Sonen af söder och nord. Förra delen - 20

den förra. En dum gerning rufvar lika mycket på sinnet som en brottslig,
ja kanske mera, ty tanken på den sednare fördelas kanske något af
fruktan för det hotande straffet.
Lyckligtvis för vår hjeltes armar och ben fanns för tillfället ingen
vagn på gatan, och om den också funnits, så har man i Paris icke så lätt
för att köra öfver folk som i Stockholm, ehuru gatorna hvimla af folk,
alldenstund en dylik skjuts kostar den skjutsande icke allenast häst och
åkdon, utan äfven ansenligt mera böter, ja till och med ett år vid
galèrerna, ifall vårdslösheten varit för mycket stor.
Armand fortsatte derför oskadd sin väg med full föresats att hädanefter
hafva förnuftet i behåll, när det gälde att kyssa vackra fruntimmers
händer. Lättare föresatser kan man göra här i verlden, och ändå hafva
svårt för att hålla dem.
Emellertid kände sig Armand någorlunda lugnad af sin goda föresats; men
om han kunnat ana hela följden af sin oförsigtighet eller dumhet, hade
han icke lugnat sig så lätt.

Sextonde kapitlet.
Vidare om biljetten.
Under det Armand Cambon samtalade med Adelaïde Géronnière, befann sig
hertig de Beaudreuil i bankirens kabinett, lifligt språkande med denne.
Monsieur Géronnière var insvept i en morgonrock, som skulle hafva vunnit
priset till och med framför profetens morgonrockar. “Profetens
morgonrockar!“ utropar den förvånade läsaren, som, ehvad höga
föreställningar han än må göra sig om profeterne i allmänhet, säkerligen
icke hyser något öfverdrifvet begrepp om deras garderober. Vanligtvis
har man förestält sig dem lunkande barfota, klädde i säck och med aska
på hufvudet samt följaktligen på intet vis “ajusterade“ för nutidens
salonger. Det blef Eugène Scribe och Giacomo Meyerbeer förbehållet att
gifva oss en bättre tanke om deras toalett. Deras profet, Jean de Leyde,
är en ståtlig karl i sammetsmantel, silfverharnesk och guldkrona och som
derjemte sjunger de grannaste recitativer och arier, verkliga
mästerstycken, enligt s. k. “kännares“ omdömen, men något tråkiga,
enligt vårt och den stora allmänhetens. Alla komma emellertid öfverens
deruti, att utan lyxen i dekorationer och toaletter skulle Meyerbeers
profet för längesedan gått till hvila. Men den, som kanske gjort mest
för att hålla profetens minne vid makt, är en monsieur Fromageau.
Hvem är då denne monsieur Fromageau som mäktat göra hvad heroerne Scribe
och Meyerbeer icke ens med förenade krafter förmått? Jo, monsieur
Fromageau är skräddare. Men, o himmel, hvilken skräddare! Herr Kæding,
för hvilken vi svenskar hyst så mycken beundran, förhåller sig till
monsieur Fromageau, som en blagarns-tråd till en tråd af guld. Monsieur
Fromageau eller, rättare sagdt, hans hus vid boulevard Poissonnière har
blifvit en af den franska hufvudstadens märkvärdigheter. Detta hus, som
fått sitt namn efter ifrågavarande opera af Meyerbeer, är ett af de
vackraste vid boulevarden och det rikast upplysta i hela Paris. Namnet
profeten strålar på dess façade både i transparent och gaslågor, hvilka
sednare jemväl garnera alla fönsterbågarne i bottenvåningen. De öfriga
tvänne våningarne hafva transparenta fönstergardiner, på hvardera af
hvilka finnes aftecknad en af de i operan uppträdande personerne, alla i
kroppsstorlek. Hela huset, invändigt försedt med speglar från golf till
tak, är upptaget till klädesmagasin, och innanför fönsterna i
bottenvåningen ligga utbredda morgonrockar, hvaribland finnas de som
kosta flere hundra francs.
Monsieur Géronnières morgonrock, som skulle hafva vunnit priset framför
alla dessa, borde således hafva varit utomordentlig. Också var den af
det tjockaste röda sidendamast, broderad i guld från ofvan till nedan.
Men den hade derjemte en prydnad, som man icke kan upptäcka på profetens
morgonrockar, åtminstone så länge de finnas hos monsieur Fromageau,
nämligen hederslegionens vackra röda band.
Till deras upplysning, som möjligtvis skulle kunna tro, att ordensbandet
på morgonrocken blott var en egenhet hos monsieur Géronnière, nämna vi
att samma svaghet är ganska vanlig hos många af de fransmän, som hugnas
med ordnar. Förmådde en fransk riddare på en gång nyttja ett dussin
rockar, så kunde man vara viss om att han också på samma gång skulle
bära ett dussin band, alla tillhörande samma orden. Det förefaller
visserligen besynnerligt, att i ett land, der man för längesedan lagt
titlarne å sido, man röjer sådan vurm för dylika utmärkelser; men detta
bör mindre tillskrifvas någon öfverdrifven uppskattning af ordnarnes
värde, än en qvinlig fåfänga uti att vilja “kluta ut sig“ så grann som
möjligt. Republikens president har icke underlåtit att skatta till denna
fåfänga. Af tre bättre klädda herrar man möter på boulevarderna, är man
säker på att en bär röda bandet i knapphålet. Vi tro knappast att kejsar
Nicolaus, ehuru han regerat längre än ett fjerdedels sekel, utdelat så
många ordnar, som franska republikens president, Louis Napoleon, under
blott trenne års regering. För öfrigt är det i Frankrike, liksom i alla
andra länder, längesedan man upphörde att räkna förtjensternas antal
efter ordnarnes. Regenterne hafva gjort allt för att förringa värdet af
sina nådegåfvor, och för detta bör visst ingen demokrat anklaga eller
klandra dem.
Men låtom oss lyssna till samtalet emellan hertigen och bankiren, der de
sitta bredvid hvarandra framför den lågande marmorspisen.
“Klockan är redan slagen elfva“, underrättade hertigen; “jag hindrar er
kanske? ... ni måste göra er toalett, ty jag förmodar att ni icke
försummar infinna er i deputerade kammaren, som i dag har sin första
session.“
Det faller af sig sjelf att en man med så många millioner som monsieur
Géronnière äfven skulle vara deputerad.
“Sessionen börjar, som ni vet, först klockan två“, svarade bankiren,
“jag har således god tid på mig.“
“Kamrarnes sammanträde denna gången blir utan tvifvel af stort
inflytande på Frankrike, större kanske än mången föreställer sig“,
påstod hertigen.
“Helt säkert“, medgaf bankiren, “det blir af stort inflytande på
Frankrike.“
Det fordrades ingen profetisk blick för att påstå och medgifva något
sådant. Alltifrån den första reform-banketten, som samma år den 9 Juli
hölls i Chateau Rouge och hvilken bevistades af omkring 1,200 valmän och
deputerade, tillhörande alla samhällsklasser, stod nationen slagfärdig
mot styrelsen, endast afvaktande kamrarnes sammanträde, då man visste
att stormen skulle bryta lös, ty det var allmänt bekant både att
oppositionen skulle föranstalta om en ny reform-bankett och att
styrelsen med all makt ville förhindra den.
“Jag är nyfiken att höra hurudant konungens trontal blir“, sade
bankiren.
“Ludvig Filips tal“, rättade hertigen.
Denna rättelse röjde af hvad slags trosbekännelse hertig de Beaudreuil
var. Legitimisterne akta sig för att begagna orden: “konung“ och
“trontal“, när det är frågan om någon annan än pretendenten, någon annan
än deras, men säkert aldrig Frankrikes, Henrik V.
“Denna gången kommer ni att rösta med minoriteten, monsieur Géronnière“,
förmodade hertigen.
“Ni tror det, hertig?“
“Ja.“
“Hvaraf tror ni det?“
“Emedan jag tyckt mig förnimma att ni mycket lutar åt den sidan.“
“Jag både vill och icke vill“, sade bankiren, något oroligt vrickande på
stolen.
“Ni vill?“
“Derför att jag i många hänseenden ogillar ministèrens politik“, svarade
bankiren.
“Ni vill icke?“
“Derför att jag af själ och hjerta är tillgifven konungen, som alltid
varit en börsens vän, alltid en beskyddare af de stora kapitalerna,
dessa fasta och enda grundpålar för nationernas välstånd och ära.“
“En börsens vän, en beskyddare af de stora kapitalerna“, upprepade
hertigen; “har ni då glömt Teste’s öde? ... har ni förgätit den
olycklige Pellapra? ... huru beskyddade han dem?“
Läsaren erinrar sig kanske en rättegång, som år 1847 väckte ett oerhördt
uppseende icke blott inom Frankrike, utan äfven öfver hela Europa. En
minister och pär af Frankrike med namn Teste blef lagligen förvunnen att
hafva tagit mutor för att hos styrelsen utverka större omfång i arbetet
af en saltgrufva. Teste var likväl stor kapitalist och ansågs ega tio
millioner francs. I berörde rättegång invecklades general
Cubières, likaledes stor kapitalist och pär af Frankrike, samt
general-räntmästaren Pellapra, den störste kapitalisten af de tre, ty
han egde ända till tjugo millioner francs, var 78 år, men trodde sig
icke hafva fått nog af guld. Dessa pärer och stora kapitalister dömdes
till höga penningeböter, Teste och Pellapra derjemte till fängelse och
ärans förlust. Styrelsen, länge af allmänna opinionen anklagad för det
mutnings-system som inrotat sig öfverallt i landet, fick genom
ifrågavarande rättegång en ny stöt, som visst icke var den lättaste att
parera.
“Jag medger“, svarade bankiren, “att konungen, med fästadt afseende på
de stora tjenster dessa män gjort fäderneslandet, i tid kunnat nedtysta
saken, i stället för att genom dess beifrande blottställa hela den
förmögnare köpmanna-korpsens anseende, som är så nära införlifvadt med
styrelsens eget ... Men detta var mindre hans fel än hans ministrars ...
dessa trodde sig kunna återvinna sin förlorade popularitet genom att
uppoffra sina bästa vänner.“
“Ni fortfar således att vara en blind beundrare af orleanisten?“ frågade
hertigen.
“Jag förstår att skilja konungen ifrån hans ministrar“, svarade
bankiren.
“Men ni förstår icke att skilja ministrarne från konungen“, anmärkte de
Beaudreuil.
“Hans envishet att bibehålla dem är oförklarlig“, medgaf Géronnière.
“Ni anser ministrarne för odugliga och skadliga för landet ... er skarpa
blick, monsieur Géronnière, har ej kunnat undgå att finna det ... Men
hur vill ni bära er åt för den händelse att Ludvig Filip, döf för sina
bästa vänners råd, bibehåller sin ministère utan ringaste modifikation?
... hur vill ni då göra, bäste monsieur Géronnière?“
“Hur jag vill göra?“ upprepade denne med en viss högtidlighet, liksom
berodde det på honom.
“Ni vill rycka ned denna ministère“, fortfor hertigen, “och deruti
handlar ni otvifvelaktigt såsom det en god patriot egnar och anstår ...
Men under det ni rycker af alla era krafter, märker ni att Ludvig Filip
är med oupplösliga band fästad vid ministèren och att han följaktligen
måste följa med i fallet ... Hvad gör ni då? ... Jo, ni använder nu alla
era krafter för att skjuta ministèren tillbaka upp till den plats,
hvarifrån ni förut velat draga den ... Visserligen har ni derigenom
räddat Ludvig Filip, det är obestridligt, men ni har på samma gång
räddat en ministère, som hela Frankrike afskyr och den ni sjelf hatar.“
“Som jag hatar? ... Visserligen ... men ... Må konungen gerna behålla
Guizot, hvilken, om jag undantager spanska affären, likväl är en stor
statsman, som ...“
“Men Guizot släpper aldrig Dumon“, anmärkte hertigen, sneglande under
lugg på bankiren, hvars ärelystnad han väl kände; “så länge Guizot bär
utrikesministers-portföljen, skall Dumon bära finans-ministerns, hvilket
är lika säkert som att Guizot skall sköta seglen, så länge Ludvig Filip
sitter vid rodret.“
“Han måste tvingas dertill!“ förklarade Géronnière häftigt, ty han var
tagen på sin svaga sida.
“Hvem måste tvingas?“ sporde hertigen.
“Konungen“, svarade bankiren.
“Och till hvad skall han tvingas?“
“Att afskeda sin gamla ministère och välja sig en ny.“
“Men hvem skall tvinga honom dertill?“
“Vi“, svarade Géronnière, i det han reste sig upp, stolt draperande sig
i den granna morgonrocken, “vi, hans vänner, skola tvinga honom
dertill.“
“På hvad sätt?“
“När konungen ser att hans eget parti, att hans egna vänner förklara sig
emot hans ministrar, skall han icke längre våga skydda dem.“
“Ganska sannt ... men sättet? sättet?“ fortfor hertigen, spännande sin
örnblick i bankiren.
Frågan om sättet tycktes bringa denne i mycken förlägenhet.
“Jag slår vad“, återtog hertigen, “att den demonstration, ni tänker
göra, är densamma, hvaruti jag och mina vänner skola deltaga,
naturligtvis för samma ändamål som ni.“
“Och hvaruti består denna demonstration?“
“Ni är en fin diplomat, monsieur Géronnière“, anmärkte de Beaudreuil
leende; “ni låtsar glömma att det är fråga om en ny reform-bankett.“
“Aha!“
“Nåväl?“
“Men reform-banketterna hafva ju till syfte att ändra vallagen“,
anmärkte bankiren, “att utvidga valrätten till förmån för de klasser,
som hitintills varit utestängda derifrån?“
“Än sedan?“
“Jag och mina vänner skola således uppträda emot våra egna intressen?“
“Nå, hvad mer? ... göra icke jag och mina vänner, när vi deltaga i
reform-banketten, detsamma? ... gäller det icke vårt skinn lika mycket
som ert?“
“Ja, och derför förvånar det mig att ...“
“Nej, det förvånar er icke“, inföll hertigen, “ty ni finner alltför väl
att reform-banketten blott är en demonstration, som börjar med att hota
våra rättigheter, men som endast skall sluta med ministèrens fall ...
Tror ni väl att Thiers och Odillon Barrot, reform-banketternas stiftare,
ha någon annan mening med dem?“
Hertig Beaudreuil trodde ganska riktigt. Det faller af sig sjelf att
ingen af orleanisternes anhängare, hvilkas chefer Thiers och Odillon
Barrot voro, kunde hafva för afsigt att stöta Ludvig Filip från tronen.
De måttade dråpslagen blott mot hans ministrar, för att sjelfve få lefva
och regera i de dödas ställe, icke anande att samma slag kunde drabba
konungens person. Innan de sköto bresch på den kungliga muren, hade de
bort kunna föreställa sig, att andra än de sjelfve kunde storma
derigenom. Men det gjorde de icke, och derför kan man väl med skäl
påstå, att de, utan att veta det, gingo både republikanernes och
legitimisternes ärenden.
“Ni torde hafva rätt“, medgaf bankiren, alvarsamt begrundande.
“Och som jag har rätt, så skall jag säkerligen hvarken sakna ert eller
edra vänners namn på listan till banketten“, yttrade hertigen.
“Det kommer att väcka ett oerhördt uppseende“, menade den inbilske
bankiren.
“Ni är en af grundpelarne för majoriteten inom deputerade kammaren och
såsom sådan en af de mest impopuläre i Frankrike“, sade de Beaudreuil;
“men ifrån det ögonblick ni är deltagare i reform-banketten, är ni en af
de mest populäre.“
“Hvad skall konungen säga?“
“Hvad han skall säga, det vet jag icke ... men hvad han skall göra, det
vet jag.“
“Och hvad skall han göra?“
“Han skall till ministrar utse åt sig de mest populäre“, svarade
hertigen med en betydelsefull blinkning åt bankiren.
Det spred sig ett sken öfver bankirens ansigte och han blinkade lika
betydelsefullt tillbaka.
“Men han skall anse mig för en otacksam“, invände han; “konungen har
visat mig så mycken uppmärksamhet, öfverhopat mig med så mycken nåd.“
“Hvad!“ utropade hertigen, “en man, sådan som ni, skulle känna sig
smickrad af Ludvig Filips nåd!“
“Visst icke, för ingen del“, svarade bankiren; “men jag har aktning för
konungens personlighet ... konungen har ett så godt hjerta.“
“Ludvig Filip skulle ha godt hjerta! ... bah, monsieur Géronnière!“
Monsieur Géronnière såg något förundrad på monsieur de Beaudreuil.
“När man säger till mig, att Ludvig Filip är en vis regent“, yttrade den
sednare, “så ropar jag: glöm ej Frankrikes politiska och ekonomiska
förbistring! ... När man säger mig att Ludvig Filip har ett godt hjerta,
så ropar jag bland annat: glöm ej prinsen af Condé!“
“Prinsen af Condé!“ upprepade Géronnière med stora ögon.
“Ja, har ni verkligen glömt prinsen af Condé?“ frågade hertigen.
“Jag förstår er icke.“
“Ni skulle ej minnas den historien, som många ännu hafva i färskt minne!
... Jag känner en, som aldrig skall glömma den, icke ens i sin
dödsstund.“
“Och det är?“
“Han med det goda hjertat, er älskling, Ludvig Filip.“
“Men ni måste förklara för mig den der historien“, bad bankiren, som
endast var slängd i handelshistorien.
Hertigen trummade med fingrarne på stolskarmen, men tycktes icke vara
sinnad att lemna någon förklaring. Förmodligen ansåg han icke bankiren
och orleanisten Géronnière vara rätte mannen för att afhöra en sådan
förklaring. Vi gifva den derför i hans ställe.
Prinsen af Condé var bourbon. När vid 1830 års revolution Carl X med
familj nödgades lemna Frankrikes tron och landamären, föll det ingen in
att prinsen af Condé borde göra sällskap på resan, ty han var mycket
älskad af folket. Han hade aldrig blandat sig i hof-intriger eller sökt
spela någon politisk roll. Derjemte visste man, att han till det mesta
använde räntan af sin ofantliga förmögenhet för att göra godt. Prinsen
sjelf stannade också gerna qvar i ett land, der han var föremål för så
mångas kärlek och tacksamhet. Såsom fadder åt Ludvig Filips fjerde son,
hertigen af Aumale, hade prinsen testamenterat denne hela sin
förmögenhet. Men när Ludvig Filip uppsteg på tronen, började prinsen af
Condé, som förmodligen tyckte att Ludvig Filip var rik nog, först tänka
på om han ej borde ändra sitt testamente till förmån för Carl X:s
sonson, den oskyldige hertigen af Bordeaux, som naturligtvis måste
deltaga i moderns och farfaderns landsflykt. Rykten att prinsen
verkligen ämnade ändra testamentet spredo sig öfverallt, och en morgon
fann man prinsen af Condé hängande på fönsterkroken i sin sängkammare.
Man sökte väl utsprida såsom sannolikt, att prinsen sjelf afhändt sig
lifvet; men mängden, som förgäfves letade efter skäl för en sådan
sannolikhet, trodde att ett rysligt brott var begånget. Hertigen af
Aumale fick den dödes millioner, ty testamentet hade ännu icke hunnit
blifva ändradt. Den olycklige prinsen hvilar i de kongliga grafvarne i
S:t Denis, der, under loppet af aderton år, en ständigt brinnande lampa,
på Ludvig Filips befallning, spred sitt sken öfver grafven. Huru det
egentligen hänger tillsammans med denna dystra historia, vet man icke.
Det intima förhållande, som rådde emellan Ludvig Filip och madam
Feuchères, den aflidnes sista vårdarinna, gaf anledning till många
hemska rykten, hvilka möjligtvis sakna all grund. Men säkert är, hvad
icke en gång Ludvig Filips egna vänner kunna bestrida, att Juli-konungen
alltid med en viss skygghet nämnde den olycklige prinsens namn. Skulle
den ständigt brinnande lampan i S:t Denis vara ett försoningsoffer, så
måtte icke detta hafva varit tillfyllest, eftersom Gud lät 1848 års sol
lysa öfver en kullstjelpt tron och en flyende konung.
Samtalet emellan hertigen och bankiren afbröts af Adelaïde, som inträdde
i kabinettet med den olycksbringande biljetten i handen.
Hertig de Beaudreuil, med en liflighet naturlig hos en brudgum dagen
före brölloppet, skyndade emot sin brud och framräckte sin hand för
fatta hennes.
Men brudgummen studsade förvånad tillbaka, ty handen, som han sökte,
drog sig hastigt undan, och blicken, som han mötte, vände sig
föraktfullt ifrån honom.
Adelaïde närmade sig sin onkel, som lika förvånad stirrade än på den
ena, än på den andra.
“Onkel torde vara god och läsa denna skrifvelse“, bad hon, “och läsa den
högt, ty den rörer hertigen lika nära som oss, ja kanske ännu närmare.“
“Mademoiselle!“ utlät sig hertigen, “tillåt mig säga, att detta
bemötande öfverraskar mig.“
“Det är omöjligt att er öfverraskning kan öfvergå den, som gripit mig“,
svarade Adelaïde med värdighet.
“Men hvad vill allt det här säga?“ frågade bankiren, vägande biljetten i
sin hand.
“Ni har svaret i er hand, gode onkel“, tillkännagaf brorsdottern.
“Madame la marquise Eulalie d’Estelle“, läste bankiren på utanskriften;
“det är er stil, hertig.“
“Min!“ ropade hertigen, i det han hastigt nalkades bankiren.
Adelaïde skyndade fram, ställande sig emellan denne och hertigen.
“Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den högt?“ frågade
hon.
“Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta“, sade hertigen; “hvad som
högt kan uppläsas för mig bör äfven kunna läsas af mig sjelf ... ett
bref, skrifvet af min hand, måste uteslutande vara min egendom, skulle
jag förmoda.“
“Ni misstager er, monsieur“, svarade Adelaïde, “detta bref tillhör
markisinnan d’Estelle ... ehuru brefvet af en händelse och utan min egen
förskyllan kommit i mina händer, har det likväl icke upphört att vara
hennes egendom.“
Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar, liksom Adelaïdes, sökte
bankirens ansigte, medan denne var sysselsatt med att studera biljettens
innehåll, utan att uppläsa den.
Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig hvarken rodna
eller blekna för något här i verlden, så rättfärdigade monsieur
Géronnière för ingen del den goda tanke han i detta hänseende hyste om
sig sjelf. Hvarken hertigen eller Adelaïde hade ditintills kunnat
föreställa sig, att bankirens merendels så betydelselösa ansigte skulle
vara så färgrikt såsom det nu visade sig för dem. Än voro hans kinder
hvita som alabaster, än röda som ordensbandet på morgonrocken, under det
att läpparne voro blå och ringlarne kring ögonen gulgröna.
“Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?“ frågade Adelaïde, som
icke syntes öfverraskad af den rika färgskiftningen på onkelns ansigte.
Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren hertigen och lemnade
honom biljetten utan att säga ett enda ord.
Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver sitt rof, men
Adelaïde uppgaf ett ångestrop, när hon såg biljetten i hertigens hand,
liksom fruktade hon att han skulle förstöra den.
Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll både bankiren och
hans brorsdotter som om ett nattsvart moln utbredde sig öfver hertigens
ansigte. Men molnet, blott ett ögonblickets barn, skingade sig snart,
och derefter syntes hertigen så lugn som om ingenting ovanligt
förefallit.
“Och det är denna skrifvelse som upprört er så mycket?“ frågade han med
ett leende, till hälften medömkan, till hälften förakt.
Bankiren och brorsdottern sågo tigande på hvarandra.
“Det är denna biljett som ni, mademoiselle, med en sådan högtidlighet
bedt er onkel uppläsa“, fortfor de Beaudreuil, “men som ni, monsieur
Géronnière, icke vågar läsa upp? ... Nå väl! jag skall läsa upp den jag,
utan att hoppa öfver en enda rad, ett enda ord ... Men ursäkten att jag
ej kan dela er öfverraskning eller smittas af er bestörtning!“
Derefter uppläste han med hög klar stämma följande:
“Eulalie!
“Svaret från Rom är anländt. Pater Angelini har, såsom jag redan
var öfvertygad om, gått in på allt. Han skall icke blott tiga,
utan äfven utplåna alla de spår, som för verlden kunde röja vårt
hemliga giftermål. Jag skrifver för att underrätta er derom. Jag
skrifver ock för att be er vara hemma i afton kl. 9, då jag ämnar
besöka er. Ni vet huru mycket vi ännu hafva att tala om, och
ingen tid är att förlora. Dagen är utsatt, och den 29 förer jag
Adelaïde Géronnière till altaret. Jag behöfver icke upprepa huru
vigtigt det är för oss begge att denna affär icke längre
uppskjutes. En gång under tak, behöfva vi icke frukta stormen.
Försigtigheten fordrar att ni ögonblickligen förstör denna
biljett. Den 26 December.
_Rigobert._
Sådant var innehållet af denna biljett, som redan och med skäl satt
myror i så mångas hufvud, men hvars verkan helt och hållet syntes
förfelad mot hertigens, som likväl närmast borde hafva gripits deraf.
Beaudreuil hade uppläst alltsammans utan att darra på handen eller
sväfva på målet.
Bankiren och Adelaïde fortforo att stirra på hvarandra. Hur ville de
förklara detta fenomen?
“En så djupt kränkande misstanke dagen före brölloppet ger ingen borgen
för framtida lycka“, förklarade hertigen; “också är från detta ögonblick
förbindelsen emellan våra familjer en omöjlighet. Men innan jag för
alltid aflägsnar mig från detta hus, måste jag veta hvem som skrifvit
denna biljett samt huru den kommit i edra händer.“
“Ni har då icke skrifvit den?“ frågade Adelaïde, ansträngande sig för
att genomskåda hertigens ansigte, som allt mera antog marmorns köld och
hårdhet.
Hertigen svarade med ett skratt, klingande af stolthet och förakt.
“Om ni, mademoiselle“, sade han derefter, vändande sig till Adelaïde,
“tilltror mig förmågan af ett brott, så bevisar det att den goda tanke,
man vid er ålder vanligtvis hyser om menskligheten, icke slagit så djupa
rötter i ert hjerta, som man skulle önska; men det röjer äfven brist på
erfarenhet af lifvet, och derför kunde man kanske ursäkta er ... Men att
ni, monsieur Géronnière“, sade han, vändande sig till bankiren, “med er
erfarenhet af verlden icke ser i denna handling, som är falsk från
början till slut, ett verk antingen af någon rival, som jag ej känner,
eller af någon som för politiska skäl ansett sig böra våga allt för att
bryta förbindelsen emellan våra familjer, det har öfverraskat mig, det
är det enda som förvånat mig.“
“Nej, hertig!“ ropade Géronnière, “jag har icke ett ögonblick varit förd
bakom ljuset ... det var blott den förvånande likheten i stilen som
öfverraskade mig ... Jag trodde genast, liksom ni, att någon hemlig
fiende till oss begge efterterapat er stil för att genom offentlig
skandal rubba det goda förhållande, som hitintills varit rådande oss
emellan och hvilket, jag hoppas det, äfven framgent skall fortfara ...
Adelaïde är blott ett barn, och derför måste ni förlåta henne.“
“Jag har förlåtit henne“, svarade hertigen, “men hennes misstroende, om
också blott af ett ögonblicks varaktighet, har likväl för evigt slitit
alla ömmare band emellan oss.“
“Och våra fiender skola således triumfera!“ ropade bankiren med mycken
häftighet; “aldrig, aldrig!“
“Ännu har jag i min hand detta papper“, fortfor hertigen med samma lugn;
“jag skulle kunna förstöra det och derigenom tillintetgöra det enda
beviset på min förmenta brottslighet ... Men jag skall icke förstöra det
... Tag det, monsieur Géronnière ... Ni kan nu när som helst börja sak
mot mig“, tillade han med ett leende, värdigt oskulden.
Bankiren, som emottagit biljetten, sönderref den och kastade bitarne på
golfvet.
“Olycklige! hvad gör ni!“ ropade hertigen, plockande upp de på golfvet
kringströdda bitarne, “ni har beröfvat oss det enda medlet att upptäcka,
öfverbevisa och bestraffa den skurk, som förfalskat min stil, mitt namn!
...“
“Och ni kunde verkligen tro“, sade bankiren, “att jag skulle gifva
offentlighet åt denna skandal ... Ni inser då ej att våra fiender, det
första denna händelse blefve offentliggjord, skulle kasta sig öfver den
och gifva deråt en tydning förenlig med deras onda afsigter? ... Slagne
vid första anfallet, skulle de hafva hämnats genom ett nytt.“
“Ni har ryckt en stor förbrytare undan lagens arm, monsieur Géronnière“,
sade hertigen; “men ni skall ej rycka honom undan min ... Min värja
skall finna honom, om han också dolt sig i afgrunden!“
“Ni, hertig de Beaudreuil, fläcka er värja med en uslings blod!“
väsnades bankiren; “jag skall aldrig tillåta det ... Kom, Adelaïde!“
fortfor han, tagande sin brorsdotter vid handen, “kom! bed hertigen om
tillgift för ditt oförstånd, och han skall glömma detta obehagliga
uppträde, jag är säker derom! ... Jag ville hellre uppoffra halfva min
förmögenhet, än tillåta denna händelse något inflytande på våra planer
för gemensam lycka ... Ingenting i verlden skall hindra mig från att i
morgon, såsom bestämdt var, följa er begge till mairen och ifrån mairen
till Madelaine-kyrkan.“
“Men jag“, sade Adelaïde, dragande sin hand ur farbroderns, “medföljer i
morgon hvarken till mairen eller Madelaine-kyrkan.“
“Adelaïde!“ yttrade hertigen med mildhet i rösten och en tår i ögat; “ni
behöfver icke vanställa era läppar med att fälla en sådan dom ... Jag
har ju redan sagt, att er misstanke icke ger någon borgen för framtida
lycka och att derför, just derför all förbindelse oss emellan hädanefter
är en omöjlighet!“

Sjuttonde kapitlet.
Place de la Concorde.