kråkan
   ser förblomma; men tre gånger fler snabbfotade hjorten.
   Tre hjortåldrar är korpens liv; korpåldrarne nio
   levas av Fenix, som bränd vi tio gånger få skåda,
   vi, den egisskakande Zeus' skönlockiga döttrar.
  Så talade Apollonprästen, medan lampans sken flämtade på hans vissnade
  ansikte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville nu ej med
  någon framställd anmärkning mot hans åsikt förlänga samtalet, kanske
  fördenskull att natten redan var långt framskriden och den gamle
  tarvade vila.
  
  
  FJÄRDE KAPITLET.
  Krysanteus.
  
  Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig en
  man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan
  handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer
  utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus
  ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi,
  störande den siste Apollonprästens ensamhet. De tre ovannämnda
  tilläggen till hans namn voro alla berättigade, icke minst det sista.
  Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid
  icke så mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det
  yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtävlarinna vid
  Bosporen och där utvecklat ett levnadssätt, överensstämmande med hans
  tillgångar och tidens skick, skulle han i slösande yppighet svårligen
  kunnat fördunklas av andra än kejsarens gunstlingar och de kristna
  biskoparne, ty vi tala ej om hovet själv och dess kolossala prakt, som
  naturligtvis stod över jämförelse med vad en enskild man i den vägen
  kunde åstadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgänglig för en
  äregirighet av sådant slag. Han förblev i sitt Aten, och grunden
  härför låg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den förste i
  en by än den andre i Rom. I själva Aten överglänste honom mången i
  prakt och vällevnad.
  Men vartill använde då Krysanteus sin rikedom, då man i hans hus såg
  ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens förmögne omgåvo sig?
  Varje atenare kunde besvara denna fråga. De visste, att hans
  skarpsinne hade utletat tusen andra sätt att förstöra penningar. Hans
  slöseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit
  ryktbart för sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro då
  klädda med skogar av detta härliga och nyttiga träd, helgat, som man
  vet, åt Pallas Atena. På Krysanteus' tid voro dessa skogar i det
  närmaste försvunna, och Attika hade förlorat den förnämsta av sina
  inkomstkällor. Krysanteus ville komma henne att flöda med ny ymnighet,
  och han kämpade, utan att tröttna, en jättekamp mot natur, människor
  och tidsförhållanden för att återskänka de nakna bergen deras prydnad
  och deras eländiga bebyggare välmåga. Striden hade nu fortgått i tjugu
  år och Krysanteus ännu icke slappats, uppmuntrad, i stället för
  nedslagen, av den jämförelsevis obetydliga framgången av sina
  ansträngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens
  självständiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lågo de till stor
  del öde. Krysanteus köpte sådana ödeliggande fält, insatte sina
  frigivna slavar till förpaktare och hade den glädjen att se skördar
  vaja, där förr knappt fanns fårbete. Men denna glädje var i det
  närmaste hans enda jordränta, ty prokonsuln Annæus Domitius kände
  visserligen å ena sidan den sanningen, att »där ingenting är att taga,
  där har kejsaren förlorat sin rätt», men drog å andra sidan härav den
  följdriktiga slutsats, att där någonting är att taga, där har kejsaren
  icke förlorat sin rätt. Den praktiska tillämpning han gav häråt var
  lika följdriktig som slutsatsen själv och ledde i en cirkel tillbaka
  till premissen: den förstnämnda sanningen. Endast den personliga
  avgiften--»nässkatten»--steg under kejsar Konstantius' tid till 26
  guldstycken. Vad skulle då Krysanteus göra? Han fann sig i sin lott
  och tröstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten ännu
  bar skördar, medan i det härliga Kampanien 400,000 tunnland--en
  åttondedel av landskapet!--lågo öde till följd av de kejserliga
  ämbetsmännens utpressningar. Men Krysanteus' slöseri hade icke
  inskränkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han på
  torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en
  trasig mantel, anhöll han denne dagdrivare med frågan: vad nyttigt kan
  du göra? Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet
  sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och
  när de på långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta
  honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro
  även de, vilka ett uppriktigt svar på hans fråga hade skänkt välstånd.
  Krysanteus gav inga allmosor, utan åt ålderstigna och orkeslösa
  --kristianerna tadlade den rike mannen för denna hjärtlöshet--men han
  ägde en beundransvärd förmåga att upptäcka, vartill människor dugde,
  och använda dem på deras rätta plats. Kanske var det ena dagen en
  avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stånd att driva ett
  garveri; kanske andra dagen en ättling av Hyperbolos, som fick låna
  penningar att inrätta en lampfabrik. Nog av att yrken, för vilka det
  forna Aten var frejdat, ånyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide
  genljöd ånyo av städens klang i vapen- och metallverkstäder, i
  Kolyttos tillverkades åter kläden och tyger, i Piræus byggdes åter
  skepp. Sedan Krysanteus givit första stöten, fortfor rörelsen av sig
  själv och tillväxte utan hans åtgöranden. De summor, han nedlagt på
  näringsflitens uppmuntran, strömmade tillbaka i kassakistan i hans
  aula. Om framgången således överskylde hans slöseri i denna riktning,
  så framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lång tid den
  vurmen att vilja se de sköna konsterna återlivade i deras egen
  födelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser
  förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en
  det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas'
  konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu
  förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk,
  för vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och
  färgstrykare. Felet låg hos dem själva, som gjorde konsten föraktad,
  och hos tiden, som lät förleda sig att förakta konsten och hennes
  utövare. En yngling av ädel börd kunde icke längre taga penseln eller
  mejseln i hand, om än den räcktes honom av själva Pallas Atena.
  Hedningarne förgudade sina gamla konstnärer och missaktade sina unga:
  kristianerna hatade både de gamla och de unga. Under sådana
  förhållanden var den uppgift, Krysanteus här ville lösa, en mycket
  svår. Också misslyckades försöket alldeles, såvida man nämligen
  antager, att målet icke var att förstöra penningar, utan att upphjälpa
  konsten. De målningar, Krysanteus köpt av unga konstnärer och
  frikostigt gäldat, prydde nu väggarna hos hans förpaktare; de
  bildstoder, vilka samma vurm förmått honom tillägna sig, voro
  allesammans förda till hans lanthus och uppställda i en lund, där
  deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga
  rosenbuskar. Tyvärr hava vi ännu icke slutat förteckningen på den
  atenske arkontens penningödande dårskaper. Vi nödgas tillägga, att han
  älskade litteraturen. Själv ägde han en bokfabrik, som översvämmade
  världen med skrifter, icke blott av de gamla klassiska författarne,
  utan även av åtskilliga nya, sådana som Hierokles, Porfyrios och
  Jamblikos. Han hade icke länge sedan i sin egenskap av bokhandlare
  lidit en ansenlig förlust genom kejsar Konstantius' påbud, att alla
  skrifter av Porfyrios skulle brännas. Porfyrios hade nämligen skrivit
  emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av
  sådana böcker var ensam tillräcklig grund för det namn av ärkehedning,
  som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det
  ringaste sårad. Frände med hans kärlek till litteraturen var den för
  teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala,
  blott för att låta atenarne än en gång skåda ett sorgespel av
  Sofokles, uppfört med samma glans som fordom. Han själv hade avlönat
  skådespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han själv inövat
  körerna, till vilka Aten på hans uppmaning lämnat sin förnämsta
  ungdom. Också belönade honom staden med en lagerkrans och en bildstod.
  Men den senare var som konstverk ovärdig en plats vid sidan av de
  forntida koragernas, och lagerkransen--förtjänte han verkligen så
  stora offer? Vi lämna denna fråga därhän och fortsätta med oblidkelig
  stränghet vår förteckning över arkontens svagheter. Hans kärlek för
  teatern höll sig icke strängt inom sorgespelets gränser: den lade
  stundom bort koturnen och strövade in på komediens område. Krysanteus
  hade funnit en ung komediförfattare, den ende talangfulle konstnär i
  hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stånd att
  uppföra sina komedier. De vunno åskådare i tusental. I början voro de
  harmlösa eller gjorde på sin höjd maskerade, tokroliga utfall mot
  prokonsuln Annæus Domitius. Men författarens djärvhet växte med hans
  lycka. Krysanteus var i Pergamos som gäst hos sin gamle lärare i
  filosofien, Ädesios, då hans skyddsling, under stormande bifallsrop av
  fem tusen atenare, lät ett lustspel gå över tiljan, vilket i grova