🕥 34-minute de lecture

Den siste Atenaren - 06

Le nombre total de mots est de 4378
Le nombre total de mots uniques est de 1795
22.2 des mots font partie des 2000 mots les plus courants
32.1 des mots font partie des 5 000 mots les plus courants
38.1 des mots font partie des 8 000 mots les plus courants
Chaque ligne représente le pourcentage de mots pour 1 000 mots les plus courants.
  atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i
  utsvävningar förstört sitt fädernearv. Han tog två steg framåt i salen
  och ämnade just med vanlig oblyghet omtala sitt ärende, då han hastigt
  varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla väntat att träffa
  här. Mötet var honom mycket obehagligt och nära att bringa honom ur
  fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad
  förvåning över salen och utbrast:
  - Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du
  måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne,
  min förträfflige vän antikvarien.
  Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd
  förtrolighet Krysanteus och lämnade salen.
  Petros vände sig nu till de nådesökande och sade med eftertryck i
  tonen:
  - Barn, I haven hitkommit för att räddas ur det hedniska mörkret och
  tillfångataga ert förnuft under Kristi lydnad?
  De tillfrågade bejakade frågan med bugningar.
  - Väl, uppgiven edra namn och bostäder för denne broder presbyter. I
  mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade för prokonsulariske
  skattmästaren, förskaffa eder nya högtidsklädningar. Iklädda denna
  dräkt infinnen I eder nästa Guds vilodag i vår storkyrka, för att
  undfå handpåläggningen till nytt liv, varefter I ägen att hos nämnde
  skattmästare på samma intyg uppbära var och en tio guldstycken.
  Presbyter Gregorius, lämna dem intygen och inskärp vad jag sade dem!
  Med dessa ord vände sig Petros från de nådesökande för att fortsätta
  samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfärda avfälliga hedningar
  var för biskoparne vid denna tid en alldaglig förrättning, som icke
  krävde vidare omständigheter.
  - Du ser, sade Petros, som nu, så strömma dagligen nya hopar till
  korsets fana. Din och de dinas vishet förmår ej svalka törstiga
  själar, som trängta till en brunn med levande vatten. Människonaturen,
  säger Tertullianus, är av naturen kristen: se där upphovet till deras
  trängtan, driften som tvingar dem hit.
  - Jag önskar, att så vore.
  - Verkligen?
  - Emedan det skulle utplåna det föraktliga, om än icke det sorgliga i
  skådespelet, vartill du synes hava inbjudit mig.
  - Vi bryta den råa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att
  förädla den.
  - Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten.
  - Se här!
  Petros tog en på bordet liggande elfenbenstavla och räckte henne till
  arkonten. Medan denne läste, voro biskopens ögon fästa på hans
  anletsdrag och iakttogo den smärtsamma häpnad, som de uppenbarade.
  Krysanteus återlämnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en
  smärta, som han ej vårdade sig att kväva.
  - Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens
  tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra
  ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer. Utfäster
  ej kejsaren belöning åt sådana städer, som riva de byggnader, man
  upprest åt de gudomliga makterna, åt heroerna och människosläktets
  välgörare? Och vad som skänkes eder, det förstören I, för att av det
  ärligas spillror hopsätta ett lappverk, värdigt, det är sant, den
  tyggelse, som I där innesluten--dessa benrangel och köttslarvor av
  helgon, dessa dödens vämjeliga lämningar, dem I kyssen och tillbedjen.
  - Herre, miskunda dig! Vilken hädelse! suckade den ene av
  sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under
  samtalet återvänt, reste sig upp ur sin lutande ställning, hans kinder
  överdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med möda ett ord av
  vrede, som redan svävade på hans läppar.
  Men Petros smålog och sade:
  - Om det kan lända dig till tröst, må du veta, att detta tempel icke
  kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi
  endast skrapat och rökt dess väggar, stänkt murarne med vigvatten och
  avlägsnat allt, som påminner om den onde ande, I där han dyrkat.
  - Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet såg jag ett
  namn, som jag ej är skyldig hörsamhet. Vem är denne Makedonios, som
  vågar bortgiva vad han icke äger? Templet med sina skatter, historiska
  minnesmärken och konstverk tillhör staden Aten. Våra fäder hava byggt
  det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vårdat
  det. Huru vill då en av edra präster, en för Aten alldeles okänd
  främling, frånröva oss vår egendom?
  - I morgon taga vi det i ägo, svarade Petros.
  - Det återstår oss då endast att klaga hos kejsaren.
  - Som icke skall höra er.
  - Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och ådrorna i hans
  panna svällde av blodet från hans sammanpressade hjärta.
  - Och för övrigt, fortfor Petros, läs detta!
  Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram
  smyckades av råa basreliefer, föreställande kapplöpningar och dylikt,
  kring namnen på årets konsuler, Taurus och Fulgentius, och räckte
  henne till Krysanteus. Sedan denne genomögnat tavlan, sade han:
  - Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd åt den
  besynnerliga gåvan.
  - Och, som nämnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner
  henne besynnerlig. Det är i din mun ett milt uttryck. Du menar mer.
  Men du och de dina, I han icke makt att göra motstånd. Filistéernas
  välde är brutet.
  Krysanteus' tanke flög till Julianus. Filistéernas välde var ännu icke
  brutet. Den sista striden återstod.
  Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty då Krysanteus frågade:
  --Har du något vidare att säga mig? inföll han:
  - Jag har i dag fått nyheter om Julianus. Vill du höra dem?
  Han ledsagade denna fråga med en segerblick, som kom den annars så
  starke mannen att rysa av hemlig förskräckelse. Samma känsla som
  griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall
  slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt
  nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet
  varande och gick mot dörren.
  - Farväl, filosof! Tänk på din ringhet inför Gud och din själs
  salighet! utbrast nu den unge föreläsaren, vars ögon under tiden varit
  häftade på Krysanteus' anletsdrag.
  Denne stannade och mönstrade ynglingen med en sträng blick, som dock
  hastigt vart mild och vänlig, när han i föreläsarens vackra ansikte
  upptäckte icke hån, icke övermod, utan nitets uppriktighet. Klemens'
  ögon voro så klara och allvarliga.--Välmeningen ger värdighet åt
  dina unga läppar, sade Krysanteus, då han gick.
  Utkommen i aulan och tagande sin väg emellan prästerna, som där
  väntade, kände han sig hastigt omfamnad av någon, som han vid
  fackelskenet igenkände vara ingen mindre person än prokonsuln över
  Akaja.
  - Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har då
  återkommit till vårt goda Aten! Jag har i dessa dagar allestädes sökt
  min arkont och ingenstädes funnit honom. Välkommen! Trefalt välkommen!
  Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Även jag är
  kallad till honom. Kallad--du förstår mig? Prokonsuln över Akaja
  löper på order av en präst. Men varför icke finna sig i
  tidsomständigheterna, när kejsaren vill så ha det? Kärleken till vår
  heliga kyrka gör underverk, min vän ... men det förstår du icke, och
  jag förlåter dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia
  vincit amor et nos cedamus amori!
  Och prokonsuln svävade hän mot dörren till ämbetsrummet, som ostiarien
  slog upp på vid gavel för hans lysande och ädla person.
  Biskopen drog sig med sin höge gäst tillbaka till ett av sina enskilda
  rum, vars slösande prakt ville likasom rättfärdiga sig med de heliga
  former hon iklätt sig: golvets av skimrande stenar sammansatta
  mosaikverk föreställde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med
  guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda
  med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna
  och kandelabrarne voro idel änglar och tabernakel, fälten emellan
  väggpilastrarne prålade med bilder av apostlarne.
  Samtalet började därmed, att biskopen klagade över den osäkerhet, som
  rådde på landsvägarna i Akaja. Det hade nämligen under den senare
  tiden ofta hänt, att budbärare, skickade från honom till
  Konstantinopel och Korint, hade överfallits på vägen och berövats sina
  brev. Detta, antydde biskopen, lände Akajas styresman till föga heder.
  Annæus Domitius ursäktade sig med tidernas allmänna osäkerhet.
  Tillståndet i Akaja vore dock bättre än i de flesta andra provinser.
  Till följd av Julianus' uppror hade ju större delen av de trupper,
  över vilka prokonsuln förfogat, dragits till Konstantinopel. De övriga
  voro fördelade på sådana punkter, som ovillkorligt krävde
  besättningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast även Delfi,
  det arma Delfi, som hemsöktes av de där till Hellas väderdrivna, i
  Parnassens otillgängliga klyftor innästlade donatistbanden. Vad skulle
  då prokonsuln göra?
  Annæus Domitius förteg, att de till biskopen skickade, förkomna breven
  hamnat i hans, Annæus', förvar. De skrivelser, han tid efter annan
  emottog från kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, för ingen
  del, vad pålitlighet vidkom, mäta sig med de förtroliga brev, som
  biskoparne med sina egna budbärare, vanligtvis underordnade präster,
  tillsände varandra. I breven från Makedonios till Petros fick Annæus
  Domitius de bästa underrättelserna om upprorets ställning, om ränkerna
  vid hovet och de stämplingar, som där gjordes för och mot hans egen
  person.
  Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats få i sitt våld ett
  brev från samme Makedonios, vilket just samma dag hade överlämnats
  till Petros. Detta brev innehöll åtskilligt, som prokonsuln genom sina
  enskilda källor redan kände, men också åtskilligt, varom han icke hade
  en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat
  följande:
  - »Kejsarens hälsa, så skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst
  vacklande. Sedan han flera dagar hållit sig innestängd i sitt palats,
  under vilken tid han endast lät sig se av Apodemius och Eusebius,
  kammarherren, men till och med vägrade emottaga vår Eusebios, biskopen
  av Nikomedia--vilket, i förbigående sagt, väckte yttersta oro hos de
  rättrogne och ingav de ständigt lurande atanasianerna de djärvaste
  förhoppningar--är han nu äntligen tillgänglig för sina vänner, men
  visar sig, till deras häpnad, plågad av förskräckliga syner och talar,
  som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars själ annars
  var försänkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersökningar i de
  gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig föreställning, att han
  förföljes av den delfiske Apollon. Eusebios har sökt besvärja denne
  djävul, men tyvärr utan framgång. Må Herren bevara det allra heligaste
  majestätets dyrbara liv! Hans bortgång kan varda en förfärlig olycka,
  vår och sanningens undergång, om vi ej träffa åtgärder att för varje
  händelse trygga vår ställning. ----Atanasios' anhängare glöda av hat
  och raseri; med otålighet avbida de ögonblicket, då Konstantius, vårt
  stöd, skall falla bort.----Ännu, om också blott för några dagar, äga
  vi maktens svärd i våra händer.----Du vet, vad som skett här i
  Konstantinopel.----Denna tuktan var sträng, men icke tillräcklig.
  ----Ett allmänt bud utgår till de våra att var i sin stad må göra vad
  han kan, medan tid är.»
  Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var högmålsbrott att
  skriva om kejsarens hälsa, om man skildrade henne som klen.
  Medan prokonsuln klagade över den brist på trupper, som hindrade honom
  att med tillbörlig kraft upprätthålla ordningen i Akaja, frågade honom
  Petros, huru stor besättningen för ögonblicket vore i Aten.
  - Sju hundra man legionärer och femtio man av jovianska gardet,
  upplyste Annæus Domitius.
  - En obetydlig styrka för en sådan stad, anmärkte biskopen.
  Legionärernas befälhavare, Pylades, är ju rättrogen kristian?
  - Ja.
  - Och trupperna för övrigt pålitliga?
  - Ja, min biskop.
  - Anföraren för jovianerna är emellertid hedning, eller huru?
  - Ja. Ammianus Marcellinus är ohjälplig hedning, men präktig soldat.
  - Gott. Det betyder för närvarande mindre, att han är hedning. Finnas
  bland trupperna atanasianer?
  - Åtminstone icke inom befälet. De homousianer, som tillhörde detta,
  äro avlägsnade. För övrigt, min Petros, hava väl tuktade trupper,
  sådana som dessa, ingen annan tro än sin befälhavares. Beklagansvärt
  eller icke, är det en sanning.
  - Omständigheterna nödga mig måhända att kräva den världsliga maktens
  hjälp. Jag önskar, att samtliga trupperna ställas till mitt
  förfogande.
  - Du har rättighet att fordra det. Skall det ske redan i afton?
  - Nej. Det är tids nog till i morgon.
  - Vågar jag fråga dig om orsaken?
  - Du skall i god tid få veta den.
  - Jag önskar då blott ett skriftligt intyg, att du begärt förfogande
  över de kejserliga trupperna i Aten.
  Petros skrev detta intyg genast, och Annæus Domitius stoppade det i
  sin gördel.
  Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glädje. Han anade vad som förestod
  och hade fått en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande
  händelserna skulle oskadd slippa ur den klämma, vari
  regeringsskrivelsen med avseende på Krysanteus hade försatt honom.
  Staden måste inom några dagar varda skådeplatsen för blodiga,
  förskräckliga uppträden. Under sådana kan mycket tima omärkt.
  Prokonsuln insåg, att det gällde atanasianerna, men en och annan
  hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet även råka med i spelet.
  Vid sådana tillfällen lössläppas ju alla lidelser. Allra minst kunde
  Annæus Domitius, sedan han ställt hela besättningen till biskopens
  förfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus'
  hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person.
  Annæus Domitius ämnade för övrigt i god tid skudda stoftet av sina
  fötter och förflytta sig med sin sköna Eusebia till Korint, dit
  viktiga, ouppskjutliga statsfrågor naturligtvis kallade honom. Komme
  sedan vad komma ville, så visste Annæus Domitius, att ingen regering
  skulle misstycka, om han försummade att begagna sig av rättigheten att
  taga en död mans huvud, om också ingen skulle belöna honom för att han
  underlåtit det.
  Medan Annæus Domitius välvde dessa tankar, överflyttade Petros
  samtalet just på den person, som var deras föremål. Han frågade i
  viskande ton, ty han kände sina presbyterers och diakoners uppövade
  hörsel--han frågade, om prokonsuln fått befallning från hovet att
  taga huvudet av arkonten.
  Annæus Domitius svarade på denna fråga med nej, i det han smålog och
  lekte med sin halskedja.
  En suck lättade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat
  tillvaron av en sådan befallning.
  - Dess bättre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig
  anhängare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom.
  Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans förmån hos eusebierna
  och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor....
  - Utan tvivel.
  - Och måhända ha mina föreställningar burit frukt. Men det är likväl
  ovisst, om icke en sådan befallning kan anlända ännu i afton, i
  morgon, när som man minst väntar den. Oss emellan sagt (Petros sänkte
  åter sin röst till viskning), det är farligt att vara rik i våra
  dagar. Hovets eunucker ... du förstår mig?
  Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hovets
  eunucker, utan ock på dess biskopar. Därefter betraktade han sina
  fylliga vador och svor i tysthet en ed över sin alipilarius[2], ty
  hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått
  den ifrågavarande slavens uppmärksamhet.
   [2] Slav, vars göra var att utrycka hårstrån.
  - Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, är en bön till
  dig, min lysande och ädle herre, och tillika en uppmaning, given av
  själaherden till ett av fåren i hans hjord. Innan du kröker ett hår på
  Krysanteus' huvud, niåste du därom underrätta mig. Jag ber dig därom
  såsom ett högsta prov på din vänskap, besvär dig därom i namn av den
  heliga allmänneliga kyrkan, som skulle lida en svår, en oersättlig
  förlust, om du förgäter den bön jag härmed lägger dig på hjärtat och
  minnet.
  Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en
  så ringa sak kunde ådagalägga den oändliga vördnad och tillgivenhet
  han hyste för biskopen av Aten.
  Sedan Petros därefter förevisat den skrivelse från kejserliga
  ministrarne, som berättigade kristianerna att taga krigsgudens tempel
  i sin ägo, och prokonsuln lovat att träffa alla anordningar, som denna
  åtgärd krävde, var samtalet ändat.
  Annæus Domitius avlägsnade sig, lyckligt döljande den djupa harm han
  kände över att en sådan skrivelse meddelats biskopen i första hand och
  icke honom.
  - Dessa präster, tänkte han, i det han trädde ut på gatan Kerameikos,
  skola slutligen växa själve kejsaren över huvudet.
  
  
  SJUNDE KAPITLET.
  Petros.
  
  Sekreteraren och de uppvaktande prästerna hade avlägsnat sig. Månen,
  som gått upp över Lykabettos, göt sin glans på den västra pelarraden i
  den övergivna aulan.
  Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika
  fönster månljuset inströmmade, i kamp med skenet från en lampa, som
  stod på ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strålar med
  en skärm voro så riktade, att de föllo på en där bredvid uppslagen
  bok.
  I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skåp, som
  tjänade till underlag åt ett bokfack med några band och papyrusrullar.
  På väggen mitt emot bokfacket hängde en karta över jorden, ritad i
  enlighet med Ptolemäos' åsikt om landens och havens läge. På denna
  karta hade biskopen med fina, men tydliga bläckstreck utmärkt
  gränserna för de kristna moderkyrkornas områden: man såg, huru
  österlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias,
  Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trängdes med
  varandra på sin sida av jorden, medan återstoden bildade ett ofantligt
  helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien
  och Britannien, med sin medelpunkt i Rom.
  Roms blotta namn var ännu en makt. Skygg för de frihetsminnen, som
  spökade där, hade den förste kristne kejsaren flyttat hovet till den
  nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slösat världens
  skatter för att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som
  kunde tävla med, om möjligt överträffa den gamla Tiberstadens. Han
  hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna
  enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet
  skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan.
  Men i folkets ögon var och förblev det gamla Rom världens huvudstad,
  och i trots av Konstantinus' ansträngningar vilade det nyas värdighet
  ytterst på intet annat än den lösa sägen, att hälften av de gamla
  senatorliga och patriciska släkterna hade ditflyttat och bosatt sig
  inom dess murar. Så stor är minnets, namnets och vanans makt.
  I sin egenskap av biskopssäte ökades för övrigt det gamlas betydelse
  just av imperatorns frånvaro och hovets avlägsenhet.
  Då Petros framför kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en
  tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke
  Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat av de österländska
  patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgångspunkten och
  härskarsätet för det prästvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med
  dagligen mångfaldigade, allt längre växande armar grep omkring jorden
  från skytiska stepperna till världshavet.
  Troddes det icke allmänt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus
  hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna
  församlingen där, och betraktades han ej som hennes förste biskop?
  Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, på vilken
  han skulle bygga sin församling? Var det ej han, till vilken mästaren
  sagt: »Föd mina får!» och åt vilken ensam han gav himmelrikets nycklar
  för att visa, huru kyrkan och prästadömet skulle finna en
  medelpunkt--för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga maktens
  enhet?
  Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till
  kristenheten framställt den ödesdigra fråga: »Vem kan ännu mena att
  förbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lösrycker sig från Petrus'
  biskopsdöme, på vilket kyrkan är byggd?»
  Biskopen av Aten stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina
  nattliga betraktelser, framför Ptolemäos' karta och upprepade i tanken
  dessa frågor. Och han fortfor:
  - Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopstolar.
  Den stolte Viktor, den djärve Stefanus hava längesedan sökt göra det
  gällande. Och vad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de
  ofantliga människomassor, som bygga i det stora västerlandet. De
  blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. På folkets
  föreställningssätt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om
  österlandet, det splittrade, förslavade, förnekar romerske biskopens
  övervälde? Tyvärr, vi hava en uslare herre, en världslig furste, som
  påtvingar oss sina växlande meningar och stämplar till öppen lögn vad
  våra kyrkomöten skriva under sina påbud: »Ingivna av den Helige Ande».
  Tyvärr, de hava länge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi måste
  nöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en av de
  våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom.
  Men var, om ej i Rom, kan uppväxa den makt, som skall rädda kyrkan ur
  neslig träldom under en jordisk furste och lägga den världsliga
  makten, där hon bör vara--om hon ens bör finnas--: vid kyrkans
  fötter?
  Vi erkänna, att den Helige Andes kraft är genom handpåläggningen
  fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger
  grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från
  Kristus' ämbete, som med himmelrikets nycklar överlämnats till Roms
  förste biskop och genom honom med handpåläggningen överflyttats från
  efterträdare till efterträdare. De romerska biskoparnes oavbrutna
  följd bildar då pulsådern, varifrån den Helige Andes kraft som ett
  livande blod inströmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom
  otaliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de av
  honom vigda biskoparne, från dem till prästerskapets lägre ordningar,
  och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från
  hand till huvud för att vattna de yttersta ängder. Och fördenskull är
  han, som skiljer sig från kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han
  utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga livet och
  frälsningens nåd. Han kan icke tillägna sig denna nåd genom tron på
  återlösaren. Nåden vinnes genom föreningen med kyrkan, Treenighetens
  kropp.
   Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet!
  Du uppväxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till
  ett väldigt träd, som skall skugga jorden. Du är djärvare än någon
  människotanke, och ingen mänsklig klokhet har mäktat uppfinna något
  jämförligt. De medel, som de listigaste av människors barn upptäckte
  för att skapa ett välde över sina likar, äro mot dig intet. I ditt
  sköte bär du en väldighet, för vilken jordens folk och konungar skola
  knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej endast till
  ägodelar, liv och kroppar, utan till själarna. Du skall klippa själva
  tankens vingar och förvandla den fria örnen till en struts, som tam
  och betslad ledes på den väg, han får vandra. Du skall fatta trådarna
  till människornas allra egnaste känslor--skrämma när du vill, trösta
  när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern
  förneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig
  från varandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade av en
  brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor
  slockna, fiende försona sig med fiende, härskaren ödmjuka sig för
  slaven, frid råda över jorden ...
  Din tankeföljd är bildad av diamantlänkar, mot vilka filosofernas
  slutledningar äro spindelväv. Med nödvändighetens oemotståndliga makt
  skall du tvinga dig på världen och lägga henne i din kedja. Och den,
  som skakar kedjan, han är dödens, han skall utplånas ur Israel, för
  honom stänges det mänskliga samfundets och salighetens port, för honom
  tändas helvetets eviga lågor.
  Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig.
  Jag känner två, som skulle kunna det. Den ene är Atanasios, den
  järnhårde, oböjlige, underbare, sluge, förfärlige gubben, de
  rättrognes dödsfiende och kätteriets ende, men oomkullstötlige pelare,
  den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den
  biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare förföljde, som uppträder, då
  man minst anar det, och försvinner, innan man sansat sig nog för att
  gripa honom, som lurar Konstantinopel utanför kejsarens dörr, då man
  efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han döljer
  sig bland munkarne i Egyptens ödemarker, och uppenbarar sig måhända
  här Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gömmer sig i
  Alexandria.
  Lyckligtvis har Atanasios aldrig fäst sin blick på Rom. Hans strid
  gäller det biskopsdöme, som han så ofta ägt och mist: Alexandria. Han
  har ej fått ögonen öppnade för Roms betydelse. Besynnerligt nog!
  Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios
  annars skulle få en övermäktig medtävlare, är jag själv!
  Petros lämnade sin ställning framför kartan, kastade sig i en karmstol
  och försjönk i tankar på sin storslagna framtidsplan.
  Han hade även denna dag tagit ett steg emot sitt djärva mål. Med
  summor, försträckta av kejserliga skattkammaren i och för det nu som
  ivrigast drivna omvändelseverket bland göterna, hade han utrustat två
  missionärer, två till blind lydnad uppfostrade, för homoiusion
  fantiserade unga präster, och sänt dem, icke till barbarerna, utan
  till Rom för att förkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom
  romerska församlingen.
  Den bok, som uppslagen på hans bord lystes av lampan, var
  Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han läste henne, kanske
  mindre av vetgirighet, än för att inhämta västerländska kyrkans språk,
  latinet, och av denne mästare i en hård, nästan vild, men kraftig och
  hänförande framställning lära rätta sättet att begagna en nödvändig
  hävstång för den plan, vilken retade hans ärelystnad och berusade hans
  inbillning, men tillika framstod för honom som en gudomlig
  frälsningstanke, som han vore kallad att i sin mån verkliggöra till
  människosläktets räddning ur timlig och evig nöd. Uppriktigheten,
  varmed han trodde på denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde
  honom, vore de vikter, som han i självrannsakelsens ögonblick kastade
  i den ena vågskålen och vilka då syntes mer än uppväga de själviska
  bevekelsegrunder och de endast ur ändamålets synpunkt ursäktliga
  medel, som tyngde den andra.
  Denna inre sofistik hade i förflutna tider kostat Petros mången
  sömnlös natt. Ihärdigare och häftigare hade han kämpat med sig själv
  än måhända de fleste göra. Men fastare och oryggligare än de fleste
  hade han ock efter kampens slut intagit och förskansat sig i den
  ställning, som utgången anvisade honom.
  Månljuset, som inströmmade genom fönstret, föll nu på hans ansikte och
  väckte honom till tankar på ärenden, som till tiden lågo honom
  närmare. Han ringde, och en man i prästerlig dräkt, som tycktes hava
  bidat detta tecken, inställde sig genast.
  Den inträdande var en undersätsig, bredaxlad karl, men så korthalsad,
  att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fäst
  mellan skuldrorna. Den mycket låga pannan bildade en vitgul strimma
  mellan två jämnlöpande linjer: hårfästet och de breda, sammanvuxna
  ögonbrynen. Som mannen bar huvudet något framlutat, voro hans små
  svarta ögon riktade uppåt, när han måste se på en samtalande. Detta
  gav hans anlete ett uttryck, som en välvillig granskare kunde tyda som
  fromhetens och ödmjukhetens.
  Mannen var Petros' närmaste förtrogne, presbytern Eufemios.
  Förtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock
  aldrig Eufemios, den äldste presbytern, att glömma, att Petros var
  hans förman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat på en stol
  och framställt en fråga, som han då i ödmjuk ton, med korta, tydliga,
  liksom räknade ord besvarade.
  
Vous avez lu le texte 1 de Suédois littérature.