Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 1

El número total de palabras es 4604
El número total de palabras únicas es 1650
29.3 de palabras están entre las 2000 palabras más comunes
39.9 de palabras están entre las 5000 palabras más comunes
44.0 de palabras están entre las 8000 palabras más comunes
Cada línea representa el porcentaje de palabras por cada 1000 palabras más comunes.

KOLARFLICKAN eller EN WANDRING I NORRLAND
Novell

AF
G. H. M--n


Stockholm,
W. Lundequist & Co:s bokhandel,
Myntgatan, N:o 1.
1836.


1.

En vacker sommardag vandrade en munter yngling med bössan på axeln i
en af Ångermanlands dalar. Han sjöng en lustig studentvisa och tycktes
med förtjusning deltaga i den allmänna glädje, som rådde i hela den
sköna naturen, som omgaf honom. En portör, hvarur örter framstucko,
och en icke särdeles stor, packad skjutväska, bevisade att han var
en vandrande Botanist, och tillika jägare. Om föröfrigt hans gröna
vallmarsrock icke just kunde lofva stora skatter i sina fickor, tycktes
hans rena ansigtsdrag och hans klara ögon förkunna, att det bodde rätt
mycket godt och skönt under rocken. En stark helsa och ett friskt mod
blomstrade på hans kinder, och hans spelande blickar och leende mun
uttryckte en liflig och lekande inbillning, och han tycktes i allmänhet
mera beundra och fägna sig öfver folkets sköna gestalter, isynnerhet
de vackra flickornas, och deras rena och gästfria seder, än de liflösa
blommorna.
Thorsten, så hette ynglingen, var son af en Finsk Prest, och nästan ett
hittebarn. Hans far hade under Finska kriget visat sig som en ifrig
patriot, i det han med sina bönder tagit ett Ryskt ströfparti till
fånga. Det är allmänt bekant, med hvilken omensklighet Ryska arméen
framfor på flere ställen. Plundring, mord och brand, voro vanliga
bedrifter, hvarmed barbarerne utmärkte sig. Thorstens far fick af en
vän en varning, då Ryssarna efter slaget vid Orrawais åter framryckte i
landet, som de förut måste lemna. Men emedan han icke ansåg sin trohet
emot sin Konung och sitt Fädernesland för något brott, dröjde han qvar
på sitt boställe, tillika med sin hustru och sina barn. En dag red en
flock kossacker in på gården. Utan vidare omständigheter grepo de hvad
de öfverkommo och förstörde, med det så vilda nidingssinne, hvarför
de äro så fruktansvärdt kände i Finnland, allt hvad som de icke kunde
begagna sig af. Med smärta och förbittring såg Pastorn sin mödosamt
förvärfvade lilla förmögenhet sköflad och sin hustru och barn, hotade
af brist och elände. I harmen ryckte han eldgaffeln ur handen på en
af nidingarna, som höll på att slå sönder allt postlin i huset. Men
i ögonblicket svängde den ursinnige kossacken sin kantschu och gaf
honom några slag öfver den gråhåriga hjessan, jemte en så häftig stöt
med knytnäfven för bröstet, att han föll baklänges och krossade sitt
hufvud mot hörnet af spiseln. Den olyckliga Frun, som var vittne till
detta, hade nog mod och sansning att med tvenne af sina barn kasta sig
ut genom fenstret och gömma sig i diket i en rågåker. Der träffade hon
en dräng, som hade den dristigheten att våga sig fram till gården och
rädda de tre öfriga barnen. Nu blef den arma Enkan omgifven af sina
gråtande barn, vittne till sitt hems fullkomliga förstöring, emedan
Ryssarna stucko eld på hela gården, och derpå, skrålande och hurrande,
drogo sina färde.
Den trogne drängen skaffade kort derpå en häst hos en barmhertig
bonde, hvilken räddat detta kreatur i skogen, undan krigshärarne,
och förde sin olyckliga Fru till Brahestad, det hon hos en förmögen
slägting ville söka sin tillflykt. Hon blef icke emottagen så, som hon
önskat, och hade äfven den sorgen att inom ett par månader se fyra af
sina barn bortryckta af Fältsjukan. Hon blef sjelf kort derpå lagd
på sjuksängen af bekymmer och elände, hvaraf hon också dog, lemnande
den arma Thorsten, sjuk och uthungrad, utan skydd och tillflykt. En
flyktande Prestfamilj, som var i samma olyckliga belägenhet, upptog
honom. Presten hade kännt hans far, och detta var nog för att förmå
honom att upptaga sin väns barn, såsom det tredje af sina egna.
Thorsten var då allenast fem år gammal, men minnet af de fasans
uppträden, han öfverlefvat, var ganska lifligt för hans själ, och det
var ett eget drag i hans karakter, att han, ehuru glad och liflig
annars, gerna öfverlemnade sig åt sin barndoms dunkla och dystra
minnen. Han kom ihog sin Mor, och i ensligheten var det hans käraste
sysselsättning att återkalla hennes sköna drag och hennes kärlek i
sitt minne. Men det blef honom ofta pinsamt att han ej fullkomligt
kunde minnas hvad hon talt med honom på sin dödssäng, och det var en
så mycket lifligare smärta för honom, som hans inbillning oupphörligt
ville föreställa honom, att hon sagt för honom en hemlighet, vigtig
för hela hans lefnads välfärd och lycka, men han kunde omöjligt utreda
densamma, och det förekom honom derföre ofta som om han måste ådraga
sig de förfärligaste lidanden, om han icke kunde finna upplösningen
af sin lefnads gåta. Men merendels lyckades det snart för hans glada
lynne att förjaga alla dessa inbillningens förfärliga och orediga
föreställningar, och det var äfven en välgerning af himlen att han
fått detta lyckliga lynne, som ensamt gjorde hans sednare ungdoms
olyckor drägliga för honom. Hans fosterfar fick, efter lång väntan,
ett Pastorat i Sverige. Han förlorade efter några år sin fru och
gifte sig med en annan, som inom kort jagade den arma Thorsten ur
huset och förstod att sätta sig i en sådan respekt hos sin man, att
den gode gubben endast i hemlighet kunde gifva Thorsten det understöd
han behöfde för att kunna fortsätta sina studier. Thorsten lärde
emedlertid i fremmande hus att känna verlden, och att sjelf förvärfva
mera fasthet och oberoende i karakter och tänkesätt. Han hade tagit
en medice-philosofisk Candidatexamen i Upsala, då han företog sig en
vandring till Lappland, för att, som han sade, låta nordens vindar på
fjällen blåsa bokdammet af sig.
Han stod vid stranden af Ångermanån och betraktade denna nejd, så
utmärkt för den poetiskt vilda skönhet, som är den högre nordens
karakter. Då blef han varse en Zigenartropp, som höll sin måltid i
solskenet bredvid vägen. En gubbe, ett par karlar, en gosse, två gamla
gummor, tre yngre qvinnor och några barn, med ett halft dussin hästar
och en hop bylten, utgjorde en besynnerlig grupp. De trasiga karlarnas
ansigten buro den mörka stämpeln af Zigenarnes lynne, och deras svarta
trotsiga ögon, uttryckte något argt och lömskt, men deras växt var
resligare än vanligt bland sådant folk. Endast en flicka hade ett
ansikte, som verkeligen förtjente namn af skönt. Hennes drag voro helt
och hållet olika de vanliga Tattarnes, och deras regelbundna former,
ännu mera frappanta genom motsatsen af hennes följes, tycktes bevisa
att hon säkert var något bortstulet barn.
Thorsten betraktade en stund denna grupp. En besynnerlig känsla af
nyfikenhet och medlidande med den vackra flickan, som så sällsamt
befanns inblandad i en flock sådant pack, förmådde honom att nalkas.
Muntert trädde han till dem, och tog fram sin bränvinsflaska, hvilken
han lät gå ikring laget. Män och qvinnor söpo, men icke den vackra
flickan. Till och med i barnungarna hälldes en klunk. Thorsten frågade
hvart resan skulle gälla, och de svarade: till Norrige. Thorsten
uppgjorde då i hast en saga; han sade sig vara Svarfvargesäll och hafva
blifvit körd ifrån sin husbonde, så att han nu nödgades gå omkring
och söka tjenst. Han ville också försöka om han ej kunde få några
bättre vilkor i Norrige. Derpå frågade han efter deras lefnadssätt,
hvilket gubben, som förde ordet medan de andra karlarne med sneda och
misstrogna blickar betraktade honom, icke avmålade särdeles behagligt.
Helt oförmodadt föreslog Thorsten då att göra sällskap med dem dit,
emedan han icke kände vägen. Alla sågo bestörta på honom och tycktes
icke veta hvad de skulle göra, men han visste så väl att rätta sig
efter deras skojarton, att de slutligen biföllo. De började derpå att
sins emellan språka Finska, då Thorsten genast deltog i samtalet och
sade att han var deras Landsman. Detta tycktes verka på gubben, som en
oförmodad glädjepost. Han visade Thorssten den största vänlighet, men
de båda karlarna kunde icke aflägga sin misstrogna vresighet. Gummorna
tycktes också med sina plirande ögon vilja uttrycka vänlighet, men den
vackra flickan satte sig med ryggen vänd åt hela sällskapet och tycktes
icke vilja märka hela afhandlingen. Thorsten lät emellertid flaskan
flitigt gå ikring. Småningom försvann förlägenheten och han var nästan
som kamrat med dem allesammans. Försigtigtvis beslöt han att akta sig
för att visa de unga qvinnorna någon uppmärksamhet, innan han fått se
karlarnas uppförande emot dem.
Egentligen skulle Thorsten, då han litet fick tid att besinna sitt
bastiga infall, ej varit missnöjd med ett afslag på sin begäran, men
han tänkte sedan att det ej kunde skada om han härdade sitt lynne i
sällskap med dessa vilda menniskor. Dessutom var han äfven nyfiken att
se, huru mycket dessa Finska öfverlefvor, som så grymt fördrifvits
af Svenskarne, sedan de blifvit narrade till de stora fjällskogarna,
vanslägtats ifrån sin stam. Så ungefär funderade Thorsten, men det är
likväl säkert, att om han icke fått se den välbildade flickan, skulle
han aldrig fallit på den tankan att med denna ströfvande flock blifva
nomad i Sverige.
Sällskapet begynte redan att packa sina bylten och saker på hästarna,
då en man med en skjutsgosse i en kärra, kom hastigt åkande utför
backen. Han stannade och steg af för att komma till sällskapet.
Då gubben fick se Länsmansknapparna i den resandes rock, gick han
emot honom med hatten ödmjukt i handen, medan karlarna skyndade
med påpackningen och qvinnfolken hoprafsade sina bylten samt bundo
sina ungar på ryggen. Thorsten blef lika bestört som harmsen då han
såg äfven den vackra flickan belasta sig med ett lefvande bihang.
Emedlertid begynte Länsmannen med äkta länsmanstermer och svordomar
fråga efter pass och förbanna pack och lösdrifvare. Gubben emottog
allt hans ovett med ödmjukhet, men det förargade Thorsten att höra
alla dessa nedriga namn, innan ännu mannen hade fått något svar eller
undersökt hvad slags folk de voro. Den ena karlen gick litet uppåt
backen, liksom för att se om någon kom efter, och den andra såg sig
äfven orolig omkring, medan han då och då liksom af en händelse,
sparkade en stör, som låg på marken, allt närmare den grälande
Länsmannen. Hastigt fick Länsmannen öga på Thorsten, som hade ställt
bössan ifrån sig bakom ett träd. Han tycktes länge liksom besinna sig,
under det han aåg på honom. Till slut gick han fram och tog honom utan
krus i kragen, samt ville släpa honom till sin kärra. Thorsten sökte
rycka sig lös, men Länsman var en stark karl och släppte honom icke så
lätt. En brottning begynte, i hvilken Thorsten skulle dukat under, så
framt icke i detsamma den karlen, som stod öfverst på backen gifvit en
vink och den andra gripit stören och med den gett Länsmannen ett slag
midt för pannan, som sträckte honom till marken. Pojken, som körde
Länsmannens kärra, gaf vid denna syn hästen en pisksläng och flydde i
galopp derifrån.
Thorsten stirrade bestört på den slagne Länsmannen, som likväl snart
slog upp ögonen. Zigenarn lyfte stören för att gifva honom ett nytt
slag; men Thorsten afböjde det. Länsmannen reste sig upp och Thorsten
fattade sin bössa: "Herre", sade Thorsten: "Hade ni med höflighet frågat
hvem jag var, skulle jag genast med tillbörlig respekt visat er mitt
pass; men sådana sjelfmyndiga tyranner, som kronans vägnar vilja fara
fram som öfversittare, så skylla sig sjelfva, om de stöta emot, under
sin öfvermodiga framfart. Laga er skyndsamt er väg, och lär er att en
annan gång vara höflig."
Länsmannen mumlade några svordomar mellan tänderna, i det han stapplade
utför vägen. Karlen, som stått på utkik på backen, kom i detsamma
springande. "Här kommer folk!" ropade han. Genast fattade gubben sin
järnbeskodda staf och begaf sig ifrån vägen inåt skogen. Hästarna
leddes af karlarna och gossen. De två gummorna lyftades på hvar sin
häst, de yngre qvinnorna följde derefter, och Thorsten, med bössan på
armen, slutade troppen.
De hade icke hunnit långt in emellan de mörka granarna, förrän de hörde
ramlet på vägen af flera åkdon. Dessa tycktes stanna vid stranden af
elfven.
"Nu gäller det", sade gubben. "Ingen får bli efter. Följ noga med i
raden och varen tysta!" Han påskyndade sin gång och, ordnad likt den
indianska kedjan, som bildas på resor i Amerikas ödemarker, följde den
lilla troppen allt djupare in i ödemarken. Gubben tycktes drifven af en
slags inspiration. Han gick nästan rakt fram, och förstod att så rikta
sin väg emellan tufver och trädstammar, att det var utan mycken möda
som både hästar och folk kunde följa honom.
Thorsten hade småningom börjat besinna sig. Han hade blifvit inblandad
i en ledsam sak och i ett ganska obehagligt sällskap. Han hade bordt
visa Länsmannen sitt pass och stanna qvar hos honom för att så blifva
skild från Zigenarne. Men det var icke möjligt för honom att nu
återvända, utan att ådraga sig än mera förargelser. Det var derföre
bäst, tänkte han, att öfverlemna sig åt händelsen och följa med sina
nya kamrater, åtminstone tills han kunde bli öfvertygad att det var
något ondt med dem.
Skogen blef allt mörkare och tätare. Tåget aflägsnade sig allt mer
ifrån den bebodda och odlade elfstranden. Här och der syntes i skogen
en nyodling, ett svedjefall, en kolbotten, men ingen mensklig boning.
De flyende ilade oupphörligt framåt mellan kärr och bergshöjder, öfver
små bäckar och förbi täta snår. Ett par gånger stannade gubben nedanför
någon höjd, för att hvila en kort stund, då alltid en af karlarne
ställde sig på utkik öfverst på höjden. Så led det till aftonen, då
efter flera timmars ansträngning gubben ansåg det vara tid att hvila.
"Vi få nu hålla till godo med att ligga tre, fyra nätter ute, för den
stränga Herr Länsmannens skull", sade han. "Skulle vi söka natthärberge
på vägen, så hade de snart reda på våra spår. För oss är det ingen
nöd, men värre blir det med vår unga herre. Han är väl intet van att
slita så mycket ondt. Men han får lof att stå ut med att följa oss ända
hem, och sedan kunde du, Anders, med den ena hästen forsla honom öfver
fjället till Rörås, så får han väl der hitta på någon råd att hjelpa
sig sjelf vidare."
Thorsten förklarade att det väl icke var hela verlden att tillbringa
några sommarnätter under bar himmel: det hade han gjort förr. Derefter
frågade han sina nya kamrater om deras namn.
Gubben hette Ollikainen. Hans hustru och svägerska voro de båda
gummorna. Karlarne voro hans söner och två af de yngre qvinnorna hans
sonhustrur. Den tredje qvinnan var hans brorsdotter och var litet
underlig, sade gubben sakta, för det hennes mor, som var kunnig i
många konster hade lärt henne åtskilligt. Hon var sjutton år, men hade
förstånd som en gammal menniska, och skulle läsa i höst, då det troddes
att kyrkherrn tänkte komma på ett besök upp till fjällskogsboarna.
Hennes namn var Bolla, egentligen sammandraget af Ingeborg. Hela
slägten hade nödgats gifva sig till kolare under Furuborgs bruk,
hvars innehafvare nyttjat den vanliga taktiken att under något hårdt
år tvinga de halsstarriga finnarne till undergifvenhet. De hade nu i
hemlighet gjort en färd nedåt landet, berättade gubben vidare, för att
byta till sig något säd och förse sig med åtskilliga andra behof, utan
att bruket skulle behöfva veta derom. Anders, den äldsta af sönerna,
hade varit några år i sällskap med ett parti hästbytare, och förstod
sig ännu så på hästhandel, att han förtjente rätt betydligt på hvarje
resa. Den andra sonen, Per, hade öfvat upp sin konst att byta varor och
handla på marknaderna i Fahlun, Rörås, Gefle och Norrlandsstäderna.
Det var således icke i oerfarna och obildade skälmars sällskap, som
Thorsten hade råkat. Hvad som förvånade honom isynnerhet, var gubbens
värdiga utseende och de öfrigas vördnad för honom, så snart de kommit
ifrån landsvägen. Den enda som tycktes icke mycket akta på gubben,
var hans svägerska, Bollas mor. Hon satt och mumlade för sig sjelf på
hästryggen, under det de öfrige enligt hans tillsägelse höllo sig tysta.
Det var i en af sällsamt brutna klippor innesluten dal, vid en mila,
hvilken året förut blifvit bränd, som, nattlägret utsågs.
Karlarna aflastade hästarna, för att leda dem till vatten i en bäck
strax bredvid. Qvinnorna gjorde upp eld på sjelfva kolbottnen. En
kittel framtogs och Ollikainens hustru satte sig i spetsen för
måltidsbestyret. De unga qvinnorna sågo om sina barn och utbredde några
grofva filtar på marken.
Thorsten klättrade upp på en af klipporna för att se sig omkring i den
vilda, storartade naturen. Det ligger något besynnerligt hemskt men
tillika skönt i anblicken af en stor skog, särdeles vid solnedgången.
Der råder en enslighet, så högtidlig, der höres en susning, så
majestätisk. Då nu Thorsten från höjden såg sig omkring, begränsades
hans synkrets af den oöfverskådliga skogen, hvars mörkgröna toppar
bröto sig emot aftonrodnans purpur. I den lilla dalen under hans
fötter, som redan låg i djup skymning, upplågade kolfinnarnas eld, och
dess fladdrande sken upplyste de grofva tallarnas stammar och de i
armodets drägt höljda gestalterna, som syslade kring elden. Karlarna
återkommo med sina hästar från bäcken och uppskrämde en gammal tjäder,
som förmodligen också utsett sig ett nattqvarter i en tall i samma dal.
Den oroade skogsbon kom inom håll för Thorsten, men blef hastigt af
hans skott nedskickad till qvinnorna.
Han skyndade nu sjelf ned, sedan händelsen gifvit honom tillfälle att
också lemna ett bidrag till den gemensamma måltiden. Han kryddade
den med uppoffring af återstoden ur sin bränvinsflaska, hvilken
tycktes ytterligare öka den påbegynta förtroligheten mellan honom och
sällskapet.
Till det egna i kolfinnarnes seder hörde, att, innan de satte sig
omkring kitteln, för att hvar och en af gumman emottaga sin andel,
gossen högt uppläste några bordsböner. Hela måltiden föregick med
skyndsamhet och under tystnad, och efter dess slut lästes åter böner.
Qvinnorna lägrade sig derpå tillsammans i en grupp med barnen. Gubben
anviste Thorsten en plats vid sin sida. De båda karlarne begåfvo
sig till ingången af dalen med hästarna. Och det blef snart tyst
rundtomkring.
Thorsten kunde icke, oaktadt sin trötthet genast insomna. Han
stirrade tankfull upp emot Julihimmeln, på hvilken några få stjernor
framstrålade. Obeskrifligt upplyftande är alltid anblicken af de
himmelska ljusen. Då man ser det höga himlafästet, känner man
sig upphöjd öfver så mycket jordiskt, man tycker sig i skenet ef
stjernornas strålar andas en renare luft, än den, som närer vårt
hvardagslif. Man känner tanken upplyftad till Honom, om hvilken
Job säger, att "Han allena utsträcker himmelen, -- Han förseglar
stjernorna, -- Han gör Carlavagnen och Orion, Sjustjernorna och de
stjernor söder ut."


2.

I tolf dagar fortsattes resan med samma ansträngning och i samma
ordning. Thorsten anmärkte, att sällskapet blef allt mera förtroligt,
ju djupare det inträngde i skogen. Ett par gånger följde de en
landsväg ett kort stycke, men då med yttersta sorgfällighet för att
icke upptäckas. Gubben gick ett långt stycke förut för att varna,
om någon skulle möta, och den ena karlen dröjde så långt efter, att
han skulle kunna gifva tecken i tid, om någon syntes åt det hållet.
Om aftonen tolfte dagen hvilades nu vid en lada, som måste tillhört
något skogshemman. Under det måltiden tillagades, språkade Thorsten
med qvinnorna. De voro vänliga emot honom, men svarade mycket kort på
hans anmärkningar och frågor. Den språksammaste af alla var pojken,
Heikko (af Henrik). Thorsten hade vunnit hans vänskap derigenom att
han ett par gånger låtit honont låna sin bössa och lärt honom att
handtera den. Men hela familjens historia var mycket enkel, så att
gossens berättelser endast bestodo i äfventyr vid fågelfångst och nu
på denna deras resa, den första hvari han fått deltaga. Thorsten hade
undvikit att på något sätt utmärka Bolla, ehuru hans blick ofta med
uttryck af besynnerligt deltagande, nästan bekymmer, hvilade på henne.
Hon förstod att obemärkt bereda honom en och annan liten beqvämlighet,
hvilken genom resans besvärligheter erhöll ett dubbelt värde. Det föll
sig merendels så, att hon var sist ibland qvinnorna och derföre honom
närmast. Men hade han något aflägsnat sig vid ett nattläger eller
eljest för att komma åt att skjuta ett djur, så bjöd hon honom en liten
näfverskäppa med bär, som hon under tiden plockat, eller gaf hon honom
en blomma, sedan hon märkt att han fästat uppmärksamhet vid örter. Han
tackade henne då vänligt, men utan att de mycket samtalade.
Följande morgonen gjorde sig sällskapet färdigt att ytterst bittida
fortsätta färden. Hvar och en hade, enligt gubbens tillsägelse, försett
sig med en lång stör. Men mörka moln uppstego på himlen. Regn och åska
voro i annalkande, sade gubben. Men innan solen är högt på himmelen,
hafva vi hunnit till våra egna skogar.
Hästarne hade här haft godt bete och äfven sällskapet kände sig ifrigt
att hinna hem. Gubben satte sig såsom förut i spetsen för tåget, och
det fortsattes åter emot vester. I början måste man fara öfver en
sträcka oländiga och ofruktbara höjder, hvilka slutligen upphörde vid
ett stort, uttorkadt kärr, på hvars andra sida åter en tät skog reste
sig. Just då sällskapet följde gubben ned till kärret, bröt regnet
löst. En åskknall hördes och dundret rullade på ett eget förfärligt
sätt öfver höjderna, som nyss blifvit lemnade. Alla sågo ditåt. En
ensam gammal tall hade blifvit träffad af blixten och det begynte ryka
och gnistra ibland dess mossiga grenar. Elden släcktes dock snart af
regnet, och resan fortsattes. "Hm! Åskan kör lågt i dag!" mumlade
gubben. "Och kärret blötnar snart upp. Komma vi icke fort öfver, så bli
vi fastsittande."
Thorsten kände sig förut ängslig och beklämd; men då han hörde gubbens
ord, upplifvades han vid åtankan af en förestående fara. Karlarne
och deras hustrur fattade hvardera en häst vid tygeln. Gummorna redo
hvar sin. Bolla stannade litet efter och höll sig närmare Thorsten än
vanligt. "Stig icke miste", sade hon: "trampa i mina spår. Den som
råkar att klifva ned sig här, sjunker ohjelpligt, ty kärret är utan
botten."
Gubben hade emellertid god reda på vägen. Med en obegriplig säkerhet
framskred han emellan tufvorna och lingonriset. Han hade sina märken,
efter hvilka han rättade sig, ehuru ingen annan, åtminstone icke
Thorsten, kunde upptäcka något sådant. Någon gång måste gubben stanna.
Han kände då med sin staf omkring sig på tufvorna, betraktade skogen
framför sig och såg sig betänksamt tillbaka. Men snart satte han sig
då ånyo i rörelse. Tufvorna blefvo emellertid slippriga af regnet och
emellan dem mjuknade jorden, så att slutligen marken gungade under
fötterna. Hästarne skyggde för hvarje hväsande blixt och drogo sig
tillsammans vid det skarpa åskdundret. Det fordrades den noggrannaste
försigtighet att få dem att icke snafva och att hålla sig rätt der
gubben gick förut.
Thorsten var flere gånger nära att slinta, men Bolla, som stod vid
nästa tufva och med uppmärksamhet följde hans rörelser, räckte genast
ut sin stör till honom, så att han kunde fatta uti den och återvinna
jemvigten. Han blef nu uppmärksam på den förundransvärda vighet och
ledighet, hvarmed hon framskred. En så smidig vext, som hennes, hade
han än aldrig sett; och oaktadt den ytterst torftiga drägten, var det
i hela hennes gestalt ett behag, som icke behöfde rikedomens glans
för att blifva märkbart. Hans blickar, fulla af tacksamhet för hennes
biträde, blefvo dock sällan besvarade, emedan hela hennes uppmärksamhet
var upptagen af omsorgen för deras säkerhet. Redan hade sällskapet,
efter otroliga ansträngningar, hunnit öfver mer än hälften af kärret,
då gubben ånyo gjorde halt. Sedan han länge skådat åt alla sidor
kallade han båda karlarna fram till sig. Bolla och Thorsten måste hålla
deras hästar. En tyst rådplägning hölls, hvaraf Thorsten icke kunde
höra något, förrän gubben högt sade: "Kärret är alldeles uppblött. Vi
måste vända om. Gud hjelp oss! Det ser mörkt ut att komma tillbaka och
än mörkare att komma fram."
"Nej, framåt måste vi!" ropade hastigt den ena gumman, Bollas mor. "Låt
mig gå före! Kom ihåg källdraget der borta; det har brutit af vägen
bakom oss. Det är möjligt att vi kunna komma fram, men tillbaka är
omöjligt."
Hastigt hoppade gumman af hästen och ledde honom till gubben, medan hon
med sina små röda ögon plirade omkring i den gråa slöjan af hällregnet.
Åter hölls en öfverläggning. "Stig af hästen och led honom, min gumma!"
sade Ollikainen. "Vi måste framåt, säger Svägerskan. Ser hon rätt så
ha vi en skogsudde icke så långt borta åt detta hållet!" Han begynte
derefter åter att skrida framåt.
"Kom icke för nära hvarann!" sade Anders. "Marken bär icke flere
tillsammans. Akta att stiga på samma tufva som hästen!" Han tog vid
dessa ord tygeln ur Thorstens hand och ledde sjelf sin häst. Nu hade
regnet så upplöst kärrets dy omkring tufvorna, att dessa icke kändes
fastare, än om de flutit lösa på en vattenyta. Hästarna voro utmattade
och oroliga, så de hvarje ögonblick snafvade vid språnget från den ena
tufvan till den andra. Det fordrades vana, styrka och kallblodighet att
kunna styra och leda dem. Qvinnorna med sina barn bundna på ryggen,
voro likväl outtröttliga. Den som minst orkade var Bollas mor, så att
flickan till slut måste emottaga och leda hennes häst. Men gumman
förmådde icke heller gå, så att Bolla lyftade henne på hästryggen,
ehuru Anders sade att det var ganska farligt.
Genom regnet visade sig till slut en skogsudde, som utsköt i kärret.
Man nalkades den med yttersta försigtighet, emedan just der utanför
tufvorna voro lösast. Gubben Ollikainen stod redan på de fasta rötterna
af liten martall, då Bolla uppgaf ett rop. Hästen som hon ledde sjönk
med framdelen i dyn mellan tvenne tufvor. Thorsten skyndade till
och räckte sin hand åt gumman, som red. Denna hoppade skyndsamt af
och skyndade till stranden. Anders ropade åt Bolla, att hon skulle
hålla hästen stilla, tills de öfriga blifvit räddade. Men då djuret
kände huru det småningom sjönk allt mera, begynte det anstränga alla
sina krafter att arbeta sig upp igen; det sparkade dock genom sina
förtviflade bemödanden endast desto mera sönder den skorpa af vexter
och mossor, som utgjorde den bottenlösa dyns betäckning. Hastigt
besinnade sig emellertid Thorsten: han skjöt sin stör under hästens
bringa, så att den fick något fastare stöd att hvila på. Gubben
Ollikainen kom i detsamma sjelf till stället. Han använde sin stör på
samma sätt. Anders lyckades att rädda de öfriga hästarna, hvarefter han
och hans bror hastigt fällde några smala trän, dem de släpade fram.
Efter otroliga ansträngningar blef ändtligen hästen uppdragen på dessa
och förd in i den tryggare skogen. Han skälfde emellertid af köld
och matthet. Regnet fortfor oupphörligt och kändes dubbelt plågsamt
under de drypande träden. Åskknallarna blefvo också allt häftigare och
blixtarna fräste, så att det hördes huru åskan på flere ställen slog
ned. Det brakade i de gamla tallarna och ett echo, tusendubbladt mellan
träden, upprepade oupphörligt de fasaväckande ljuden. Hela dagen var
förfluten under dessa mödor. Slutligen upphörde regnet, men ur träden
dröp det ännu oupphörligt. Här fanns ingen fri plats nära, sade gubben,
så att man måste uthärda. Hästarna förmådde icke gå vidare, så att man
beslöt att hvila här öfver natten.
Det blef icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under
skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln
framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och
hans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns.
Bolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd
hjortron från kärret.
Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa
granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord,
utvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna
samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så
att skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en
skön natt.
Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra
susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en
blick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning
Has leído el texto 1 de Sueco literatura.
Siguiente - Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 2
  • Piezas
  • Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 1
    El número total de palabras es 4604
    El número total de palabras únicas es 1650
    29.3 de palabras están entre las 2000 palabras más comunes
    39.9 de palabras están entre las 5000 palabras más comunes
    44.0 de palabras están entre las 8000 palabras más comunes
    Cada línea representa el porcentaje de palabras por cada 1000 palabras más comunes.
  • Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 2
    El número total de palabras es 4702
    El número total de palabras únicas es 1604
    29.4 de palabras están entre las 2000 palabras más comunes
    39.1 de palabras están entre las 5000 palabras más comunes
    43.8 de palabras están entre las 8000 palabras más comunes
    Cada línea representa el porcentaje de palabras por cada 1000 palabras más comunes.
  • Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 3
    El número total de palabras es 4750
    El número total de palabras únicas es 1456
    32.1 de palabras están entre las 2000 palabras más comunes
    43.4 de palabras están entre las 5000 palabras más comunes
    48.0 de palabras están entre las 8000 palabras más comunes
    Cada línea representa el porcentaje de palabras por cada 1000 palabras más comunes.
  • Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 4
    El número total de palabras es 4635
    El número total de palabras únicas es 1580
    28.5 de palabras están entre las 2000 palabras más comunes
    37.9 de palabras están entre las 5000 palabras más comunes
    42.1 de palabras están entre las 8000 palabras más comunes
    Cada línea representa el porcentaje de palabras por cada 1000 palabras más comunes.
  • Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 5
    El número total de palabras es 4645
    El número total de palabras únicas es 1683
    29.3 de palabras están entre las 2000 palabras más comunes
    39.1 de palabras están entre las 5000 palabras más comunes
    43.1 de palabras están entre las 8000 palabras más comunes
    Cada línea representa el porcentaje de palabras por cada 1000 palabras más comunes.
  • Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell - 6
    El número total de palabras es 815
    El número total de palabras únicas es 408
    42.6 de palabras están entre las 2000 palabras más comunes
    51.0 de palabras están entre las 5000 palabras más comunes
    54.0 de palabras están entre las 8000 palabras más comunes
    Cada línea representa el porcentaje de palabras por cada 1000 palabras más comunes.