Utan anförare: Fem svenskors fjellvandring i Norge - 8

var den egentliga innehafvarinnan af sällskapets värdighet samt att denna
hufvudsakligen satt i min röde ressjal, hvilken vid bordet fick dölja en
del af de skador, som vandringslifvet förorsakat den öfriga drägten. Det
gälde derför, att hvarken se upp på honom, när han med en obeskriflig grace
och det allvarsammaste ansigte hjelpte till att drapera mig i min
»Værdigheds mantel,» eller titta på kandidaten och Hertha, hvilka då
vanligen skyndsamt togo plats vid hvar sitt fönster, ifrigt studerande
utsigten, medan vissa ryckningar i skuldrorna voro förfärligt smittosamma.
Hamnade vi så lyckligt vid bordet, och jag, biträdd af Hertha, började »en
åndrig konversation» med de öfrige bordsgästerna, skedde detta under den
kittlande förnimmelsen, att vi ute på landsvägen skulle få se hela vårt
uppträdande återgifvet med mycket dramatiskt lif.
I dessa mera dyrbara regioner funnos alltid godt mjukt bröd, så att vi nu
hade helt och hållet uppgjort vår räkning med fladbrödet, ty varnade af vår
måltid i bondgården, intogo vi hädanefter våra mellanmål i bagarebodar,
hvilka här funnos i hvarje by. Öfverallt bemöttes vi med den största
vänlighet, fast folket i allmänhet är ett ordknappt slägte; men vi fyra
voro fullkomligt ense derom, att vackra handlingar mätta mera än granna
ord. Denna upptäckt tror jag förskref sig egentligen från en dag, då
kandidaten ifrigt begärde hveteskorpor, men man försäkrade, att der endast
fans »kafring», och då hon så undergifvet bad att få »en bit» deraf, fann
att norsk kafring är detsamma som svenska runda »sockerskorpor». Vårt språk
är onekligen mycket _finare_ i klangen än det norska.
En kall eftermiddag kommo vi, hungriga som vanligt, till Sveens
gästgifvaregård, för hvilken en resande norrman vid förra skjutsstationen
varnat oss, utan att dock vilja gifva skäl för sin vink. Snö hade
föregående dag fallit på aflägsna fjelltoppar, en syn, som sedd från ett
fönster i gästgifvaregårdens matsal, kanske bidrog något till att göra
detta rum ännu kallare än det egentligen var. Här fans ej något piano,
Ambrosius rökte, kandidaten gjorde förberedelser till att stoppa strumpor,
och Hertha sysselsatte sig med spetsigheter i sällskap med en virknål, för
att fördrifva ett par timmar medan maten lagades, och jag sökte värma mig
genom att i sällskap med en för mig fullkomligt obekant ko, plocka blåbär
på en närbelägen bergssluttning samt att hemföra skörden i ett par större
örtblad af en växt, som i Norge bär det målande namnet »Lausehatt».
Ändtligen kom maten och efter den ett kaffe, som möjligen innehöll skälet
till norrmannens varning, ty icke tror jag att dess svarta beståndsdelar
utgjordes af kaffebönor.
Här blefvo vi dessutom, liksom kung Erik i fängelset, »plågade med våta
lakan;» dessutom fattades en fönsterruta just vid hufvudgärden af en af
våra sängar.
»Den rutan har länge varit i sönder, men det har ingen resande brytt sig
om», upplyste städerskan. Men hon hade dock den stora godheten att sticka
två gamla jerngafflar igenom ett nytt hvitt sängtäcke och spetsa detta upp
framför fönstret. Denna gerning kom mig att under natten drömma om
oskyldigt fosterländska skånska snapphanar, som spetsades uppe i Östra
Göinge samtidigt med en stenbocksfest i Helsingborg, der skåningar under
strömmande tårar från en rättvis himmel insamlade slantar till en ärestod
öfver Magnus Stenbock.
Då jag vaknade ur denna hemska dröm, satt kandidaten upprätt i sängen och
stoppade strumpor; hon hade ej fått nattro för de tunna väggarnes skull,
upplyste hon, ty innanför en af dessa rent af »baggbölade» Ambrosius, eller
»snorkede morderiskt», som han sjelf skulle ha uttryckt sig om han hört
någon af oss draga sådana timmerstockar. Sedan kandidaten styrkt sig med
några på ett tefat hvilande blåbär, togo vi Hertha till hjelp och utkastade
en plan till skyndsam flygt från Sveen och morgonkaffet, sedan vi först
betalt för de lidanden, vi här utstått. Ambrosius väcktes, och då han fick
del af beslutet, tände han sin pipa och förklarade sig villig att genast
lemna »både Sveen og sveden (svedd) kaffe».
Det var en klar frostkall morgon, vattenpussarne på vägen voro isbelagda då
vi gingo den 3 kilometer långa vägen till Thonsåsens sanatorium för att
dricka morgonkaffe. Vi hade hittills sorgfälligt undvikit närmare beröring
med sanatorier och pensionater; nu måste vi in i denna bisvärm, till hvars
ära jag färgade mina vandringshandskar skinande svarta i blåbärssaft samt
förledde Hertha att göra det samma med sina. Så rustade, uppträdde vi
utvärtes modiga inför dessa sommargäster i björnskinnspelsar, stråhattar
och alpstafvar, klefvo in i den proppfulla matsalen, skredo fram till
disken och sporde om vi kunde få en kaffefrukost.
»Eg veit ikke eg,»
Då upplät jag min mun på ren skånsk svenska, talade och sade ur djupet af
fyra skandinaviska hjertan. _»Hvem_ vet det då?»
Detta manliga uppträdande gjorde en märkvärdig verkan; vi erhöllo ett halft
löfte om mat och väntade på sin höjd två timmar på kaffe och bredda
smörgåsar sedan en välvillig svensk dam, en bekant till kandidaten
ytterligare lagt sig ut för oss. Man hade här hemma varnat oss för de höga
matprisen på sanatorierna; här tycktes de dock vara så billiga, man
rimligtvis kunde begära.
Hur skönt der än är i Valders, en skönhet som ej lär glömmas af oss fyra,
som skämtande, sjungande och bärplockande drogo förbi dessa väldiga
lodrätta fjell, dessa skummande och dansande elfvar och forsar, dessa
spegelblanka sjöar och idylliska dalar, så längtade vi dock alla att få
återse de majestätiska snöfjellen. För att få njuta af en sådan syn,
behöfde vi blott gå 5 kilometer till sanatoriets »utsigtsberg» och så samma
bit tillbaka till sanatoriet, för att derifrån fortsätta vandringen till
den berömda Bagnsdalen. Det var ju blott en liten afstickare på en svensk
mil, en småsak för oss och ännu mer för alla de af våra medmenniskor,
hvilka gå hela deras lif och speja efter glänsande utsigter på
samhällshöjderna.
Under vägen till utsigtsberget mötte vi vår ena reskamrat under färden till
Kristiania, den förr flygtigt omnämda skånskan. Nu kom hon åkande i
sällskap med en norska, båda på hemfärd från Jotunfjellen. De tillhörda
båda en norsk turistklubb, som vi sedermera upptäckte då vi fingo den
glädjen att närmare lära känna de präktiga flickorna. Nu i förbifarten
endast nickade vi till hvarandra, och ett outsägligt leende spred sig öfver
deras friska drag när de sågo den för dem okände Ambrosius, iklädd min
värdighets högröda mantel, skrida fram med sin älskade tobakspipa i munnen.
Solen, som ej synts på flere dagar, lyste nu från en molnfri himmel,
snöfjellen strålade i en bländande snöglans, och till förhöjande af det
praktfulla skådespelet, utbjöd en trasig och smutsig pojke smultron i en
mörklagd träskål. Men om bären också blifvit serverade i en sprucken
träsko, skulle ungdomen satt sig öfver en sådan småsak i detta storslagna
ögonblick, ty ingen af oss hade förr sett sommarens och vinterns skönhet i
så innerlig förening. Det är troligen i dylika stunder, hvilka i det mera
förfinade sällskapslifvet representeras af utringade balklädningar och
smultronglace, som så mången ungdom ej kan känna skilnaden på ett ädelt
käril och en utnött träsko. Lyckligtvis var ingen af oss förfallen till
erotik, fast det enskilda förtroliga samtal, som fördes emellan mig och
Ambrosius, rörde hans och mina penningeangelägenheter, hvilka befunne sig i
ett förträffligt skick.
Det kändes svårt för oss alla fyra att ändtligen nödgas vända ryggen mot
våra älskade snöfjell, och vi gingo också baklänges nedför så ofta vi
kunde; men ännu värre fångenskap väntade oss dock på återvägen till
sanatoriet. Hittills hade vi under vandringen endast betat smultron,
hallon, hjortron och blåbär i förbigående, men här möttes vi af ett
blåbärsfält, som fängslade oss med en svartblå demonisk magt, så att vi
bokstafligen sjönko ned deri och blefvo liggande.
Turister af alla fasoner och nationer drogo oss förbi, tittade och logo,
och vi besvarade leendena med våra svarta läppar, så munterheten gick som
en smitta öfver på alla, som der sågo oss. Middagssolen log från en glad
himmel, och ännu lågo vi der emellan klipporna vid vägen, plockande och
ätande, men då började jag frukta för att kandidaten åter i tysthet umgicks
med tankar på ett nattligt bål under bar himmel, och så slog jag larm. Men
ungdomen hörde det ej. Då grep jag till hotelser om dyr skjutslega från
sanatoriet till Bagnsdalen, om vi ännu längre förhalade tiden, ty vi hade,
om jag minnes rätt, minst ett par mil dit. Vid denna hotelse upplyfte
Ambrosius sitt hufvud och sade otåligt:
»Ave, du må gjerne snakke alt hvad du vil og har lyst til, bare du tier
stille og läder mig sidde roligt i solen», och då de två andra kamraterna
genom en envis tystnad samtyckte till hans tal, lade jag mitt hufvud ned på
en sten och öfvade resignationens qvinliga dygd.
Men jag skulle bli hämnad, ty då Ambrosius ändtligen steg upp, visade det
sig, att den sol han så »roligt» suttit uti, hade fläckar, som färgade från
sig; han hade fått en stor svartblå »plet», som omöjligt kunde skylas af
hans korta moderna rockskjört. Efter den stunden förekom han ännu oftare
draperad i min värdighetsmantal, och inom hus gick han vanligen baklänges;
men hände det på någon gästgifvaregård, att en mindre, förtroligare krets
bad honom sätta sig till pianot, skedde detta ej förr än han artigt bedt
»selskabet undskylde blåbärene.»
Nu i första häpnaden blef han dock med ens mycket ifrig för att vi skulle
taga skjuts från sanatoriet, ty han kunde ej »lide bagtal af fremmede
kuppelsköre mennesker», förklarade han. Och så fick han den lysande sjalen
öfver skuldrorna och satte af i förväg till en vagnman, der han bestälde en
vagn, så att vi med ofläckadt rykte åkte bort från det proppfulla
sanatoriet.
Den norske turist, som i Skjäggestad lade denna vår resplan, hade ej sagt
för mycket, då han lofvade att vägen från Thonsåsen till Fjeldheim och Bagn
skulle öfverraska oss. Man skall ju aldrig säga _aldrig_, derför vill jag
blott skrifva, att jag troligen sent glömmer denna väg, en formlig
rutschbana, slingrande sig i sådana böjningar, att vi stundom uppe i höjden
sågo nedanför, men ändå _bredvid_ oss antingen det vägstycke, vi nyss
färdats, eller ock ett, som vi skulle befara. Och hvilken natur sedan!
Skog, fjell, klippor och så plötsligt nedanför oss en bördig dal med vackra
husgrupper, ett par kyrkor och en elf, som vid Fjeldheim bildade ett fall,
så att vattnet stod som en fin hvit dimma öfver den skummande och dånande
forsen.
»Hit vill jag nästa sommar, medan far är på resor, föra hit min mor och
syster!» sade Ambrosius med strålande blickar, och vi alla tyckte, att en
feriehvila i denna tjusande nejd skulle vara ett universalmedel mot
öfveransträngning, när man ej förmår att, i likhet med oss, hvila sig genom
att gå 25 à 30 mil, något som är det säkraste sättet att bli förfriskad
till både kropp och själ.
Denna förtjusande »kjöretur» var vår sista på denna resa, och detta
blandade en droppe vemod i glädjebägaren.
På Fjeldheim intogo vi en sen middag, efter hvilken Ambrosius ute vid
forsen gaf rollen af »en ældre forædt fin herre», med en sådan framgång,
att dolda åskådare på gästgifvaregården tillkännagåfvo sitt ljudliga bifall
till lustspelet.
De allt högre och högre prisen å gästgifvaregårdarne jemte böndernas
omsorgsfullt tillbommade dörrar visade oss, att vi nu befunno oss i en af
»trafikens pulsådror»; men på det läsaren ej må tro att prisen voro
orimliga, må här nämnas, att ännu hade ingen middag med kaffe kostat mera
än 1,50 kr. per hufvud.
Vi fortsatte samma eftermiddag vår vandring, ty »våra dagar voro räknade»,
fast ungdomen sällan vårdade sig om att tälja dess timmar i denna underbara
natur. Derför hände det oss mer än en gång, att vi långt från nästa
gästgifvaregård öfverraskades af mörkret, så vi ej kunde skilja klippor
från hus och ej sågo annan ljusning vid vår väg, än de hvita strimmor af
forsar och bäckar, som i vildt öfverdåd dansade från den ena klippan till
den andra emellan de mörka skogbevuxna fjellen. En sådan afton slogo vi det
vildaste larm på ett hus vid vägen, utan att någon menniska rörde sig der
inne. Kanske var huset tomt, kanske också att dess invånare blefvo rädda
för så mycken energi i en viljeslapp tid, ty icke nog med att vi _en_ gång
hemsökte fönster och dörrar, utan vi återvände »noch ein mal», sedan vi
gått ett stycke utan att se ett spår af menniskoboningar. Men då alla våra
ansträngningar att här få någon upplysning om vägen till gästgifvaregården
misslyckades, trafvade vi vidare i nattens mörker, uppehållande vårt mod
genom Ambrosii förträffliga sätt att brumma som en björn samt genom att
lysa med tändstiskor på hvarje hvit stolpe invid vägen, der vi fröjdades af
en och samma inskrift: »Rode», och så ett par siffror. I början af vår
vandring trodde jag, att detta hade något hemlighetsfullt samband med
landets lifliga grisafvel, men nu visste vi alla, att inskriften endast
utvisade, hvilken »rote», som hade skyldighet att underhålla vägstycket.
Ambrosius bestod nu dessa stolpar en hel del märkliga namn, för det de ej
bättre skilde sig från de rätta vägvisarne. Efter att ytterligare ha rifvit
upp folk och dörrar i två större gårdar och fått veta, att de icke gjorde
anspråk på att vara gästgifvaregårdar, kommo vi sent på natten fram till en
sådan. Men här beslöt jag att utöfva en handling af rättvisa mot den
skyldige Ambrosius: aftonmåltiden skulle nu blott bestå af mjölk och
kafring.
»En god föde, söde Ave, men du ser ju at bordet står dækked----.»
»Rör oss ej, _vi_ äro ej hungriga!»
»Na, så skruer jeg i mig kafring da!» lofvade han, och jag hörde sedan att
han gjort en större förödelse på sockerskorporna, fast han påstod att det
var kandidaten, som varit »sulten som et myg fra Skjäggestad.»
För öfrigt voro vi vid denna tidpunkt så förderfvade af vällefnad, att vi
hyste ett stilla hat till »örret» mesosten med dess broderade maggördel och
ansjovis-kuttingen, hvilka föremål voro stående prydnader på hvarje
frukost- och aftonvardsbord: derför var vår första fråga på hvarje ställe
efter vår nästas kött och bröd. Och så hände det sig en dag, att kandidaten
på en dylik köttslig fråga fick ett svar, hvilket kom henne att som vårt
fältrop och lösen gifva orden: »Stekta ripor och smultron.»
»God föde! Jeg skal skrue i mig ti ryper og tre potter jordbær!» lofvade
Ambrosius, som i samma andedrag påstod att _jag_ var »åndssvag af bare
sult.»
»Hör kandidat», inföll jag något fiendtligt i detta ungdomens drömda land,
»jungfrun sade väl icke händelsevis stekta _refbenspjell_?»
»Nej, _det_ sade hon visst icke.»
»Nej, men kanske _ribben_, som är samma sak».
»For pokker, der flöj _riporna_ til Sverrig!» hånade Ambrosius; men
kandidaten menade, att här möjligen bjöds på både ryper och ribben.
»Det er lige fedt», menade han och skred till bordet, noga aktande sig för
att vända sin rygg med tillhörande solfläck åt de närvarande engelske och
danske turisterna.
Det blef, som jag trodde, refbenspjell till hufvudrätt, och den hade en
betydlig fornnordisk smak, hvilken föranledde en misstanke om, att refbenen
förskrefvo sig från det sista slagtet af framlidne galten Särimner. Den
gamle grisen till ära, eller rättare för att skaffa honom en stilla hvila,
måste vi alla fyra anlita min fältflaska. Men det öfriga bordsällskapet
tycktes dock ej befinna sig illa af denna kämpekost, hvilken dock
efterföljdes af köttbullar från en nyare tid.
Vi hade hittills i Valders sparat starkt på innehållet i våra fältflaskor,
ty redan i Kvistberg lärde vi, att man i Norge endast genom ett kringgående
af lagen kunde erhålla spirituosa. Då hade fjellvandringarne medtagit vårt
lilla förråd, och när jag bad mor Kvistberg att få köpa mera, såg hon på
mig som om jag vore en förrädare mot land och rike. En norsk student lärde
mig då sättet att i detta afseende sköta flaskan, men jag frestades ej förr
än långt efteråt att begagna mig af denna kunskap, och då sedan jag först
i ett par handelsbodar fått mördande ögonkast på min fråga, om här såldes
vin eller konjak. Slutligen en regnig dag träffade vi en man, som vi
beslöto tvinga.
»Ni har väl konjak i ert hus?»
»Ja da, men ingen till salu.»
»Hvem begär väl det! Men vi _måste_, för vår helsas skull, ha denna
fältflaska fyld, och vi göra er ansvarig för hvad som händer oss på resan
om ni vägrar oss denna tjenst.»
»Det är strängt», menade mannen med ett bekymradt utseende, »men jag måste
väl hjelpa er». Och när han och jag uttalat hade, vardt fältflaskan fyld,
och jag betalte honom konjakens uppgifna värde i _drickspengar_.
Men vi återvända till vår ribbensstation! Här sammanträffade vi nemligen
med de två förr nämda qvinliga turisterna, skånskan och norskan. De hade
varit uppe i Jotunheim, bestigit det ryktbara fjellet Galtepiggen, dit
ingen qvinna före dem lär ha vågat sig; de hade med strumpor och skor vadat
öfver bäckar, plumsat i snö, klättrat i »ur» och stått i tidningarne, och
ändå syntes dessa vedermödor ej det ringaste på de två präktiga flickorna,
ehuru de till annat elände varit med starka tåg fastbundna vid manlige
reskamrater. De tyckte dock, att vi tre qvinnor voro långt starkare än de,
då vi i tio dagar vandrat med Ambrosius och ändå ej skrattat oss rent
förderfvade; de hade då endast hört på honom ett par timmar, och funno
redan det vara lifsfarligt. Men sådan tjusning utöfvade hvarje fara på
dessa två turister, att de öfverenskommo med oss om ressällskap den
återstående vägen till Kristiania.
Det blef nu omöjligt för Ambrosius att längre resa som blott »den unge
fyr», ty många mötande danskar kände hans namn, hörde vi dem hviska, och
det är antagligt, att mången tog oss för ett »gastande» konstnärssällskap,
ty der hviskades också om »dejlige sangstemmer», fast ingen sjöng utom han.
Men det är dock mera troligt, att flere dermed menade, att äfven hans far
hade »en dejlig stemme».
Vi gingo nu sex i följe till nästa gästgifvaregård, och här tvungo vi fem
qvinnor vår vän Ambrosius till en hel halftimmes värdig tystnad utan
tobaksrökning. Vi behöfde nemligen en stunds rast för våra skrattmuskler,
och så inbillade vi honom, att den person, till hvilken der nu dukades med
sådan långsam högtidlighet, var en berömd norsk lärd, som uppehöll sig här
för att göra vigtiga forskningar. Ambrosius betraktade oss en efter en med
pröfvande blick, och då han fann oss alla »værdigt kuppelsköre», stoppade
han pipan i fickan och satte sig ned för att »skjule blåbæren for denne
norske störrelse». Det hela slutades dock ej bättre, än att Ambrosius på
sitt öppet älskvärda sätt började räkna penningar för att, som han uppgaf,
se om han hade nog till att köpa sig en cigarr, efter som han var förbjuden
att röka pipa. Den ätande norrmannen kämpade en stund mot de mindre
allvarliga magterna i sin natur, men plötsligt segrade dessa, och han
utbrast:
»Jeg synes jeg, at de kun med hele deres selskab må optræde på Heens
station, så får de nok flere penge, thi det förekommer mig at de alle
spille komedie». Der gick nu ett ljus upp för Ambrosius, att den store
mannen måste vara en vanlig dödlig och att det nu varit _vi_, som spelat
komedi med vår unge fyr. Utan ord, men med de mest vältaliga åtbörder
förklarade han då norrmannen, att vi voro en flock »åndssvage, kuppelsköre
feminine blöde hjernedyr», som han fått att »trækkes med ned til
Kristiania.»
Efter den betan ansträngde jag både mig och den röde sjalen till det
yttersta för att upprätthålla vår värdighet, eller snarare för att hindra
den bland oss sex rasande skrattlusten att epidemiskt utbreda sig bland de
turister, som kommo i den minsta beröring med oss.
Den angrep eljes vanligen folk af alla nationer; till och med allvarsamma
engelsmän dukade under för denna farsot. Vid en skjutsstation, der vi för
tredje gången sammanträffade med tre engelska turister, blef tillståndet så
betänkligt bland dessa, att en af dem tog Ambrosius afsides och med
glänsande blickar tillstod, att han i en högre grad tilltalades af tanken
att (jag tror det var på obestämd tid) få vandra tillsammans med så muntra
qvinnor, synnerligast då en af dem var läkare; hans enda sorg var nu, att
han ej förstod hvad vi sade.
Himlen signe hans klara ögon och rödblommiga ansigte! Han tog för gifvet,
att _vi_ blott voro så der glada för att roa vår manlige reskamrat. Han
hade troligen ingen aning om, hur man här i Norden sträfvar för att befria
qvinnan från alla egenskaper, som hittills förmått framkalla ett harmlöst
leende på mannens underordnade läppar.
Vår sista dagsmarsch, från Sörum till Næs, slutades så, att våra två
nyvunna kamrater sprungo från oss i skymningen, för att söka bereda rum åt
oss alla i herberget; men när vi fyra ändtligen kommo dit, stodo vi utan
tak öfver hufvudet. Värdinnan kom oss nemligen till mötes ute på tunet och
förklarade, att hon hade öfverfullt hus och att vi borde söka att få logi i
någon af de närbelägna bondgårdarne. Kandidaten och Ambrosius begåfvo sig
genast ut, likt två israeliter med lådor på ryggen, för att bespeja landet,
men återkommo utan att medföra så mycket som ett krusbär, än mindre en
drufklase på sina spejarestafvar; sängställe var det ej att tänka på, ty
turistströmmen gick här i starka vågor. Lyckligtvis fans här ännu mat att
få på Næs, och vi brukade på vår vandring aldrig sörja hvarken för natten
eller morgondagen.
Följande morgon skulle vi gå om bord på en liten ångbåt, för att öfver
Spirelen komma till Heens jernvägsstation, och då ångbåtens kapten hörde
att vi fyra voro husvilla, stälde han hela båten, jemte ett stearinljus, en
kort skinntröja och en något längre öfverrock till vårt förfogande. Detta
var en stor artighet, men af det mera kyliga slaget, ty det hviskades man
och man emellan, att det nog blef frost under natten.
Försedda med ett par af värdinnans sjalar, stego vi fyra ut på förstugubron
och kastade vemodiga blickar på de iskallt blickande stjernorna, och tänkte
på hur många stora rum med oupptagna enmanssängar, som funnos der uppe,
medan vi ej hade annat än en liten tom ångbåt att luta våra hufvud till.
»Sjung sjung!» hviskade då vår älskvärda norska turist till Ambrosius, som
om hon hoppats att hans toner skulle kunna utvidga herberget. Kanske hyste
han sjelf samma föreställning; ty han hof upp sin röst och sjöng ett par
sånger, hvilka visserligen utvidgade värdinnans hjerta, så att tårar
perlade i hennes ögon, men huset blef ej större för det. Då satte han, som
ett sista försök, till med »Sæterjentens söndagsmorgen», så alla gästerna
värmdes dervid, men ingen kände sig dock ha lust att byta sängställe med
oss, hvadan vi nu ej hade annat att göra, än larfva af mot stranden,
hackande tänderna af köld.
Ångbåten tycktes vara fullkomligt folktom, och efter en del besvär hittade
vi salongen och stearinljuset, som tändes och visade oss en ödslighet, som
kom Ambrosius att hålla ett allegoriskt föredrag om »grædende kvæg», som ej
lemnade sina bås för resande sångfåglar, utan drefvo dem ut i natten att
frysa värre än en gammal orang-utang.
Den hårda verkligheten visade sig också nu i form af smala stoppade bänkar,
på hvilka vi försökte ligga; men då salongen hade form af en större, midt
öfver afhuggen karott, blef vår ställning snarlik en krumgäddas, och då man
ännu har lifvet i behåll, finner man ingen hvila i en dylik ställning. Vi
tre qvinnor flyttade derför de smala stenhårda madrasserna ner på golfvet
och insvepte oss så godt vi kunde i våra reskläder, och jag stack
vanvördigt en fot i hvar ärm af den erbjudna öfverrocken. Ambrosius fick
skinntröjan och den ene lånte själen. Och så envisades han att fortfarande
vilja ge rollen af en större krumgädda på bänken, men icke stum, som en
sådan roll kräfver, utan under en oafbruten »enetale», innehållande
hvarjehanda onda önskningar öfver den arma lilla ångbåten.
»Tyst nu, så släcka vi ljuset och försöka sofva!»
»Tyst! Vil du bare tie stille, Ave, så vi andre kan nyde ro for din
skräkkelige snakken! Du går på værre end en otte år gammel hanmyre.--Hva
siger du, kandidat? Kan heller ikke du holde snackemöllen, så et skikkeligt
ungt menneske kan få sove på sin bænk--Begynder du også, Hertha! A, gjör
mig den förnöjelsen at smukt holde din lille velsignade mund! Hva, fryser
du, Hertha? Hör du ikke der nede ved dören!»
»Nej, jag fryser ej så farligt, tig nu bara!»
»Hva, fryser du ikke? Vil du bare skamme dig at være varm, når vi andre
fryse som forladte hunræve og min blåbærsplet får koldfeber, det er jeg vis
på. Sig alt hvad du vil og har lyst til, Hertha, men ti helst stille eller
tilstå at du fryser!»
»Nå väl då, jag fryser dugtigt.»
»Fryser _du_! Skammer du dig ikke, du som er så godt i stand, eller rent ud
sagt fed? Tror du at et menneske, som du, har lof at fryse?--Ja, bare ti
stille, kandidat! Jeg fryser når jag vil og har lyst, og det gjör jeg og
Ambrosius, og de to er i grunden enige.--Ave! Hör du ikke, Ave! Jeg tror
jeg får kalde dig _menniska_, for du sover ju. Lad være at sove, Ave, du
bare vækker mig med din snusen! Du behöfver slet ikke hjelpe dampmaskinen
at puste, for den hviler sig og er--varm, det gamle ækle dampdyr.»
Klockan 2 tände vi ljus, för att en stund röra och rota i hvar sin usle
bädd och känna efter om vi ej voro rent förfrusna. Detta upptog en timme;
sedan släckte vi åter ljuset, och Ambrosius fortsatte oafbrutet sin
»enetale», hvilken hade en märklig förmåga att skydda oss från att frysa
fast vid madrasserna.
Då vi legat och skrattat till klockan 5, tände kandidaten åter ljuset och
föreslog ett par timmars gymnastik, och när städerskan vid sjutiden kom in
till oss, voro vi alla salongsmessiga, och ej ett spår syntes till att vi
legat på golfvet. Denna vänliga tjensteande kokade nu en väldig mängd godt
kaffe, dukade fram smör, mjukt bröd, ost, korf och ägg, samt befriade oss
sålunda från att gå tillbaka till Næs; och för denna frukost begärde hon
blott 60 öre per man.
Vi regerade ännu en stund enväldigt på båten, och då gaf Ambrosius mig det
vitnesbördet, att han aldrig sett någon gammal »abekat» kunna till den grad
»holde ud» med ungdomen. Och han försäkrade mig, att hade han varit med på
våra fjellvandringar, så skulle jag aldrig ha blifvit våt om fötterna, ty
han skulle ha burit mig högt öfver alla elfvar och vattendrag. För att visa
att detta ej var löst prat, tog han mig hastigt och lustigt på sina
muskulösa armar och bar mig omkring i salongen, under det hon hviskade:
»Hvad tror du far og mor vilde sige om de hörde at jeg kalder dig med så
grimme navne».
Präktige pojke, du visste nog att vi alla förstodo att rätt uppskatta detta
öfvermått af sund lifskraft och ungdomslust, som en stund bryter
sällskapslifvets stela tvång och ser i hvarje ålder blott en like samt
gläder sig dubbelt när den kan locka en äldre menniska att drömma sig
trettio år tillbaka i tiden. Tack, Ambrosius, tack för denna tio dagars
långa dröm i det sköna Valders!
Snart voro våra två nya kamrater och med dem en stor skara andra turister
om bord; vädret var kallt och ruskigt, så att den sex timmars långa färden
på Spirelen ej skänkte oss större njutning.
Vid framkomsten till Heen blef der allmän rusning till »kaptenens hotell»,
der man lär äta en fin middag för 1,80 kr, men då turistströmmen vrok sig
dit in med en väldig fart och »vek» stolarne kring de ännu icke dukade
borden, togo vi åter våra renslar för att gå till det andra närbelägna
hotellet. De förr nämde engelsmännen, bekanta till våra nya kamrater,
följde exemplet och då vi alla väntat öfver en timme, engelsmännen vid
schackspelet, vi vid gamla tidskrifter, fingo vi en finare middag till ett
pris af 2 kr.; detta var den dyraste måltid vi under hela resan ätit på
landbacken. Kom nu någon och säg, att man ej _kan_ resa billigt, »som
bättre folk», i Norge!
Det var öfverenskommet emellan oss och våra två nya kamrater, att vi skulle
göra jernvägsturen i samma kupé, och då Ambrosius höll på att rita våra
porträtt i sin anteckningsbok, ville vi helst vara i fred för främlingar.
På inrådan af Ambrosius gingo vi alla sex in i en rökkupé, men då han ej