Erik Sparres bästa: En handfull skärgårdshistorier - 4

  lagt in friskt matsnus, »skulle ja blöta mej så där mycke som han gör, så
  blev ja fel, dä ä säkert dä. Men kvicka sej nu å kom i kläderna, så får
  vi ta opp. Vi har mycke strömming på skötarna, dä sir ja på måsan. Titta
  sånt helsikes liv dom för därborta ve vårt skötlägg.»
  En kort stund därefter var jag färdig och sättande mig vid årorna, rodde
  jag bort mot den nedersta vakaren, som höjde och sänkte sig så makligt i
  den smula sjöhävning, som ännu fanns kvar.
  Hela österhimlen stod i brand av solen, vars överkant började visa sig
  över horisonten och havet låg spegelblankt, ej krusat av den lättaste
  vindkåre. Stora måsflockar kretsade under larm och oväsen omkring
  gryndorna, tobisgrisslor foro omkring tätt efter vattenytan och en skara
  storspovar, flygande i svinfylking, visslade och drillade högt upp i
  luften över oss. Ett och annat stort sälhuvud dök upp i närheten, för
  att strax därpå försvinna, vid Revaren låg en ejderkull och »matade
  sig» och från Gryttebolandet kom den tyska ålsumpen med sin stånkande,
  puffande motor, för att antagligen göra en påhälsning hos fiskargubbarna
  i Transkärsvik.
  Matts-Aron hade nu krängt på sig oljebyxorna och stod bredbent i båtens
  akter klar att hugga vakaren, så fort jag fått den intill båtsidan. Hans
  ansikte och händer lyste kopparröda i morgonsolen och de blekblå ögonen
  voro med ett lystet uttryck fästade på kubban, som med ett ryck slängdes
  inombords och vars långa lina och stora sänksten strax därefter halades
  upp ur djupet. Med ett vant grepp stack han bukten från ögat i skötens
  överteln, sköt upp mössan en smula, spottade en snusflod akteröver och
  började inhalandet.
  Den breda ryggen böjdes än mer, högra knäet stöddes ett tag mot båtsuden
  och armarna famnade till sist hela sköten, vars maskor från överteln
  till underteln voro fullsatta av glittrande, sprattlande strömming.
  »’Här sitter dom man i man’, sa Ålands-Mattson», pustade han. »Dä ä
  tunnvis mä fisk på skötarna. Nu får dom andra gubba lort på sina klor,
  för nu ä dä Matts-Aron, som tar lekströmmingen för dom.»
  Kamraten arbetade så svetten lackade, den saltdoftande, silverskimrande
  näthögen växte på båtens botten och de hungriga, glupska måsarna snappade
  bort tappade fiskar nästan invid skötekans sida.
  Den första sköten var nu inne och sedan Matts-Aron krängt den andras öga
  över den aktre roddknapen, rätade han upp sig, torkade pannan med sin
  storrosiga näsduk, gjorde en ny påhälsning mässingsdosan och högg så in
  på nytt.
  Man kunde ej se själva sköten för fisk, då den kom in, så tätt var den
  besatt, utan det verkade som om en enda röra av strömming vältrade sig in
  över båtsuden. Det bubblade och sjöd i vattnet, det blixtrade, glindrade
  och blänkte. Fot efter fot lyftes in under långa, sega tag, så det
  formligen brakade i Matts-Arons rygg och armar, och det var med en djup
  suck av pur belåtenhet, som han drog in sista fliken av sköten, lyfte
  sänkstenen och kastade den samt ändvakaren bredvid näthögen.
  »Nu bjur ja på kask, när vi kommer hem», grinade han i det han rätade på
  sin värkande rygg, »å vi tar nog två mä, för dä har vi gjort rätt för.
  Här är fem tunner så säkert som en, å ä dä nu nån, som vill ha färsk
  fisk, så kostar han femti öre valen. I natt får dom inte en fena, om dom
  lägger, för då ä stimmet långt sydöver. — Men si! Där kommer sydosten in
  å dä frisk ändå. Res masterna, gosse, så får vi segla hem å värma opp
  fötterna på min gamla kaffepanna. I dag ä dä vi, som ä herrar.»
  
  
  DRYPNÄBBENS TYCHOBRAHEDAG
  
  Om Fimp-Stinas förgjordade kattatroll, Miran, hade haft vett att hålla
  sig hemma och använda morgonen till att ligga och sova på kärringens
  uppbäddade pinnskrinda i stället för att smita över vägen vid källan
  och gå upp i den närbelägna skogsbacken för att lura på småfåglarna,
  talgoxar, »busklöss» och andra titor, som höllo till där bland enar, ris
  och bråte, så hade säkert allting gått lyckligt och väl för Drypnäbben,
  men det var just vad hon inte hade det och därför gick det käpprätt åt
  helsike för gubbkroken också.
  Drypnäbben hette egentligen inte Drypnäbben alls utan Gustav Andersson,
  men gick nästan uteslutande under det första namnet, därför att under
  vår som sommar, höst som vinter, i helg som till vardags så hängde
  alltid en stor, klar droppe och dinglade från spetsen av gubbens stora
  kruthorn till nos. Han bodde långt uppe i vildmarken i en liten grå,
  mossbelupen stuga med torvtak på backslänten vid skogssjön Vaspen, i vars
  bruna vatten gula och vita näckrosor samt Utricularia-arter frodades
  strax utanför de av tätörten översållade, något sanka stränderna och där
  det fanns gott om bronsskimrande, högryggiga abborrar och svartgröna,
  skelögda gäddor och där sträckfågeln ofta plägade vila ut några timmar
  under sin långa flyttningsfärd höst och vår.
  Utom med skötande av sina små åkertäppor sysslade gubben med något
  båtbygge samt med jakt och fiske och den enda varelse han numera hade
  att draga försorg om utom sig själv var den gamla stövarehyndan Spela,
  ty gumman hans, Margret, hade lämnat detta jordiska och blivit nedpåtad
  i socknens gamla kyrkogård, en halvmil bort på andra sidan sjön, för ett
  tiotal år sedan. Långt ifrån andra boningar bodde han även, och hans
  närmaste granne var just kärringa Fimp-Stina i Vassvreten, ägarinna
  till den rackarns kattan, som genom sin promenad tvärs över vägen, just
  då gubben kom traskande denna minnesvärda dag, totalt skämde bort hela
  jakten för honom och bringade honom en otur, jämförd med vilken den
  namnkunnige Tycho Brahes var som svagdricka mot kaffekask av denaturerad
  sprit.
  Si Drypnäbben kom nämligen, med sin gamla Spela i koppel, en vacker
  morgon i december med det härligaste jaktväder och lagom nysnö, traskande
  från sin koja vid Vaspen och tänkte sig upp i Hesslingebackarna, där
  han lurat till sig jakträtten på livstid av den dumme bondhajen Manne
  i Flolycka, för att titta efter hararna, vilka nu säkerligen varit
  uppe och gått under natten och satt sina bomärken i småskogen nere vid
  åkertegarna, där grönrågen stod, nu fullkomligt dold av det bländvita
  täcket.
  Men hade gubben varit klok, så hade han vänt om hem genast och hängt upp
  geväret på väggen igen, sedan han mött Fimp-Stinas kattracka, ty det
  hade varje annan förnuftig människa gjort under liknande omständigheter,
  men Drypnäbben var karsk och stursk gudbevars och därför spottade han
  bara de tre reglementerade gångerna och det så ordentligt, så nästan
  allt läppsnuset följde med, skar av två små barkbitar från sydsidan av
  ett av de närstående rönnträden, klämde fast den ena mellan hanen och
  slutstycket på bössan under det att den andra hamnade bredvid finkammen
  vid spegelglaset i snusdosan och gav sig sedan den onde på, att han hävt
  all trolldom och allt sattyg, som mötet med katten möjligen kunde ha i
  släptåg.
  Då uttrycket slutstycke som benämning på en del av ett hagelgevär kan
  förefalla mången egendomligt, vill jag upplysa om, att Drypnäbben vid
  jakttidens början ställt sin gamla, ledlösa svinrygg i skamvrån och
  tillhandlat sig en slätborrad »remingtonnare» av svensk-amerikanaren
  mister Swan I. Swanson, f. d. bondsonen Sven i Tröttåsen, vilken då
  kommit tillbaka från några års vistelse i Junajted Stäts och köpt
  »hotellet» nere vid stationen till den smalspåriga järnvägen samt medfört
  en splitter ny »Vinchäster», som lämpade sig bra mycket bättre vid
  tjuvskyttet på älg i kronoskogarnas vidsträckta mossar, än den enkla
  skramla för hagel och rundkula, som han för ett oskäligt högt pris
  prackade på gubben Gustav i Vasptorpet.
  Hade nu Miran varit en vanlig katt, så hade också de förutnämnda
  åtgärderna ofelbart hjälpt och allting gått gubben väl i handom, men för
  en katt, vilken liksom Fimp-Stinas har olika färg på ögonen, en svart
  fläck på höger sida vid morrhåren och därtill svart höger bakfot, skall
  man akta sig väldigt noga, så påstår i alla fall gästgivare Fast, den
  gamle skogslöparen, och som jag funnit att allt vad denne hedersman
  säger är rena, rama sanningen, så vill jag härmed till varjom och enom,
  som till äventyrs kan råka i samma predikament som Drypnäbben, i tid
  giva en hälsosam varning och låta dem veta, att därvidlag hjälper varken
  spottning eller rönnbark eller ens ett skäggstrå knutet om hanen, utan
  det är bara att göra helt om och lunka hem igen.
  Från Vassvreten följde gubben först stora vägen en bit, sedan han
  återfått balansen efter den överhalning, han gjort, då Spela rusat i
  koppel vid åsynen av kattkräket, men tog därefter upp i hagen till
  vänster för att förbi mossen, vars tuvor om höstarna brukade bära röda,
  svällande tranbär mellan linnearevorna och de glest växande starrarterna
  och där gamla, gulnäbbade tjädertuppar plägade frossa på lingon, späda
  tallplantor och kråkbär, fortast komma upp i Hesslingebackarna, där han
  ej på länge skattat harstammen och där det fanns ypperliga pass vid
  korsvägar, fall och kolbottnar. I björkdungen satt en svärm orrar och
  spisade knopp, snöskator och nötskrikor härjade och väsnades i småekarna
  och enbuskarna vid den fallfärdiga, mossbelupna gärdesgården och några
  kungsfåglar med sina röda hättor lekte och jagade varandra från träd till
  träd under oavlåtligt kvittrande.
  Uppe vid landsvägen, som löpte rak på ett par ordentliga bösshåll genom
  ungskogen från Vargdalsgrinden, hittade gubben ett pinfärskt harspår,
  som stod in till vänster bland buskarna, och då han följt på en bit
  med hyndan i koppel, fick han se att jösse gått igenom den trasiga
  gärdesgården, som skilde Flolyckebondens åkertäppor från skogen, samt
  varit ute på tegarna och krafsat undan snön på flera ställen för att
  komma åt rågbrodden. Drypnäbben ringade genast och fann utspåret, som
  klart och tydligt stod upp i backen till höger åt mossen till och där
  släppte han Spela, som tvärt for i väg som en raket mellan buskarna, och
  skumpade sedan själv tillbaka till Vargdalsgrinden, för att där på det
  gamla, beprövade passet vederbörligen salta jösse, då denne kom tillbaka
  efter första halvbukten.
  Gubben hade knappast hunnit fram till grinden, flåsat ut och lagt in
  nytt matsnus förrän det brakade löst där borta i stormossen, så det
  sjöng i skogen. Spela måtte till en början legat alldeles tätt efter
  harrumpan, ty hon formligen skrek, alldeles som en gris, som fastnat i en
  gärdesgård, och drevet gick som en orkan upp efter åsen ovanför mossen
  och sträckte ut i en vid båge mot hagarna på andra sidan Flolycketorpet.
  Drypnäbben stod där på sitt pass och grinade helt belåtet. De där
  svängarna kände han igen. Så brukade nästan alla harar gå, som togos upp
  i närheten och om en liten stund vände nog jösse och komme tillbaka mot
  upptaget, varifrån han ofelbart satte kurs rakt ned på vägen för att där,
  efter en del krusiduller och abravinker fram och tillbaka på dikeskanten,
  göra ett finurligt avhopp, som skulle villa bort den djädrans hyndan, som
  skrek så förbaskat illa och som tvang honom att gno för glatta livet, där
  hon låg som en rem efter backen i hans löpa.
  Allt det där hade nu den här jössen lurat ut, medan han skvätte och for
  som en tok därborta i backarna, mente Drypnäbben, men harpalten skulle
  själv bli grundkuggad liksom många före honom på samma ställe, ty så
  fort han kom ut på vägen, skulle han komma att göra en kullerbytta för
  en svärm blyloppor ur gubbens kanon och sedan skulle Spela få sig ett
  ordentligt busamål av tarmarna och det andra ljuvliga mojset. Så skulle
  det komma att gå till, jaha!
  Jössen hade nu vänt vid nyodlingen på andra sidan ekbacken och kom
  skenande för fulla muggar nedåt stormossen till, men Spela hade blivit
  något efter i vändningen. Ty fastän hon hade legat åt värre än hin
  håle efter en kolportörsjäl, så hade hon blivit konfunderad genom ett
  par lappkast, som harfulingen hunnit göra vid ett par rotvältor och
  vindfällen och måst ringa, för att komma på det klara med hans knep,
  men nu var hon med på löpan igen, så ekot storskrattade i de branta
  Flolyckebergen.
  Drevet gick, så det rungade i åsarna, ty hyndan hade ett sabla gott
  målföre och det lät som om en hop halvgalna hunner kommit stormande, i
  synnerhet sedan en rännarehund, beväpnad med en riktig hurrabas, hade
  kastat sig in på löpan och gjort Spela sällskap. Den vilda jakten närmade
  sig landsvägen allt mer och mer och Drypnäbben formligen både frös
  och svettades på en gång, där han stod med tummen på hanen och snuset
  rinnande i två långa tömmar från mungiporna, under det att de blekgrå
  ögonen spejande foro fram och tillbaka från vägen till skogsbrynet.
  Se där! — Där kom ju haren stor och vit borta i kröken och skalade vägen
  rakt fram mot grindhålet.
  Drypnäbben spände hanen, smög geväret till axeln och väntade, med blicken
  fästad på jösse över siktet och kornet, att denne skulle komma inom gott
  håll. Den vita bollen med de svarta öronspetsarna närmade sig allt mer
  och mer, Drypnäbbens högra öga sökte siktskåran och pekfingret krökte
  sig om trycket — då det plötsligt frasade i buskarna till höger om
  vägen och fram på dikesrenen från gångstigen mellan storgranarna klev
  Flolyckebondens satkärring, Krestin, med silkesschaletten på nacken och
  en stor ostkakebit inlindad i näsduken.
  »Nä si guda, guda Andersson. Dä ä mä te vara ute å jaga», gnällde
  kärringen. »Si ja kommer från barndope hos Lovis i Tranmyran ...»
  Pang! Kärringen snurrade runt ett tag på landsvägskanten, släppte
  ostkakebiten och dråsade huvudstupa ned i diket under det att haren med
  ett jätteskutt kastade in i skogen från den plats, som hagelsvärmen
  piskade sekunden därefter sedan den först visslat tätt förbi snibben av
  gummans silkesschalett, och Drypnäbben slog ihop klackarna och knäade och
  neg under det att han svor, så betarna nästan lossnade i gapet på honom. —
  När gumman omsider kravlade sig upp efter kullerbyttan och gnodde i väg
  hemåt för brinnande livet, var Drypnäbben försvunnen, men kärringen var
  till sin död övertygad om att det var själva Horn-Per i Gustav Anderssons
  gestalt, som hon mötte vid Vargdalsgrinden i Hesslingeskogen den
  decemberdagen.
   * * * * *
  Det här, som hände vid Vargdalsgrinden, eller mötet mellan gubben,
  kärringen och haren, det var bara början det.
  Sedan gumman åkt på ändan i diket med sin ostkakebit och Drypnäbben
  svurit ifrån sig det grövsta, rusade han i fyrsprång ned efter vägen och
  hann lagom fram till det ställe, där hans hagelsvärm piskat snön, för
  att visa hundarna, som kommo dängande, så det skrek i backen, på jösses
  avhopp in i skogen. Åter gick drevet för glatta livet och Drypnäbben, som
  ett ögonblick tänkt vända om och ånyo postera sig vid Vargdalsgrinden,
  ändrade hastigt mening, då han erinrade sig sitt möte med kärringen, och
  fortsatte därför upp i skogsbacken för att uppsöka ett annat präktigt
  pass vid ett gärdesgårdshörn mitt i en liten glänta, där han förr dräpt
  åtskilliga långöron.
  Efter en stunds språngmarsch var han på ort och ställe och spottande ut
  de sista resterna av den gamla mullbänken mellan de halvnötta, gulbruna,
  glest sittande betarna, klämde han in en frisk laddning i gapet och
  ställde sig sedan i posityr för att hälsa haren välkommen, då denne
  efter en stund gjort bukten och kom tillbaka i sin gamla löpa, som stod
  genom ett hål i gärdesgårdshörnet. Men det blev ej någon bukt av den
  gången, tack vare Fimp-Stinas katta, utan drevet rakade först i väg upp
  i Esptorpsbacken, så blev det tappt ett ögonblick och sedan brakade det
  löst igen och gick rätt ut som efter en linjal för att till sist gå utom
  hörhåll.
  Vad fasen nu då? Hade själva hin farit i haren, efter som han körde i
  väg på det viset och ej buktade som en hygglig jösse ägnar och anstår!
  Drypnäbben stod och lyddes en lång kvart och han stod där två och mer
  till, men inte ett ljud. Tyst som i graven. »Djä ...!»
  Det var intet annat än att pallra sig efter och försöka få tag i Spela,
  den fähyndan, som gav sig i slang med främmande rackor och ej skötte
  haren och drevet som hon brukade. Drypnäbben stövlade efter i löpan,
  sur, arg och härsken och hade nu en tydlig förnimmelse av att det komme
  att gå mer eller mindre åt helsike med jakten under dagens lopp.
  Till sist var han då uppe på backslänten nedanför Esptorp, där tappten
  varit, och då han gått några hundra meter fram efter löpan, fick han väl
  se hela grannlåten.
  Drevet hade gått rätt på en stor sten, på vilken en räv tagit sin daglega
  och då denne skrämd av oväsendet, som hundarna förde, hoppat ned för
  att taga på luffen, lämnade han efter sig en så ljuvlig vittring, att
  lösrackan, som kom först på harlöpan, omöjligen kunde motstå frestelsen
  att få lukta litet mera på härligheten, utan skuttade av från harlöpan
  och tog an rävslaget med full hals, tätt följd av Spela. Ack, djä ...!
  Ett sånt elände. Nu var ju hela jakten förstörd. Visserligen kom nog
  Spela snart tillbaka, ty hon var egentligen ej så pigg på rävparfymen,
  fast hon nu lockades med av den andra rackan. Men hon tålde inte så
  mycket motion nu som förr, utan blev snart tröttkörd och slö, och adjö
  då med hela jakten.
  Drypnäbben var känd för att kunna svära med smak, känsla och övertygelse,
  men vad han nu presterade, förvånade till och med honom själv. Sedan
  därpå en tom patronhylsa blivit uppfiskad ur väskan av grävlingsskinn,
  blåste han både länge och väl och det så ögonen runno och kinderna
  blånade och till sist fick han då i nåder det utsökta nöjet att se sin
  gamla hynda komma traskande, rufsig, utpumpad och bedrövlig, på löpan
  och för att än en gång lätta sitt hjärta överöste han henne med alla
  de skällsord han kunde hitta på, men Spela hörde inte på det örat utan
  lufsade bort till en enbuske, under vilken hon bäddade åt sig och började
  slicka fötterna.
  Vart skulle han nu taga vägen? Att taga upp haren på nytt eller att ens
  stanna kvar här var ej alls lönt, ty skogen var ju full av kärringar,
  hundrackor och rävkanaljer, så här gick ju allt käpprätt åt pipan, utan
  det var bäst att ramla i väg till andra marker och försöka lyckan de få
  timmar, som ännu återstodo av den korta vinterdagen. I kronoskogarna,
  som gränsade intill Hesslingebackarna, fanns det mycket gott om vilt och
  gubben hade mer än en gång varit därinne och knipit sig en stek under
  den tid, då gamle jägaren Hultman levde. Denne låg nog ute i skogen och
  nosade gubevars, men han var för tung på foten och svag i benen och kunde
  därför ej gno omkring, som det fordrades för att hålla tjuvskyttar från
  markerna, och till följd därav hade också Drypnäbben under årens lopp
  skjutit både hare, skogsfågel och rådjur så gott som mitt framför näsan
  på honom. Men nu tordes han inte titta dit, ty nu hade en ung kraftig
  karl, kronojägaren Hallgren, efterträtt den gamle och höll ordning i
  markerna, så det var både lust och glädje däråt.
  Bortåt Lillsjödalsskogarna kunde han gå, fast han då måste kliva förbi
  skogvaktarebostället, för att komma fortare fram, men om han toge
  patron ur geväret och höll Spela i koppel, så kunde varken hin eller
  skogvaktare Hallgren hindra honom. Sagt och gjort. Sedan han därför
  fått kopplet på hyndan, som nu något så när blivit hund igen, och fått
  patronen ur geväret, gick han tillbaka till vägen och följde den några
  bösshåll nedåt, innan han tog av på den upptrampade skogsstig, som över
  en aspbacke ledde förbi skogvaktarbostället. Kommen till gårdsgrinden,
  marscherade han morskt rätt över planen utan att se en kotte och dök in
  i skogen på andra sidan åkertäppan. Härifrån ledde en uppkörd skogsväg
  över backen ned till den smalspåriga järnvägslinjen, som genomskar
  Lillsjödalsmarkerna, och efter en rask gång på en tjugu minuter eller så,
  var Drypnäbben nere på banan och började följa den nedåt sina hemtrakter
  till.
  Inga spår såg han under den första kilometern, men då han hunnit strax
  bortom den röda grinden, där skogsvägen ledde in till Harringemossen,
  stod ett hartramp ut från backen ned i diket vid banvallen och upp
  bland granarna. Gubben strök genast kopplet av Spela, som nu blivit
  tämligen kry igen och genast tog an slaget, och som han tänkte sig att
  järnvägslinjen absolut vore det bästa passet, stannade han kvar och satte
  sig på en liten hög sleepers, för att invänta tidpunkten, då hyndan
  behagade resa jösse.
  Det stod ej länge på måntro, ty harfulingen satt i mosskanten, och snart
  galltjöt Spela av iver, där hon gnodde i väg tätt efter harrumpan.
  Drypnäbben stod som en droppe med ögonen på skaft, kramande kolvhalsen,
  så han blev rakt svettig i näven.
  Bukt på bukt gick det där uppe i skogen så ekot storskrattade i åsarna,
  men tror någon att haruslingen gick ned på banan. Nej då! Visst inte! Han
  aktade sig allt väldigt noga för det han, utan han gnodde karusell där
  uppe i myren ideligen, ideligen och hyndan blev allt längre och längre
  efter ju trassligare härvan blev. Till sist bröt tålamodet för gubben.
  Det skulle hin stå där på banan och vänta på harsaten, som inte kom. Nej,
  det vore nog bäst att knalla sig upp i mosskanten, om man ville ha något
  med av kräket, som troligen inom kort, tack vare sina konster, totalt
  villade bort hyndan, så det hela resulterade i en ohjälplig tappt.
  Sagt och gjort. Drypnäbben stack i väg genom röda grinden och upp i
  skogen, där det var tunggått som bara rackarn, och kom omsider sjöblöt
  av svett till kanten av mossen. Där hade mycket riktigt slängpolskan
  gått fram ett par varv och på en liten kulle vid en glänta mitt emellan
  de båda löporna ställde sig nu gubben för att lura haren, som var på
  återväg för tredje gången med Spela långt efter sig. Nog hade han haft
  en förgjordad osmak förut hela dagen, tack vare Flolyckakärringen,
  rävafulingen och byrackan, som kastat sig in på drevet, men nu djädrar
  anittlingen i nåder skulle knivkastningen börja på allvar, så fort han
  fått den här harpalten i väskan, ty han hade goda marker hela vägen
  hem, litet kronoskog och det ena med det andra, så inte skulle Gustav
  Andersson komma tomhänt hem, fast det hade klimpat sig i början. Å fasen
  heller, och —
  Något blåvitt skymtade fram mellan ett par smågranar ett stycke framför
  honom och i ett nu fick han se jössen, som med de svarta öronspetsarna
  rakt till väders, kom rätt på honom. Ännu var han utom lämpligt
  hagelhåll, men Drypnäbben förde ändå geväret varligt till skuldran,
  sedan han spänt hanen med fingret på trycket, och kornade på haren, som
  fortsatte sin lunk rätt fram och nu lade öronen bakefter ryggen, i det
  han kröp under en lång slokande grangren och kom fram i gläntan.
  Nu! — Klick — Va fasen ...?
  Drypnäbben sköt varligt fram högra handen något, så att han fick tummen
  på hanen, som han spände på nytt med geväret fortfarande vid axeln, och
  siktade på den stora jössen, som trygg för Spela satt sig för att lyssna
  vid det ovanliga ljudet vid klickningen.
  Nå, men nu djädrar ... klick.
  Haren i väg som en raket, gubben ryckte ned geväret, slet upp hane och
  slutstycke och storglodde i patronläget. — Tomt, absolut tomt.
  Ett ögonblick stod Drypnäbben i samma ställning, men så stack han in
  högra pekfingret i patronläget, liksom för att leta efter något, riktade
  därpå ögonen mot höjden med ett uttryck av namnlös ilska, under det att
  det ryckte i mungiporna och hakan darrade.
  Så exploderade han. Bössan fick sig en släng, så hon åkte bort i närmaste
  busksnår, mössan trillade av och den gav gubben en så mordisk spark, att
  hon singlade upp i en gran och blev som Absalon hängande mellan himmel
  och jord, och till sist tog Drypnäbben till att hoppa jämfota upp och
  ned, upp och ned under det han grät, svor och stäade på en gång.
  »Stä — stä — stä — stähä — djädrar innerligt — Spela — Spela — stähä —
  faen — stä — stä koss i jisse välsignade — stä — stäääää di sathynda —
  stääääää — mitt förgjordade fä, som tog ur patron — stä — stä — stähä
  — Spela — dä ä kattafan, som ä skulden te alltihop — stääääää — å
  Fimp-Stina den förgjordade trollpackan — stääää — — — — — — — — —»
  Till sist orkade gubben inte mer, ty han var hes som en korp och
  schackmatt därjämte, utan han sjönk ihop på en tallstubbe och satt där
  som en gammal uv och bara glodde på harens avlopp, när Spela till sist,
  gläfsande då och då, kom gående på löpan, sur och utschasad.
  När Spela hunnit fram i gläntan, reste Drypnäbben resolut på sig, fick
  fram kopplet ur väskan och krängde det över halsen på hyndan, varefter
  paret marscherade tillbaka i gubbens gamla spår, för att genom röda
  grinden komma ut på banan igen. Det skulle hin jaga mera i dag, allting
  gick ju käpprätt åt Helsingland. Tänk bara att en så gammal jägare och
  skogskarl, som han, totalt kunde glömma bort att han tagit patronen ur
  geväret, som han gjort, för att vara säker för skogvaktaren, då han gick
  över dennes gård och snibben av kronoskogen. Vad skulle hända härnäst?
  Nästa gång glömde han väl bössan hemma eller tog grisen i koppel i
  stället för hyndan.
  Drypnäbben hade nu kommit ut på banan och följde den nedöver några
  meter, men plötsligt tvärstannade han och storglodde på banvallen. Var
  det inte det han kunde tro. Var det inte själva tusan? Här stod ju
  harspåret tvärsöver. Nu, när han inte fanns där, passade det naturligtvis
  jössen att skumpa över. Naturligtvis. Tacka f-n för det. Det var så i
  stil med allting annat.
  Men skulle han nu släppa på igen eller ej? Det var just frågan. Kanske
  borde han släppa. Visserligen var det ju kronoskog på andra sidan banan,
  men vad betydde det. Inte ett sabla dugg. Här skulle han nog klara sig
  för den rackarns jägaren Hallgren, om han också komme. Haren var ju
  upptagen på andra sidan banan och ville således tillbaka dit igen, när
  han gjort bukten i skogsbacken mittemot, och med all säkerhet kom han då
  i sin gamla löpa och blev lätt att knäppa, när han kröp igenom hålet i
  snökammen vid sleepershögen, som han gjort, då han kröp under ståltråden
  till stängslet. Ty nu fanns det skott i bössan. Djädrar anacka. Jo, det
  var bäst att låta Spela löpa igen. Oturen skulle väl för hundra gubbar ge
  med sig någon gång.
  Sagt och gjort. Kopplet ströks av hyndan, som villigt nog tog an spåret,
  och snart ljöd musiken igen taktfast och säkert. Drypnäbben log där
  han stod på banan. Nu mente Spela allvar, det hörde han på tonen, och
  harpölsa skulle hon få för sitt välförhållande, då jösse gått bukten ut
  och stack fram nosen vid sleepershögen. Ty då skulle det smälla. Var lugn
  för svenska folket.
  Som en olja gick drevet där uppe på åsen och det lät som det ljuvligaste
  strängaspel i öronen på Drypnäbben, där han stod bredbent på banan med
  färdigt gevär. Spela, det var allt hyndan hela dagen det, fast hon
  var litet till åren, men den blåsvansade djädervulen skulle ta både
  Fimp-Stina och hennes leda katta, så fort lägligt tillfälle gavs, det
  svor både han och Gustav Andersson på och med det ställde han sig riktigt
  tillrätta, ty nu hörde han på drevet att jössen vänt och var på återväg.
  Aj aj aj, det gick som det varit smort ned för sluttningen åt banan till.
  Nu kunde haren få komma när som helst och den här gången skulle han allt
  få se på gnistor.
  Ett rasslande, surrande ljud kom Drypnäbben att vända sig om och där
  borta i kröken, ett par skotthåll ifrån honom, kom banvakten dängande på
  sin dressin, så det sjöng och klingade i skenorna.
  Haren, som just var i närheten och tänkte smita över banan, blev skrämd
  av slamret från dressinen, gjorde ett lappkast och skenade i väg bortöver
  igen under det Drypnäbben, som stigit ur vägen för banvakten, skummande
  av ilska fingrade på geväret, som om han haft lust att sätta skott i
  karlen, vilken nu genom sitt uppträdande på skådeplatsen totalt skämt
  bort jakten för honom. Spela, som försprungit sig vid jössens tvärkast,
  kom rakande i den gamla löpan ned på banan, blev haffad av gubben samt
  kopplad och så bar det i väg med det värda paret upp i skogen till högen
  med kurs rakt hemöver, ty det var långt lidet på dagen och någon mera
  jakt kunde det ej bli tal om. Det var nog inte lönt att försöka, ty om
  han också träffade på ett harspår under hemvägen och finge upp, så hände
  det väl något nytt sattyg, ännu galnare än de föregående.
  I långsam takt bar det i väg omkring Harringemossen och upp mot åsen,
  från vilken terrängen sluttade ned mot den lilla Nögleån och hans
  hemtrakter vid sjön Vaspen. Nedför backen gick det något lättare och