Den siste Atenaren - 31

  icke att förakta, anmärkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick
  att se de bål, som flammade på bergens toppar och i dalarnes djup.
  Också har jag på det livligaste skildrat dem i min berättelse om dina
  dåd.
  - Anmärk dock som en trogen historieskrivare, att äran av dessa lågor
  icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annæus Domitius. Hade
  jag själv fått råda, skulle det upproriska packets byar och
  planteringar lämnats i fred, ty en ödemark kan icke längre skatta till
  kejsaren. Men jag böjer mig under den gudomliga rättvisan, för vilken
  alla mänskliga beräkningar böra vika. De upproriske äro kättare, och
  Petros vet, att Guds rätt går framför kejsarens.
  - Jag lovar att anmärka det, sade Olympiodoros, i det han stack
  papyrusrullen i sin gördel och började undersöka desserten. Men än
  vackrare var den följande morgonen, då solens första stråle visade oss
  de upproriskes slagordning, utbredd på en bergsluttning, och bakom
  männens mörka linje deras kvinnor och barn i ängsliga flockar på
  höjderna där ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till
  tjugu centurior--två tusen man.
  - Vad säger du? utbrast prokonsuln. Två tusen man? Vad är du för en
  historieskrivare? Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst
  femtio tusen man. Kom ihåg, att Alexander övervann aldrig mindre än
  hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag är blygsam och nöjer
  mig med femtio tusen.
  - Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihåg, att historiens
  gudinna fordrar strängaste sanning. Du vill väl icke, att jag skall
  tillskarva en orimlig lögnkrönika?
  - Nej, nej, sträng sanning, min vän! Skriv tio tusen! Det kan vara
  nog, då min egen styrka icke överstiger fyra tusen man.
  - Striden, som nu började, fortfor Olympiodoros, är skildrad såsom
  endast ett ögonvittne förmår det.
  - Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd ...
  - Naturligtvis icke.
  - Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och
  vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius
  leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare.
  - Min vän, svarade f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren,
  man får icke i ett enda kapitel uttömma de tillgångar ett fälttåg har
  på nervskakande och målningsvärda uppträden. Jag ämnar spara den
  ifrågavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon
  verkligen ägt rum. Jag låter denna gång fienden i god ordning draga
  sig tillbaka. Mer tillåter mig icke min sanningskärlek, ty i själva
  verket var det likväl dina trupper, som ... nog av, du förstår mig.
  - Den fördömde prästen! mumlade Annæus Domitius. Det var Petros, som
  genom sin inblandning i stridsplanen förorsakade nederlaget. Jag
  skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus'
  skicklighet och nästan ointagliga ställning.
  - Jag målar däremot en annan syn tjusande vackert, fortfor
  Olympiodoros självbelåtet. Och vackert, hänförande vackert var i
  sanning att se det präktiga, järnsmidda rytteriet rida ned i kärret,
  fastna där och omkomma för upprorsmännens klubbor, påkar och stenar.
  Ett härligare skådespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest
  lysande dagar aldrig bjudit på ... det måste du medgiva, min
  prokonsul.
  - Det är sant, sade Annæus Domitius med glänsande ögon vid minnet av
  detta blodiga uppträde; jag var själv nära däran att klappa händerna
  och ropa: bene, optime! Jag skulle måhända gjort det, om jag som du
  varit blott åskådare. Men tyvärr, jag är kejsarens fältherre, och det
  var kejsarens soldater, som omkommo. Det var återigen Petros, som
  befallde denna olyckliga rörelse. Jag prisar dock himmelen, att den
  ägde rum, ty när biskopen såg den sorgliga utgången, bad han mig om
  förlåtelse och kände sig träffad av den vers jag leende anförde ur
  Homeros:
   Gott mångväldet ej är; en enda härskaren vare.
  Jag hoppas att från denna stund få ensam råda.
  - Det var en överraskande upptäckt, min Annæus, att anföraren för de
  upproriske var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vän
  Krysanteus. Krysanteus i spetsen för en hop kristianska svärmare! Vid
  Zeus, ödet leker med människorna.
  - Glöm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus
  varit Julianus' lärare i filosofi och krigskonst. Du kan tillägga, att
  Julianus erkände honom som sin mästare ej blott i den förra, utan ock
  i den senare. Eftervärlden bör icke underskatta mina segrar, när de
  vinnas mot en sådan man, som för övrigt står i spetsen för en
  överlägsen styrka av svärmiskt och krigsvant manskap samt försvarar
  sig i en bergstrakt, svårintagligare än en fästning. Men nu till något
  annat. Jag väntar i afton mina badslavar med åtföljande badtält till
  lägret ...
  - Skönt, min vän.
  - Och sedan vi återvänt från förposterna, torde allt vara i ordning
  till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O,
  Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man
  icke kan medföra dem på fälttåget ... Än en skål! För Karmides' minne!
  - För Karmides! Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke
  förty ... döden försonar allt, och helst en sådan död ... Leve i alla
  tider hans skugga!
  - Drickom även för hans sköna änka!
  - Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon
  blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle
  fältherre. Således en och samma skål för Karmides' skugga, för hans
  änka och för din seger, som är förspelet till min egen!
  - Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta änkan. Hennes gyllene
  behag äro på väg att vinnas av en annan ...
  - Vad säger du?
  - Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och
  trädgårdar, hava funnit en väldig friare, som är värdigare än du att
  njuta dem ...
  - Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus.
  Vad menar du? Vem är friaren?
  - Kyrkan.--Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är
  kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är!
  - Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och
  märkvärdigaste, som finnes på jorden.
  - Du menar antingen Olympos eller Atlas ...
  - Nej, nej, jag menar kyrkan. Men för att göra klart för dig vad som
  menas med kyrka, fordras, att jag inlåter mig i en teologisk
  avhandling, som berör vår religions hemligheter. Men detta är mig icke
  tillåtet, min vän. Du får således icke veta, vem kyrkan är. Det är nog
  för dig, att det blir hon och icke Hermione, som ärver Krysanteus.
  Samtalet avbröts av en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog
  några order av sin befälhavare och avlägsnade sig.
  Därefter fortfor Annæus Domitius i halvviskande ord:
  - Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa
  min gåta. Jag vill då själv tolka henne. Krysanteus har en son ...
  - Jag vet ... det svagsinta helgonet ...
  - Tyst, ingen hädelse! Helgon äro aldrig svagsinta. Det är nog att
  säga helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog
  av, det är sonen och icke dottern, som ärver fadern ...
  - Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, inföll den
  lagkloke Olympiodoros. Vill han tillförsäkra sin dotter en del av sin
  förmögenhet, står det honom fritt. Förövrigt har Hermione, om hon
  gifter sig, full arvsrätt efter sin broder helgonet, vilken sannolikt
  icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot
  kristianernas elysium.
  - Riktigt, anmärkte prokonsuln, men du förgäter å andra sidan, att
  Krysanteus har en annan arving, vars rätt går framför alla andras ...
  - Och denne arving är?
  - Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädarens egendom och
  redan skulle hava lagt beslag på Krysanteus', ifall icke ...
  - Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet ...
  - Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med än heligare anspråk
  hade förmått staten att låta sina vila ...
  - Och vem är denne arving? Här krälar ju som i en myrstack av
  arvingar.
  - Kyrkan, Olympiodoros.
  - Där ha vi ju åter den fördömda kyrkan!
  - Var lugn! Vi lämna kyrkan å sido och tala stället om hennes målsman
  och rättsinnehavare i denna sak, vilken är Petros ...
  - Biskopen?
  - Biskopen och fältherren. Densamme ...
  - Ah, då säger jag farväl åt varje förhoppning.
  - Petros har för Makedonios' efterträdare, patriarken Eudoxos,
  uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstår
  den förmögenhet, han ärver av sin fader, till den heliga kyrkan, med
  uppdrag till Petros att för kyrkans väl förvalta samma förmögenhet.
  Eudoxos, som utan tvivel fått löfte om en andel i rovet, har givit
  kejsaren, vår nådigste herre, en vink att blunda med det öga, som
  bevakar statens fördel, och se saken ensidigt med det andra, som
  bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan--eller rättare: Petros--blir
  Krysanteus' arving.
  - Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det är dock en sorglig
  tanke, att en ädel atenares ärvda förmögenhet--och vilken förmögenhet
  sedan!--skall övergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk
  lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod år
  ånyo i stigande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros är stoft
  och aska!
  De båda vännerna lämnade bordet. Den timme, som Annæus Domitius
  anslagit åt sin vila och vederkvickelse, var förfluten. Han iklädde
  sig hjälmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lämnade sitt
  tält.
  Kort därefter sågs han, omgiven av tribuner och centurioner och
  ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva på
  förposterna och fiendens ställning.
  Biskop Petros följde honom.
  Samma afton anlände till prokonsulns läger en betydlig förstärkning av
  friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida översteg
  kättarehärens styrka, var denna förstärkning likväl välkommen och
  nödig, emedan truppernas självförtröstan syntes minskad efter den
  drabbning, som de nyss lämnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag
  till följd av kättarnes vilda tapperhet och deras anförares kloka
  anordningar.
  Prokonsuln återkom först emot natten till sitt högkvarter. Han
  skyndade då till sitt badtält, som under tiden anlänt till lägret med
  alla slavar och tillbehör, njöt därefter en timmes sömn och satt i
  morgongryningen åter till häst, utdelande befallningar åt sina
  underbefälhavare.
  Vid prokonsulns sida sågs biskop Petros, ridande på en mula och
  omgjordad, även han, med svärdet.
  Bakom biskopen och på en gångare av samma slag red som hans adjutant
  den svartlockige Eufemios, väl inhöljd i sin kåpa, ty morgonen var
  kylig, och kalla dimmor lågo över bergen.
  Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tågade, den ena
  efter den andra, på skilda vägar, mot det inre av bergstrakten.
  Annæus Domitius hade beslutit att samma dag göra ett nytt anfall på
  nybyggarne.
   * * * * *
  Härtåget mot novatianerna och donatisterna i Sunion hade icke
  överraskat dem oförberedda. Föga litande på varaktigheten av den frid
  de hitintills njutit, hade de som en sista borgen för sin frihet
  bevarat de vapen, som forna förföljelser nödgat dem tillgripa, och i
  vilkas begagnande de under ett liv av strider vunnit en fruktansvärd
  skicklighet. Den homoiusianske prästens oförmodade besök i Sunion hade
  synts nybyggarne som ett förebud till kommande hårda öden; också var
  det yttre hos detta sändebud ingalunda ägnat att ingiva ljusa aningar
  om hans verkliga ärende. Nybyggarnes lösa misstankar, naturliga i
  deras läge, sannades snart av Teodoros, som i vissa yttranden av
  brodern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, spårade
  förebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhågan
  stegrades till visshet, när dagligen en mängd flyktingar ej blott från
  Attika, utan ock från det gent över Saroniska viken belägna
  Peloponnesos började anlända till bergen med begäran om en fristad
  bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosförföljelser, som
  ånyo hade uppflammat över landet.
  Under dessa dagar genombävades de fredliga dalarne av en oro, som kom
  plogen och vingårdsmannens skära att vila och riktade de vallande
  herdarnes ögon mot landet norrut, där bakom Hymettos' bergskedja Aten
  var beläget. Hyddornas innevånare framtogo sina vapen och fejade dem;
  deras äldste sammanträdde som oftast för att höra flyktingarnes
  utsagor och rådslå om vad som borde göras. Att underkasta sig den
  rådande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvända faran
  - hade de ansett för en synd emot den Helige Ande. Ingen framträdde
  med ett sådant förslag, som endast skulle väckt förbittring hos de
  ivrigaste och smärta hos de andre. Det fanns icke ens någon, som
  tänkte på en sådan underkastelse. Det fanns blott att välja emellan
  att antingen utan motstånd lämna sig i fiendens våld och med bundna
  händer lida martyrdöden eller ock att möta fienden med vapen i hand,
  att med ett hårdnackat motstånd, understött av marken, söka avtvinga
  förföljarne rättigheten att få leva i fred, eller att falla under kamp
  för en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen.
  Den sista åsikten segrade. Nybyggarne rustade sig till förtvivlat
  motstånd. De krigiska lidelserna vaknade åter i många hårt prövade
  bröst, där de länge slumrat, och gjorde den väntade striden välkommen.
  Där voro bland nybyggarne hundratals män, vilkas natur var utpräglad
  genom en nödtvungen fältlevnad--män, som uppväxt ibland hemlösa, till
  strid mot samhället väpnade skaror, som uppammats i avsky mot den
  förtryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av brända
  byar och dödade fränder.
  Sådana män hunno snart vänja sig vid tanken, att deras fredliga värv
  måste lämnas, att frukterna av deras flit skulle gå förlorade, att
  hoppet om en av friden välsignad framtid för dem och deras barn var
  bedrägligt; och sedan de lämnat detta hopp, var striden deras åtrå och
  svärdet en helig vän, som ej fick lämna deras sida.
  Nybyggarne voro således väl redo, när en morgon de herdar, som, medan
  de vallade sina hjordar på bergslätterna, tillika tjänstgjorde som
  utposter och kunskapare--när dessa herdar från skilda håll kommo
  ilande till de odlade dalarne och tillkännagåvo, att kejserliga
  legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i
  fjärran och närmade sig Sunions berg.
  Man hade i förväg underrättat Krysanteus om faran, och Teodoros hade å
  folkförsamlingens vägnar till honom framställt den fråga, om han ville
  lämna deras berg, som icke längre vore en säker tillflyktsort--två
  raska fiskare åtogo sig i detta fall att i en av de små farkoster, som
  stodo dem till buds, överföra honom och hans dotter till ön Egina
  eller närmaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han föredroge
  att dela gemensamma öden med sina vänner, ehuru deras sak icke vore
  hans.
  Till svar på denna fråga hade Krysanteus, följd av Hermione, uppträtt
  i männens församling och förklarat, att han ville kvarstanna, emedan
  deras sak vore även honom helig.
  Det sätt, varpå han efter denna förklaring deltog i rådslagen, befäste
  hans inflytande och gjorde det till en enhällig önskan hos de under
  vapen stående nybyggarne, att han skulle vara deras anförare och
  övertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde väckas emellan de
  många i deras egen krets, som ansågo sig lika värdiga och erfarna att
  stå i spetsen för motståndet.
   * * * * *
  Närmast efter kejserliga härens förtrupp sågs en skara präster i full
  ämbetsskrud, ridande på mulor och omgivande en vagn, på vilken man
  lastat en väldig dopfunt jämte andra heliga kärl och redskap.
  Hären gjorde halt och slog läger, innan han ännu hunnit den vildare
  bergstrakten, i vars dalar han hade att söka sina fiender; och biskop
  Petros sände två av sina präster till nybyggarne med ett brev, vari de
  tillförsäkrades fred och förlåtelse på två villkor: att de
  omedelbarligen skulle utlämna alla brottslingar, förrymda slavar och
  andra flyktingar, vilka icke tillhörde nybygget, när det anlades; samt
  att de skulle högtidligt avsvärja sina trosvillfarelser och återvända
  i den rättrogna kyrkans armar.
  De präster, åt vilka detta sändeskap var anförtrott, funno, när de
  anlände till den först bebyggda dalen, innevånarne redan stadda på tåg
  till den svårtillgängliga inre trakten, medförande sin flyttbara
  egendom. Det var ett långt tåg av väpnade män, av kvinnor och barn, av
  hjordar och dragare, lastade med de övergivna hemmens anspråkslösa
  skatter och med skördar, i förtid mejade från åkerfälten.
  Mot aftonen återvände de utskickade med det svar, att nybyggarne
  förkastat fredsvillkoren som oantagliga.
  Det var deras forne broder Teodoros, som å de upproriskes vägnar hade
  lämnat detta svar.
  Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt,
  ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i
  trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den
  försäkran, att han under sitt besök i bergen hade sett Hermione.
  Att Eufemios sett rätt, fann man sedermera, när de av prokonsuln
  Annæus Domitius anförda trupperna stredo sin första strid med den
  lilla kättarehären. Man hade igenkänt Krysanteus i en ryttare, som å
  de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde rörelserna och
  stundom deltog i handgemänget.
  Utgången av den första striden känna vi redan. Truppernas angrepp på
  den av novatianerna intagna ställningen vart med stor förlust för de
  förre tillbakaslaget, och Annæus Domitius ansåg det klokast att draga
  sig något tillbaka och intaga en försvarsställning, tills en väntad
  förstärkning hunnit ankomma.
  Genom sina spejare utrönte han emellertid, att även segervinnarne
  natten efter striden hade lämnat den ställning, vari han upphunnit och
  angripit dem, samt att de hade valt en annan längre söderut, i
  grannskapet av Laurions sedan länge övergivna gruvor.
  I denna ställning rådde de endast över ett inskränkt område, men
  skyddades i ryggen av tvärbranta klippor, som stupade ned i havet, och
  ägde förmånen av bete för boskapen och rikliga källor, från vilka de
  annars kunde varda avskurna.
  Det var huvudsakligen den sistnämnda omständigheten, som föranlät
  Krysanteus att intaga denna ställning. Hans rörelse liknade emellertid
  ett återtåg och gav fördenskull Annæus Domitius' vän och hävdatecknare
  Olympiodoros ett tillfälle att i sin »historia över fälttåget mot
  Sunion» förtälja:
  »De upproriske, som i trots av sitt överlägsna antal hade förlorat
  slagfältet, begagnade sig av nattens mörker för att verkställa ett
  skyndsamt återtåg.»
   * * * * *
  Nattens dimmor lågo utbredda över nybyggarnes läger. Här och där
  emellan klipporna voro vakteldar tända, kring vilka män och kvinnor
  voro samlade. De flesta kvinnorna och de späda barnen hade anvisats
  ett bättre skydd mot nattens kyla i lämningarna av ett tempel, helgat
  Pallas Atena och välkänt för seglarne, som dubblerade Sunions udde,
  över vars tvärbranta klippor dess pelarrader hade glänst igenom
  århundraden. Här tillbragte även Hermione natten.
  Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter
  dagens mödor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen
  eller sönderkrossade mellan stenar säd för att därav baka morgondagens
  bröd.
  Tystnaden, som rådde, avbröts endast av en psalm, som med dämpad röst
  uppstämdes av någon bland de vid eldarne vakande männen. Då och då
  sågs en patrull av det för natten tjänstgörande manskapet tåga förbi.
  Poster voro framskjutna på betydligt avstånd från alla tillgängliga
  sidor av lägret, och den strängaste vaksamhet iakttogs, för att ej
  överrumpling skulle äga rum.
  Nybyggarnes vapenföra manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar
  inräknade--utgjorde knappt två tusen man. Ett icke litet tal hade med
  sina liv köpt segern i den föregående drabbningen. Till ringare pris
  hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en
  klok beräkning att spara de sinas liv.
  Krysanteus och Teodoros, jämte de män, som bildade den lilla härens
  krigsråd, voro samlade i högkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja,
  byggd mot en klippvägg, i vars grannskap fanns en häll, som bildade
  ett naturligt bord och lystes av två facklor.
  Man hade förberett sig på ett anfall till den följande morgonen och
  redan överenskommit om vad som krävdes för att möta det.
  Samtalet rörde sig nu kring ett annat ämne: den fjärmare framtiden.
  Man kunde än en gång övervinna angriparen--det betvivlade man icke
  --men vore icke krigets utgång redan nödvändigt given? Vore det i
  längden möjligt för en handfull folk att försvara sig emot en
  motståndare, som i nödfall kunde förfoga över alla det romerska
  världsrikets tillgångar?
  Den gamle donatistprästen, med vilken Krysanteus en gång underhandlat
  på Parnassos, satt nu framför honom på klipphällen, och fackelskenet
  bröts emot det harnesk, vari han klätt sitt silverhåriga bröst.
  Bredvid honom stödde sig mot hällen hans israelit, den tunga
  spikslagna klubban--och att hans arm ännu var mäktig att föra henne,
  det hade den föregående striden på ett för legionärerna förskräckligt
  sätt vittnat.
  - Vart löper nu vårt tal? sade han. Framtiden? Den är Herrens och icke
  vår. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi slå dem,
  skola vi i övermorgon åter strida mot de oomskurne--och strida så
  länge ännu en hand kan föra svärdet. Vad vilja vi mer?
  - Du har rätt ... vad vilja vi mer? sade en annan av de närvarande, en
  man, som var klädd i en fullständig palatinrustning, vunnen i den
  sista striden, och vars ögon lyste av den religiösa hänförelsens eld.
  Vi önska ju icke mer. »Är vår tid kommen, så vilja vi ärligen dö och
  icke låta vår ära till skam varda.»
  - Men kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och
  barnen värnlösa. Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära
  våra barn att offra på höjderna. Våra barn och deras barn skola vara
  som de själve och samla sig kring flugkungens och hans djävlars
  altaren. Vårt utsäde skall icke bära ax åt Herren, utan varda som det
  andra ogräset, sått av ovännen. David, fortfor novatianen, som talade
  dessa ord, i det han vände sig till den gamle donatistprästen, vad
  skola vi göra med våra kvinnor och barn? Låt oss rådslå om detta!
  - Jag vet ett råd, genmälde denne med djup röst. För gubbarne, som
  ännu hava kraft att föra en kniv, och för gossarne, som äro gamla nog
  att kunna bitas, är rum i våra leder, och de skola falla bland oss,
  sedan vi härligt kämpat inför Herrens ögon. Men kvinnorna skola icke
  vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna ... nej, nej, de
  skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig
  från klipporna i havet. Jag känner de mina.
  - Ske Guds vilja! sade novatianen.
  - Mina vänner, sade Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår
  anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne.
  - Låt oss höra dig, atenare, sade den gamle David. Du, som ännu bidar
  i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en
  gång skall inträda i templets heliga; du är tapper som Judas Mackabeus
  och rådig som han. Fördenskull hörde vi dig gärna, om än du icke vore
  vår frivilligt utsedde hövding. Vad tänker du?
  Krysanteus, som tigande lyssnat till det föregående samtalet, sade nu:
  - Ändamålet med varje strid är den kämpandes räddning. Hur mörk vår
  utsikt till räddning må vara, böra vi dock uppgöra en annan plan än
  den att tillintetgöras under fiendens svärd.
  - Du har rätt, sade novatianen. Men någon annan utgång ser jag ej för
  mina ögon.
  - Vi skola ännu vinna segrar och krossa många fiender, såsom man
  krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren
  vill rädda oss genom ett underverk, sade den palatinklädde mannen.
  - Den ställning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, är ej den
  starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon
  tillförsäkrar oss att icke omkomma av brist på vatten, och emedan den
  för någon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillräckligt bete.
  Men beslutsamma män, som icke föredraga livet framför döden, böra
  kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare
  fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi då kraftigt tillbakavisa
  vår motståndare, så tror jag, att han skall unna sig själv och oss
  några dagars ro. Det är icke omöjligt, att vi i fjorton dagars tid
  kunna försvara oss i den ställning vi innehava.
  - Och sedan? sade den gamle David.
  - Under tiden slakta vi vår boskap och göra oss i ordning att lämna
  detta land.
  - Vad säger du? Huru skall detta varda oss möjligt? frågade de
  närvarande.
  - Dälderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna äro
  bevuxna med skog. Vi hava yxor, för att fälla den, och timmermän, som
  böra förstå att av de fällda stammarne sammanfoga flottar. Dessa
  flottar skola förses med höga bröstvärn, med mast och segel. De skola
  med ett ord byggas för färden över ett stormigt hav. Seglen förfärdiga
  vi av täcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som
  uppfinningsförmågan, driven av nöden, icke skall veta tillfredsställa.
  Och allt detta bör kunna vara färdigt om fjorton dagar, då vi arbeta
  med det hopp att frälsa våra kvinnor och barn och i vår egen räddning
  se en räddning av den sak, för vilken vi kämpa.
  - Du har rätt. Detta är ingalunda omöjligt, sade novatianen. Vi böra
  om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster färdiga, tillräckligt
  många och stora, för att ge rum åt oss alla. Vi hava skeppsbyggare
  bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbåtar vi äga äro byggda av
  dem. Ditt förslag är gott. Vi böra antaga det.
  - Det är åtminstone ett medel att lugna våra kvinnor, sade den gamle
  donatistprästen. Låt oss försöka det. Om det lyckas eller icke, det
  står i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skönt vore
  att få återvända till Afrika. Hava vi en gång kommit så långt, att
  flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, så röstar
  jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än
  dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida
  och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara
  sagt.
  De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord.
  Krysanteus fortfor:
  - Det närmaste landet till vår kust är ön Egina. Östanvinden, som
  råder vid denna årstid, skall föra oss dit eller till någon punkt av
  peloponnesiska kusten. Detta ingår i min plan. Vi böra där kunna
  skaffa oss fartyg, som äro lämpligare än flottarne för en snabb färd
  över havet till Afrika.
  Sedan samtalet fortfarit en stund, åtskildes församlingen. Några gingo
  till vila, andra till sina anförtrodda poster.
  Teodoros kvarstannade hos Krysanteus.
  - Om Herren tillåter, sade den unge prästen, att den plan du här
  framlagt för våra ögon låter lyckligt utföra sig, så är det tid att du
  skiljer dig från oss och vandrar din egen väg. Du har viktiga ting å
  egna vägnar att tillvarataga. Hinna vi någonsin Afrikas kust, så bör
  du därifrån segla till Italien, uppsöka kejsar Valentinianus och lägga
  ditt öde i hans händer. Valens' broder är en ädel och rättsinnad man.
  Han skall lyssna till dina ord och göra dig rättvisa; jag är övertygad
  därom. Genom honom skall det vara dig möjligt att få en oväldig och
  fördomsfri undersökning av de anklagelser, som vila på ditt huvud; du
  skall frikännas, återinsättas i rättigheten över din förmögenhet och
  hava frihet att återvända till Aten.
  - Ditt råd synes mig gott, och får jag leva, vill jag för Hermiones
  skull följa det. Men skulle jag stupa i striden, så finnes i denna
  riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hövding, Annæus
  Domitius, vari jag påminner honom om den välvilja han städse visat
  mig, anförtror min värnlösa dotter åt hans vård och ber honom
  verkställa det beslut jag fattat med avseende på hennes framtid. Hon
  skall begiva sig till Alexandria, Atens medtävlarinna i vetenskapens
  odling. Där finnes ett sällskap av frejdade män och bildade kvinnor,
  Museions skyddslingar, bland vilka jag räknar många vänner. Jag är