Den siste Atenaren - 32

  övertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om
  världen har någon tröst för sorger sådana som hennes, den ädlaste
  trösten skall bjudas i denna aktningsvärda krets. Den penningsumma,
  som stod till mitt förfogande, då jag lämnade Aten, och som i detta
  ögonblick utgör hela min förmögenhet, är stor nog för att tillförsäkra
  Hermione en oberoende framtid i överensstämmelse med hennes smak och
  levnadsvanor. Jag överlämnar henne för övrigt i den allsmäktiga
  Försynens vård, ty människornas planer äro bräckliga som ett förtorkat
  rör, min Teodoros, och det är skickelsens vanliga lek att sönderbryta
  dem ... Jag har ibland eder lärt mycket, fortfor Krysanteus efter
  någon tystnad. Det är mig icke okänt, att dina läror, Teodoros, gjort
  starkt intryck på Hermione. Frukta ej, att detta ingivit mig
  harm. Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen
  hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den
  andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista
  hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att
  bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på
  den väg, som du för henne utstakat. Jag skall se det utan smärta,
  sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som är
  heligt för dig och det som mig är heligt sträcker sig blott till
  formen och ej till anden. Kristendomen bär liksom filosofien den
  oförgängliga sanningen i sitt sköte. Här har jag sett den förra
  åstadkomma vad den senare ej förmår. Jag har sett de dystraste anleten
  skimra av glädje och de hårdaste av mildhet, när de lyssnat till din
  mästares läror. Män, som elände och förföljelser hade gjort till
  rövare, för vilka blodsutgjutelse var en lust och milda känslor en
  smälek, har jag skådat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn
  och bemöta dem med den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om
  en odödlig varelses oändliga värde kan ingiva. Nog av, jag har funnit,
  att det gives en filosofi för hela människosläktet, och att de högsta
  sanningar, den varmaste kärlek för det sanna och goda kunna inplantas
  i den okunnigastes bröst. Men om detta är kristendomen, varpå jag ej
  tvivlar, så står hon i de förtrycktes leder vid sidan av dem, som
  kämpa för förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Det var
  fördenskull jag sade i folkförsamlingen, att eder sak är min egen. Låt
  oss strida och dö tillsammans! Jag vill icke dölja för dig, min
  Teodoros, att jag är mätt vid livet. Vår sak skall finna andra och
  kraftigare kämpar, om icke i dessa tider, så när århundraden skridit
  över våra gravar.
  Krysanteus hälsade Teodoros god natt och gick att njuta några timmars
  vila.
  Han väcktes redan före morgongryningen av ett budskap från utposterna,
  att de kejserliga trupperna hade satt sig i rörelse och på olika vägar
  närmade sig lägret.
  Krysanteus steg till häst. Några ögonblick därefter ljödo genom
  morgondimman över det vidsträckta lägret de hornstötar, som kallade
  det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria på sin
  bestämda plats.
   * * * * *
  När dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo båda härarne i
  varandras åsyn.
  Nybyggarnes front utbredde sig över en tämligen stark bergsluttning,
  som här och där företedde enstaka grupper av otillgängliga klippor.
  Deras vänstra flygel stödde sig mot havet; på den högra bildade marken
  en sakta sluttande plan emot den trånga däld, ovan vars andra sida de
  kejserliga trupperna utbredde sig.
  På högra flygeln, som sålunda utgjorde den svagaste punkten i den
  novatiansk-donatistiska skarans ställning, var kärnen av deras
  stridsmakt samlad.
  Deras linjer, som företedde små kolonner med vissa mellanrum, slutade
  på denna sida med deras ryttaretrupp, på sin höjd femtio man.
  För att minska ställningens svaghet på högra flanken hade nybyggarne
  ditsläpat en mängd fällda träd och i denna förhuggning, som sträckte
  sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen av ställningen,
  lämnat endast två dolda öppningar, genom vilka deras lilla rytteri
  kunde göra utfall.
  Nybyggareskaran företedde i avseende på vapnen stor brokighet. Somliga
  buro klubbor, andra lansar, andra bågar, andra korta romerska värjor,
  andra åter de långa slagsvärd eller de saxdolkar, som voro brukliga
  bland allemanner och göter. Rytteriet var likformigast väpnat. Det
  hade hjälmar och harnesk.
  På bergen bakom nybyggarnes fylking sågos deras kvinnor och barn i
  talrika skaror.
  De kejserliga trupperna voro uppställda i en sluten linje över den
  någorlunda jämna mark, som utsträckte sig på andra sidan dälden.
  När dimman lyftes av östanvinden och lik en vitgul rök rullade över
  Saroniska viken, övergöts den vildromantiska nejden av morgonsolens
  strålar, som glittrade på en skog av lansar, över vilken förgyllda
  örnar och fladdrande fanor höjde sig.
  Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svårt tåg, var i
  djupa massor uppställt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de
  kejserliga truppernas fältherre överblickat fiendens ställning, ljödo
  trumpetstötar utefter linjen, rytteriet började röra sig, avdelning
  efter avdelning försvann i dalgångarne och visade sig på andra sidan
  om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes högra flygel förde
  till dälden, voro besatta.
  Medan de kejserliga trupperna företogo denna rörelse, hade nybyggarne
  uppstämt den gamla älskade stridspsalm, med vars toner de äldre ibland
  dem och framför alla de stridslystna donatisterna så mången gång under
  sin stormiga levnad invigt sig till kamp och död för sin tro.
  Männen i fylkingen uppstämde och deras kvinnor förenade sig i sången:
   Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
   han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
   Han krossar bågar, spjut och svärd,
   de stolte digna till hans fot,
   och bävande den hela värld
   förstummas för hans vredes hot.
   Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
   och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
   se vagnen stannar med sitt spann,
   och dött är stridstrumpetens ljud
   och sänkt i dvala häst och man
   vid blott en vink av Jakobs Gud.
  Medan psalmens sista toner förklingade, sågs en ryttare i prästerlig
  dräkt, men omgjordad med svärdet, följd av en centurion nedstiga i
  dälden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes
  överhövding. I stället för denne nedkom en annan man, väl väpnad och
  av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i
  nybyggarnes krigsråd.
  - Vad viljen I? ropade novatianen, medan han ännu stod på något
  avstånd.
  - Underhandla, svarade prästen, som var ingen annan än biskop Petros.
  - Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat
  ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att
  säga oss.
  - Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en
  underordnad, förklarade Petros.
  - Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och
  då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom.
  - Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått
  ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och
  det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i
  gång.
  Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna.
  - Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda
  din död.
  - I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I
  föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i
  vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att
  tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna
  sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att
  leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som
  kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro
  endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare
  och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig
  genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi
  äro här två mot en.
  Novatianen släppte hästens tyglar och sade:
  - Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och
  sägen er befälhavare detta.
  - Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer
  svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och
  den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad.
  Under detta samtal hade den gamle donatistprästen stigit ett stycke
  nedför bergsluttningen och närmat sig dem. Enär Petros talade med en
  stämma, som hördes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom
  fråga var, och medan novatianen återvände från mötet, upphov gubben
  sin röst och ropade:
  - Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hövdingar,
  så är du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som bör nedslås med
  svärd. Men tror du, att du har att göra med klenhjärtade, så kom hit,
  och folket skall själv svara dig, att denna dag skall varda en
  grymhets dag, en väders och storms dag, en mörkers och dimmors dag, en
  basuners och trumpeters dag, på vilken Herren med en ringa hop av sitt
  överblivna folk skall göra stora under emot filistéerna. Kom upp på
  berget, och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika
  och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skökans
  kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig
  Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den
  styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. Vi spotta
  åt detta majestät, som är ett smutsigt djur och vars domare äro ulvar
  om aftonen, vilka intet låta kvarbliva intill morgonen. Se där de hem,
  till vilka I bjuden vårt folk att återvända, fortfor den vitskäggige
  gubben och pekade med sin väldiga klubba mot de virvlande rökmolnen av
  brinnande bostäder. I haven tvungit det fredliga Israel att övergiva
  de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de
  fridsamme äro redo att strida för Guds ansikte. Jag skall föra dig
  genom fruktansvärda krigares leder, och finner du, jag säger det än en
  gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar
  eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans
  smälek komma över mitt eget huvud.
  Den gamle donatistprästens inbjudning övertygade Petros, att en
  underhandling på sådana villkor, som de här framställda, skulle tjäna
  till intet. Han återvände med centurionen till den kejserliga
  slagordningen, som i nästa ögonblick på hela linjen satte sig i
  rörelse.
  - Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns följe,
  den fördömde prästen lyckades icke frånstjäla mig nöjet av ett
  präktigt skådespel och dig, min Annæus, äran av en seger.
  Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skällsord, och
  i denna strid har Petros synbarligen dukat under för den munvige
  gubben med Heraklesklubban.
  Annæus Domitius, klädd i en lätt och lysande rustning, utdelade från
  sin häst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt
  förde dem till härens olika avdelningar.
  Den plats han valt tillät honom överskåda motståndarens front och
  tillika hans högra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta
  sina järnsmidda ryttareskaror.
  Petros hade återvänt och intagit sin plats vid sidan av Annæus
  Domitius. Biskopens ögon lyste av stridslust, och hans väsen uttryckte
  en otålighet och en härskarevilja, som blott med möda kunde tyglas.
  Men det var i dag prokonsulns beslut att själv befalla. Petros visste
  det och ville tiga och vara soldat, då han ej fick vara fältherre.
  När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för
  att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket
  oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel,
  kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i
  denne ryttare Krysanteus. Han hade från en höjd vid sidan av
  förhuggningen skaffat sig en överblick av det fientliga rytteriets
  ställning.
  I nästa ögonblick framryckte nybyggarnes små kolonner under
  stridsropet: Herrens och Gideons svärd mot randen av den branta
  bergsluttningen för att möta det kejserliga fotfolkets angrepp.
  Legionärerna uppmuntrade varandra med höga rop, medan de med skölden
  på rygg och svärdet i hand klättrade uppför berget. Men förrän de
  hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild häftighet av
  nybyggarne under det förnyade härskriet: Herrens och Gideons svärd,
  och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan
  nedkastade i dälden.
  De fördes fram att förnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare,
  och tillbakadrevos för andra gången och förföljdes ett stycke nedför
  bergsluttningen, efterlämnande ett betydligt antal döde och sårade,
  vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne.
  Emellertid fylldes dälden med centuria efter centuria, som nedryckte
  från den bergslätt, på vilken de kejserliga trupperna voro uppställda,
  samt företedde slutligen en tät packad massa av krigare, som genom
  själva påtryckningen av de efterföljande lederna pressades uppåt till
  ett ihärdigare och tungt vägande anfall.
  Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsåg, att de fåtaliga
  försvarskrafterna voro ändamålsenligt delade på de starkare eller
  svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno
  av stridslust. En mängd av deras kvinnor hade ilat fram för att
  understödja de kämpande männen. Den fruktansvärda kolonn, som nu
  anryckte och vars sista leder ännu icke hade nedstigit i dälden, när
  de första hunnit uppför berget, hälsades, innan det kom till handkamp,
  med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som åstadkom en svår
  manspillan i den sammanträngda fylkingen. Nejden genljöd av de
  anfallandes och de anfallnes härskri--av ropet Gud och kejsaren,
  under vilket legionärerna stormade an, och det av Herrens och Gideons
  svärd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man.
  Denna var snart i gång utefter hela linjen. Marken tillät ej de
  kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De förste, som upphunno
  randen av bergsluttningen, föllo under nybyggarnes svärdshugg och
  klubbslag, men de fallne ersattes ögonblickligen av andra, som, om de
  ville eller icke, tvungos fram av den påträngande massan. Stöten, som
  förorsakades av denna, var fruktansvärd och skulle för en åskådare,
  som överblickat de ringa motståndskrafterna, synts oemotståndlig. Men
  stridens utgång var given, om angriparne lyckades vinna endast en
  fotsbredd av den jämna marken ovanför sluttningen, och nybyggarne, som
  insågo detta, stredo för varje tum därav som för sina liv. Ingen vek
  från sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade på den smala
  bergkanten, företedde först efter de häftigaste ansträngningar från
  legionärernas sida en enda punkt, där nybyggarnes linje vart
  genombruten.
  Och knappt var denna lucka uppstånden, förrän en skara av de
  kejserliga soldaterna genomträngde henne. Ögonblicket syntes
  avgörande. Nybyggarnes fältherre var frånvarande, ty striden hade nu
  börjat även på den högra flygeln omkring förhuggningen, och Krysanteus
  var på denna viktiga punkt. Men han hade förutsett ett fall som detta
  och uppställt en liten understödstrupp, utgörande en centuria, vars
  uppgift var att stärka fronten, varhelst den syntes svagast eller i
  fara att genombrytas.
  Denna trupp av idel donatister, män, som kämpat i Afrikas sandöknar
  och i dälderna kring Parnassos, anfördes av den gamle David.
  Donatistprästen och hans män hade med brinnande otålighet avvaktat det
  ögonblick, då de skulle få deltaga i kampen.
  - Bröder, ropade David nu, där äro de, amoréerna och jebuséerna. Fram,
  I Herrens kämpar! Vi skola slå dem och jaga dem intill det stora Sidon
  och intill den stora slätten Mizpa österut och förgöra dem, så att
  icke en igenbliver. Följen mig, I utvalde ur Israel!
  Och den lilla donatistskaran störtade emot den framträngande fienden
  med den vilda stridslustens ohejdade häftighet. Lansar rycktes ur
  legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar
  krossades under de tunga spikklubborna. Några minuters strid, och den
  del av den regelbundna styrkan, som lyckats få fast fot på berget, låg
  trampad under donatisternas fötter eller hade i vild flykt kastat sig
  nedför bergranden, lämnande i segrarnes händer en fana, varpå det unga
  kristna korset prunkade mellan bokstäverna av den gamla vördnadsvärda
  inskriften: »Romerska Senaten och Folket».
  Från dessa segrar ilade David och hans män till varje punkt, där
  nybyggarnes front tarvade stöd. Man såg den fruktansvärde gubbens
  bloddrypande klubba svänga i det tätaste stridsvimlet och hörde hans
  röst, huru han oavlåtligt manade de sina och eggade sitt eget och
  deras stridsraseri med ord sådana som dessa:
  - Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo,
  såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona
  dem icke!
  Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus
  Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att
  angripa de upproriskes flank.
  Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen,
  och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i
  ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen.
  Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i
  bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills
  osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken
  av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes
  vanmäktigt.
  Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen--de
  gyllene örnarne--som påminde om romerska hästfolket i förflutna
  tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta
  svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från
  topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare»
  --så kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större
  förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner
  eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta
  fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och
  för århundraden förlora den.
  I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden.
  De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver
  endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte
  intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i
  oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över
  förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo
  sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de
  sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar
  voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de
  på alla sidor funno sig omgivna.
  Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han
  väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma,
  hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en
  skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes»
  egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i
  spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än
  denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av
  hedniska eder--och detta vid sidan av den rättrogne biskopen--lät
  han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet
  nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt,
  och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front
  kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin
  förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela
  linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och
  donatisternas segerrop. Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke
  förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan
  deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem
  höljd med slagna legionärer.
  Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två
  centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda
  besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för
  rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning
  gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall.
  De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla--vilket de ock
  behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått--såvida
  icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade
  flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med
  större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten.
  Krysanteus hade strängt ålagt de sina att icke lämna sina ställningar,
  huru nödig deras hjälp på andra hotade punkter kunde synas vara.
  David hade dock svårt att finna sig i den overksamhet, vari han nu
  genom fiendens tillbakavikande var försatt. Vad som förbereddes på
  högra flygeln visste han icke. Han såg däremot, att de trötta
  legionärernas front på andra sidan dälden var försvagad och tydligen
  icke väntade något anfall--ty leden hade upplöst sig och många
  soldater lagt sig på marken för att vila.
  David ville begagna sig härav. I spetsen för sitt manskap nedsteg han
  bland de svårtillgängliga klippor, som på nybyggarnes vänstra flank
  stängde dälden från havet, och lyckades att omärkt komma över
  densamma.
  Han följdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin
  anförare.
  Dragande förmån av markens ojämnhet för att osedd nalkas, hade truppen
  snart uppnått legionärernas högra flank och med häftighet angripit den
  oförberedde fienden.
  Skaror av legionärer, stadda på vildaste flykt, förkunnade några
  minuter därefter, att nybyggarne gjort ett angrepp på denna sida.
  Tribuner och centurioner hastade att uppställa sina trupper för att
  mottaga fienden. Annæus Domitius ilade själv till stället, lämnande
  sin vänstra flygel, där striden nu börjat omkring förhuggningen, i det
  palatinerna gjorde upprepade försök att taga den.
  Annæus Domitius vart lika överraskad som lugnad, då han upptäckte,
  huru fåtalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat
  sin väg med blodströmmar. Prokonsuln lät sju till åtta centurior
  omringa henne. Innan detta hann verkställas, hade donatisternas
  slagsvärd och klubbor uppstaplat högar av lik. De gingo fram i blint
  raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de ända
  hitintills jagat framför sig, hade sökt ställa i deras
  väg. Stridsropet Herrens och Gideons svärd skallade med en styrka, som
  genom det allmänna larmet nådde till novatianernas front på andra
  sidan dälden och först nu lät dessa ana vad David och hans lilla hop
  företagit sig.
  Först när det kejserliga fotfolket verkställt den rörelse, som
  prokonsuln påbjudit, och från alla sidor i djupa, ordnade leder
  framryckte för att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna
  öga för sin farliga ställning. På alla sidor en skog av lansar, en mur
  av harnesk, som närmade sig. Det gällde att genombryta en av dessa
  murar och genom dälden bana sig väg tillbaka, eller ock att falla till
  sista man.
  - Vi äro omringade, ljöd det i Davids öron. Vi måste försöka slå oss
  igenom.
  Den gamle kämpen vilade ett ögonblick på sin klubba. Hans ögon
  överforo de fientliga skarorna.
  - Åt detta håll, mina bröder, åt detta håll, I utvalda kämpar, ropade
  han och pekade mot de trupper, som spärrade återvägen till dälden.
  Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vår hand. Vi skola
  slå och förfölja dem intill Aseka och Makkeda. Fram!
  Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde
  den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om
  möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett
  angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka
  ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till
  hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod. Medelpunkten i det var
  David. En högväxt, från hjässan till fotabjället järnsmidd centurion
  hade framträtt för att i tvekamp mäta sig med den fruktansvärde
  kämpen. Centurionen var, som många i de kejserliga truppernas led, en
  götisk barbar, tjänande för legopenningar, och då han utmanade David
  till envig, följde han ett bruk hos sitt folk.
  - Vitskäggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lägg ned din klubba och
  giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd,
  har du händer ännu att föra ett vapen?
  - Son av Magog, svarade David. Du liknar dina bröder ej blott däri,
  att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han.
  Vad hava du och de dina att skryta över? Edra fäder hava kommit i en
  myckenhet som gräshopporna över Egypti land till att storma våra
  landsändar, och se, de äro slagna och spridda som agnar av en handfull
  romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrävla. Jag skall tysta
  henne. Du är i dag och för alltid dödens man.
  David emottog på skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade åt
  hans huvud. Svärdet gled, träffade Davids vänstra arm och avskar
  hennes fingrar. Men i nästa ögonblick hade den bloddrypande klubban
  träffat götens skuldra och inslagit hans harnesk.
  Centurionens arm förlamades av slaget. Även David kände sig efter det
  sår han fått oförmögen att längre med kraft svänga sin klubba. De
  bortkastade därför på samma gång sina vapen och gingo, fradgande av
  raseri, varandra på livet. Oaktat sin ålder ägde David en väldig
  kropsstyrka. De båda kämparne omslingrade varandra efter en kort
  knytnävkamp med sina armar och föllo brottande till marken, varvid
  centurionens hjälmband brast och hans huvudbetäckning rullade bort. Då
  framrusade en av Davids män, som nyss i de båda kämparnes omedelbara
  grannskap utstått en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin
  anförares räddning och klöv med sitt svärd götens huvud, men föll
  själv i samma stund, nedhuggen av en legionär, i sitt offers blod. Den
  gamle donatistprästen, befriad från sin fiende, reste sig på sina
  herkuliska ben och grep ånyo efter sin klubba. Runtomkring honom
  stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt
  inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare,
  medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar
  föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik.
  Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna
  var på denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de förre
  lyckades undkomma blodbadet och rädda sig med flykten tillbaka till
  sin ställning på andra sidan dälden.
  Men denna kunde icke längre försvaras mot de överlägsna trupperna. De
  män, åt vilka Krysanteus anförtrott att skydda denna linje, lågo till
  större delen slagna. Davids självrådighet och glömskan av Krysanteus'
  befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde
  dagens och hela den lilla härens öde. Annæus Domitius gav sina trupper
  tecken att storma höjden. Han såg, att intet allvarligt motstånd mer
  kunde möta dem på denna sida. Legionärerna anryckte under ropet Gud
  och kejsaren.
  Under tiden hade striden oavbrutet rasat på nybyggarnes flank omkring
  förhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understödde dem, hade
  gång efter annan stormat förhuggningen och tillbakadrivits. Striden
  fortgick ännu mellan de kejserlige, som förde ständigt friska trupper
  i handgemänget, och de uttröttade novatianerna. Krysanteus hade stigit
  av sin häst och kämpade, där faran var störst, vid nybyggarnes sida. I
  och omkring förhuggningen lågo högar av lik.
  Ett avgörande ögonblick var nu kommet även här. Palatinerna hade,
  sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i
  striden, äntligen lyckats taga en punkt av förskansningen och
  uppställa sig framför densamma, medan bakom dem deras kamrater
  undanröjde trädstammarne för att bana väg åt rytteriet, som otåligt
  avvaktade tillfället att få deltaga i drabbningen.