🕥 36-minuutin luku

Den siste Atenaren - 20

Sanojen kokonaismäärä on 4739
Yksilöllisten sanojen kokonaismäärä on 1500
25.8 sanoista on 2000 yleisimmän sanan joukossa
34.9 sanoista on 5 000 yleisimmän sanan joukossa
40.6 sanoista on 8 000 yleisimmän sanan joukossa
Jokainen rivi edustaa sanojen prosenttiosuutta 1000 yleisintä sanaa kohti.
  hade icke svårt att upptäcka deras strålande uttryck.
  - Han har således lyckats, tänkte hon. Det var ju det jag sade
  biskopen.
  Under avklädningen samtalade Hermione glättigare och förtroligare än
  vanligt med kammarflickan.
  - Men säg mig, Alkmene, sade hon, varför låter du den gode Okos gå och
  sucka förgäves? Tror du icke, att jag upptäckt det? Du är icke så
  kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene.
  - Vad du talar, min härskarinna! sade flickan rodnande, i det hon
  löste diademet från Hermiones lockar.
  - Okos är en god yngling, Alkmene. Min fader och jag värdera honom
  mycket.
  - Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmälde kammarflickan.
  Icke skall man tro vart ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad.
  - Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att du pinar honom med din
  låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke
  så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag skall säga Okos, att
  Alkmene väl är road av hans ömhet, men icke kan besvara den?
  - Nej, vid allt i världen, min härskarinna! Detta får du icke säga
  honom.
  Hermione talade om den vackra arrendegården nere i dalen, som
  Krysanteus utsett åt Okos och hans fader, Medes, den gamle
  portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig tjänstgöring borde
  finna det trevligt att öppna och stänga en egen dörr och sola sig på
  egen tröskel.
  Alkmene åter talade om sin härskarinnas vackra lockar, som det vore en
  glädje att ordna, och om hennes skönhet, som i afton var mer bländande
  än vanligt.
  Hermione lyssnade denna gång med tålamod, ja synbart behag till hennes
  ord.
  - Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och undrar över hennes
  blindhet. Hon vill vara skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk
  på dig, det vet jag.
  - Huru vet du det?
  - Jag talar ofta med hennes första kammarslavinna. Eusebia vill alltid
  veta, huru du var klädd, när du senast visade dig på Kerameikos. Och
  när man sagt henne det, så utropar hon: Huru smaklösa dessa atenskor
  äro! Och likväl efterapar hon din hårklädsel och varje veck på din
  kiton. Det förargar henne, att hon icke kunnat införa de romerska
  klädseltyckena i Aten. Ack, jag måste skratta, när jag tänker på de
  första dagarne hon tillbragte i vår stad. Hon ville förvåna atenarne,
  det är visst och sant. Och nog väckte hon uppseende, där hon kom i sin
  vidunderliga blommiga sidenkiton, stödjande sig på två slavinnor och
  företrädd av en slav, som anmälde: Här är en ojämn sten i din väg ...
  här går gatan uppför ... här går gatan nedför ... liksom hon själv
  hade varit blind och icke kunnat se ett steg framför sig.
  - Jag minnes allt det där, Alkmene.
  - Det var idel högmod av henne, min härskarinna.
  - Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska
  sederna. Damerna bruka så i Rom.
  - Men det är ju fult och löjligt.
  - Det nekar jag icke. Endast vanan kan försona med sådana bruk.
  - Men var det icke högmod, när Ismene hälsade henne på gatan, och
  Eusebia icke själv besvarade denna hälsning, utan lät sin slavinna
  göra det?
  - Även det bruket är övligt i Rom.
  - Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända
  sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att
  skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla
  Ismene.
  - Jag har hört sägas det.
  - Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder? Jo, då
  skolgossarne sågo henne på gatan, pekade de på henne och ropade till
  varandra: Ser du, våren är redan kommen.
  - De atenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder ... Väl,
  Alkmene, jag behöver dig icke mer. Gå nu till vila, min sömniga
  flicka.
  - Jag önskar dig ljuva drömmar, min härskarinna.
  - Jag önskar dig detsamma.
  Alkmene avlägsnade sig. Hermione var snart därefter förflyttad till de
  glada drömmarnes rike.
  
  
  FEMTE KAPITLET.
  Skeptikern.
  
  - Vad slags filosof jag är? Var det så du frågade, gamle hedervärde
  portvakt? Jag bekänner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag
  är tvivlare ... I behöven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den
  här bägaren vin är tillräcklig att släcka min törst, tvivlar jag även,
  att du, min käre Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava
  någonting emot att genast fylla den, då jag nu åter tömmer den. Skål,
  mina vänner! ... Krysanteus' vin är gott. Se där den tomma bägaren,
  Okos. Ila, unge Ganymedes, att brädda honom ånyo. Det är icke var dag,
  som I fån äran att se en filosof som förtrolig medlem av er för övrigt
  aktningsvärda krets. Fågelsteken är god, min käre kock, men jag
  tvivlar, att du kan tillaga en trana så bra som kocken hos min vän och
  lärjunge antikvarien. Låt icke såra dig av min anmärkning,
  aktningsvärde kock. Jag påstår det icke med bestämdhet, ty över huvud
  låter ingenting med bestämdhet säga sig. Jag endast tvivlar, förstår
  du.
  Den, som talade så, var ättlingen av Ifikrates, samme unge man, som en
  gång infann sig hos Petros som nådesökande, men då, vid det oförmodade
  mötet med Krysanteus, hastigt påminde sig, att han gått vilse och
  egentligen ärnade sig till sin vän antikvarien, biskopens granne.
  Den unge mannen, känd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med
  filosofiskt snitt och hade under ett års tid försakat rakstugan, så
  att han, som naturen förlänat med god skäggväxt, numera pryddes av ett
  vördnadsbjudande skägg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti
  och utbytt funderingarna på katekumenskapet och dopet mot
  funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit
  sig på filosofien och, som vi höra, på den skeptiska.
  Naturen och vänskapen hade gemensamt understött den gode Kimons
  framsteg i filosofien--naturen, vilken, som nämnt, begåvat honom med
  stark skäggväxt, och vänskapen, som i antikvariens person förlänat
  honom den grova, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det
  endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var
  även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning
  över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och
  krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet. Manteln
  och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt för att
  vinna den aktning, varpå hans personlighet gjorde anspråk.
  Kimon var emellertid blygsam nog eller också avundsjuk nog om sin
  visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks
  ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han
  ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om
  lärosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i
  matsalarne hos hederliga, förmögna hantverkare, som höllo någorlunda
  gott bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han
  ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med djupsinnigt
  tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgängliga för logiken,
  så avtvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och
  förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var
  i allmänhet vän av filosofer, men företrädesvis av filosofen Kimon.
  Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra
  tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gåvan, emedan han älskade
  fattigdomen av grundsats och icke ville lämna sina goda vänner i Aten.
  Kimons umgänge var dock ej helt och hållet inskränkt till den krets i
  samhället, som utgjordes av välmående hantverkare. Höjd över alla
  fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket
  hungrig, ända till slavarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å
  andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga
  epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid
  dennes förtroliga symposier, när ingen bättre snyltgäst fanns att
  tillgå, på vilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och
  upptåg.
  Vid sådana tillfällen visade Kimon prov på en sann filosofs
  själsstyrka. Det skämt, varför han då var föremål, rubbade aldrig hans
  lugn, än mindre hans hunger och törst.
  Kimon älskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och
  pelargångarne i staden, utan även utflykter i den fria naturen. I dag
  hade han, med hamnstaden till utgångspunkt, företagit en lustfärd i
  grannskapet av Krysanteus' förtjusande villa, då han överraskades av
  ett regnväder, som gav honom anledning att söka skydd under dess tak.
  Han skulle dock sannolikt föredragit att uthärda ovädret under öppen
  himmel, om han ej vetat, att både Krysanteus och Hermione voro
  frånvarande. De hade begivit sig till staden, där Krysanteus skulle
  hålla ett offentligt föredrag över religionen. Han och hans lärjungar
  hade nämligen överenskommit att i den gamla lärans utövning införa
  samma bruk, som gjort och ännu gjorde den kristna läran så viktiga
  tjänster: offentliga religionstal.
  Kimon fann hos villans husfolk det vänliga emottagande, varuppå han
  räknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbörliga verkan på den gamle
  Medes och de andra tjänarne. Kimon frågade efter Krysanteus, och man
  upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden.
  Hans önskan att finna hägn mot ovädret, och hans antydan, att en
  fotvandrande filosof kunde tarva något att förfriska sig med, funno
  villiga öron. Man skyndade att duka ett bord under en av
  pelargångarne, och den förtrolighet, varmed gästen behandlade sin
  omgivning, hans språksamhet och det goda lynne, som han ådagalade,
  sedan han åtskilliga gånger tömt och låtit ifylla bägaren, hade samlat
  flera av slavarne och slavinnorna omkring honom.
  Det var nu tämligen långt lidet emot aftonen. Himmelen var överdragen
  av moln, som jagades av blåsten från havet, och regnet fortfor att
  falla i strida strömmar.
  - Det finnes således, frågade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som
  kalla sig tvivlare?
  - Ja visst. De äro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon,
  tuggande på en bit fågel.
  - Då måtte min herre Krysanteus tillhöra den skolan, sade gubben,
  eftersom de äro de klokaste.
  - Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket
  djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör
  han icke.
  - Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen?
  - Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla.
  - Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes.
  - Min vän, det låter besynnerligt för dina ofilosofiska öron, sade
  Kimon, blickande efter Okos, som dröjde med bägaren, men i själva
  verket är det mycket naturligt, och den enda ståndpunkt, som är värdig
  den sanne vise. Jag vill försöka att göra det där begripligt för dig,
  ehuru jag för detta ändamål måste uppoffra grundligheten för
  tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du
  icke hade ögon?
  - Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som är litet skumögd på
  ålderdomen.
  - Och att du icke skulle kunna höra, om du icke hade öron?
  - Ja, det förstår jag även.
  - Och att du icke kunde lukta, smaka och genom beröring känna, ifall
  du icke hade näsa, gom och känsliga lemmar?
  - Även det begriper jag. Jag känner nog, att jag har lemmar, jag som
  har gikt i vänstra benet.
  - Nåväl, då bör du även inse, att det är de fem sinnena--synen,
  hörseln, smaken, lukten och känseln--som uteslutande giva oss kunskap
  om att det finnes en värld omkring oss.
  - Hm, ja.
  - Men om sinnena ofta gäcka oss, böra vi icke då tvivla på deras
  vittnesbörd?
  - Vad menar du?
  - Händer det icke ofta, att man ser orätt?
  - Jo. När man är skumögd, som jag, så ...
  - Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig, min gubbe.
  Ögonen ljuga oupphörligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd.
  De inbilla oss, att det gives vila och rörelse och olika hastigheter.
  Även det är lögn. Ty om vi rådfråga förnuftets slutledningar, så komma
  vi till den övertygelse, att själve Akilleus, så snabbfotad han var,
  aldrig skulle upphunnit en långsamt krypande sköldpadda, sedan hon en
  gång fått ett litet försprång.
  - Hm, det var högst underligt, anmärkte Medes. Skämtar du icke nu med
  vår okunnighet, min filosof?
  - Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skämtar icke, försäkrade Kimon,
  i det han började angripa en pastej. Förnuftet motsäger vad sinnena
  vittna. Påstode jag nu för min del, att sinnena äro lögnaktiga, så kan
  en annan med samma rätt påstå, att det tvärtom är förnuftets
  slutledningar, som äro falska ...
  - Ja, vet du, det vill jag hellre tro, förklarade Medes. Ty om jag och
  min son Okos sprunge kapp, så är jag fullt övertygad, att Okos skulle
  springa förbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rör mig, det är
  säkert, min filosof.
  - Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill göra den här saken tydligare
  för dig. Du måste dock medge, att man ofta ser galet, hör galet o. s.
  v.?
  - Ja, det vill jag medgiva.
  - Sinnena giva således åtminstone osäkra vittnesbörd, om ock de
  stundom vittna sant?
  - Javäl.
  - Då du nu medgiver, att sinnena äro opålitliga, och du likaledes å
  andra sidan påstår, att förnuftets slutledningar äro än opålitligare,
  så vill jag då fråga dig, vad det är, som är pålitligt?
  - Hm, det vet jag icke.
  - Nåväl, du måste då även medgiva, att vi måste tvivla på allt,
  eftersom de opålitliga sinnena och det opålitliga förnuftet äro våra
  enda kunskapskällor.
  - Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vänstra benet? invände
  Medes. Det känner jag, vid Zeus, emot alla väderskiften. Fråga Okos,
  om icke min gikt i dag förutsade, att det skulle regna.
  - Vad är gikten, min vän? frågade Kimon.
  - Vad gikten är? Det är någonting, som sticker i mitt vänstra ben, så
  att jag ibland är färdig att jämra mig som ett barn.
  - Vad är det då som sticker?
  - Vad det är som sticker, det vet jag icke.
  - Nåväl, bör man icke tvivla på vad man icke vet, då man, enligt vad
  jag nyss bevisade, måste tvivla på vad man tror sig veta?
  - Hm, min filosof ... men gikten är kvar alla fall, om jag tvivlar
  eller ej.
  - Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så?
  - Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den?
  - Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att
  tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän?
  - Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig.
  Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben!
  - Jag antydde nyss, att all rörelse är skenbar. Dina bens tillvaro
  bevisas således ingalunda därav, att du inbillar dig gå. Men, invänder
  du, jag ser ju mina ben, och jag känner mina ben. Härtill svarar jag
  med en förnyad påminnelse därom, att synen och känseln, liksom de
  övriga sinnena, giva opålitliga vittnesbörd. För övrigt ser du icke,
  att benen äro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara
  överallt, där du själv inbillar dig vara; du känner icke, att benen
  äro dina, utan känseln låter dig blott röna, att det finnes ett par
  ben, de må nu vara dina eller icke dina. Således skall du först
  bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar
  dina, och för det andra, att dessa ben verkligen äro dina. För den
  förra frågan äger du inga andra vittnesbörd än de opålitliga sinnena
  men även om vi i detta fall godkänna dem, så äger du i den senare
  frågan intet annat vittnesbörd än en inrotad och möjligen alldeles
  falsk inbillnings. Men godkänna vi även detta vittnesbörd, så återstår
  att bevisa tillvaron av ett höger och ett vänster--ty det var i
  vänstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition
  på begreppet höger och en annan på begreppet vänster. Kan du detta, så
  återstår ännu att bevisa, att dessa begrepp hava någon grund i
  verkligheten. Men detta låter sig icke göra, lika litet som det låter
  bevisa sig, att det gives en mångfald i tingen. Den djupsinnige
  Parmenides lärde, att allt är ett och detta ena är evigt och
  oförgängligt, oföränderligt och gränslöst. Till denna åsikt kom han
  genom tänkandet; men som även tänkandet är osäkert, så är det väl
  möjligt, att det gives en mångfald, och från denna synpunkt kan man
  väl antaga, att det finnes höger och vänster, att du har ben, Medes,
  att dessa ben äro två, det ena ett högerben, det andra ett vänsterben;
  men det är och förbliver endast ett antagande, en osäker och
  tvivelaktig mening, som du gör bäst uti att alldeles lämna åsido, enär
  denna oförnuftiga, på intet grundade mening endast omakar och plågar
  dig med en inbillad känsla av ett något eller ett intet, som du kallar
  gikten. Skål, min vän!
  Den djupsinnige Kimon tömde bägaren, som Okos ställt framför honom,
  och företog därefter ett nytt angrepp på kvarlevorna av den
  välsmakliga pastejen.
  - Hm, det där går över min fattning, mumlade Medes. Det var en
  underlig filosofi. Men, sade han högt, om du tvivlar att jag har gikt
  i benen, så tvivlar du väl även, att du i denna stund spisar pastej,
  och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt för din
  näsa.
  Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet
  stolt över detta slags motbevis, när han såg, huru överraskad Kimon
  vart häröver och vilka snåla ögon han skickade efter fatet.
  - Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar
  visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig
  därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och
  förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en
  inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med
  största nöje låter gäcka mig. Jag ber dig fördenskull, Medes, besinna,
  om du handlar rätt och passande, då du avhänder en vän till din herre
  en ljuvlig villfarelse, varpå han som gäst i Krysanteus' hus äger
  heliga anspråk.
  Detta skäl bevekte Medes att åter ställa pastejen framför den
  skeptiske Kimon, som skyndade med förnyad iver att fördjupa sig i sin
  angenäma villfarelse.
  Nu tog även Okos till ordet för att understödja sin fader, Medes.
  - Min bäste filosof, sade han, antag, att jag ränner huvudet i väggen,
  så att jag känner, att skallen vill spricka. Vore det också en
  inbillning, det?
  - Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett
  inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna
  inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än
  inbillning.
  - Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så,
  som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör?
  - Gör icke det, sade Kimon, ty då gör du illa mot dig själv. Med allt
  vad jag här sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man
  måste tvivla på allt, men förneka intet. Det är möjligt, fastän
  osäkert, att du verkligen äger ett huvud, och att det finnes något,
  som kan kallas vägg, och att du kan företaga en rörelse, varmed du
  krossar det ena mot det andra. Allt det där är möjligt, och då
  inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller
  verkligt, dock avskys av varje förståndig människa.
  Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade,
  om även Kimon avskydde döden.
  - Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr
  förintelsen.
  - Förintelsen? Vad talar du om förintelse? Icke förintas man genom
  döden? genmälde Medes och fäste sina skumma ögon med ett uttryck av
  fruktan på den vise Kimons läppar.
  - Om vi lämna den filosofiska ståndpunkten och ställa oss på den
  vanliga, som låter antaga, att det gives något, som kallas liv, så
  måste jag säga dig, min vän, att döden enligt mitt och de flesta vises
  förmenande icke är annat än en fullständig förintelse.
  Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin
  soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne.
  Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter,
  började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på
  en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för
  att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem.
  Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av
  slavarne tände en lampa och ställde henne i skygd av en pelare under
  portiken, där gruppen var samlad.
  - Mina vänner, sade Kimon, själen liknar den där lampan, vars låga
  fläktar för draget. Släckes hon ej i förtid av vinden, så slocknar hon
  en gång av sig själv, då hennes olja är förtärd. Du, gamle Medes,
  tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa.
  Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån
  levnadsmätt.
  - Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder
  vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många
  ynglingar rusa i graven före mig.
  - Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade
  Kimon.
  - Tack skall du ha. Men jag behåller hellre min gikt och lever.
  - Jag trodde, att man vid dina år skulle vara utledsen vid att leva.
  - Bah, ju mer man får, dess mer vill man ha; och ju mindre man har
  kvar, dess kärare är det lilla man äger. Det borde du veta, som är
  filosof.
  - Du torde ha rätt, Medes. Men säg mig, varför är du rädd att dö?
  Fruktar du den trehövdade hunden?
  - Bah, den ene portvakten får väl vara hövlig mot den andre. Kerberos
  är jag icke rädd för.
  - Eller fruktar du färden över den stygiska älven? Man säger, att
  gamle Karons båt nu lär vara läck och murken.
  - Åh, skuggorna, som han överskeppar, besväras ej av fetma. Båten kan
  vara god nog för sådan last, och sedan man dött här uppe, lär man icke
  drunkna där nere.
  - Bra sagt, anmärkte Kimon. Men du, Okos, vad säger du om döden och
  underjorden?
  - Jag? Jag är ung och behöver icke tänka på sådant. För övrigt lär det
  nog vara ohyggligt där nere i underjorden. Jag längtar icke dit.
  - Jag undrar icke däröver. Vad måste icke förestå slaven, när den
  lott, som i underjorden väntar hjältar och halvgudar, är så ömklig?
  Påminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus?
  - Nej, vad sade hon?
  - Homeros återgiver det på följande sätt:
  »Ädle Odysseus, nämn ej ett ord till tröst för min bortgång!
  Hellre som dagsverkskarl på åkern ville jag träla
  hos en behövande man, som själv knappt äger sin bärgning,
  än att behärska som drott de dödes förbleknade skaror.»--
  - Tänken er nu, fortfor Kimon, ett sådant tillstånd oföränderligt och
  evigt, icke mildrat av skiftet emellan sömn och vaka, och I måsten
  medgiva, att odödligheten är ingenting att fika efter. Bättre är då
  att emotse förintelse.
  - Förintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i
  underjorden än förintas, sade Medes. Hu, det är ohyggligt att tänka på
  förintelse ...
  - Ja, helst i kväll, då det är mörkt och ruskigt, tillade en av
  åhörarne.
  - För övrigt, sade Medes, har jag mer än en gång talat med min herre
  om döden. Han säger icke, att människan förintas, och han skildrar
  icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga själar, säger han,
  komma till ett ställe, skönare än jorden, för att njuta ett lyckligare
  liv än detta. Du må ursäkta, min filosof, att jag tror min herre mer
  än dig.
  Kimon smålog medlidsamt och skakade på huvudet.
  - Han säger det för att trösta dig, min gubbe, och mildra din fruktan
  för döden. Krysanteus är en ädel man, och jag kan omöjligt tillskriva
  honom annat än ädla bevekelsegrunder. Helt annat är förhållandet med
  många av hans likar och med de statskloke, som också vilja
  upprätthålla tron på skuggvärlden, emedan hon är en mäktig tygel på
  den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus själv är viss om vad
  han säger i detta avseende? Visst icke, min vän. Dödens port öppnar
  sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjärn för de inträdande; men
  utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit
  från Hades till jorden. Av en sådan har Krysanteus således icke hämtat
  den förmodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han väl
  det icke heller, ty, som du hör, det gives många filosofer, som
  druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel på
  odödligheten. Däremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden,
  som förtälja oss om ett Hades och om själarnes tillstånd där, om
  Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker glömska, om de tre
  domarne, som med stränghet nagelfara de avlidnes levnad på jorden, och
  annat mer, som måste förekomma varje förståndig människa löjligt.
  Platon talar väl även åtskilligt om de dödes boningar, av vilka en
  skall vara mycket härlig; men hon lär icke upplåtas åt sådana som dig,
  Medes, utan endast åt oss filosofer, som gjort oss henne värdiga genom
  en levnad, ägnad åt letandet i tingens hemligheter. Men allt det där
  är endast gissningar, osannolika förmodanden. Någon visshet gives
  icke.
  - Ingen visshet, säger du?
  Alls ingen, hederlige Medes.
  -Ingenstädes någon visshet?
  Ingenstädes.
  - Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likväl
  någonstädes hava funnit en visshet.
  - Bah, gå då lika gärna till kristianerna, sade Kimon.
  - Till kristianerna? Varför till dem?
  - Emedan de äro de ende som äro fullkornligt vissa om sanningen av det
  allra orimligaste.
  - Kunna de även giva oss visshet om odödlighet och ett annat liv?
  frågade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi.
  -Det är för dem en småsak.
  - I sanning, tänkte Medes för sig själv, det kunde dock vara skäl att
  höra vad de ha att säga ... ty förintas, det vill jag icke.
  Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade först på de jagande
  skyarna, sedan på den bakom pelaren flämtande lampan.
  Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nöje det
  började samtalet, så mycket mer som regnet ännu avhöll honom från att
  bryta upp och återvända till staden.
  Han började nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina åhörares
  förskräckelse nekade. Världen, upplyste han, har tillkommit ur ett
  ursprungligt kaos genom atomernas tillfälliga föreningar. De ingingo
  naturligtvis otaligt många sådana, innan slumpen fogade, att en så
  skön och ändamålsenlig byggnad kom till stånd. Han hämtade en
  jämförelse från tärningsspelet för att förtydliga detta, och sade:
  - Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu tärningkast och därefter
  tager tärningen i hand, för att kasta den så länge, tills samma kast i
  samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten förekommit, så
  skulle jag därtill förmodligen tarva längre tid än tio släkten kunna
  leva. Den världsbildande slumpen, som spelade tärning med atomerna,
  har haft en gränslös tid för att lösa en än svårare uppgift, men då
  man betänker, att hans spel fortgått genom svarta evigheter, så må man
  icke undra, att även denna sammanställning av tärningkast, som kallas
  världen, äntligen skulle infinna sig. Förstån I mig, vänner? Tron I,
  att gudar styra molnen, som driva där uppe på himmelen, att de hava
  tyglar på vinden, som nu blåser från havet, och kunna, när de vilja,
  hämma hans fart? Tron I, att det kräves gudar, för att dimman skall
  uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och åter nedfalla
  som regn? Naturen följer sina egna blinda lagar, gudarne äro alldeles
  onödiga, och jag ... är törstig och fryser. Det är kallt i afton.
  Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för
  att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden,
  oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till
  trots.
  Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte han sig i sin mantel,
  tackade för den visade gästvänligheten och gick, sedan han lovat att
  vid tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem i sin filosofis
  hemligheter.
  Hos flertalet av dem, som åhört honom, och framförallt hos gamle Medes
  kvarlämnade han en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning.
  Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla på gudars
  tillvaro och själens odödlighet. Han älskade livet, men hade icke ryst
  för tanken på döden, som skulle föra honom till ett bättre land, där
  han finge återse sin bortgångna maka och sina käraste vänner. Han hade
  
Olet lukenut 1 tekstiä osoitteesta Ruotsi kirjallisuutta.