Den svenska Arbetareskyddslagstiftningen och Yrkesinspektionen - 1

  
   _STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 107._
  
  
   Den svenska
   Arbetareskyddslagstiftningen och
   Yrkesinspektionen
  
   af
   GEORG STJERNSTEDT
   juris kandidat.
   (_Första tusendet._)
  [Illustration]
   STOCKHOLM
   ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
  
  
   Innehåll:
   Den svenska arbetareskyddslagstiftningen och yrkesinspektionen.
  
   1. Inledning 3.
   2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land 9.
   3. Bestämmelser till skydd för minderåriga 17.
   4. Bestämmelser om kvinnoarbetet 30.
   5. Bestämmelser till skydd för arbetare i allmänhet 32.
   6. Yrkesinspektionen 33.
   7. Bilagor:
   Bil. I. Utdrag af Lag angående minderårigas och kvinnors 40.
   användande till arbete i industriellt yrke
   Bil. II. Utdrag af Lag angående skydd mot yrkesfara 43.
   STOCKHOLM.
   ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1902.
  
  
   1. Inledning.
  
  För att tillgodogöra sig Arkwrights bekanta uppfinning af
  vattenspinnmaskinerna i slutet af 1700-talet hade en mängd spinnerier
  vid denna tid uppstått i England, särskilt på landsbygden i de nordliga
  grefskapen, där det fanns god tillgång på vattenkraft.
  Till arbetet vid spinnerierna använde man så mycket som möjligt barn. Då
  dessa icke i tillräckligt antal kunde anskaffas från de jämförelsevis
  folkfattiga trakter där spinnerierna voro belägna, införskrefvos de från
  fattighusen när och fjärran i England. Synnerligen billig arbetskraft
  fingo fabriksidkarna härigenom, ty fattighusföreståndarna voro mer än
  villiga att bli af med barnen, och vid spinnerierna kunde man obehindrat
  utsuga barnens arbetskraft på det mäst hänsynslösa sätt. Barnen
  instufvades i kasärnartade byggnader med maskiner i en sal och sängar i
  en annan. Arbetet bedrefs natt och dag, och när de barn som slutat sitt
  skift skulle gå till sängs, fingo de intaga plats efter dem som stego
  upp för att fortsätta arbetet. På så sätt hunno bäddarna aldrig kallna,
  hvadan soflokalernas uppvärmning också af fabrikanterna lär ha ansetts
  öfverflödig.
  Då härtill kosthåll och öfriga förhållanden vid fabrikerna motsvarade
  det redan anförda, kan det ej förvåna att sjukdomar härjade bland
  barnen. Detta blef också anledning till att allmänhetens uppmärksamhet
  kom att fästas på barnens behandling. Ty då barnens sjukdomar spridde
  sig utom till fabrikanternas familjer äfven till trakten omkring
  fabrikerna, särskilt till staden Manchester, tvangs man att undersöka
  förhållandena. För detta ändamål tillsattes sålunda år 1796 i Manchester
  en sundhetskommitté.
  Denna kommitté fördömde i sitt betänkande i starka ordalag barnens
  behandling, hvilken härigenom blef allmänt känd. Saken kom äfven före i
  parlamentet, och år 1802 antogs lagen _The moral and health act_ (Lag
  till skydd för sedlighet och hälsa), hvilken icke blott är Englands
  första arbetareskyddslag, utan öfverhufvud den första som utfärdats.
  Lagen, som afsåg »lärlingar» — de minderåriga fabriksarbetarna
  betraktades som sådana — vid bomulls- och yllefabriker och endast ägde
  tillämpning på barn som bodde vid fabrikerna, förbjöd nattarbete och
  inskränkte arbetsdagen till 12 timmar med raster för måltiderna. Gossar
  och flickor skulle ha skilda sofrum. Rummen skulle hvitlimmas två gånger
  om året samt förses med ett tillräckligt antal fönster. Icke fler än två
  barn tillätos att sofva i samma säng. Under de fyra första åren af
  »lärotiden» skulle barnen åtnjuta viss undervisning. Härtill ännu några
  bestämmelser i samma anda.
  Denna första arbetareskyddslag blef icke mycket mera än en lag på
  papperet. Man hade nämligen icke sörjt för en värksam kontroll öfver
  lagens efterlefnad. Tillsynen öfver denna anförtroddes sålunda åt
  oaflönade personer, utsedda inom kommunerna. Då nu dessa inspektörer
  vanligen kommo att utgöras af fabrikanternas vänner och bekanta, kan man
  förstå att det ej blef mycket allvar med inspektionen. Inspektörerna
  betraktade också sitt uppdrag såsom ett förhatligt spioneri och
  fullgjorde det i allmänhet bara för syns skull. Sålunda brukade de på
  förhand underrätta fabriksidkaren om sin ankomst för att då intet
  olagligt skulle förehafvas o. s. v. i den vägen.
  Hurusomhälst, den första början till arbetareskyddslagstiftning var
  gjord, och fortsättningen följde också snart därefter. Härvid märkes
  särskilt lagen af år 1833, hvarigenom utom öfriga reformer infördes den
  att tillsynen öfver skyddsbestämmelsernas efterlefnad uppdrogs åt
  aflönade statsinspektörer. Detta visade sig vara synnerligen välbetänkt,
  i det de nya inspektörerna, åtminstone många af dem, icke blott med
  energi genomdrefvo att skyddslagarna följdes, utan också genom praktiska
  förslag befordrade lagstiftningens utveckling.
  Emellertid mötte skyddslagarnas tillämpning en mängd svårigheter genom
  det starka motståndet från såväl fabriksidkarna som barnens föräldrar.
  Icke häller fingo fabriksinspektörerna till en början det välbehöfliga
  ryggstödet hos regeringen.
  Men skyddslagen gaf också, där den värkligen genomdrefs, upphof till ett
  nytt missförhållande. Detta bestod i den stora utsträckning
  kvinnoarbetet nu började få. Då man ej med samma frihet som förut fick
  använda de minderårigas arbete, låg det nära till hands att tillgripa
  kvinnoarbetet, som äfvenledes kunde afspisas med låga löner, men ej
  besvärades af någon lagstiftning. Både gifta och ogifta kvinnor indrogos
  i fabrikerna. Mödrarna hade ej längre tid att sköta vare sig hem eller
  barn. Barnen lämnades allmänt på inackordering, där de vanvårdades på
  det mäst upprörande sätt. Dödligheten bland småbarnen inom de stora
  industridistrikten steg också i en oerhörd grad.
  Allmänhetens uppmärksamhet fästes nu på dessa förhållanden, men
  samtidigt äfven på den allmänna osedlighet som vid denna tid rådde bland
  arbeterskorna i England, både ogifta och gifta, särskilt vid fabriker
  där nattarbete bedrefs, samt i kolgrufvorna, där den höga värmen tvang
  dem att arbeta nästan nakna.
  Lagstiftarens första åtgärd med afseende på kvinnorna blef att förbjuda
  allt kvinnoarbete i grufva under jord (1842). Och år 1844 utfärdades
  bestämmelser angående kvinnoarbetet inom väfnadsindustrin, där kvinnorna
  likställdes med minderåriga mellan 13 och 18 år, för hvilka redan förut
  stadgats en arbetsdag af högst 12 timmar samt förbud mot natt- och
  söndagsarbete.
  Den engelska arbetareskyddslagstiftningen utsträcktes sedermera, ehuru
  långsamt och under envist motstånd från arbetsgifvarnas, men äfven från
  allmänhetens och prässens sida, till allt flera industrigrenar, dess
  innehåll ökades och skärptes, och skyddet kom slutligen att omfatta
  äfven vuxna män. Dess historia erbjuder för öfrigt synnerligen mycket af
  inträsse och är ägnad att ge många lärdomar. Den jämförelsevis långa
  erfarenhet af arbetareskyddslagarnas värkningar, som i England vunnits,
  och de många försök att kringgå lagen, som där pröfvats på och som
  tvungit lagstiftaren att oupphörligt förbättra densamma, ha också gifvit
  den engelska arbetareskyddslagstiftningen en teknisk fulländning som med
  rätta tjänat till förebild för öfriga länders lagstiftning på hithörande
  område.
   * * * * *
  Utom i England uppmärksammades behofvet af arbetareskyddslagstiftning
  under förra hälften af 1800-talet särskilt i Preussen, Frankrike,
  Österrike och Schweiz, hvarvid kan anmärkas, att i Preussen därtill
  bidrog iakttagelsen att härens rekryter från fabriksdistrikten voro
  svagare och klenare än från andra trakter.
  För att nämna några märkligare hållpunkter i den europeiska
  arbetareskyddslagstiftningens historia[1] kan anföras den första
  egentliga arbetareskyddslagen i Preussen af år 1839 och den första i
  Frankrike af år 1841, båda endast afseende skydd för barn i
  fabriksarbete. På 1870-talet började ett lifligare lagstiftningsarbete
  på arbetareskyddets område. Från denna tid tillkommo sålunda i flera
  länder värkliga skyddslagar, bland annat den ännu gällande Schweiziska
  förbundslagen af år 1877. Från 1880-talet märkas särskilt skyddslagar i
  Österrike 1884 och 1885, Italien 1886, samt i Holland, Belgien och
  Finland 1889, samtliga ännu gällande, åtminstone i hufvudsak.
  Lagstiftningen fortskred emellertid ganska ojämt i de olika länderna.
  Detta hade till följd att, då fråga blef om skärpning af arbetsskyddet
  i något land, brukade motståndarna invända att landets industri icke
  kunde tåla vid en sådan inskränkning i friheten att begagna
  tillgänglig, billig arbetskraft. Det var ju klart, sade man, att
  tillvärkningskostnaderna därigenom skulle ökas och på grund däraf
  också förmågan att konkurrera med utlandet minskas.
  Erfarenheten torde nu knappast ha gifvit något stöd åt detta
  tal om konkurrensförmågans minskning genom en utvecklad
  arbetareskyddslagstiftning. Skulle i enstaka fall kunna uppvisas, att
  industrin lidit afbräck genom lagstadgat arbetareskydd, torde det vara
  skäl att noga pröfva, om det icke endast gällt ett öfvergångsstadium.
  Emellertid ledde det ifrågavarande påståendet tanken på _internationella
  öfverenskommelser om arbetareskyddslagstiftning_, genom hvilka intet
  land skulle behöfva bli lidande genom att i lagstiftningen förvärkliga
  framskridna arbetareskyddsgrundsatser. År 1890 utfärdades också af den
  nyblifne tyske kejsaren en inbjudan till den första internationella
  arbetareskyddskonferensen, som skulle ha till uppgift att värka för
  enhetlighet i de särskilda staternas lagstiftningar med afseende på
  arbete i bärgvärk, arbetstiden för minderåriga och kvinnliga arbetare i
  industrin samt söndagshvila för arbetare i allmänhet. Kallelsen
  hörsammades af de flästa europeiska stater, däribland äfven Sverge och
  Norge. Den 15 mars 1890 samlades alltså i Berlin ombud, utsedda af
  regeringarna för de i konferensen deltagande länderna.
  Det omedelbara resultatet af konferensen blef skäligen blygsamt. Man
  fattade visserligen, delvis enhälligt, delvis med flertalet röster
  åtskilliga beslut, men dessa voro inga värkliga öfverenskommelser, utan
  endast önskemål, icke ens bindande för de stater hvilkas ombud röstat
  för desamma. De uttalade önskemålen kunna också samtliga betecknas såsom
  anspråkslösa minimifordringar eller icke ens det. Att vårt lands
  arbetareskyddslagstiftning i några afseenden ändå icke hunnit upp till
  konferensens ståndpunkt, kommer i det följande att belysas.
  Med afseende på Berlinerkonferensens inflytande på den europeiska
  lagstiftningen i allmänhet är svårt att yttra sig bestämt. Visst är att
  året därpå, 1891, utfärdades en ny arbetareskyddslag i Tyskland. På
  1890-talet ha för öfrigt tillkommit arbetareskyddslagar bland annat i
  Portugal 1891, Norge och Frankrike 1892 samt Holland 1895. Och från de
  sista åren märkas den franska lagen af år 1900 om 10-timmars arbetsdag
  äfven för vuxna arbetare inom större delen af landets industri, den
  spanska lagen af 1900 samt de danska och engelska lagarna af år 1901.
  Utom i de nu och förut nämda staterna finnes arbetareskyddslagstiftning
  i Ungarn, Ryssland, Rumänien och Luxemburg samt utom Europa i
  Nordamerikas förenta stater, Canada och de australiska kolonierna en
  delvis synnerligen utvecklad sådan lagstiftning.
  Skulle man fälla ett allmänt omdöme om arbetareskyddslagstiftningen,
  sådan den gestaltar sig för närvarande i Europas stater, torde den ännu
  icke i något land kunna anses ha nått den fulländning hvarigenom, såvidt
  på skyddslagstiftning beror, landet tillförsäkras en fysiskt och
  moraliskt sund arbetarebefolkning, på tillfredsställande sätt skyddad
  emot arbetets faror. Reformer återstå sålunda öfverallt att vidtaga. Ett
  uttryck för denna uppfattning kan man också finna i de förnyade
  internationella arbetareskyddskongresser, som under de senaste åren
  hållits. Sålunda sammanträdde kongresser i Zürich och Brüssel 1897, båda
  privata, samt en arbetareskyddskongress med delvis offentlig karaktär i
  Paris år 1900, hvilken till hufvudsakligt resultat hade grundläggandet
  af en »internationell förening för lagstadgat arbetareskydd» med en byrå
  i Basel.
   * * * * *
  Det är redan framhållet hurusom arbetareskyddslagstiftningen hade svårt
  att tränga sig fram i England på grund af det starka motståndet från
  olika håll. Liknande har förhållandet varit i andra länder, icke minst i
  vårt land. Motståndet har öfverallt kommit, utom från arbetsgifvarna,
  äfven från nationalekonomer och politici, som ur principiell synpunkt
  förkastat statens inblandning i det »fria» aftalet mellan arbetsgifvare
  och arbetare och följaktligen äfven arbetareskyddslagstiftningen. Med
  afseende på reglerandet af de vuxna kvinnornas arbete i vidsträcktare
  mån än beträffande männens har skyddslagstiftningen dessutom väckt
  motstånd hos dem, som yrka på likställighet mellan män och kvinnor i
  allmänhet och således äfven vid konkurrensen på arbetsmarknaden.
  Med afseende på _tillämpningen_ af redan införd skyddslagstiftning har,
  som förut nämts, motstånd mött från arbetsgifvarna, hvilka dels, där
  kontrollen öfver lagens efterlefnad varit otillräcklig, helt enkelt satt
  sig öfver gällande lag, dels ock sökt att kringgå densamma på alla
  möjliga sätt. Men äfven arbetarna ha funnit lagarnas bestämmelser
  onödiga och besvärliga, t. ex. då det gällt skyddsanordningar vid
  maskiner, och på grund däraf själfva hindrat lagarnas efterlefnad.
  Slutligen ha, i fråga om skyddslagstiftning angående minderåriga, dessas
  föräldrar och målsmän ofta mottagit lagarna med största ovilja och gjort
  desamma det envisaste motstånd. Föräldrarnas omedelbara fördel af att
  barnen fritt lämnas tillfälle till arbetsförtjänst och därigenom kunna
  bidraga till familjens kanske alltför knappa uppehälle, har ofta fått
  betyda allt, och insikten om det nödvändiga uti att barnen, och _alla_
  barn, underkastas lagstiftningens tvång för att betrygga det uppväxande
  släktets fysiska och andliga utveckling har, såsom hvar och en förstår,
  ej varit synnerligen lefvande.
  -----
  Fotnot 1:
   Se med afseende på begränsandet af arbetstiden n:o 33 af Verdandis
   småskrifter: _Gustaf F. Steffen_, Normalarbetsdagen.
  
  
   2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land.
  
  Bland de lagbestämmelser från 16- och 1700-talen, som kunna betraktas
  såsom förelöpare till innehållet i våra arbetareskyddslagar, kunna
  anföras följande. I en skråordning af år 1621 förekommer en antydan till
  föreskrift om den ålder, före hvars uppnående barn icke borde antagas
  till lärlingar. Det heter nämligen däri: »Tager någon mästare an någon
  lärgosse _om 14 år mer eller mindre_ — — så skola hans föräldrar
  förtinga sådant med mästaren». I ett reglemente af år 1683 för ett
  glasbruk i Stockholm stadgades att därefter ingen pojke borde i läran
  antagas under _15 år_ gammal. Detta reglemente utstakar äfven noggrant
  arbetstiden.
  1720 års skråordning bestämde att en pojke, som skulle antagas och
  inskrifvas (i skrået), borde åtminstone vara _14 år_ gammal.
  Skråordningarna rörde emellertid endast handtvärket. För de
  fabriksmässigt drifna yrkena gällde de s. k. hallordningarna. I de två
  dylika ordningar som utfärdades 1739 och 1770 bestämdes intagningsåldern
  för »lärobarn» till _10 eller 12 år_, en som det synes något sväfvande
  bestämmelse, som väl icke häller spelat någon roll i praktiken.
  Hallordningarna ålade för öfrigt fabriksidkaren att vaka öfver barnens
  gudsfruktan och sedlighet samt låta dem åtnjuta behörig undervisning i
  läsning och kristendomskunskap, hvilka föreskrifter emellertid tyckas ha
  blifvit helt och hållet åsidosatta, åtminstone under senare delen af den
  tid hallordningarna gällde.
  I 1846 års fabriks- och handtvärksordning, hvarigenom den föregående
  näringslagstiftningen upphäfdes och näringsfriheten infördes, bestämdes
  minimiåldern för arbetare uttryckligen till _12 år_. Här betonades också
  yrkesidkarens moraliska förpliktelser mot arbetarna, särskilt de
  minderåriga.
  Det är en anmärkningsvärd, för riksdagen föga hedrande omständighet, att
  under den långa strid, som föregick antagandet af 1846 års lag, de
  minderårigas belägenhet icke tycks ha varit föremål för den ringaste
  omtanke och att t. o. m. de torftiga bestämmelser i ämnet, som skrå- och
  hallordningarna innehöllo, uteslötos ur riksdagens förslag till ny
  näringslag. Att 1846 års förordning kom att innehålla de nyssnämda
  bestämmelserna, måste därför tillskrifvas uteslutande regeringens
  initiativ. Detsamma gäller om det tillägg till 1846 års förordning, som
  1852 utfärdades af regeringen och hvarigenom nattarbete för arbetare
  under 18 års ålder förbjöds samt bötesstraff bestämdes för användande af
  minderåriga arbetare i strid mot 1846 eller 1852 års stadganden.
  Dessa stadganden, som sedermera sammanfördes i 1864 års nya
  näringsfrihetsförordning, blefvo emellertid trots straffbestämmelserna
  allmänt öfverträdda, som man förstår, på grund af bristande kontroll.
  Från tiden 1852-1881 kan framhållas följande. Vid 1856-58 års riksdag
  föreslogs af nuvarande biskop C. H. Rundgren, att barn ej skulle få
  antagas i arbete förrän de inhämtat folkskolans minimikurs, hvilket
  förslag emellertid icke vann riksdagens bifall. Vid samma riksdag väckte
  Nils Hansson i bondeståndet motion om införande af lagstadgad arbetsdag
  både för vuxna och minderåriga arbetare. Föranledd af denna motion aflät
  riksdagen 1857 en skrifvelse till Kongl. Maj:t[2] med anhållan om
  inskränkning af arbetstiden, dock endast för minderåriga i vissa
  hälsofarliga industrier, samt om effektiv kontroll öfver de begärda
  bestämmelsernas efterföljd. Riksdagens skrifvelse ledde emellertid icke
  till något resultat. Däremot hade en skrifvelse vid 1862-63 års riksdag
  till följd, att Kongl. Maj:t år 1870 utfärdade en förordning angående
  tillvärkning af fosfortändstickor, där utom vissa allmänna
  försiktighetsmått beträffande arbetslokal m. m. bestämdes en minimiålder
  af 15 år för visst farligare arbete. Vid 1870 och 1871 års riksdagar
  väcktes motioner angående skydd för minderåriga af herr Jöns Rundbäck
  och vid 1875 års riksdag af herrar F. F. Carlson i första och A. W.
  Staaff i andra kammaren. Riksdagen aflät nu, 1875, åter en skrifvelse
  till Kongl. Maj:t, denna gång med anhållan om en författning angående
  minderårigas arbete i fabriks- och handtvärksarbete samt om tillsyn från
  statens sida öfver författningens efterlefnad. Regeringen tillsatte med
  anledning däraf en kommitté, som år 1877 aflämnade sitt betänkande och
  förslag, i förbigående sagt väl värda att läsa. Fyra år därefter
  utfärdades så den begärda förordningen, nämligen »Förordning angående
  minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtvärk eller annan
  hantering» af den 18 november 1881.
  Denna lag, som hvad själfva skyddsbestämmelserna angår, utan tvifvel
  ägde sina förtjänster, saknade dock bestämmelser om effektiv kontroll.
  Öfvervakandet af förordningens efterlefnad anförtroddes nämligen i strid
  mot erfarenhetens lärdomar, riksdagens uttryckliga anhållan om
  statsinspektion och kommitténs bestämda och med goda skäl motiverade
  förslag, åt de kommunala myndigheterna, hälsovårdsnämd i stad och
  kommunalnämd på landet. Hela förordningen blef också därigenom icke
  mycket värd.
  Icke desto mindre väckte den en storm af ovilja, hufvudsakligen från
  arbetsgifvarehåll. Äfven från arbetare kommo dock uttryck af missnöje.
  Regeringen — den Posseska ministären — visade sig nu sakna all fasthet
  med afseende på förordningen. Först och främst uppsköts den en gång
  bestämda tiden för lagens trädande i kraft 5 månader för hela industrin
  och så, på framställningar af arbetsgifvare, för vissa industrigrenar
  ytterligare 5 månader och därpå ännu ett år. Vidare förmåddes regeringen
  år 1883 dels att undantaga hela sågvärks- och brädgårdsrörelsen från
  lagens giltighetsområde, dels att medgifva väsentliga inskränkningar vid
  dess tillämpning inom gruf- samt järn- och metallindustrin.
  Hela behandlingen af 1881 års förordning ger en god bild af regeringens
  ställning till arbetareskyddsfrågan för 20 år sedan.
  Emellertid fortfor missnöjet med förordningen och tog sig bland annat
  uttryck vid 1886 och 1888 års riksdagar i ett par motioner, som gingo ut
  på ytterligare inskränkningar och undantag. Motionerna afslogos dock af
  riksdagen.
   * * * * *
  Vid 1884 års riksdag hade herr Adolf Hedin föreslagit, att riksdagen
  skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till lagar
  angående skydd mot olycksfall i arbetet, arbetsgifvares ansvar för
  sådana olycksfall, olycksfalls- och ålderdomsförsäkring m. m. Riksdagen
  biföll i hufvudsak herr Hedins motion, och regeringen tillsatte med
  anledning däraf en kommitté, som år 1888 aflämnade sina grundliga och
  värdefulla utredningar samt åtskilliga lagförslag. Af dessa ledde endast
  ett till lag, nämligen till den _lag angående skydd mot yrkesfara_,
  hvarom Kongl. Maj:t och riksdag enades år 1889, och som ännu oförändrad
  (med ett mindre väsentligt tillägg) gäller.
  Mot antagandet af denna lag, hvarigenom yrkesinspektionen äfvenledes
  infördes, gjordes både inom och utom riksdagen många invändningar. Bland
  annat menade man, att en sådan lag vore alldeles onödig, enär de
  hygieniska förhållandena samt åtgärderna till förekommande af olycksfall
  i arbetet redan vore eller närmade sig till att bli fullt
  tillfredsställande inom den svenska industrin.
  De omfattande undersökningar 1884 års kommitté låtit värkställa talade
  dock ett annat språk. Undersökningarna hade nämligen gifvit vid handen
  icke blott att i vårt land olycksfall under arbetet förekommo särdeles
  talrikt, och att dödligheten bland arbetare i åtskilliga yrken var
  afsevärdt stor, utan äfven att det inom industrin var synnerligen illa
  beställt med de hygieniska anordningarna samt med skyddsåtgärder mot
  yttre skador vid arbetet, menlig invärkan af damm, giftiga ämnen m. m.
  Ur kommitténs undersökningar kan anföras, att medan — enligt statistiska
  uppgifter från åren 1879-1882 — _den återstående medellifslängden vid 30
  års ålder_ för Sverges hela manliga befolkning utgjorde 36,1 år, var
  motsvarande tal för guldsmeder och metallarbetare endast 27,6, för
  tobaksarbetare 25,4 och för bokbinderiarbetare 24, allt bland manliga
  yrkesutöfvare. Detta förhållande måste åtminstone till stor del
  tillskrifvas yrkets skadliga invärkan.
  Med afseende på antalet olycksfall visade enligt undersökning från åren
  1884 och 1885 särskilt grufdriften och maskinindustrin en hög siffra i
  förhållande till antalet arbetare inom dessa yrken.
  Beträffande de bristande anordningarna till skydd för arbetarnas lif och
  hälsa framgick t. ex. af kommitténs undersökningar, att vid 205
  undersökta fabriker och andra industriella anläggningar i Stockholm, där
  förhållandena snarare måste anses ha varit bättre än sämre än i öfriga
  orter inom riket, luftväxlingen var »nöjaktig» endast vid 12 % af de 205
  etablissementen, och att uti 46 % af arbetslokalerna till och med alla
  anstalter för luftväxling saknades. Vidare var i ett afsevärdt antal
  fall värmen i arbetslokalen »synnerligen hög och i hygieniskt afseende
  ogynnsam». Regelbundet återkommande besiktningar af ångpannor förekommo
  endast i undantagsfall. I 26 fabriker saknade farliga arbetsmaskiner,
  såsom cirkelsågar, smergelskifvor m. fl., allt skydd. I 25 fall befanns
  dammet »besvärande eller rent af förorsakande lidande». I 53 fall
  antecknades fullständig brist på skydd eller alltför ofullständigt skydd
  mot damm. I 23 etablissement befunnos arbetare illamående af arbetet med
  giftiga ämnen eller under arbetet utvecklade ohälsosamma gaser. I 64
  etablissement, där arbetet alstrade giftiga gaser, saknades åtgärder för
  afledande af ångorna eller befunnos åtgärderna alltför ofullständiga.
  Nödvändigheten af bättre skydd mot arbetets faror kunde således ej
  betviflas annat än af okunnigheten.
  Men äfven där ett sådant behof erkändes, gjordes invändningar mot den
  föreslagna lagen på grund af den därmed förbundna yrkesinspektionen. Man
  trodde, att denna skulle komma att störa det goda förhållandet mellan
  arbetsgifvare och arbetare, man fann inspektionen innebära ett obefogat
  ingrepp i arbetsgifvarens själfständighet, talade om »polisuppsikt öfver
  industriidkarna» o. s. v.
  Allmänt tyckes man inom riksdagen ha varit orolig för att en kraftig
  yrkesinspektion skulle medföra betungande kostnader för industrin, och
  man var synnerligen angelägen om att inspektionen skulle handhafvas med
  stor varsamhet gentemot arbetsgifvarna. Lagutskottet modifierade också i
  enlighet med denna stämning regeringens sannerligen icke för långt
  gående förslag och gaf i sitt utlåtande följande fingervisning, som gör
  ett rätt egendomligt intryck, då man besinnar, att det här var fråga om
  införande af en _arbetareskyddslag_:
  »Det synes nödvändigt,» skref utskottet, »att inspektörerna vid
  utöfvandet af sin befattning tillvägagå med takt och varsamhet, att icke
  så höga fordringar ställas på arbetslokaler och anordningar, att arbetet
  onödigtvis försvåras eller fördyras eller onödig kostnad vållas, att där
  synnerlig fara ej är förhanden, behöfliga förbättringar må efter hand
  vidtagas med vederbörlig hänsyn till yrkesidkarens förmåga att utföra
  dem, samt att inspektörerna städse ihågkomma, att arbete äfven under
  mindre gynnsamma förhållanden är att föredraga framför arbetsbrist.»
  Lagutskottets behandling af frågan väckte allmän belåtenhet i riksdagen,
  och dess ändringsförslag blef också riksdagens beslut.
  Med afseende på 1889 års lag kan för öfrigt nämnas, att lagen så
  tillvida icke innebar någon nyhet för vårt land, som det redan, förutom
  i 1870 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor, här
  och hvar fanns bestämmelser, låt vara af föga praktisk betydelse, till
  skydd för arbetarnas hälsa, t. ex. i näringsfrihetsförordningen af år
  1864 och hälsovårdsstadgan af år 1874. Och i 1884 års grufvestadga
  funnos några föreskrifter i syfte att bereda arbetarna trygghet mot
  olycksfall.
   * * * * *
  År 1890 deltog ju Sverge, som förut är nämt, i Berlinerkonferensen. Med
  anledning såväl däraf som af klagomålen mot 1881 års förordning
  tillsatte regeringen 1891 en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag
  till den nya eller förändrade arbetareskyddslagstiftning som kunde vara
  af förhållandena påkallad.[3] Kommitténs året därpå aflämnade förslag
  innehöll dels förslag till lag angående minderårigas och kvinnors
  användande i arbete, dels förslag till ändring af 1870 års förordning
  angående tillvärkning af fosfortändstickor.
  Kommittéarbetets närmaste resultat blef 1896 års förordning »angående
  försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland
  arbetare i tändsticksfabriker».
  Hvad frågan om ny skyddslagstiftning för minderåriga och kvinnliga
  arbetare angår, hördes intet utaf förrän vid 1899 års riksdag, då med
  anledning af en motion af professor Curt Wallis i andra kammaren om en
  ny förbättrad lag angående minderårigas arbete upplystes, att regeringen
  just var sysselsatt med utarbetande af en sådan lag. Vid 1900 års
  riksdag framlades också ett förslag till ny förordning angående
  minderårigas och kvinnors arbete.
  Detta förslag, öfver hvilket regeringen blott begärt riksdagens
  _yttrande_, blef emellertid med ett mindre väsentligt tillägg af
  riksdagen antaget såsom _lag_, d. v. s. sådan lag, som ej kan ändras
  eller upphäfvas utan Kongl. Maj:ts och riksdagens gemensamma beslut.
  Regeringen fogade sig i riksdagens beslut och utfärdade den 17 oktober
  1900 den nya lagen »angående minderårigas och kvinnors användande till
  arbete i industriellt yrke».
  Genom 1900 års lag upphäfdes dock icke 1881 års förordning angående