Den svenska Arbetareskyddslagstiftningen och Yrkesinspektionen - 3

hälst fritt och obehindrat tillträde_ till de anstalter, öfver hvilka de
ha tillsyn. Detta är ock en genomgående princip i Tysklands, Schweiz',
Österrikes, Frankrikes och Danmarks skyddslagstiftning.
Hos oss torde stadgandet om den inspekterandes anmälan ha tillkommit af
en missriktad hänsyn för arbetsgifvaren. Det skulle nämligen vara
nedsättande för honom, om inspektören utan hans eller hans
arbetsföreståndares vetskap finge komma in till arbetsstället. Men detta
är en felaktig syn på saken, ty inspektionen är ju till för de
_lagstridiga_ arbetsgifvarnas skull, men måste för att vara värksam mot
dessa vara anordnad på det mäst effektiva sätt. För öfrigt är kontrollen
äfven riktad emot arbetarna, som dels i egenskap af föräldrar till
barnen, dels emedan de behöfva de minderåriga till biträde i arbetet,
frestas att befrämja öfverträdelser af skyddslagen.
En annan inskränkning i den fria kontrollen öfver lagens efterlefnad är
den äfvenledes från 1889 års lag hämtade bestämmelsen att viss del af
fabrik, värkstad eller annan arbetslokal må för bevarande af
yrkeshemlighet undantagas från inspektion.[11] Vid meningsskiljaktighet
härvid mellan yrkesidkaren och yrkesinspektören hänskjutes saken till
Konungens Befallningshafvande.
Hvad slutligen straffen för öfverträdelser af lagen angår, kan påpekas
att det icke blott är yrkesidkaren, utan äfven den minderåriges fader
eller målsman som straffas, nämligen i fall öfverträdelsen skett med
faderns eller målsmans vetskap och vilja. Straffet för yrkesidkaren är
för öfrigt högst 500 kronors böter.
Öfverträdelser af lagen åtalas af allmänna åklagaren.
* * * * *
Med afseende på bestämmelserna om _minderårigs användande i handtvärk_
och annan småindustri må här, förutom hvad redan blifvit sagt om 1881
års förordning, endast nämnas följande. _Villkoren för inträde i
arbetet_ äro att den minderårige fyllt _12 år_, att han inhämtat
_folkskolans minimikurs_, samt att han ej till följd af sjuklighet eller
kropplig svaghet kan anses komma att lida men af det ifrågavarande
arbetet (styrkt genom _läkarebetyg_). Nattarbete mellan kl. 8 på kvällen
och 6 på morgonen är förbjudet, och arbetsdagen skall afbrytas af
lämpliga raster.[12]
-----
Fotnot 5:
Den 6:te internationella kongressen för Hygien och Demografi.
Fotnot 6:
Berlinerkonferensen ansåg att för nordligare länder 12 år borde vara
minimiålder _utan undantag_.
Fotnot 7:
Att minderåriga få arbeta i en för hälsan skadlig luft, förutsättes
sålunda uttryckligen.
Fotnot 8:
Af denna mening var äfven Berlinerkonferensen.
Fotnot 9:
I de tio timmar, under hvilka 13-åringarna enligt 1900 års lag få
användas i arbete, inberäknas naturligtvis icke rasterna.
Fotnot 10:
Huru skall t. ex. den inspekterande kunna kontrollera att de
minderåriga under rasterna ej uppehålla sig i arbetslokal, där luften
är förorenad af hälsoskadliga ämnen, om han ej äger tillträde till
arbetsstället annat än då arbetet pågår?
Fotnot 11:
Denna bestämmelse har på området för 1889 års lag endast i
undantagsfall åberopats af yrkesidkare och alltså hittills ej
inneburit något hinder af nämvärd betydelse för inspektionen.
Fotnot 12:
1881 års förordning, hvilken ingår såsom n:o 64 i _Svensk
författningssamling_ för år 1881, kan genom bokhandeln erhållas till
ett pris af 10 öre.


4. Bestämmelser om kvinnoarbetet.

Statens ingripande genom 1900 års lag i de vuxna kvinnornas rätt att
fritt råda öfver sin arbetskraft innebar en nyhet för vårt land. Några
lagbestämmelser utöfver de i 1900 års lag gifna finnas icke häller med
afseende på de vuxna kvinnornas arbete.
I allmänhet har lagstiftningens grund, då det gällt kvinnoarbetet, varit
hänsyn dels till hem och familjelif samt kvinnans sedlighet, dels till
kvinnans och det kommande släktets hälsa och kroppskrafter. Dessa skäl,
och särskilt det sistnämda, ha ock varit så talande att krafvet på
frihet för kvinnan att lika obehindrat som mannen förfoga öfver sin
arbetskraft i de flästa länder måst vika. Lagstiftningen utomlands
bestämmer nu icke blott såsom hos oss förbud mot visst slags arbete och
för barnaföderskor att en viss tid efter nedkomsten användas i arbete,
utan äfven förbud emot nattarbete, t. ex. i England och Schweiz; vidare
gifvas bestämmelser om maximalarbetsdag samt om raster, hvarvid
middagsrasten i t. ex. Schweiz skall vara längre för dem som ha att
sköta hushåll o. s. v.
Vår lag ger med afseende på kvinnoarbetet endast följande två
föreskrifter (i 7 §):
1. Kvinna, som födt barn, får icke sysselsättas _under de fyra första
veckorna efter barnsbörden_, därest icke med läkarebetyg styrkes att hon
tidigare kan börja arbetet utan men.
2. Till arbete _under jord_ i grufva eller stenbrott får kvinna icke
användas.
Med afseende på de industrier, inom hvilka dessa bestämmelser gälla,
kontrollen öfver deras efterlefnad och straff för öfverträdelse af
desamma hänvisas till hvad förut är sagt angående de minderårigas
arbete.
Mot den tid af 4 veckor efter barnsbörden, under hvilken kvinna ej får
användas i arbete, kunna framställas befogade anmärkningar. Denna tid är
nämligen enligt fackmännens utsago under alla förhållanden för kort för
att moderns organism skall hinna återgå till sitt normala tillstånd. I
regel erfordras härför en tid af 6-8 veckor. Skulle emellertid modern
något dessförinnan utan olägenhet kunna deltaga i visst lättare arbete,
så borde åtminstone industriellt arbete under de 4 första veckorna vara
_absolut_ förbjudet utan möjlighet att med läkarbetyg kunna komma in i
arbetet tidigare. Nu liksom inbjuder lagen till utfärdande af intyg, för
hvilka skickliga och samvetsgranna läkare icke torde kunna stå.
I den tyska lagen af år 1891 är också förbudet för arbete under de fyra
första veckorna oeftergifligt, och för arbete under de två följande
veckorna fordras läkarbetyg. I Schweiz är förbudstiden 6 veckor.
Att förbudstiden icke bestämmes för kort, är dessutom icke blott
nödvändigt för modern, utan äfven af största vikt för barnet, som
särskilt under de 6 första veckorna alltför väl behöfver moderns
ständiga omvårdnad. I den nya danska lagen, som med afseende på
barnaföderskor för öfrigt öfverensstämmer med vår lag, betonas
uttryckligen barnets inträsse. Det heter nämligen där att det
ifrågavarande läkarebetyget skall styrka att arbetet kan ske utan skada
vare sig för barnet eller modern. I vår lag sägs däremot endast att
arbetet skall kunna ske »utan men». (Jämför 7 §.)
Ett önskemål med afseende på lagstiftningen angående barnaföderskor är
för öfrigt att befria dem från arbete äfven en tid _före_ barnsbörden,
då ansträngande arbete äfvenledes kan vara till skada för mor och barn.
Detta önskemål, som naturligen är svårare att i lagstiftningen praktiskt
förvärkliga, har dock blifvit beaktat åtminstone i den schweiziska
kantonen Glarus' lagstiftning och i den spanska lagen af år 1900. I
Glarus stadgas angående barnaföderskor förbud mot industriellt arbete
under 8 veckor, däraf minst 6 veckor efter nedkomsten. I Spanien stadgas
— förutom förbud mot arbete under de 3 veckorna närmast efter
barnsbörden — att om en arbeterska begär ledighet på grund af väntad
förlossning, skall hennes plats behållas för hennes räkning från och med
det hon begärde ledigheten till och med 3 veckor efter nedkomsten.


5. Bestämmelser till skydd för arbetare i allmänhet.

Det är redan nämdt att 1864 års näringsfrihetsförordning, 1874 års
hälsovårdsstadga och 1884 års grufvestadga innehålla enstaka
bestämmelser till skydd för arbetare. Härtill komma föreskrifter i 1874
års byggnadsstadga (skyddbestämmelsen däri dock af år 1890), i 1897 års
förordning angående explosiva varor m. fl. förordningar.
Värkliga arbetareskyddslagar äro 1889 års lag angående skydd mot
yrkesfara samt 1896 års förordning angående tillvärkning af
fosfortändstickor.[13]
Slutligen bör ock nämnas, att vår strafflag förbjuder handtvärk eller
annat arbete, som kan tåla uppskof och ej sker till egen eller annans
nödtorft, _på sön- eller högtidsdag_ mellan kl. 6 på morgonen och 9 på
kvällen. För jämförelses skull kan härvid framhållas, att utomlands
söndagsarbetet ingalunda öfverallt är afskaffat. Frågan om
söndagshvila för arbetare har ock spelat en viktig roll i
arbetareskyddslagstiftningens historia och var ju bl. a. föremål för
Berlinerkonferensens behandling.
Med afseende på 1889 års lag hänvisas till den bifogade lagtexten (Bil.
II), och skall här endast framhållas några synpunkter.
Lagens tillämplighetsområde är i det hela detsamma som 1900 års lag
angående minderåriga och kvinnor. Grufdriften faller dock utom 1889 års
lag. — Uteslutna från denna — såväl som från 1900 års lag — äro vidare
hela jordbruket och det egentliga handtvärket, ehuruväl yrkesfaran inom
dessa näringar ingalunda är obetydlig. Man behöfver blott erinra om de
talrika olycksfallen vid t. ex. tröskvärk och s. k. hemsågar på landet
samt om de ogynnsamma hygieniska förhållanden, som mångenstädes råda
inom handtvärket.
Lagen afser att åstadkomma dels anordningar för att förhindra
_olycksfall_, dels åtgärder till förekommande af _ohälsa_ i arbetet (se
2 §).
Öfvervakandet af lagens efterlefnad är anförtrodd åt yrkesinspektörerna
med biträde af hälsovårds- och kommunalnämderna, provinsial-, stads- och
distriktsläkare samt polismyndighet.
Om skyddsbestämmelserna i 1889 års lag kan anmärkas, att de äro väl
sväfvande och i många afseenden otillräckliga, hvadan en revision af
lagen, såsom herr David Bergström vid 1902 års riksdag förgäfves
påyrkat, säkerligen icke vore öfverflödig. Emellertid ligger vikten med
afseende på en sådan lag alldeles särskilt uppå tillämpningen af
densamma. Denna åter beror naturligtvis på det sätt, hvarpå
yrkesinspektionen är ordnad och bedrifves.
-----
Fotnot 13:
1896 års förordning ingår såsom n:o 93 i _Svensk författningssamling_
för år 1896 och kan i bokhandeln erhållas för 10 öre.


6. Yrkesinspektionen.

En af hörnstenarna i all arbetareskyddslagstiftning är, såsom af det
föregående torde ha framgått, en af staten ledd inspektion öfver
skyddlagarnas efterlefnad. Detta insåg man också vid stiftandet af 1889
års lag, i det man samtidigt införde yrkesinspektionen för att göra
lagen värksam. Skada blott att man då ej tog steget fullt ut och införde
en värkligt effektiv inspektion!
Inspektionspersonalen, som från början bestod af tre yrkesinspektörer,
ett alldeles för ringa antal, hvilket också framhölls vid 1889 års
riksdag, ökades från och med 1895 till fem yrkesinspektörer jämte en
tillförordnad inspektör öfver sprängämnestillvärkningen. Vid 1900 års
riksdag, då ju tillsynen öfver efterlefnaden af den nya lagen angående
minderåriga och kvinnor anförtroddes åt yrkesinspektörerna (jämte
bärgmästarna), bestämdes deras antal till åtta förutom den
tillförordnade. Regeringen hade föreslagit, att de fem inspektörerna
skulle erhålla hvar sina två underlydande tjänstemän, s. k. assistenter,
till biträde. På så sätt hade den ordinarie inspektionspersonalen kommit
att bestå af 15 personer i stället för 8, såsom nu blef bestämt.
Riksdagen ville emellertid ej att inspektionen skulle handhafvas af
personer med den jämförelsevis ringa erfarenhet och auktoritet som
assistenterna antogos skola komma att besitta. Likaså afslog riksdagen
regeringens förslag vid 1901 års riksdag om 8 assistenter till de 8
yrkesinspektörernas hjälp. Att en väsentlig förstärkning af
inspektionspersonalen är absolut nödvändig, visades dock till fullo af
regeringen.
Bestämmelserna om yrkesinspektionen återfinnas i lagarna af år 1889 och
1900, i en af Kongl. Maj:t utfärdad »Instruktion för yrkesinspektörerna»
samt i några andra författningar.
Yrkesinspektörerna tillsättas af regeringen och kunna när som hälst
entledigas från sin befattning. De lyda närmast under kommerskollegium.
Utom fast lön, 5,000 kr., åtnjuta de reseersättning och dagtraktamente
under sina tjänsteresor.
Yrkesinspektör skall vara »sakkunnig», d. v. s. inneha vederbörlig
teknisk utbildning. För att garantera hans opartiskhet förbjuder lagen
honom att »för egen eller annans räkning drifva fabrik eller idka annat
industriellt yrke». Ej häller får han i dem ha del eller anställning. Om
han begagnar sin ställning för att röja yrkeshemlighet, drabbas han af
icke obetydligt straff. För öfrigt är yrkesinspektören naturligtvis
underkastad samma bestämmelser som ämbetsmän i allmänhet.[14]
Yrkesinspektörernas uppgift är enligt 1889 års lag att gå yrkesidkarna
till handa med upplysningar och råd ifråga om arbetarnas skyddande mot
yrkesfara samt att vaka öfver denna lags efterlefnad. Härvid skall
yrkesinspektör »städse akta på, huru i hvarje särskilt fall ändamålet
med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för
yrkesidkaren». Däremot förekommer i lagen ej en rad för att hos
yrkesinspektören inskärpa känslan af ansvar gent emot dem, hvilkas lif
och hälsa det gäller att skydda. Ej häller ålägges inspektörerna såsom
t. ex. i England att i mån af behof utöfva sin värksamhet med
vederbörlig stränghet.
Men då man vet under hvilken stämning lagen tillkom, har man ingen
anledning att förvåna sig öfver dess affattning.
I instruktionen för yrkesinspektörerna heter det: »Vid utöfvande af sin
befattning bör yrkesinspektör tillvägagå med varsamhet och omsikt samt
medelst råd och upplysningar söka att företrädesvis på öfvertygelsens
väg bibringa såväl yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare
insikt om nyttan af skyddsåtgärders vidtagande.»
Här betonas alltså ytterligare hänsynen för arbetsgifvarna. Därjämte
fästes emellertid uppmärksamheten på föreskriften att yrkesinspektörerna
skola meddela sig icke blott med arbetsgifvaren och arbetsledaren, utan
också med _arbetarna_ för att öfvertyga dem om nyttan af skyddsåtgärder
och sålunda söka göra dem inträsserade för dessa. Detta är af vikt icke
blott för genomförande af skyddslagens afsikter, utan äfven för att
hindra att hela inspektionen blott och bart blir en uppgörelse mellan
yrkesinspektören och arbetsgifvaren, där den mäst inträsserade parten,
arbetaren, står utanför. Att mången arbetsgifvare hälst skulle vilja ha
det på så sätt, lider intet tvifvel, men kan naturligtvis icke vara
riktigt.
Hvad föreskriften om yrkesinspektörens skyldighet att »företrädesvis på
öfvertygelsens väg» söka ernå lagens ändamål angår, vore därom intet att
säga, ifall därjämte funnes bestämmelser för att, där så behöfdes,
möjliggöra ett kraftigt och effektivt uppträdande från yrkesinspektörens
sida. Detta kan emellertid ingalunda sägas vara förhållandet.
Yrkesinspektören äger sålunda i intet fall själf rätt att ålägga
yrkesidkaren att vidtaga en nödig skyddsanordning, ej häller att
förbjuda arbetets fortsättande intill dess anordningen blifvit vidtagen.
I hvarje fall måste han vända sig till Konungens Befallningshafvande för
att söka utvärka det erforderliga åläggandet eller förbudet.
Det står nu i Kon. Bef:s makt att, om under ärendets handläggning visar
sig, att _synnerlig fara är förhanden_, genast förbjuda arbetets
fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner
eller arbetsmetoder till dess viss anordning vidtagits.[15]
Men i alla öfriga fall är förfarandet mycket omständligare. Det tillgår
nämligen då på följande sätt: Vid eller kort efter sitt första besök på
ett arbetsställe lämnar yrkesinspektören åt yrkesidkaren ett skriftligt
_meddelande_ om de anordningar han anser böra vidtagas, hvarjämte
utsättes den tid inom hvilken anordningarna böra vara värkställda.[16]
Befinnes sedermera, vid inspektörens efterbesiktning, att yrkesidkaren
ej rättat sig efter de gifna anvisningarna, kan inspektören hos Kon.
Bef. anhålla om vederbörligt åläggande för yrkesidkaren. Men inspektören
kan också nöja sig med att förnya sina en gång gifna anvisningar och
torde i de flästa fall också — i full öfverensstämmelse med lagens anda
— välja denna »varsammare» väg. Vänder sig emellertid inspektören, nu
eller sedan yrkesidkaren för andra gången trotsat hans föreskrifter,
till Kon. Bef., är saken därmed ingalunda alltid nära sitt slut, utan
det kan dröja ganska länge om, innan de behöfliga anordningarna bli
värkställda. Kon. Bef. skall nämligen innan han fattar sitt beslut först
höra yrkesidkarens mening och stundom äfven inhämta andra yrkesidkares
yttrande — däremot aldrig _arbetarnas_! Och sedan Kon. Bef. fattat sitt
beslut äger yrkesidkaren rätt att hos Kongl. Maj:t öfverklaga beslutet.
Gör han det, kan saken betydligt förhalas innan det afgörande beslutet
blir utfärdat.
Vare sig det nu blir Kon. Bef:s eller Kongl. Maj:ts beslut, som skall
värkställas, gäller att om yrkesidkaren ej inom utsatt tid själf
vidtagit anordningen, värkställes den genom polisens försorg på
yrkesidkarens bekostnad.
I denna sista händelse såväl som om yrkesidkaren öfverträdt ett Kon.
Bef:s förbud mot arbete kan yrkesidkaren också drabbas af bötesstraff,
hvilket däremot icke är förhållandet, om han underlåtit att efterkomma
_yrkesinspektörens_ anvisningar, huru viktiga dessa än äro för
arbetarnas skydd.
Anmärkningsvärdt är med afseende på förfarandet att yrkesinspektören
icke blifvit tillerkänd samma befogenheter på sitt område som
bärgmästaren enligt grufvestadgan på sitt. Vid grufdriften äger nämligen
grufmästaren förelägga grufägaren att inom viss tid vidtaga nödiga
anstalter till trygghet för arbetarna vid äfventyr förutom af
bötesstraff, att anstalten värkställes på grufägarens bekostnad genom
bärgmästarens försorg eller att grufarbetet förbjudes tills anstalten
blifvit gjord. Och där grufarbetet medför synnerlig våda för arbetarna
äger bärgmästaren omedelbart förbjuda arbetet (hvarvid förbudet står vid
makt tills på förd klagan annat förordnas af bärgsöfverstyrelsen).
Men att yrkesinspektören sålunda hvarken har _någon_ makt eller i sitt
tillvägagångssätt är ålagd att förfara på ett kraftigt och bestämdt
sätt, utan tvärtom blott uppmanas till hänsyntagande och varsamhet gent
emot arbetsgifvarna, måste ur skyddssynpunkt anses såsom ett afgjort fel
i anordningen af vår yrkesinspektion. Lagens ändamål vinnes icke genom
ett legaliserat beskedlighetssystem, det torde erfarenheten från de år,
yrkesinspektionen varit i värksamhet, alltför väl ådagalägga. Såsom ett
bestämt önskemål måste därför uppställas att yrkesinspektörerna erhålla
kraftigare hjälpmedel till sitt förfogande. Särskildt borde de, där
synnerlig fara för arbetarnas lif eller hälsa är för handen, äga rätt
att förbjuda arbetet tills vederbörliga skyddsanordningar blifvit
vidtagna.
En god hjälp åt yrkesinspektörernas bemödanden att få skyddsanordningar
värkställda vore kanske redan en bestämmelse i lagen att inspektörens
meddelande till yrkesidkaren skulle på synlig plats i arbetslokalen vara
anslaget en viss tid framåt. Detta borde ej häller innebära något obehag
för arbetsgifvaren, nämligen om han ställde sig anvisningarna till
efterrättelse, ty ett meddelande af yrkesinspektören om åtgärders
vidtagande innebär ej ett klander mot arbetsgifvaren; denne kan ju, om
än aldrig så välvillig emot arbetarna, ha förbisett nyttan och
nödvändigheten af de skyddsåtgärder, som inspektören med sin erfarenhet
och blick genast finner erforderliga.
Beträffande yrkesinspektionen sådan lagen ordnat densamma kan för öfrigt
anmärkas, att det icke finnes någon garanti för att arbetarna få veta af
inspektörens besök på ett arbetsställe och därigenom beredas tillfälle
att för honom då framställa sina klagomål eller synpunkter i afseende på
arbetslokal och anordningar. Härutinnan skulle möjligen vara skäl att
bestämma rätt och skyldighet för inspektören att vid besök på
arbetsställen belägna utom den ort, där han är bosatt, låta i
arbetslokalen anslå kungörelse om viss för arbetarna lämplig plats och
tid, då de kunde få tala med honom.
Lagen har ej häller tillförsäkrat arbetarna rätt att få förhållandena på
ett arbetsställe undersökta af yrkesinspektör. Vid den praktiska
utöfningen af sin värksamhet torde emellertid våra yrkesinspektörer
betrakta som sin ämbetsplikt att infinna sig på anhållan af fackförening
eller enskild arbetare, om af den gjorda anhållan framgår att det kan
finnas skäl för densamma. Vid anonyma skrifvelser fästes däremot intet
afseende.[17]
* * * * *
Yrkesinspektörernas uppgifter enligt 1900 års lag äro dels att öfvervaka
lagens efterlefnad (utom när den angår grufdrift), dels att tillvarataga
de minderåriga arbetarnas inträsse genom att, där visst arbete befinnes
synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, hos Kon. Bef. föreslå
antingen förbud mot de minderårigas användande däri eller föreskrifvande
af särskilda villkor därför. (10 §).
Slutligen märkes bland yrkesinspektörernas åligganden skyldighet att med
uppmärksamhet följa de åtgärder, som i främmande länder vidtagas till
skydd mot arbetets faror, att för hvarje år afgifva berättelse[18] om
sin värksamhet samt redogörelse för inträffade olycksfall m. fl.
skrifgöromål, hvilket allt tar en stor del af inspektörernas tid i
anspråk, men dels är nödvändigt förbundet med inspektionsvärksamheten,
dels af betydelse för skyddslagstiftningens utveckling och därför
ingalunda öfverflödigt.
Med afseende på lagstiftningen angående yrkesinspektionen bör äfven
nämnas den stadgade skyldigheten för arbetsgifvare att göra anmälan om
olycksfall som drabba arbetarna, nämligen om olycksfallet medfört döden
eller oförmåga under minst 14 dagar till sådant arbete, som vid tiden
för olycksfallet motsvarat arbetarens krafter och färdigheter. En sådan
anmälan göres på landet till länsmannen och i stad till magistraten (i
Stockholm till öfverståthållareämbetet). Vederbörande yrkesinspektör
skall sedan genom myndigheterna erhålla del af anmälan och äger att
påkalla polisförhör i anledning af olycksfallet, därest sådant förhör ej
blifvit hållet eller bestämt att hållas.
* * * * *
De svenska yrkesinspektörerna torde under de närmare 12 år
yrkesinspektionen funnits till ha tillvunnit sig allmänt erkännande för
sin under de gifna förutsättningarna förtjänstfulla värksamhet.
Beklagligtvis ha arbetsgifvarna dock i många fall icke visat sig villiga
att efterkomma yrkesinspektörernas anvisningar. I åtskilliga fall ha de
också ådagalagt en värklig tredska, som med yrkesinspektörernas svaga
hjälpmedel, lagens beskedlighet och det omständliga förfarandet varit
svår nog att öfvervinna. Säkerligen skall härvid den nya lagen »angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet» af den 5 juli
1901, då den träder i kraft, visa sig vara ett godt stöd åt
yrkesinspektörernas bemödanden att få erforderliga anordningar till
skydd mot olycksfall vidtagna. En direkt hjälp i detta afseende kommer
väl också den under utarbetning varande författningen om ångpannor att
gifva. Men beträffande åtgärder mot _ohälsa i arbetet_ stå
yrkesinspektörerna i lika svag ställning som förut, om de ej erhålla
bättre hjälpmedel till sitt förfogande.
Att arbetarna mången gång ställt sig kyliga emot eller rent af
motarbetat yrkesinspektörens sträfvanden, vitsordas också af
inspektörerna, och kan naturligtvis ej vara till fromma för vinnande af
ett skyddslagens ändamål.
Slutligen må framhållas att yrkesinspektörernas antal varit och
fortfarande är alldeles för litet. Vid 1900 års utgång, då
yrkesinspektionen varit i värksamhet 10½ år, hade sålunda endast 7,785
eller ungefär hälften af de 15,415 arbetsställen, som år 1900 beräknades
höra under inspektionen, hunnit inspekteras. Och den ökning af
inspektörernas antal, som från och med år 1901 inträdt, motväges mer än
väl dels af industrins utveckling, dels af det arbete inspektörerna fått
sig tillagt genom skyldigheten att öfvervaka efterlefnaden af 1900 års
lag. Inspektionspersonalens förstärkning måste därför betraktas såsom en
oeftergiflig fordran för möjliggörande af en effektiv inspektion.[19]
-----
Fotnot 14:
I vårt land ha vi ej såsom i England, Frankrike och Danmark äfven
kvinnliga yrkesinspektörer, hvilka man i dessa länder ansett mer
lämpade än de manliga att utöfva vissa delar af inspektionen.
Fotnot 15:
Ett sådant förbud gäller tills, på förd klagan, annorlunda förordnas
af Kongl. Maj:t.
Fotnot 16:
Afskrift af ett sådant meddelande kan hvem som hälst på muntlig eller
skriftlig begäran erhålla af yrkesinspektören emot viss mindre afgift.
Fotnot 17:
En skriftlig anmälan till yrkesinspektören behöfver endast adresseras
till »Yrkesinspektören i N. N. distrikt» (det distrikt till hvilket
arbetsstället hör), och till den stad, efter hvilken distriktet har
sitt namn. Enligt Kongl. Brefvet af den 19 okt. 1900 omfattar
_Hernösands distrikt_ Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och
Jämtlands län, _Gefle distrikt_ Gefleborgs, Kopparbergs och
Västmanlands län, _Stockholms distrikt_ Stockholms stad samt
Stockholms, Uppsala och Gottlands län, _Örebro distrikt_ Örebro,
Södermanlands och Värmlands län, _Linköpings distrikt_ Östergötlands
och Kalmar län, _Jönköpings distrikt_ Jönköpings, Kronobergs och
Hallands län, _Göteborgs distrikt_ Göteborgs, Bohus, Älfsborgs och
Skaraborgs län samt _Malmö distrikt_ Malmöhus, Kristianstads och
Blekinge län.
Fotnot 18:
Yrkesinspektörernas berättelser jämte kommerskollegii yttrande med
anledning däraf utgifvas årligen i tryck.
Fotnot 19:
För jämförelses skull kan nämnas att i Danmark utgjorde under
finansåret 1897-98 de arbetsställen, som föllo inom den egentliga
yrkesinspektionens område, 5,922 medan inspektionspersonalen bestod af
15 personer (2 inspektörer och 13 assistenter). Detta gjorde ju
omkring 400 arbetsställen på 1 inspekterande, då däremot hos oss komma
i medeltal omkring 2,000 arbetsställen pr inspektör. För närvarande
har Danmark 20 egentliga inspektörer mot våra 8!


_Bil. I._
Utdrag af Lag angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke;
_gifven Stockholms slott den 17 oktober 1900_.[20]

1 §. I denna lag förstås med minderårig den, som är under aderton
år, och med _industriellt yrke_ idkande såsom näring af sågvärks-
och därmed förenad brädgårdsrörelse; grufdrift eller annat därmed
jämförligt arbete; masugn eller hytta, stångjärnsbruk,
manufakturvärk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom
handtvärk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mäjeri-,
bryggeri-, kvarn- samt handtvärkerirörelse, som drifves i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den
skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och
annan med fabriksdrift jämförlig handtering.
2 §. Till arbete i industriellt yrke må minderårig användas allenast
under villkor att den minderårige fyllt tolf år och antingen, efter
att hafva genomgått fullständig lärokurs, erhållit afgångsbetyg från
folkskolan eller, efter inhämtande af ett ringare kunskapsmått,
erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan eller ock styrker,
att skolpliktigheten äljes upphört. Hvad sålunda föreskrifvits i
fråga om inhämtat visst kunskapsmått såsom villkor för minderårigs
användande i dylikt arbete, hvarom ofvan sägs, må dock icke utgöra
hinder för minderårigs användande i dylikt arbete under ferietid. —
Innan minderårig må i sådant arbete antagas, skall hvarje gång
medelst läkarebetyg styrkas, att den minderårige icke till följd af
sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses af det ifrågavarande
arbetet komma att lida men. — Det åligger yrkesidkare att under den
tid, minderårig är i yrkesidkarens arbete anställd, hafva i förvar