🕥 33-minute de lecture

Den siste Atenaren - 15

Le nombre total de mots est de 4307
Le nombre total de mots uniques est de 1685
22.1 des mots font partie des 2000 mots les plus courants
30.7 des mots font partie des 5 000 mots les plus courants
35.7 des mots font partie des 8 000 mots les plus courants
Chaque ligne représente le pourcentage de mots pour 1 000 mots les plus courants.
  Han avhandlade först försoningsläran, sådan hon den tiden uppfattades
  av båda de stora kristna lägren. Genom våra första föräldrars fall
  hade döden och djävulen fått makt över världen. Människosläktet hade
  hemfallit under satan och hans änglar och dyrkade dem i de hedniska
  gudarne. Gud i sin vishet hade förutsett detta, innan världen
  skapades, och i sin barmhärtighet utsett en människosläktets
  förlossare. Detta Guds råd var för djävulen okänt. Kristus nedsteg
  till jorden i en tjänares skepelse, underkastade sig döden för att med
  ett blodoffer försona Gud, underkastade sig djävulen för att med sin
  rättfärdiga och syndfria själ lösköpa de syndiga människorna. Men då
  han nedsteg till underjorden, var det endast för att predika
  hedningarnes själar förlossning. Djävulen fann sig sviken, överlistad.
  Han hade förgripit sig på en fullkomligt rättfärdig ande, på Guds egen
  son. Härigenom fick Jesus makt över honom och kunde återtaga de under
  hans välde stående människorna. Djävulen var därmed övervunnen och
  Adams barn förlossade.
  Biskopen övergick till en framställning av Kristus' person. Av
  aposteln Paulus' brev hämtade han bevis för homoiusions
  oomkullstötliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke
  tvekade att bruka slutledningskonsten, enär förståndet är en god gåva,
  när man blott använder det i den för tillfället rådande lärans tjänst
  och icke missbrukar det till försvar för andra meningar.
  Den tillvägabragta försoningen, förkunnade Petros vidare, är öppen för
  envar, men blott i den rättrogna kyrkans famn, för den som genom tron
  tillägnar sig Guds sons rättfärdighet. Djävulen är icke längre
  världens enväldige furste, men han är ännu en mäktig konung, som
  fortfarande kämpar mot den i kyrkan förkroppsligade treenigheten. Och
  han strider med framgång. De heliga skrifterna vittna klart, att hans
  rike mot tidens fullbordan ånyo skall vara det starkare, tills Kristus
  återkommer, störtar det, håller domen över onda och goda, över
  rättrogna och kättare, samt grundlägger det tusenåriga riket.
  I denna kamp väpnar sig djävulen med det mänskliga förståndet, vari
  han inblåser en villoande, som lockar människan att utträda ur kyrkans
  mäktiga trollkrets. Utanför denna hemfaller hon åt honom. Och tiden
  måtte vara nära sin fullbordan, ty kätteriet utbreder sig med gräslig
  hast över jorden. Antikrist är redan kommen. Skapelseboken vittnar,
  att de fallna Guds söner, de onda andarne, närmat sig människornas
  döttrar. Antikrist är son av djävulen med en jordisk kvinna. Han går
  omkring på jorden, infinner sig vid kyrkomötena, kläder sig i
  prästerlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios.
  Predikanten avbröts i början ofta av brusande bifallsrop och
  handklappningar. Men dessa förstummades under talets fortsättning, ty
  Petros' röst vart så genomträngande, hans vältalighet så
  överväldigande, som om han lånat ljungeldens sken och gravens mörker
  till den tavla, han målade för menigheten av antikrists framfart och
  de yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bävade. Tusen bleka,
  skrämda anleten voro vända mot talaren. Hans mun var brännpunkten för
  de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde en hemsk
  stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och människorna där nere i
  skeppens, där uppe i galleriernas halvskymning syntes förstenade.
  Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä. Hans
  tårfyllda ögon voro fästa på de bundna atanasianerna, med blickar, som
  varkunnade sig över deras fall och anropade dem att omvända sig.
  Petros vände sig därefter till de närvarande atanasianerna. Han
  uppmanade dem att avsvärja djävulen och den kätterska villfarelse,
  denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras öde inom kort skulle
  vara avgjort för evigt, att döden väntade dem utanför kyrkans murar.
  Han fattade timglaset vid sin sida och påminde dem, att deras snart
  var utrunnet--att det sedan vore för sent. Han pekade på den rysliga
  skepnad, som vilade framför altaret på den svartklädda katafalken, på
  honom som de mördat--och vid hans ande, som nu med alla änglar,
  helgon och blodvittnen kring lammets tron förkunnade Guds ära och
  homoiusions sanning, besvor han dem att återvända till den enda
  saliggörande läran.
  Medan han talade så, mumlade de bundna kättarne till varandra:--Mod,
  mod! Var stark i tron! Förlossningen nalkas!
  - Hustru, bäva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se på
  honom! På honom vid hörnpelaren! Ingen rädsla i hans åsyn! Han skall
  bevittna vår seger.
  Vid en av hörnpelarne till tvärskeppet stod en man, vars ögon oavvänt
  varit fästa på de bundne. De hade i honom igenkänt den främmande
  predikant, som uppträtt i kalkstensbrottet--Atanasios. När Petros
  talade, var det icke till honom de lyssnade. Från Atanasios' läppar
  strömmade ord, ohörbara för alla andra, men ej för dem. De lyssnade
  till honom.
  Och när Petros uppmanade dem att med hög röst förklara sin övergång
  till homoiusion, svarade de med hög röst ett samfällt nej.
  Detta nej efterträddes av ett dovt sorl från menigheten, ett sorl av
  häpnad över deras hårdnackenhet.
  Efter någon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stämma:
  - Herren skall icke tillåta, att hans lära smädas. Han håller
  stjärnorna i sin hand, himmelen och jorden äro honom underdåniga,
  naturens makter äro hans trälar, han råder över döden som över livet.
  Med under har han uppenbarat sig för våra fäder, och den kraft, som
  återtände livet hos änkans son i Nain, som uppväckte Lasarus och
  gjorde tecken genom apostlarnes händer, strömmar ovansklig med den
  Helige Ande genom hans kyrka.--Kristtrogne, bestormen Gud med böner
  om ett under, att de förvillades själar må återföras från
  förtappelsens väg! Bedjen, att jag, hans ringe tjänare, må varda
  verktyget, som uppenbarar hans härlighet! Bedjen, såsom Elias, då han
  räckte sig trenne gånger över den döde pilten och ropade: Herre, låt
  hans själ återkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, så
  visst som Elias, varda bönhörda!
  Petros lutade sig ned och församlingen med honom. Det var dödstyst i
  kyrkan. Även de livdömde bådo--bådo, att den döde måtte resa sig upp
  för att ådagalägga deras oskuld och deras förföljda läras sanning.
  När äntligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela församlingen
  att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahållen andedräkt
  vad komma skulle.
  Prästerna, iklädda sina högtidsskrudar, samlade sig kring Petros och
  tågade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den äldste
  presbytern frambar ett kors och ställde det vid likets fötter.
  Biskopen hade tagit plats vid dess huvud.
  Från läktaren över huvudingången uppstämdes av osynliga sångare en
  högtidlig, sakta tonande hymn.
  Petros korsade armarne över sitt bröst och syntes bedja. Därefter lade
  han sin ena hand på den dödes panna, den andra på hans hjärta,
  upplyfte sina ögon mot höjden och sade:
  - Herre allsmäktige! Låt i dag din allmakt uppenbara sig till ditt
  namns ära och till vittnesbörd för din sanning! Herre allsmäktige, låt
  vår tro icke komma på skam!
  - Amen, amen! instämde församlingen.
  Efter dessa ord lutade sig Petros ned över den döde och ropade med hög
  röst:
  - I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter liva
  denna hydda, som han lämnat! I den heliga Treenighetens namn besvärjer
  jag din ande att åter tala genom denna förstummade mun! I namn av
  honom, som bräckte dödens udd och sprängde gravens port, besvärjer jag
  dig, Simon--vakna!
  Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig några steg tillbaka. De
  övriga prästerna fördelade sig åt ömse sidor. Sången från galleriet
  hade tystnat. Man bidade med andlös spänning vad komma skulle.
  Mellan rökelsekarens skyflikar sågs den dödes orörliga anlete. Vid
  detta voro åskådarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad
  inbillningskraften föregycklade: än det ena, än det andra tecknet till
  återvändande liv--en rörelse av ögonlocken, en ryckning i munnen
  under det långa över bröstet liggande skägget--men i nästa ögonblick
  var villan borta.
  Han låg där orörlig, med stelnade drag. Den mäktiga Döden trotsade de
  trognes brinnande böner. Förstörelsens makt ville icke släppa sitt
  byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens upphov, mot bönens
  kraft, och skapelsens Herre syntes tveka.
  Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på ett sätt, som borde väcka
  fasa, om ej det våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen,
  livets återvändande i de stelnade lemmarne, det väntade underverket
  till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden ömsom
  spännes, ömsom fördjupar sina fåror; ögonen öppna sig med en glasartad
  blick, vari död och omedvetenhet ännu råda, men som hastigt
  genomskimras som av en eldslåga, det nytända livets återsken. Över
  kyrkan breder sig, i trots av ymnig rökelse, en lukt av bränt kött, en
  stinkande lukt, som alla känna och alla tillskriva andedräkten av
  Dödens flyende onde ängel. Simons armar röra sig på bårtäcket, hans
  huvud vänder sig, han reser sig upp, ser sig omkring, för handen till
  sina ögon, lik en, som vaknat ur en dröm, och hans läppar röra sig.
  Men talar han, höres det icke, ty kyrkan skälver av församlingens
  jubelrop.
  Petros stiger fram till den återuppväckte och lägger sitt öra till
  hans mun. Därefter fatta prästerna katafalken, lyfta den på sina
  skuldror och bära den med Simon till ett för prästerskapet avskilt
  rum.
  Petros uppmanar församlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker på
  knä och leder församlingens böner. En segerhymn uppstämmes:
  jubelsången om Kristus' seger över döden.
  När psalmen ändat, förkunnar Petros vad den återväckte viskat i hans
  öra: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gång
  kunna höras, men icke mer återgivas, burna från lammets tron av ett
  till jorden återkommet blodvittnes ande.
  Från hopen av de bundna kättarne hördes en röst, som ropade:--Du
  ljuger. Herren skall straffa dig.
  På dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som på
  den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina böner, och de
  voro övertygade, att Simons läppar hade vittnat om sanningen av deras
  lära. De å sin sida tillämpade på Petros allt vad denne sagt om
  Atanasios och funno det icke underligt, att en kättare, som vrängde
  Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vränga utsagor från
  döda, som uppstigit ur graven.
  Atanasios' och nicænska kyrkomötets anhängare, de bundne och livdömde,
  som kallades kättare, läto således icke beveka sig att övergiva sin
  tro. De voro redo att dö för henne. Med en sådan död följde ju
  martyrkronan, det bästa av det eftersträvansvärda, det, för vilket så
  mången med hänförelse kastat sig i dödens armar.
  Petros, uppbäraren av den härskande kyrkans rättigheter och plikter,
  hade således fruktlöst använt övertygandets vapen. Det återstod att
  nyttja våld. Kättarne skulle före sin avrättning emottaga den heliga
  nattvarden, och detta måste, för deras själars frälsning, ske efter
  det homoiusianska ritualet.
  I långa, högtidliga toner ljöd genom kyrkan sången om Guds lamm, som
  borttager världens synder. Petros och den äldste presbytern trädde
  inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet väntade sina
  gäster.
  Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av
  soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att
  försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet
  för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft
  i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången:--O
  Guds lamm, som borttager världens synder!
  Framsläpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjöd
  dem knäböja. De lydde icke. Soldaterna måste böja deras knän med våld
  och trycka dem ned mot altarringen.
  När Petros räckte dem hostian, mötte henne sammanpressade läppar,
  hopbitna tänder. Personligheten tillgrep det sista medlet att spärra
  sitt heliga område mot yttre våld.
  Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan
  flitigt använt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel.
  Ett verktyg frambars, varmed de motspänstiges munnar uppbändes och
  hostian nedsköts deras svalg.
  Den förste, som underkastades detta våld, kände sina läppar knappt
  befriade från det ohyggliga verktyget, förrän han försökte utspotta
  hostian. Men när det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet
  och utbrast i jämmerrop.
  Under detta skådespel tonade genom valven alltjämt sången om Guds
  lamm, som borttager världens synder.
  Bland prästerna, som stodo i koret, visade sig en orolig rörelse. Man
  såg i deras grupp en man, vars ankomst överraskat dem, och som nu, i
  trots av försöken att kvarhålla honom, skyndade fram till altaret.
  Mannen var Teodoros. Hans ansikte var översköljt av tårar, men då han
  nu höjde sin röst, ljöd den kraftig av harm och smärta.
  Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros
  talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en lära, som vill helga
  människan, men ej döda det oförytterligaste i hennes väsen, bjöd han
  Petros att lossa de fångnes band, befallde han biskop och församling
  att nedkasta sig i stoftet och åkalla om förbarmande den Gud, vars
  vrede de samkade över sig, eller ville han, Teodoros, väpna sig med
  Elias' ande och kraft till att nedkalla eld från himmelen över deras
  huvuden.
  Medan han utsände dessa vingade ord hördes vapenskrammel från kyrkans
  tvärskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den oförvägne
  talaren, voro den häpna, uppskakade församlingens ögon fästa på en
  hjälmklädd, spjutbärande skara, som inträngde i koret och omringade
  altaret.
  I spetsen för soldaterna sågs prokonsuln av Akaja.
  Petros vart högeligen överraskad vid denna anblick. Han avbröt
  förrättningen vid altarringen och gick Annæus Domitius till möte.
  - Du här, min son? Vad har föranlett din så oväntade återkomst?
  frågade biskopen bleknande, men utan att förlora fattningen.
  - Jag har återkallats hit av det förfärliga upplopp, som började här
  efter min avresa. Jag frågar dig, Petros, vem har anstiftat det?
  - Jag vet ej av något upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna
  kättare själva nedkallat över sina huvuden. Men här är det icke i sin
  ordning, att du frågar och jag svarar. Jag vill veta, vad som gör, att
  du infinner dig här med alla dessa. Här måste timat någonting
  utomordentligt. Min son, har du haft underrättelser från
  Konstantinopel eller Antiokia?
  - Ja, min biskop, från båda hållen. Men detta rum synes mig icke vara
  stället att vidlyftigt avhandla sådana ärenden.
  - Du har rätt. Säg i korthet dina nyheter!
  - De äro av den art, att de böra meddelas både dig och församlingen.
  Om du fördenskull tillåter mig tala till folket ...
  - Här? Nej, min son. Vad tänker du på? Vad du har att meddela
  församlingen måste här ske genom min mun.
  - Nåväl, säg församlingen, att kejsaren, bedrövad över de lidelser och
  teologiska meningsskillnader, som sönderslita världen, beslutit sätta
  en damm emot kyrkostridernas raseri; att han påbjudit världen en
  allmän trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop,
  presbyter eller lekman, som hädanefter av teologiska eller andra skäl
  förgriper sig på någon, skall straffas som gemen förbrytare. Säg
  församlingen, att kejsaren vid hårt vite förbjuder ordet kättare, och
  att du genast måste lösa de band, varmed dessa olycklige äro bundna,
  emedan prokonsuln av Akaja är närvarande för att i annat fall ... jag
  säger det med ledsnad ... för att i annat fall binda dig själv.
  - Håll, inföll Petros, det språk du förer låter främmande i din mun.
  Så talar icke en rätttrogen till sin herde. Vad än hänt ... och jag
  anar det värsta ... så äro inom dessa murar jag biskopen och du
  katekumenen. Gå, ställ dig bland åhörarne! Där är ditt rum. Utanför
  kyrkans port är du prokonsul av Akaja, men icke här. Här vore din
  rätta plats bakom de döpte. Har kejsaren påbjudit trosfrihet, så är
  denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten
  bjuder, att ingen gudstjänst må störas, ingen helgedom skändas. Vad du
  har att förkunna må således ske efter gudstjänstens slut. Då vilja vi
  även se, om världen i själva verket så förändrat sig, att en ämbetsman
  ostraffat kan trampa lagen under fötterna, kan tillägna sig ett befäl
  över kejsarens trupper, vartill han icke har rätt, och lösa fångar,
  vilka han själv förhört, funnit skyldiga och dömt till döden.
  - Min Petros, du bör märka, att här icke är tid att tala, utan att
  handla, inföll Annæus Domitius och skyndade att med återställande hand
  ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upplösa sig.
  Prokonsulns och den väpnade styrkans ankomst hade liksom förorsakats
  av Teodoros' böner. Själv var han därom övertygad, och medan de
  händer, som fattat i honom för att rycka honom bort, släppte honom vid
  sina ägares överraskning över soldaternas inryckande i koret,
  utsträckte han själv sin arm och pekade på dessa som inseglet på sin
  bönhörelse och Guds beslut att sätta gräns för de rysliga gärningar,
  som skedde i Hans namn. Bland de församlade homoiusianerna uppstod den
  största förvirring. Många stodo slagna av häpnad; andra trängde sig
  fram för att höra vad som var å färde--vad prokonsulns ankomst och
  uppträdande betydde; andra åter stormade fram emot Teodoros, som med
  djärva händer börjat lösa en fånges band. Legionärerna försökte hålla
  menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och
  massan, som hotade övergå till blodiga uppträden. Kyrkan genljöd av
  förvirrade rop.
  Det var i detta ögonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av
  koret och bjöd tystnad.
  Prästernas och soldaternas förenade ansträngningar och massans egen
  nyfikenhet understödde honom.
  När det var någorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annæus Domitius den
  besvärjelseformel, som ensam mäktade åtminstone för stunden dämpa
  stormen.
  Han förkunnade, att kejsar Konstantius gått till sina fäder, och att
  hans frände cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats
  till kejsare och herre över romerska riket. Han förkunnade, att den
  nye kejsarens första ord varit samvetsfrihet, hans första befallning,
  med tusen bud avfärdad till romerska världens alla landsändar, att
  varje undersåte, medborgare eller slav, som bure bojor för sin tros
  skull, skulle frigöras, samt att envar, som hädanefter i trons namn
  vågade störa ordningen och den personliga säkerheten, skulle slås i
  bojor och som gemen förbrytare överlämnas åt rättvisan.
  Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från
  de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka
  majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och
  missnöje.
  Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde
  de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i
  varandras armar och tackade Gud.
  - Tysta din församling, befallde Annæus Domitius Petros, eller är du
  deras medbrottsling. Är det på detta sätt man hyllar kejsaren?
  Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och höll till
  följd av den oväntade underrättelse, som anlänt, ett tal till
  församlingen över språket: Given kejsaren vad kejsaren tillhörer och
  Gud vad Gud tillhörer.
  Hans ord voro som alltid vältaliga och under de närvarande
  omständigheterna djärva. Han upphöjde den avlidne kejsarens egenskaper
  och höga förtjänster om den rättrogna kyrkan. Han beklagade, att detta
  mäktiga svärd av döden var ryckt ifrån den stridande församlingen, och
  tvekade ej förutsäga, att den tid, som nu inbrutit, måste varda en
  hård tid, en prövningens tid; men han manade sina åhörare att trofast
  hålla sig till det sanna ordet och under motgången trösta på den Gud,
  som i dag så mäktigt uppenbarat sig för deras jordiska ögon.
  - Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de
  närstående, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppväckt
  Simon helgonet ifrån de döda.
  Annæus Domitius ville se den döde och uppväckte.
  Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det
  biskopliga palatset.
  På de soldater, som följt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast
  spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annæus Domitius, som
  tvivlade på allt och tvivlade på intet, alltefter lynne och
  omständigheter, var i dag icke öppen för den bevisande kraften av ett
  underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han beslöt att från
  kyrkan begiva sig till biskopliga palatset för att se den uppståndne.
  Med en närmare skildring av undrets förlopp skulle han utan tvivel
  fägnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet där ovan på
  galleriet och säkerligen var mycket överraskad av sin Annæus' bråda
  uppträdande i storkyrkan.
  - Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och
  Simon Magus hava också uppväckt döda. Det är en konst, som nu för
  tiden odlas med framgång. Att i våra dagar dö och ej varda uppväckt är
  en ogynnsam tillfällighet, ett dåligt tärningkast, caniculæ och
  ingenting annat.[1]
   [1] Underverk av sådant slag som det här skildrade vet historien
   tyvärr att omtala alltför många inom kristna kyrkan. Kyrkofadern
   Augustinus uttalade sina bekymmer däröver, att prästerskapet på hans
   tid för flitigt visade sin förmåga att uppväcka döda, och uppmanade
   det att därmed upphöra, emedan sådana underverks ändamål att vittna
   för den rätta läran mot kätteri och hedendom redan vore vunnet.
  Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hörnpelaren till
  tvärskeppet, och vars åsyn stärkt de livdömdes mod, trängt sig genom
  hopen, som skilde honom från koret, och närmat sig prokonsuln. Han
  ådrog sig genast Annæus Domitius' uppmärksamhet genom den tysta, men
  synliga hyllning, som dessa ägnade honom.
  Mannen växlade några ord med prokonsuln av Akaja, och när han kort
  därefter vid Annæus Domitius' sida, omgiven av sina trosfränder
  lämnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig äga, flugit genom
  soldaternas leder, meddelat sig prästerna, fortplantat sig till
  menigheten, så att alla ögon voro fästa på honom och ett sorl av
  röster ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios.
  
  
  SEXTONDE KAPITLET.
  Under den nye kejsaren.
  Aftonen av den dag, då ovan skildrade händelser inträffat, emottog
  Krysanteus ett handbrev från kejsar Julianus, vilket åtföljdes av en
  offentlig skrivelse från denne till folket och rådet i Aten.
  Genom anslag, fästa på tempeldörrarna och stamhjältarnes stoder,
  kallades atenarne följande dag till allmän folkförsamling för att höra
  kejsarens skrivelse uppläsas. Pnyx, samma kulle, där atenska folket
  under sin storhetstid överlade om krig och fred, om sin inre politik,
  om belöningar och straff, om skådespel och fester, bevittnade ånyo en
  folkförsamling. Flera tusen medborgare infunno sig högtidsklädda;
  Annæus Domitius i spetsen för de kejserliga ämbetsmännen anlände till
  stället i högtidligt festtåg; ett rökoffer till de himmelska makterna
  förrättades inför folket av en kransad, purpurklädd offerpräst; den
  nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus uppträdde på Demostenes'
  talarestol och föreläste Julianus' brev till folket och rådet i Aten.
  Detta brev, ett vältalighetsprov, värdigt de stora och snillrika
  folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde för de omständigheter,
  som nödgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus
  hänsköt till atenska folkets omdöme, om det i hans gärningar och
  bevekelsegrunder kunde finna något tadelvärt. Denna ödmjuka hemställan
  åsyftade icke att smickra atenarnes fåfänga. För Julianus var det en
  hjärtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och
  för honom, som var hellen till sin natur och svärmade för den
  hellenska forntidens ideal, var Aten ännu den viktigaste staden i hans
  rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lärans och
  filosofiens bålverk.
  När det kejserliga brevet var föredraget, uppläste prokonsuln av Akaja
  den nye kejsarens första edikt, vilket förkunnade allmän trosfrihet
  som den grundsats regeringen antagit och folket borde följa. Därefter
  uppträdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och
  retorer, som med hänförelse skildrade den nya och lyckligare
  tidsålder, vilken bådades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade
  folket att genom samma dygder, som prydde deras fäder, förtjäna sin
  lycka och göra henne varaktig.
  Sedan man därefter överenskommit om de festligheter, med vilka
  styrelseskiftet skulle firas, upplöstes folkförsamlingen. Jublet och
  hänförelsen fortplantades genom staden av de högtidsklädda skaror, som
  drogo ned från Pnyx.
  Kungörelsen om trosfrihet innehöll emellertid en punkt, som måste
  synas åtminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungörelsen
  förbjöd orden kättare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de,
  som våldsamt förfore mot olika tänkande, skulle straffas som gemena
  förbrytare. Den gamla lärans bekännare fingo tillstånd eller rättare
  befallning att öppna sina tempel; de tryckande pålagor och
  tvångslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars
  girighet underkastat dem, upphävdes. Alla genom Konstantius
  landsförvista eller avsatta biskopar och präster fingo med sina
  församlingars medgivande återtaga sina ämbeten.
  Några dagar därefter reste på Julianus' inbjudning Krysanteus och hans
  dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma
  dag de anlände till det nya Roma mönstrade kejsaren de österländska
  legioner, som voro samlade där. Dessa soldater voro till största delen
  kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade ämnat omintetgöra
  den gamla lärans sista självräddningsförsök. Nu fingo Julianus'
  atenska gäster bevittna ett skådespel av eget slag. Julianus hade
  uppstigit på en präktig tron, omgiven av Roms och republikens
  fornåldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne
  helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt
  med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn.
  De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån,
  ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den
  gamla läran. De galliska legionerna hade redan förut avsvurit korsets
  fana och upprest de gamla baneren, på vilka stod tecknat: Romerska
  Senaten och Folket. De kejserliga ämbetsmännen följde i massa
  legionernas föredöme. Det var ett skådespel, som å ena sidan kunde
  glädja den gamla lärans vänner, men å andra sidan måste uppfylla dem
  med förtvivlan om människonaturen och avsky för tidens uselhet.
  Kristendomen syntes vilja vika utan våld. Det var som om
  människosläktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i
  ensligheten, och solen sken på människosvärmar, i vilka de, som
  fasthöllo sina fäders lära av from övertygelse eller av omtanke för
  den hotade odlingen eller av kärlek till den republikanska frihetens
  skugga, försvunno i mängden av de lycksökare, som omfattat samma lära
  för att vinna kejsarens ynnest och enskilda fördelar.
  Legionernas avfall var ej det enda för kristna kyrkan nedsättande
  skådespel, som Krysanteus och Hermione åsågo i Konstantinopel.
  Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne för de olika kristna
  meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, för att
  övertala dem till enighet eller åtminstone beveka dem att leva i fred
  och försonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man såg präster
  av det nyss rådande homoiusianska partiet, präster av de nyss med eld
  och svärd förföljda, sinsemellan lika fientliga homousianska,
  novatianska och övriga bekännelserna. Om det var Julianus' uppsåt att
  förlusta sig och sina gäster med åsynen av de kristna prästernas
  fördärv och ilska, vann han sitt mål. Det kejserliga majestätet kunde
  lika litet som blygseln för ett ovärdigt uppförande inför hedniska
  filosofers ögon hålla ordningen vid makt. Mötets medlemmar överskreko
  varandra, okvädade varandra med de grövsta skymford, anklagade
  varandra för de gräsligaste brott. Julianus ropade flera gånger
  förgäves:
  - Hören mig då, I kristianska präster! Våra fiender Germaniens
  barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hört mig!
  
Vous avez lu le texte 1 de Suédois littérature.